Första särskilda utskottets utlåtande nr 3 (Utlåtande 1942:Säru13 säru1)

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

J?r 3.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1942 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en
hovrätt för Nedre Norrland.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 172, vilken behandlats av
första särskilda utskottet, har herr Engberg hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag till en hovrätt för Nedre Norrland.

Utskottet har jämväl till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 147 i första kammaren av herr Velander m. fl. och nr 236 i andra
kammaren av herrar Hedlund i Rådom och Berg. I dessa motioner, vilka äro
likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om förslag senast till 1943 års lagtima riksdag örn inrättande i Sundsvall
av en hovrätt för Nedre Norrland.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna.

Frågan om uppdelning av Svea hovrätt har sedan lång tid tillbaka i skilda
sammanhang varit föremål för övervägande. Sedan 1921 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Majit anhållit om utredning rörande inrättande av en särskild
hovrätt för de fyra nordligaste länen, framlade Kungl. Majit efter verkställd
utredning genom proposition till 1922 års riksdag, nr 108, förslag om inrättande
av en hovrätt över Norrland, omfattande Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Riksdagen förklarade i skrivelse den 12
maj 1922, att riksdagen icke kunnat bifalla propositionen samt anhöll att
Kungl. Majit måtte låta verkställa förnyad utredning angående inrättande
av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen och därvid särskilt låta
utföra beräkning av de kostnader för statsverket som genom ett dylikt inrättande
skulle föranledas.

Frågan återupptogs vid 1923 års riksdag, då Kungl. Majit genom
proposition, nr 120, framlade samma lagförslag som 1922 samt genom proposition,
nr 121, begärde anslag för beredande av lokaler till en hovrätt förlagd
i Härnösand. I väckta motioner yrkades dels att den nya hovrätten måtte
förläggas till Umeå dels ock att hovrätten måtte provisoriskt förläggas till
Sundsvall.

Sammansatta stats- och första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande,
nr 4, om bifall till förstnämnda proposition. Jämväl den andra propositionen
tillstyrktes av utskottet, som i utlåtande, nr 5, anförde att skäl icke syntes
föreligga att frånträda den av riksdagen tidigare uttalade uppfattningen
angående lämpligheten av att inrätta en hovrätt för Norrland. I fråga örn
Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 3.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

förläggningsorten framhöll utskottet, att de städer som borde komma i fråga
vore Umeå, Härnösand och Sundsvall. Utskottet ansåg för sin del uppenbart
att Härnösand borde stå tillbaka för de båda andra städerna. I valet mellan
sistnämnda båda orter borde avgörandet tillkomma Kungl. Majit. Enligt utskottets
mening syntes emellertid övervägande skäl tala för en förläggning
till Umeå. Allenast under förutsättning att synnerligen bärande grunder
kunde anföras för ett frånträdande av denna uppfattning, borde valet utfalla
till förmån för annan plats.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan i lagfrågorna. Beträffande
utskottets utlåtande i anslagsfrågan antog kammaren ett framställt yrkande
örn ändring av utskottets motivering i fråga om förläggningsorten, vilket ändringsförslag
innebar att den förebragta utredningen icke kunde anses så fullständig
att därav kunde dragas någon säker slutsats angående Härnösands
företräde såsom förläggningsort, i följd varav riksdagen icke borde uttala sig
,i förläggningsfrågan, utan det torde böra tillkomma Kungl. Majit att träffa
ett avgörande därutinnan. Första kammaren avslog utskottets hemställan
såväl i lagfrågorna som i anslagsfrågan. Anledningen härtill var närmast att
enighet ej kunnat uppnås i fråga örn den nya hovrättens förläggningsort. På
grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan.

Frågan örn inrättande av en norrländsk hovrätt upptogs därefter under å r
1 9 2 6 av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga, vilka den 30 oktober 1926 avgåvo betänkande angående
ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m.
(Statens off. utredn. 1926: 20) samt däri förordade inrättandet av en särskild
hovrätt för de två nordligaste länen. De sakkunniga anförde:

Frågan om inrättandet av en norrländsk hovrätt har hittills strandat på
svårigheten att finna en lämplig förläggningsort. Anledningen härtill torde
vara, att statsmakterna städse utgått från den förutsättningen, att hovrättens
verksamhetsområde skulle omfatta samtliga de fyra nordligaste länen. Någon
gemensam centralpunkt finnes emellertid ej för dessa län, och ej heller torde
kunna påvisas någon plats, som med avseende å kommunikationer kan anses
vara välbelägen för hela befolkningen i en så omfattande domkrets. Därest
hovrätten förlägges till det sydligaste länet, innebär densammas inrättande
icke någon lättnad för befolkningen i de tre övriga länen. Och en hovrätt,
förlagd till något av de båda nordligaste länen, måste för vissa delar av de
två andra länen te sig än mer avlägsen än Svea hovrätt å sin nuvarande stationeringsort.

Helt annorlunda ställer sig saken, örn den nya hovrättens verksamhetsområde
begränsas till de båda nordligaste länen. Beträffande dessa län föreligga
i särskild grad de förhållanden, som redan tidigare ansetts påkalla inrättandet
av en särskild hovrätt för Norrland. Varje system, enligt vilket muntlig förhandling
skall förekomma i mer avsevärd utsträckning, torde nödvändiggöra
en särskild hovrätt för dessa två län, och svårigheten för att ej säga omöjligheten
att finna en förläggningsort, som lämpar sig för alla fyra länen, har
då bortfallit. Även örn någon ovisshet kan råda om lämpligaste förläggningsorten
för en hovrätt för Norrbottens och Västerbottens län, råder dock ej
någon tvekan därom, att det låter sig göra att finna en förläggningsort, som i
förhållande till den sålunda begränsade domkretsens olika delar blir väsentligen
mera välbelägen än Svea hovrätts nuvarande förläggningsort.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

I sitt år 1926 avgivna betänkande angående huvudgrunderna för en rättegångsreform
anförde processkommissionen, att hovrätterna enligt
kommissionens förslag skulle vara appelldomstolar, vilka ägde att pröva dit
fullföljda mål i hela deras vidd. Förfarandet i hovrätt borde vid sådant förhållande
i huvudsak ordnas efter muntlighetens och omedelbarhetens grundsatser.
En muntlig procedur i hovrätterna kunde icke genomföras, med
mindre hovrätterna bleve så förlagda, att den rättssökande allmänheten
finge vida lättare att komma i omedelbar beröring med domstolen än nu
vore fallet. Av ekonomiska och organisatoriska skäl kunde dock hovrätterna
ej göras alltför talrika. Vid övervägande av olika på frågan inverkande
synpunkter hade processkommissionen antagit, att den för våra förhållanden
lämpligaste organisationen skulle ernås, örn hovrätternas antal bestämdes
till lägst sju, högst nio. Med nio hovrätter tillgodosåges i möjligaste utsträckning
önskemålet, att hovrätterna skulle vara lättillgängliga. Emellertid
kunde det ej bestridas, att några av dessa hovrätter med hänsyn til1 arbetsbörda
och sammansättning skulle bliva ganska svaga. Ville man i högre
grad tillgodose den organisatoriska synpunkten med någon mindre uppoffring
i fråga om vissa hovrätters lättillgänglighet, läte sig ock en indelning
med färre hovrätter tänkas. Under sju hovrätter borde man dock ej gå.

Enligt båda de av kommissionen uppställda alternativen skulle, såvitt angår
Norrland, inrättas en hovrätt i Gävle omfattande Kopparbergs och
Gävleborgs län, en hovrätt i Sundsvall eller Härnösand omfattande Västernorrlands
och Jämtlands län samt en hovrätt i Umeå eller Luleå omfattande
Västerbottens och Norrbottens län.

För att hovrätterna skulle kunna tjäna som organ för ett muntligt och
omedelbart rättegångsförfarande, måste enligt kommissionens mening jämväl
en annan utväg anlitas för att föra dem närmare allmänheten. Denna
utväg bestode i att hovrätt under vissa förhållanden skulle kunna sammanträda
å annan ort inom domkretsen än där den hade sitt säte. Alltefter omständigheterna
kunde dessa hovrättssammanträden hållas å vissa på förhand
bestämda tider i form av regelbundna hovrättsting eller när behov
yppade sig.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande över processkommissionens förslag, att
hovrättsreformen vore outförbar utan uppdelning och utflyttning av hovrätterna.
De farhågor som yppats att arbetets kvalitet därigenom komme att
lida, kunde lagrådet icke dela. Man borde dock enligt lagrådets uppfattning
icke gå för långt i styckning. Det syntes icke osannolikt att det skulle befinnas
lämpligt att stanna vid eller måhända till och med under det minimiantal
av sju hovrätter som kommissionen nämnt.

Beträffande frågan örn införande av hovrättsting uttalade lagrådet i samband
med brottmålsförfarandet, att denna anordning — ehuru i och för
sig tilltalande -— dock av arbetsbesparingshänsyn torde böra erhålla en
mera begränsad användning än kommissionen syntes ha avsett.

De av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning
rörande kostnaderna för processreformens genomförande, vilka avgåvo

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

betänkande den 29 augusti 1928 (Statens off. utredn. 1928:20),
utgingo vid sina beräkningar från processkommissionens förslag med sju
hovrätter, förlagda till Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle,
Sundsvall eller Härnösand samt Umeå eller Luleå. För att tagas under övervägande
verkställdes emellertid en alternativ kostnadsberäkning för en indelning
med allenast en hovrätt för Norrland. Denna hovrätt borde enligt de
sakkunnigas mening ej förläggas sydligare än till Sundsvall.

I proposition till 1931 års r i k s d a g, nr 80, angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform anförde föredragande departementschefen: Redan

under nuvarande rättegångsordning lia vid upprepade tillfällen
väckts förslag örn uppdelning av de båda större hovrätterna. Huvudsyftet med
dessa förslag torde i allmänhet ha varit att sätta hovrätternas ledamöter i
stånd att inhämta närmare kännedom om de förhållanden varunder rättsskipningen
i landets olika delar verkar och på detta sätt skapa ökad förståelse
för de särskilda synpunkter som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom
hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning
skulle stärkas. Örn dessa skäl jämväl under nuvarande, rent skriftliga
rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstår det vid ett system med
muntlig förhandling, där parterna i regel lia att själva eller genom ombud
komma tillstädes som så mycket angelägnare, att anstalter vidtagas för att
denna skyldighet ej må bliva alltför betungande. Såsom jag tidigare utvecklat
kommer också upptagande av bevisning särskilt i grövre brottmål att äga
rum inför hovrätten. Med hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas
kostnader är det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu är
fallet erhålla en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen bör fullföljas,
är uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden. Det
ligger i sakens natur, att varje hovrätts domkrets måste omfatta ett mera betydande
antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter skulle eljest
icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej heller
bör hovrättens domarbestånd bliva alltför fåtaligt utan lämna tillfälle till utbyte
av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större antal
ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som sättas att en längre tid
samarbeta under tämligen ensartade förhållanden, föreligger alltid faran av
en viss ensidighet och begränsning. Från nu angivna utgångspunkter torde
antalet hovrätter icke böra överstiga sju eller sättas lägre än till fem. Jag utgår
härvid ifrån att ur Svea hovrätt bör utbrytas åtminstone en norrländsk
hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättas i Göteborg. Den ytterligare
uppdelning, som kan ifrågakomma, bör uppenbarligen i främsta rummet
avse de norrländska länen.

Beträffande förslaget örn anordnande av särskilda hovrättsting yttrade departementschefen,
att det ej kunde förnekas att skäl talade för en sådan anordning
ej minst med hänsyn till den större folkliga anknytning som rättsskipningen
i överrätterna därigenom skulle vinna.

I fråga om övergången till den nya rättegångsordningen anförde departementschefen,
att ehuru det föreslagna nya förfarandet såvitt anginge tiden
för dess införande måste behandlas som en enhet, det vore av vikt att, sedan
grunderna för detsamma blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder vidtoges,
som kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att ar -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3. J

betet med den allmänna rättegångsreformen påginge, borde alltså till övervägande
och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som
vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika
kunde utan olägenhet inpassas i den bestående ordningen. Frågan om de
ytterligare åtgärder, som påkallades i anledning av lagstiftningens genomförande,
borde uppenbarligen regleras i samband med dennas antagande.
Bland de frågor vilka borde upptagas till slutlig behandling före den nya lagstiftningens
antagande stöde i förgrunden bl. a. spörsmålet örn uppdelning av
hovrätterna. Härom yttrade departementschefen:

Såsom jag redan framhållit kräves för anordnande av muntlig förhandling
i hovrätterna, att dessa erhålla en mera lokal förläggning. Antalet hovrätter
har synts mig böra vara lägst fem och högst sju. En uppdelning synes sålunda
böra ske av Svea och Göta hovrätter. Uppenbarligen måste denna delning
vara genomförd och de nya hovrätterna kunna träda i verksamhet vid den
tid, då den nya förhandlingsordningen skall tillämpas. Med hänsyn härtill
torde det vara lämpligt, att åtgärder snarast möjligt vidtagas för en delning
av nämnda hovrätter. Härigenom vinnes, att de nybildade hovrätterna hunnit
så att säga komma i gång och organisationen kunnat erhålla ökad stadga,
innan det nya rättegångsskicket träder i kraft. Genom vidtagande i förväg av
denna förändring torde övergången till den nya ordningen i hög grad underlättas.

Ehuru sålunda en uppdelning av hovrätterna är påkallad företrädesvis
av hänsyn till den blivande rättegångsreformen, får det ej förbises, att skäl
tala för en dylik delning även under nu gällande rättegångsordning. Visserligen
har gjorts gällande, att med det för närvarande tillämpade skriftliga
förfarandet i överrättema det vore för parterna jämförelsevis likgiltigt var
dessa äro belägna. En utflyttning av hovrätterna torde dock få anses i andra
hänseenden medföra vissa fördelar. Dessa fördelar ha närmare utvecklats
vid den tidigare behandlingen av frågan om upprättande av en hovrätt för
de fyra nordligaste länen, och det torde icke vara nödvändigt att nu ingå
härpå. Jag vill endast erinra om vikten av att hovrättens ledamöter erhålla
tillfälle att leva och verka under de förhållanden, som i viss utsträckning
sätta sin prägel på de till hovrätten fullföljda målen, samt örn de svårigheter,
som äro förenade med ledningen av ett verk av Svea hovrätts storlek.
Beaktas bör även, att statsmakterna i princip uttalat sig för upprättande
av en norrländsk hovrätt redan före genomförandet av en rättegångsreform.

Med hänsyn till det anförda finner jag lämpligt att, därest riktlinjerna för
rättegångsreformen vinna riksdagens bifall, utredning snarast igångsättes rörande
det antal hovrätter, som påkallas av ett reformerat förfarande, och örn
hovrätternas förläggning. Det ligger i sakens natur, att jag icke i frågans nuvarande
läge kan intaga en bestämd ståndpunkt lill därmed sammanhängande
spörsmål. Dock synes som jag redan berört uppenbart, att en hovrätt bör
hava sitt säte i Göteborg och att åtminstone en hovrätt bör förläggas till
Norrland.

Särskilda utskottet biträdde i allt väsentligt propositionens ståndpunkt såväl
i fråga örn hovrätternas uppdelning och införande av hovrättsting som
beträffande övergången till den nya rättegångsordningen. I sistnämnda hänseende
anförde utskottet, att det syntes lämpligt att frågan örn uppdelning av
Svea och Göta hovrätter snarast foges under omprövning. Härvid torde sär -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

skilt spörsmålet om det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och örn deras
förläggning böra övervägas. — Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden
i nu berörda delar. Under kamrarnas överläggningar framhölls av flera norrlandsrepresentanter
nödvändigheten av att två hovrätter inrättades i Norrland.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 29 december 1933 anbefallt processlagberedningen
att verkställa utredning rörande uppdelning av
Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda, överlämnade beredningen — under förmälan
att utredningen angående uppdelning av Göta hovrätt ännu ej slutförts
— ett den 22 december 1934 dagtecknat yttrande och förslag rörande uppdelning
av Svea hovrätt. Inledningsvis anfördes i yttrandet, att beredningen
vid fullgörande av sitt uppdrag utgått från den uppfattningen att frågan örn
hovrätternas uppdelning i vad på beredningen ankomme vore att bedöma
med hänsyn till denna frågas betydelse för den tillämnade allmänna rättegångsreformen
och förberedandet av denna reform samt att, ur de synpunkter
beredningen sålunda ansåge sig ha att beakta, besvarandet av den föreliggande
frågan i främsta rummet bleve beroende av gestaltningen av hovrättsförfarandet
i en ny rättegångsordning. Beredningen redogjorde härefter
för den preliminära ståndpunkt, till vilken beredningen härutinnan kommit.
Enligt denna skulle, efter en förberedande skriftväxling, muntlig huvudförhandling
äga rum i tvistemål, om parl begärde det eller hovrätten fann det
erforderligt, samt i brottmål då fråga vöre örn grövre brott eller det i annat
fall funnes erforderligt. Bevis, som upptagits vid underrätten, skulle i hovrätten
få framläggas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen,
men det skulle stå part öppet att i hovrätten ånyo omedelbart
förebringa sådant bevis, såvida ej hovrätten fann det uppenbart sakna betydelse,
varjämte hovrätten även självmant skulle kunna förordna örn förnyad
bevisupptagning. I den mån avgörandet i hovrätten berodde av tilltron till
utsaga av part, vittne eller sakkunnig, som hörts i underrätten, skulle hovrätten
i regel ej äga att göra ändring i underrättens dom, med mindre den
som avgivit utsagan hörts ånyo i hovrätten. Beredningen anförde vidare:

Ett hovrättsförfarande enligt nu angivna riktlinjer kräver med nödvändighet,
att hovrätterna göras mera lättillgängliga för de rättssökande än nu är
fallet. Visserligen innebär beredningens ståndpunkt i fråga om hovrättsförfarandet
vissa jämkningar i den tidigare hävdade principen om obligatorisk
muntlig förhandling i hovrätt. Jämväl enligt beredningens förslag skola
emellertid i stor utsträckning parter, målsägande i brottmål, sakkunniga och
vittnen ha att inställa sig i hovrätt vid muntlig förhandling. Det framstår
då som ofrånkomligt att sådana anordningar träffas, att denna deras inställelseskyldighet
icke blir alltför betungande eller förorsakar dem oskäliga kostnader.
Hovrätternas lättillgänglighet är ur statsekonomisk synpunkt av stor
betydelse, enär eljest statsverkets utgifter för fri rättegång ävensom för vittnesersättningar
och andra kostnader, då dessa skola utgå av statsmedel, komma
att stiga i alltför hög grad. De nu antydda olägenheterna kunna ock befaras
komma att medföra betydande svårigheter för tillämpning av ett munt -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3. 1

ligt hovrättsförfarande överhuvud taget och därigenom äventyra de fördelar
man eftersträvar med ett dylikt förfarande.

För ernående av hovrätternas lättillgänglighet stå, såsom den föregående
framställningen ger vid handen, två utvägar till buds: hovrätternas uppdelning
och införande av hovrättsting Enligt beredningens uppfattning måste i
viss utsträckning båda dessa utvägar anlitas vid sidan av varandra. Genom
anordnande av hovrätlsting i hovrättsområdets från förläggningsorten mera
avlägsna delar vinnas otvivelaktigt beaktansvärda fördelar. Särskilt i stora
och omfattande mål med vidlyftig vittnesbevisning måste det ofta medföra
besparing och lättnad, om hovrätten sammanträder å en för parter och vittnen
mera välbelägen ort än förläggningsorten. Emellertid kan denna utväg
icke anlitas i alltför betydande utsträckning. Att arbetet å en hovrättsavdelnmg
mera regelbundet och under längre tidsperioder skall försiggå å annan
ort än förläggningsorten måste, som ock lagrådet antytt, komma att inverka
störande på arbetets jämna gång och medföra svårigheter i olika hänseenden.
Den för de mer eller mindre talrika och långa resorna använda tiden går ock
förlorad för hovrättens arbete. Ur statsekonomisk synpunkt kan anordningen,
om den kommer till vidsträckt användning, medföra betydande utgifter
såväl för hovrättsledamöternas och andra tjänstemäns resor och uppehälle
under någon längre tid å annan ort som ock för erforderliga sammanträdesoch
arbetslokaler. De långväga, ofta återkommande tingsresorna torde, särskilt
för hovrättens något äldre ledamöter, bliva nog så betungande. På de
nu angivna skälen måste enligt beredningens åsikt som allmän princip fastliållas,
att hovrätternas antal göres så stort, att den övervägande delen av
hovrättens arbete kan fullgöras å den ordinarie förläggningsorten.

De skäl, som anförts mot en alltför långt gående uppdelning av hovrätterna,
kunna förvisso icke förbises. På denna punkt har lagrådet i sitt förut återgivna
yttrande framhållit starka betänkligheter mot inrättande av en hovrätt
med allenast en avdelning. Detta uttalande synes dock främst åsyfta den av
processkommissionen föreslagna hovrättsorganisationen med varje avdelning
bestående av allenast tre ledamöter. Då lagrådet icke ur kvalitativ synpunkt
framställt någon anmärkning mot en hovrätt med två avdelningar och alltså
enligt kommissionens förslag bestående av sex ledamöter, torde från lagrådets
utgångspunkt detta antal icke kunna betecknas som otillräckligt. I detta
sammanhang må ock erinras därom, att hovrätten över Skåne och Blekinge
vid sitt inrättande hade allenast en avdelning. Även örn i en ny rättegångsordning
det domföra antalet ledamöter i hovrätt kommer att minskas till tre
eller fyra, föreligger dock ingen anledning antaga, att hovrättens domarebestånd
därigenom skulle kunna nedbringas under det antal, som redan nu erfordras.

Ett övervägande av de nu framhållna synpunkterna torde i fråga om hovrättsorganisationen
för Norrland, varmed i detta sammanhang avses de fyra
nordligaste länen, leda till att allenast två alternativ kunna ifrågakomma:
det ena förläggande till Norrland av allenast en hovrätt och anordnande av
hovrättsting i stor utsträckning och det andra förläggande till denna landsdel
av två hovrätter, en för de båda nordliga och en för de två övriga länen, och
anordnande av hovrättsting i mera begränsad omfattning.

De ifrågavarande fyra länen innehålla en areal av 242,080 kvadratkilometer
eller mer än hälften av landets hela ytvidd. Denna areal fördelar sig på
de olika länen på följande sätt: Norrbottens län 105,520, Västerbottens län
59,148, Jämtlands län 51,715, Västernorrlands län 25,703 kvadratkilometer.

Till belysning av avstånden mellan några av huvudorterna må nämnas, att
Sundsvall är beläget omkring 20 mil från Östersund, omkring 7 mil från
Härnösand, omkring 15 mil från Sollefteå, omkring 32 mil från Umeå, örn -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

kring 62 mil från Luleå och omkring 77 mil från Haparanda. Avstånden från
Umeå utgöra till Östersund omkring 43 mil, till Luleå omkring 30 mil och
till Haparanda omkring 45 mil. De angivna avstånden avse samtliga landsvägssträckan.
I allmänhet äro järnvägssträckorna något längre.

Vad angår antalet mål inom ifrågavarande område hänvisas till bilagda
statistik (Bilaga A).1 Av denna framgår, att antalet av underrätterna genom
slutligt utslag avgjorda civila mål (frånsett tredskovis avdömda och omedelbart
medgivna) och kriminella mål utgjort i medeltal under åren 1931—1933:
för Norrbottens län 2,778, för Västerbottens län 3,497, för Jämtlands län
1,670 och för Västernorrlands län 6,016. Beträffande sistnämnda län bör
framhållas, att antalet mål under 1933 visar en betydande ökning i förhållande
till de två föregående åren. En jämförelse med nyssnämnda arealuppgifter
utvisar, att måltätheten utgjorde för Norrbottens län 2.63, för Västerbottens
län 5.91, för dessa län tillsammans 3.81, för Jämtlands län 3.23, för
Västernorrlands län 23.41 samt för sistnämnda båda län tillsammans 9.93.
allt antal mål per 100 kvadratkilometer.

Beträffande antalet av Svea hovrätt genom slutligt utslag avgjorda mål
inhämtas av hilagda på grundval av uppgifter från statistiska centralbyrån
gjorda uppställning (Bilaga B),1 att antalet utgjort i medeltal under åren
1931—1933: från underrätter i Norrbottens län 202, från underrätter i Västerbottens
län 257, tran underrätter i Jämtlands län 116 och från underrätter
i Västernorrlands län 317. I fråga örn sistnämnda siffra märkes, att
den nyss omtalade ökningen i antalet underrättsmål under 1933 endast i
mindre omfattning kunnat påverka denna siffra.

Även örn den åberopade statistiken icke utgör något bevis för det antal mål,
som kommer att fullföljas efter en ny rättegångsordning, torde den dock vara
vägledande för bedömande av målens lokala fördelning. Med hänsyn härtill
kan enligt beredningens åsikt med visshet fastställas, att vilken ort än väljes
som förläggningsort för en för samtliga de fyra nordliga länen gemensam
hovrätt en betydande del av de mål, i vilka muntlig förhandling skall äga
rum, icke kunna behandlas å den ordinarie förläggningsorten. De med en
inställelse å denna förenade kostnaderna och olägenheterna skulle i fråga örn
mera avlägsna delar av hovrättens domkrets bliva så betydande, att anordnande
av hovrättsting i stor omfattning framstår som ofrånkomligt. Då måltätheten
är i avtagande i riktning mot norr, skulle väl ur denna synpunkt
en sydligare förläggning innebära större fördelar än en mera nordlig. Men
även örn hovrätten förlägges till ort inom de båda sydliga länen, skulle behovet
av hovrättsting komma att starkt framträda. Sålunda skulle regelbundna
hovrättsting med sannolikt stor varaktighet erfordras å orter inom
de två nordliga länen. Med hänsyn till antalet mål från dessa län torde kunna
förutses, att en av hovrättens avdelningar skulle under större delen av året
tå sin verksamhet förlagd utom den ordinarie förläggningsorten. Olägenheterna
av en sådan anordning ha förut påvisats.

Inrättas två hovrätter i Norrland, kommer därigenom behovet av hovrättsting
att betydligt minskas, då ett väsentligt större antal av de fullföljda målen
kunna handläggas å hovrättens förläggningsort. Med hänsyn till de stora
avstånden särskilt inom de båda nordligaste länen torde dock ett visst behov
1 detta hänseende alltjämt komma att kvarstå. Förlägges den nordliga hovrätten
till Umeå, måste hovrättsting hållas i Luleå, liksom omvänt en förläggning
till Luleå nödvändiggör hovrättsting i Umeå.

Vid övervägande av nu berörda synpunkter av processuell och ekonomisk
art har beredningen icke kunnat undgå att finna starka skäl tala för inrät 1

Här utesluten.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

tande av två hovrätter i Norrland. De med en sådan anordning förenade fördelarna
måste enligt beredningens åsikt anses så betydande, att de betänkligheter,
som ur andra synpunkter kunna göras gällande mot hovrätter med
ett litet antal ledamöter, icke kunna tilläggas avgörande vikt.

Sedan beredningen härefter erinrat örn det ovannämnda av sakkunniga
inom justitiedepartementet år 1926 framlagda förslaget rörande inrättandet
av en särskild hovrätt för de två nordligaste länen, anförde beredningen ytterligare: Vid

de överläggningar, som i detta ämne hållits med beredningens rådgivande
nämnd, har inom nämnden enhälligt uttalats den meningen, att det
nya rättegångsförfarandet nödvändiggjorde två hovrätter i Norrland. Beredningen
vill jämväl framhålla, att vid de överläggningar, som under en av beredningen
för utredning av förevarande spörsmål efter tillstånd av chefen för
justitiedepartementet under sistlidna sommar företagen resa i Norrland hållits
med representanter för olika städer, allmänt framhållits önskvärdheten
av att i Norrland inrättas två hovrätter.

I den diskussion, som förekommit angående den norrländska hovrättsfrågan,
har spörsmålet om en lämplig rekrytering av hovrättens ledamotsbefattningar
tilldragit sig uppmärksamhet. Sålunda har framhållits att särskilt med
förläggning av en hovrätt så nordligt som till Norrbottens eller Västerbottens
län skulle följa betydande svårigheter för en fullgod rekrytering. Att rekryteringen
i viss mån kan komma att påverkas av förläggningsortens läge, torde
vara obestridligt. Å andra sidan bör framhållas att, därest ett statsintresse
anses påkalla förläggandet av ett ämbetsverk eller annan offentlig institution
till någon viss del av landet, rekryteringsfrågan icke kan få utgöra ett hinder
för detta syftes förverkligande; det ankommer på statsmakterna att vidtaga
sådana anstalter som betrygga den önskvärda rekryteringen.

Vad angår de städer, Sundsvall, Härnösand och Östersund, som närmast
torde ifrågakomma som förläggningsort för den nedre norrländska hovrätten,
torde ej mot någon av dem i detta hänseende några grundade anmärkningar
kunna riktas. I fråga om den övre norrländska hovrättens förläggningsort,
Umeå eller Luleå, torde väl förhållandena te sig mindre gynnsamma.
Ej heller beträffande dessa städer torde några avgörande betänkligheter
ur nu angivna synpunkt föreligga. Envar av dem är förläggningsort för länsstyrelse
och i den sistnämnda staden har biskopen över Luleå stift sitt säte.
Före hovrättens förläggning till den stad, som bestämmes till förläggningsort,
bör uppenbarligen tillses, att lämpliga bostäder mot skälig hyra stå till buds
för hovrättens personal. Såsom i det följande skall framhållas, påkallas ock
särskilda åtgärder för tillgodoseendet av de norrländska hovrätternas behov
av aspiranter och vikarier.

I fråga om jurisdiktionsområdena för de två nya hovrätterna må erinras,
att de tidigare framlagda förslagen örn inrättande av en norrländsk hovrätt
utgått från att dess område skulle omfatta Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Inrättas nu två hovrätter i Norrland, kan
ifrågasättas att till den sydligare av dessa hänföra även Hälsingland, eventuellt
hela Gävleborgs län. Till den nordligare hovrättens jurisdiktionsområde
skulle för sådant fall kunna läggas, förutom Västerbottens och Norrbottens
län, jämväl norra delen av Ångermanland (Ångermanlands norra domsaga
och Örnsköldsviks stad). Till förmån för en sådan anordning talar, alt därigenom
de håda hovrätternas organisation kunde något förstärkas. Å andra
sidan torde det erbjuda vissa olägenheter alt låta ett och samma liin till olika
delar lyda under skilda hovrätter, särskilt med hänsyn därtill alt hovrätten i
vissa fall är överinstans i förhållande till länsstyrelsen. Beredningen bär stan -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

nät vid att Gävleborgs län i dess helhet bör åtminstone tillsvidare fortfarande
lyda under Svea hovrätt. I följd härav skulle till den ena av de båda nya
hovrätterna hänföras Västernorrlands och Jämtlands län samt den andra omfatta
Västerbottens och Norrbottens län.

Beredningen ingick härefter på frågan om de nya hovrätternas organisation
och förordade, att var och en av dem borde bestå av president och fem
hovrättsråd. Vidare yttrade beredningen:

Vad därefter angår frågan om förläggningsorterna för de norrländska hovrätterna
bör med hänsyn till det nya förfarandet avgörande vikt fästas därvid,
att hovrätterna förläggas till sådana orter som för parter och andra, vilka
ha att inställa sig där, äro lättast tillgängliga. Den sydligare av de båda hovrätterna
torde ur nu angivna synpunkt böra förläggas till någon ort inom Västernorrlands
län. Såsom tidigare framhållits är måltätheten för detta län väsentligt
större än för Jämtlands län. Inom Västernorrlands län torde allenast
någon av städerna Sundsvall och Härnösand kunna ifrågakomma. Enligt beredningens
mening måste Sundsvall anses vara den lämpligaste förläggningsorten.
Visserligen torde för Ångermanlands vidkommande Härnösand vara
att föredraga, men i förhållande till Jämtlands län har Sundsvall ett vida fördelaktigare
läge. Ej heller för Ångermanland kan en förläggning till Sundsvall
sägas innebära större olägenheter ur synpunkten av hovrättens lättillgänglighet.
Enligt den förut åberopade statistiken belöper av antalet av underrätterna
inom Västernorrlands län avgjorda mål mer än hälften på underrätterna
i Medelpad. I fråga om möjligheterna att i Sundsvall erhålla ämbetslokaler
för hovrätten må anmärkas, att stadsfullmäktige därstädes förklarat
sig villiga att för ändamålet kostnadsfritt ställa till statsverkets förfogande
vissa utrymmen i det s. k. Hedbergska huset samt att för lokalernas iordningställande
och inredning anslå ett belopp av 20,000 kronor. Vid beredningens
besök i Sundsvall har av representanter för staden upplysts, att staden, som
för egen räkning behövde disponera lokalerna i Hedbergska huset, kunde antagas
vara villig att på egen bekostnad uppföra nybyggnad för hovrätten.
Enligt beredningens mening är sistnämnda alternativ att föredraga.

Sedan beredningen uttalat sig rörande förläggningsorten för den övre norrländska
hovrätten, erinrade beredningen om de i 1931 års proposition gjorda,
av riksdagen gillade uttalandena rörande åtgärder för underlättande av övergången
till det nya rättegångsskicket. I denna del anförde beredningen:

Sedan denna fråga behandlats av 1931 års riksdag, har enligt beredningens
uppfattning icke tillkommit någon omständighet av beskaffenhet att rubba
denna ståndpunkt. Beredningen anser sig i detta sammanhang böra framhålla,
att jämväl för den nuvarande hovrättsprocessen hovrätternas lättillgänglighet
är av stor betydelse. Redan enligt rättegångsbalkens ursprungliga lydelse
gällde, att hovrätten kunde på parts begäran eller av eget initiativ anordna
muntligt förhör. I motiven till lagen den 14 juni 1901 örn ändring i vissa delar
av rättegångsbalken framhålles önskvärdheten av att denna utväg för avhjälpande
av brister i målens utredning måtte i större utsträckning komma till
användning, och de bestämmelser om muntliga förhör, som i detta sammanhang
upptogos i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken, hade till
syfte att befordra en sådan utveckling. Till de ogynnsamma omständigheter,
som hittills stått hindrande i vägen häremot, äro otvivelaktigt att hänföra de
för många rättssökande stora avstånden till hovrättens förläggningsort och de
betungande kostnader, som ofta skulle ådragas parterna genom en inställelse
i hovrätten. Medan i våra underrätter det muntliga och omedelbara förfarandet
under det sista årtiondet vunnit allt starkare fäste och alltmera inskränkt
den skriftlighet, som hotat att också där intränga, har någon motsvarande

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

tendens att i hovrättsförfarandet bereda rum för muntligheten i stort sett
icke förmärkts. Enligt beredningens åsikt är det såväl ur allmän rättsskipningssynpunkt
som för förberedande av ett framtida muntligt hovrättsförfarande
av vikt att den i lagen anvisade utvägen med muntliga förhör kommer
till den vidsträcktare användning, som lagstiftaren avsett och att de yttre
hindren härför snarast såvitt möjligt undanröjas. Detta syfte torde för^ Norrlands
vidkommande endast kunna vinnas därigenom att redan nu två hovrätter
inrättas i denna del av landet. I detta sammanhang må framhållas, att
nuvarande rättegångsordning saknar den utväg för hovrättens större lättillgänglighet,
som anordnande av hovrättsting komme att innebära. Att redan
nu inrätta två hovrätter för Norrland kan enligt beredningens mening icke
väcka större betänkligheter än som kunna göras gällande mot en sådan organisation
vid dess genomförande i samband med en rättegångsreform. Beredningen
vill slutligen framhålla att, därest den föreslagna organisationen av
statsfinansiella eller andra skäl anses icke böra genomföras i ett sammanhang,
övervägande skäl tala för, att den nordligare av de båda hovrätterna först
inrättas.

Svea hovrätt anförde i avgivet utlåtande över beredningens förslag,
att frågan, huruvida hovrätten borde redan under nu rådande rättegångsskick
uppdelas samt när och hur en sådan uppdelning skulle äga rum, borde besvaras
med tanke på vad som vore bäst ägnat att bereda vägen för den tillämnade
allmänna rättegångsreformen. Hovrätten förklarade sig vara ense
med beredningen därom att, med ett hovrättsförfarande anordnat efter de
av beredningen angivna riktlinjerna, mål från de fyra nordligaste länen icke
lämpligen kunde upptagas av Svea hovrätt. Emellertid avstyrkte hovrätten
förslaget att vid lösandet av Norrlands hovrättsfråga inrätta hovrätter bestående
av allenast en division. Hovrätten yttrade vidare, att det för närvarande
saknades nödiga hållpunkter för säkra beräkningar av huruvida
tillräckliga arbetsuppgifter komme att efter rättegångsreformens genomförande
finnas för två norrländska hovrätter med vardera minst två divisioner.
Enligt hovrättens mening kunde man för de ifrågavarande länen icke
utan fara för överorganisation räkna med en så hög siffra som fyra hovrättsdivisioner.
Därest ett avgörande redan nu träffades, torde sålunda försiktigheten
bjuda att man byggde den nya ordningen på en organisation med
en norrländsk hovrätt örn högst tre divisioner och läte frågan örn inrättande
av ytterligare en norrländsk hovrätt vila tills behovet därav blivit av erfarenheten
bestyrkt. Även om, i strid mot vad hovrätten antagit, den nya ordningen
ansåges kräva två hovrätter, borde detta icke föranleda att en sådan splittring
av hovrätterna redan nu ägde rum. Örn bovrättsfrågan skulle vinna sin lösning
inom de närmaste åren, erbjöde inrättandet av en för de fyra nordligaste
länen gemensam hovrätt den enda tillrådliga utvägen. Sedan emellertid processreformen
genom 1931 års riksdagsbeslut och processlagberedningens raskt
fortskridande arbete tagit avgörande steg mot en snar lösning, kunde det
knappast anses välbetänkt att skrida till beslut i den norrländska hovrättsfrågan,
innan sådan klarhet vunnits angående hovrättens framtida organisation,
lokalbehov med mera, att hovrättens rekrytering och utrustning kunde
direkt anpassas efter den nya ordningen. — Skulle processlagberedningens
förslag i vad det avsåge två norrländska hovrätter upptagas trots de betänk -

JL Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

ligheter som leste sig däremot, förtjänade enligt Svea hovrätts mening Umeå
företrädet såsom förläggningsort för den nordligaste hovrätten. För den sydligare
förordades Härnösand.

I proposition, nr 158, till 1935 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
örn inrättande av en hovrätt för Övre Norrland, omfattande Västerbottens
och Norrbottens län, med säte i Umeå. Föredragande departementschefen
anförde i propositionen bland annat:

Den lämnade redogörelsen visar att flera olika skäl kunna anföras för
uppdelning av de nuvarande hovrätterna. Frågan örn delning av Svea hovrätt
bley aktuell genom denna hovrätts av arbetsbördans tillväxt föranledda
utvidgning. Under en följd av år stod nämnda synpunkt i förgrunden. Därtill
anknöts hänsyn till den utbredda opinionen i Norrland för inrättande
e!?.. hovrätt där och till de olägenheter ur rättsskipningens synpunkt som
aro forbundna med de stora avstånden till hovrättens förläggningsort. För
min del kan jag till fullo ansluta mig till den uppfattningen att en uppdelning
av Svea hovrätt är en angelägenhet av stor vikt redan under gällande
rättegångsordning. Att hovrätten ur administrativ synpunkt har en alltför
stor personal och ett alltför vidsträckt ämbetsområde ligger i öppen dag och
har även av hovrätten själv vitsordats i dess år 1921 avgivna utlåtande i
anledning av riksdagsskrivelsen samma år rörande inrättande av en norrländsk
hovrätt. En följd av hovrättens storlek måste med nödvändighet
bliva, att mera direkt beröring med underrätternas domare endast i mindre
utsträckning kan komma i fråga, och en närmare kännedom örn förhållandena
i underrätterna försvåras för presidenten och hovrättens ledamöter,
till men för handläggningen av de på hovrätten ankommande ärenden av
administrativ natur, för vilka en sådan kännedom är av betydelse. Hovrättsområdets
stora omfattning är ock till hinder för den uppsikt över underdomstolarnas
verksamhet som enligt lag åligger hovrätten. Ledamöterna
i hovrätten kunna icke erhålla den på personlig erfarenhet grundade djupare
inblick i förhållandena inom avlägsnare delar av jurisdiktionsområdet, som
utgör en väsentlig förutsättning såväl för materiellt riktiga domsavgöranden
som ock för att domstolens verksamhet skall bliva med förtroende omfattad
av allmänheten. Med hänsyn till de i flera avseenden egenartade drag
sorn Norrland företer i fråga örn industri och näringsliv i övrigt, synes det
särskilt betydelsefullt att rättsskipningens handhavare genom vistelse och
verksamhet där vinna förtrogenhet med dessa förhållanden. Jag vill i detta
sammanhang även understryka vad processlagberedningen i sitt nu avgivna
yttrande anfört om betydelsen för den nuvarande hovrättsprocessen av att
hovrätterna göras lättare tillgängliga för de rättssökande. Skola de år 1901
i rättegångsbalken införda bestämmelserna örn muntliga förhör i hovrätt
vinna någon som helst praktisk betydelse i fråga örn mål från norra delarna
av landet, lärer Svea hovrätt icke kunna bibehållas såsom domstol
i andra instans för dessa områden. Verkställd undersökning synes utvisa att
avståndet mellan hovrätten och vederbörande underrätter utövar ett synnerligen
stort inflytande på frekvensen av sådana förhör. Av under åren 1930—•
1934 i Svea hovrätt hållna muntliga förhör i fullföljda mål, tillhopa 36, förekommo
sålunda 23 i mål från Stockholms rådhusrätt, 5 i mål från domstolar
inom Stockholms län, 5 i mål från övriga delar av Svealand och endast
3 i mål från Norrland. Till jämförelse kan nämnas att under samma
femårsperiod muntliga förhör i mål som fullföljts till de båda mindre hovrätterna
utgjorde, i Göta hovrätt 14 och i hovrätten över Skåne och Blekinge
likaledes 14.

Till de i och för sig vägande skäl som sålunda tala för att genomföra

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

en delning av den för närvarande största hovrätten lia på senare tid kommit
de särskilda omständigheter som äga samband med den tillämnade
rättegångsreformen. På departementschefens förslag uttalade sig 1931 års
riksdag för en snar prövning av spörsmålet om hovrätternas delning såsom
en förberedelse lill den reform, vars huvudgrunder samtidigt förelädes riksdagen.
Den av processlagberedningen sedermera verkställda utredningen —
hittills slutförd endast såvitt angår Svea hovrätt —- synes mig ha bragt frågan
örn denna hovrätts uppdelning i ett sådant läge att jag anser mig böra
förorda att den nu upptages till avgörande i viss omfattning.

Det resultat vartill processlagberedningen kommit — nämligen att två hovrätter
böra inrättas för Norrlands vidkommande — sammanfaller i viss män
med den ståndpunkt som redan år 1926 intogs av sakkunniga för utredning
av frågan om hovrätternas organisation m. m. Uppfattningen att ifrågavarande
spörsmål svårligen kan vinna sin lösning på det sätt att endast en
hovrätt inrättas för hela Norrland eller större delen därav torde under senare
år ha vunnit en allt större utbredning bland dem som haft tillfälle att närmare
sätta sig in i förhållandena. Såsom 1926 års sakkunniga framhöllo finnes
ingen plats som kan betecknas såsom centralpunkt för de norrländska
länen, ej heller någon plats som i fråga om kommunikationer kan anses
välbelägen för hela eller ens större delen av befolkningen i Norrland. Ur sådana
synpunkter kunna mot varje förslag som går ut på inrättandet av en
gemensam norrländsk hovrätt riktas vägande anmärkningar.

Sedan statsmakterna år 1931 i huvudsak angivit de riktlinjer efter vilka
arbetet på processreformen borde bedrivas, har det framstått såsom i hög
grad sannolikt att en reformerad hovrättsprocess skulle kräva mer än en
hovrätt i Norrland. Inom processlagberedningen har nu också utan meningsskiljaktighet
uttalats den uppfattningen att efter processreformen två hovrätter
bliva erforderliga i de fyra nordligaste länen. Till denna ståndpunkt
har beredningens rådgivande nämnd, såsom framgår av beredningens yttrande,
enhälligt anslutit sig. Genom den verkställda utredningen synes det
ställt utom tvivel att en sådan organisation måste komma till stånd, därest
muntlighet och omedelbarhet skall kunna i erforderlig grad tillgodoses i
hovrättsprocessen.

Jag kan icke finna annat än att inom en domkrets, omfattande hela Norrland,
en inställelse å hovrättens förläggningsort skulle, såsom ock beredningen
framhållit, bliva ytterst betungande för en stor del av de rättssökande och
jämväl i många fall väsentligt stegra statsverkets kostnader för fri rättegång
m. m. För de rättssökande i hovrättsområdets mera avlägsna delar måste
en sådan anordning ock framstå som obillig. Med all sannolikhet komme de
nu antydda olägenheterna att visa sig så stora, att krav på en avsevärd begränsning
av muntlighetsprincipen i hovrättsförfarandet snart skulle framkomma.
Ur processreformens synpunkt måste det framstå sorn allt annat än
önskvärt eller välbetänkt att som förberedelse till denna planlägga en organisation,
som hotar att redan från början sönderbryta en av dess viktigaste
huvudprinciper.

Vill man bereda hovrättsrättsskipningen den lättillgänglighet, sorn den
muntliga förhandlingen nödvändiggör, återstår, örn allenast en norrländsk
hovrätt inrättas, ingen annan utväg än att, såsom beredningen anvisat, i vidsträckt
omfattning anordna hovrättsting. Uppenbart är, att det möler ganska
stora svårigheter att med någon tillförlitlighet beräkna antalet mål, som .skulle
komma att handläggas vid hovrättsting och den tid, som härför skulle komma
att åtgå. Med förläggning till Västernorrlands län av en gemensam norrländsk
hovrätt synes man dock kunna utgå ifrån att större delen av de mål
från Västerbottens och Norrbottens län, vari muntlig förhandling bör äga rum,

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

skulle komma att behandlas vid hovrättsting. Med ledning av de statistiska
uppgifterna rörande antalet fullföljda mål torde årliga antalet av de mål från
dessa län som skulle behandlas vid hovrättsting icke kunna sättas lägre än till
100—150. Då man tillika beaktar, att ifrågavarande mål enligt sakens natur
äro de mera svårutredda, synes man berättigad antaga, att deras behandling
kommer att motsvara omkring en fjärdedel av hovrättens hela arbetsbörda.
Beredningens slutsats, att inrättande av en gemensam norrländsk hovrätt
skulle komma att medföra att en av hovrättens divisioner under större delen
av året skulle ha sin verksamhet utom förläggningsorten, synes alltså icke
oberättigad. De olägenheter av ekonomisk och annan art, som härvid äro
oundvikliga, lia på ett övertygande sätt framhållits av beredningen.

Det torde vara synnerligen önskvärt att de nya hovrätterna redan före reformens
slutliga genomförande förläggas till de platser och givas de domsområden
som framdeles kunna antagas komma i fråga. Betydelsen av att, då
det nya rättegångsskicket skall träda i tillämpning, organisationen hunnit erhålla
stadga och domstolarnas ledamöter hunnit bliva förtrogna med de delvis
säregna förhållandena inom respektive jurisdiktionsområden bör icke underskattas.
Jag delar ock processlagberedningens uppfattning att det såväl ur
allmän rättsskipningssynpunkt sorn för förberedande av ett framtida muntligt
hovrättsförfarande är av vikt att den redan i gällande lag anvisade utvägen
med muntliga förhör kommer till den vidsträcktare användning som lagstiftaren
avsett och att de yttre hindren härför snarast såvitt möjligt undanröjas.

Processlagberedningen har föreslagit att organisationen av de båda norrländska
hovrätterna genomföres i ett sammanhang, men har, därest så icke
funnes böra ske, ansett övervägande skäl tala för att den nordligare av de
båda hovrätterna först inrättades. Av det föregående framgår att jag är
ense med processlagberedningen därutinnan att erforderliga organisationsförändringar
böra vidtagas i god tid innan övergången sker till ett reformerat
rättegångsskick. Emellertid skulle säkerligen nyorganisationen underlättas,
om den bleve genomförd efter hand i skilda etapper. Att ur Svea hovrätt
samtidigt utbrytas två divisioner innebär tydligen en ganska ingripande åtgärd.
Till stöd för en uppdelning i två etapper talar även att rekryteringen
av varje särskild hovrätt därigenom väsentligt underlättas. Jag vill därför
förorda att åtgärder för närvarande vidtagas för inrättande av allenast en
hovrätt i Norrland. I likhet med processlagberedningen och även 1926 års
sakkunniga anser jag att början bör göras med den nordligare hovrätten, vars
domsområde enligt hittills samstämmig uppfattning bör bliva Västerbottens
och Norrbottens län.

I annat sammanhang anförde departementschefen ytterligare:

Med anledning av att Svea hovrätt i ett särskilt yttrande den 5 mars 1935
rörande kostnaderna för den föreslagna hovrätten anfört, att genom dennas
förläggning till Umeå möjligheten skulle hållas öppen att utvidga dess verksamhetsområde,
om det skulle finnas önskvärt att låta den svälla ut att omfatta
två divisioner, vill jag i detta sammanhang betona, att därest det nu
framlagda förslaget om en hovrätt omfattande Västerbottens och Norrbottens
län godkännes, denna hovrätts domsområde därmed bör anses slutgiltigt fastställt.
Någon förändring av området bör således icke ifrågakomma, när
längre fram frågan om en hovrätt för nedre Norrland upptages till prövning.

Det genom propositionen framlagda förslaget tillstyrktes av sammansatta
stats- och första lagutskottet samt bifölls av riksdagen. Den nya hovrätten
för Övre Norrland trädde i verksamhet den 1 oktober 1936.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

Genom skrivelse från chefen för justitiedepartementet den 29 maj 1936
anbefalldes processlagberedningen att till förnyat övervägande upptaga frågan
i vilken ordning uppdelningen av de större hovrätterna borde fullföljas
samt till departementet inkomma med förslag rörande jurisdiktionsområde
och förläggningsort för den hovrätt, som först ansåges böra upprättas. I
yttrande den 15 oktober 1938 erinrade beredningen om sitt tidigare förslag
om inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland samt uttalade, att tillräckliga
skäl icke för närvarande torde föreligga för inrättande därutöver av
någon hovrätt inom Svea hovrätts nuvarande domsområde. Beredningen
framlade däremot förslag om inrättande av en västsvensk hovrätt i Göteborg.
Vad angår den ordning, i vilken den av beredningen föreslagna uppdelningen
av Svea och Göta hovrätter lämpligen borde fullföljas, erinrade
beredningen, hurusom Kungl. Majit och riksdagen tidigare förutsatt, att den
uppdelning av hovrätterna, som bleve erforderlig, borde genomföras före
ikraftträdandet av den nya rättegångsordningen. Med hänsyn härtill torde
hovrätternas uppdelning böra utan dröjsmål slutföras. Ur vissa synpunkter
skulle det vara önskvärt, om denna uppdelning kunde genomföras i ett sammanhang.
Därest hinder härför ansåges möta, torde den större av de föreslagna
hovrätterna, eller sålunda den hovrätt, som avsåges skola förläggas
till Göteborg, böra först komma till stånd.

I sitt den 29 november 1938 avgivna förslag till rättegångsbalk upptog
processlagberedningen i 2 kap. 6 § en bestämmelse om antalet hovrätter
i riket och deras domkretsar. Enligt detta stadgande skulle antalet hovrätter
vara sex, däribland en hovrätt för Nedre Norrland, omfattande Västernorrlands
och Jämtlands län. Lagrådet lämnade vid sin granskning av förslaget
detta utan anmärkning i berörda hänseende. I den för innevarande års riksdag
framlagda propositionen, nr 5, med förslag till rättegångsbalk har departementschefen
anfört, att enligt hans mening starka skäl talade för att
ej i detta sammanhang upptaga till diskussion frågan örn de olika hovrätternas
domkretsar. Denna fråga sammanhängde nära med frågan om de
nya hovrätternas organisation, vilken ännu ej upptagits till slutligt övervägande.
Med hänsyn härtill och då frågan om hovrätternas antal borde,
ehuru någon meningsskiljaktighet därom icke torde föreligga, avgöras i
samband med frågan om domkretsarna, hade departementschefen ansett
lämpligt, att samtliga dessa spörsmål reglerades i särskild lag. Bestämmelserna
i 2 kap. 6 § hade med hänsyn härtill ersatts med en hänvisning till
särskild lagstiftning.

Utskottet har i sitt utlåtande, nr 2, i anledning av nyssnämnda proposition
föreslagit, att i 2 kap. 6 § upptagas bestämmelser örn antalet hovrätter
och deras benämningar. Enligt utskottets förslag skola rikets hovrätter
vara: Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för
Övre Norrland.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

Utskottets yttrande.

Det genom ifrågavarande motioner väckta spörsmålet vill utskottet i första
hand bedöma med hänsyn till den förestående rättegångsreformen. Ett ti\l
sina huvuddrag muntligt förfarande i andra instans kräver att hovrätterna
göras lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Den utredning som,
enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår, förebragts rörande den
lämpliga hovrättsorganisationen för Norrland, ger enligt utskottets mening
otvetydigt vid handen, att en särskild hovrätt för Nedre Norrland är av behovet
påkallad. Statsmakterna ha också tidigare vid behandlingen av frågan
örn inrättandet av den övre norrländska hovrätten utgått från att sedermera
en särskild hovrätt för Nedre Norrland borde komma till stånd. Vid flera
föregående tillfällen har betonats vikten av att den nya hovrättsorganisationen
är genomförd i god tid före rättegångsreformens ikraftträdande, så att
hovrätterna då stå rustade att möta de uppgifter, som det nya förfarandet
ålägger dem. Sedan Kungl. Maj:t nu framlagt förslag till ny rättegångsbalk
och detta i huvudsakliga delar tillstyrkts av utskottet, torde kunna förväntas
att reformen inom en förhållandevis nära framtid skall förverkligas. Frågan
om inrättandet av den nedre norrländska hovrätten bör därför icke längre
undanskjutas.

Även utan hänsyn till den föreslagna rättegångsreformen anser utskottet
med stöd av tidigare utredningar inrättandet av en hovrätt för Nedre Norrland
vara av behovet påkallat. Särskilt framträdande har behovet av ytterligare
en norrländsk hovrätt blivit genom den år 1936 genomförda lagstiftningen
om ökad användning av muntliga förhör i hovrätt.

Vad angår den nya hovrättens domsområde är uppenbart att dit böra hänföras
Västernorrlands och Jämtlands län. Till frågan huruvida dom som rå det
därjämte bör omfatta Gävleborgs län eller allenast Hälsingland anser utskottet
sig icke böra i detta sammanhang taga ståndpunkt. I fråga om förläggningsorten
anser utskottet övervägande skäl tala för hovrättens förläggande
till Sundsvall.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 147
och 172 samt 11:236, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville efter erforderlig ytterligare utredning
beträffande domsområdet snarast möjligt för riksdagen
framlägga förslag om inrättande av en hovrätt för Nedre
Norrland.

Stockholm den 2 juni 1942.

På första särskilda utskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 3.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Linder, Linnér, Branting, Eskhult,
Alfred Andersson, Dahlström, friherre De Geer, Siljeström, Anderberg och Velander;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Persson i Falla, Hedlund i Östersund, Ryberg,
Lövgren, Olsson i Mellerud, Mosesson, Isacsson, Gezelius, Mårtensson, Berg och
Werner.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 11 sand. 1 avd. Nr 3.