Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67 (Utlåtande 1939:Säru167 - urtima säru1)

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

Nr 67.

Ankom till riksdagens kansli den 9 december 1939 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om värnskatt, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

(2:a avd.)

I en den 10 november 1939 dagtecknad proposition, nr 78, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om värnskatt;

dels medgiva, att ersättning för debitering av värnskatt må utgå av statsmedel
i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen i
statsrådsprotokollet anförts;

dels ock till Särskild ersättning för debitering av värnskatt å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1939/40 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 180,000 kronor.

Beträffande författningsförslagets lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

Till utskottets behandling hava överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 31 i första kammaren av herr Holmström
och nr 40 i andra kammaren av herrar Svedman och andre vice talmannen
Magnusson, vari föreslagits, att § 2 i förordningen örn värnskatt måtte erhålla
följande lydelse:

§ 2.

Värnskatt skall av fysisk eller juridisk person erläggas vid ordinarie novemberstämma
1940 med halva beloppet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt,
som på grund av taxering för år 1940 skulle utgå enligt de beräkningsgrunder,
som gälla för 1939 års statliga inkomst- och förmögenhetsskatt,
dock ej där utskyldsbeloppet för den skattskyldige skulle understiga
en krona. Värnskatt erlägges i den kommun, där den skattskyldige år 1940
taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Provisorisk värnskatt skall erläggas i februari 1940 med halva beloppet
— på lämpligt sätt avrundat — av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt,
som påförts eller kommer att påföras den skattskyldige på grund av
taxering år 1939, dock ej där utskyldsbeloppet för den skattskyldige skulle
understiga fem kronor.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1969. 11 sami. 1 aud. Nr 67. 1

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

Provisorisk värnskatt erlägges, där den skattskyldige år 1939 taxerats till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Betalad provisorisk skatt skall avräknas å den slutliga värnskatten.;

2) de likalydande motionerna nr 34 i första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. och nr 41 i andra kammaren av herr Hagberg i Malmö m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att värnskatten i förekommande
fall reduceras så, att den tillsammans med övriga på grund av 1939 års taxering
debiterade skatter till stat och kommun icke överstiger den skattskyldiges
till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomst minskad med
or tsa vdraget»;

3) de likalydande motionerna nr 36 i första kammaren av herr Linderot och
nr 44 i andra kammaren av herr Hagberg i Luleå, vari hemställts, »att riksdagen
i anslutning lill Kungl. Maj:ts proposition måtte besluta godkänna propositionen
med följande lydelse och förändring av 2 § av ''förslag till förordning
om värnskatt’:

2 §•

Värnskatt skall av fysisk eller juridisk person utgöras med halva beloppet
av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som författningsenligt påförts
eller kommer att påföras den skattskyldige på grund av taxering för
år 1939, dock ej där utskyldsbeloppet för den skattskyldige skulle understiga
sjuttiofem kronor.

Värnskatt erlägges i den kommun ...»;

4) motionen nr 28 i första kammaren av herr Öman, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition nr 78 att
värnskatten i princip skall baseras på 1939 års inkomster»;

5) motionen nr 45 i andra kammaren av herr Lundell, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att värnskatt skall utgå enligt ett i motionen angivet
förslag betecknat såsom alt. lil;

6) motionen nr 46 i andra kammaren av ben- Thorell, vari föreslagits, »att,
därest det i propositionen föreslagna ansökningsförfarandet i princip vinner
riksdagens godkännande, riksdagen måtte besluta, att ansökning om skattebefrielse
skall ingivas senast den 15 maj 1940 samt att särskild prövningsnämnd
skall hava avslutat sitt arbete såvitt angår ifrågavarande ärenden före
den 1 augusti 1940»; samt

7) motionen nr 47 i andra kammaren av herr Holmbäck, vari hemställts,
att riksdagen ville i fråga om den föreslagna värnskatten fatta beslut i den
riktning, som angivits i motionen.

Det i motionen 11:45 väckta förslaget innebär i huvudsak, att värnskatten
skulle beräknas å bottenskattens grundbelopp till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1939 med 60 procent av nämnda grundbelopp för de
i 18 § 2 mom. a) och c) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
omförmälda skattskyldiga samt med 50 procent av förenämnda grund -

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

belopp såvitt angår de i 18 § 2 mom. b) av sagda förordning angivna skattskyldiga.

I motionen II: 47 föreslås, att bestämmelsen i 3 § av författningsförslaget,
att synnerliga svårigheter med skattens gäldande till följd av den nedsatta
skatteförmågan skola vara för handen, bör utgå, att i nyssnämnda stadgande
bör införas en föreskrift av innebörd, att nedsättningen i skatteförmågan uttryckes
med viss procent av den skattskyldiges inkomst under beskattningsåret,
att särskilda prövningsnämnderna böra hava meddelat beslut före den
15 april 1940 i anledning av ansökningar örn befrielse eller nedsättning från
utgörande av värnskatt, samt att tiden för landskamrerares besvär över särskild
prövningsnämnds beslut bör begränsas till trettio dagar efter det att
nämnden fattat beslut i förevarande ärenden.

Beträffande vad i motionerna II: 45 och II: 47 samt i de övriga motionerna
anförts till stöd för de däri gjorda yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna.

I den föreliggande propositionen har departementschefen framhållit, att
den föreslagna värnskatten utgjorde den viktigaste av de nya inkomster, som
vore avsedda att upptagas för att möta den väntade budgetbristen. Efter
en redogörelse för de allmänna synpunkter på det finansiella och ekonomiska
läget, som varit vägledande vid bedömningen av finansieringsfrågorna, har
departementschefen beträffande förslaget till värnskatt anfört följande:

»Med tanke på den betydelse även ur penningpolitisk synpunkt som tillkommer
en skärpt direkt beskattning i nuvarande läge har det vid övervägande
av olika möjligheter till utformning av den av mig förordade beskattningen
varit en vägledande synpunkt, att skatten bör upptagas snarast möjligt
under innevarande budgetår. Då de ordinarie terminerna för kronouppbörden
äro förlagda till mitten av november samt till tiden kring månadsskiftet
april—maj, synes början av februari månad nästa år vara den
lämpligaste tidpunkten för uppbörden av värnskatten. En annan utväg, som
emellertid ej utan starka skäl bör väljas, är att flytta den ordinarie andra
uppbördsterminen till februari samt förlägga värnskatteuppbörden till den
sålunda ledigblivna tiden kring den 1 maj.

Då värnskatten skall användas till täckande av utgifter under löpande
budgetår, kan det synas naturligt att vid skattens utformning på ett eller
annat sätt anknyta till de för budgetåret redan beslutade direkta statsskatterna.
Detta skulle innebära, att 1939 års taxering lades till grund för värnskatten,
som alltså finge i regel utgå på 1938 års inkomster.

Även andra möjligheter för värnskattens anordnande ha emellertid undersökts.
En sådan utväg, som framförts i den allmänna diskussionen, är
att värnskatten — i viss analogi med vad som gällde för 1914 års värnskatt
— baserades ej på 1939 års taxering utan på ett medeltal av t. ex.
de tre senaste årens taxeringar. Enligt min mening är dock en dylik anordning,
fastän naturlig vid en beskattning av engångskaraktär, mindre lämplig
beträffande en tilläggsbeskattning av nu förevarande slag, som man icke

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

torde våga betrakta som helt tillfällig under annan förutsättning än av en
snabb avveckling av den nuvarande krisen. Tvärtom finner jag det i detta
fall vara mer än eljest angeläget att skatten knytes till en så sen taxering
som möjligt. Man bör nämligen enligt min uppfattning eftersträva en avvägning
av värnskatten som i möjligaste mån tar hänsyn till vars och ens
skatteförmåga då behovet av tilläggsbeskattningen framkom och skatten skall
erläggas. 1 »

Från nu anförda synpunkter borde den extra beskattning varom här
är fråga helst grundas på 1940 års taxering och alltså avse 1939 års inkomster.
Då skatten såsom förut framhållits skall utgå under budgetåret
1939/40, bleve den — oavsett om den finge särskild beteckning samt debiterades,
inbetalades och indreves för sig — att betrakta såsom ett förskott
å den statsskatt, som i vanlig ordning av nästa lagtima riksdag kommer att
fastställas för budgetåret 1940/41 och som i sig borde inrymma även det
belopp som sålunda förskottsvis inbetalats. Med en sådan anordning skulle
man, förutom att värnskatten baserades på ett senare års inkomster, vinna
en jämnare och bättre avvägning av skattebördan mellan skattskyldiga i
olika inkomstlägen inbördes. Genom att anordna skatten såsom en definitiv
skatt för nu löpande budgetår kommer nämligen skatten att få fastställas
efter något grövre normer än som skulle ske vid uppgörandet av
eventuellt nya skalor för den samlade beskattningen för budgetåret 1940/41.

De ingående undersökningar jag låtit verkställa rörande möjligheten att
låta värnskatten avse 1939 års inkomster lia emellertid visat att så stora
praktiska svårigheter härvid skulle möta, att jag nödgats avstå från att nu
föreslå en sådan anordning. Detta negativa resultat är huvudsakligen att tillskriva
den nuvarande, otidsenliga liäradsskrivareorganisationcn, främst dess
bristande elasticitet vid tillfällig, mera avsevärd ökning av arbetsbördan.
Med hänsyn till spörsmålets vikt och då möjligheter till en lösning i viss
form av frågan vid en senare tidpunkt ej helt saknas, torde jag få något närmare
redogöra för de olika uppslag till lösning, vilka varit föremål för överläggningar
inom finansdepartementet med representanter för de myndigheter
som beröras av frågan. Jag torde här böra förutskicka att antalet till
värnskatt skattskyldiga kan uppskattas till c:a 1.6 miljoner.

En av de diskuterade möjligheterna innebär i korthet att skatten skulle
debiteras på grundval av 1939 års taxering och uppbäras i februari eller
april/maj 1940. Härefter skulle vid debiteringen av den ordinarie skatten
på hösten 1940 för varje skattskyldig, som påförts värnskatt, avdrag ske
med värnskattens belopp. Vöre värnskatten större än den ordinarie skatten,
finge den överskjutande delen restitueras. Ett genomförande av denna
anordning har särskilt i två avseenden visat sig stöta på svårigheter,
som för landsbygdens del från häradsskrivarehåll betecknats såsom oöverstigliga.
Genom den flyttning av skattskyldiga, som ägt rum mellan 1939
och 1940 års taxeringar och som torde omfatta c:a 10 procent av hela antalet,
skulle uppkomma ett orimligt stort och delvis resuitatlöst arbete vid fastställande
för nyinflyttade av avdraget för värnskatt. Det vidlyftiga avräk -

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

ningsförfarande, som skulle äga rum vid den till tiden knappt tillmätta debiteringen
av den ordinarie uppbörden, skulle tynga debiteringsarbetet på sådant
sätt att detta allvarligen äventyrades. Att flytta novemberuppbörden
till december vore icke möjligt, enär häradsskrivarna då vore fullt sysselsatta
med mantalsskrivningarna. Genom en dylik ändring av uppbördstiden
skulle man för övrigt komma tillbaka till förhållandena före kronouppbördens
delning. Vid genomförandet av sistnämnda reform rådde enighet om
att skatteuppbörd borde undvikas under julmånaden.

Ett annat alternativ är att debitering av värnskatten skedde i maj eller
juni 1940 på grundval av en preliminär taxering. Denna finge äga rum
alltefter det deklarationsmaterialef inkommit och i allmänhet ske med ledning
endast av de skattskyldigas egna uppgifter. Därefter skulle liksom
enligt det förra alternativet avräkning av värnskatten göras vid debiteringen
av den ordinarie skatten i november. De avgörande betänkligheter som i
sistnämnda avseende riktades mot det första alternativet skulle alltså kvarstå;
däremot skulle, eftersom fråga vore om ett och samma åi’s taxering, de
skattskyldiga lätt återfinnas vid avräkningen av värnskatten. Beträffande
den preliminära taxeringen ha yppats farhågor för att denna skulle förrycka
den ordinarie taxeringen och från taxeringsnämndsordförandena taga tid,
som hellre borde ägnas det egentliga taxeringsarbetet. Härvid är att märka,
att särskild längd över den preliminära taxeringen torde få upprättas
samt att även vid denna hänsyn till ortsavdragen måste tagas och alltså
s. k. bankning verkställas i en eller annan form. Å andra sidan kunde
möjligen debiteringen av värnskatten i detta fall i förenklad form ombesörjas
av taxeringsnämndsordförandena.

Slutligen har undersökts ännu en utväg som möjligen kan finnas mera
framkomlig än de förut omtalade. Den innebär i korthet följande. Vad
den skattskyldige vid uppbörd i februari eller maj 1940 erlagt i värnskatt
— grundad antingen å 1939 års taxering eller å preliminär taxering 1940
—• skulle icke såsom enligt de andra alternativen ex officio avdragas vid
debiteringen av den ordinarie skatten. Det skulle i stället ankomma å den
skattskyldige själv att vid inbetalningen av sistnämnda skatt å första uppbördsterminen,
på postanstalt eller, för magistratsstädernas del, vid uppbördsstämma
eller i bank, avlämna kvitterad debetsedel (eller indrivningskvitto)
å inbetald värnskatt och få denna avräknad å det belopp, som eljest
skolat inbetalas vid uppbördstillfället. Kvittot å värnskatt skulle alltså
i den skattskyldiges hand gälla såsom kontanter vid inbetalning av den
definitiva skatten för budgetåret. Därest värnskatten skulle överstiga den
ordinarie skatten vid första uppbördstillfället, torde även den vid andra
uppbördstillfället förfallande delen av sistnämnda skatt få inbetalas för att
värnskatten skulle få gå i kvittning mot den ordinarie skatten. Vore värnskatten
större än hela den ordinarie skatten, skulle den överskjutande
delen få restitueras, förslagsvis av länsstyrelsen; en sådan utväg torde få
stå öppen även för den som av en eller annan anledning ej företett värnskattekvittot
utan måst erlägga hela den ordinarie skatten. Under den tid

6 Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

som stått till förfogande har ej kunnat utrönas huruvida det nu skisserade
systemet är tekniskt genomförbart. Det synes mig troligt, att arbetet vid
den ordinarie uppbörden — alltså för postanstalterna, uppbördsavdelningarna
vid länsstyrelserna, kronouppbördstjänstemännen i städerna och i vissa
fall bankerna — skulle tyngas i avsevärd mån samt att redovisning och
kontroll skulle bliva besvärligare än förut. Postverkets ersättning för arbetet
med uppbörden skulle naturligen få ökas betydligt. Vissa spörsmål
rörande restindrivningen av värnskatten och dess förhållande till den ordinarie
uppbörden synas dessutom komplicera frågan.

Då det sålunda icke befunnits möjligt att för närvarande lägga fram förslag,
syftande till att värnskatten slutligen skulle komma att avse 1939 års inkomster,
torde man få vara hänvisad till att låta 1939 års taxering utgöra
grundvalen för skatten samt därvid söka genom särskilda anordningar bereda
lindring för skattskyldiga i ömmande fall, då skatteförmågan uppenbarligen
försämrats efter nämnda taxering. Jag anser dock, att möjlighet tillsvidare
bör lämnas öppen till ett förverkligande av förslaget att avräkna värnskatten
å den ordinarie skatten för nästa budgetår, därest ett sådant förfarande
skulle visa sig vara tekniskt genomförbart utan alltför stora kostnader
och ulan eftersättande av nödig kontroll å uppbörden.

Beträffande grunderna för värnskattens utgörande synas mig i nuvarande
läge övervägande skäl lala för att ett procentuellt tillägg göres till den statliga
inkomst- och förmögenhetsskatten av sådan storlek att det avsedda beloppet
erhålles. Örn detta, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, icke
bör understiga 150 miljoner kronor, måste värnskatten utgå med 50 procent
av den år 1939 debiterade statliga inkomst- och förmögenhetsskatten. Jag
förordar alltså att förslaget utformas i enlighet härmed.

För belysande av verkningarna av förslaget ha uppgjorts tabeller, utvisande
för fysiska personer värnskatt samt sammanlagda direkta statsskatter för
budgetåret 1939/40 i absoluta belopp och procenttal dels vid vissa beskattningsbara
belopp (tabell l1), dels för ensamstående skattskyldig samt makar
med två barn i ortsgrupperna I och V med endast arbetsinkomst (tabell 21),
dels ock vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet under förutsättning
av enbart förmögenhetsinkomst och 3 % avkastning å förmögenheten
(tabell 31).---

Enligt beslut av årets lagtima riksdag har den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
uttagits med 120 °/o av bottenskattens grundbelopp. För
skattskyldiga i lägsta inkomstskiktet (beskattningsbara belopp upp till 3,000
kronor), där bottenskattens grundbelopp är 4.5 %, har inkomst- och förmögenhetsskatten
alltså utgjort 5.4 °/o. Med tillägg av värnskatt, 2.7 °/o, skulle
för detta skikt den sammanlagda skatteprocenten bliva 8.1. För högsta
skiktet (beskattningsbara belopp i den mån de överstiga 200,000 kronor) utgör
skatteprocenten enligt de för budgetåret 1939/40 fastställda grunderna
7.8 för bottenskatten och 28 för tilläggsskatten eller tillhopa 35.8. Värnskatten
skulle med sina 17.9 % höja den sammanlagda skatteprocenten för

1 Tabellen ej bär införd, återfinnes i proposition nr 78.

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 87.

detta skikt till 53.7. Av tabell l1 kan utläsas att den genomsnittliga skatteprocenten
skulle, inberäknat värnskatten, bliva vid ett beskattningsbart belopp
å 4,000 kronor 8.55, vid 10,000 kronor 10.68, vid 25,000 kronor 17.29, vid
50,000 kronor 24.69, vid 100,000 kronor 32.60 och vid 400,000 kronor 46.92.

Det kan icke bestridas att genom den proportionella höjning av de sammanlagda
skalorna för bottenskatt och tilläggsskatt, som här föreslås, den
vid 1938 års statsskattereform gjorda avvägningen mellan olika inkomstskikt
rubbas. Detta beror icke endast därpå att för de högre inkomstskikten
den såsom fast tänkta tilläggsskatten genom värnskatten skulle förskjutas.
Aven skikten upp till 8,000 kronors beskattningsbart belopp, för vilka tillläggsskatt
ej utgår, skulle i och med den föreslagna värnskatten komma upp
till en icke förutsedd uttaxering, motsvarande 180 % av bottenskattens
grundbelopp. Därest det nu erforderliga skattebeloppet skulle ha helt utlagits
genom höjning av den rörliga bottenskatten, hade krävts en uttagning
av bortåt 200 enheter av denna. En sådan uttagning skulle otvivelaktigt ha
ansetts innebära, att ramen för skattesystemet blivit sprängd, och skatteskalorna
hade måst omarbetas, därvid även tilläggsskatten fått kraftigt skärpas.
Enligt min mening är det icke osannolikt, att en sådan ny avvägning skulle
ha givit ett resultat som läge ganska nära det som nu nåtts genom den föreslagna
utformningen av värnskatten.

Av tabell 21 framgår, att för ren arbetsinkomst den sammanlagda statsbeskattningen
icke kommer att överstiga 45 å 50 % av inkomsten. När
det gäller förmögenhetsinkomster, där förmögenheten träffas även av den
särskilda skatten å förmögenhet, blir, såsom kan utläsas ur tabell 3\ belastningen
avsevärt större. Vid en antagen förmögenhetsavkastning av 3 °/o
utgör den sammanlagda beskattningen, räknad i procent av inkomsten, vid
en förmögenhet å 100,000 kronor (inkomst 3,000 kronor) c:a 10 %>, vid en
förmögenhet å 500,000 kronor (inkomst 15,000 kronor) c:a 30 °/o, vid en
förmögenhet å 1,000,000 kronor ''inkomst 30,000 kronor) c:a 42 % och vid en
förmögenhet å 5,000,000 kronor (inkomst 150,000 kronor) c:a 72 %. Vid lägre
avkastning bli givetvis — oaktat reduktionsregelns inverkan vid den särskilda
skatten å förmögenhet — procenttalen än högre. Skattehöjningen hänför
sig emellertid till största delen till inkomstbeskattningen, i det att den
särskilda skatten å förmögenhet är oförändrad och förmögenhetsdelen vid
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen endast utgör V 100. Därest i undantagsfall
förmögenhet måste tillgripas för skattens erläggande -— en situation
som för övrigt redan enligt hittills gällande grunder ej undgås då avkastningen
å förmögenheten varit ringa eller ingen — torde i nuvarande läge
och med tanke på värnskattens karaktär av uttaxering för helt extraordinära
utgifter berättigade invändningar häremot icke kunna göras. Jag vill
tillägga att för den händelse förmögenhetsbeskattningen måste ytterligare
skärpas frågan om en utvidgning av möjligheterna till erhållande av reduktion
av skatten bör upptagas till övervägande. Att skapa en särskild
reduktionsregel för värnskatten torde icke vara påkallat och lärer för övrigt

1 Tabellen ej bär införd, återfinnes i proposition nr 78.

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

icke kunna genomföras på annat sätt än medelst en generell spärr avseende
den samlade statsbeskattningen och uttryckt i procent av inkomsten.
Då såsom nyss antytts redan enligt nuvarande grunder en mycket hög
procentuell belastning av inkomsten förekommer i de fall där förmögenheten
är stor men inkomsten ringa eller ingen, skulle en dylik spärr medföra,
att ifrågavarande förmögenhetsägare ej alls drabbades av värnskatten.
Ur de synpunkter som här anlagts å denna beskattning skulle ett dylikt
resultat icke vara tillfredsställande.

För aktiebolag och med dem jämställda kategorier — ekonomiska föreningar,
försäkringsans taber, sparbanker och utländska bolag — skulle
värnskatten komma att utgöra hälften av 13 % eller 6.5 % och den sammanlagda
skatteprocenten för innevarande budgetår uppgå till 19.5 %>.
För skattskyldiga som avses i 18 § 2 mom. c) förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt — ideella föreningar, stiftelser o. dyl. —-skulle den sammanlagda beskattningen komma att stiga från 6 till 9 % av
det beskattningsbara beloppet.

Såsom förut antytts torde, därest värnskatten slutgiltigt skall beräknas
på grundval av 1939 års taxering, det vara nödvändigt att bereda skattelindring
åt sådana skattskyldiga, som på grund av inkomstminskning skulle
oskäligt hårt drabbas av skatteskärpningen. I detta hänseende förordar
jag en bestämmelse av innehåll, att skattskyldig fysisk person må efter ansökan
kunna helt eller delvis befrias från utgörande av värnskatt, därest
hans skatteförmaga i jämförelse med förhållandena under beskattningsåret
blivit i hög grad nedsatt på grund av långvarig sjukdom, arbetslöshet, militär
tjänstgöring, inträde i pensionsåldern, avsevärd försämring i av den
skattskyldige bedriven näringsverksamhet eller annan därmed jämförlig
omständighet samt synnerliga svårigheter med skattens gäldande till följd
därav finnas vara för handen. Motsvarande befrielse torde böra medgivas
oskift dödsbo.

Genom den föreslagna utformningen har stadgandet erhållit en jämförelsevis
restriktiv karaktär. För skattebefrielse eller nedsättning av skatten
erfordras icke blott att skatteförmågan blivit i hög grad nedsatt på grund
av någon av de uppräknade omständigheterna eller därmed jämförligt förhållande
(t. ex. bortfallande av eljest påräknelig inkomstkälla) utan även
att synnerliga svårigheter föreligga för den skattskyldige att erlägga skatten.
En inkomstminskning, som icke uppgår till en mycket avsevärd del
av den förutvarande inkomsten, torde fördenskull, åtminstone när det gäller
högre inkomster, ej medföra tillämpning av stadgandet. Befrielse eller
nedsättning kan naturligen i och för sig komma i fråga även beträffande
relativt höga skattebelopp. Är inkomsten även efter den inträdda försämringen
stor, torde dock skattelindring mera sällan kunna ifrågakomma.

I detta sammanhang torde något beröras den inverkan förefintligheten av
förmögenhet hos den skattskyldige bör få vid bedömande av frågor om skattebefrielse.
Härom synas särskilda regler icke kunna givas, utan vid prov -

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

ning av förevarande ärenden torde med ledning av den allmänna bestämmelsen
få i varje fall avgöras i vad mån befrielse bör medgivas. Det ligger för
övrigt i sakens natur att i samtliga hithörande fall den prövande myndigheten
bör ha ganska fria händer. Jag vill tillägga att enligt min uppfattning
bör den omständigheten att en skattskyldig, vars inkomst mycket hårt beskurits
genom krisen eller av därmed jämförlig orsak, har ett sparkapital att
tillgå, ej förhindra tillämpning av stadgandet.

Den till grund för prövningen liggande jämförelsen är enligt den föreslagna
bestämmelsen avsedd att göras mellan den skattskyldiges genomsnittliga
skatteförmåga under beskattningsåret samt förhållandena därefter ända fram
till tiden för prövningen av ansökningen, d. v. s. början av år 1940. De i stadgandet
angivna särskilda omständigheterna (sjukdom, arbetslöshet etc.) kunna
ha inträffat när som helst efter beskattningsåret, ja till och med under
detta, nämligen i det fall, att de ännu ej kunnat nämnvärt påverka inkomsten
under beskattningsåret. Det bör framhållas, att därigenom att vid bedömningen
av behovet av skattelättnad hänsyn kan tagas till förhållandena i slutet
av 1939 och början av 1940, i vissa fall en större lindring kan erhållas än
örn 1939 års inkomster helt Indes till grund för värnskatten. Det är nämligen
icke otänkbart, att en i slutet av 1939 hastigt inträdd försämring av den
skattskyldiges ekonomi ej kommit att i större grad inverka på den taxerade
inkomsten under året i dess helhet. I de flesta fall torde dock inkomstsiffran
för år 1939 bilda en god utgångspunkt vid den jämförelse som skall göras
med inkomsterna under beskattningsåret.

Beträffande frågan åt vilket organ avgörandet av ansökningar om skattebefrielse
skall anförtros synes det mig för vinnande av enhetlighet lämpligt,
att prövningen sker länsvis. Taxeringsnämnderna kunna därför icke ifrågakomma
för uppgiften. Då särskilda organ för ändamålet icke torde böra tillskapas
utan tvingande skäl, har jag stannat vid att föreslå, att prövningen
av ifrågavarande ärenden skall tillkomma den särskilda prövningsnämnden
i länet. Denna nämnd, som består av tre ledamöter, vilka den ordinarie
prövningsnämnden utser inom sig, torde vara väl skickad att handhava denna
uppgift. Bland nämndens vanliga uppgifter märkas för övrigt ärenden
som äro i viss mån likartade med de nu förevarande, nämligen ärenden rörande
skattebefrielse för dödsbon. Landshövdingen är vid nämndens sammanträden
ordförande med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i
besluten. Landskamreraren förbereder ärendenas handläggning och är föredragande
vid sammanträdena.

Den tidpunkt, då ansökningar örn befrielse från eller nedsättning av
värnskatten senast skola vara inkomna, torde lämpligen böra sättas till den 15
februari 1940. Uppbördsterminen för värnskatten synes nämligen böra lia dessförinnan
gått till ända; meddelande örn möjligheten till skattebefrielse bör
tryckas å debetsedlarna. Nämnda dag är dessutom normalt den sista dagen för
ingivande av självdeklaration; tillgång till sådan torde ofta erfordras för ansökans
bedömande. En olägenhet med att ansökningstiden utlöper först efter

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

uppbördsterminen är naturligtvis att skattebefrielsen i regel kommer att ske
i form av restitution. Skattskyldiga som ingiva ansökan i god tid före uppbörden
och förete tillförlitlig utredning angående sin ekonomiska ställning
torde dock kunna få sina ansökningar prövade av nämnden så tidigt, att hänsyn
till nämndens beslut kan tagas redan vid debiteringen, eller i varje fall
innan indrivning hunnit äga rum.

Föreskrift synes böra givas om skyldighet för prövningsnämnden att över
ansökan om skattebefrielse höra vederbörande taxeringsnämndsordförande.
Denne äger vanligen själv nödig personkännedom och kan om så behövs lätt
inhämta tillförlitliga upplysningar om sökanden hos någon av ledamöterna
i taxeringsnämnden. Att höra själva nämnden torde vara för tung apparat
för ifrågavarande fall, som böra komma till ett snabbt avgörande.

För att markera den skyndsamhet varmed förevarande ärenden böra
handläggas torde stadgas att särskilda prövningsnämnden skall ha avslutat
sitt arbete med dessa före den 1 maj 1940.

1 övrigt torde taxeringsförordningens föreskrifter rörande särskild prövningsnämnd
böra äga motsvarande tillämpning, dock med den avvikelsen,
att kammarrätten skall vara sista instans i förevarande ärenden, i likhet med
vad fallet är beträffande mål örn virkestaxering och i allmänhet mål om
fastighetstaxering. Ur synpunkten av önskvärdheten av enhetlig praxis
skulle vid en tillfällig lagstiftning som den nu ifrågavarande ett avgörande
i högsta instans icke få någon betydelse.»

Beträffande innehållet i förslaget till förordning örn värnskatt har departementchefen,
utöver vad förut nämnts, anfört följande:

»1 och 2 §§ upptaga grunderna för skattens utgörande. Enär fråga är om
debitering och ej taxering, komma alla de ändringar i taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1939, som komma att vidtagas i
högre instans, att automatiskt påverka värnskattens belopp. Eftertaxeringar
för tidigare år än 1939, vidtagna sistnämnda år, drabbas ej av värnskatten.
För att ej arbetet med debitering och uppbörd skall onödigt tyngas, föreslås
att utskyldsbelopp, som skulle understiga en krona, bortfaller. Härigenom
skulle c:a 200,000 eljest skattskyldiga falla bort, representerande ett sammanlagt
skattebelopp av högst 100,000 kronor. Av stadgandets avfattning
framgår, att bestämmelsen om minimum skall beträffande äkta makar tilllämpas
för en var av makarna för sig.

I 3 § återfinnas de förut refererade bestämmelserna om förutsättningarna
för erhållande av skattebefrielse.

Jämväl för 4 § 1-—3 morn., innefattande föreskrifter om den särskilda
prövningsnämndens handläggning av ärenden om skattebefrielse, har i huvudsak
tidigare redogjorts. Av stadgandena framgår, att i fall där den
skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt prövats
av den mellankommunala prövningsnämnden, fråga om skattebefrielse avgöres
av den särskilda mellankommunala prövningsnämnden. I 4 mom.

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

regleras de fall, då taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för
år 1939 liöjes eller nedsättes i högre instans. I förstnämnda fall äger den
skattskyldige att inom viss tid ansöka örn befrielse från värnskatt. Befrielsen
kan därvid omfatta ej blott värnskatt, som påföres i anledning av utslaget,
utan även tidigare debiterad värnskatt, beträffande vilken behov av
befrielse inträtt först genom den ökade skattebelastningen i övrigt. Nedsättes
taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i högre instans
skall i regel tidigare medgiven befrielse enligt 3 § avräknas å det belopp
varmed värnskatt i anledning av utslaget eljest skolat nedsättas, varefter
den skattskyldige om han så önskar får göra ny ansökan örn befrielse enligt
3 §.

I 4 § 5 mom. stadgas, att ränta ej skall utgå på skattebelopp som restitueras
på grund av bestämmelsen i 3 §. Ränta synes nämligen knappast vara
motiverad vid en restitution, vilken såsom denna är grundad på billighetshänsyn;
då fråga blott kan bliva om någon månads ränta, skulle denna för
övrigt ej komma att uppgå till större belopp.

Enligt 5 § skall den som eftertaxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1939 eftertaxeras jämväl till värnskatt.

I 6 § har intagits bestämmelse om att skattebefrielse för dödsbo jämlikt
‘23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall i motsvarande
omfattning åtnjutas i fråga om värnskatt. I detta sammanhang
vili jag meddela, att jag överväger att senare för Kungl. Majit anmäla fråga
örn proposition till urtima riksdagen rörande utsträckt rätt till skattebefrielse
för dödsbon. Därest lagstiftning i detta ämne skulle genomföras i enlighet
med ett av särskild sakkunnig inom finansdepartementet avgivet förslag,
skulle beträffande skattskyldig, som avlidit efter utgången av år 1939
men före avslutandet av andra uppbördsterminen för kronoutskylder år 1940,
befrielse kunna meddelas dödsboet för den del av den avlidnes inkomst- och
förmögenhetsskatt, som förfaller å nämnda termin, varpå automatiskt skulle
följa befrielse för motsvarande del av värnskatten.

Övriga paragrafer i författningsförslaget torde icke behöva här närmare
beröras.

Om förslaget till förordning örn värnskatt antages av riksdagen torde i
administrativ ordning få utfärdas bestämmelser rörande bland annat debitering
och uppbörd av skatten. Verkställda undersökningar ha givit vid
handen, att debitering av värnskatten kan äga rum i uppbördsboken för år
1939 — som för ändamålet finge utlånas av länsstyrelserna — dock endast
under förutsättning att för debiteringen ej erfordras mer än en kolumn. Redan
av denna anledning kan alltså debetsedelslösen ej uttagas vid värnskatten;
kolumnerna skulle nämligen eljest bli tre (skatt, lösen, summa). Debetsedelslösen
skulle dessutom tynga debiteringen, till vilken endast ringa
lid kan anslås. Ur saklig synpunkt synes för övrigt vid en tiliäggsbeskattning
av förevarande art vara mindre motiverat än eljest att låta de skattskyldiga
betala lösen.

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

Därest, såsom jag förordar, debetsedelslösen ej skall utgå vid värnskatten,
kräver billigheten, att åt debiteringsförrättarna av statsmedel beredes ersättning
för arbetet med debiteringen. I sådant hänseende torde en gottgörelse
med 10 öre för varje debiterad skattepost få anses skälig. I de magistratsstäder,
där debiteringsförrättarnas sportler indragits till stadens kassa,
synes, oavsett städernas principiella skyldighet att bekosta debitering och
uppbörd av kronoutskylder, ersättning för debiteringen i detta fall skäligen
böra utgå till staden. Då antalet skatteposter för hela landet kan beräknas
till c:a 1,600,000, torde ett belopp å 160,000 kronor böra anvisas såsom förslagsanslag
under sjunde huvudtiteln å tilläggsstat för budgetåret 1939/40.»

Utskottet. Departementschefen har vid framläggandet av förevarande proposition
inledningsvis anfört vissa synpunkter på frågan örn budgetens balansering
som led i den allmänna ekonomiska politiken. Utskottet anser sig icke
böra i detta sammanhang upptaga dessa problem. Utskottet ansluter sig
emellertid till den ståndpunkt för den direkta beskattningens del, som i den
nu föreliggande propositionen intages mot bakgrunden av nyss berörda överväganden,
nämligen att under löpande budgetår ett belopp av omkring 150
miljoner kronor bör uttagas genom en ny direkt skatt, benämnd värnskatt.

Örn enighet alltså råder därom, att värnskatten skall upptagas under innevarande
budgetår, hava olika meningar kommit till uttryck beträffande
vilket års taxering som bör läggas till grund för skattens utgörande. Väljer
man därvid 1939 års taxering, blir värnskatten i princip att betrakta såsom
en definitiv skatt. Söker man knyta värnskatten till 1940 års taxering, blir
skatten i själva verket icke annat än ett förskott å den blivande statsskatten
för budgetåret 1940/41. Departementschefen har i princip givit företräde
åt det senare alternativet men av tekniska skäl, för vilka utförligt redogöres
i propositionen, slutligen stannat vid att förorda den förstnämnda
vägen för frågans lösning.

För utskottet har det synts riktigast, att värnskatten får karaktären av
en tilläggsskatt för budgetåret 1939/40 grundad på 1939 års taxering utan
sammanblandning med beskattningen för nästkommande budgetår. Utskottet
kan i detta sammanhang ej underlåta att framhålla, att därest krissituationen
inträtt tre månader tidigare än som skett, det nya skattebehovet,
såvitt avser den direkta beskattningen, säkerligen så långt som varit möjligt
skulle hava täckts genom en beskattning lagd på innevarande års
taxering. Den omständigheten, att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
för budgetåret blivit bestämd före krigsutbrottet, kan icke i och för
sig leda till annan uppfattning. Vid sitt ståndpunktstagande i förevarande
avseende har utskottet även beaktat de konsekvenser i avseende å budgetåret
1940/41, som en anordning av värnskatten såsom ett förskott å beskattningen
lör nämnda budgetår skulle draga med sig. Då man i nuvarande
läge torde få räkna med att även för budgetåret 1940/41 de statsfinansiella
behoven komma att medföra en extra ordinär skattebelastning samt i totalbeskattningen
för nämnda budgetår måste inrymmas även det belopp av

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

värnskatt, som under budgetåret 1939/40 förskottsvis inbetalats, skulle belastningen
å skattskyldig, som icke haft någon inkomst eller endast ringa
inkomst under sistnämnda budgetår och således icke haft någon värnskatt
att avdraga vid erläggandet av skatten för sagda budgetår, bliva orimligt
stor. För att undvika detta skulle viss del av skatten för budgetåret 1940/41
få anses såsom förskott för därnäst följande budgetår och så vidare i fortsättningen.
Mot en dylik anordning måste utskottet ställa sig mycket betänksamt.

Oavsett de principiella skäl, som sålunda enligt utskottets mening tala
för att värnskatten beräknas på grundval av 1939 års taxering, har utskottet
undersökt de tekniska möjligheterna för värnskattens anordnande såsom
ett förskott å beskattningen för budgetåret 1940/41. Inför vederbörande
avdelning av utskottet hava därvid såväl en förespråkare för en dylik lösning
som landskamrerarna i rikets tre största län och representanter för häradsskrivarekåren
fått tillfälle att närmare utveckla sina synpunkter i ämnet.
Utskottet har kommit till den uppfattningen, att ett försök att genomföra
en anordning enligt någon av de i propositionen diskuterade linjerna
eller enligt den i de likalydande motionerna I: 31 och II: 40 anvisade metoden
skulle i olika avseenden medföra så allvarliga svårigheter och risker,
att utskottet icke kunnat förorda en sådan anordning.

Beträffande grunderna för värnskattens utgörande ansluter sig utskottet
till det i propositionen framlagda förslaget, enligt vilket värnskatten skall
för envar skattskyldig utgå med hälften av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
(bottenskatt och tilläggsskatt) för år 1939.

I motionen II: 45 har yrkats, att värnskatten skulle så begränsas, att den
tillsammans med förut beslutad skatt utgjorde 180 procent av bottenskatlens
grundbelopp samt att tilläggsskatten lämnades oförändrad. Med hänsyn
särskilt till den ökade indirekta beskattningen skulle enligt utskottets
uppfattning en avvägning av skattebördan enligt detta förslag komma att
allt för hårt belasta de mindre inkomsttagarna, vartill kommer att det erforderliga
skattebeloppet ej skulle uppnås. Utskottet får därför avstyrka
denna motion.

I de likalydande motionerna 1:34 och 11:41 har föreslagits en spärregel
av innehåll, att värnskatten i förekommande fall skulle reduceras så, att den
tillsammans med övriga på grund av 1939 års taxering debiterade skatter
lill stat och kommun icke överstege den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomst minskad med ortsavdraget. Såsom i propositionen
framhållits skulle emellertid en spärr av det ifrågasatta slaget
innebära, att förmögenhetsägare med ringa eller ingen avkastning å förmögenheten
ej alls drabbades av värnskatten. Att, såsom följer av det i propositionen
framlagda förslaget, en ägare av förmögenhet utan taxerad inkomst
skall erlägga lika stor värnskatt som en skattskyldig utan förmögenhet
men med en inkomst, som utgör l/ioo av förmögenheten, kan enligt utskottets
mening icke anses orimligt. Utskottet finner sig fördenskull böra

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

avstyrka de likalydande motionerna 1:34 och 11:41 men vill understryka
departementschefens uttalande, att för den händelse förmögenhetsbeskattningen
ytterligare måste skärpas, frågan om utvidgning av möjligheterna till erhållande
av reduktion av skatten hör upptagas till övervägande. En sådan
omprövning av reduktionsreglerna har för övrigt förutsatts av bevillningsutskottet
vid 1938 års riksdag i dess betänkande nr 32 i anledning av Kungl.
Maj.ts proposition med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen.

På sätt förut anförts finner utskottet värnskatten böra beräknas på grundval
av 1939 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Värnskatten
kommer sålunda i regel att utgå på de skattskyldigas inkomster under
år 1938. Denna anordning kan emellertid komma att hårt drabba sådana
skattskyldiga, vilkas inkomst väsentligt minskats under taxeringsåret
1939 vid jämförelse med inkomsten under beskattningsåret. Utskottet finner
därför skäl tala för, att hänsyn tages till berörda förhållande, men vill
å andia sidan framhålla, att i nuvarande läge undantag från skyldigheten
att utgöra värnskatt icke bör medgivas utom i fall, där utkrävande av skatten
skulle verka obilligt. Utskottet vill sålunda förorda den i 3 § av författningsförslaget
omförmälda bestämmelsen örn befrielse, helt eller delvis, för
vissa skattskyldiga fysiska personer från utgörande av värnskatt men anser
sig dock böra understryka, att sagda undantagsbestämmelse bör tillämpas
restriktivt.

Huruvida skatteförmågan på grund av de i förenämnda paragraf uppräknade
omständigheter av ömmande natur blivit i hög grad nedsatt, måste
givetvis för olika skattskyldiga bedömas efter storleken såväl av deras inkomst
som av inkomstminskningen. Örn sålunda en skattskyldig med inkomst, som
endast föga överstiger existensminimum för honom och hans familj, drabbats
av en relativt ringa inkomstminskning, torde hans skatteförmåga i många fall
få anses hava blivit så nedsatt, att förutsättningar för bestämmelsens tillämpning
inträtt. Ju större den skattskyldiges inkomst är i förhållande tili
existensminimum, desto större torde inkomstminskningen få vara för att
skatteförmågan skall anses kunna vara i hög grad nedsatt. En skattskyldig,
som drabbats av en stor inkomstminskning men som därefter likväl har
kvar en relativt stor återstående inkomst, torde sålunda i regel icke böra
medgivas befrielse helt eller delvis från utgörande av ifrågavarande skatt.

Med hänsyn till det förut anförda och då en skattskyldigs skatteförmåga är
beioende icke blott av inkomstens storlek utan även bland annat av den försörjningsplikt,
som åvilar honom, samt frågan härom måste bedömas efter
omständigheterna i varje särskilt fall, finner sig utskottet icke kunna biträda
det i motionen II: 47 framlagda förslaget om en föreskrift av innebörd,
att nedsättningen i skatteförmågan skall uttryckas med viss procent av den
skattskyldiges inkomst under beskattningsåret. En sådan bestämmelse
torde för övrigt bliva alltför schablonmässig för att det med stadgandet avsedda
syftet skulle kunna förverkligas.

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67-

Därest den i hög grad nedsatta skatteförmågan föranletts av avsevärd försämring
i av den skattskyldige bedriven näringsverksamhet bör vid jämförelse
med hans förutvarande inkomst hänsyn endast tagas till vad den skattskyldige
normalt plägar åtnjuta i inkomst av sagda verksamhet. Har alltså den
skattskyldige under beskattningsåret haft någon inkomst av mera tillfällig
eller periodisk beskaffenhet, skall bortfallandet av denna inkomst i och
för sig icke kunna medföra rätt till skattelindring. Det torde få anses ligga i
sakens natur, att med näringsverksamhet endast skall avses förvärvskällorna
jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse. I detta sammanhang
vill utskottet framhålla, att därest den skattskyldige genom särskilda bokföringsåtgärder
eller annat liknande förfarande föranlett inkomstminskningen,
förutsättning för skattelättnad icke kan anses föreligga.

Att synnerliga svårigheter skola föreligga för den skattskyldige att erlägga
skatten, skall, såsom framgår av 3 §, utgöra en direkt följd av att den skattskyldiges
skatteförmåga på grund av angivna omständigheter blivit i hög
grad nedsatt. Den omständigheten, att den skattskyldige av annan anledning
icke kan gälda skatten, får sålunda icke utgöra skäl för skattelättnad. Därest
förenämnda bestämmelse skulle borttagas ur 3 §, på sätt föreslås i motionen
II: 47, skulle stadgandet bliva tillämpligt på flera skattskyldiga än enligt det
förevarande förslaget. Utskottet, som icke finner skäl föreligga för en sådan
utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde, får sålunda avstyrka bifall
till motionärens förslag. Vid bedömande av förutberörda föreskrift i 3 §
bör hänsyn jämväl tagas till örn den skattskyldige äger förmögenhet samt
till storleken och beskaffenheten av densamma. I regel torde denna fråga
böra bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Därvid synes emellertid
böra beaktas, att förefintligheten av ett mindre kapital icke i och för
sig bör utgöra hinder för stadgandets tillämplighet. Utgöres kapitalet av
penningar eller är det insatt i bank, torde det i allmänhet vara mindre svårt
för den skattskyldige att erlägga skatten än om kapitalet är bundet i fastighet
eller i annan tillgång, som det kan vara svårt att avyttra eller belåna. I
förra fallet bör frågan om skattelättnad bedömas efter kapitalets storlek vid
jämförelse med skattebeloppet. Likaledes bör vid sagda bedömande beaktas,
om kapitalet är avsett att inom den närmaste tiden förbrukas för den
skattskyidiges och hans anhörigas underhåll.

Den till grund för prövningen av skattelättnaden liggande jämförelsen torde,
såsom författningsrummet utformats, i regel böra göras mellan den skattskyldiges
skatteförmåga under taxeringsåret 1939 och närmast föregående
beskattningsår. Därvid bör dock, på sätt utskottet förut anfört, i vissa fall
hänsyn tagas till den skattskyldiges normala inkomst. Det synes rimligt, att
vid prövning av ifrågavarande ansökningar uppmärksamhet jämväl ägnas
den skattskyldiges inkomstförhållanden ända intill tiden för ansökans ingivande
till vederbörande myndighet.

Beträffande de organ, som skola handhava prövningen av ansökningar om
skattebefrielse enligt 3 §, föreslås i propositionen, att särskilda prövningsnämnderna
i första instans skola anförtros avgörandet av dessa ansökningar,

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

samt att kammarrätten skall vara sista instans i nämnda ärenden. Mot
detta förslag har utskottet icke funnit skäl till erinran.

I propositionen föreslås, att ansökan om skattebefrielse skall ingivas till
vederbörande myndighet senast den 15 februari 1940. Skattskyldiga fysiska
personer skola i allmänhet senast nämnda dag avlämna sina självdeklarationer
för beskattningsåret 1939. För dessa skattskyldiga synes tidpunkten
för ansökans ingivande vara lämpligt vald. Annorlunda kan förhållandet
vara för sådana skattskyldiga fysiska personer, som driva näringsverksamhet
och som enligt gällande taxeringsförordning äga rätt till anstånd med självdeklarations
avlämnande till den 31 mars. Oftast torde sistnämnda skattskyldigas
räkenskaper icke vara avslutade förrän mot slutet av mars månad.
Först vid denna tidpunkt år 1940 torde i regel dessa skattskyldiga kunna bedöma,
om förutsättningarna för skattelättnad äro för handen. Med hänsyn
härtill finner utskottet det vara rimligt, att ansökningstiden för sistnämnda
skattskyldiga utsträckes till den 31 mars 1940.

Ingivande av ansökan om skattebefrielse fritager icke den skallskyldige
från att under fastställd uppbördstermin inbetala honom påförd värnskatt.
Uttrycklig erinran härom torde böra intagas i 4 § 1 mom.

Enligt propositionen skall ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd avgiva
yttrande över ansökan örn skattebefrielse. Nämnda yttrande bör
grundas å bland annat de uppgifter, som finnas i sökandens deklarationer
åren 1939 och 1940. Då nämnda handlingar erfordras för det ordinarie arbetet
i taxeringsnämnden, torde de i regel icke kunna bifogas ordförandens
yttrande över ansökan till särskilda prövningsnämnden. På grund härav och
då det för en enhetlig tillämpning av bestämmelsen om skattebefrielse är av
betydelse, att utredningarna i dessa ärenden äro så fullständiga och likformiga
som möjligt, synes lämpligt att uppgifterna ur deklarationerna sammanställas
å formulär, som äro uppställda på samma sätt inom samtliga län i riket.
Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit kommer att ägna detta spörsmål närmare
uppmärksamhet.

I 4 § 2 mom. föreskrives, att särskilda prövningsnämndens beslut ofördröjligen
mot bevis skall delgivas sökanden genom utdrag av nämndens protokoll.
Utskottet, som finner detta delgivningsförfarande vara väl omständligt,
anser delgivningen i stället böra ske i den ordning, som stadgas i 100 §
taxeringsförordningen. Utskottet får därför föreslå den ändringen i förstnämnda
stadgande, att sökanden ofördröjligen skall i rekommenderat brev
med allmänna posten och mot vederbörligt mottagningsbevis tillställas utdrag
av förenämnda protokoll.

Enligt 4 § 2 mom. skall särskild prövningsnämnd hava avslutat sitt arbete,
såvitt angår ifrågavarande ärenden, före den 1 maj 1940. Tiden
för handläggningen av ifrågavarande ansökningsärenden synes utskottet
vara väl knappt tillmätt, särskilt örn antalet ansökningar skulle bliva betydande.
Vid nu angivna förhållande och då utskottet i det föregående
föreslagit, att ansökningstiden för vissa skattskyldiga bör utsträckas till

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

den 31 mars 1940, finner sig utskottet böra förorda, att särskild prövningsnämnds
arbete beträffande ifrågavarande ärenden skall vara avslutat före
den 1 juni 1940.

Med hänsyn till syftet med undantagsbestämmelsen i 3 § och då ränta
ej skall utgå på skattebelopp, som restitueras på grund av nämnda bestämmelse,
finner utskottet önskvärt, att skattskyldig, som av särskild prövningsnämnd
beviljats befrielse från eller nedsättning i värnskatten, snarast
möjligt efter beslutet erhåller restitution å skattebeloppet. Det är därför
angeläget, att vederbörande landskamrerare omedelbart efter beslutets meddelande
tillkännagiver, huruvida han bär för avsikt att överklaga beslutet
eller icke. Av förut anförda skäl vill utskottet jämväl understryka vikten
av att, därest besvär anföras över nämndens beslut i förevarande ärenden,
länsstyrelserna och kammarrätten handlägga dessa besvärsärenden med så
stor skyndsamhet som möjligt. Utskottet vill likaledes framhålla lämpligheten
av att, då kammarrätten skall vara sista instans i nämnda ärenden,
besvärsmålen inom kammarrätten handläggas såvitt möjligt å endast en avdelning.

Utskottet har icke förbisett, att bestämmelsen i 3 § kan komma att vålla
myndigheterna åtskilliga svårigheter, samt att risk föreligger för att tilllämpningen
av nämnda stadgande inom de olika prövningsnämnderna kan
bliva mindre enhetlig. För underlättande av myndigheternas arbete med
ifrågavarande ärenden synes lämpligt, att på föranstaltande av Kungl. Maj :t
förberedande överläggningar mellan landskamrerarna äga rum.

Vad beträffar uppbörden av värnskatten har departementschefen anfört,
att början av februari 1940 syntes vara den lämpligaste tidpunkten för
sagda uppbörd. För utskottet har uppgivits, att den första terminen för
uppbörden av kommunalskatten i ett stort antal landskommuner vore förlagd
till början av nämnda månad, medan i städer och därmed likställda
kommuner nämnda uppbörd vore förlagd till slutet av februari och början
av mars månad. Det är givetvis önskvärt, att uppbörden av värnskatten
förlägges till tider, som om möjligt icke sammanfalla med första uppbördsstämman
för kommunalskatten. På grund härav får utskottet uttala
önskvärdheten av, att Kungl. Majit vid fastställande av uppbördstiden för
värnskatten måtte taga under övervägande, huruvida icke olika tider för
uppbörden av värnskatten kunde fastställas för magistratsstäder samt för
övriga kommuner.

I den föreslagna författningstexten bar utskottet, i anledning av vad
förut anförts, vidtagit erforderliga ändringar samt dessutom verkställt en redaktionell
ändring. Kungl. Majits förslag i övrigt har icke givit anledning
till erinran från utskottets sida.

De i motionerna väckta förslag, som i det föregående icke särskilt berörts,
hava icke ansetts böra föranleda någon åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 11 samt. 1 avd. Nr 67. 2

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Ma,j:ts
proposition nr 78 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslag

till

förordning om värnskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För budgetåret 1939/40 skall enligt vad i denna förordning stadgas till staten
erläggas en särskild skatt å inkomst och förmögenhet, benämnd värnskatt.

2 §.

Värnskatt skall av fysisk eller juridisk
person utgöras med halva beloppet
av den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatt, som författningsenligt
påförts eller kommer att påföras
den skattskyldige på grund av
taxering för år 1939, dock ej där utskyldsbeloppet
för den skattskyldige
skulle understiga en krona.

2 §.

Värnskatt skall av fysisk eller juridisk
person utgöras med halva beloppet
av den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatt, som författningsenligt
påförts eller kommer att påföras
den skattskyldige för år 1939,
dock ej där utskyldsbeloppet för den
skattskyldige skulle understiga en
krona.

Värnskatt erlägges i den kommun, där den skattskyldige år 1939 taxerats
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

3 §.

Skattskyldig fysisk person må efter ansökan kunna helt eller delvis befrias
från utgörande av värnskatt, därest hans skatteförmåga i jämförelse
med förhållandena under beskattningsåret blivit i hög grad nedsatt på grund
av långvarig sjukdom, arbetslöshet, militär tjänstgöring, inträde i pensionsåldern,
avsevärd försämring i av den skattskyldige bedriven näringsverksamhet
eller annan därmed jämförlig omständighet samt synnerliga svårigheter
med skattens gäldande till följd därav finnas vara för handen. Motsvarande
befrielse från utgörande av värnskatt må medgivas oskift dödsbo.

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4 §■

1 mom. Ärende rörande skattebefrielse jämlikt 3 § upptages och prövas
av den särskilda prövningsnämnden i det län, inom vilket den skattskyldige
år 1939 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, såvitt angår Stockholm
av den särskilda prövningsnämnden i staden. Har sådan taxering
prövats av den mellankommunala prövningsnämnden, avgöres fråga om
skattebefrielse av den särskilda mellankommunala prövningsnämnden.

Ansökan om skattebefrielse skall,
skriftligen avfattad och åtföljd av
den utredning sökanden vill åberopa,
senast den 15 februari 1940 eller, där
sökanden jämlikt 36 § 1 mom. taxering
s för ordning en åtnjutit anstånd
med självdeklarations avlämnande,
senast den 31 mars 1940 ingivas till
vederbörande länsstyrelse eller, såvitt
angår Stockholm, till Överståthållarämbetet,
sökanden obetaget att
på eget äventyr i betalt brev med
posten till myndigheten insända ansökningen
så tidigt att den inom sagda
tid dit inkommer. Skall ansökan
prövas av den särskilda mellankommunala
prövningsnämnden, ingives
eller insändes den inom tid som nyss
sagts till länsstyrelsen i det län, inom
vilket den skattskyldige år 1939 taxerats
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
I sistnämnda fall åligger
det myndighet, som mottagit ansökningen,
att snarast möjligt översända
denna till den särskilda mellankommunala
prövningsnämnden.

Ej må den omständigheten att ansökan om skattebefrielse ingivits eller insänts
till annan länsstyrelse än ovan sagts utgöra hinder för ansökningens
upptagande till prövning, därest den inkommit till nämnda länsstyrelse före
utgången av den stadgade ansökningstiden; i sådant fall skall länsstyrelsen
omedelbart överlämna ansökningen till vederbörande myndighet för vidare
behandling.

Ansökan örn skattebefrielse fritager
icke skattskyldig från att under fastställd
uppbördstermin inbetala honom
påförd värnskatt.

Ansökan om skattebefrielse skall,
skriftligen avfattad och åtföljd av
den utredning sökanden vill åberopa,
senast den 15 februari 1940 ingivas
till vederbörande länsstyrelse eller,
såvitt angår Stockholm, till Överståthållarämbetet,
sökanden obetaget att
på eget äventyr i betalt brev med
posten till myndigheten insända ansökningen
så tidigt att den inom sagda
tid dit inkommer. Skall ansökan
prövas av den särskilda mellankommunala
prövningsnämnden, ingives
eller insändes den inom tid som nyss
sagts till länsstyrelsen i det län, inom
vilket den skattskyldige år 1939 taxerats
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
I sistnämnda fall åligger
det myndighet, som mottagit ansökningen,
att snarast möjligt översända
denna till den särskilda mellankommunala
prövningsnämnden.

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2 mom. Beträffande särskild prövningsnämnds verksamhet, såvitt angår
ärenden rörande skattebefrielse jämlikt 3 §, skola där ej annat nedan
sägs taxeringsförordningens föreskrifter rörande sådan prövningsnämnd i
tillämpliga delar gälla.

Över ansökan om skattebefrielse skall yttrande inhämtas från ordföranden
i vederbörande taxeringsnämnd.

Särskild prövningsnämnds beslut
skall ofördröjligen mot bevis delgivas
sökanden genom utdrag av nämndens
protokoll.

Nämnden skall, utom i fall som i
4 mom. sägs, hava avslutat sitt arbete
såvitt angår ifrågavarande ärenden
före den 1 maj 1940.

Särskild prövningsnämnds beslut
skall ofördröjligen genom utdrag av
nämndens protokoll i rekommenderat
brev med allmänna posten mot mottagningsbevis
tillställas sökanden.

Nämnden skall, utom i fall som i
4 mom. sägs, hava avslutat sitt arbete
såvitt angår ifrågavarande ärenden
före den 1 juni 1940.

3 mom. Över särskild prövningsnämnds beslut i ärende rörande skattebefrielse
jämlikt 3 § må besvär anföras hos kammarrätten av vederbörande
landskamrerare eller i förekommande fall skattedirektören vid överståthållarämbetets
avdelning för skatteärenden eller allmänna ombudet hos den
mellankommunala prövningsnämnden, så ock av den skattskyldige. Vad i
125 § taxeringsförordningen stadgas i fråga om klagan över prövningsnämnds
beslut skall därvid i tillämpliga delar gälla.

över kammarrättens utslag i ärende som nu sagts må klagan icke föras.
// mom. Har efter besvär skattskyldig genom beslut av prövningsnämnd,
kammarrätten eller Kungl. Majit åsatts taxering eller höjd taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1939 och är sådant förhållande
som i 3 § sägs för handen, äger den skattskyldige hos särskild prövningsnämnd
varom i 1 mom. förmäles inom sextio dagar efter erhållen del av beslutet
ansöka om befrielse från värnskatt.

Har beträffande skattskyldig, som erhållit skattebefrielse enligt 3 §, kammarrätten
eller Kungl. Majit efter besvär meddelat beslut, varigenom taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1939 nedsatts, skall den
medgivna befrielsen avräknas å belopp varmed värnskatt i anledning av beslutet
eljest skolat nedsättas; dock må den skattskyldige på sätt och inom tid
som i första stycket sägs göra ny ansökan om skattebefrielse enligt 3 §. Vid
beslut av prövningsnämnd örn nedsättning av taxering som nyss sagts skall
nämnden tillika bestämma i vad mån den enligt 3 § medgivna befrielsen skall
avräknas å belopp varmed värnskatt i anledning av beslutet eljest skolat nedsättas.

5 mom. Å skattebelopp, som på grund av stadgandet i 3 § restitueras,
skall ränta ej utgå.

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67 ■

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Den som eftertaxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år
1939 skall eftertaxeras jämväl till värnskatt enligt denna förordning till behörigt
belopp. De rörande eftertaxering till förstnämnda skatt meddelade
bestämmelserna skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

6 §.

Har jämlikt bestämmelsen i 23 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skattebefrielse meddelats för dödsbo, skall motsvarande befrielse
åtnjutas jämväl i fråga örn värnskatt enligt denna förordning.

7 §•

Där jämlikt 24 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
oskift dödsbo svarar för dylik skatt allenast med tillgångarna i boet eller delägare
i skiftat dödsbo allenast för vad av skatten å hans lott belöper och allenast
med sin lott i boet, skall motsvarande gälla i fråga örn värnskatt enligt
denna förordning.

8 §.

Vad i 32 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas
om rätt för Kungl. Majit att till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattning
förordna om efterskänkande av inkomst- och förmögenhetsskatt
skall äga motsvarande tillämpning beträffande värnskatt enligt denna förordning.

9 §•

För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av
Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2) medgiva, att ersättning för debitering av värnskatt må
utgå av statsmedel i huvudsaklig överensstämmelse med vad
av departementschefen i statsrådsprotokollet anförts;

3) till Särskild ersättning för debitering av värnskatt å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1939/40 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 160,000
kronor;

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

B) att de likalydande motionerna 1:31 och 11:40, 1:34
och II: 41 samt I: 36 och II: 44 ävensom motionerna I: 28,
II: 45, II: 46 och II: 47, i den mån desamma icke kunna anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt,
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 9 december 1939.

På första särskilda utskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bårg i Katrineholm, Velander, Eriksson i Ljusdal,
Gustafsson i Benestad, Wahlmark, Berling, Sjödahl, Andersson i Bussjö, Mannerskantz,
Andersson i Rixö, Ohlin och öman; samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Eriksson i Stockholm, Björklund, Olsson i
Gävle’ Anderson i Norrköping, Jonsson i Eskilstuna, Lövgren, Pettersson i Rosta, Carlström
i Södergården, Lundell, Andersson i Tungelsta och Andersson i Dunker.

Reservatio ner:

1) av herrar Velander, Mannerskantz och Öman, vilka — under uttalande
av att en sådan avvägning av värnskatten borde eftersträvas, som i möjligaste
man toge hänsyn till vars och ens skatteförmåga, då behovet av ifrågavarande
tilläggsbeskattning framkommit och skatten skulle erläggas — inom
utskottet ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionen I: 28 av herr
öman, besluta, att värnskatten skulle grundas på 1940 års
taxering och alltså avse 1939 års inkomst;

2) av herrar Velander, Mannerskantz, öman, Anderson i Norrköping och
Lundell, som ansett att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 34 och II: 41 måtte besluta, att värnskatten i förekommande
fall reducerades så att densamma tillika med övriga di -

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

Tekta skatter till stat och kommun icke överstege den skattskyldiges
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade
inkomst minskad med ortsavdraget».

beträffande viss del av motiveringen

3) av herrar Pettersson i Rosia och Andersson i Dunker.

Särskilda yttranden:

1) av herr Ohlin, som anfört:

»Hänsyn till skattebördans avvägning efter skattekraften tala enligt min
mening starkt för att värnskatten uttages på grundval av 1939 års inkomst
och endast preliminärt beräknas på 1938 års inkomst. Emellertid har — som
utskottet påpekar — uppbördsexpertisen av tekniska skäl avstyrkt en dylik
lösning, vilken anses komma att vålla stora praktiska svårigheter och olägenheter
såväl för myndigheterna som för allmänheten. Av detta skäl anser
jag mig icke kunna tillstyrka en dylik lösning utan ansluter mig till Kungl.
Maj:ts av utskottet förordade förslag.»

2) av herr Lundell, som anfört:

»Angående skatteunderlag och uttagningssätt. På i motionen 11:45 framlagda
skäl bör värnskatt uttagas å 1938 års inkomstunderlag, endast om den
till uttagningssätt och belopp begränsas i enlighet med motionens alt. lil.

Nedanstående uppställning ger jämförelse mellan för bottenskatt och tillläggsskatt
sammansatta skiktskalor för inkomst- och förmögenhetsskatten
enligt Kungl. Maj:ts prop. nr 78 örn värnskatt och enligt i motionen 11:45
framlagda olika alternativ. Skiktskalorna angiva den resulterande totala
belastningen å 1938 års inkomster genom inkomst- och förmögenhetsskatten
ökad med värnskatten.

Beskattningsbart	Kungl. Maj:ts	11:45	11:45	11:45
belopp	prop. nr 78	Alt. I	Alt. II	Alt. III
0—	■ 3,000 .........		9	8.55	8.1
3,000—	6,000 .........	......... 9.9	11	10.45	9.9
6,000—	8,000 .........	......... 11.7	13	12.35	11.7
8,000—	10,000 .........		15	14.35	13.7
10,000 —	15,000 .........	......... 17.7	17	16.35	15.7
15,000—	25,000 .........	......... 23.7	21	20.35	19.7
25,000—	40,000 .........	......... 29.7	25	24.35	23.7
40,000-	60,000 .........	......... 35.7	29	28.35	27.7
60,000 —	100,000 .........		33	32.35	31.7
100,000-	200,000 .........	......... 47.7	37	36.35	35.7
200,000 —		......... 53.7	41	40.35	39.7
Beräknad	total utdebitering	i milj. kr. 502.8	507.4	484.9	462.4

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

Vid utgående från den taxerade inkomsten i stället för det beskattningsbara
beloppet förändras härav flytande skattebelastning högst väsentligt nedåt
i de lägre skikten genom ortsavdragen och uppåt i de övre skikten genom
förmögenhetsdelen. Härtill kommer sedan den särskilda skatten å förmögenhet.

Angående skattespärr. Vid övervägande av den direkta skattebelastningens
sammanlagda höjd måste medräknas icke endast inkomst- och förmögenhetsskatten
och den särskilda skatten å förmögenhet utan också de kommunala
skatterna (allmän kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt),
varvid särskilt är att märka, att de i dessa kommunala skatter ingående
fastighetsskatterna utgöra kommunala förmögenhetsskatter av utomordentlig
tyngd. I själva verket utgå dessa fastighetsskatter tillsammantagna inom
många örn icke de flesta kommuner i landet efter skattesatser, som äro
högre än den för den särskilda skattens å förmögenhet högsta skikt gällande
satsen, och detta utan degression och utan några ortsavdrag.

Till belysande av den direkta beskattningens sammanlagda höjd vid olika
förhållanden mellan den skattskyldiges inkomst och hans förmögenhet samt
vid olika sammansättning av hans förmögenhet lämnas exempel i nedanstående
tabell. Samtliga exempel avse ensamstående skattskyldiga med
beskattningsbara belopp om 20,000 kr.

Beteckningar: i taxerad inkomst till inkomst- och förmögenhetsskatt

/ skattepliktig förmögenhet till inkomst- och förmögenhetsskatt
1 taxerat belopp samt även beskattningsbart belopp vid ensam1
100 f stående skattskyldig med taxerat belopp över 15,200 kr.

fi beskattningsbar förmögenhet till särskild skatt å förmögenhet.

Under kommunalskatter (1) är införd den till 14 % av i antagna summan
av allmän kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt, varvid i tänkes härflyta
ur annan förvärvskälla än fastighet. Antaget procenttal motsvarar ungefär
riksmedeltalet.

Under kommunalskatter (2) är införd den till 14 % av 0.05 / d. v. s. till
7 °/oo av / antagna motsvarande summan, därest fastigheter med ett sammanlagt
taxeringsvärde f ingå i vederbörandes förmögenhet och inkomsten
tänkes härflyta av dessa fastigheter (jordbruks-, hyres- eller fabriksfastigheter
eller fastigheter för annan rörelse).

Under inkomstrest (1) och (2) äro uppförda de rester, som erhållas därest
från inkomsten i fråndrages förmögenhetsskatt och inkomst- och förmögenhetsskatt
samt kommunalskatter (1) resp. (2).

Första särskilda utskottets utlåtande Nr 67.

i + feiö f = 20''000

i	—f m	t	ti	Förm.- skatt	Ink.-o. förm.-skatt	Komm.- skatter (1)	Komm.- skatter (2)	Ink. rest (1)	Ink. rest (2)
20,000	0	0	0	0	3,138	2,800	2,800	14,062	14,062
18,000	2,000	200,000	200,000	510	3,138	2,520	2,520	11,832	11,832
16,000	4,000	400,000	400,000	1,410	3,138	2,240	2,800	9,212	8,652
14,000	6,000	600,000	500,000	1,910	3,138	1,960	4,200	6,992	4,752
12,000	8,000	800,000	500,000	1,910	3,138	1,680	5,600	5,272	1,352
10,000	10,000	1,000,000	500,000	1,910	3,138	1,400	7,000	3,552	- 2,048
8,000	12,000	1,200,000	500,000	1,910	3,138	1,120	8,400	1,832	- 5,448
6,000	14,000	1,400,000	560,000	2,210	3,138	840	9,800	- 188	- 9,148
4,000	16,000	1,600,000	640,000	2,610	3,138	560	11,200	- 2,308	- 12,948
2,000	18,000	1,800,000	720,000	3,010	3,138	280	12,600	- 4,428	- 16,748
0	20,000	2,000,000	800,000	3,410	3,138	0	14,000	- 6,548	- 20,548

I kolumnen för f är genom horisontella prickade linjer avgränsat det område,
inom vilket reduktionsregeln verkat samt därunder det område där reduktionsspärren
verkat.

De i de båda sista kolumnerna förekommande av minustecken föregångna
talen angiva med huru mycket utdebiterad sammanlagd skatt i ifrågavarande
fall överstiger vederbörandes taxerade inkomst. Det är att märka att, därest
fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde större än / ingå i vederbörandes
förmögenhet, så kommer den sammanlagda skatten att bliva ännu större
i jämförelse med inkomsten än enligt sista kolumnen i tabellen.

Antag t. ex. att / = 400,000 i tredje raden i tabellen består av fastigheter
1,400,000, andra värden 200,000 och skulder 1,200,000 och att de angivna
inkomsterna 16,000 ej influtit av fastigheterna. Då utgå fastighetsskatter
med 9,800 kr., kommunal inkomstskatt och motsvarande med 2,240 kr. samt
statsskatter med oförändrat 4,548 kr. eller tillsammans 16,588 kr., varvid
således skatten kommer att överstiga inkomsten med 588 kr.

Av dessa exempel och av de i motionerna I: 34 och II: 41 framförda synpunkterna
framgår tydligt behovet av införandet av en skattespärr.»

Bihang lill intima riksdagens protokoll 1939. 11 samt. 1 ami. Nr 67.