Första särskilda utskottets utlåtande nr 2 (Utlåtande 1942:Säru12 säru1)

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1942 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till rättegångsbalk, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 november 1941 dagtecknad proposition, nr 5, vilken hänvisats
till första särskilda utskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen att antaga ett nedan intaget, vid propositionen fogat förslag till
rättegångsbalk.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner:

inom första kammaren
n

• V

nr 86 av Branting m. fl. samt

nr 187 av herrar Ahlkvist och Karl Johan Olsson ävensom
inom andra kammaren

nr 158 av herrar Staxäng och Hallén, likalydande med motionen nr 153
i första kammaren,

nr 239 av herr Edberg m. fl.,

nr 240 av herr Hagberg i Malmö, likalydande med motionen nr 183
i första kammaren,

nr 242 av herrar Kgling och Hagård,

nr 243 av herrar Sefve och Hansson i Vännäsby, likalydande med motionen
nr 185 i första kammaren,
nr 244 av herr Sköldin,

nr 245 av herr Sköldin, likalydande med motionen nr 186 i första kammaren,

nr 246 av herr Olsson i Mellerud, likalydande med motionen nr 187
i första kammaren,

nr 247 av herr Hall samt

nr 248 av herr Gezelius m. fl., likalydande med motionen nr 184 i första
kammaren.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande i samband med redogörelsen
för de ämnen, som beröras av motionerna. I fråga om de skäl, som
motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter sig utskottet att i
huvudsak hänvisa till motionerna.

Tidigare reformer och reformförslag.

Det nuvarande svenska rättegångsväsendet vilar i huvudsak på de i rättegångsbalken
av 1734 års lag givna grunderna. Visserligen ha efter nämnda
lags tillkomst betydelsefulla ändringar vidtagits, men i sina huvuddrag ansluta
sig såväl domstolsorganisationen som förfarandet inför rätta alltjämt
till de i rättegångsbalken upptagna principerna.

Frågan om en allmän reform av vårt rättegångsväsen har varit föremål
för ett ingående och omfattande utredningsarbete. Reformarbetet påbörjades
redan år 1810 och utgjorde ett led i den allmänna revision av 1734 års lag,
som då uppdrogs åt den för detta ändamål tillsatta lagkommittén. Efter att
år 1815 ha framlagt ett betänkande om underdomstolarnas och hovrätternas
antal och organisation behandlade lagkommittén rättegången i tvistemål
och avgav förslag härutinnan år 1822. Förslaget ingick i reviderat skick
såsom rättegångsbalkens första avdelning i lagkommitténs år 1826 publicerade
förslag till allmän civillag. Förslag till allmän kriminallag, innefattande
senare avdelningen av rättegångsbalken (om rättegången i brottmål),
avgavs år 1832. Reviderad upplaga av civillagförslaget utkom år 1838 och
av kriminallagförslaget år 1839.

För granskning av lagkommitténs förslag tillsattes år 1841 en lagberedning.
Lagberedningen framlade år 1842 utlåtande angående domstolarnas
organisation och år 1849 förslag till rättegångsbalk.

Lagkommitténs och lagberedningens förslag ledde endast lill vissa begränsade
reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens område.

Arbetet på en allmän processreform upptogs åter år 1880, då nya lagberedningen
fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Enligt
en av Kungl. Maj:t godkänd plan för arbetets bedrivande skulle först
utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels en allmän utredning av
frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning av huvuddragen
i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till antagande i avseende
å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet, varemot
med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå till dess de allmänna
grunderna undergått vederbörlig prövning. År 1884 avgavs principbetänkandet,
uppdelat i fyra delar, behandlande domstolsorganisationen, rättegångsordningen
i tvistemål, rättegångsordningen i brottmål m. m. samt plan
för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I fråga
örn ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av rätte -

Tidigare reformer och reformförslag.

gångsväsendet efter en på förhand fastställd plan skulle genomföras styckevis;
att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas,
skulle göras färdiga och, i den mån de erhölle sanktion, träda i kraft
såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del
av lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående
delarna undergått den granskning eller förberedande behandling,
som ansåges lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett
organiskt helt i ett fullständigt kodifierat lagförslag. Vad beredningen sålunda
föreslagit gillades av Kungl. Maj:t, och det uppdrogs åt en med ett betydande
antal lekmannarepresentanter utvidgad beredning att med föranledande
av principbetänkandet avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för
en ny rättegångsordning. Denna s. k. förstärkta lagberedning avgav sitt yttrande
ar 1887. I huvudsak tillstyrktes nya lagberedningens principer örn ock
med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskiljaktigheler
på många punkter.

I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan förstärkta
lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av
lagförslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de
närmaste åren. Samtliga av beredningen utarbetade förslag framlades för
riksdagen, men riksdagens godkännande vanns endast beträffande två av
förslagen, nämligen örn ersättning av allmänna medel lill vittnen i brottmål
(1886) och om skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen.

Vid denna tid övergavs tanken pa en allmän reform av rättegångsväsendet.
Detta kom till uttryck, då Kungl. Maj:t år 1889 gav nya lagberedningen
uppdrag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan
i överrätt och hos Kungl. Maj:t samt därvid föreskrev, att förslaget borde
vara grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna
och förfarandet därstädes bibehölles huvudsakligen oförändrade.

o Under den följande tiden vidtogos åtskilliga partiella reformer på rättegångsväsendets
område. Här må endast erinras örn de viktigaste av de sålunda
tillkomna lagarna. År 1899 tillkom en lag, varigenom bestämmelserna
om stämning reviderades, och 1901 en lag med regler om fullföljd av talan
till hovrätt och till Konungen samt i samband därmed om behandlingen
av invändningar i rättegång. På straffprocessens område genomfördes år
1906 en lag om rättegångsbiträde åt häktad. Med anledning av den stora
tillströmningen av mål till högsta domstolen och den därmed förenade långsamheten
i rättsskipningen i högsta instans vidtogos vissa åtgärder. Bland
annat antogs år 1915 lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen begränsades. För
påskyndande av rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i avseende
å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom år 1918 en lag örn särskild;i
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Förvaltningen
av domsagorna ordnades genom en samma år i administrativ väg
utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser örn domsagas kansli.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Nya författningar i ämnet utfärdades 1920, 1925 och 1933. År 1919 genomfördes
en lag om fri rättegång, i samband varmed lagen om rättegångsbiträde
åt häktad reviderades. Slutligen må nämnas, att år 1922 tillkom en lag om
tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Arbetet på en allmän rättegångsreform återupptogs år 1911, då riksdagen
beviljade medel för en förberedande utredning angående en dylik reform.
Syftet med denna utredning var att lämna en allsidig belysning av de särskilda
processuella frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom
att anvisa den eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under de
i vårt land givna förhållandena.

Utredningsarbetet uppdrogs åt en för ändamålet tillsatt kommission (processkommissionen).
Tillika tillkallades en representant för lantdomarna och
en för stadsdomarna ävensom ett antal företrädare av skilda lekmannaintressen
att med kommissionen överlägga om principerna för den blivande domstolsorganisationen
och de allmänna grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform
borde byggas.

Processkommissionen avslutade sitt arbete 1926. Det då avgivna betänkandet
(Statens off. utredn. 1926: 31—33) innefattar tre delar behandlande
domstolsförfattningen, rättegången i brottmål och rättegången i tvistemål.
Kommissionen förordade en allmän reform av rättegångsväsendet. I enlighet
med de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat förslag till lagtext,
utan betänkandet utgör en resonerande framställning angående de grunder,
som enligt kommissionens tanke böra läggas till grund för en allmän
processreform. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapitel,
och varje kapitel avslutas med en punktvis gjord sammanställning av
kommissionens förslag. Vid betänkandet äro fogade yttranden av de för
överläggningar tillkallade domstolsrepresentanterna och lekmännen.

Rörande innehållet i processkommissionens betänkande får utskottet hänvisa
till den i propositionen lämnade redogörelsen (sid. 266—295).

över processkommissionens betänkande lät Kungl. Majit inhämta yttranden.
Sålunda anbefalldes rikets hovrätter att efter hörande av domhavande,
rådhusrätter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, överexekutorer
och magistrater inkomma med utlåtanden över betänkandet, såvitt
avsåge dess huvudgrunder. Vidare infordrades utlåtanden från justitiekanslersämbetet
och kommerskollegiet, vartdera i vad anginge dess ämbetsområde
och kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar
inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda
om yttrandes avgivande. Tillfälle lämnades de juridiska fakulteterna,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
Advokatsamfund och svenska stadsförbundet att inkomma med yttranden.
Av de juridiska fakulteterna inkom emellertid endast den i Lund
med utlåtande, därvid professorn Kallenberg avgav särskilt yttrande. Från
häradshövding- och stadsdomarföreningarna liksom från styrelsen för advo -

Tidigare reformer och reformförslag.

katsamfundet inkommo utlåtanden. Stadsförbundets styrelse anmälde, att
förbundet i avvaktan på resultatet av vissa pågående undersökningar för det
dåvarande avstode från att inkomma med yttrande. De avgivna yttrandena
befordrades till trycket (Statens off. utredn. 1927: 15 och 1929: 25). Jämväl
föreningen Sveriges landsfiskaler inkom med yttrande.

Sedan yttranden inkommit i den omfattning nu angivits, förordnade Kungl.
Maj:t den 23 september 1927, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över
kommissionens betänkande, såvitt anginge betänkandets huvudgrunder. Lagrådets
utlåtande avgavs den 3 juli 1928 (Statens off. utredn. 1928: 19).

En sammanställning av de över kommissionens betänkande avgivna yttrandena
återfinnes i propositionen (sid. 296—312), till vilken utskottet får
hänvisa.

Reformfrågans behandling vid 1931 års riksdag.

Redan vid planläggningen av processkommissionens arbete hade förutsatts,
att huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle före lagtextens utarbetande
underställas statsmakternas övervägande. Vid anmälan i statsrådet den
6 februari 1931 av frågan om en dylik reform anförde dåvarande chefen för
justitiedepartementet, att han ansåge en allmän reform av vårt rättegångsväsen
vara av behovet påkallad samt att en sådan borde, i huvudsaklig överensstämmelse
med vissa av honom närmare angivna riktlinjer, så snart sig göra
läte, komma till stånd. För detta ändamål borde enligt departementschefens
mening arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad
därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas. Med hänsyn lill denna lagstiftnings
å olika områden djupt ingripande betydelse syntes lämpligt, såsom
ock tidigare ifrågasatts, att riksdagen dessförinnan sattes i tillfälle att yttra
sig över de tillämnade huvudgrunderna för reformen. Att i ett sådant yttrande
icke finge inläggas den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig
ståndpunkt till de olika spörsmål, som vore förknippade med denna lagstiftningsfråga,
läge i öppen dag. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som
lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt, kunde framkomma nya synpunkter,
som påkallade beaktande. Emellertid vore det av stor vikt att redan på detta
stadium klarhet vunnes, huruvida huvudgrunderna för reformen uppbures
av en mera allmän åskådning inom riksdagen och den i sinom tid färdigställda
lagstiftningen alltså kunde väntas då vinna riksdagens godkännande.
Skulle den sålunda antydda förutsättningen visa sig icke föreligga, torde
tanken på att skrida till ett lagstiftningsarbete av den omfattning, varom här
vore fråga, böra övergivas.

Genom proposition den 6 februari 1931 (nr 80) lämnade Kungl. Majit riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande angående de av departementschefen angivna
huvudgrunderna för en rättegångsreform. Propositionen och i anledning
därav väckta motioner hänvisades till ett särskilt utskott, som avgav
utlåtande (nr 1) däröver. I utlåtandet anförde utskottet — efter att lia yttrat

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

sig rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform
— att utskottet ansåge en i vissa hänseenden genomgripande
reform av vårt rättegångsväsen böra komma till stånd. Med hänsyn härtill
borde såsom departementschefen uttalat arbetet med ny lagstiftning angående
rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas.
Dessförinnan syntes emellertid riksdagen böra yttra sig över de tillämnade
huvudgrunderna för reformen. På sätt departementschefen anfört
finge i ett sådant yttrande icke inläggas den innebörden, att riksdagen därmed
tagit slutlig ståndpunkt till de i nämnda lagstiftningsfråga ingående
spörsmålen. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som betingades av lagstiftningsarbetet,
kunde nya synpunkter framkomma, som påkallade beaktande.
Riksdagen borde således, då utarbetade förslag framlades, äga att
upptaga dessa till förutsättningslös prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte såsom eget yttrande angående de genom propositionen framlagda
huvudgrunderna för en rättegångsreform åberopa vad utskottet i sitt utlåtande
anfört.

Vid frågans behandling i riksdagen godkändes i huvudsak utskottets utlåtande;
på vissa punkter stannade dock kamrarna i olika beslut.

Beträffande det närmare innehållet i nyssnämnda proposition samt i riksdagens
uttalanden får utskottet hänvisa till den i den nu föreliggande propositionen
lämnade redogörelsen (sid. 314—390).

Reformarbetet efter riksdagsbehandlingen.

Vid anmälan i statsrådet den 12 juni 1931 av riksdagens skrivelse i ämnet
anförde chefen för justitiedepartementet, att såsom riksdagen framhållit arbetet
med utarbetande av lagstiftning borde omedelbart igångsättas. Vid
detta arbete borde de av riksdagen biträdda riktlinjerna för reformen följas.
Att de nya synpunkter, som kunde framkomma under arbetets bedrivande,
borde beaktas läge i sakens natur och överensstämde även med riksdagens
uttalande. Enligt den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen
och till vilken jämväl riksdagen anslutit sig, borde reformen främst avse förfarandet
och den därmed sammanhängande frågan om bevisningsrätten. Med
hänsyn härtill borde dessa spörsmål i första hand upptagas till behandling.

Sedan Kungl. Majit bemyndigat departementschefen dels att tillkalla högst
tre sakkunniga att inom departementet utarbeta förslag till lagbestämmelser
angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde ävensom att
förordna sekreterare hos de sakkunniga dels ock att utse högst åtta personer
att vid arbetet tillhandagå de sakkunniga med råd i förekommande frågor,
tillkallades den 18 juni 1931 professorn, juris doktorn Th. Engströmer och
hovrättsrådet, numera justitierådet P. Santesson att inom departementet utarbeta
förslag till lagbestämmelser i ämnet, varjämte till sekreterare hos de
sakkunniga förordnades assessorn, numera revisionssekreteraren T. Strandberg.
Tillika utsågos följande personer att tillhandagå de sakkunniga med

Reformarbetet efter riksdagsbehamllingen.

råd, nämligen presidenten K. Schlyter, borgmästaren G. Bissmark, advokaten
E. Löfgren, häradshövdingen C. Arhusiander, ledamöterna av riksdagens
första kammare P. Gustafsson i Benestad och E. Jonsson i Lycksele samt
ledamöterna av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen A. Lindqvist
och G. Persson i Falla.

På hemställan av chefen för justitiedepartementet beslöt Kungl. Maj:t den
30 september 1932, att ifrågavarande lagstiftningsarbete skulle överlämnas
åt en beredning, processlagberedningen, bestående av ordförande och två
ledamöter jämte sekreterare samt utsåg samtidigt till ordförande f. d. justitierådet
N. Gärde, till ledamöter Engströmer och Santesson samt till sekreterare
Strandberg. Vid sidan av denna beredning skulle den förut tillkallade
nämnden fortfarande tillhandagå med råd i förekommande frågor. I beredningens
sammansättning ägde sedermera rum den förändringen, att Kungl.
Maj:t den 31 december 1934 förordnade Strandberg att med bibehållande av
sin sekreterarbefattning vara ledamot i beredningen.

Beredningen avgav den 29 november 1938 betänkande med förslag till
rättegångsbalk jämte tillhörande motiv och bilagor (statens off. utredn. 1939:
43 och 44). Vid betänkandet fogades ett av ledamöterna i den rådgivande
nämnden avgivet yttrande rörande förslaget.

Under det att arbetet på den allmänna reformen pågått inom processlagberedningen
lia, på sätt förordats i 1931 års proposition och av riksdagen,
vissa partiella reformer genomförts på rättegångsväsendets område. De viktigaste
av dessa må här i korthet beröras.

Den år 1964 antagna lagen om stads läggande under landsrätt ersattes år
1932 med en lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.
Enligt denna lag äger Kungl. Maj :t på framställning av stadsfullmäktige eller
eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och
staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad, i vars
rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren
endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, må Kungl. Majit, när
borgmästartjänsten är ledig, även utan stadsfullmäktiges samtycke under vissa
förutsättningar meddela förordnande om rådhusrättens upphörande och
stadens förenande med domsaga.

År 1932 genomfördes en reform av inskrivningsväsendet, innebärande
bland annat att handläggningen av inskrivningsärenden överflyttades från
rätten till inskrivningsdomaren samt att ärendenas behandling förenklades.

Den sedan 1925 gällande domsagostadgan ersattes 1933 med en ny sådan
stadga. Enligt denna har vikariatsystemet i häradsrätterna ytterligare begränsats
genom inskränkningar i häradshövdingarnas rätt till ledighet och
bestämmelser i syfte att häradshövdingen skall handhava alla domargöromål
av större vikt, varjämte kraven på vikaries kompetens skärpts.

Frågan örn liäradsnämndcns tjänstgöring reglerades genom en lag år 1932.
Häri stadgas bland annat, att häradshövdingen skall efter samråd med nämnden
fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen och att fördelningen bör

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden samt att
ändring i nämndens sammansättning under ett och samma måls handläggning
och avgörande i regel ej kommer att äga rum.

I syfte att undvika tidsödande väntan för parter och vittnen vid häradsrätts
och rådhusrätts sammanträden utfärdades 1933 en kungörelse angående
uppropslista vid underdomstolarna.

År 1935 genomfördes en lag med vissa bestämmelser örn häradsting, som
innebar en utökning av antalet årliga tingssammanträden med häradsrätterna.
Lagen innehåller även ändrade regler om tid för doms avkunnande i
häradsrätt. Bestämmelser i sistnämnda hänseende med avseende å rådhusrätt
meddelades genom en lag 1938.

Utsökningslagens bestämmelser om lagsökning samt 1907 års lag örn handräckning
för fordrans utfående ersattes 1937 av en lag örn lagsökning och
handräckning för fordran, som bland annat innebar, att ifrågavarande ärenden
överflyttades från överexekutorerna till de allmänna domstolarna, där
ärendena handläggas av särskild lagsökningsdomare.

Frågan om en uppdelning av de större hovrätterna har delvis vunnit sin
lösning. Sedan processlagberedningen anbefallts att verkställa utredning rörande
uppdelning av Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj:t inkomma
med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, avgav beredningen
den 22 december 1934 yttrande och förslag om uppdelning av Svea hovrätt,
innebärande att för de fyra nordligaste länen skulle inrättas två hovrätter,
en för Norrbottens och Västerbottens län samt en för Västernorrlands och
Jämtlands län. I yttrandet anmärktes, att utredningen angående uppdelning
av Göta hovrätt då ännu ej slutförts. Enligt beslut vid 1935 års riksdag inrättades
därefter en hovrätt för de två nordligaste länen med säte i Umeå, vilken
hovrätt trädde i verksamhet den 1 oktober 1936. Under ärendets behandling
förutsattes, att en hovrätt för nedre Norrland framdeles skulle komma
till stånd. Efter det beredningen sedermera anbefallts att till förnyat övervägande
upptaga frågan, i vilken ordning uppdelningen av de större hovrätterna
borde fullföljas, samt inkomma med förslag rörande jurisdiktionsområde
och förläggningsort för den hovrätt, som ansåges först böra upprättas,
avgav beredningen den 15 oktober 1938 yttrande i ämnet. Beredningen
hänvisade däri till sitt tidigare förslag om inrättande av en hovrätt för nedre
Norrland och anförde, att tillräckliga skäl icke för närvarande torde föreligga
för inrättande därutöver av någon hovrätt inom Svea hovrätts nuvarande
jurisdiktionsområde. Beträffande uppdelning av Göta hovrätt föreslog
beredningen, att i Göteborg skulle inrättas en hovrätt omfattande Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Värmlands län, samt förordade,
att därest hinder ansåges möta mot inrättande i ett sammanhang av de föreslagna
nya hovrätterna, den som avsåges skola förläggas till Göteborg borde
först komma till stånd. Vid 1939 års riksdag beslöts inrättande av en
hovrätt för västra Sverige, omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgs län. Denna hovrätt har emellertid ännu ej kommit till stånd.

Reformarbetet efter riksdagsbehandlingen.

År 1936 genomfördes vissa ändringar i rättegångsbalken åsyftande ökad
användning av muntliga förhör i hovrätt.

På straffprocessens område genomfördes 1933 viss lagstiftning rörande
tvångsmedlen, varigenom infördes dels bestämmelser örn rätt för åklagare
och polismyndighet att i avbidan på häktningsbeslut kvarhålla för brott misstänkt
person och dels bestämmelser om beslag och skingringsförbud samt
hus- och kroppsrannsakan.

Frågan om bevisning genom sakkunnig reglerades år 1934 genom en lag
i detta ämne.

En på grundval av processlagberedningens förslag utarbetad lag örn särskilda
rättsmedel, innefattande bestämmelser om resning, återställande av
försutten tid och besvär över domvilla, antogs vid 1939 års lagtima riksdag
och trädde i kraft den 1 januari 1940.

Slutligen må nämnas, att frågan örn åklagarväsendets organisation varit
föremål för statsmakternas beslut. Sålunda genomfördes 1936 en omorganisation
av landsfogdetjänsterna. Vid 1940 års lagtima riksdag godkände
riksdagen i huvudsak ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag rörande huvudgrunderna
för en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningama.
Enligt beslut vid 1941 års riksdag har nämnda omorganisation genomförts
från och med den 1 oktober sistnämnda år.

I fråga örn det närmare innehållet i processlagberedningens förslag till
rättegångsbalk tillåter sig utskottet hänvisa till den i propositionen lämnade
redogörelsen (sid. 393—-442).

Genom beslut den 9 juni 1939 förordnade Kungl. Maj:t, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över beredningens förslag. Lagrådets utlåtande avgavs
den 8 november 1940. Däri anförde lagrådet bland annat:

»Arbetet på en allmän reform av vårt rättegångsväsen har med längre och
kortare avbrott pågått i etthundratrettio år. Under sitt nuvarande skede, som
daterar sig från processkommissionens tillsättande år 1911, har arbetet bedrivits
efter ett av statsmakterna fastställt program, vilket väsentligen avviker
från den hos oss eljest brukliga ordningen. Sålunda upprättades till
en början endast förslag till principer för rättegångsreformen. Detta förslag
gjordes till föremål för ett omfattande remissförfarande, varvid även lagrådets
yttrande inhämtades. Kungl. Maj :t föreläde därefter riksdagen genom
proposition år 1931 de grunder, på vilka Kungl. Maj:t ansåg lagstiftningen
böra byggas, och riksdagen uttalade sig om dessa. Riksdagen godkände i
allt väsentligt de framlagda principerna. Först därefter vidtog arbetet med
lagtextens författande. Processlagberedningen, som fått sig detta arbete anförtrott,
har följt de antagna grundlinjerna.

Processlagberedningens förslag har i oförändrat skick remitterats till lagrådet.
Såsom i remissprotokollet framhålles, hade förslaget dessförinnan
varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges domareförbund anordnat
möte, varjämte huvudpunkterna i förslaget ingående diskuterats vid sam -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

manträden, som anordnats av chefen för justitiedepartementet. Fullständiga
diskussionsprotokoll från mötet och sammanträdena hava tillhandahållits
lagrådet. Lagrådet har jämväl tagit del av yttranden över förslaget, vilka inkommit
från Föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Föreningen
Sveriges stadsdomare. Därutöver hava från myndigheter, sammanslutningar
och enskilda inkommit en del framställningar, som gjorts tillgängliga
för lagrådet.

Vid sin granskning av lagförslaget har lagrådet uppenbarligen haft att
taga hänsyn till den säregna ordning, i vilken förslaget tillkommit. I 1931
års proposition och i riksdagens med anledning därav avlåtna skrivelse
uttalades väl, att i riksdagens yttrande icke finge inläggas den innebörden,
att riksdagen tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål, som vöre förknippade
med denna lagstiftningsfråga, och det framhölls, att vid det ytterligare
inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt,
kunde framkomma nya synpunkter, som påkallade beaktande. Det är emellertid
naturligt att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående
överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej bör rubbas utan
synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämma också i det
väsentliga med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även
vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning
kan lagrådet obetingat ansluta sig såväl till uppfattningen att en allmän
rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål komma till
stånd som till de principer, vilka uppbära det föreliggande förslaget. Det
sätt, varpå processlagberedningen i lagtext utformat de uppdragna grundlinjerna
och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som under
det föregående arbetet lämnats åsido, förtjänar det högsta erkännande. De
erinringar lagrådet framställer röra endast frågor av jämförelsevis underordnad
betydelse.

I motsats till vad som eljest är brukligt åtföljes förslaget icke av något
förslag till promulgationslag, och förslag till de ändringar i olika författningar,
som föranledas av den nya rättegångsbalken, föreligger ej heller. Denna
uppdelning av materialet, som med hänsyn till reformarbetets omfattning
varit nödvändig, har såtillvida inverkat på lagrådets granskning att det för
lagrådet ej alltid varit möjligt att bedöma, huruvida de bestämmelser, som
vid det fortsatta arbetet visa sig erforderliga, böra få sin plats i rättegångsbalken
eller i andra lagar. Ett hithörande fall kommer att beröras vid behandlingen
av 3 kap. Ett annat fall utgör spörsmålet örn verkan av parts
konkurs å rättegång som, då beslutet om egendomsavträde meddelas, pågår
angående egendom som hör till konkursboet. Vid den nu gällande konkurslagens
tillkomst torde hava förutsatts, att detta spörsmål skulle upptagas i
samband med arbetet på rättegångsreformen. Förslaget innehåller inga bestämmelser
i ämnet, men det lärer vara avsett att frågan skall behandlas vid
det fortsatta arbetet. Därvid kan det emellertid, liksom i ytterligare andra
fall, visa sig nödvändigt att göra ändringar i rättegångsbalken.

Beträffande den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet förordar

Reformarbetet efter riksdagsbehandlingen.

beredningen, att statsmakterna, innan förslag till övergångsbestämmelser föreligger,
taga ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets gestaltning.
Lagrådet kan för sin del till fullo instämma häri och vill starkt framhålla
angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov kommer till
stånd. Detta är önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser och
följdändringar skall kunna bedrivas planmässigt som för att domare, åklagare
och advokater ävensom de studerande vid universiteten må få tid att
före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.»

Lagrådets utlåtande i dess helhet återfinnes i propositionen sid. 156—261.

Med anledning av de erinringar lagrådet framställt mot olika stadganden
i förslaget undergick detta därefter överarbetning inom justitiedepartementet,
i samband varmed utarbetades motivering till lagförslaget sådant det
utformats vid departementsbehandlingen. Vid anmälan av detta ärende i
statsrådet den 14 februari 1941 anförde chefen för sistnämnda departement,
efter gemensam beredning med statsrådets samtliga ledamöter, bl. a. följande:

»På grund av det läge, vari vissa av tidsomständigheterna föranledda, inom
finansdepartementet pågående besparingsutredningar för närvarande befinna
sig, anser jag mig förhindrad att hemställa, att förslaget till rättegångsbalk
nu förelägges riksdagen. Enligt vad jag inhämtat lära emellertid dessa
utredningar komma att bedrivas på sådant sätt, att deras resultat i den
mån det berör processreformens finansiella följder kommer att föreligga
före detta års utgång. I den plan, som uppgjorts för genomförandet av en
ny rättegångsbalk, har beräknats, att några år skulle komma att ligga mellan
tidpunkten för lagtextens slutgiltiga antagande och dess ikraftträdande. Under
dessa år skulle det omfattande och detaljerade arbete slutföras, som erfordras
för att infoga en ny rättegångsbalk i vår rättsordning. En nödvändig
följd av det uppskov med lagförslagets framläggande för riksdagen, som
nu uppstår, behöver under dessa förhållanden icke bli ett dröjsmål med
rättegångsreformens genomförande under förutsättning att erforderliga riktlinjer
meddelas för förberedelsearbetets fortgång.

Sedan processlagberedningen avgivit sitt betänkande och lagförslag, har
beredningen påbörjat utarbetandet av förslag till de följdförfattningar och
de ändringar i gällande lagar, som sammanhänga med en ny rättegångsbalks
ikraftträdande. För att detta lagstiftningsarbete skall kunna fullföljas
är det av vikt att, ehuru något statsmakternas samfällda beslut rörande rättegångsreglernas
närmare utformning icke nu kan åstadkommas, processlagberedningen
likväl erhåller den ledning för arbetets fortsatta bedrivande,
som ligger däri att Kungl. Maj:t godkänner det inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget såsom grundval för beredningens verksamhet under den
närmaste tiden.»

På hemställan av departementschefen beslöt Kungl. Majit alt godkänna
nämnda lagförslag såsom grundval för processlagberedningens fortsatta

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

verksamhet, intill dess förslag till rättegångsbalk blivit antaget av Kungl.
Majit och riksdagen.

Sedan de nyssnämnda ekonomiska utredningarna slutförts, anmälde chefen
för justitiedepartementet, efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter, i statsrådet den 28 november 1941 ånyo frågan om rättegångsväsendets
reformering. Därvid anförde departementschefen, att besparingsberedningen
med skrivelse den 20 november nämnda år överlämnat
yttrande av dess delegation för bland annat andra huvudtiteln, vari delegationen
anmält, att den vid sitt övervägande kommit till det resultatet, att
de merkostnader, vilka skola visa sig stå i samband med en ny rättegångsordnings
genomförande, icke vore av den storleksordning att det förelåge
anledning att av statsfinansiella skäl avråda från förslagets framläggande
till slutlig behandling, därest detta av andra skäl ansåges vara av stor
betydelse. Besparingsberedningen hade för sin del anfört, att beredningen
funnit vad i ärendet förekommit icke giva anledning till ytterligare undersökningar
från dess sida.

På hemställan av departementschefen förordnade härefter Kungl. Majit,
att det ovannämnda av Kungl. Majit den 14 februari 1941 såsom grundval
för processlagberedningens fortsatta verksamhet godkända förslaget till
rättegångsbalk skulle genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Propositionen.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljer den nu föreliggande
propositionen, har departementschefen till en början uppehållit sig vid det
läge, vari reformarbetet nu kommit, samt därutinnan anfört:

»Det förslag till rättegångsbalk, örn vars framläggande för riksdagen
jag ämnar göra hemställan, behöver ej vara åtföljt av förslag till övergångsbestämmelser
och följdförfattningar. Så är ej heller fallet med processlagberedningens
förslag. Detta reglerar den allmänna processen i tvistemål
och brottmål, men härutöver erfordras icke blott ändrade regler rörande olika
slag av specialprocess, såsom processen i jorddelningsmål, vattenmål och
krigsrättsmål, utan även ändringar i de författningar, som innehålla bestämmelser
angående domstolens sammansättning och det processuella förfarandet
i särskilda till den allmänna processen hörande mål. Vidare torde
den nya rättegångsbalken nödvändiggöra ändrade bestämmelser bland annat
om fri rättegång, om parts skyldighet att bidraga till statens kostnader för
domstolsväsendet och om domstolsbehandlingen av frågor hörande till den
s. k. frivilliga rättsvården. Slutligen påkallas nya författningar, till större
delen av administrativ natur, rörande domstolarnas inre organisation och
verksamhet. Beredningen har framhållit, att enligt dess åsikt det ytterligare
lagstiftningsarbete, som sålunda vore nödvändigt, innan reformen
kunde sättas i kraft, icke vöre av den vikt för det framlagda förslagets bedömande,
att det behövde föreligga färdigt i samband med förslaget till rätte -

Propositionen.

gångställe. Starka praktiska skäl talade för att statsmakterna först toge
ståndpunkt till frågan om rättegångsväsendets gestaltning. Lagrådet har uttalat,
att lagrådet för sin del kunde till fullo instämma häri och ville starkt
framhålla angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov
komme till stånd. Detta vore önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser
och följdförfattningar skulle kunna bedrivas planmässigt som
för att domare, åklagare och advokater ävensom de studerande vid universiteten
måtte få tid att före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.

Jag delar den uppfattning, som sålunda uttalats av lagrådet. Det synes
angeläget att den nya rättegångsbalken snarast möjligt föreiägges riksdagen
och därigenom skapas en fastare grundval för det fortsatta arbetet. Då förslag
till erforderliga övergångsbestämmelser och följdförfattningar om ett
antal år föreligga i färdigt skick, ha statsmakterna att taga ställning till
dessa. Först vid denna tidpunkt kan bestämmas, när rättegångsbalken skall
träda i tillämpning. Angående rättegångsbalkens ikraftträdande innehåller
därför beredningens förslag allenast, att Konungen med riksdagen har att
förordna därom. Vid bedömandet av den lämpliga tidpunkten härför måste
ske ett övervägande med hänsyn till då rådande allmänna läge. I detta sammanhang
kunna ock komma under övervägande sådana ändringar i organisatoriskt
hänseende, som kunna nedbringa statsverkets kostnader.»

Vad angår frågan om behovet av en rättegångsreform framhåller departementschefen,
att det numera knappast torde vara föremål för delade meningar
att processordningen i viktiga hänseenden är behäftad med bristfälligheter.
Departementschefen erinrar ock om att frågan om en allmän
rättegångsreform i olika sammanhang ingående dryftats. Härom yttrar departementschefen
:

»Då förslag om tillsättandet av en processkommission för omarbetning
av rättegångsbalken och därtill hörande författningar först framlades
för 1909 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen bland
annat, att den huvudsakliga orsaken till reformarbetets avstannande i slutet av
1800-talet måste sökas däri, att det beståendes brister då ännu icke nog
allmänt och livligt uppfattats och att man i allt fall torde föreställt sig, att
de kunde genom mindre radikala åtgärder undanröjas; i båda dessa hänseenden
torde de gångna årens erfarenheter ha åstadkommit en väsentlig
förändring. Visserligen avslogs förslaget av riksdagen, som ansåg det olämpligt
att vid sidan av lagberedningen tillsattes ytterligare en omfattande institution
för lagarbetet, men riksdagen förklarade sig icke kunna annat än
instämma i den av departementschefen uttalade uppfattningen, att för vinnande
av ökad säkerhet och snabbhet i rättsskipningen en genomgripande
reform av vårt rättegångsväsen vore högeligen av behovet påkallad. Vid 1911
års riksdag, då frågan återkom och ledde till positivt beslut från riksdagens
sida, framhöll statsutskottet ytterligare vikten av att en dylik reform inom
den närmaste framtiden komme till stånd. Processkommissionen uttalade
efter en ingående utredning, att de allvarliga och djupgående brister, som
vidlådde rättegångsväsendet, icke kunde avhjälpas genom smärre reformer.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en
ingående granskning och revision stöde en verklig förbättring att vinna. I
de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena av domstolar
och andra myndigheter samt enskilda sammanslutningar ha allmänt framhållits
bristerna i gällande rättegångsordning och betonats vikten av att en
reform på detta område komme till stånd. Särskilt starkt har detta kommit
till uttryck i advokatsamfundets yttrande, vari framhållits, att det för närvarande
i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens säkerhet,
bruste långt mer än i allmänhet erkändes och långt mer än som vore
rimligt och försvarligt. Från rättsvetenskapligt håll har uttalats, att bristerna
vore av den art, att de måste föranleda en omfattande omarbetning av vår
rättegångslag, och att denna måste gälla även talrika andra processrättens
delar än dem, som stå i omedelbar förbindelse med handläggning, bevisning
och organisation. Lagrådet framhöll 1928, att det vore nödvändigt att gripa
sig an med en allmän rättegångsreform och att försök att genom upplappning
och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga missförhållanden
ovillkorligen vore dömda att väsentligen misslyckas och endast kunde
förhala det angelägna verket; arbetet på en allmän reform borde därför
utan uppskov fullföljas. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform framhöllos, efter en ingående granskning, bristerna
i nuvarande rättegångsordning. På hemställan av det särskilda utskott, till
vilket propositionen hänvisats, uttalade riksdagen, att en i vissa hänseenden
genomgripande reform av vårt rättegångsväsen borde komma till stånd samt
att med hänsyn därtill arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsvä--sendet och vad därmed sammanhänger borde utan dröjsmål upptagas. I sitt
utlåtande över processlagberedningens förslag har lagrådet uttalat, att lagrådet
även vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning
kunde obetingat ansluta sig till uppfattningen, att en allmän
rättegångsreform vöre av behovet påkallad och borde utan dröjsmål komma
till stånd.»

Beträffande bristerna i gällande rättegångsordning, framhåller departementschefen,
att den omfattande utredning i detta hänseende, som under
det långvariga arbetet på en processreform åvägabragts, ger vid handen, att
de allvarligaste bristfällighetema vidlåda själva förfarandet i de olika instanserna.
Departementschefen anför närmare härom:

»Vad angår processen i underrätt är otvivelaktigt bristen på koncentration
en av de största svagheterna. Denna brist, som sammanhänger med
det rådande uppskovsväsendet, bidrager till långsamheten i rättsskipningen
och utgör framför allt en fara för rättsskipningens säkerhet.
Kravet på säkerhet innebär, att domen skall i så stor utsträckning, som
överhuvud är möjligt, vara ett uttryck för det materiellt och icke blott
formellt rätta i saken. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet
är, såsom lagrådet tidigare framhållit, att förfarandet är anordnat på sådant
sätt, att domstolen erhåller en möjligast fullständig, överskådlig och

Propositionen.

verkligheten motsvarande bild av det rättsligt relevanta saksammanhanget.
Härför erfordras en uttömmande utredning, som klart belyser sakuppgifternas
verkliga innebörd och räckvidd samt de förebragta bevisens tillförlitlighet.
Det nuvarande förfarandet kan icke anses fylla detta krav.
Handläggningen är, särskilt i de större målen, uppdelad på ett flertal rättegångstillfällen,
ofta skilda av lång lids mellanrum. Detta föranleder en ofta
godtycklig uppdelning av förhandling och bevisföring. Materialet förelägges
domstolen styckevis, och det råder brist på reda och planmässighet i
rättegångens utförande. Ofta precisera parterna icke från början noga sin
ståndpunkt utan detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid ej
sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något samlande av bevisningen
till ett och samma tillfälle förekommer vanligen icke. Särskilt i fråga
örn vittnesbevisningen medför detta, såsom framhållits i lagrådets yttrande
1928, allvarliga olägenheter. Vittnen om samma tilldragelse inkallas ofta till
olika sammanträden och höras ej sällan utan att parterna äro personligen
närvarande. Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas
sakframställning föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda
vittnesberättelse!- kan ofta föranleda part att vid senare rättegångstillfälle
jämka, förklara eller komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i
vittnesmålen komma i följd härav att kvarstå, viktiga uppgifter som skulle
stått till buds komma ej fram, och möjligheten att kontrollera trovärdigheten
minskas avsevärt. Den bristande koncentrationen samt den omständigheten,
att parternas sakframställningar och deras närmare utveckling av sin talan
ofta sker i skriftlig form, medför stora svårigheter för domaren att överskåda
materialet och förhindrar en verksam processledning från hans sida.
Lekmännens deltagande i rättsskipningen blir också i hög grad försvårat.

De nu angivna bristerna i förfarandet gälla i främsta rummet tvistemålen
och göra sig icke i samma grad kännbara med avseende å brottmålen. I
dessa är förfarandet, särskilt beträffande mål angående grövre brott, där en
förberedande undersökning ägt rum genom polis- och åklagarmyndigheternas
försorg och där den tilltalade är häktad, i allmänhet mera koncentrerat.
Jämväl i dylika mål är emellertid handläggningen understundom fördelad på
flera rättegångstillfällen, vilket förhållande sammanhänger med gällande bestämmelser
örn tiden för hållande av rannsakning med häktad. Även andra
olägenheter göra sig gällande med avseende å brottmålen. Den förberedande
undersökningen är endast högst ofullständigt reglerad i lag. Såsom riksdagen
uttalat medför avsaknaden av bestämmelser i delta ämne visserligen
för polis och åklagare möjlighet till eli smidigt tillvägagångssätt men innebär
samtidigt en viss fara. Ä ena sidan kan bristen på fasta gränser för myndigheternas
befogenhet medföra vådor för den enskildes säkerhet och utredningens
opartiskhet. Dessa vådor bliva än större därigenom, alt det vid förundersökningen
upprättade protokollet stundom lägges till grund för protokollföringen
vid domstolen och därmed även för domstolens avgörande i målet.
Å andra sidan kan saknaden av lagbestämmelser försvåra ett verksamt efterspanande
och beivrande av brott. Handläggningen vid domstol av de grova

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

brottmålen äger ej sällan ett så starkt inkvisitoriskt drag, att domstolens opartiskhet
eller i allt fall allmänhetens tilltro till domarens objektivitet råkar i
fara.

En prövning omedelbart på grund av det material, som enligt nyss angivna
grunder förebringas inför domstolen, är tydligen icke möjlig. I de ej sällsynta
fall, då en domare, som har att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål,
icke varit tillstädes vid alla de föregående rättegångstillfällena, är en dylik
omedelbar prövning uppenbarligen utesluten. Men även i andra fall kan med
hänsyn till den långa tid, som en rättegång ofta pågår, och det oordnade
skick, vari materialet förelägges domstolen, domaren icke hålla i sitt minne
vad som förekommit, så att han omedelbart därpå kan grunda sin dom.
I följd härav måste processmaterialet återgivas i ett protokoll, och det är uteslutande
vad som influtit i protokollet som lägges till grund för domen. Såsom
uttalats av riksdagen kan emellertid protokollet giva endast en ofullständig
bild av det verkliga händelseförloppet; detta gäller särskilt viktiga
delar av bevismaterialet. Härtill kommer, att protokollen, vilka understundom
upprättas lång tid efter handläggningen och utan att parterna äga möjlighet
att verksamt kontrollera protokollföringen, ej sällan brista i fullständighet
och korrekthet.

En allvarlig brist i det nuvarande rättegångsförfarandet utgör vidare det
föråldrade skick, vari våra bevisförings- och bevisprövningsregler befinna
sig. I princip gäller alltjämt den legala bevisteorien, enligt vilken vissa såsom
otillförlitliga betraktade bevis uteslutas från användande, under det att
andra äro underkastade reglering med hänsyn till sitt bevisvärde. Domaren
är sålunda begränsad i sin prövning av vad i målet skall hållas för sant. Visserligen
har en del av den legala bevisteoriens regler genom praxis så småningom
kommit att undergå betydande jämkningar, men de alltjämt kvarstående
föreskrifterna om vittnesjäven avskära i stor utsträckning domstolen
från upplysningar just från deras sida, som bäst känna de faktiska omständigheterna
i saken. Den i många fall ytterst värdefulla kunskapskälla, som
parternas personliga avhörande utgör, kommer i alltför ringa utsträckning
till användning såsom medel till sanningens utforskande. Med undantag för
de grövre brottmålen kallas parterna endast sällan att komma personligen tillstädes.
Verksamma medel saknas ock att förmå dem att i sina utsagor hålla
sig till sanningen. En brist med avseende på bevisningen är även, att bestämmelser
saknas örn skyldighet för part eller annan att i rättegång förete
skriftliga handlingar, som äga betydelse för utredningen.

De brister, som sålunda vidlåda underrättsförfarandet, göra sig i än högre
grad kännbara beträffande rättegången i överrätterna. Visserligen har den
långsamhet, som tidigare kännetecknat överrättsprocessen och som haft sin
grund i uppkommen arbetsbalans, numera väsentligen avhjälpts. Men de
brister i fråga om utredningens tillförlitlighet, som föreligga beträffande första
instansen, framträda än skarpare i överrätterna. Förfarandet är i hovrätterna
vanligen och i högsta domstolen alltid rent skriftligt, överrätterna äro
för sitt bedömande av målen i regel helt hänvisade till det i underrättsproto -

Propositionen.

kollen och parternas inlagor återgivna materialet. Domstolen har sålunda föga
möjlighet att i nödig omfattning komplettera utredningen, och även för parterna
erbjuder det ofta betydande svårigheter att genom förebringande av
nytt material giva en annan bild av saksammanhanget. De högre instansernas
domare måste grunda sina intryck och slutsatser på protokoll över förhandlingar,
som de ej själva övervarit. På sätt framhållits av såväl lagrådet som
riksdagen återverkar detta även på underrätterna såtillvida, att det medför
obenägenhet hos dessa att i sina avgöranden taga hänsyn till annat än det
som kommit till tydligt uttryck i protokollet.

Förutom i fråga om de nu antydda bristerna i förfarandet framträder behovet
av en reform även beträffande andra till processrätten hörande områden.
Det torde vara allmänt erkänt, att vår nu mer än tvåhundra år gamla
rättegångsbalk icke tillgodoser de nya behov, som sedan dess tillkomst framträtt.
Vissa institut, såsom laga domstol, rättegångsombud, tredje mans deltagande
i rättegång, omröstning, rättegångskostnad och tredskodom äro endast
ofullständigt reglerade; å andra områden saknas helt bestämmelser, såsom
i fråga örn säkerhetsåtgärder i rättegång.»

Departementschefen uttalar, att det enligt hans mening icke kan vara
föremål för tvekan att för avhjälpande av de sålunda antydda bristerna en
reform av vårt rättegångsväsen är nödvändig och icke kan undanskjutas.
Beträffande omfattningen av en sådan reform erinrar departementschefen
om att under utredningens gång olika meningar i detta avseende gjort sig
gällande. Processkommissionen ansåg, att bristerna i rättegångsväsendet
hänförde sig såväl till organisationen av domstolarna och övriga rättsskipningsorgan
som till själva förfarandets gestaltning samt att reformen därför
borde omfatta såväl organisationen som proceduren. Enligt 1931 års proposition
skulle däremot reformen erhålla en mera begränsad omfattning.
Sålunda framhölls i nämnda proposition, att bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen
mindre vore att söka i själva organisationen än i rättegångens
inre gestaltning. Om man läte reformen i första hand gälla förfarandet och
så att säga ske inifrån, begränsades såsom en följd härav de organisatoriska
åtgärderna till sådana som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med
förfarandet och vore ägnade att bereda erforderligt utrymme åt de nya
förhandlingsprinciperna. Enligt de i propositionen framlagda huvudgrunderna
för rättegångsreformen lämnades domstolsorganisationen i det väsentliga
oberörd. Riksdagen anslöt sig till propositionen på denna punkt och
framhöll, att med hänsyn därtill, att de brister, som vidlåda det nuvarande
rättegångsväsendet, i huvudsak avsåge rättegångens inre gestaltning, reformarbetet
främst borde inriktas på åstadkommande av ett förbättrat förfarande.
Ändringar i organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för
att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd att uppbära ett dylikt
förfarande. Särskilt då det gällde att genomföra organisatoriska ändringar
vore det nödvändigt att framgå med stor försiktighet. Sådana ändringar läte
sig i allmänhet icke genomföra utan betydande tidsutdräkt och ökade kostel/!
<7/17 till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

nader. Svårigheter mötte att bilda sig en mening om den lämpligaste organisationen,
innan erfarenhet vunnits angående omfattningen av de arbetsuppgifter,
som genom ett reformerat förfarande komme att påläggas de olika
organen. Härtill komme, att den nuvarande domstolsorganisationen i hög
grad uppbures av gammal tradition och införlivats med befolkningens åskådningssätt.
Å andra sidan vore det tydligt, att de ändringar, som erfordrades
för att domstolar och andra organ skulle kunna uppbära ett ombildat förfarande,
måste vidtagas. Eljest kunde det nya förfarandet från början komma
att utvecklas i ej önskvärd riktning.

I processlagberedningens förslag följdes de sålunda antagna grundlinjerna
för reformens omfattning. Förslaget bibehöll sålunda i stort sett den nuvarande
domstolsorganisationen oförändrad men innebar en genomgripande
omläggning av förfarandet.

Departementschefen framhåller, att några anmärkningar icke framställts
mot den sålunda angivna begränsningen av rättegångsreformens omfattning.
Även enligt departementschefens mening hänföra sig bristerna i gällande
rättegångsordning huvudsakligen till själva domstolsförfarandet. Med hänsyn
härtill delar departementschefen den uppfattningen att reformen främst
bör inriktas på att genom förändringar i fråga om förfarandet söka avhjälpa
dessa brister. Däremot böra icke andra organisatoriska förändringar
vidtagas än sådana, som med någon större grad av visshet kunna anses
betingade av det nya förfarandet. För en sådan begränsning av reformen
talar också, på sätt i riksdagens yttrande framhållits, svårigheten att innan
erfarenhet vunnits om det nya förfarandets verkningar bedöma den lämpligaste
organisationen. Även ur ekonomisk synpunkt tala starka skäl för att
reformen begränsas på nu angivet sätt.

I fråga om grunderna för reformen anför departementschefen:

»De bärande grundtankarna i det föreslagna nya rättegångsförfarandet innefattas
i rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Dessa
grundsatser skola principiellt tillämpas i alla instanser. Rättegångens muntlighet
innebär, att processmaterialet skall vid den förhandling, som ligger till
grund för domen, framläggas för domstolen i muntlig form. Målets avgörande
skall omedelbart grundas å vad sålunda muntligen framlägges.
För möjliggörande härav är nödvändigt att förhandlingen kan slutföras vid
ett enda rättegångstillfälle eller i varje fall vid rättegångstillfällen, som ligga
varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om vad som förekommit
ännu är ogrumlad. I fråga örn bevisningen skall grundsatsn om den fria
bevisprövningen tillämpas. Denna innebär såväl att någon begränsning ej
uppställes i fråga örn de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande,
som ock att domaren vid värderingen av den föreliggande bevisningen
icke är bunden av legala regler. Mellan denna grundsats och de nyss antydda
principerna för förhandlingen råder ett intimt samband. Genomförande
av den fria bevisprövningen förutsätter ett koncentrerat, muntligt förfarande.

Propositionen.

De nu berörda grundsatserna för förfarandet och deras närmare utformning
ha under utredningsarbetet varit föremål för ingående överväganden. I
stort sett torde numera råda enighet i dessa frågor. Riksdagen har, såsom
framgår av det föregående, anslutit sig till förslaget om genomförande av
ett på nämnda grundsatser byggt förfarande. I processlagberedningens förslag
ha principerna närmare utformats. Lagrådet har i sitt utlåtande över
förslaget anfört, att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående
överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej borde rubbas
utan synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämde också
med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även vid den nu
verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning kunde lagrådet
obetingat ansluta sig till de principer, vilka uppbära det föreliggande
förslaget.

Vid övervägande av de sålunda framställda grundsatserna för förfarandet
har även jag kommit till den uppfattningen, att de i allt väsentligt böra godtagas.
I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla, att genomförandet av
dessa grundsatser ingalunda innebär någon nyhet för svenskt rättsväsen. I
äldre tider var all rättegång muntlig. Parter och andra, som skulle avgiva
utsagor, företrädde och yttrade sig muntligen inför den menighet eller de
andra lekmän, som utgjorde den dömande rätten. Förhandlingens muntlighet
och koncentration ha varit förhärskande långt in i nyare tid. Först så
småningom, genom utvecklingen av en kår av juridiskt bildade ämbetsmannadomare,
rättsmedlens organiserande och ett därmed följande vidsträcktare
bruk av dem, inträdde en brytning med de äldre principerna; det muntliga
anförandet ersattes alltmer av skriftliga framställningar, och en följd härav
var koncentrationens uppgivande. En anordning av domstolsförfarandet i
enlighet med grundsatserna örn rättegångens muntlighet, omedelbarhet och
koncentration innefattar sålunda en anknytning till äldre svenska rättstraditioner.

Lagrådet har i sitt utlåtande över processlagberedningens förslag givit sitt
erkännande åt det sätt, varpå beredningen i lagtext utformat de uppdragna
grundlinjerna och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som
under det föregående arbetet lämnats åsido. Som allmänt omdöme kan jag
ansluta mig till detta uttalande av lagrådet.»

I det följande torde få lämnas en kort sammanfattning av förslagets innehåll.

Domstolsväsendet.

Allmän underrätt.

De allmänna underrätterna äro enligt förslaget som nu häradsrätter och
rådhusrätter. Häradsrätt är första domstol på landet och i stad, som hör till
domsaga, rådhusrätt i övriga städer. Huruvida stad äger egen jurisdiktion
eller ej, besvaras icke i rättegångsbalken. Av reglerna om rådhusrätts dom -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

förhet följer dock, att i rådhusrätt skola sitta minst tre lagfarna ledamöter.
Denna ståndpunkt överensstämmer med propositionen 1931 och riksdagens
uttalanden. Enligt dessa borde den särskilda stadsrättsskipningen bibehållas
allenast i städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden
och andra omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning
av tillräcklig styrka, och förordades, att i rådhusrätt tre lagfarna
ledamöter skulle ha säte. Denna uppfattning ligger ock till grund för 1932
års lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. I förslaget
framhålles, att med stor sannolikhet torde även vid rättegångsbalkens införande
finnas städer, i vilkas rådhusrätter icke finnas tre lagfarna ledamöter.
I samband med beslutet om rättegångsbalkens ikraftträdande torde alltså
böra regleras, huru rättsskipningen i dessa städer skall ordnas. Lämpligt
synes vara, att rådhusrätten i sådan stad bibehålies under någon övergångstid.

I förslaget upptagas icke några bestämmelser om domsagoindelningen.
Frågan om uppdelning eller sammanslagning av domsagor förutsättes komma
att behandlas som hittills. Reformens genomförande kommer alltså icke att
ha någon omedelbar inverkan på den då bestående indelningen i domsagor.
Såsom framhållits i propositionen och även understrukits i riksdagens uttalande,
bör dock beträffande de mindre domsagorna en successiv reglering av
deras områden äga rum.

Domsaga förestås av häradshövding. Om göromålen kräva det, skall i domsaga
finnas en eller flera biträdande domare. Beträffande den personal, som
i övrigt erfordras till biträde i domsagans förvaltning, förutsättas bestämmelser
skola meddelas i administrativ ordning.

På landet är nu domsagan, då den ej är delad i tingslag, häradsrättens
domkrets. Omfattar domsagan två eller flera tingslag, är tingslaget häradsrättens
domkrets, och antalet häradsrätter i domsagan motsvarar alltså antalet
tingslag. Förslaget innefattar på denna punkt en avvikelse från vad nu
gäller, i det att häradsrättens domkrets som regel kommer att sammanfalla
med domsagan. Den nuvarande ordningen medför en uppdelning av häradshövdingens
dömande verksamhet å flera häradsrätter. Olämpligheten härav
blir särskilt framträdande med den nya ordningen för målens handläggning.
Vid den förberedande behandlingen av målen liksom i vissa andra fall är
häradsrätten domför med häradshövdingen ensam. Huruvida målet härrör
från den ena eller andra delen av domsagan, är för denna behandling ej av
betydelse annat än då det gäller valet av lämplig plats för sammanträde med
parterna, en fråga som bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall. Vad angår de allmänna tingen kan ock domsagans uppdelning å
olika tingslag utgöra hinder för att tingssammanträdena med varje tingslags
häradsrätt bliva så talrika som ur rättsskipningens synpunkt eljest vore erforderligt.
Genom tingslagsindelningen tillgodoses visserligen behovet dels av
nämndens ortskännedom och dels, med hänsyn till belägenheten av tingsstället,
av lämplig plats för målens handläggning. Dessa önskemål kunna emellertid
beaktas på annat sätt. Förslaget avser icke ett avskaffande av de olika
tingsställena. I vilken omfattning så lämpligen kan ske, bör för varje fall

Domstolsväsendet.

undersökas. I en domsaga kunna alltså liksom hittills finnas ett eller flera
tingsställen. Ett måls behandling vid det ena eller andra tingsstället bör
bestämmas av häradshövdingen efter lämplighet. Vad angår nämndens ortskännedom
upptager förslaget bestämmelse om att fördelningen av nämndens
tjänstgöringsskyldighet bör ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd
inom nämnden. Förslaget intar icke ståndpunkt till frågan, om och i vilka
fall tingslaget fortfarande bör bibehållas som enhet för tingshusbyggnadsskyldigheten.

Regeln om att domsaga utgör häradsrättens domkrets har dock icke gjorts
helt undantagslös. Det har överlämnats åt Kungl. Maj:t att, då domsaga är
mycket vidsträckt eller eljest synnerliga skäl förekomma till domsagas indelning
i tingslag, förordna därom.

Häradsrätten består liksom nu av häradshövding och nämnd. I vissa
fall är, som redan antytts, häradsrätten domför utan nämnd. Dessa fall avse
huvudsakligen måls beredande och annan handläggning, som faller utanför
huvudförhandlingen. Det domföra antalet nämndemän har i förslaget bestämts
till lägst sju och högst nio. Det högre antalet har tillkommit för att
rätten ej till följd av en eller annan nämndemans förfall under pågående
handläggning skall förlora sin domförhet. Vad angår nämndens rösträtt har
kravet på nämndens enhällighet bibehållits för det fall, att i nämnden ej sitta
flera än sju. Äro i nämnden flera än sju, har däremot ej den omständigheten,
att det eljest domföra antalet överskridits, ansetts böra leda till att enhällighet
fordras beträffande samtliga. Om sju nämndemän biträda samma mening,
skall enligt förslaget denna gälla mot ordförandens även för det fall, att i
nämnden sitta flera än sju.

Vid handläggning av mål, som rör allenast ansvar för brott, varå icke
kan följa svårare straff än böter, och där anledning ej förekommer att målsägande
finnes, är häradsrätten domför med tre i nämnden.

Då antalet nämndemän, som böra utses för tingslag, uppenbarligen måste
väsentligt överstiga det domföra antalet, har föreslagits ett antal av aderton
med rätt för Kungl. Maj:t att, om det erfordras, höja detta antal.

Häradsrätternas rättsskipning är till övervägande del förlagd till de allmänna
tingen. I förslaget bibehålies i princip den nu rådande ordningen.
Som allmän regel stadgas, att i tingslag allmänna ting skola med undantag
för tiden under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes
av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Från den
allmänna regeln kan alltså avvikelse ske i båda riktningarna. Antalet ting
kan med hänsyn till rättsskipningens behov och omständigheterna i övrigt
såväl ökas som minskas. Liksom nu är överlämnat åt Kungl. Maj:t att bestämma,
å vilka tider allmänna ting skola hållas och, då i domsagan äro flera
tingslag eller tingsställen, hur tingen skola fördelas mellan dem. Sammanträden
med tremansnämnd skola liksom nu hållas vid sidan av de allmänna
tingen. Det tillkommer Kungl. Maj:t att förordna om tid och ort för dessa
sammanträden. I olikhet med de allmänna tingen kunna de hållas å annan
ort än tingsställe.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Då anordningen med ting huvudsakligen påkallas av hänsyn till nämnden,
följer härav, att dessa avse huvudförhandling. Är häradsrätten domför
med häradshövdingen utan nämnd, har någon anledning icke ansetts finnas
att inordna denna handläggning i tingsordningen. Sammanträde för sådan
handläggning bör hållas så ofta det erfordras, och häradshövdingen har att
bestämma tid och ställe för sammanträde.

Enligt förslaget kan häradshövdingen såväl i tvistemål som i brottmål
utsätta särskilt sammanträde för huvudförhandling, då det erfordras för
arbetets jämna gång eller av annan anledning, såsom att målet kräver särskild
skyndsamhet. Kostnaden för sådant sammanträde stannar enligt förslaget
å statsverket. Sammanträde kan hållas å annan ort än tingsställe.

I stad med rådhusrätt är staden rådhusrättens domkrets. Såsom redan
framhållits är rådhusrätt enligt förslaget domför med tre lagfarna ledamöter.
För att rådhusrätten icke vid förfall för någon lagfaren ledamot under pågående
handläggning av ett mål skall förlora sin domförhet, kunna emellertid i
rätten samtidigt sitta fyra lagfarna ledamöter. Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, ävensom i tvistemål vid huvudförhandling, som
hålles i omedelbart samband med förberedelsen, är rådhusrätten domför med
allenast en ledamot.

För avdömande av mindre brottmål, de s. k. polismålen, äro för närvarande
i vissa städer inrättade polisdomstolar, som äro domföra med en lagfaren
ledamot. Enligt förslaget skola polisdomstolarna upphöra och deras arbetsuppgifter
övertagas av rådhusrätt. Behovet av en enklare sammansättning
av domstolen vid handläggning av de nu åsyftade målen kvarstår emellertid
för de större städerna. Det föreslås därför, att rådhusrätt efter Konungens
förordnande därom är domför med en lagfaren domare, om målet rör allenast
ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet
ej förekommer anledning, att målsägande finnes.

Beträffande nämnds medverkan i rådhusrätternas rättsskipning innebär
förslaget, att nämnd skall hava säte i rätten vid handläggning av mål
rörande ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver.
I sådant mål skall rådhusrätten bestå av domfört antal lagfarna ledamöter
samt minst sju och högst nio nämndemän. Beträffande omröstningen föreslås,
att allenast enhällig nämnd skall kunna överrösta de lagfarna ledamöterna.

Antalet nämndemän i stad bestämmes av Kungl. Maj:t.

I förslaget har ställning icke tagits till frågan om rådhusrätts sammansättning
vid handläggning av mål mot unga förbrytare. Det förutsättes att
särskild utredning härom kommer till stånd.

Beträffande rådhusrätts sammanträden upptager förslaget den bestämmelsen,
att varje vecka skall för huvudförhandling hållas en eller flera allmänna
rättegångsdagar samt att i övrigt sammanträde skall hållas så ofta det med
hänsyn till arbetet kräves. Närmare bestämmelser örn rådhusrätts sammanträden
skola enligt förslaget upptagas i arbetsordningarna.

Domstolsväsendet.

Hovrätt.

Hovrätternas ställning är enligt förslaget i allt väsentligt densamma som
nu. Hovrättens huvuduppgift är att vara fullfölj dsinstans i fråga om mål från
allmän underrätt. Dessutom äro åt hovrätt anförtrodda vissa förvaltningsuppgifter
beträffande de domstolar, som lyda under hovrätten. Hovrätt har
som hittills att upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott av underrättsdomare och vissa andra ämbets- och tjänstemän.
Även hovrätts organisation ansluter sig nära till den nuvarande.

Förslaget upptager som huvudregel, att hovrätten är domför med fyra
ledamöter. För att vid större måls handläggning hovrätten icke till följd av
uppkommet förfall för någon ledamot under pågående handläggning skall
förlora sin domförhet kan utöver de fyra ytterligare en ledamot sitta i rätten.
Åtgärd, som avser allenast måls beredande, kan enligt närmare bestämmelser,
som meddelas av Kungl. Majit, vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av
tjänsteman vid denna.

I fråga örn hovrätts organisation föreslås, att i hovrätt skola finnas president
samt hovrättsråd och assessorer. Hovrätt skall vara delad i två eller
flera avdelningar, och varje avdelning skall bestå av minst fyra hovrättsråd,
av dem en ordförande och en vice ordförande, samt en eller flera assessorer.
Presidenten kan vara ordförande å avdelning.

Vad angår de befattningshavare, som utöver den egentliga domarpersonalen
böra vara anställda i hovrätterna, upptager förslaget icke några bestämmelser.
Denna fråga förutsättes skola liksom nu regleras i administrativ ordning.

Frågan om antalet hovrätter och deras domkretsar föreslås skola regleras
genom särskild lagstiftning.

Enligt förslaget må hovrätt, om särskilda skäl föreligga därtill, sammanträda
å annan ort än förläggningsorten. Förslaget upptager dessutom mera
regelbundna sammanträden, s. k. hovrättsting, å annan ort för huvudförhandling
i mål från viss del av domkretsen. Det har överlämnats åt Kungl. Majit
att bestämma såväl huruvida inom en viss hovrätt hovrättsting skola hållas
som ock, då behov därav anses föreligga, å vilka orter och tider tingen skola
hållas.

Högsta domstolen.

De grundläggande bestämmelserna om högsta domstolens ställning, organisation
och verksamhet upptagas för närvarande i regeringsformen. I förslaget
ifrågasättes icke någon mera väsentlig förändring i dessa bestämmelser. Enligt
§ 22 1 mom. regeringsformen kunna i högsta domstolen ringare mål prövas
och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, om alla fyra äro ense örn slutet;
över viktigare saker skola däremot minst sju döma. Flera än åtta ledamöter
få ej på en gång deltaga i prövningen av något mål, dock med undantag för
de s. k. plenimålen. I förslaget framhålles, alt uppdelningen av målen i ringare
och viktigare numera har mycket liten betydelse och synes utan olägenhet
kunna försvinna. Ej heller torde det numera inträffa, att högsta domstolen

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

i något fall är besatt med'' färre ledamöter än fem eller, om plenimålen undantagas,
med flera än sju. Enligt förslaget bör § 22 1 mom. ändras i nu antydd
riktning.

Bestämmelser om högsta domstolens behandling av ansökan om tillstånd
att hos Kungl. Maj:t fullfölja talan i vissa mål (s. k. dispens) meddelas för
närvarande i 1915 års lag angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.
Enligt dessa ankommer det på en särskild avdelning av högsta domstolen,
bestående av tre ledamöter, att pröva och avgöra sådan ansökan. Med
hänsyn till den i förslaget upptagna ordningen för målens fullföljd i högsta
domstolen, som innebär, att i allmänhet för alla fullföljda mål kräves prövningstillstånd,
kommer regeln om högsta domstolens domförhet i nu antydda
fall att erhålla långt större betydelse än nu är fallet. I förslaget har denna
regel liksom bestämmelserna i 1920 års stadga om måls handläggning i vissa
fall av högsta domstolen i dess helhet erhållit plats i rättegångsbalken. Däremot
förutsättes, att de närmare bestämmelserna om högsta domstolens
tjänstgöring på avdelningar liksom nu meddelas i särskild lag.

Stadgandet i § 24 regeringsformen, enligt vilket uti nedre justitierevisionen
ärendena beredas till föredragning och avgörande i högsta domstolen, bör
enligt förslaget med någon jämkning av ordalagen bibehållas. Visserligen
kommer enligt förslaget vid huvudförhandling i tvistemål någon föredragning
icke att äga rum. Enligt de regler, som föreslås om prövningstillstånd såsom
villkor för att ett mål må komma under högsta domstolens bedömande, förutsättes
dock föredragning av tjänsteman. Tjänstemannaföredragning skall
ock i viss utsträckning äga rum i brottmål.

Domstols kansli.

Vid samtliga domstolar skola enligt förslaget kanslier finnas inrättade,
som hållas öppna för allmänheten å bestämda tider. För högsta domstolen
har nedre justitierevisionen bibehållits som kansli. För domsaga skall liksom
nu finnas gemensamt kansli, även om domsagan består av flera tingslag.
Närmare bestämmelser om domstols kansli samt de där anställda befattningshavarna
och deras åligganden skola meddelas av Kungl. Majit. Förslaget
utgår från att de nuvarande kommissionärsbefattningarna bibehållas och att
sådana inrättas även vid de domstolar, där kommissionär nu icke finnes
anställd. Enligt förslaget må inlaga eller annan handling alltid insändas med
posten i betalt brev, ett stadgande som avser såväl underrätt som hovrätt
och högsta domstolen.

Domares tillsättande.

I fråga om de ordinarie domarbefattningarna innebär förslaget, att president
i hovrätt, hovrättsråd och häradshövding liksom nu utnämnas av Kungl.
Majit. Då rådhusrätt skall bibehålla sin dubbla funktion av domstol och ett
stadens förvaltningsorgan, följer därav att staden måste bibehållas vid ett
visst inflytande vid tillsättande av borgmästare och rådmän. Enligt förslaget
skall stadsdomarnas tillsättande liksom för närvarande regleras genom sär -

Domstolsväsendet.

skild lagstiftning. I förslaget till rättegångsbalk har därför icke upptagits
annan bestämmelse i detta ämne, än att borgmästare och rådman utnämnas
av Kungl. Majit, medan till särskild lagstiftning hänvisats frågan om val av
borgmästare och rådman. I förhållande till den nuvarande ordningen innebär
förslaget den avvikelsen, att även rådman skall utnämnas av Kungl. Majit.
På denna punkt bygger förslaget på den förutsättningen, att liksom beträffande
borgmästare det genom val framkomna förslaget skall upptaga tre
personer. Bestämmelser om tillsättande av rådhusrätternas assessorer skola
enligt förslaget liksom nu meddelas i administrativ ordning.

Beträffande val av nämndemän gäller enligt förslaget, att dessa val liksom
nu äro majoritetsval. Valet förrättas på landet av kommunalfullmäktige,
om sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. För tryggande av ett
lämpligt val har denna ordning ansetts vara att föredraga framför den nu
gällande, enligt vilken valet förrättas å kommunalstämma eller allmän rådstuga.

Åklagare.

Enligt förslaget äro de allmänna åklagarna indelade i tre grupper, justitiekanslern
såsom chef för åklagarväsendet och under honom landsfogdar och
distriktsåklagare, till vilken sistnämnda grupp hänföras landsfiskaler och
stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt. För Stockholm träder i stället för
landsfogden förste stadsfiskalen. Allmän åklagare är vid underrätt distriktsåklagare
eller landsfogde, vid hovrätt justitiekanslern i mål, som upptages
omedelbart av hovrätt, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare
samt vid högsta domstolen i regel justitiekanslern.

Förslaget bygger i allt väsentligt på den nuvarande åklagarorganisationen.
Beträffande den närmare fördelningen av uppgifterna mellan de olika åklagarna
upptagas icke några bestämmelser i förslaget, utan denna fråga hänvisas
till reglering i administrativ ordning.

Advokater.

I förslaget har advokatväsendet underkastats rättslig reglering. Advokatståndet
har, med hänsyn till sin betydelse för rättsskipningen, ansetts böra
erhålla en offentligrättslig ställning. För de rättssökande är, framhålles i förslaget,
av stor vikt, att de i sina rättsliga angelägenheter kunna söka råd och
hjälp hos personer, om vilka de kunna äga visshet, att de besitta härför nödiga
kvalifikationer. Att också det allmännas intresse härigenom befrämjas
ligger i öppen dag. Utan ansvarsmedvetna och kunniga ombud försvåras
domstolarnas uppgift. Deras avgöranden komma ofta att vila på ett ofullständigt
material, och rättsfrågorna erhålla ej den allsidiga belysning, som
är påkallad för deras riktiga bedömande. Rättegångens koncentration och
muntlighet ställa också större anspråk på ombuden med hänsyn till ett omsorgsfullt
förberedande av partens talan och deras förmåga av klar och redig
framställning. Den första och viktigaste förutsättningen för att det nu antydda
syftet skall nås är, att advokatkåren organiseras som ett offentligrätts -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ligt samfund och att benämningen advokat må användas allenast av den som
tillhör denna sammanslutning. De grundläggande bestämmelserna om villkoren
för inträde, om advokats skyldigheter, örn tillsyn över advokatväsendet
och om disciplinära åtgärder mot advokat, som åsidosätter sin plikt, ha erhållit
plats i rättegångsbalken. Stadgar för samfundet fastställas av Kungl.
Maj:t.

För att vinna inträde i samfundet skall sökanden finnas lämplig att utöva
advokatverksamhet. Han skall ha gjort sig känd för redbarhet; med
hänsyn till vikten av att advokaten intar en självständig ekonomisk ställning
må ej till ledamot antagas den, som är i konkurstillstånd. I fråga om teoretisk
utbildning fordras, att han avlagt de kunskapsprov, som föreskrivas
för lagfaren domare. Slutligen skall sökanden genom väl vitsordad praktisk
tjänstgöring lia förvärvat sådan erfarenhet och kännedom om advokatens
uppgifter, att han kan anses skickad att utöva advokatverksamhet.
Tillsyn över advokatväsendet skall i första hand utövas av samfundets styrelse.
Styrelsen har att vaka över att advokat i sin verksamhet nitiskt och
redbart fullgör honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttar god advokatsed.
Åsidosätter advokat sina plikter, åligger det styrelsen att ingripa mot den
felande genom att tilldela honom erinran eller varning och i svårare fall
genom att utesluta honom ur samfundet. De allmänna intressen, som äro
förknippade med advokaternas verksamhet, äro av den vikt, att de ansetts
böra äga en målsman utanför advokaternas egen krets. Denna uppgift har
i förslaget ansetts lämpligen böra förenas med de åligganden, som redan nu
tillkomma justitiekanslern i fråga om tillsyn över domstolsväsendet. I förslaget
stadgas därför, att justitiekanslern skall äga hos styrelsen påkalla åtgärd
mot advokat, som åsidosätter sin plikt, samt att styrelsens beslut må
av justitiekanslern överklagas hos högsta domstolen. Den, vars begäran om
inträde avslagits eller som uteslutits ur samfundet, kan ock i högsta domstolen
föra talan mot beslutet.

Förslaget uppställer som allmän regel, att part alltid äger att själv utföra
sin talan inför alla domstolar, såväl högre som lägre. Å andra sidan äger part
i tvistemål oavsett målets beskaffenhet samt i viss utsträckning även i brottmål
rätt att låta sin talan föras genom ombud.

Det företräde, som förslaget bereder advokaterna, ligger i främsta rummet
i ensamrätten till advokatnamnet. I förslaget framhålles, att genom
denna ensamrätt kommer det förtroende, som varje enskild advokat lyckas
förvärva sig, advokaterna samfällt till godo, och att de därigenom erhålla
ett starkt intresse att vidmakthålla en god anda inom kåren och därifrån
avlägsna olämpliga element. Advokat äger vidare att utan någon föregående
prövning av domstol uppträda som rättegångsombud, medan i fråga
örn annan än advokat den domstol, där ombudet uppträder, har att undersöka,
om ombudet med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finnes
lämplig. Ombud, som ej är advokat, kan, om han visar sig olämplig,
av rätten förklaras obehörig som ombud ej endast i ett visst mål utan ock
för viss tid eller tills vidare. Advokat kan väl av rätten avvisas som ombud

Domstolsväsendet.

i ett visst mål, men han är i regel beträffande påföljder i övrigt underkastad
ej domstolens utan advokatsamfundets disciplinära myndighet. Som offentlig
försvarare i brottmål kan förordnas endast den som är advokat.

Grundsatser i fråga om förfarandet.

I fråga om förfarandet bygger förslaget på grundsatserna örn rättegångens
muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa grundsatser skola tilllämpas
i alla instanser. Rättegångens muntlighet innebär, att processmaterialet
skall vid den förhandling, som utgör grundval för domen, framläggas för
domstolen i muntlig form. Det är å vad sålunda muntligt framlägges, som målets
avgörande omedelbart skall grundas. För att detta skall kunna ske fordras,
att förhandlingen kan slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i
varje fall vid rättegångstillfällen, som ligga varandra så nära i tiden, att domstolens
uppfattning örn vad som förekommit ännu är ogrumlad, då målet avgöres.
Förhandlingens koncentration och omedelbarhet äro av särskild betydelse
med hänsyn till bevisningen. I fråga om denna skall enligt förslaget
tillämpas den fria bevisprövningen. Denna medför bl. a., att de nuvarande
vittnesjäven bortfalla och att bevisvärde kan tilläggas parternas egna utsagor.
Om parters och vittnens utsagor avgivas vid ett och samma rättegångstillfälle,
har, framhålles i förslaget, domstolen helt andra möjligheter att
bedöma utsagornas tillförlitlighet; frestelsen för den som höres att avvika
från sanningen motverkas av att han ställes inför utsikten, att utsagan omedelbart
kommer att belysas av vad andra ha att meddela. Den på muntlighet,
koncentration och omedelbarhet grundade förhandlingen skapar på detta
sätt väsentligt större trygghet, att den fria bevisprövningen fyller sin uppgift.
En förutsättning för bevisbedömningens tillförlitlighet är ock, att bevisningen
om möjligt upptages omedelbart vid förhandlingen inför den domstol,
som dömer i målet, och ej förebringas genom protokoll över bevisupptagning
utom förhandlingen. Kravet på bevisningens omedelbarhet framträder
särskilt starkt i fråga om bevismedel, där, såsom vid vittnesbeviset och partsförhöret,
bevisvärdet är knutet vid själva den muntliga utsagan.

I förslaget framhålles, att förfarandets karaktär i hög grad inverkar på
domarens ställning i processen. Att domaren bör intaga en objektiv och i
förhållande till båda parterna fullt opartisk ställning, ligger i sakens natur.
Under rättegången bör han avhålla sig från allt, som är ägnat att rubba tilltron
till hans opartiskhet. Domarens uppfattning örn hos vilken part rätten
ligger skall komma till uttryck först efter avslutad förhandling, i domen.
Denna självklara grundsats leder dock icke till att domaren tilldelas
en passiv roll i rättegången. Ett av den muntliga processens största företräden
framför den skriftliga är, att den lämnar domaren tillfälle till en
verksam processledning. Han har i första hand att vaka över att i fråga
om rättegångens förlopp lagens föreskrifter iakttagas och, om part eller annan
handlar i strid däremot, tillämpa de påföljder, som äro stadgade. Han
har särskilt att tillse, att principerna örn förhandlingens muntlighet, kon -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

centration och omedelbarhet förverkligas. För en lämplig anordning av förhandlingen
kan han förordna, att skilda frågor eller delar av målet behandlas
var för sig, och han har att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som saknar betydelse. Genom frågor
till parterna har domaren att söka utreda dunkla punkter eller motsägelser
i deras framställningar. Vad angår rättegångens materiella sida måste
rättegångsordningen bygga på parternas egen verksamhet som den huvudsakliga.
Denna grundsats gäller för såväl tvistemål som brottmål. Det grundläggande
även för rättegången i brottmål är en förhandling mellan två parter,
å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å den andra den tilltalade.
Straffprocessen bygger alltså i stort sett liksom civilprocessen på förhandlingsprincipen;
den är ackusatorisk och ej, som i äldre tider, inkvisitorisk.
Vad angår domarens ställning till processen föreligga dock vissa olikheter.
I civilprocessen äger rätten icke döma över annat än vad parten i föreskriven
ordning yrkat. Ej heller må i mål, där förlikning är tillåten, domen grundas
å omständighet, som ej av part åberopats som grund för hans talan. Beträffande
straffprocessen har denna regel sin motsvarighet i bestämmelsen,
att domen ej må avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i
behörig ordning förts; rätten är däremot obunden av yrkande om brottets
rättsliga rubricering eller tillämpligt lagrum liksom beträffande straff eller
annan påföljd, som bör följa å gärningen.

Den för såväl tvistemål som brottmål gemensamma regeln, att det i första
hand är parterna, som ha att sörja för utredning och bevisning, utesluter icke,
att det även tillkommer rätten att föranstalta därom. Rätten har alltid att
inom de gränser, som lagen utstakar, verka för att den materiella grundvalen
för domen blir tillförlitlig och fullständig. Beträffande sådana tvistemål, där
förlikning är tillåten, är rättens befogenhet att införa bevisning begränsad,
i det att rätten ej, utan yrkande av part, må höra vittne, som ej förut hörts
på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt
bevis. Med de dispositiva tvistemålen ha i detta hänseende enligt förslaget
likställts de brottmål, i vilka talan om ansvar må föras endast av målsägande.

Bland de upplysningskällor, av vilka rätten alltid bär befogenhet att begagna
sig för utredningen, är parternas hörande den viktigaste. För att denna
upplysningskälla skall komma till sin rätt, böra parterna vara personligen
tillstädes. Förslaget innebär i förhållande till gällande rättstillämpning en
väsentlig utvidgning av parts skyldighet att infinna sig personligen. Rätten
kan, som enligt gällande rätt, av eget initiativ hålla syn och tillkalla sakkunnig.

Av den muntliga processen följer förhandlingens offentlighet. Denna
grundsats har av ålder tillämpats vid underrätterna. I överrätterna är däremot
för närvarande med hänsyn till förfarandets övervägande skriftliga
karaktär offentligheten i regel utesluten. Då enligt förslaget även överrättsprocessen
skall bliva muntlig, följer härav, att även överrätternas förhandlingar
i allmänhet bliva offentliga.

Förfarandet i första instans.

Tvistemål.

I tvistemål inledes rättegången som nu genom ansökan om stämning å svaranden.
Ansökan, som ställes till rätten, skall innehålla uppgift å de omständigheter,
varå käranden grundar sin talan, och det yrkande han framställer.
De skriftliga bevis, som käranden innehar, böra i huvudskrift eller
styrkt avskrift fogas vid ansökningen. Ansökan underkastas, så snart den
inkommit, en förberedande granskning av rätten, som i detta fall är domför
med häradshövdingen ensam eller, beträffande rådhusrätt, med en lagfaren
ledamot. Ansökan kan omedelbart avvisas, om rätten finner uppenbart, att
målet på grund av rättegångshinder ej kan upptagas till prövning. Är ansökan
ofullständig, kan rätten förelägga käranden att komplettera den.
Rätten utfärdar därefter stämning å svaranden att svara å käromålet.

Handläggningen av ett tvistemål är uppdelad å två olika stadier, förberedelsen
och huvudförhandlingen. Förberedelsens syfte är i främsta rummet,
att målet under denna skall så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan
slutföras i ett sammanhang. I första hand skola vid förberedelsen parternas
ståndpunkter klarläggas; tillika skall bevisupptagningen vid huvudförhandlingen
förberedas. Parterna ha var å sin sida att uppgiva den bevisning de
ämna förebringa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevismedel. Erfordras
för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,
att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,
föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd
vidtages, skall rätten meddela beslut därom under förberedelsen. Part,
som vill att sådan åtgärd vidtages, skall så snart ske kan göra framställning
därom hos rätten.

För säkerställande av den rätt, som käranden gör gällande i målet, kunna
vissa provisoriska åtgärder vidtagas redan under förberedelsen. Sålunda
kan, då talan avser fordran, kvarstad läggas å gäldenärens lösa egendom eller
skingringsförbud meddelas å lös eller fast egendom; är fara, att gäldenären
begiver sig från riket, kan reseförbud meddelas. I rättegång om bättre
rätt till lös eller fast egendom kan rätten förordna om kvarstad eller skingringsförbud.
Därjämte har i förslaget upptagits en allmän bestämmelse örn
att, då det skäligen kan befaras, att motparten genom sitt förhållande söker
hindra eller försvåra verkställande av den kommande domen eller väsentligt
förringa dess värde för parten, rätten kan vid vite meddela motparten förbud
att utöva viss verksamhet eller företaga viss handling ävensom, då det erfordras,
vid vite förelägga honom att företaga viss handling t. ex. för underhåll
av omtvistad egendom. Rätten kan även förordna om egendoms förvaltning
av god man eller örn annan åtgärd, som finnes erforderlig för säkerställande
av partens rätt. Är det för parten av synnerlig vikt och länder det
ej motparten till väsentligt förfång, kan ock före domen ske en provisorisk
reglering av det mellan parterna omtvistade förhållandet.

Den allmänna regeln är, att ett mål, sedan förberedelsen slutförts, utsättes

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

till huvudförhandling. Förberedelsens uppgift är begränsad till målets beredande
till huvudförhandling, och någon ytterligare behandling av själva
sakfrågan kan alltså icke äga rum under förberedelsen. Ej heller kan rörande
denna fråga bevis upptagas i andra fall än då det av särskilda skäl är
medgivet. Däremot kan ett avgörande av processuella frågor ske under förberedelsen,
såsom måls avvisande på grund av rättegångshinder, föreläggande
för part eller annan att förete skriftlig handling eller föremål; för prövning
av dylik fråga kan ock bevisning upptagas vid förberedelsen. I vissa
särskilt angivna fall kan ett avgörande av själva saken ske; detta avgörande
grundar sig emellertid då icke å någon materiell prövning i egentlig mening.
De nu åsyftade fallen äro tredskodom, stadfästelse av förlikning samt dom
i anledning av talan, som medgivits eller återkallats.

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten kan dock förordna om skriftlig
förberedelse, om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet
eljest skulle finnas lämpligare.

Vid muntlig förberedelse kallas parterna till förhandling, den s. k. första
inställelsen. Allt efter målets beskaffenhet föreläggas parterna härvid påföljder
av olika slag. I mål, vari förlikning är tillåten, är påföljden av parts
utevaro, att tredskodom kan meddelas mot den uteblivne. Om det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främjas, skall part åläggas att infinna sig
personligen. Härvid utsättes vite. Förhandlingen skall vara muntlig; svaranden
må dock som svaromål vid första inställelsen åberopa av honom ingiven
skrift. Uppskov med förhandlingen kan äga rum, dock ej längre än
oundgängligen påkallas. Rätten äger förordna, att förberedelsen skall fortsättas
genom skriftväxling.

Vid den skriftliga förberedelsen utsättes viss tid för svaranden att avgiva
skriftligt svaromål. Någon påföljd för svaranden förekommer i detta fall
icke. Inkommer han ej med svaromål, skall rätten genast övergå till muntlig
förberedelse för att, örn han uteblir från denna, kunna meddela tredskodom
mot honom. Mellan parterna kan skriftväxlingen ''fortgå medelst nya
skrifter, varvid rätten äger att föreskriva, i vilket avseende part skall yttra
sig.

Sedan förberedelsen avslutats, utsättes huvudförhandling. Angående tiden
för denna gäller den allmänna regeln, att part eller annan, som skall
infinna sig, skall erhålla skäligt rådrum. Huvudförhandling kan ock under
vissa förutsättningar hållas i omedelbart samband med förberedelsen.

Huvudförhandlingens uppgift är att bilda grundval för domen. Vid huvudförhandlingen
skall allt det processmaterial, som må läggas till grund för
domen, förebringas: parternas yrkanden, invändningar och medgivanden,
deras utveckling av sin talan i rättsligt och faktiskt hänseende samt bevisningen.
Vad som förekommit vid förberedelsen ingår icke utan vidare i processmaterialet.
Detta innebär emellertid icke, att materialet från förberedelsen
är utan betydelse för huvudförhandlingen. Väl får som regel protokollet
eller parternas skrifter vid förberedelsen icke uppläsas vid huvudförhand -

Förfarandet i första instans.

lingen, men part äger vid huvudförhandlingen, om anledning därtill förekommer,
åberopa ett av motparten gjort medgivande eller ett erkännande
av en omständighet, som är av betydelse i målet. Om parts utsaga avviker
från hans utsaga vid förberedelsen eller han underlåter att yttra sig vid
huvudförhandlingen eller eljest särskilda skäl förekomma, må vad parten
anfört under förberedelsen uppläsas.

Förhandlingen skall vara muntlig. Vad angår själva partsförhandlingen
innefattas häri, att part icke får åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga eller
annat skriftligt anförande; dock må yrkanden uppläsas ur skrift. Att part
vid utförande av sin talan får använda sig av minnesanteckningar, ligger
i öppen dag.

Vid huvudförhandlingen skall part sanningsenligt redogöra för de omständigheter,
som han åberopar, och uttala sig örn de av motparten anförda
omständigheterna samt besvara framställda frågor. För att denna partens
sanningsplikt skall bliva av verklig betydelse är i regel av vikt, att parterna
äro personligen tillstädes. Part skall föreläggas att infinna sig personligen,
om ej hans närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen. Parts underlåtenhet
att efter rättens föreläggande infinna sig eller att eljest fullgöra
vad rätten förelagt honom till utredning i målet eller att besvara framställd
fråga kan läggas honom till last i bevishänseende.

För att huvudförhandlingen skall kunna slutföras vid ett och samma rättegångstillfälle
böra alla, som skola höras i målet, då vara tillstädes. Med hänsyn
härtill måste parts eller annans underlåtenhet att inställa sig vara förenad
med en allvarlig påföljd. För part är påföljden i dispositiva tvistemål, liksom
vid förberedelsen, i allmänhet tredskodom; skall han infinna sig personligen,
förelägges vite. Part, som uteblir från rätten eller ej iakttager rättens föreläggande
att infinna sig personligen, ådrager sig skyldighet att ersätta motparten
den kostnad, som därigenom uppkommit för honom. Vittne eller
sakkunnig, som kallats men uteblir, dömes till böter, högst 300 kronor; han
kan dessutom ådraga sig ersättningsskyldighet. Rätten äger förordna, att vittne
skall hämtas till rätten. Har vittne eller sakkunnig uteblivit, kan föreläggande
meddelas honom vid vite att komma tillstädes vid senare rättegångstillfälle.
Finner någon, som kallats att infinna sig, att han icke kan hörsamma
kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom hos rätten.

Då målet påropas till huvudförhandling, har rätten att undersöka, om något
hinder föreligger för att huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.
Infinner sig part ej personligen, ehuru föreläggande därom meddelats, utan
allenast genom ombud eller uteblir vittne eller sakkunnig, har rätten att med
hänsyn till föreliggande omständigheter pröva, om hans närvaro erfordras för
utredningen; partens personliga närvaro utgör ej någon nödvändig förutsättning
för målets behandling. En annan omständighet, som kan utgöra hinder för
målets slutförande i ett sammanhang, är att part vill anföra nytt viktigt skäl
eller åberopa ny bevisning och motparten finnes vara i behov av anstånd
t. ex. för förebringande å sin sida av bevisning. Kan det antagas, att partens
förfarande skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten,

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

kan vad parten sålunda anför eller åberopar lämnas utan avseende. Även om
sålunda en part icke i allmänhet utestänges från att vid huvudförhandlingen
åberopa nya omständigheter och bevis, inträder skyldighet för parten, örn
hans förfarande skett av vårdslöshet eller försummelse, att ersätta motparten
den kostnad, som därigenom vållats.

Om rätten vid sin undersökning finner, att på grund av någons utevaro
eller av annan anledning hinder möter för målets företagande till slutlig
handläggning, äger rätten att inställa huvudförhandlingen och utsätta den
till annan dag. Rätten har samtidigt att meddela nya förelägganden om parters
och andras inställelser å den sålunda utsatta dagen. Emellertid kan det
inträffa, att svårighet möter för någon, som är tillstädes vid rätten, att
infinna sig ånyo å den bestämda tiden. Kan det antagas, att part, vittne
eller sakkunnig, som kommit tillstädes, icke kan utan oskälig kostnad eller
synnerlig olägenhet infinna sig vid senare rättegångstillfälle, må rätten höra
honom. Är av synnerlig vikt för utredningen, att samtidigt även annan bevisning
upptages eller annan handläggning sker, äger rätten föranstalta därom.
Bevis, som sålunda upptagits, kan vid den huvudförhandling, som senare
hålles, åberopas enligt reglerna örn bevisupptagning utom huvudförhandlingen.

Ehuru hinder finnes föreligga för målets slutliga handläggning, kan rätten
under vissa förutsättningar upptaga målet till huvudförhandling. Dessa förutsättningar
äro, att det kan antagas, att målet kan återupptagas till slutlig
handläggning inom två veckor efter den första förhandlingens slut och att
vid målets senare handläggning ej annan domare har säte i rätten. Dessutom
fordras, att uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet
för utredningen. En sådan olägenhet kan vara, att bevis och motbevis rörande
samma omständighet icke lämpligen böra upptagas vid skilda rättegångstillfällen.

Även om huvudförhandlingen påbörjats i tanke att målet då skall slutbehandlas,
kunna under själva förhandlingen förekomma omständigheter,
som lägga hinder i vägen härför. En utväg vore visserligen, framhålles i förslaget,
att rätten lämnade sådana omständigheter utan beaktande och på
det redan föreliggande materialet avgjorde målet. Denna lösning skulle
emellertid innebära den faran, att rättens avgörande icke överensstämde med
det materiellt riktiga. Väl bör rätten icke för utredning rörande omständigheter,
som icke äro av avgörande betydelse för målet, lämna parterna tillfälle
till uppskov; man skulle då lätt återkomma till det tidigare uppskovssystemet.
Åberopas emellertid under handläggningen nya viktiga skäl och bevis eller
yppas därunder annat förhållande, som gör ett uppskov oundgängligt, är
saken annorlunda. En sådan situation skall enligt förslaget bedömas enligt
väsentligen samma regler som gälla i fråga om hinder för huvudförhandlingen.
Det ena alternativet är, att helt ny huvudförhandling hålles, varvid
den tidigare förhandlingen endast har betydelse som bevisupptagning utom
huvudförhandlingen, och det andra, att förhandlingen fortsättes vid ett senare
rättegångstillfälle. Även i detta fall kan en fortsatt förhandling endast

Förfarandet i första instans.

äga ruin för den händelse, att målet återupptages till slutlig handläggning
inom två veckor efter den första förhandlingens slut och tillika rättens sammansättning
är oförändrad.

Såsom framgår av det anförda föreligga vid uppskov två olika utvägar,
fortsatt huvudförhandling och ny huvudförhandling. Den fortsatta huvudförhandlingen
utgör, som namnet anger, en omedelbar fortsättning av den
tidigare förhandlingen, och processmaterialet från båda förhandlingarna
utgör i detta fall grundval för domen. Vid ny huvudförhandling skall målet
företagas till fullständig handläggning och domen får grundas endast å vad
vid denna nya förhandling förekommit. Har bevis upptagits vid den tidigare
förhandlingen, skall beviset upptagas ånyo, om ej sådant upptagande finnes
sakna betydelse i målet eller medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.
D.å bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom protokoll
och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Efter huvudförhandlingens slutförande har rätten att besluta dom i målet.
En följd av omedelbarhetsprincipen är, att domen bör meddelas i så nära
tidssammanhang som möjligt med huvudförhandlingen. Enligt förslaget skall
samma dag som huvudförhandlingen avslutas eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas. Om möjligt skall ock då domen beslutas och avkunnas.
Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande
eller avfattande, kan rätten besluta anstånd; domen skall dock, örn ej synnerligt
hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor. Då
dom meddelas i omedelbart samband med huvudförhandlingen, skall domen
alltid avkunnas muntligen. Meddelas ej domen vid huvudförhandlingen, kan
den avkunnas vid annat rättens sammanträde. För detta fall är emellertid
muntligt avkunnande ej ovillkorligt; domen kan ock meddelas genom att
hållas tillgänglig å rättens kansli. Vid huvudförhandlingen skall alltid underrättelse
lämnas örn tiden och sättet för domens meddelande.

Brottmål.

Förfarandet i brottmål har enligt förslaget ordnats efter samma allmänna
grundsatser som förfarandet i tvistemål. Vissa med hänsyn till straffprocessens
särskilda natur påkallade avvikelser ha dock gjorts. De rättsförhållanden,
som i »ivilprocessen bliva föremål för behandling, äro med vissa undantag,
som särskilt röra familjerätten, underkastade parternas avtalsfrihet; de
rättsregler, som avse samhällets reaktion mot brott, äro däremot i regel
tvingande. Denna skillnad har i flera hänseenden återverkan å förfarandet.

Parterna i ett brottmål äro å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å
den andra sidan den tilltalade. Vissa i lagen angivna brott kunna åtalas endast
av målsägande, andra höra först efter angivelse av målsägande under
allmänt åtal, medan övriga brott omedelbart äro föremål för allmänt åtal.
Enligt gällande rätt äga såväl åklagare som målsägande rätt att tala å brott,
som hör under allmänt åtal. Med hänsyn till de större garantier, som vid
en av åklagaren väckt talan måste anses föreligga i fråga örn utredningens

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sand. lard. Nr 2.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

fullständighet och åtalets utveckling, har åtalsrätten i fråga om brott, som
omedelbart eller efter angivelse höra under allmänt åtal, i första hand ansetts
böra tillkomma åklagaren och målsägandens åtalsbefogenhet begränsats til]
sådana fall, då åklagaren beslutat att ej väcka åtal eller nedlagt av honom
väckt åtal. Den subsidiära åtalsrätt, som sålunda skulle tillkomma målsägande^
får sin betydelse främst som kontroll å åklagarnas verksamhet.

Allmän åklagare är enligt gällande rätt skyldig att åtala brott, som hör
under allmänt åtal, om mot den misstänkte föreligga sådana skäl, att de
kunna antagas leda till hans fällande, och åklagaren äger alltså icke att avstå
från åtal på den grund, att vissa lämplighetsskäl, såsom den tilltalades
ungdom eller personliga förhållanden, tala däremot. I förslaget har bibehållits
den s. k. legalitetsprincipen. Det åligger åklagaren som tjänsteplikt att
åtala, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet.
I denna huvudregel föreslås emellertid viss jämkning i fråga örn ringare
brott. Eftergift av åtal kan enligt förslaget ifrågakomma dels vid bötesbrott,
om det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän
synpunkt, och dels i visst fall vid sammanträffande av brott, då en lagföring
för något av brotten skulle ur straffsynpunkt vara utan nämnvärd betydelse.
Enligt förslaget kan i vissa fall ett av åklagaren meddelat strafföreläggande
träda i stället för åtal.

Innan allmänt åtal anställes, skall i regel förundersökning äga rum. Denna
överensstämmer till sitt ändamål i viss mån med förberedelsen i tvistemål.
Målet skall vid förundersökningen så beredas, att bevisningen kan vid
huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang. För förundersökningen
tillkommer emellertid ytterligare en viktig uppgift. Under det att vid förberedelsen
i regel icke upptages någon utredning angående själva saken,
skall vid förundersökningen utredas, vem som skäligen kan misstänkas för
brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom. Förundersökningen
utgör alltså den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut.

Enligt förslaget skall förundersökningen i regel inledas av polismyndighet
och stå under dennas ledning så länge ett mera förberedande spanings- och
efterforskningsarbete äger rum och innan misstanke för brottet kan riktas
mot någon viss person. Örn förundersökningen inletts av polismyndighet,
skall åklagaren så snart han finner det påkallat och senast då någon skäligen
kan misstänkas för brottet övertaga ledningen av undersökningen. Som
representant för det allmänna har han att tillse, att undersökningen sker på
ett objektivt och opartiskt sätt. Ej blott de omständigheter, som tala mot
den misstänkte, utan även sådana, som äro gynnsamma för honom, skola
beaktas. Bevis, som äro att tillgå, skola tillvaratagas, även om de äro till
den misstänktes förmån. Är den misstänkte anhållen eller häktad, har den
misstänkte, om han begär det, rätt att erhålla offentlig försvarare. Även i
andra fall kan offentlig försvarare förordnas, örn på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest den misstänktes rätt icke finnes kunna utan biträde
tillvaratagas. Förordnande av offentlig försvarare ankommer på rätten. Härtill
skall förordnas lämplig advokat, företrädesvis någon som vid rätten bru -

Förfarandet i första instans. 35

kas som rättegångsombud. Hinder föreligger icke, att den misstänkte själv
utser försvarare.

Ett viktigt led i förundersökningen utgöra förhören med den misstänkte
och andra, som antagas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen.
I förslaget har en viss befogenhet tillagts undersökningsledaren att
låta hämta person till dylikt förhör. Hämtningsrätt föreligger dock i regel
endast sedan kallelse ej hörsammats och ej i något fall beträffande den som
har sin bostad eller uppehåller sig å större väglängd än 15 kilometer från
den plats, där förhöret skall hållas. För förhör å annan ort kan undersökningsledaren
anlita biträde av polismyndighet å den orten. Vid förhör må ej
i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas medvetet
oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner,
hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den som höres må
icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig vila. Vid
förhör skall såvitt möjligt närvara ett av undersökningsledaren anmodat
trovärdigt vittne. Undersökningsledaren har att bestämma, örn även annan
må övervara förhör. Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen
kan misstänkas för brottet, skall han, då han höres, underrättas om
misstanken. Åklagaren är skyldig att, så snart det kan ske utan men för
utredningen och i varje fall innan åtal beslutas, lämna den misstänkte och
hans försvarare tillfälle att taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit
samt att ange den utredning, som de å sin sida anse önskvärd. Begäran
därom skall av åklagaren efterkommas, örn det kan antagas att utredningen
är av betydelse. Vid förhör, som hålles på den misstänktes begäran,
äger den misstänkte och hans försvarare alltid vara tillstädes. Även vid
annat förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara
tillstädes. Är den misstänkte anhållen eller häktad, må hans försvarare ej
förvägras att sammanträffa med honom.

Ett ingripande från rättens sida under förundersökningen kan äga rum
på framställning av såväl undersökningsledaren som den misstänkte. Den
förre äger hos rätten begära förordnande av sakkunnig samt föreläggande
för annan att förete skriftlig handling eller tillhandahålla föremål för besiktning.
Finnes för utredningen erforderligt, att redan under förundersökningen
någon höres som vittne, kan vittnesförhör med honom äga rum inför
rätten. Undersökningsledaren eller den misstänkte äger ock hos rätten göra
framställning om upptagande av bevis, då fara föreligger, att beviset före
huvudförhandlingen går förlorat eller då endast med svårighet kan föras.
Till säkerställande av en objektiv utredning av de omständigheter, som äga
samband med åtalsfrågan, upptages i förslaget bestämmelse örn att, då undersökningsledaren
avslagit den misstänktes begäran örn förebringande av
viss utredning, denne äger göra anmälan därom hos rätten. Sådan anmälan
kan ock ske, örn den misstänkte förmenar, att annan brist i utredningen
föreligger. Rätten kan i anledning av anmälan hålla förhör med den misstänkte
eller annan och, örn anmälan finnes befogad, vidtaga den åtgärd,
som erfordras för rättelse.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Förundersökningen avslutas med att undersökningsledaren meddelar beslut,
huruvida åtal skall anställas eller icke.

Förundersökning äger icke rum vid enskilt åtal och detta oberoende av
om åtalet avser ett målsägandebrott i egentlig mening, d. v. s. ett brott, som
endast målsägande må åtala, eller ett brott under allmänt åtal, där målsägandens
åtalsrätt enligt förslaget är subsidiär. Det ankommer alltså i detta
fall på målsäganden att själv draga försorg om den utredning, som han anser
erforderlig för väckande av åtal. För det beredande av målet, som bör
föregå huvudförhandlingen, gälla i allt väsentligt samma regler som för förberedelse
i tvistemål.

I förslaget ha de straffprocessuella tvångsmedlen underkastats ingående
reglering. De i förslaget upptagna tvångsmedel, som innebära frihetsförlust,
äro anhållande och häktning. Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Häktningsrätt tillkommer enligt förslaget allenast
domstol. Senast å femte dagen efter anhållandet skall anhållningsmyndigheten
till rätten avlåta framställning om den misstänktes häktning; i annat
fall skall han omedelbart frigivas. Sedan framställningen inkommit, skall
rätten så snart ske kan och, örn synnerligt hinder ej möter, senast å fjärde
dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Med förhandlingen kan
dock anstå till huvudförhandlingen, örn denna hålles inom en vecka därefter.
Vid häktningsförhandling är rätten domför med en lagfaren domare.
Vid förhandlingen skola den som yrkat häktning och den anhållne vara tillstädes.
Uppskov med förhandlingen får ej äga rum, med mindre synnerliga
skäl förekomma därtill och, örn den misstänkte ej begär längre uppskov, ej
utöver fyra dagar. Prövningen sker på grundval av förhandlingen och vad
som förekommit vid förundersökningen. Därutöver må utredning ej förebringas,
såvida ej särskilda skäl äro därtill. Beslutas häktning, innebär detta
icke som enligt gällande rätt, att åtal därmed inletts. I allmänhet torde häktning
ske under förundersökningen och alltså innan åtalsbeslut ännu föreligger.
I detta fall skall rätten i samband med häktningsbeslutet utsätta den tid,
inom vilken åtal skall väckas, överstiger den utsatta tiden två veckor, skall
rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst
två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling. Rätten skall därvid tillse, att
utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Är det uppenbart, att förhandling
inom den angivna tiden skulle vara utan betydelse, kan dock rätten
besluta längre tids mellanrum. Efter åtalets väckande äger rätten liksom nu
att av eget initiativ upptaga fråga om den tilltalades häktande.

De i förslaget upptagna häktningsgrunderna överensstämma i huvudsak
med gällande rätt. Häktning kan förekomma till förebyggande av fara för
att den misstänkte avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller
straff eller för att han undanröjer bevis. Därutöver har i förslaget såsom
häktningsgrund införts, att anledning förekommer, att den misstänkte fortsätter
sin brottsliga verksamhet.

I överensstämmelse med gällande rätt kan häktning i regel icke förekomma
annat än då frihetsstraff kan följa å brottet. Häktning föreskrives ej i

Förfarandet i första instans.

något fall ovillkorligt. Kan å brottet ej följa lindrigare straff än straffarbete
i två år, skall dock häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill
saknas. Beträffande person, som har stadigt hemvist inom riket, föreligger,
om å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse, den begränsning
av häktningsrätten, att fara för hans avvikande icke skall anses föreligga,
med mindre han gjort förberedelse eller försök därtill. I visst fall kan enligt
gällande rätt häktning ske även vid brott, varå allenast böter kunna följa,
nämligen då den misstänkte är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann.
Enligt förslaget har häktningsrätten vid bötesbrott utvidgats att avse även
det fall, att den misstänkte saknar hemvist inom riket och det skäligen kan
befaras, att han genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring
eller straff. Bestämmelsen har betydelse för beivrande av brott, begångna
av utlänningar, som mera tillfälligt uppehålla sig här i riket.

I vissa fall kan enligt förslaget reseförbud träda i stället för häktning.
Föreligger mot den misstänkte icke annan anledning till häktning än fara
att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff, kan
förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort.
Oberoende av brottets beskaffenhet kan reseförbud meddelas, örn skäligen
kan befaras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager
sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning
till målsägande. Reseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äger den misstänkte
begära rättens prövning av förbudet.

Till säkerställande av det allmännas anspråk på böter eller annan ersättning
eller målsägandes fordran på skadestånd och dylikt kan enligt förslaget
rätten förordna om kvarstad eller skingringsförbud å egendom, tillhörig den
misstänkte. I avbidan på rättens beslut må undersökningsledaren eller åklagaren
och i vissa fall även polisman taga lös egendom i förvar. Frågan härom
skall dock inom viss kort tid hänskjutas till rättens prövning.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om beslag och om husrannsakan
samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning innehålla icke någon mera
väsentlig principiell avvikelse från den härutinnan gällande lagstiftningen.
Beslut om dessa tvångsmedels användning fattas i regel av åklagaren, undersökningsledaren
eller polismyndighet och i vissa fall av polisman. Den
som drabbas av åtgärden står i allmänhet öppet att påkalla rättens prövning.
Sedan åtal väckts, kan ock rätten självmant upptaga fråga därom.

Allmänt åtal inledes enligt förslaget i regel genom stämning å den som
skall tilltalas. Ansökan örn stämning skall göras hos rätten; rätten äger
dock i den omfattning, som finnes lämplig, uppdraga åt åklagaren att själv
utfärda stämning. I olikhet med gällande rätt erfordras stämning även då
den tilltalade själv är tillstädes vid rätten eller är häktad. Utan stämning
kan enligt förslaget väckas åtal för rättegångsförseelse ävensom under vissa
förutsättningar för brott, som någon begår inför rätten vid dess sammanträde.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I stämningsansökan skall åklagaren bl. a. uppgiva den brottsliga gärningen
med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga
omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de
lagrum, som äro tillämpliga. Åklagarens uppgift om gärningen är av särskild
betydelse. Rättens prövning må nämligen ej avse annan gärning än
den, för vilken ansvar av åklagaren yrkats. Däremot är, såsom förut framhållits,
rätten ej bunden av åklagarens yrkande beträffande brottets rättsliga
beteckning eller tillämpligt lagrum. Ansökan skall vidare innehålla uppgift
å de bevis åklagaren vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis. Utfärdas stämning av åklagaren, skola motsvarande uppgifter
intagas i stämningen. Har förundersökning ägt rum, skall åklagaren tillställa
rätten utskrift av undersökningsprotokollet med de skriftliga handlingar
och föremål, som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

I regel innefattar stämningen allenast ett föreläggande för den tilltalade
att svara i målet jämte en anmodan att muntligen eller skriftligen hos rätten
uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han
vill styrka med varje särskilt bevis. Kan på grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet antagas, att uppgift om bevis ej erfordras,
äger rätten att omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.
Före huvudförhandlingen har rätten att vidtaga sådana förberedande
åtgärder som inhämtande av yttrande av sakkunnig, meddelande av
föreläggande om företeende av skriftlig handling eller föremål och upptagande
av bevis utom huvudförhandlingen. Huvudförhandlingen skall hållas
så snart ske kan och, om den tilltalade är anhållen eller häktad, i regel
inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes.

Vid huvudförhandlingen skall den tilltalade infinna sig personligen, om
straffarbete kan följa å brottet och i annat mål, om hans närvaro ej kan
antagas sakna betydelse för utredningen. Föreläggande härom skall meddelas
honom vid vite; rätten kan ock under vissa förutsättningar förordna
om hans hämtning. Är han anhållen eller häktad, förordnar rätten om hans
inställande. Om målsägandens hörande erfordras, kan vite föreläggas honom.

Liksom vid huvudförhandling i tvistemål har rätten, då målet påropas,
att undersöka, huruvida hinder möter mot målets företagande till slutlig
handläggning. Beträffande huvudförhandlingens inställande samt fortsatt
och ny huvudförhandling gälla i stort sett samma regler som för tvistemålens
del. Vad angår den tilltalades utevaro eller underlåtenhet att trots föreläggande
infinna sig personligen utgör detta förhållande i olikhet med vad
som gäller i tvistemål i regel hinder för huvudförhandlingen. Under vissa
förutsättningar kan dock målet avgöras det oaktat. Dessa förutsättningar
äro, att saken finnes kunna nöjaktigt utredas samt tillika att å brottet icke
kan följa svårare straff än fängelse eller den tilltalade avvikit. Vid huvudförhandlingen
skall alltid åklagaren vara närvarande och, om offentlig försvarare
förordnats, denne. Uteblir den sistnämnde, kan dock rätten förordna
annan att försvara den tilltalade.

Förfarandet i första instans.

Förhandlingen inledes med att åklagaren framställer sitt yrkande, varefter
den tilltalade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar
gärningen. Sedan åklagaren utvecklat åtalet, höres målsäganden. Den tilltalade
skall därefter uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och
därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Någon skyldighet
för den tilltalade att yttra sig föreligger icke. Hans vägran att yttra
sig kan emellertid, om ock ej i lika hög grad som i tvistemål, läggas honom
till last vid bevisprövningen. Med rättens tillstånd kunna åklagaren och målsäganden
ställa frågor till honom; frågor må ock ställas av försvararen. Sedan
målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

I likhet med vad i propositionen 1931 och av riksdagen uttalats intar förslaget
den ståndpunkten, att protokollen från förundersökningen icke må läggas
till grund för huvudförhandlingen. Enligt förslaget må vid förhör med
målsägande eller den tilltalade eller med vittne skriftlig uppteckning av vad
han anfört tidigare inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall än då hans utsaga vid förhöret avviker från den
tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Angående rättens överläggning och dom gälla i stort sett samma regler
som i tvistemål. Den tid, inom vilken dom skall meddelas beträffande häktad,
är dock i regel begränsad till en vecka; den får ej i något fall överstiga två
veckor.

Enskilt åtal inledes liksom allmänt åtal genom stämning å den som skall
tilltalas. Om målets beredande till huvudförhandling gälla i huvudsak samma
regler som i tvistemål. För huvudförhandlingen äga bestämmelserna örn
huvudförhandling i brottmål tillämpning. Påföljd för målsägande, som uteblir
från sammanträde för muntlig förberedelse eller från huvudförhandling, är,
om den tilltalade yrkar det, att målsäganden förlorar sin rätt att tala å brottet.
Har förklaring härom meddelats, äger dock målsäganden inom viss tid hos
rätten göra ansökan örn målets återupptagande.

För att ett brottmål skall anses föreligga är enligt förslaget en förutsättning,
att talan föres om ansvar. Talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk,
som grundar sig å brott, är, örn den väckes utan samband med åtal för brottet,
att anse som tvistemål. Hinder föreligger icke, att det enskilda anspråket
prövas i samband med åtalet, varvid målet i dess helhet behandlas som brottmål.
När skäl föreligga därtill, kan dock rätten hänvisa det enskilda anspråket
till handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen. Beträffande brott,
som hör under allmänt åtal, är enligt förslaget åklagaren på målsägandens
begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens
talan, örn det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes
ogrundat. Stadgandet har till syfte att i de mål, där särskild utredning örn
målsägandens enskilda anspråk ej erfordras eller utan olägenhet kan åstadkommas
i samband med åtalet, bespara målsäganden de kostnader, som utförande
av självständig talan skulle medföra eventuellt genom anlitande av
ombud. Då åklagaren sålunda för talan för målsäganden, sker det icke som

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ombud utan på grund av tjänsteplikt. Enligt förslaget må åklagare ej brukas
som ombud.

Behandlingen av mindre mål.

I förslaget framhålles såsom en viktig fordran på en rättegångsordning,
att den äger tillräcklig smidighet för att lämpa sig för behandlingen av såväl
mera svårutredda eller eljest invecklade mål som ock mål, i vilka rättsskipningsuppgiften
är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Då denna ofta mer
eller mindre påverkas av de intressen, varom målet rör sig, kunde ifrågasättas
att för vissa mindre mål inrätta ett särskilt s. k. bagatellförfarande. Uppenbart
är dock att betänkligheter möta att mera allmänt eftergiva de rättsliga garantierna
för prövningen allenast på den grund, att tvisteföremålet har ett
relativt mindre värde eller målet rör allenast ett ringare brott; detta ger
icke alltid ett riktigt uttryck åt den betydelse målet kan äga för parterna. Särskilt
framträda dessa betänkligheter i fråga om förfarandet i första instans.
Av denna anledning har — i överensstämmelse med den ståndpunkt, som
intagits i 1931 års proposition och av riksdagen -— icke ansetts böra beträffande
handläggningen i första instans göras någon allmän uppdelning av
målen. Detta utesluter emellertid icke sådana förenklingar i det allmänna
förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgiftens natur i det särskilda
fallet kunna visa sig ändamålsenliga. Enligt förslaget kan också, såsom
framgår av det föregående, i viss mån en sådan anpassning ske.

Sålunda kan redan under förberedelsen i tvistemål vid någondera partens
utevaro ett avgörande av målet ske genom tredskodom, liksom dom kan meddelas,
då talan medgivits eller återkallats; detta gäller dispositiva tvistemål.
Såsom under förberedelsen i allmänhet är härvid häradsrätt domför utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren ledamot. Även då parterna komma
tillstädes, kan under vissa förutsättningar ett mål avgöras omedelbart i samband
med förberedelsen. Förutsättningar äro, att antingen båda parterna
samtycka till huvudförhandling omedelbart eller ock saken finnes uppenbar.
Huvudförhandling äger då rum genast efter förberedelsens slut och inför
samma domare, som handlagt förberedelsen. Genom denna anordning beredes
tillfälle till ett snabbt och föga kostsamt avgörande av enklare mål liksom
av mål, vari på grund av erkännande eller andra omständigheter någon ovisshet
icke föreligger örn utgången.

Även för behandlingen av mindre brottmål medger förslaget vissa lättnader
i förfarandet. Då erkännande av den misstänkte föreligger, kan i vissa fall
rättegång undvikas och i stället strafföreläggande komma till användning.
Detta kan ske, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dagsböter
och normerade böter undantagna. Beträffande bötesmål i allmänhet erfordras
enligt förslaget ej förundersökning, utan åtal kan ske omedelbart. Rätten
kan ock, då åtal väckts, utsätta brottmål omedelbart till huvudförhandling
utan föreläggande för den tilltalade att inkomma med bevisuppgift. I vissa
fall utgör ej heller den tilltalades utevaro hinder för ett brottmåls avgörande.
Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, om saken finnes kun -

Förfarandet i första instans.

na nöjaktigt utredas, målet ändock avgöras. Med dessa bestämmelser åsyftas
särskilt sådana fall, då ett bestridande av gärningen från den tilltalades sida
med hänsyn till vad tidigare förekommit kan anses uteslutet; uppskov skulle
i dessa fall vålla såväl den tilltalade som det allmänna onödiga kostnader.
Även domstolens sammansättning är vid behandling av mindre brottmål förenklad.
Från gällande rätt har i förslaget upptagits, att bötesmål kunna
handläggas av häradsrätt med allenast tre i nämnden, och vid vissa rådhusrätter,
som Konungen bestämmer, är rätten vid behandling av bötesmål domför
med en lagfaren ledamot.

Bevisningen.

Såsom redan framhållits bygger förslaget på grundsatsen om fri bevisprövning.
Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit,
avgöra vad i målet är bevisat. Som grund för domarens prövning kan
alltså tjäna ej endast vad som förebringas genom de i lagen upptagna
särskilda bevismedlen, vittnesbevis, partsförhör under sanningsförsäkran,
skriftligt bevis, syn och sakkunnigbevis, utan överhuvud taget varje omständighet,
som är ägnad att påverka domarens övertygelse. Det nu sagda
gäller även partens förhållande i rättegången. Undandrager han sig att enligt
rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången
eller att besvara för utredningen framställd fråga, har rätten att med hänsyn
till allt, som förekommit i målet, pröva bevisverkan av partens förhållande.
Parts erkännande av viss omständighet gäller i dispositiva mål i allmänhet
mot parten; i andra mål är erkännandets bevisvärde underkastat fri bevisprövning.

Bevisningen skall, såsom framgår av det föregående, i regel upptagas vid
huvudförhandlingen. Då hinder skulle möta mot bevisets upptagande vid
huvudförhandlingen eller detta skulle erbjuda svårighet, tillätes dock bevisupptagning
utom huvudförhandlingen vid samma rätt eller vid annan domstol.
Är vittne eller sakkunnig, som skall höras muntligen, på grund av
sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ej i stånd att infinna sig
vid huvudförhandlingen eller skulle hans inställelse vid denna medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, kan han höras utom huvudförhandlingen.
Skall part höras under sanningsförsäkran, kan, örn synnerligt hinder
möter mot hans inställelse vid huvudförhandlingen, förhöret äga rum
utom huvudförhandlingen. Motsvarande regler gälla i fråga om upptagande
av bevisning genom skriftlig handling och genom syn. Då bevis sålunda upptages
utom huvudförhandlingen, förebringas det vid huvudförhandlingen genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. I detta
fall föreligger en av praktiska skäl nödvändig avvikelse från principen örn
bevisningens omedelbarhet. Rätten har emellertid att upptaga beviset ånyo
vid huvudförhandlingen, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i
målet och hinder därför ej längre föreligger.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

En följd av den fria bevisprövningen är, att de nuvarande vittnesjäven
bortfalla. Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål
må dock ej målsäganden vittna och detta oavsett, örn han för talan i målet
eller ej. Vad angår part upptager förslaget bestämmelser om att han i tvistemål
må höras under sanningsförsäkran. I brottmål har en sådan skyldighet
icke ansetts böra åläggas den tilltalade eller målsäganden. Förslaget
överensstämmer i denna del med riksdagens uttalande.

Vad angår vittnesplikten innebär förslaget, att parts nära anhöriga icke
mot sitt bestridande äro skyldiga att vittna. Vidare äger vittne vägra att
yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet eller
någon nära anhörig till vittnet förövat brottslig eller vanärande handling.
I vissa fall är i det offentligas intresse tystnadsplikt föreskriven för ämbetseller
tjänstemän eller dem som eljest ha att förrätta offentligt tjänsteärende
eller utöva allmän befattning; de kunna då ej höras som vittnen angående
något, varom de sålunda ha att iakttaga tystnad. Om och i vilken utsträckning
sådan tystnadsplikt föreligger, beror av de särskilda bestämmelser, som
äro meddelade eller eljest kunna anses gälla i fråga örn varje särskild befattning.
Beträffande statsanställda upptagas föreskrifter härom i vissa fall i de
för ämbetsverken utfärdade instruktionerna. I dylika fall kan efter prövning
ett eftergivande av tystnadsplikten ske av Kungl. Majit. I andra fall
är, såsom beträffande juryman, tystnadsplikt föreskriven i lag. En annan
grupp av personer, för vilka tystnadsplikt bör gälla, äro de som intaga särskild
förtroendeställning i förhållande till allmänheten såsom präst, advokat, läkare
och barnmorska samt deras biträden. Vad angår tystnadsplikt för präst
meddelas därom för närvarande bestämmelser i kyrkolagen, och övervägande
skäl ha ansetts tala för att denna fråga alltjämt regleras av den
kyrkliga lagstiftningen. Däremot ha i rättegångsbalken upptagits föreskrifter
om den tystnadsplikt, som åligger advokat, läkare och barnmorska,
liksom rättegångsombud, biträde eller försvarare. Enligt förslaget må advokat,
läkare, barnmorska eller deras biträden ej höras angående något, som
på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed
erfarit, såvitt det ej är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten
gäller, samtycker därtill. Beträffande ombud, biträde eller försvarare,
som ej är advokat, har tystnadsplikten begränsats till upplysningar, som förtrotts
honom för uppdragets fullgörande. Från den nu behandlade tystnadsplikten
för advokater m. fl. har dock med hänsyn till vikten av straffrättsskipningens
säkerhet gjorts det allmänna undantaget, att den icke gäller i
mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i
två år.

Som enligt gällande rätt skall vittnesmålets avläggande i regel föregås av
ed. Det nuvarande edsformuläret har emellertid undergått viss jämkning.
Mot edens slutord »så sant mig Gud hjälpe till liv och själ» har vid flera tillfällen
framställts den anmärkningen, att i dem skulle kunna inläggas den innebörden,
att vittnet, om han beginge mened, avstode från Guds nåd och
hjälp för evig tid, samt att en sådan uppfattning av eden icke stöde i över -

Förfarandet i första instans.

ensstämmelse med den kristna läran. Den i förslaget upptagna eden innefattar
ett löfte och en försäkran inför Gud och vid hans heliga ord, att
vittnet skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.
Den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser allvarligt
grundad betänklighet mot avläggande av ed, äger efter rättens tillstånd utbyta
eden mot försäkran på heder och samvete. Vittnets betänklighet kan
grunda sig ej allenast å en annan religiös uppfattning av eden utan ock å
en livsåskådning, som ej tillägger eden någon betydelse.

Enligt gällande lag är en förutsättning för ådömande av ansvar för mened,
att vittnet bekräftat utsagan med laga edgång. Med edgång likställes försäkran
på heder och samvete, liksom eftergivande av ed, då det är tillåtet. I vissa
fall är enligt förslaget edgång utesluten av den anledningen, att ansvar för
mened icke anses böra ifrågakomma. Är den som höres under femton år
eller finnes han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten sakna erforderlig insikt om edens betydelse, må
han ej avlägga vittnesed. Det nu sagda gäller ock den som dömts för mened
eller står under åtal för sådant brott. Ej heller må i brottmål vittnesed avläggas
av sådan nära anhörig till den tilltalade, som enligt vad förut nämnts
ej är skyldig att avlägga vittnesmål. Även då den nära anhörige samtycker
till att avlägga vittnesmål, skall med hänsyn till den kollision, som särskilt
i ett grövre brottmål föreligger mellan hans sanningsplikt och hans helt naturliga
önskan att skydda den tilltalade från straff, hans utsaga icke avgivas
under menedsansvar. Av riksdagen uttalades, att denna regel borde gälla även
nära anhörig, som hördes som vittne i tvistemål. I förslaget framhålles att,
vad angår tvistemål, den som ej vill avlägga ett för den närstående parten
ofördelaktigt vittnesmål bör begagna sig av sin rätt att vägra vittnesmål. Avlägger
han vittnesmål, är han enligt förslaget i likhet med part, som höres
under sanningsförsäkran, bunden av sin sanningsplikt.

Beträffande vittnesförhöret gäller nu den regeln, att det är domaren, som
hör vittnet, med rätt för parterna att genom domaren framställa frågor till
vittnet. Förslaget utgår från att det bör tillkomma rätten att med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall pröva, huruvida förhöret bör handhavas
av domaren eller av parterna eller deras ombud. I överensstämmelse
härmed upptager förslaget bestämmelse om att vittne höres av rätten men
att rätten må överlämna förhöret åt parterna. Uppenbart är, att rätten har
att tillse, att vittnet ej utsättes för otillbörlig pressning, samt att rätten har att
avvisa frågor, som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Av stor vikt för huvudförhandlingens slutförande i ett sammanhang är att
vittne, som då skall höras, kommer tillstädes. Vittne, som uteblir, kan enligt
förslaget drabbas av såväl ansvar som andra påföljder. För underlättande av
vittnets inställelse har tillfälle bereus vittne att i förskott uppbära ersättning
för kostnader till resa och uppehälle. Underlåter part, som är skyldig att utgiva
förskott till vittne, att erlägga sådant förskott, kan parten ej sedermera
påkalla vittnets hörande, örn därav skulle föranledas uppskov med målet.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Förhör med part under sanningsförsäkran kan enligt förslaget, som redan
framhållits, äga rum endast i tvistemål. Förhöret inledes med en av parten på
heder och samvete avgiven försäkran, att han skall säga hela sanningen och
intet förtiga, tillägga eller förändra. Beträffande förhöret gälla i stort sett
samma regler som för vittnesförhör. Förhör kan äga rum med båda parterna.
Part kan som bevis åberopa sådant förhör såväl med sig själv som
med motparten; rätten kan ock självmant förordna om förhör med part. Mot
part, som vägrar att avgiva försäkran eller utsaga, stå i olikhet med vad som
gäller om vittne ej några tvångsmedel till buds. Sådan vägran kan däremot
läggas parten till last i bevishänseende. Förhör med part under sanningsförsäkran
är, såsom det anordnats enligt förslaget, ett primärt bevismedel. Dess
användning är alltså icke beroende av att annan bevisning ej är att tillgå. Beträffande
den ordning, i vilken beviset skall förebringas, upptager förslaget
den bestämmelsen, att det i allmänhet bör ske före vittnesbevisningen.

Beträffande skriftliga handlingar såsom bevis upptager förslaget inga bestämmelser
om sådan handlings bevisvärde. Liksom enligt gällande rätt är
frågan om den skriftliga handlingens äkthet och dess bevisvärde överlämnad
åt domstolens fria prövning. Däremot har frågan örn skyldighet för part eller
annan, som innehar skriftlig handling, att i rättegången förete den gjorts till
föremål för närmare reglering. Förslaget är i denna del byggt på den principen,
att skyldighet härtill föreligger i samma omfattning som skyldighet för
part eller annan att avgiva muntlig utsaga. I brottmål kan sådan skyldighet
icke göras gällande mot den tilltalade eller sådan närstående, som äger att
vägra vittnesmål; för dessa fall kan under vissa förutsättningar ett ingripande
ske genom husrannsakan och beslag. Vad angår skyldighet i tvistemål för
part att förete skriftlig handling har av partens sanningsplikt ansetts böra
följa, att han har skyldighet att förete av honom innehavd skriftlig handling.
Närstående till part har i detta hänseende, ehuru vittnesplikt för honom ej
föreligger, likställts med part. Härigenom förhindras, att part genom att överlämna
en av honom innehavd handling till närstående kan undandraga sig
dess företeende. Till skydd för förtroligheten i brev eller andra meddelanden
mellan parten och hans närstående har från denna regel gjorts det undantaget,
att parten eller den närstående icke är skyldig att förete ett sådant meddelande.
De begränsningar, som upptagits i fråga örn vittnespliktens omfattning,
gälla i övrigt även beträffande företeende av skriftlig handling.

Skriftlig handling skall i allmänhet företes i huvudskrift, örn sådan är att
tillgå. Innehåller handlingen även sådant, som innehavaren ej äger eller är
skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, får i stället för handlingen
styrkt utdrag därav företes.

Vid sidan av den processuella editionsplikten föreligger i vissa fall på
grund av den materiella rättens regler skyldighet för innehavare av skriftlig
handling att tillhandahålla den för annan. Denna skyldighet är icke begränsad
till en viss rättegång utan gäller vid varje tillfälle, då handlingens

Förfarandet i första instans.

företeende är motiverat av ett rättsligt intresse. I förslaget har intagits en
erinran om denna editionsplikt.

Av den tidigare redogörelsen för förfarandets allmänna förlopp framgår,
att frågan örn skyldighet för part eller annan att i rättegång förete skriftlig
handling som bevis bör redan under målets beredande till huvudförhandling
klarläggas. En förutsättning för denna skyldighet är att den, mot vilken ett
påstående härom riktas, innehar handlingen. För utrönande härav kan under
målets beredande särskild förhandling äga rum och bevisning förebringas.
Part kan höras under sanningsförsäkran och annan än part som vittne
enligt de regler, som gälla örn dessa bevismedel. Sedan det blivit ådagalagt
vem som innehar handlingen, äger rätten meddela honom föreläggande att
förete handlingen. Vägrar han, har rätten att pröva, om sådan skyldighet
föreligger. För föreläggandets fullgörande kan vite utsättas; rätten kan ock
i stället för vite förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens
försorg. Innan huvudförhandling hålles, bör handlingen vara
tillgänglig så att uppskov ej av denna anledning behöver äga rum.

Som särskilt bevismedel upptages i förslaget rättens syn. I viss mening
grundar sig varje rättens kunskap om ett faktum å dess iakttagelse i vidsträckt
bemärkelse. Till syn hänföres dock endast sådan rättens iakttagelse,
som ej förmedlas av något annat bevismedel. Rättens syn kan avse såväl
fastighet som lösa föremål. Är fråga om syn å fastighet eller föremål, som
ej lämpligen kan flyttas, eller av plats, där viss händelse tilldragit sig, hålles
synen å stället. För att kunna fullgöra sin uppgift äger rätten erhålla tillträde
till den fastighet, varå synen skall äga rum. Vad angår parts eller annans
skyldighet att för syn tillhandahålla rätten lösa föremål ha enligt förslaget
samma begränsningar gjorts som beträffande företeende av skriftligt
bevis. Sålunda kan sådan skyldighet icke i brottmål åläggas den misstänkte
eller nära anhörig till honom. Även i övrigt gälla i fråga om tillhandahållande
av föremål för syn samma regler som beträffande skriftliga bevis.

Beträffande bevisning genom sakkunnig ha i förslaget följts de principer,
på vilka 1934 års lag i detta ämne bygger.

Protokoll.

I fråga örn domstolens protokoll bygger förslaget på de grundsatser, som
angivits i propositionen 1931 och godkänts av riksdagen. Den allmänna regeln
är, att i protokoll över förhandling skall antecknas utsaga, som avgives av
vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han
höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning utsagan kan antagas
vara av betydelse i målet. Anteckning skall ock ske av vad rätten vid
syn å stället iakttager. Vad part i övrigt anför eller eljest förekommer vid
förhandling får ej antecknas i protokollet, med mindre särskilda skäl förekomma
därtill. I protokollet får ej i något fall upptagas parts utveckling

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

av sin talan i rättsligt hänseende. Till den grupp av fall, i vilka det beror
av rättens prövning, huruvida anteckning bör ske, höra upplysningar angående
faktiska förhållanden, som lämnas av den tilltalade i brottmål, liksom
rättens iakttagelser i annat sammanhang än vid syn å stället. Från regeln
örn obligatorisk anteckning av vissa utsagor har gjorts undantag i fråga om
förhandling i hovrätt och högsta domstolen.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som uttalats i propositionen 1931
och av riksdagen stadgas i förslaget, att protokollet över förhandling skall
före förhandlingens slut erhålla slutlig avfattning. Sedan utsaga, som skall
antecknas i protokollet, upptecknats, skall den uppläsas eller tillfälle på annat
sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, om han
har något att erinra mot innehållet. Framställes sådan erinran och finnes den
befogad, verkställes omedelbart ändring. Erinran, som ej föranleder ändring,
skall antecknas. Därefter får protokollet ej ändras.

För att rättens ordförande skall kunna överblicka förhandlingen och utöva
sin processledning har ansetts nödvändigt, att han i regel icke belastas
med protokollföringen utan att denna anförtros åt särskild befattningshavare
eller lagfaren ledamot av rätten. Färdigställande av protokollet vid själva
förhandlingen nödvändiggör, att utsagorna, allt efter som de avgivas, omedelbart
antecknas. Till underlättande av protokollföringen ha i förslaget upptagits
bestämmelser, åsyftande att ersätta den skriftliga uppteckningen med
upptagande genom stenograf! eller på fonetisk väg genom diktafon eller
annan liknande anordning.

Utöver de nu behandlade anteckningarna av vissa utsagor skall protokollet
upptaga vissa uppgifter av processuell beskaffenhet. Sålunda skola antecknas
domstolen samt tid och ställe för sammanträde, rättens ledamöter samt
protokollförare, parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud
eller biträden och i brottmål den tilltalades försvarare. Yppas inom rätten
vid omröstning skiljaktiga meningar, skola dessa antecknas. Vid muntlig
förberedelse skall i protokollet upptagas kort redogörelse för de omständigheter
parterna åberopa jämte motpartens yttrande däröver. Protokollet vid
huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens gång
samt tillika upptaga parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri
samt medgivanden av motpartens yrkanden, yrkanden av andra än parter och
huruvida parterna medgiva eller bestrida dessa yrkanden samt vilka vittnen
eller sakkunniga, som höras, och vilka bevis i övrigt förebringas. Förekomma
uppgifter, som sålunda skola antecknas, i inlaga eller annan handling
eller i tidigare protokoll, skall allenast hänvisning ske.

Av vad förut anförts om protokollets innehåll framgår, att handlingar, som
ingivits i målet, icke skola intagas i protokollet. De skola enligt förslaget
tillika med rättens protokoll jämte avskrift av domen sammanföras till en
akt. Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.
I akten skola genom anteckning å inlaga eller på annat sätt upptagas
kallelser, förelägganden och andra beslut, som ej intagits i protokollet. Vid
rätten skall dessutom över alla mål föras dagbok utvisande tiden, då varje

Protokoll.

mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande
samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder,
som vidtagits.

Instansordning och ftillföljd.

Allmän underrätt är enligt förslaget första domstol. Såsom för närvarande
skola, om ej annat är stadgat, tvistemål och brottmål väckas vid allmän underrätt
som första instans. Från denna huvudregel upptager förslaget de redan
nu gällande undantagen, att hovrätt är första instans för upptagande av
åtal mot vissa ämbets- och tjänstemän samt att i några fall åtal för ämbetsbrott
skall upptagas omedelbart av högsta domstolen.

Från underrätt kan i alla mål talan fullföljas till hovrätt, och hovrätternas
avgöranden kunna under vissa villkor dragas under högsta domstolens prövning.
För de båda överinstanserna äro rättsmedlen anordnade enligt väsentligt
samma grunder, innebärande en prövning av såväl rätts- som bevisfrågorna.
Förslaget överensstämmer i dessa delar med propositionen 1931 och
riksdagens ståndpunkt.

Förfarandet i hovrätt.

Rättegången i hovrätt bygger enligt förslaget — i överensstämmelse med
vad som förordats i propositionen 1931 och i utskottets utlåtande — å samma
processrättsliga grundsatser, rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet,
som ligga till grund för underrättsförfarandet. Från denna huvudregel
ha dock vissa undantag gjorts. Ur processuell synpunkt anföres som
motiv, att överrättsförfarandet i viss mån äger en annan karaktär än underrättsförfarandet.
Underrättsförfarandets uppgift ligger i samlandet av det
material, som skall ligga till grund för avgörandet, överrättens verksamhet
är, även om det är tillåtet att åberopa nya omständigheter och bevis, i stort
sett begränsad till det material, som förebragts redan i underrätten. Vad
särskilt angår den muntliga bevisningen intar underrätten i förhållande till
överrätten såtillvida en förmånligare ställning, som detta material förebringas
inför underrätten i ett mera ursprungligt skick än som kan ske vid dess
upprepande i överrätten. Slutligen göra sig kostnadssynpunkterna med större
styrka gällande beträffande överrättsförfarandet.

I fråga om den närmare gestaltningen av hovrättsförfarandet har förslaget
i stort sett följt de i propositionen 1931 och utskottets utlåtande angivna
riktlinjerna. I regel skall alltså hovrätten, då fullföljden avser den materiella
tvistefrågan eller i brottmål ansvarsfrågan, hålla muntlig förhandling, huvudförhandling.
I förslaget framhålles, att den muntliga förhandlingen innebär
en större garanti för avgörandets tillförlitlighet också i hovrätten, vartill
kommer att det för förhållandet mellan instanserna är av stor vikt, att förfarandet
i samtliga instanser ordnas efter i stort sett samma grunder. Elt
skriftligt förfarande i överrätt leder lätt till ett undergrävande av muntligheten
och omedelbarheten i underrättsförfarandet. Sker avgörandet i hov -

4:8

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

rätten på det skriftliga materialet från underrätten, ligger den faran nära,
att också underrätten vid sitt dömande lägger huvudvikten på den skriftliga
uppteckningen. För säkerställande av muntligheten och omedelbarheten i
underrätt är därför angeläget, att dessa principer också tillämpas i fråga om
överrättsförfarandet.

Vad angår parternas inställelseskyldighet vid huvudförhandlingen innebär
förslaget, att sådan skyldighet i princip åligger parterna. För sådana undantagsfall,
då parts medverkan vid förhandling icke kan anses erforderlig, har
ansetts riktigare att i stort sett bibehålla det nuvarande skriftliga förfarandet.
En annan sak är, att en parts utevaro från förhandlingen icke under alla
förhållanden utgör hinder för målets prövning och avgörande. Vid underrätt
kan i tvistemål i regel, då parten uteblir, tredskodom meddelas mot honom;
även i brottmål kan i vissa fall ett avgörande ske, ehuru den tilltalade uteblivit.
Starka skäl ha ansetts tala för att i överrätt upprätthålla kravet på
den klagande partens närvaro vid förhandlingen; uteblir han från förhandlingen,
skall därför enligt förslaget hans fullföljda talan förklaras förfallen.
Då en sådan i hans utevaro meddelad förklaring i viss mån är att likställa
med tredskodom, har han dock liksom vid tredskodom i underrätt erhållit
tillfälle att efter ansökan inom viss tid få målet återupptaget. Vad angår
klagandens motpart, svaranden i överrätten, har någon ovillkorlig skyldighet
att inställa sig i hovrätt icke föreskrivits. Med hänsyn till hovrättsförfarandets
uppgift att i första hand utgöra en överprövning av underrättens avgörande,
ha betänkligheter icke synts möta att i större utsträckning än som
kan ske i underrättsförfarandet tillåta en materiell prövning vid hans utevaro.
Huruvida ett materiellt avgörande i hans utevaro kan ske, har enligt
förslaget överlämnats åt hovrättens eget bedömande. För hans utevaro inträder
icke i något fall påföljd av tredskodom; han är den i underrätten vinnande
parten, och ett rubbande av resultatet av underrättens prövning har
ansetts icke vara tillräckligt motiverat allenast av en processuell försummelse
från hans sida. I dylika fall föreligger icke något hinder att trots partens
utevaro på materiella grunder avgöra målet. För utkrävande av svarandens
inställelseskyldighet kan hovrätten använda tvångsmedel, främst
vite.

I syfte att särskilt för parterna nedbringa kostnaderna har i fråga om
behandlingen av vissa mindre mål i förslaget anordnats ett enklare förfarande.
Mål av detta slag kunna avgöras utan huvudförhandling; hovrätten
äger dock, örn huvudförhandling finnes erforderlig, förordna örn sådan. Äro
i tvistemål båda parterna ense om att målet skall behandlas vid huvudförhandling,
skall hovrätten alltid efterkomma begäran därom. Till den grupp
av mål, varom nu är fråga, ha i förslaget hänförts tvistemål, då den fullföljda
talan avser allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
och värdet av det, varom talan fullföljes, uppenbart icke uppgår till 500
kronor, samt brottmål, då den tilltalade frikänts eller fällts till böter eller
vite och anledning ej heller förekommer till ådömande av svårare straff eller
annan påföljd. Därjämte kan tvistemål, vari fråga är om allenast rättstill -

Instansordning och fullföljd.

lämpningen, på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om
hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras.

Även om enligt förslaget muntlig partsförhandling i regel skall äga rum i
hovrätten, har därav icke ansetts med nödvändighet böra följa, att det i underrätten
förebragta bevismaterialet skall ånyo upptagas i hovrätten och att
ej protokollet över den bevisupptagning, som ägt rum vid huvudförhandlingen
i underrätten, får åberopas. En allmän regel om skyldighet för hovrätten
att ånyo upptaga sådan bevisning har i likhet med vad utskottet framhållit
1931 icke ansetts lämplig. Hovrätten torde för sin uppgift att granska underrättens
bevisprövning i många fall äga tillräckligt underlag i protokollet
och vad parterna vid den muntliga förhandlingen i hovrätten anföra
i detta hänseende. Å andra sidan kunna förhållandena vara sådana, att en
förnyad bevisupptagning är påkallad. Ett sådant förhållande föreligger, då
hovrätten anser sig äga anledning att beträffande tilltron till en utsaga, som
vid huvudförhandlingen i underrätt avgivits av vittne eller sakkunnig, eller
till en iakttagelse, som rätten gjort vid syn å stället, frångå underrättens
uppfattning. I förslaget har upptagits bestämmelse om att hovrätten i regel
icke äger att av nu antydd anledning göra ändring i underrättens dom, med
mindre beviset upptages ånyo. Även i andra fall äger hovrätten, om den
finner det vara av betydelse för utredningen, att upptaga beviset ånyo. Någon
ovillkorlig rätt att påkalla bevisningens förnyande tillkommer icke parterna.
Enligt förslaget äger hovrätten avvisa framställning om förnyat avhörande
av vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran eller hållande
av syn å stället, om bevisets upptagande i hovrätten finnes sakna betydelse.

Beträffande sättet för processmaterialets framläggande i hovrätten bygger
förslaget på den grundsatsen, att detta framläggande ankommer pä parterna.
I tvistemål gäller detta jämväl bevismaterialet från underrätten. Däremot
skall i brottmål den vid underrätten förebragta bevisningen sådan den
föreligger i protokoll och andra handlingar framläggas genom hovrättens
försorg; finner hovrätten det lämpligare och samtycka parterna därtill, må
dock bevisningen förebringas av parterna. Då huvudförhandling äger rum,
ehuru klagandens motpart icke är tillstädes, skall i såväl tvistemål som brottmål
vad den uteblivne anfört i målet framläggas genom hovrättens försorg.

De rättsmedel, som enligt gällande rätt stå till buds mot underrätts avgöranden,
äro — frånsett de extra ordinära rättsmedlen — vad och besvär. Av
dessa kommer vad i regel till användning vid fullföljd av talan mot underrätts
slutliga utslag i tvistemål. Ändring i underrätts slutliga utslag i brottmål
sökes genom besvär. Mot underrätts beslut under rättegången fullföljes i de
fall, då särskild talan mot beslutet är tillåten, talan genom besvär.

Förslagets fullföljdssystem är uppbyggt på den olika karaktären av rättens
avgöranden. Rättens prövning av den materiella fråga, som är rättegångens
föremål, saken, sker genom dom. Annat rättens avgörande benämnes
i förslaget beslut. Under beslut faller avgörandet av processfrågor av
olika slag, vare sig sådant beslut meddelas under rättegången eller i samband

Bihang till riksdagens protokoll /9t2. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

med domen. Beslut kan vara slutligt; rätten skiljer sig då, såsom vid rättegångshinder,
från saken utan någon materiell prövning. Mot rättens dom är
rättsmedlet i såväl tvistemål som brottmål vad; mot slutligt beslut fullföljes
i regel talan, oavsett målets art, genom besvär. Besvär komma ock till användning
i fråga om beslut, som meddelas under rättegången, i de fall, då
särskild talan mot sådant beslut är tillåten.

Vad mot underrätts dom i tvistemål anmäles enligt förslaget till rätten inom
viss tid, en vecka från dagen för domen; erläggande av vadepenning upptages
icke som villkor för vad. Part, som vädjat, skall inom tre veckor från domens
dag till underrätten inkomma med vadeinlaga. I brottmål upptages icke någon
motsvarighet till vadeanmälan. Den som vill vädja i brottmål har därför
allenast att inom den angivna tiden av tre veckor till underrätten inkomma
med vadeinlaga. För såväl tvistemål som brottmål gäller regeln, att då
ena parten vädjat, motparten kan i anslutning till den sålunda fullföljda
talan också å sin sida inom viss tid föra talan mot domen. Anslutningsvadet
motiveras därav, att i de fall, då en dom är till såväl fördel som nackdel för
parten, hans ståndpunkt till fullföljdsfrågan kan vara beroende av örn andra
parten fullföljer. En följd härav är, att om den första vadetalan återkallas
eller förfaller, också anslutningsvadet förfaller.

De åtgärder, som åligga part för talans fullföljande, skola företagas vid
underrätten och ej i den hovrätt, som har att pröva den fullföljda talan. Underrätten
har ock att pröva, om vadetalan fullföljts på föreskrivet sätt och
inom rätt tid. Fråga därom kan ej komma under hovrättens bedömande
annat än för det fall, att underrätten avvisat partens talan såsom icke rätteligen
fullföljd. Avvisas ej vadetalan av underrätten, skall vadeinlagan jämte
underrättens akt översändas till hovrätten.

Förfarandet i vademål inledes med skriftväxling mellan parterna. I vadeinlagan
skall klaganden, i förslaget benämnd vadekäranden, uppgiva — förutom
den dom, mot vilken talan föres — grunderna för vadetalan med angivande,
i vilket avseende underrättens domskäl anses oriktiga samt i vilken
del domen överklagas och den ändring i domen han påyrkar. Vadekäranden
äger ej sedan ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom eller
i brottmål annan gärning än som uppgivits i vadeinlagan. Vadeinlagan skall
delgivas motparten, vadesvaranden, som därvid av hovrätten förelägges att
inkomma med genmäle. Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av
vadekäranden anförda grunderna för vadetalan och angivande av de omständigheter
vadesvaranden vill anföra. Hovrätten äger förordna om ytterligare
skriftväxling, om det erfordras, och därvid särskilt angiva, i vilket avseende
part skall yttra sig; mer än ytterligare en skrift från vardera sidan
får dock icke växlas, om ej särskilda skäl föreligga till annat. Finnes för
målets beredande erforderligt, att part eller annan höres muntligen, äger hovrätten
meddela bestämmelse därom. I målets beredande ingår i hovrätten liksom
i underrätten inhämtande av yttrande av sakkunnig, föreläggande för
part eller annan att förete skriftligt bevis eller föremål, upptagande av bevisning
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd. Under

Instansordning och fullföljd.

målets beredande äro parterna skyldiga att uppgiva de nya bevis de vilja
åberopa i hovrätten. Beträffande den redan i underrätten förebragta bevisningen
föreligger uppgiftsskyldighet allenast för det fall, att parten vill, att
vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför
hovrätten eller syn å stället hållas. Han skall i detta fall angiva skälen för
sin begäran. Part skall ock uppgiva, om han vill, att motparten skall höras
personligen.

Sedan målets beredande avslutats, utsättes, om huvudförhandling skall hållas,
tid för denna, varjämte parter och andra, som skola infinna sig, kallas.
Vadekäranden i tvistemål skall liksom enskild vadekärande i brottmål alltid
föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans vadetalan eljest förfaller.
Skall han infinna sig personligen, utsättes därjämte vite. Vadesvaranden
i tvistemål och enskild vadesvarande i brottmål kan föreläggas vite.
Skall han infinna sig personligen, skall föreläggandet avse hans personliga
inställelse; är det den tilltalade, som skall inställa sig personligen, kan hovrätten
omedelbart förordna om hans hämtande. Enligt förslaget är den tilltalade
skyldig att vid huvudförhandlingen infinna sig personligen, om han
blivit dömd till straffarbete för brottet eller anledning förekommer till ådömande
av sådant straff samt i andra fall om hovrätten finner det erforderligt.
Är den tilltalade anhållen eller häktad, har hovrätten att förordna om
hans inställande. Som redan framhållits utgör svarandens utevaro ej hinder
för förhandling och målets avgörande; hovrätten kan emellertid söka
framtvinga hans inställelse genom högre vite och i vissa fall förordnande
om hans hämtande. Vadekärandens utevaro medför alltid förlust av vadetalan.
Inställer han sig genom ombud, ehuru personlig inställelse förelagts
honom, anses han emellertid ej som utebliven. Rätten kan då antingen
avgöra målet eller ock utdöma vitet och förelägga högre vite; i vissa
fall kan hämtning ske. De ifrågavarande påföljderna äga icke tillämpning
å åklagaren; hans inställelse är en honom åliggande tjänsteplikt, och hans
utevaro utgör alltid hinder för förhandlingen.

Huvudförhandlingen i hovrätt är i övrigt i allt väsentligt ordnad efter samma
grunder som huvudförhandlingen i underrätt. Förhandlingen inledes med
att underrättens dom uppläses samt vadekäranden uppgiver, i vilken del
domen överklagas och vilket yrkande han framställer, varefter vadesvaranden
anger, om han medgiver eller bestrider yrkandet. Parterna utveckla därefter
var i sin ordning sin talan. Sedan följer förebringande av bevisningen.
I brottmål skall, som redan anförts, den vid underrätten förebragta bevisningen
i regel framläggas genom hovrättens försorg. Denna bevisning hör,
även då den framlägges av parterna, förebringas före de bevis, som skola
upptagas omedelbart i hovrätten. Efter bevisningen äga partenia slutföra
sin talan.

I de fall, då mål avgöres utan huvudförhandling, lämnas parterna icke
någon underrättelse örn målets företagande till prövning utan denna prövning
försiggår på i stort sett samma sätt som enligt nu gällande ordning. I
detta fall utgöra handlingarna från underrätten och skrifterna i hovrätten

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

den omedelbara grundvalen för hovrättens avgörande. Målet föredrages av
någon ledamot eller tjänsteman i hovrätten.

Såsom förut utvecklats är vad rättsmedlet mot underrättens domar. Rättsmedlet
mot andra underrättens avgöranden, mot vilka särskild talan är tilllåten,
är däremot i regel besvär. Besvärsförfarandet har med hänsyn till beskaffenheten
av de frågor, som fullföljas genom besvär, kunnat ordnas såsom
ett i stort sett skriftligt förfarande. Klaganden har att till underrätten inom
viss tid inkomma med besvärsinlaga. Sedan besvärsinlagan översänts till
hovrätten, kan hovrätten, om det finnes erforderligt, infordra förklaring från
motparten. Utan att motparten erhållit tillfälle att förklara sig må hovrätten
i allmänhet ej göra ändring i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt. Om
det för utredningen är erforderligt, kan hovrätten hålla muntligt förhör med
part eller annan. Hovrättens avgörande sker på grundval av vad handlingarna
innehålla samt vad eljest förekommit i målet. I förslaget förutsättes,
att föredragning av målet ombesörjes av tjänsteman i hovrätten.

Förfarandet i högsta domstolen.

Vad angår fullföljdsrätten till högsta domstolen framhålles i förslaget alt,
även örn någon legal begränsning till rättsfrågan icke bör ske, det ligger i sakens
natur att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i främsta
rummet har sin betydelse i fråga örn rättsliga spörsmål. Högsta domstolens
uppgift i instansordningen är i synnerhet att tillvarataga rättsenheten, och
domstolens avgöranden i dessa spörsmål äro av utomordentlig vikt såsom
vägledande för rättsskipningen. Vad bevisprövningen angår, har denna regel
icke samma allmänna betydelse. Härtill kommer, att om man bortser från
skriftliga bevis, bevisningens förebringande genom omedelbart upptagande av
densamma beträffande högsta domstolen är förenat med stora svårigheter,
särskilt ur kostnadssynpunkt. På denna grund har i förslaget upptagits
den bestämmelsen, att bevis genom vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran
eller syn å stället icke må upptagas ånyo i högsta domstolen,
med mindre synnerliga skäl förekomma därtill. Med hänsyn till omedelbarhetens
betydelse för bevisprövningen följer emellertid härav, att högsta
domstolen i regel icke bör ingå i prövning av värdet av sådan bevisning, om
ej synnerliga skäl föreligga, att detta är annat än den lägre rätten antagit.
Även bestämmelse härom har upptagits i förslaget. En annan konsekvens av
högsta domstolens nyss angivna ställning i fullföljdssystemet är, att rätten
att i högsta domstolen åberopa omständigheter och bevis, som ej förebragts
redan i lägre instans, bör göras mera begränsad än i hovrätt. I förslaget
stadgas på denna punkt, att part, för att han skall äga att i högsta domstolen
åberopa ny omständighet eller nytt bevis, skall göra sannolikt, att han
icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det, en regel som dock icke ansetts böra
gälla i brottmål.

I 1931 års proposition och i riksdagens uttalande framhölls, att de åtgärder
i syfte att begränsa tillströmningen av mål till högsta domstolen,

Instansordning och fullföljd.

sona vidtogos genom 1915 års lagstiftning rörande inski-änkningar i fullföljdsrätten,
enligt vad erfarenheten visat icke varit tillfyllest. Ytterligare anordningar
för nedbringande av högsta domstolens arbetsbalans vore redan
då påkallade, och behovet därav bleve än starkare efter införande av muntlig
partsförhandling i högsta domstolen.

Även om de nyss berörda bestämmelserna i fråga om bevisprövningen
i högsta domstolen kunna antagas leda till någon nedgång i antalet fullföljda
mål liksom beträffande de fullföljda målen till minskning i högsta
domstolens arbete, torde dock enligt vad i förslaget framhålles ej enbart
på denna väg det åsyftade resultatet kunna nås. Härför ha med visshet även
andra åtgärder ansetts erforderliga. I förslaget avvisas tanken på ytterligare
fullföljdsinskränkningar i den riktning, som angives i 1915 års lagstiftning.
Ej heller har ansetts lämpligt att från fullföljd utesluta vissa grupper av mål.
I stället har föreslagits en anordning, som innebär att i regel i varje fullföljt
mål högsta domstolens prövning skall bero av säi-skilt tillstånd. Förslaget
innebär i huvudsak följande.

I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens dom
eller slutliga beslut icke komma under högsta domstolens prövning, med
mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen
av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd
må meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana
upptagas dels att för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning det är av synnerlig
vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans
prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet,
och dels att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till
sådan prövning. Den första grunden motsvarar den nuvarande prejudikatoch
intressedispensen, och den andra äger sin motsvarighet i ändringsdispensen.
Frågan, om prövningstillstånd skall meddelas, beror enligt sistnämnda
grund i första hand på den större eller mindre utsikten för parten att erhålla
ändring i hovrättens dom, vare sig av den anledningen att hovrättens rättstillämpning
är oriktig eller på grund av att ett felbedömande föreligger i fråga
om bevisningen. Vad angår bevisningen kommer härvid i beaktande, att
tidigare förebragt muntlig bevisning allenast i undantagsfall får upptagas
ånyo i högsta domstolen och att i tvistemål nya omständigheter och bevis i
regel ej få åberopas. Ehuru sålunda enligt den ifrågavarande grunden meddelandet
av prövningstillstånd i första hand beror av utsikten till ändring i
hovrättens avgörande, uteslutas dock icke sådana fall, då en prövning från
högsta domstolens sida kan anses påkallad av andra skäl, såsom då stora
meningsskiljaktigheter förekommit i de lägre instanserna eller, såsom i grövre
brottmål, målets utgång är av synnerlig vikt ur allmän eller enskild synpunkt.

I förslagets bestämmelser rörande prövningstillstånd ha inarbetats de nu
gällande reglerna rörande inskränkningar i fullföljdsrätten. I överensstämmelse
härmed må i sådant tvistemål, där motgångsvärdet icke uppgår till
1,500 kronor, prövningstillstånd meddelas allenast på grund av avgörandets

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

betydelse utöver det föreliggande målet; samma är förhållandet i fråga om
de brottmål, som redan nu äro underkastade fullföljdsbegränsning.

Vad angår målets fortsatta behandling i de fall, då prövningstillstånd beviljas,
framhålles i förslaget att frågan, huruvida huvudförhandling skall
äga rum eller målet skall avgöras på handlingarna, i viss mån kommit i annat
läge genom förslaget örn prövningstillstånd. Enligt detta kommer en materiell
prövning att äga rum av flertalet fullföljda mål. Denna prövning sker på
handlingarna. Vägras tillstånd, innebär detta i själva verket, att skäl till
ändring i hovrättens avgörande ej förekommer. De mål, som kvarstå, sedan
denna utgallring skett, äro i allmänhet sådana, i vilka en avvikelse från hovrättens
avgörande kan komma i fråga. Att i dessa mål muntlig förhandling
är av stor betydelse och detta såväl då den fullföljda talan angår rättsfrågan
som då den avser bevisningen, torde vara obestridligt. Genom anordningen
med prövningstillstånd uppdrages alltså en naturlig gräns mellan de fall,
då ett avgörande bör kunna äga rum på handlingarna, och de fall, då den
muntliga förhandlingen bör äga företräde. Vidare framhålles att stort avseende
naturligen måste fästas vid de särskilda förhandlingsformernas inverkan
på högsta domstolens arbetsbörda. Skulle införande av muntlig förhandling
i högsta domstolen medföra, att högsta domstolens ledamotsantal
måste utökas, ligger häri ett starkt skäl mot detta förhandlingssätt. Med de
föreslagna anordningarna torde dock någon fara i detta hänseende icke kunna
anses föreligga. De mål, i vilka tillstånd meddelas, utgöra allenast en
mindre del av antalet fullföljda mål, och det torde, särskilt med de begränsningar,
som förslaget innehåller i fråga om upptagande av bevisning i högsta
domstolen, kunna beräknas, att för muntlig förhandling i desa mål tiden
skall visa sig tillräcklig. I förslaget stadgas alltså, att huvudförhandling skall
med några mindre undantag äga rum i samtliga mål, i vilka tillstånd meddelas.

Vad angår rättsmedlens anordning ansluter sig förslaget nära till vad beredningen
förordat i fråga om fullföljden till hovrätt. Rättsmedlen äro revision
mot hovrätts avgöranden av själva saken, dess domar, samt mot hovrätts
andra avgöranden, i den mån de få överklagas, i regel besvär. Part,
som vill söka revision av hovrätts dom, i förslaget benämnd revisionskäranden,
skall inom fyra veckor från dagen för hovrättens dom till hovrätten
inkomma med revisionsinlaga. Det åligger honom samtidigt att nedsätta fullföljdsavgift
och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning
eller vid inlagan foga intyg om fattigdom. Hovrätten har att avvisa
talan, om den ej fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. Något särskilt
dispensförfarande för det fall, att part på grund av fattigdom icke förmår
nedsätta belopp till säkerhet för kostnadsersättning, upptages icke i förslaget.
Intyg örn fattigdom befriar även från nedsättande av sådant belopp;
huruvida prövningstillstånd skall meddelas, är att bedöma enligt de allmänna
reglerna. Någon anslutningsrätt från andra partens sida i anledning av den
i ullföljda talan föreligger icke såsom beträffande vadetalan i hovrätt. Re -

Instansordning och fullföljd.

visionsinlagan och därvid fogade handlingar skola jämte akterna från lägre
rätt översändas till högsta domstolen. Inlagan skall delgivas motparten, revisionssvaranden,
som har att avgiva genmäle.

Beträffande innehållet i revisionsinlaga och genmäle meddelas i förslaget
i stort sett motsvarande bestämmelser som för vadeinlaga och genmäle i hovrätt.
Revisionsinlagan innefattar enligt förslaget tillika ansökan om prövningstillstånd.
Något omnämnande härav erfordras ej. Anser revisionskäranden,
att prövningstillstånd bör meddelas på grund av målets prejudikatintresse
eller med hänsyn till betydelsen av talans prövning utöver det föreliggande
målet, skall han i revisionsinlagan närmare angiva omständigheterna
till stöd härför. Frågan om prövningstillstånd upptages i regel först
sedan skriftväxlingen avslutats.

Beträffande huvudförhandling och parts inställelse vid denna gälla samma
regler som för hovrätt. I tvistemål framlägga parterna själva allt materialet,
även bevisningen från underdomstolama; i brottmål däremot förebringas denna
i regel genom domstolens försorg.

Besvärsförfarandet är ordnat efter samma grunder som besvärsförfarandet
i hovrätt. Högsta domstolen är dock oförhindrad att även utan motpartens
hörande göra ändring i hovrättens avgörande. Beträffande nedsättande av
fullföljdsavgift och säkerhet för kostnadsersättning gälla samma regler som
för revisionsmål. Även här sker tillståndsprövningen i regel sedan skriftväxlingen
avslutats. Målet avgöres efter föredragning på handlingarna; liksom
i hovrätt kan, örn det erfordras, muntligt förhör äga rum inför högsta
domstolen.

Särskilda rättsmedel.

I förslaget upptagas vidare bestämmelser rörande särskilda rättsmedel:
resning, återställande av försutten tid samt domvilla. Dessa bestämmelser
överensstämma i allt väsentligt med 1939 års lag om särskilda rättsmedel.

I propositionen har departementschefen slutligen behandlat frågan om

Rättegångsreformens ekonomiska verkningar.

Denna fråga har tidigare i olika sammanhang varit föremål för behandling.
I anledning av processkommissionens förslag tillkallades särskilda sakkunniga
för undersökning rörande kostnaderna för processreformens genomförande.
Utredningsmännen, ekonomisakkunniga, avgåvo den 29 augusti
1928 betänkande, som innefattade en ingående utredning i ämnet. Bland
annat hade upprättats detaljerade förslag beträffande antalet erforderliga
domar- och åklagarbefattningar jämte annan personal vid domstolarna och
åklagarväsendet ävensom löneplaner. Ekonomisakkunnigas undersökningar
utgingo emellertid från en i väsentliga avseenden annan organisation av
domstols- och åklagarväsendet än som nu kommer i fråga. Sålunda förutsattes
bl. a., att rättsskipningen i städerna skulle förstatligas.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I 1931 års proposition ifrågasattes vissa ändringar beträffande åklagarorganisationen,
varemot sådana organisatoriska förändringar i övrigt, som
förordats av ekonomisakkunniga, icke upptogos. Sammanfattningsvis anförde
föredragande departementschefen, att domstolsorganisationen efter reformen
sannolikt icke komme att i förhållande till den nuvarande medföra
någon mera avsevärd kostnadsökning, varvid dock hänsyn icke tagits till
vissa engångskostnader för nya domstolslokaler. I fråga om åklagarväsendet
vore däremot en ej obetydlig utgiftsstegring ofrånkomlig.

Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag erinrade, att utskottet förordat
vissa jämkningar i departementschefens förslag, vilka vore av beskaffenhet
att inverka på kostnadsberäkningarna. Med hänsyn härtill och då utskottet
ej tagit ställning till frågan om åklagarväsendets organisation, ansåge sig utskottet
icke böra göra något uttalande beträffande rättegångsreformens ekonomiska
verkningar eller ingå på de olika därmed sammanhängande lönefrågor
och andra spörsmål, som departementschefen berört. Enligt utskottets
åsikt torde ställning till dessa problem icke kunna tagas, förrän utarbetade
förslag och därpå grundade kostnadsberäkningar förelåge. Vad utskottet
sålunda anfört godkändes av riksdagen.

Processlagberedningens betänkande med förslag till rättegångsbalk innefattar
icke någon utredning örn det nya rättegångsväsendets statsekonomiska
verkningar. Beredningen uttalar, att de organisatoriska förändringar, som
kunde vara önskvärda t. ex. beträffande åklagarväsendet, vore väsentligen
påkallade redan av nu rådande förhållanden. Detsamma syntes gälla den
ytterligare uppdelning av hovrätterna, som förslaget förutsatte. Huruvida
det nya rättegångsväsendet komme att medföra ökat personalbehov vore, enligt
vad beredningen vidare uttalar, ytterst vanskligt att bedöma. Enligt beredningens
uppfattning torde arbetsförhållandena vid underrätterna icke
undergå någon mera väsentlig förändring. Mera oviss ställde sig frågan för
hovrätterna. De för rättegången i högsta domstolen föreslagna bestämmelserna
torde ej leda till någon ökning av dess arbetsbörda. Beträffande åklagarväsendet
framhåller beredningen, att den nyligen genomförda omorganisationen
av landsfogdetjänsterna syntes i sina grundprinciper väl ägna sig för
dessa åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning.

I den nu föreliggande propositionen framhåller departementschefen, att
de utan jämförelse mest betydande bland omkostnaderna för rättegångsväsendet
äro utgifterna för domstols- och åklagarpersonalen.

Vad först angår domstolarna anser departementschefen, att förslagets
genomförande icke kan äga något inflytande på frågan örn domarpersonalens
löneförhållanden. Oberoende av rättegångsordningens gestaltning krävas för
rättsskipningens behöriga handhavande personer, som med hänsyn till kunskaper,
erfarenhet och personliga förutsättningar i övrigt äro skickade att
fylla sin domaruppgift. Enligt departementschefens mening finnes det ej någon
anledning antaga, att våra nuvarande domare ej motsvara dessa krav

Rättegångsreformens ekonomiska verkningar. 57

och att avlöningsförhållandena av sådan orsak skulle vara i behov av omläggning.

Departementschefen framhåller vidare, att förslaget åsyftar huvudsakligen
endast en omläggning av förfarandet. Några ändringar i domstolarnas
organisation förutsättas icke; det enda undantaget härifrån utgör införande
av nämnd i rådhusrätterna vid behandlingen av grövre brottmål. Vad som i
detta sammanhang kräver ett närmare övervägande är under dessa omständigheter
allenast frågan om det nya rättegångssättets inverkan på domstolarnas
personalbehov.

Beträffande underrätterna har,erinrar departementschefen, under diskussionen
rörande processlagberedningens förslag gjorts gällande, att förslaget
medförde sådan ökning i häradshövdingarnas arbetsbörda, att viss personalförstärkning
bleve påkallad. Från stadsdomarna ha motsvarande farhågor
icke gjorts gällande. Departementschefen anför vidare:

»Att skilda åsikter sålunda framkommit om den nya ordningens inverkan
på häradshövdingarnas arbetsbörda är förklarligt, då med hänsyn till den
olika karaktären hos denna rättegångsordning och den nuvarande en jämförelse
erbjuder vissa svårigheter.

Otvivelaktigt leda de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden till en
arbetsbesparing. Vad angår förfarandet i rättegångsmål måste anordningen
med ett förberedande förfarande och en muntlig koncentreratd huvudförhandling
innebära stora möjligheter till förenkling i förhållande till gällande
ordning. I detta sammanhang må framhållas, att i stor utsträckning tvistemål
kunna bringas till avgörande redan under förberedelsen och i enkla former.
Av betydelse är härvid, att mindre tvister ofta torde komma att biläggas
vid den förberedande förhandlingen och att tredskodom kan meddelas
mot utebliven part även under förberedelsen. I de fall, då huvudförhandling
skall förekomma, innebär förslaget, att vid denna en fullständig handläggning
av målet skall äga rum och att domen skall meddelas inom kort tid
därefter. Med denna ordning är att jämföra den nuvarande, enligt vilken
målen ofta handläggas vid flera, ej sällan med lång tids mellanrum förekommande
rättegångstillfällen och domen först därefter meddelas. Tydligt är, att
förarbetet från domarens sida för målets handläggning vid de olika rättegångstillfällena
tager en avsevärt längre tid än då det, såsom enligt beredningens
förslag, i stort sett kan koncentreras till ett enda rättegångstillfälle.
Härtill kommer, att det enligt nuvarande ordning, särskilt i häradsrätt, ej
sällan inträffar att i ett och samma mål växling äger rum i fråga om rättens
ordförande och att sålunda flera personer nödgas genom inläsning av handlingarna
förbereda handläggningen av samma mål. Uppenbart är, att den
nya ordningen sålunda bereder tillfälle till en långt mera rationell arbetsfördelning.
En högst avsevärd arbetsbesparing måste även uppkomma därigenom,
att rättens ordförande, eller i rådhusrätt annan ledamot av rätten,
befrias från det nuvarande bestyret med uppsättande av dombok efter förhandlingen.
Bland andra lättnader i anledning av förslaget må framhållas,
att bestämmelserna om strafföreläggande innebära att i åtskilliga fall, där

58 Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

åtal nu skall prövas av rätten, ett enklare extrajudiciellt förfarande kan anlitas.

Å andra sidan tillkomma enligt förslaget vissa uppgifter, som föranleda
ökat arbete för underrätterna och personalen därstädes. Domstolen kommer
sålunda att i större utsträckning än för närvarande taga befattning med
handräckning i tvistemål och tvångsmedel i brottmål, särskilt häktning. En
annan nytillkommande uppgift är den ordning för delgivning av handlingar,
som föreslås. I allmänhet skall delgivningen ske genom postverket; rätten har
emellertid att träffa de härför nödiga anstalterna. Ur mera allmän synpunkt
innebär anordningen en väsentlig förenkling av det nuvarande delgivningsförfarandet
och en minskning av delgivningskostnaderna för såväl enskilda
parter som det allmänna; tydligt är dock, att bestyret med delgivningen i någon
mån kommer att belasta kansliarbetet.

Med hänsyn till det anförda torde vara riktigast att söka mot varandra
väga å ena sidan de uppgifter, som nu ankomma på underrätterna med avseende
å rättegångsmålens handläggning, och å andra sidan motsvarande
uppgifter enligt förslaget. En dylik avvägning synes med stor visshet giva
vid handen, att den sammanlagda arbetsbördan vid underrätterna icke ökas
genom rättegångsreformen. Enligt min mening har man alltså att utgå från
att behovet av arbetskrafter vid våra underrätter i stort sett även efter reformens
genomförande är att bedöma ur samma synpunkter, som redan nu
göra sig gällande, eller med andra ord antalet mål och dessas mera eller
mindre svårutredda beskaffenhet.»

I detta sammanhang erinrar departementschefen om det förslag beträffande
domsagornas personalorganisation, som framlagts i ett av domsagoutredningen
den 22 september 1939 avgivet betänkande. Ett genomförande av
detta förslag, som i övrigt förutsätter en lönereglering för häradshövdingarna,
grundad på sportelsystemets avskaffande, skulle medföra en årlig
kostnadsökning, vilken av domsagoutredningen uppskattats till ej fullt
400,000 kronor. Denna kostnadsökning beror, såsom utredningen framhållit,
nästan helt på ökade löneförmåner åt den underordnade personalen. De sammanlagda
löneförmåner för häradshövdingarna, som skola utgå enligt detta
förslag, understiga häradshövdingarnas genomsnittliga nettoinkomster, beräknade
för åren 1934—1938, med över 200,000 kronor. Då detta förslag avser
redan nu föreliggande behov, är det tydligt, att det är utan betydelse för
bedömande av rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser för statsverket Departementschefen

framhåller vidare, att enligt förslaget rådhusrätt skall
bibehållas allenast i stad, i vars rådhusrätt finnas tre lagfarna ledamöter.
Tydligen kunna vid stads läggande under landsrätt vissa ändringar i domsagornas
personalorganisation vara erforderliga. Emellertid innebär förslaget
i denna del allenast ett fullföljande av den uppfattning, som ligger till grund
för lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende. Med hänsyn till att avvecklingen av de mindre städernas rådhusrätter
torde böra fullföljas oberoende av rättegångsreformen och då det är

Rättegångsfel ormens ekonomiska verkningar. 59

avsett, att ifrågavarande omläggning skall fortgå successivt, såsom hittills,
under en ganska lång övergångstid, lär i detta sammanhang icke behöva
tagas hänsyn till de kostnader, som kunna uppkomma i nu berörda avseende.

Beträffande hovrätterna erinrar departementschefen örn att dessa arbeta
på avdelningar, divisioner. Hela antalet divisioner är för närvarande femton,
därav åtta i Svea hovrätt, fyra i Göta hovrätt, två i hovrätten över Skåne och
Blekinge och en i hovrätten för Övre Norrland. För varje division lia i staterna
som regel beräknats fem hovrättsråd; antalet hovrättsrådsbefattningar
är sammanlagt 76. Inberäknat hovrätternas presidenter, finnas alltså nu i
hovrätterna 80 ordinarie domarbefattningar. Dessutom äro inrättade fem
extra ledamotsbefattningar, en dock endast för viss del av året. Presidenterna
i skånska och norrländska hovrätterna deltaga mera regelbundet i
arbetet på division.

De nuvarande kostnaderna för hovrätternas presidenter och ledamöter
kunna, bortsett från rörligt tillägg, beräknas uppgå till 1,199,445 kronor,
därvid samtliga löner beräknats efter högsta löneklass å I-ort. Härvid har
emellertid hänsyn icke tagits till den personalförstärkning, som påkallas av
inrättande av den beslutade hovrätten för Västra Sverige ävensom den hovrätt
som, enligt vad statsmakterna förutsatt, bör tillkomma för Nedre Norrland.
Därest hänsyn tages även härtill, kan den sammanlagda kostnaden beräknas
uppgå till 1,262,445 kronor.

För att tjänstgöra som vikarier för hovrättsråd ävensom för att uppehålla
de extra ledamotsbefattningarna äro i hovrätterna anställda assessorer och
andra adjungerade ledamöter. Deras avlöning bestrides av anslagen för hovrätternas
ordinarie och extra ledamöter. I övrigt finnas i hovrätterna fiskaler
och aspiranter, vilka biträda med föredragning, respektive protokollföring
m. m., ävensom särskild personal för handhavande bland annat av
kansligöromålen. Endast ett begränsat antal av fiskalerna åtnjuter arvode
såsom fiskaler. Antalet fiskalsarvoden är sammanlagt 39. Även aspirantarvodenas
antal är begränsat, för närvarande till 22.

För bedömande av frågan, i vad mån den nya ordningen bör föranleda
förstärkning av antalet ledamöter i hovrätterna, har departementschefen gjort
en jämförelse mellan de arbetsuppgifter, som för närvarande tillkomma hovrätterna,
och motsvarande uppgifter enligt den nya ordningen. Härom yttrar
departementschefen:

»I fråga örn fullföljda mål skiljes enligt gällande rätt mellan vademål —
d. v. s. huvudsakligen sådana tvistemål, som i underrätten anhängiggjorts
genom stämning — samt civila och kriminella besvärsmål. Målen avgöras
efter föredragning inför hovrätten. Föredragningen ankommer beträffande
vademål som regel på ledamot och i fråga örn besvärsmål på fiskal. Föredraganden
har att bereda målet till föredragning och därvid upprätta en
föredragningspromemoria. Efter föredragningen granskas handlingarna i
målet av de ledamöter, som deltaga i avgörandet.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Även förslaget till rättegångsbalk skiljer mellan vademål och besvärsmål.
Härvid gälla dock andra grunder än för närvarande. Sålunda hänföras till
vademål sådana rättegångsmål, däri talan föres mot underrätts avgörande
av själva sakfrågan, och till besvärsmål de mål, däri talan föres mot underrätts
avgörande av processuell karaktär. Med hänsyn härtill komma, förutom
tvistemål, även flertalet fullföljda brottmål att framdeles räknas såsom
vademål. Till besvärsmål torde i övrigt komma att hänföras vissa grupper
av mål, vilka ej äro att betrakta såsom egentliga rättegångsmål.

Nu gängse ordning för målens föredragning kommer enligt förslaget att
bibehållas i vissa mål. Detta är till en början fallet med besvärsmål. Även
åtskilliga vademål kunna emellertid avgöras i enahanda ordning. I tvistemål
är sålunda huvudförhandling icke erforderlig, om vadetalan medgivits
eller av hovrätten finnes uppenbart ogrundad. Rör vadetalan endast
penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår det värde,
varom tvistas i hovrätten, uppenbart icke till 500 kronor, kan målet avgöras
utan huvudförhandling, såvitt ej båda parterna begära sådan förhandling.
Slutligen kan tvistemål, vari fråga är örn allenast rättstillämpningen,
på parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner
uppenbart, att sådan ej erfordras. Brottmål kan avgöras utan huvudförhandling,
om talan av åklagaren föres endast till den tilltalades förmån eller
talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten. Detsamma gäller,
om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter
eller vite och anledning ej förekommer till ådömande av svårare straff än
böter eller annan påföljd än vite.

I andra fall än som nu berörts skall huvudförhandling hållas. Vid denna
skall alltid vadekäranden vara tillstädes; i vad mån svaranden behöver inställa
sig är beroende av huruvida föreläggande därom meddelats av hovrätten.
Vid huvudförhandling i tvistemål ankommer på parterna att, själva
eller genom ombud, utföra sin talan och förebringa sin bevisning. Enär förslaget
medgiver, att förhandling får äga rum, ehuru svaranden icke är tillstädes,
är emellertid för sadant fall föreskrivet, att genom hovrättens försorg
skall, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad svaranden
anfört ävensom den av honom vid underrätten förebragta bevisningen. I
stort sett gäller vad nu sagts även i brottmål, dock att det i regel skall ankomma
på hovrätten att ur protokoll och andra handlingar framlägga den
vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det är av betydelse för
målet i hovrätten.

Enligt denna ordning bortfaller alltså i regel i vademål av tvistemåls beskaffenhet
det nuvarande arbetet med upprättandet av föredragningspromemoria.
Å andra sidan måste före huvudförhandlingen någon av hovrättens
ledamöter taga kännedom om handlingarna och vidtaga de åtgärder,
som erfordras för förberedelsen. I stort sett torde, såvitt angår här ifrågavarande
mål, arbetsuppgifterna för målets beredande till slutlig handläggning
enligt nuvarande ordning, å ena sidan, och förslagets, å den andra,
kunna sägas uppväga varandra. Emellertid tillkommer den omständigheten,

Rcittegångsref ormens ekonomiska verkningar.

att för huvudförhandling måste krävas mera tid än som nu i motsvarande
fall åtgår för målets föredragning. Detta behov torde i viss mån kunna tillgodoses
genom en utsträckning av sessionstiden från nuvarande fyra till sex
timmar. Därutöver torde dock även krävas, att sessionernas antal ökas.
Med hänsyn till det arbete, som åligger hovrätternas ledamöter mellan sessionerna,
kan denna ökning knappast åstadkommas på det sätt, att de enskilda
ledamöterna bliva ålagda att tjänstgöra vid session flera dagar i veckan
än nu är vanligt. Under dessa omständigheter återstår endast att i erforderlig
mån öka antalet avdelningar eller eventuellt antalet ledamöter på
vissa avdelningar.»

Ekonomisakkunniga, som utgingo från att huvudförhandling skulle hållas
i samtliga mål, där sakfrågan dragits under hovrättens prövning, beräknade
på vissa i propositionen närmare angivna grunder det erforderliga antalet
domarbefattningar i hovrätterna till sammanlagt 143.

Departementschefen framhåller, att av olika anledningar torde vid genomförande
av det nu föreliggande förslaget antalet ledamotsbefattningar icke
behöva bliva så stort som ekonomisakkunniga antagit. Enligt förslaget
kunna åtskilliga vademål, såväl tvistemål som brottmål, avgöras utan huvudförhandling;
för handläggningen av dylika mål torde icke åtgå längre tid
än som för närvarande är fallet. Ekonomisakkunniga räknade vidare med
att bevis genom vittnen m. m. som regel skulle upptagas i hovrätten. Handläggningen
måste under sådana förhållanden bliva mera tidsödande än enligt
nu ifrågavarande förslag, som medgiver att bevisning i allmänhet kan förebringas
genom underrättens protokoll. Ytterligare torde en del mål, som
enligt vad de ekonomisakkunniga förutsatt skulle fullföljas efter vad, alltjämt
komma att fullföljas genom besvär. Slutligen framhålles, att enligt vad
de rättsstatistiska uppgifterna utvisa antalet till hovrätterna fullföljda mål
väsentligt nedgått under det senaste årtiondet.

Departementschefen anför vidare:

»Om hänsyn i möjligaste mån tages till samtliga här antydda ändringar i
utgångsläget för beräkningarna men i övrigt tillämpas ungefär samma grunder
som vid ekonomisakkunnigas undersökningar, skulle enligt verkställda
beräkningar det erforderliga antalet ledamotsbefattningar kunna uppskattas
till omkring etthundra. Härvid har antagits, att varje ledamot under tid,
då hovrätten ej har ferier, skall tjänstgöra tre dagar i veckan och att vid
varje session i genomsnitt kunna medhinnas, då huvudförhandling erfordras,
två mål samt eljest tre å fyra mål. Med det angivna antalet ledamotsbefattningar
skulle hovrätterna kunna arbeta på 20 avdelningar med i regel fem
ledamöter på varje avdelning. Tydligt är, att antalet avdelningar kan begränsas,
om flera ledamöter indelas till tjänstgöring på varje avdelning.

Preliminärt torde kunna räknas med sju avdelningar i Svea hovrätt, tre
avdelningar i Göta hovrätt, skånska hovrätten och hovrätten för Västra Sverige
samt två avdelningar i de båda norrländska hovrätterna. Med fyra hovrättsråd
och en assessor på varje avdelning skulle erfordras 80 hovrättsråd
och 20 assessorer. Emellertid torde presidenterna i hovrätterna utom Svea

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

hovrätt böra tjänstgöra som avdelningsordförande; antalet hovrättsråd skulle
med hänsyn härtill icke behöva bliva högre än 75.

Kostnaderna för denna organisation kunna beräknas uppgå till 1,398,200
kronor. Därvid har hänsyn icke tagits till rörligt tillägg. Lönerna ha beräknats
enligt nu gällande grunder, dock att i samtliga fall räknats med lön i
högsta löneklass å I-ort. Kostnaderna för den nuvarande organisationen
kunna, enligt vad jag förut uppgivit, beräknas till 1,262,445 kronor. Merkostnaden
i anledning av reformen skulle sålunda utgöra 135,755 kronor.
Emellertid torde denna siffra få anses något för hög, om hänsyn tages till
att lönerna beräknats efter högsta dyrortsgrupp, vilket måste lända beräkningen
av de framtida kostnaderna till last. Den verkliga merkostnaden torde
sålunda kunna beräknas utgöra omkring 132,000 kronor.

Det nu anförda har avseende endast å hovrätternas presidenter och ledamöter.
Beträffande övriga befattningshavare torde någon nämnvärd kostnadsökning
dock icke föranledas av rättegångsreformen. I fråga om de
göromål, som nu ankomma på fiskaler och aspiranter, äro vissa förändringar
att emotse. De belopp, som nu utgå i fiskals- och aspirantarvoden, böra emellertid
förslå till arvoden åt de tjänstemän, som framdeles skola anlitas för
de uppgifter, varom här är fråga.

I detta sammanhang torde ock något böra beröras frågan örn de besparingar
beträffande kostnaderna för hovrätternas verksamhet, som rådande
statsfinansiella läge kan nödvändiggöra. Härvid torde i första hand ifrågakomma
en ändring av reglerna örn hovrätts domförhet. En nedsättning av
det domföra antalet, nu fyra och i vissa fall fem, till tre har vid flera tillfällen
varit under övervägande; processkommissionen förordade ett antal av
tre ledamöter. Att en sådan nedsättning, örn den ur ekonomiska synpunkter
finnes nödvändig, låter sig genomföra även inom den nya rättegångsordningens
ram torde vara tydligt; betänkligheterna mot densamma bliva icke andra
eller större än de, som göra sig gällande redan under det nuvarande förfarandet.
En beräkning av kostnaderna enligt detta alternativ giver vid handen,
att merkostnaden i anledning av reformen skulle utgöra 67,785 kronor, vilket
belopp emellertid bör något reduceras med hänsyn till att lönerna beräknats
efter högsta dyrortsgrupp.»

Vad härefter angår högsta domstolen utgöres denna av 24 justitieråd. Tre
av dessa äro emellertid vanligen upptagna av tjänstgöring i lagrådet. Arbetet
i högsta domstolen bedrives vissa veckor på tre avdelningar, andra på två
avdelningar och någon tid på en avdelning. Ansökningar om fullföljdstillstånd
prövas av en särskild avdelning, bestående av tre justitieråd.

De mål, som skola avgöras av högsta domstolen, beredas till föredragning
i nedre justitierevisionen. Föredragningen ankommer på revisionssekreterare.
För närvarande finnas 27 ordinarie revisionssekreterare, av vilka en är ordförande
i nedre revisionen. Då åtskilliga revisionssekreterare äro tjänstlediga
för fullgörande av andra uppdrag, tjänstgör i deras ställe ett motsvarande
antal tillförordnade revisionssekreterare. Dessutom finnas ytterligare några

Rättegångsref ormens ekonomiska verkningar.

tjänstemän, som förordnats att fullgöra revisionssekreterargöromål, vanligen
fyra. Hela antalet tjänstgörande revisionssekreterare kan sålunda beräknas
uppgå till 31. Varje revisionssekreterare anses i regel böra föredraga omkring
21 dagar årligen.

Målen avgöras för närvarande efter föredragning inför högsta domstolen.
Som nyss antytts ankommer föredragningen på revisionssekreterare. Efter
föredragningen granskas handlingarna i målet av de justitieråd, som deltaga
i avgörandet.

Förslaget åsyftar en genomgripande omläggning av förfarandet i högsta
domstolen. I fullföljda mål kommer sålunda förfarandet att uppdelas på två
stadier, avseende det ena en förberedande prövning, huruvida skäl till fullföljande
av målet föreligga, och det andra målets upptagande till materiellt
avgörande. Den första prövningen, som sker efter föredragning av revisionssekreterare,
åvilar en avdelning av tre justitieråd. Den senare prövningen
ankommer på fulltalig avdelning; avgörandet sker i detta fall efter muntlig
huvudförhandling. Förutsättning för att den senare prövningen skall få äga
rum är, att prövningstillstånd meddelats parten. Sådant tillstånd kan meddelas
dels om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt, att den fullföljda talan prövas av högsta domstolen, eller ock parten
visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål,
varom är fråga, dels då med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma
till att talan prövas av högsta domstolen. Sistnämnda grund för tillstånds
beviljande avser närmast det fall, då skäl anses föreligga att ändra
hovrättens avgörande. I fråga om mål, som drabbas av nu gällande fullföljdsinskränkningar,
kan prövningstillstånd meddelas endast på någon av de båda
förstnämnda grunderna.

Sammanlagda antalet sessionsdagar på de tre avdelningarna i högsta domstolen
är 559. Härtill kommer tjänstgöringen på dispensavdelningen; under
1940 har för dispensföredragningen åtgått en tid av sammanlagt 101 timmar.
Förutom tjänstgöring på sessionsrummet kräves för ledamöterna ett
högst betydande hemarbete.

Departementschefen anför i propositionen:

»Processlagberedningen har med stöd av visst statistiskt material rörande
ändringsfrekvensen i högsta domstolen ansett sig böra utgå från att vid genomförande
av den föreslagna ordningen prövningstillstånd komme att beviljas
i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål. För en beräkning av
det antal mål, som framdeles kan komma att fullföljas, synes man, i överensstämmelse
med tillvägagångssättet vid ekonomisakkunnigas undersökningar
rörande hovrätternas arbetsbörda, kunna utgå från det genomsnittliga
antalet mål, som inkommit under en viss tidsperiod. Härvid torde hänsyn
böra tagas icke blott till fullföljda mål utan även till dispensansökningar,
varvid dock, till undvikande av dubbelräkning, bör göras avdrag för bifallna
dispensansökningar. Antalet fullföljda mål, som inkommit under vart och eli
av åren 1934—1938, utgjorde i medeltal 1,156. Häri ingå dock även mål, som
upptagits omedelbart av hovrätten. Då huvudförhandling endast sällan lär

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ifrågakomma i sådana mål och de icke heller skola bliva föremål för tillståndsprövning,
torde dessa mål icke böra medräknas i detta sammanhang.
Med anledning härav kan antalet fullföljda mål uppskattas till omkring 1,050.
Under nyssnämnda tid inkommo i medeltal årligen 236 dispensansökningar.
Antalet beviljade dispenser torde kunna uppskattas till 66, vadan återstå 170
dispensansökningar. Hela antalet mål, som nu komma i betraktande, skulle
alltså utgöra 1,220.

I enlighet med processlagberedningens antagande, att prövningstillstånd
komme att beviljas i 30 procent av antalet fullföljda mål, kan, om sistnämnda
antal uppskattas till 1,220, beräknas att sådant tillstånd kommer att meddelas
i omkring 366 av de under ett visst år inkomna målen. Under ett år skulle
alltså huvudförhandling hållas i 366 mål.

Förfarandet vid huvudförhandling i högsta domstolen är i stort sett detsamma
som i hovrätt. Tidigare förebragt muntlig bevisning skall dock endast
i undantagsfall upptagas i högsta domstolen, och i tvistemål få nya omständigheter
och bevis i regel ej åberopas. Ehuru dessa förhållanden äro ägnade att
göra huvudförhandlingen i högsta domstolen mindre tidsödande än i hovrätt,
torde dock, liksom för hovrätterna, böra räknas med att under en sessionsdag
i högsta domstolen kan i genomsnitt medhinnas huvudförhandling i två mål.
Med hänsyn härtill skulle under ett år för huvudförhandling i högsta domstolen
erfordras 183 sessionsdagar. Då jag förutsatt, att högsta domstolen vid
handläggning, som ankommer på fulltalig avdelning, skall arbeta på tre avdelningar,
skulle alltså på varje avdelning belöpa 61 dagar för huvudförhandling.
»

Utöver arbetet med mål, som skola företagas till huvudförhandling tillkommer
handläggningen av frågor om prövningstillstånd. Till grund härför
ligga parternas skriftväxling samt protokoll och handlingar från målets tidigare
handläggning, och materialet skall, i den mån det är av betydelse för
tillståndsprövningen, föredragas av revisionssekreterare. I de fall, då fråga
är örn prövningstillstånd på grund av omständigheterna i målet, förutsättes
en materiell prövning av liknande beskaffenhet som nu beträffande ansökan
örn s. k. fattigdispens. Denna prövning torde i allmänhet icke taga samma
tid i anspråk som vid ett slutligt avgörande. Departementschefen beräknar,
att för handläggning av dylika frågor erfordras 305 sessionsdagar eller på
var och en av sex avdelningar omkring 50 sessionsdagar.

Vidare erfordras enligt departementschefens beräkning för handläggning
av mål, som upptagits omedelbart i hovrätt, och där huvudförhandling i regel
icke skall äga rum i högsta domstolen, omkring 30 sessionsdagar eller
10 för en var av tre avdelningar.

För handläggning av ansökningar om nåd, resning och återställande av
försutten tid beräknas åtgå 75 sessionsdagar, varav för ansökningar om nåd
50 och för resningsansökningar 25 sessionsdagar. Departementschefen ifrågasätter,
om icke nådeansökningar, i den mån de ej framställts i samband med
fullföljd av mål, som skall prövas vid huvudförhandling i högsta domstolen,
framdeles böra avgöras av de för tillståndsprövningen inrättade tremanna -

Råttegångsreformens ekonomiska verkningar.

avdelningarna. Därest en sådan reform genomfördes, skulle av hela antalet
sessionsdagar omkring 8 sessionsdagar belöpa på varje tremannaavdelning.
Av antalet sessionsdagar för resningsärendenas behandling komma på varje
sjumannaavdelning att belöpa likaledes 8 sessionsdagar.

Vidare yttrar departementschefen:

»Av det anförda framgår, att för varje sjumannaavdelning skulle erfordras
61 sessionsdagar för huvudförhandling, 10 sessionsdagar för handläggning
av sådana fullföljda mål, som upptagits omedelbart i hovrätt, och 8 sessionsdagar
för ansökningar om resning m. m. Vidare skulle för varje tremannaavdelning
erfordras 50 sessionsdagar för avgörandet av frågor om prövningstillstånd
och 8 sessionsdagar för handläggning av nådeansökningar. Då de
till en och samma avdelning hörande tremannaavdelningarna tänkas tjänstgöra
samtidigt, skulle alltså antalet dagar, under vilka en var av sjumannaavdelningarna
årligen hade att tjänstgöra å sessionsrummet, kunna beräknas
uppgå till 137, eller för de tre avdelningarna sammanlagt 411 dagar.
Till jämförelse må erinras att, bortsett från dispensavdelningen, de nuvarande
tre avdelningarna tjänstgöra å sessionsrummet respektive 231, 191
och 137 dagar eller tillhopa 559 dagar. Härtill kommer den tid, som åtgår
för prövning av dispensansökningar, beräknad till 25 dagar.

Den nu verkställda jämförelsen giver närmast vid handen, att en avsevärd
minskning kan komma att inträda i högsta domstolens arbetsbörda. Emellertid
måste i detta sammanhang beaktas, att högsta domstolens ledamöter, utöver
deltagandet i sessionerna, förutsättas komma att medverka vid målens
beredande, varvid de skola biträdas av revisionssekreterare. Även om hänsyn
tages till detta förhållande, synes högsta domstolens arbetsbörda snarare
komma att minskas än ökas genom rättegångsreformen. Huruvida detta förhållande
i framtiden kan föranleda minskning i justitierådens antal torde
vara vanskligt att nu bedöma. Med en viss sannolikhet torde kunna antagas,
att det förbättrade förfarandet i såväl underrätt som hovrätt skall leda
till att fullföljdsfrekvensen för högsta domstolens del kommer att nedgå.
Jag utgår emellertid från att antalet justitieråd tillsvidare skall förbliva oförändrat.

Vad åter beträffar revisionssekreterarna kan med säkerhet förutsägas, att
en viss minskning av antalet revisionssekreterarbefattningar blir möjlig. För
prövning av samtliga mål och ärenden, vilka skola avgöras efter föredragning,
har i det föregående beräknats åtgå sammanlagt 402 sessionsdagar. Då
viss föredragning genom revisionssekreterare regelmässigt skall förekomma
även vid huvudförhandling i brottmål och under vissa omständigheter vid
huvudförhandling i tvistemål, böra emellertid härtill läggas förslagsvis 90
sessionsdagar för huvudförhandling, vadan hela antalet föredragningsdagar
kan uppskattas till i runt tal 500. Som jag redan omnämnt anses varje revisionssekreterare
nu i allmänhet böra föredraga omkring 21 dagar årligen.
En ökning av antalet föredragningsdagar bör emellertid kunna ske med hänsyn
till de förändringar i arbetsuppgifterna, som förslaget medför. Den väsentliga
delen av revisionssekreterarnas arbete kommer att avse målens före Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 11 samt. 1 avd. Nr 2. 5

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

dragning för prövning av fullföljdsfrågan. Förberedande till sådan föredragning
torde i många fall kräva väsentligt mindre tid än som nu åtgår för att
bereda målet till slutlig handläggning i högsta domstolen. I detta samband
får också beaktas, att upprättande såsom nu av fullständiga promemorior
icke torde behöva ifrågakomma såsom grundval för föredragningen. Ur nu
antydda synpunkter och med beaktande att revisionssekreterarna i viss omfattning
skola biträda även vid målens beredande, synes skäligt att av varje
revisionssekreterare utkräva omkring 28 föredragningsdagar om året. För
föredragning under nyssnämnda 500 dagar skulle alltså erfordras omkring
18 revisionssekreterare.

Vad angår den besparing, som härigenom skulle vinnas, kunna de nuvarande
kostnaderna, bortsett från rörligt tillägg, beräknas uppgå till 411,000
kronor, därav 364,500 kronor utgörande lön åt 27 ordinarie revisionssekreterare
efter 33 löneklassen, 1,500 kronor utgörande tilläggsarvode åt ordföranden
i nedre revisionen och 45,000 kronor motsvarande avlöning till tjänstemän,
som förordnats att fullgöra revisionssekreterargöromål. De framtida
kostnaderna för 18 ordinarie revisionssekreterare jämte tilläggsarvode åt
nedre revisionens ordförande, beräknade efter enahanda grunder, uppgå till
244,500 kronor. Besparingen skulle alltså utgöra 166,500 kronor.

I fråga örn övriga befattningshavare vid nedre justitierevisionen torde någon
kostnadsökning i anledning av rättegångsreformen icke vara att förvänta.
Snarare lära besparingar kunna åstadkommas. Därest promemorieskrivningen
förenklas, torde sålunda den personal, som nu sysselsättes med
utskrift av promemorior, kunna väsentligt reduceras.»

I anslutning till domstolarnas personalkostnader berör departementschefen
vissa andra utgifter, sammanhängande med domstolsväsendet och rättegången.
De utgifter, som härvid komma i beaktande, äro dels vissa sådana,
som bestridas av anslaget för ersättning åt domare, vittnen och parter, dels
ersättningar åt nämndemän, dels ock reseersättningar åt domare med biträden.
Departementschefen framhåller, att det icke torde vara möjligt att beträffande
dessa utgiftsposter genomföra någon siffermässig beräkning av
det belopp, vartill dessa poster kunna komma att uppgå efter rättegångsreformens
genomförande i förhållande till deras nuvarande storlek.

I fråga om ersättning av allmänna medel åt vittnen anser departementschefen
det icke uteslutet, att den nya rättegångsordningen kan, såvitt angår
underrättsförfarandet, visa sig leda till en minskning av utgifterna. I den
mån vittnena skola höras i högre rätt kan däremot en kostnadsökning uppkomma.
Beträffande ersättningar av allmänna medel åt försvarare för tilltalade
i brottmål torde enligt departementschefens mening någon utgiftsökning
vara att emotse med hänsyn därtill att offentlig försvarare enligt förslaget
kan förordnas redan under förundersökningen.

Vad angår ersättning till nämndemän framhåller departementschefen, att
i den mån en allmän höjning av nu utgående ersättningar framdeles anses
böra genomföras, denna icke bör räknas rättegångsreformen till last. Någon

Rättegångsreformens ekonomiska verkningar. 67

nämnvärd förändring i fråga om statsverkets kostnader för nu ifrågavarande
ändamål torde icke behöva inträda i anledning av reformen. Ersättning till
nämndeman i stad bör enligt förslaget utgå av stadens medel.

Beträffande resekostnader till domare m. fl. i häradsrätterna torde enligt
departementschefens mening någon nämnvärd kostnadsökning icke föranledas
av rättegångsreformen. Däremot är en förhöjning av det nu utgående
anslaget till reseersättningar i hovrätterna att emotse med hänsyn till de
föreslagna bestämmelserna om hovrättsting.

I fråga om åklagarväsendet framhåller departementschefen, att med den
1936 genomförda landsfogdereformen de tidigare framställda kraven på en
särskild statsåklagarorganisation förfalla. Såsom vitsordats av såväl processlagberedningen
som lagrådet torde den nya landsfogdeorganisationen väl fylla
de anspråk, som det nya förfarandet kommer att ställa å denna grupp av
åklagare. En utökning av antalet landsfogdeassistenter torde dock bliva nödvändig.
I viss mån torde en sådan utökning påkallas redan av nu rådande
förhållanden.

Enligt departementschefens mening torde den nyligen genomförda organisationen
av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna, med den väsentligen
förbättrade utbildning, som dessa åklagare skola erhålla, och den förstärkning
av arbetskrafterna, som den nya organisationen innebär, kunna
förväntas tillgodose de krav, som komma att ställas på ifrågavarande åklagare.
Måhända påkallas någon omgruppering av åtalsuppgifterna, så att de
viktigare av dessa i större utsträckning än nu är fallet anförtros åt landsfogdarna.

Departementschefen anför vidare:

»För justitiekanslersämbetets del påkallas av förslaget en viss personalförstärkning,
närmast såsom en följd av de uppgifter, som skola tillkomma
ämbetet med avseende å åtal i hovrätt och högsta domstolen. I detta sammanhang
bör erinras, att advokatfiskalerna icke längre bibehållas såsom
åklagare i hovrätt. Även om en viss besparing härigenom kan vinnas, är
uppenbart att denna icke uppväger vad som erfordras för förstärkning av
arbetskrafterna hos justitiekanslersämbetet. I detta avseende torde ifrågakomma
anställande av förslagsvis tre befattningshavare med lön i 30 lönegraden.
Lämpligen kunna härför anlitas revisionssekreterare, som icke
längre bliva behövliga för arbetet i högsta domstolen. Kostnaden för dessa
befattningshavare skulle, om lön beräknas efter 33 löneklassen, utgöra
40,500 kronor. En mindre utgiftsökning kan härutöver vara att emotse för
förstärkning av justitiekanslersämbetets kanslipcrsonal; denna personalförstärkning
torde emellertid komma att uppvägas av en motsvarande minskning
i nedre justitierevisionens arbetskrafter.

Förslagets bestämmelser om åklagartalans utförande i hovrätt torde komma
att medföra ökade resekostnader. Att på förhand verkställa en någorlunda
tillförlitlig uppskattning av dessa kostnader, torde icke vara möjligt.
Såsom ägnade att nedbringa resekostnaderna må framhållas anord -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

ningen med hovrättsting ävensom den omständigheten, att huvudförhandling
i hovrätt som regel ej skall hållas i ringare brottmål.»

Slutligen har departementschefen i fråga om processkostnaderna anfört
följande:

»Vad därefter angår frågan om processkostnaderna enligt det nya förfarandet
är uppenbart, att i stort sett samma synpunkter göra sig gällande
som i fråga örn domstolskostnaderna. I 1931 års proposition framhölls, att
vid utformandet av en rättegångsordning kunde strävandena icke uteslutande
inriktas på att förfarandet bleve så fulländat och ändamålsenligt som
möjligt; tillika måste beaktas, att anlitandet av domstolarna icke åsamkade
parterna otillbörliga kostnader. Rättegångsväsendet motsvarade ej sin uppgift,
om kostnaderna för en rättegång avhölle den berättigade från att göra
sin rätt gällande eller tvingade honom till eftergift för ogrundade anspråk.

Vikten av att processkostnaderna kunna hållas inom skäliga gränser
framträder särskilt starkt i fråga om underrättsförfarandet. Enligt den åsikt,
som advokatsamfundet uttalat i sitt yttrande över processkommissionens förslag,
vore i fråga om rättsskipningens kostsamhet för parterna det för närvarande
ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt
dyr i små mål, relativt dyrare ju mindre målet vore, och ej heller
särdeles billig i de stora målen. Till denna uppfattning ansluter sig ock 1931
års proposition. Enligt denna borde förfarandets koncentration medföra att
antalet inställelser — förberedelsen inräknad — bleve mindre än för närvarande.
Förberedelsen medförde ock, att rättegången förenklades; tvistepunkter
bortfölle genom förlikning eller medgivande, och parterna vunne
redan från början översikt över tvisteläget. Det torde ock enligt min mening
vara tydligt, att det nuvarande förfarandet med inställelse för parterna vid
ett flertal rättegångstillfällen ofta vållar stora kostnader. Dessa kunna genom
rättegångens koncentration väsentligt nedbringas. Den tidsutdräkt och
det arbete, som genom uppskoven vållas parterna och deras ombud, medför
uppenbart stora olägenheter.

Att särskilt i mindre mål processkostnaderna vid underrätterna nedbringas
är av stor betydelse ur statsekonomisk synpunkt i de fall, då part
åtnjuter fri rättegång. För förbilligande av rättegången i sådana mål ha i
förslaget vidtagits särskilda anordningar. Beredningen har i denna del framhållit,
att ehuru beredningen icke ansett sig böra föreslå något särskilt bagatellförfarande,
denna ståndpunkt likväl icke uteslöte sådana förenklingar
i det allmänna förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgiftens
natur i det särskilda fallet kunde visa sig ändamålsenliga. Särskilt erinrar
beredningen i detta sammanhang om förberedelsens betydelse. Vid denna
kan i tvistemål målet vid någondera partens utevaro avgöras genom tredskodom.
Även då parterna komma tillstädes, kan under vissa förutsättningar ett
mål avgöras omedelbart i samband med förberedelsen. Förutsättningar härför
äro att antingen båda parterna samtycka till huvudförhandling omedelbart
eller ock saken finnes uppenbar. Huvudförhandling äger då rum ge -

Rättegångsreformens ekonomiska verkningar.

nast efter förberedelsens slut och inför samma domare som handlagt förberedelsen.
Beredningen har uttalat, att genom denna anordning bereddes
tillfälle till ett snabbt och föga kostsamt avgörande av enklare mål liksom
av mål, vari på grund av erkännande eller andra omständigheter någon
ovisshet icke förelåge om utgången. I detta sammanhang bör beaktas förberedelsens
betydelse för åvägabringande av förlikning. Enligt förslaget åligger
det rätten att vid förberedelsen, om det finnes lämpligt, söka förlika
parterna; för detta ändamål kan särskild medlare förordnas. Med hänsyn
till de friare former, varunder förberedelsen äger rum, synes den ock väl
lämpad för denna uppgift.

Även för behandling av mindre brottmål medgiver förslaget vissa lättnader.
Särskilt må här erinras om förslagets bestämmelser om strafföreläggande.

I 1931 års proposition har även dryftats frågan, huruvida processkostnaderna
komme att ökas därigenom att parterna med det nya förfarandet
ej längre skulle förmå att själva föra sin talan utan nödgas anlita advokater.
I propositionen hade denna anmärkning avvisats som i stort sett ogrundad.
Förslaget bibehåller den i vårt land av ålder gällande grundsatsen, att
part i alla instanser äger själv föra sin talan; ej heller införes genom förslaget
något advokatmonopol. Som i propositionen framhållits äger parten
framför ombudet det företrädet, att han i allmänhet känner de faktiska
förhållanden, varom i rättegången är fråga, och det ligger i sakens natur,
att förfarandets muntlighet snarare underlättar än försvårar hans ställning
i rättegången.

Att överrättsförfarandet i viss mån kräver ökad inställelseskyldighet
av parterna liksom att i de fall, då sådan inställelseskyldighet föreligger,
kostnaderna komma att i viss mån stiga, är obestridligt. Ytterligare
tillkomma nya kostnader i den mån vittnesförhör kommer att äga runi.
Även detta förhållande har, såsom framgår av vad jag förut anfört, vunnit
beaktande vid förslagets utarbetande. Upptagandet av vittnesbevisning i överrätt
har begränsats; i högsta domstolen skall sådant upptagande förekomma
endast i undantagsfall. Skyldighet för part att inställa sig personligen har
för överrätterna gjorts mindre omfattande än för underrätterna. Slutligen
har i vissa fall, då hänsyn till kostnaderna göra sig starkt gällande, inställelseskyldighet
för parterna, personligen eller genom ombud, icke föreskrivits;
målet skall i dessa fall i regel avgöras på handlingarna.

Sammanfattningsvis har örn förfarandets inverkan på processkostnaderna
i 1931 års proposition anförts, att i det större antalet mål, där rättegången
är avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast snarare komme
att understiga än överstiga vad nu vore vanligt samt att i de mål, som fullföljas
till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komme att, örn ock ej i alltför
hög grad, överstiga de nuvarande. Till detta uttalande kan jag ansluta mig.»

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Utskottets yttrande.

Brister i gällande rättegångsordning. Domstolsorganisationen.

Uti sitt vid 1931 års riksdag avgivna utlåtande upptog särskilda utskottet
först till behandling frågan huruvida en rättegångsreform vore av behovet
påkallad. Som en av de största svagheterna i det nuvarande rättegångsskicket
påvisade utskottet bristen på koncentration i underrättsförfarandet och
hurusom denna brist icke blott minskade snabbheten i rättsskipningen utan
även innebure en fara för rättsskipningens säkerhet. Utskottet åberopade i
sistnämnda hänseende ett uttalande av lagrådet vid dess år 1928 företagna
granskning av processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning. Lagrådet yttrade i denna del:

»Handläggningen är i de mera krävande målen regelmässigt, i de enklare
ej sällan styckad på en rad sessioner, mången gång skilda av långa uppehåll.
Huruvida och i vilken omfattning verklig förhandling och bevisföring vid
ett visst tillfälle kommer till stånd, är för domstolen i regel, för parten och
hans ombud esomoftast svårt eller omöjligt att på förhand bedöma. Detta
förhållande bidrager direkt och indirekt till att i talrika fall varken parten
eller hans med saken verkligen förtrogna huvudombud företräder inför rätten.
Parterna eller den ena av dem representeras då i stället av — ofta blott
tillfälligt anlitade — underombud, av vilka upplysningar, som från motsidan
eller av domstolen äskas, icke stå att erhålla. Framställda frågor få därför
än helt förfalla, än skola de enligt åtagande bäras vidare till parten eller
det verkliga ombudet, varefter svar — om ej saken helt får bero — lämnas
vid en senare session, ofta i skriftlig form genom samma eller ny mellanhand,
och ofta ofullständigt, undvikande eller behäftat med missförstånd av
frågan. Parternas sakframställningar givas i växande utsträckning skriftligt
successivt och växelvis vid skilda sessioner; även om föredragning äger rum,
är vinsten härav mången gång ringa. Dels kunna nämligen på grund av redan
berörda förhållanden kompletterande förklaringar eller upplysning om
motpartens ställning till det föredragna inlägget ej erhållas. Dels medför ofta
detta inläggs tunga form och utförlighet att närmare övervägande av dess
innebörd både för domarens och motpartens del får anstå till dess tillfälle
bereus till ett närmare studium därav, desto hellre som innehållet ofta hänför
sig till vad på ett långt tidigare stadium av rättegången förekommit och
vars detaljer för tillfället ej stå tillräckligt klara i minnet. Vittnesbeviset kan
ofta ej vederbörligen tillgodogöras, enär vittnena ej höras i parternas personliga
närvaro och vittnen om samma tilldragelse inkallats till olika sessioner. Dessutom
höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas sakframställning
föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda vittnesmål föranleder
ofta part att vid ett senare rättegångstillfälle jämka, förklara eller komplettera
sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i vittnesmålen komma i följd av allt
detta att kvarstå, viktiga uppgifter, som skulle stått till buds, komma ej fram
och möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avsevärt. Redan av det
nu sagda följer, att domarens möjligheter att genom sin processledning främja
utredningen äro starkt beskurna. I samma riktning verka talrika andra örn -

Utskottets yttrande.

ständigheter. Från början är domaren alltför litet förtrogen med målet för
att på ett tidigt stadium kunna leda in förhandlingen på riktigt spår. Senare
äro växlingar på ordförandeposten under målets långvariga förlopp ej sällsynta,
särskilt på landsbygden med där rådande vikariatsystem. Häradshövdingens
stora börda av protokolls-, registrerings- och expeditionsgöromål
hindrar honom ofta att ägna handläggningen vid domstolen erforderligt förberedande
arbete, och arbetsbrådskan under tingsdagarna med deras hopade
mål av oviss omfattning och tidsutdräkt torde ock spela en roll.»

Utskottet framhöll vidare, att vad sålunda anförts avsåge såsom även lagrådet
påpekat främst tvistemålen. Beträffande brottmålen gjorde sig enligt
utskottets uppfattning andra olägenheter gällande. Avsaknaden av bestämmelser
om bl. a. förundersökning i brottmål medförde visserligen för polis
och åklagare möjlighet till ett smidigt tillvägagångssätt men innebure samtidigt
en viss fara. Å ena sidan kunde bristen på fasta gränser för myndigheternas
befogenhet medföra vådor för den enskildes säkerhet och utredningens
opartiskhet. Dessa vådor bleve än större därigenom att det vid förundersökningen
upprättade protokollet stundom lades lill grund för protokollföringen
vid domstolen och därmed även för domstolens på protokollen
grundade avgörande av målet. Å andra sidan kunde saknaden av lagbestämmelser
försvåra ett verksamt efterspanande och beivrande av brott. Handläggningen
vid domstol av de grova brottmålen ägde ej sällan ett så starkt
inkvisitoriskt drag, att domstolens opartiskhet eller i allt fall allmänhetens
tilltro till domarens objektivitet råkade i fara.

I nära sammanhang med uppskovsväsendet stöde enligt utskottets uppfattning
det vid underrätterna tillämpade protokollariska systemet, enligt
vilket till grund för domen lades allenast vad som influtit i domstolens protokoll.
Ofta kunde protokollet giva endast en'' ofullständig bild av det verkliga
händelseförloppet. Detta gällde särskilt beträffande vikliga delar av bevismaterialet.
Härtill bomme, såsom lagrådet påpekat, att protokollen, vilka
understundom uppsattes lång tid efter handläggningen och utan att parterna
ägde möjlighet att verksamt kontrollera protokollföringen, ej sällan bruste i
fullständighet och korrekthet. Domarens möjlighet att genom sin minnesbild
av processens förlopp fullständiga innehållet i protokollet stöde i regel
ej öppen i de fall, då lång tid förflutit mellan handläggningen och domen,
och vöre helt utesluten i fall, då domaren ej själv övervarit den handläggning
protokollet avsåge.

Utskottet erinrade även om bristerna i den nu gällande bevisningsrätten.
Vittnesjäven lade ofta hinder i vägen för hörande av personer som ägde
bäst kännedom örn saken. Parterna kallades endast sällan att komma personligen
tillstädes, och verksamma medel saknades att förmå dem att i sina
utsagor hålla sig till sanningen. Det vore ock en kännbar brist att bestämmelser
saknades om skyldighet för part eller annan att förete skriftliga bevis;
härigenom försvårades förebringandet av fullständig utredning.

Beträffande förfarandet i överrätterna framhöll utskottet, att de brister
i fråga örn utredningens tillförlitlighet, som vidlådde förfarandet i första in -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

stansen, framträdde än skarpare i överrättema. Till följd av förfarandets
skriftlighet erbjöde det i regel betydande svårigheter att genom förebringande
av nytt material giva en annan bild av saksammanhanget.

Sedan utskottet erinrat om vissa anmärkningar mot den nuvarande domstolsorganisationen,
särskilt i fråga örn städernas domstolar, uttalade utskottet
som sin uppfattning, att de brister, som vidlådde det nuvarande
rättegångsväsendet, i huvudsak avsåge rättegångens inre gestaltning och
att med hänsyn härtill reformarbetet främst borde inriktas på åstadkommande
av ett förbättrat förfarande samt att ändringar i organisationen borde
vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ
skulle bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande.

Utskottets uttalanden i nu angivna delar godkändes utan större meningsskiljaktighet
av 1931 års riksdag.

Vid de överväganden av frågan om behovet av en rättegångsreform och
dennas omfattning, som inom detta utskott ägt rum i anledning av nu föreliggande
proposition, har utskottet funnit sig kunna ansluta sig till dessa
uttalanden. Även för utskottet framträder behovet av en rättegångsreform
såsom trängande. Örn ock vårt nuvarande rättegångsväsen äger betydande
förtjänster och i sina grunddrag anknyter till en stark inhemsk tradition,
är det dock för utskottet uppenbart, att vår nuvarande rättegångsordning
icke kan anses tillgodose de krav, som rättsskipningen i vår tid har att fylla,
och att en genomgripande reform är i hög grad påkallad. Utskottet delar
ock den uppfattningen, att en sådan reform i första hand har att taga sikte
på förfarandets och bevisrättens gestaltning. Väl har i anslutning till motionen
I: 182 inom utskottet framförts tanken att en sådan reform borde
erhålla en vidare omfattning och avse även vissa delar av domstolsorganisationen.
Från denna utgångspunkt har i nämnda motion påyrkats förstatligande
av städernas domstolar. I likhet med utskottet vid 1931 års riksdag
anser utskottet, att ett allmänt överförande till staten av städernas rättsskipning
icke omedelbart påkallas av rättegångsreformens genomförande;
denna fråga sammanhänger nära med spörsmålet om städernas förvaltning.
Enligt utskottets mening bör emellertid frågan örn förstatligandet av städernas
rättsskipning upptagas till förnyat övervägande så snart en reform
av städernas förvaltning blir aktuell. Utskottet vill i detta sammanhang även
erinra om domstolsorganisationen för de mindre städerna. Att för de fåtaliga
och i regel enkla domaruppgifterna i de mindre städerna bibehålla
särskilda domstolar kan icke anses lämpligt. Till denna uppfattning har
ock riksdagen anslutit sig. Det synes därför utskottet som örn efter rättegångsreformens
antagande åtgärder bliva erforderliga för en snabbare övergång
av rättsskipningen i dessa städer å häradsrätt i angränsande domsaga
än som med gällande lagstiftning är möjlig. Denna fråga bör alltså övervägas
vid det fortsatta arbetet med följdförfattningar i anledning av rättegångsreformens
genomförande.

Även om utskottet enligt vad nu anförts principiellt kan förorda att den
nuvarande domstolsorganisationen i detta sammanhang lämnas orubbad,

Utskottets yttrande.

utesluter denna ståndpunkt icke, att denna organisation redan nu blir föremål
för sådana förändringar, som kunna anses betingade av rättegångsreformens
genomförande eller eljest kunna ur allmän rättsskipningssynpunkt
anses önskvärda. Utskottet syftar härvid särskilt på frågan om nämnds
medverkan. Till dessa spörsmål återkommer utskottet i det följande.

Grundsatser i fråga om förfarandet.

Såsom vägledande i fråga om en reform av rättegångsförfarandet ha uppställts
grundsatserna örn muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa
grundsatser stå i nära inbördes samband. Rättegångens muntlighet innebär
att processmaterialet skall vid den förhandling, som utgör grundval för
rättens avgörande, framföras i talets form. Det är å vad sålunda muntligen
framlägges och ej å dess återgivande i skrift, som avgörandet omedelbart
skall grundas. Slutligen skall förhandlingen såvitt möjligt koncentreras till
ett enda rättegångstillfälle. Fördelarna av den muntliga, koncentrerade förhandlingen
sammanhänga i främsta rummet med den intensitet och livaktighet
samt det rikare utbyte, som måste antagas komma att känneteckna
en förhandling, där alla, som ha något att meddela i saken, såväl
parter som vittnen, äro samtidigt tillstädes och deltaga i förhandlingen.
Såsom processlagberedningen framhållit har domstolen helt andra möjligheter
att bedöma bevisningens tillförlitlighet då den förebringas i ett sammanhang.
Materialet kan sammanställas och jämföras. Skiljaktigheter i uppgifter
kunna granskas och omedelbart göras till föremål för mera ingående
behandling; frestelsen för den som höres att avvika från sanningen motverkas
av att hans utsaga omedelbart kan väntas komma att belysas av vad
andra ha att meddela. I de fall, då lekmän medverka i domstolen, bereder
ock den muntliga förhandlingen större möjligheter för dessa att följa förhandlingen
och ökar deras intresse för sin domaruppgift. Det nuvarande
skriftliga förhandlingssättet leder lätt till ur saklig synpunkt onödiga uppskov
och det lämnar ofta ett oberättigat rådrum åt den part, som söker
att genom allehanda invändningar och undanflykter undanhålla domstolen
sanningen. För att den muntliga förhandlingens företräden skola komma
fullt till sin rätt är av stor vikt att parterna äro personligen tillstädes. Parterna
äro, såsom processlagberedningen framhållit, i regel den bästa upplysningskällan.
Genom deras personliga hörande kan ofta ytterligare bevisning
göras överflödig. En skärpning av nuvarande regler örn parts inställelseskyldighet
framstår därför som nödvändig.

Till de nu antydda grunderna för förfarandet lia 1931 års utskott och
riksdag anslutit sig. Såväl processlagberedningens förslag som propositionen
äro uppbyggda å dessa grunder och lagrådet har varmt förordat dem
såväl år 1928 i sitt utlåtande över processkommissionens betänkande som
ock senare vid sin granskning av processlagberedningens förslag. Utskottet
anser sig också utan tvekan kunna tillstyrka dem som grundval för reformen.
Farhågor lia framkommit, att en koncentrerad, muntlig förhandling
skulle i högre grad än den skriftliga förhandlingsordningen nödvändig -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

göra anlitande av rättsbildade ombud eller biträden och att parternas möjlighet
att själva föra sin talan skulle omintetgöras eller i varje fall starkt
beskäras. Utskottet kan icke dela dessa farhågor. I det stora flertalet mål
vid våra underrätter, där tvistefrågan övervägande rör saksammanhanget,
torde muntligheten snarare underlätta än försvåra partens ställning. Såsom
framhållits i 1931 års proposition äger parten framför ombudet det företrädet,
att han i allmänhet känner de faktiska förhållanden, varom i rättegången
är fråga; den omständigheten, att också motparten är skyldig att
föra sin talan muntligen, torde också göra det lättare för parten att bemöta
ett oriktigt påstående, som framföres av motparten, än om denne härför använt
sig av skrift. I sådana fall åter, då målet ur rättslig synpunkt är av
mera invecklad natur, är uppenbart, att redan nu ett insiktsfullt och erfaret
ombud bör anlitas i rättegången.

Den koncentrerade, muntliga förhandlingen har i främsta rummet sin betydelse
för den förhandling, som omedelbart skall ligga till grund för rättens
avgörande. Såsom framgår av den redogörelse för förfarandet, som förut
lämnats, skall denna förhandling, huvudförhandlingen, i regel föregås i
tvistemål av förberedelse och i brottmål av förundersökning. Om och i vilken
utsträckning vid målets beredande till huvudförhandling skriftlighet eller
muntlighet skall komma till användning är en lämplighetsfråga. Tydligt är
att talans väckande genom stämning liksom dess fullföljande till högre rätt
bör ske i skrift. Förberedelse i underrätt i tvistemål kan enligt förslaget vara
muntlig eller skriftlig. I överrätterna är förberedelsen i allmänhet skriftlig.
Även i detta ämne överensstämmer det framlagda förslaget med de riktlinjer,
som godkänts av 1931 års riksdag, och utskottet anser sig kunna tillstyrka förslaget
i denna del.

En fråga, som inom utskottet särskilt uppmärksammats, har varit förberedelsens
och förundersökningens förhållande till huvudförhandlingen. Förslaget
bygger på den uppfattningen, att vad som förekommit vid huvudförhandlingen
ensamt skall utgöra grundval för domen. Förberedelsen har alltså
icke till uppgift att upptaga materialet i rättegången utan att förbereda dess
upptagande vid huvudförhandlingen. Denna ståndpunkt överensstämmer med
vad 1931 års utskott och riksdag förordat. Utskottet framhöll att en ordning,
varvid till grund för domen även skulle läggas materialet från förberedelsen,
skulle stå i bestämd strid'' med förberedelsens ändamål och komma parterna
att vid utförande av sin talan lägga huvudvikten vid förberedelsen; därigenom
skulle huvudförhandlingen komma att förvandlas till ett tomt sken. Utskottet
delar denna åsikt och ansluter sig härutinnan till förslaget. Utskottet kan
alltså icke förorda en i motionerna I: 183 och 11:240 framförd hemställan
om uppmjukning av förslaget i denna del. I detta sammanhang anser sig utskottet
emellertid böra framhålla, att förslagets ståndpunkt icke innebär
något hinder för en part att vid huvudförhandlingen framlägga material, som
förebragts vid förberedelsen, eller för rätten att själv införa sådant material
vid huvudförhandlingen, om det erfordras för utredningens fullständigande.

Utskottets litt rande.

Såsom framhållits i propositionen torde vara uppenbart, att örn vid förberedelsen
vissa omständigheter blivit ostridiga och parterna, då de utveckla sin
talan vid huvudförhandlingen, utgå från dessa omständigheter som kända,
rätten har att beakta dem. Som exempel anföres att i mål rörande kontokurantförhållande
förhandlingen kan begränsas till de stridiga posterna och
rätten dock i sin dom taga hänsyn även till kontokuranten i övrigt eller att i
mål, vari sakkunnigutlåtanden inkommit under förberedelsen, endast de delar
av dessa utlåtanden, varom meningsskiljaktighet råder, behöva upptagas till
förhandling.

Genom förberedelsen underlättas i tvistemål i hög grad huvudförhandlingens
koncentration till ett enda rättegångstillfälle. Parterna erhålla därvid
kännedom om varandras ståndpunkter och vilka angrepps- och försvarsmedel
de komma att göra gällande samt på vilka punkter de ämna förebringa bevisning.
Alla skriftliga bevis skola ock framläggas under förberedelsen. Dessa
föreskrifter ha dock icke erhållit en sådan ovillkorlig karaktär, att en part
skulle vara förhindrad att vid huvudförhandlingen åberopa nya omständigheter
eller förebringa bevisning, som han ej uppgivit vid förberedelsen. Endast
för det fall, att det kan antagas att partens förfarande skett för att förhala
rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt syfte,
äger rätten lämna begäran utan avseende. Även utskottet finner bestämmelse
i denna riktning påkallad för att förebygga onödigt uppskov. Utskottet
anser sig emellertid böra understryka, alt denna domstolens befogenhet att
vägra upptaga utredning endast bör komma till användning i sådana fall då,
såsom ock framgår av ifrågavarande stadgandes avfattning, partens syfte
varit att tillskansa sig en oberättigad förmån i förhållande till motparten;
beror partens förfarande på förbiseende eller bristande insikt, bör han icke
drabbas av en så sträng påföljd.

Förfarandet i brottmål.

Nu gällande rättegångsbalk innehåller endast ett fåtal bestämmelser om
rättsskipningen i brottmål. Regleringen av detta viktiga område är för närvarande
mycket knapphändig och de lagbestämmelser, som meddelats, lia i
allmänhet tillkommit i samband med reformer inom strafflagstiftningen och
utom rättegångsbalkens ram. I förslaget har straffprocessen gjorts till föremål
för självständig behandling. Sålunda har i den huvudavdelning av förslaget,
som rör rättegången i allmänhet, upptagits en särskild underavdelning
för rättegången i brottmål, behandlande bl. a. förutom tvångsmedlen rätt till
åtal, den misstänkte och hans försvar, enskilt anspråk i anledning av brott
samt förundersökning i brottmål, ämnen som nu äro icke alls eller allenast
ofullständigt reglerade. I den huvudavdelning, som avser rättegången i underrätt,
har likaledes i en särskild avdelning inrymts bestämmelser örn rättegången
i brottmål.

Vad angår de allmänna grunder, å vilka straffprocessen borde uppbyggas,
yttrade departementschefen i propositionen till 1931 års riksdag, att den
ackusatoriska principen borde tillämpas. Denna princip innebär, att liksom

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

i tvistemål domstolens uppgift i stort sett begränsas till processledande och
dömande verksamhet, medan initiativet till åtalet och målets utredning i
huvudsak anförtros åt parterna; därvid skall den misstänktes försvar i förhållande
till åtalet intaga en fullt självständig ställning. Utskottet anslöt sig
till denna uppfattning och framhöll beträffande den ackusatoriska processens
företräde, att domstolen vid denna kunde under målets utredning intaga den
värdiga och återhållsamma ställning, som vore ägnad att trygga dess opartiskhet
och stärka den allmänna tilliten till rättsskipningen; uppgiften att
samla bevismaterialet lades på organ, som ur olika synpunkter vore bättre
lämpade härför än domstolen.

Som departementschefen och utskottet erinrat, förutsätter den ackusatoriska
principens genomförande att i fråga om brott, som hör under allmänt
åtal, åtalet föregås av en förberedande undersökning i syfte att bereda åklagaren
material för bedömande, om åtal skall anställas eller ej. En sådan förberedelse
är ock nödvändig med hänsyn till huvudförhandlingens koncentration;
i detta hänseende har förundersökningen samma uppgift som förberedelsen
i tvistemål.

Mot de grundsatser, som sålunda varit vägledande vid förslagets utformning,
har utskottet icke funnit något att erinra. Enligt utskottets uppfattning
har förslaget på ett lyckligt sätt avvägt förhållandet mellan det allmännas
intresse av brottslighetens beivran och den enskildes rättsskydd. De befogenheter,
som i ena eller andra hänseendet tillkomma polis- och åklagarmyndighet
samt den för brottet misstänkte, ha närmare avgränsats. I vissa fall
har polis- och åklagarmyndighetens ställning stärkts.

Detta gäller särskilt den i förslaget fastställda skyldigheten att inställa sig
till förhör inför förhörsledaren. Samtidigt har emellertid närmare reglerats
denna skyldighets omfattning; föreskrifter ha sålunda meddelats örn den
tid, varunder kvarhållande för förhör må äga rum, liksom till skydd för att
förhöret ej bedrives efter inkvisitoriska grundsatser eller den misstänkte utsättes
för obehörig psykisk eller fysisk påfrestning. Som en särskild förtjänst
hos förslaget vill utskottet framhålla, att den misstänkte tillförsäkrats
rätt att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare; rätt
för den misstänkte att på det allmännas bekostnad erhålla offentlig försvarare
föreligger redan under förundersökningen. Enligt förslaget skall offentlig
försvarare förordnas, då domstolen på grund av sakens beskaffenhet eller
av annan anledning finner den misstänktes rätt icke kunna tillvaratagas
utan biträde. Domstolen har alltså att självmant och oberoende av den misstänktes
begäran tillse, att den misstänkte åtnjuter betryggande försvar. Är
den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest på den misstänktes
begäran offentlig försvarare förordnas.

Inom straffprocessen intaga de straffprocessuella tvångsmedlen en viktig
plats. Ändamålet med dessa tvångsmedel är i främsta rummet att förebygga
att den misstänkte undandrager sig lagföring och straff eller genom sitt
förhållande förhindrar eller försvårar sakens utredning. Även örn tvångs -

Utskottets yttrande.

medlen utgöra ett nödvändigt vapen i kampen mot brottsligheten innebära
de dock, såsom 1931 års utskott framhöll, ingrepp i rättigheter, som för den
enskilde äro av stor betydelse; av denna anledning måste tillses å ena sidan
samhällets intresse av att förövade brott verksamt beivras och å den
andra, att den enskildes rättigheter icke därigenom få vika i högre grad än
som är oundgängligen nödvändigt. Ur sist angivna synpunkt förordade 1931
års proposition, liksom utskottet, att varje åtgärd, som medförde förlust av
den personliga friheten under någon mera avsevärd tid, borde underställas
domstols eller domares prövning. I förslaget ha som frihetsberövande åtgärder
i viss anslutning till den lagstiftning i detta ämne, som genomfördes år
1933, upptagits anhållande och häktning. Polis- eller åklagarmyndighet har
tillagts rätt att anhålla. Häktning däremot kan beslutas endast av rätten.
Underrätt är härvid domför med en lagfaren domare. Då någon anhållits,
skall sist å femte dagen därefter till rätten avlåtas framställning om hans
häktande och rätten har att i regel inom fyra dagar därefter hålla häktningsförhandling;
i fall, då huvudförhandling i målet hålles inom en vecka,
kan dock med prövningen av häktningsfrågan anstå till denna.

I förhållande till gällande rätt innefattar förslaget i denna del den avvikelsen,
att häktningsfrågan omedelbart prövas av rätten, medan häktning enligt
gällade rätt må beslutas av vissa åklagar- och polismyndigheter samt
domstolen har att pröva häktningsfrågan först vid det rättegångstillfälle, som
utsatts för målets behandling, vid rådhusrätt senast å åttonde och vid häradsrätt
senast å fjortonde dagen från den dag, då anmälan om häktningen
inkom till domaren. Uti två likalydande motioner I: 183 och II: 240 har
framförts erinran, särskilt ur arbetssynpunkt, mot införande av rätten som
häktningsmyndighet.

I viss mån sammanhänger den av processlagberedningen förordade anordningen
med förslagets ståndpunkt, att häktning icke längre skall som nu
innefatta inledande av åtal utan begränsas till sin uppgift som tvångsmedel.
Då behov av häktning kan uppkomma redan under förundersökningen och
innan utredningen är i det skick, att åtal kan väckas, måste frågan om häktning
i annan ordning bringas inför rättens prövning. Något hinder föreligger
emellertid icke att åklagaren väcker åtal samtidigt med sin framställning i
häktningsfrågan; för sådant fall kan, som redan erinrats, med häktningsförhandlingen
anstå till huvudförhandlingen, om denna hålles inom en vecka.
Med hänsyn lill såväl den enskildes rättssäkerhet som ock prövningens beskaffenhet
— häktning är i intet fall obligatorisk utan beror av en avvägning
mellan olika intressen — är enligt utskottets uppfattning den föreslagna
ordningen att föredraga framför den nu gällande. Även om någon ökning
i arbetsbördan härigenom skulle uppstå, synes denna omständighet
dock icke böra vara avgörande.

Vad angår de i förslaget upptagna häktningsgrunderna återkommer utskottet
till denna fråga i samband nied redogörelsen för de ändringar i förslaget,
som utskottet förordar.

I vissa fall kan enligt förslaget reseförbud träda i stället för häktning.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Såsom 1931 års utskott framhöll torde detta tvångsmedel i många fall kunna
ersätta anhållande eller häktning och utskottet har intet att erinra mot
dess upptagande i lagstiftningen. Ett i viss mån nytt tvångsmedel är ock
kvarstad och skingringsförbud till tryggande av det allmännas anspråk på
böter, värdet av förverkad egendom eller annan ersättning eller målsägandes
anspråk på skadestånd. De i förslaget upptagna bestämmelserna örn beslag
och om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning innehålla
icke någon mera väsentlig principiell avvikelse från gällande rätt. Utskottet
har icke funnit anledning till erinran mot nu angivna delar av förslaget.
Det i nyssnämnda motioner framställda yrkandet, att rätten måtte
befrias från skyldigheten att på undersökningsledarens eller åklagarens begäran
pröva fråga om reseförbud och att besluta om kvarstad, skingringsförbud
och beslag, kan utskottet sålunda icke tillstyrka.

Bevisningen.

I nära samband med förhandlingens koncentration och muntlighet står
frågan örn den fria bevisprövningen. Såsom 1931 års utskott framhöll har i
vårt land sedan långt tillbaka övergång till fri bevisprövning ansetts vara ett
av de viktigaste önskemålen för främjande av en god rättsskipning. Genom
den koncentrerade muntliga förhandlingen skapas det nödvändiga underlaget
för en fri bevisprövning. Vid en sådan förhandling möjliggöres den allsidiga
belysning och den sovring av processmaterialet, som utgör en förutsättning
för att domstolen skall kunna bilda sig en tillförlitlig uppfattning örn vad i
målet skall anses som sant och sålunda skall kunna godtagas såsom bevisat.
Det ligger i öppen dag att domarens prövning är fri endast i den meningen,
att han ej är bunden av legala regler samt att bedömandet måste vila ej på en
subjektiv uppfattning utan på objektiva grunder; vid denna prövning skall
beaktas allt som förekommit. Som redan erinrats är härvid parternas personliga
hörande av stor betydelse.

Som särskilda bevismedel ha i förslaget upptagits bevis genom vittne, förhör
med part under sanningsförsäkran, skriftligt bevis, syn och bevis genom
sakkunnig. Av dessa utgör förhör med part under sanningsförsäkran
en nyhet för vår rätt. Till stöd för dess upptagande i lagstiftningen föreligga
starka skäl.

Som processlagberedningen framhållit vinnes härigenom större garanti
för bevismaterialets pålitlighet och de avgivna utsagorna kunna i följd därav
tillmätas större betydelse som bevis. För en part, som anser sig föra en rättfärdig
sak, måste det ock framstå som en betydelsefull förmån att kunna i en
form, som innebär särskild garanti för trovärdighet, lämna sin redogörelse
för de faktiska omständigheterna i målet. Såsom 1931 års utskott förordade
kan enligt förslaget partsförhör komma till användning såväl som primärt
bevismedel som ock, då genom övrig bevisning tillförlitlig utredning ej
kunnat vinnas. Då den tilltalade i brottmål icke skäligen bör åläggas att
vara positivt verksam för sakens utredning, har ifrågavarande bevismedel i
sin användning begränsats till tvistemålen; med hänsyn till den likställighet,

Utskottets yttrande.

som på denna punkt ansetts böra råda mellan parterna, kan sådant förhör ej
heller äga rum med målsäganden.

Bestämmelser om skyldighet för part eller annan att i rättegång förete
skriftliga handlingar, som han innehar, saknas i stort sett för närvarande
i vår rätt. Detta förhållande har allmänt uppfattats som en stor brist i vår
rättegångsordning. Enligt förslaget införes sådan skyldighet principiellt i samma
omfattning som skyldighet föreligger för part eller vittne att genom muntlig
utsaga bidraga till sakens utredning. Vissa undantag ha dock gjorts bl. a.
för meddelanden mellan parten och honom närstående eller mellan sådana
närstående inbördes.

Beträffande de övriga bevismedlen äro de föreslagna ändringarna icke
av samma genomgripande betydelse; i fråga om sakkunnigbeviset överensstämmer
förslaget i allt väsentligt med 1934 års lag om bevisning genom
sakkunnig.

Utskottet har vid sin granskning av förslaget, i vad det avser bevisningen,
funnit detsamma böra godtagas såsom innebärande ett mycket betydelsefullt
framsteg å bevisrättens område och ägnat att i hög grad främja rättsskipningens
säkerhet. I detta sammanhang må omnämnas att den muntliga
bevisningen i regel skall upptagas i protokoll. Förslaget överensstämmer härutinnan
med vad 1931 års utskott förordade.

Instansordning och fullföljd.

Förslaget bygger liksom nuvarande rättegångsordning på treinstanssystemet.
De allmänna underrätterna skola liksom nu upptaga såväl tvistemål
som brottmål; talan kan fullföljas från underrätt till hovrätt och från hovrätt
till högsta domstolen. Från denna huvudregel givas redan nu vissa undantag
och begränsningar. Under reformarbetet har i olika sammanhang uppkommit
fråga om en förenkling av instansordningen beträffande vissa grupper av
tvistemål. Processkommissionen föreslog, att för behandlingen av handelsoch
sjörättsmål vid hovrätterna skulle inrättas särskilda avdelningar, vilka
skulle bestå av lagfarna domare och sakkunniga lekmän, ävensom att vissa
grupper av tvistemål skulle upptagas av hovrätt som första instans, örn parterna
överenskommit, att målet skulle där anhängiggöras. I båda nu angivna
fall skulle talan kunna fullföljas i högsta domstolen. Vid granskningen av
kommissionens betänkande framkom inom lagrådet stor tvekan örn lämpligheten
av kommissionens förslag, vilket möttes av starkt motstånd från
underrättsdomarnas sida och ej heller vann större anslutning bland handelns
målsmän. I 1931 års proposition framhölls, att till stöd för kommissionens
förslag kunde åberopas beaktansvärda skäl och att dessa gjorde sig starkast
gällande beträffande förslaget örn inrättande vid hovrätterna av särskilda
avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga bisittare. Då undantagande
av vissa viktiga mål från de allmänna underrätterna vore i hög
grad ägnat att rubba underrätternas auktoritet, borde dock på denna punkt
iakttagas största varsamhet.

I processlagberedningens förslag har frågan återupptagits. Här förordas,

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

att hovrätt skall som första instans äga upptaga vissa tvistemål, om parterna
skriftligen överenskommit, att tvisten upptages omedelbart av hovrätt. I de
fall, då tvisten rör penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, fordras
att värdet av det varom tvistas överstiger 3,000 kronor. Undantagna äro
ytterligare sådana mål, för vilka ett absolut forum är föreskrivet, såsom
äktenskapsmål och mål angående fast egendom. I olikhet med vad processkommissionen
föreslagit skall hovrätt tillika utgöra enda instans; någon fullföljd
i ordinär väg mot hovrättens avgörande har ej medgivits. Enligt beredningens
uppfattning skulle det föreslagna eninstansförfarandet ha till uppgift
att, utan att skäliga krav på rättssäkerhet eftersattes, tillgodose särskilt
affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. För detta behov stöde nu till
buds skiljemannaförfarandet, men ett sådant förfarande vore med hänsyn
till garantierna för avgörandets tillförlitlighet i många fall underlägset ett
domstolsförfarande; starka skäl talade enligt beredningens uppfattning för
att parterna vid sidan av skiljemannaförfarandet ägde tillgång till ett domstolsförfarande.
Då någon fullföljd icke skulle äga rum, ansåg beredningen,
att — särskilt med hänsyn till domstolens sammansättning — förfarandet
borde förläggas till hovrätt.

Vid granskningen inom lagrådet lämnade två av lagrådets ledamöter det
föreslagna eninstansförfarandet utan erinran. De båda andra ledamöterna
avstyrkte däremot förslaget och propositionen ansluter sig till de sistnämndas
mening. I samband härmed har departementschefen uttalat, att en lösning
av denna fråga kunde tänkas i den riktning, som på sin tid anvisats av
processkommissionen och vilken innebure förläggande till hovrätt av en
handels- och sjörättsdomstol med sakkunniga bisittare samt att processlagberedningen
ännu icke tagit ståndpunkt till frågan om de särskilda, från den
allmänna rättegångsordningen avvikande processformer, som redan nu förelåge
i fråga örn vissa grupper av mål, bland dessa handelsmål. Med hänsyn
härtill har departementschefen icke för närvarande ansett sig böra upptaga
frågan om en sådan lagstiftning.

Utskottet kan på denna punkt ansluta sig till propositionen. Emellertid ha
vid överläggningarna i denna fråga inom utskottet sympatier uttalats för
den mening, som omfattats av processlagberedningen. Som departementschefen
framhållit är frågans lösning beroende av en avvägning mellan de allmänna
intressen, som äro förknippade med instansordningens upprätthållande,
och viktiga rättsskyddsintressen. Med den stora samhälleliga betydelse,
som handeln och industrien i våra dagar äga, har det ansetts att om rättegångsordningen
lämpades efter de behov, som å detta område föreligga,
detta icke utgjorde något obehörigt tillgodoseende av enskildas intressen och
att större krav på skyndsamhet här inställde sig än beträffande rättegångsmål
i allmänhet. Ur rättsordningens synpunkt har det icke ansetts tillfredsställande
att detta intresse icke kan tillgodoses genom statliga organ utan
uteslutande genom skiljemannaförfarande. Utskottet har enats örn att understryka
betydelsen av att denna fråga upptages till närmare övervägande i
samband med regleringen av processformerna för olika grupper av mål.

Utskottets litt rande.

Grundsatserna om rättegångens munvighet, omedelbarhet och koncentration
bibehållas i förslaget även för överrättsförfarandet i den omfattning,
som kan anses betingad av dess särskilda karaktär. Vissa avvikelser lia ock
påkallats av ekonomiska och praktiska skäl.

Fullföljden från underrätt till hovrätt har principiellt anordnats på olika
sätt, beroende av om den fullföljda talan avser ett underrättens avgörande
i sak, dom, eller ett avgörande av annan karaktär, beslut. I förra fallet har
rättsmedlet benämnts vad och förfarandet i hovrätt är ordnat efter i huvudsak
samma regler som rättegången i underrätt, med förberedelse och huvudförhandling,
dock att förberedelsen alltid är skriftlig. Vissa mål, särskilt mindre
mål, kunna ock prövas utan huvudförhandling. Mot underrätts beslut fullföljes
talan i allmänhet genom besvär och förfarandet är i regel skriftligt.

Beträffande upptagande av utredning i hovrätt innefattar förslaget icke
någon ovillkorlig fordran, att den vid underrätten förebragta muntliga bevisningen
skall ånyo upptagas i hovrätten. Denna bevisning kan alltså förebringas
i hovrätten genom protokollen från underrätten. I vissa fall kan dock
på parts begäran eller örn hovrätten anser det erforderligt ny upptagning av
bevisningen äga rum. I regel äger ock part i hovrätten åberopa utredning och
bevisning, som ej tidigare förebragts. Även i denna del överensstämmer förslaget
med den ståndpunkt, som intogs av 1931 års utskott och riksdag.

Vid sin granskning av hovrättsförfarandet har utskottet icke funnit anledning
att framställa någon anmärkning mot förslaget i denna del; i fråga
örn särskilda lagrum har utskottet förordat några mindre jämkningar, som
behandlas i det följande.

Förfarandet i högsta domstolen.

En fråga, som tilldragit sig särskild uppmärksamhet, är den om fullföljden
från hovrätt till högsta domstolen. Genom den år 1915 antagna lagstiftningen
infördes i denna fullföljdsrätt, som tidigare var i stort sett obegränsad, vissa
inskränkningar, avsedda att minska högsta domstolens arbetsbörda och därigenom
förebygga en ur olika synpunkter ej önskvärd utökning av antalet
ledamöter i högsta domstolen. Med en rättegångsreform kommer, såsom
allmänt torde erkännas, denna fråga i ett nytt läge. Tydligt är att dess lösning
är i första hand'' beroende av vilka uppgifter som enligt den nya rättegångsordningen
tilldelas högsta domstolen och huruvida i denna instans det nuvarande
skriftliga förfarandet skall bibehållas eller lämna rum för en muntlig
förhandlingsordning.

Processkommissionen förordade i sitt betänkande en begränsning av fullföljdsrätten
till rättsfrågan i målet; muntlig huvudförhandling skulle äga
rum allenast på parts begäran eller om högsta domstolen fann särskild anledning
därtill. Kommissionen förutsatte, att med sålunda föreslagna begränsningar
något behov av de genom 1915 års lagstiftning införda fullföljdsinskränkningarna
ej längre skulle föreligga. Vid sin granskning av
nämnda betänkande framställde lagrådet vägande anmärkningar mot kommissionens
ståndpunkt. Sålunda ifrågasatte lagrådet starkt den förordade

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. lard. Nr 2.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

begränsningen av fullföljden till rättsfrågan; i stället borde övervägas en
allmän regel om att vid hovrättens prövning av bevisningen rörande de faktiska
omständigheterna i målet i regel skulle hero. Lagrådet ansåg det ej
heller välbetänkt att frångå 1915 års lagstiftning. Vid den behandling, som
ägnades denna fråga i 1931 års proposition, anförde departementschefen att
det på goda grunder kunde ifrågasättas, huruvida icke en så stark begränsning
av högsta domstolens prövningsrätt som föreslagits av processkommissionen,
vöre för den allmänna uppfattningen främmande och örn den icke
i särskilda fall kunde leda till resultat, som vore för rättskänslan stötande.
Beträffande frågan örn förhandlingssättet i högsta domstolen framhöll departementschefen
att, därest man överhuvud vore beredd att giva sitt erkännande
åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att öka rättsskipningens
säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, vöre det uppenbart
att denna förhandlingsform borde komma till användning även i den högsta
instansen. Denna ståndpunkt nödvändiggjorde emellertid att frågan örn fullföljdsrätten
vid det fortsatta lagstiftningsarbetet upptoges till ingående behandling.
Även 1931 års utskott och riksdag anslöto sig till denna ståndpunkt.

Processlagberedningen har i sitt förslag, med stöd av statistiskt material,
företagit en ingående undersökning av de skilda spörsmål, som sålunda föreligga.
Dess överväganden ha lett till i stort sett följande resultat.

Någon begränsning av själva fullföljdsrätten uppställes icke i förslaget.
Däremot ha alla till högsta domstolen fullföljda mål underkastats en förprövning,
vid vilken domstolen, såsom vid nuvarande dispensprövning,
är sammansatt av tre justitieråd. Denna förprövning äger rum på
handlingarna i målet. Vid förprövningen fastställes, huruvida skäl föreligga
för målets hänskjutande till fortsatt behandling av högsta domstolen i dess
vanliga sammansättning. Förekomma sådana skäl, meddelas prövningstillstånd
i målet; den fortsatta behandlingen sker då i fråga om talan mot
hovrättens avgöranden i sak, dess domar, i regel vid huvudförhandling i högsta
domstolen. De skäl, på vilka prövningstillstånd må meddelas, äro dels om
för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning det är av synnerlig vikt att
talan prövas av högsta domstolen eller parten visar, att talans prövning eljest
skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet, och dels örn
med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till den fullföljda
talans prövning. Den förstnämnda grunden avser ett måls betydelse som
prejudikat eller då det eljest är av vikt att i likartade mål samstämmiga
avgöranden komma till stånd, och den senare grunden främst sådana fall,
då riktigheten av det avgörande, som av hovrätten meddelats i det föreliggande
målet, kan ifrågasättas. Om av de i handläggningen deltagande justitieråden
någon är av den meningen att tillstånd enligt denna grund skall
meddelas, är hans mening utslagsgivande. I förslagets bestämmelser ha inarbetats
nu gällande regler örn inskränkningar i fullföljdsrätten. I överensstämmelse
härmed kan sålunda i sådant tvistemål, där motgångsvärdet icke
uppgår till 1,500 kronor, prövningstillstånd meddelas allenast på den först

Utskottets yttrande.

upptagna grunden. Beredningen uttalår som sin uppfattning, att högsta
domstolen torde vara i stånd att i sin nuvarande sammansättning uppbära
de arbetsuppgifter som skulle följa av förslagets genomförande.

Uti motionen I: 182 har förslaget i denna del gjorts till föremål för erinran.
Motionären ifrågasätter, huruvida det kan vara rimligt och riktigt, att högsta
domstolen skall själv i förhand avgöra huruvida ett mål får komma under
högsta domstolens prövning eller ej.

Frågan örn fullföljdens anordnande är, såsom redan framhållits, i hög
grad beroende av den ställning, som i en ny rättegångsordning bör tillkomma
högsta domstolen. Utskottet delar helt den uppfattning, som framförts
av 1931 års utskott och riksdag, att någon legal begränsning av fullföljdsrätten
till rättsfrågan icke bör äga rum. Mot en sådan begränsning talar
även svårigheten att uppdraga någon bestämd gräns mellan rättsfråga och
bevisning. Denna ståndpunkt utesluter emellertid icke att själva bevisförfarandet
i högsta domstolen av praktiska skäl starkt begränsas. I förslaget
har med hänsyn härtill upptagits bestämmelse, att bevis genom vittne, sakkunnig,
part under sanningsförsäkran eller syn å stället i regel icke må ånyo
upptagas i högsta domstolen. Även rätten för part att i högsta domstolen förebringa
nya omständigheter och bevis har begränsats. Som processlagberedningen
framhållit medgiva dessa bestämmelser en anpassning av prövningsrättens
omfattning med hänsyn till vad som kan i varje särskilt fall anses
påkallat ur rättssäkerhetens synpunkt.

Vad angår förhandlingssättet i högsta domstolen anser utskottet följdriktigheten
bjuda, att den muntliga partsförhandlingen som allmän princip bör
komma till användning även i högsta instans. Tydligt är emellertid att, örn
denna förhandlingsform skulle tillämpas i samma omfattning som i hovrätt,
härav skulle följa en så stark belastning av högsta domstolens arbetsbörda,
att en väsentlig utökning av högsta domstolens arbetskrafter bleve nödvändig.
Mot en sådan utökning tala starka skäl. Uppenbart är sålunda att svårigheterna
att bevara rättsskipningens enhetlighet härigenom skulle stegras
och att den även med hänsyn till en lämplig rekrytering av högsta domstolen
är ägnad att väcka betänksamhet. På grund av det nu anförda torde icke
återstå annan utväg än den som processlagberedningen anvisat eller att på
kvalitativa grunder avskilja de mål, i vilka prövningen är av enklare beskaffenhet.
Detta syfte tillgodoses genom den i förslaget upptagna förprövningen.
Vid denna underkastas, med det undantag som föreligger på grund av redan
gällande fullföljdsbegränsningar, alla till högsta domstolen fullföljda hovlättsavgöranden
en saklig granskning; för meddelande av tillstånd är tillräckligt
att någon av de deltagande justitieråden anser tillstånd böra meddelas.
Vägras tillstånd, innebär detta, att skäl till ändring i hovrättens avgörande
ej förekommit. Genom tillståndsprövningen uppdrages sålunda en
naturlig gräns mellan de fall, då högsta domstolens avgörande bör kunna äga
rum på handlingarna, och de fall, då den muntliga förhandlingen bör äga
företräde. Utskottet anser sig alltså kunna ansluta sig lill den i förslaget anvisade
lösningen. Att härvid nu giillande fullföljdsinskränkningar, örn ock i

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

förändrad form, bibehållits har utskottet funnit utgöra en erforderlig garanti
för att det åsyftade resultatet skall vinnas.

Om sålunda utskottet i princip ansluter sig till förslaget, har utskottet dock
funnit att förtydligande på vissa punkter bör äga rum. Enligt stadgandet i
54 kap. 9 § må talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende,
som väckts vid underrätt, ej komma under högsta domstolens prövning, med
mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Såsom framgår
av nästföljande paragraf innebär även frågan huruvida tillstånd skall meddelas
en prövning av målet. Stadgandet i 9 § torde därför böra innehålla, att
målet ej må komma under högsta domstolens prövning i vidare mån än som
framgår av 10 §, med mindre prövningstillstånd meddelats.

I sistnämnda lagrum bör likaledes viss jämkning äga rum. Såsom tillståndsgrund
har i punkt 2 upptagits, örn med hänsyn till omständigheterna i målet
skäl förekomma till talans prövning. Härunder inbegripes, såsom framgår
av det förut anförda, främst det fall, att anledning förekommer till ändring
i det slut, vartill hovrätten kommit. Komplettering av lagrummet, på sätt nu
angivits, bör enligt utskottets mening äga rum.

De särskilda rättsmedlen — vilka tidigare utbrutits ur processlagberedningens
förslag till rättegångsbalk och gjorts till föremål för särskild lagstiftning
— ha i propositionen återförts till den plats de intogo i beredningens förslag.
Bestämmelsernas sakliga innehåll är oförändrat. Utskottet har icke något
att erinra mot vad sålunda föreslagits.

Utskottet övergår härefter till behandling av vissa särskilda nedan upptagna
frågor, som varit föremål för övervägande inom utskottet.

Lekmäns deltagande i rådhusrätt.

Spörsmålet om lekmäns medverkan i rådhusrätternas rättsskipning har
varit föremål för delade meningar. Frågan upptogs till behandling av processkommissionen,
som kom till den uppfattningen, att det icke skulle vara
välbetänkt att alltjämt hålla lekmannaelementet utanför rättsskipningen i
städerna. Även lagrådet anslöt sig vid sin granskning av kommissionens betänkande
till denna ståndpunkt; denna upptogs ock i 1931 års proposition.
Vid behandlingen inom särskilda utskottet vid nämnda års riksdag framkom
meningsskiljaktighet. Utskottets majoritet avstyrkte inrättande av
nämnd vid rådhusrätterna, och denna ståndpunkt biträddes av första kammaren.
Andra kammaren anslöt sig däremot till en vid utskottets utlåtande
fogad reservation, vari förordades, att i rådhusrätterna nämnd borde deltaga
i handläggning av brottmål, dock ej i ringare brottmål. Processlagberedningen
har i sitt förslag förordat nämnd i grövre brottmål, och denna
ståndpunkt har i princip lämnats utan erinran av lagrådet vid dess granskning
av förslaget. Till stöd för sin uppfattning i fråga örn behovet av nämnd
i rådhusrätt har beredningen framhållit, att lekmäns deltagande vid hand -

Utskottets yttrande.

läggningen i första instans av grövre brottmål vore av betydelse med hänsyn
såväl till lekmännens särskilda erfarenhet i frågor, som vore av vikt
för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för denna
rättsskipning.

Även beträffande den omfattning, i vilken nämnd skall deltaga, och rådhusrättens
sammansättning i detta fall ha olika meningar framförts. Enligt
processkommissionens betänkande borde nämnd i allmänhet medverka i
brottmål, dock med undantag för mindre mål (polismål). Rådhusrätten
skulle, liksom i allmänhet enligt kommissionens förslag, även då nämnd
deltoge bestå av en lagfaren domare. Lagrådet uttalade vid sin granskning
av kommissionens betänkande, att nämndens medverkan borde åtminstone
tillsvidare och till dess anordningen hunnit prövas någon tid i praktiken
begränsas till verkligt allvarsamma förbrytelser, och det vore lämpligt att
ordföranden ensam representerade fackdomarelementet. En ledamot av lagrådet
fann dock, att då enligt lagrådets mening rådhusrätt i allmänhet
skulle bestå av tre lagfarna ledamöter, det vöre oegentligt att låta de grova
brottmålen avdömas av endast en lagfaren domare. I 1931 års proposition
förordades nämnd endast i grövre brottmål, och rådhusrätten skulle liksom
i andra mål vara domför med tre lagfarna ledamöter. Enligt den ovannämnda
vid särskilda utskottets betänkande fogade reservationen borde vid
sidan av den i propositionen föreslagna anordningen jämväl undersökas,
huruvida icke nämnden borde träda i stället för de båda rättsbildade bisittarna,
så att rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning motsvarande
häradsrättens. Processlagberedningens förslag innebär, att nämnd skall deltaga
i huvudförhandling och syn å stället, då målet rör ansvar för brott,
varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver; även då nämnd medverkar,
skall rådhusrätt vara domför med tre lagfarna domare.

Beträffande frågan angående omfattningen av nämndens medverkan
framhåller beredningen, att det uppenbart vore förenat med svårigheter att
på ett tillfredställande sätt uppdela brottmålen med hänsyn till behovet av
nämndens medverkan. Deltagande av nämnd i alla förekommande brottmål
skulle enligt beredningens uppfattning särskilt för de större städerna icke
vara genomförbart. Därest å andra sidan medverkan av nämnd begränsades
till de grövsta brotten, komme i ett flertal rådhusrätter nämnden att endast
i mycket ringa omfattning tagas i anspråk, och det kunde befaras att den
komme att sakna den förtrogenhet med rättsskipningen, som i fråga om häradsnämnden
ansetts vara av stor betydelse. Beredningen erinrar tillika örn
att även vid behandlingen av medelsvåra brott kunde förekomma frågor,
däri nämndens medverkan vore av särskilt värde, såsom vid bedömande av
frågor rörande tillräknelighet, villkorlig dom, tvångsuppfostran, ungdomsfängelse
eller förvaring.

Inom lagrådet har beredningens förslag lämnats utan erinran av två
ledamöter; de båda andra ledamöterna ha däremot ansett sig böra anvisa
en annan väg för frågans lösning. Enligt sistnämnda ledamöters åsikt
talade främst önskvärdheten av enhetlighet i fråga örn domstolstyperna

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

för att, då rådhusrätt i vissa mål försåges med nämnd efter mönster av
häradsrätterna, även i övrigt låta rådhusrätt med nämnd bliva organiserad
på samma sätt som häradsrätt; rådhusrätt borde alltså vid handläggning
med nämnd bestå av allenast en lagfaren domare. Dessa ledamöter framhålla,
att en konsekvens härav vore, att ej heller mindre grova brottmål
borde handläggas av ett juristkollegium; för dessa mål syntes lämpligt
att rådhusrätt sammansattes med en lagfaren ledamot och tre nämndemän.
Dessutom ha samma ledamöter förordat en sådan utvidgning av de fall, då
fulltalig nämnd skall deltaga, att därunder komme alla mål angående brott,
varå straffarbete kan följa.

I propositione i har departementschefen ansett skälen för anordningen med
nämnd böra få verka avgörande. Härför talade enligt departementschefens
mening främst den betydelse, som nämndens medverkan måste antagas äga
vid straffrättsskipningen. Denna betydelse framträdde särskilt med den inriktning,
som straffrätten under senare tid erhållit, då en individualisering
alltmera erbjöde sig. I fråga örn avgränsningen för nämndens medverkan
hade beredningen enligt departementschefens mening funnit en tillfredsställande
medelväg. En utvidgning av nämndens medverkan i den omfattning,
som förordats av två av lagrådets ledamöter, skulle erbjuda stora praktiska
svårigheter, särskilt för de större rådhusrätternas del. I fråga om rådhusrättens
sammansättning i övrigt anslöt sig departementschefen till beredningens
förslag.

Beträffande nämndens rösträtt föreslog beredningen, att nämndens mening
skulle gälla, om alla i nämnden vore ense eller ock minst sju biträdde samma
mening, som yttrats av någon av de lagfarna ledamöterna; i annat fall
skulle de lagfarna ledamöternas mening gälla. På hemställan av lagrådet har i
propositionen denna bestämmelse ändrats så, att det alltid kräves enhällighet
inom nämnden för att dess mening skall gälla.

I motionen I: 182 har förordats, att rådhusrätt borde vara domför med
allenast en domare samt nämnd med kollektiv rösträtt eller ock med en
domare jämte två lekmän som bisittare med individuell rösträtt. Vidare har
i de likalydande motionerna I: 187 och II: 246 yrkats, att rådhusrätt skall
i mål örn ansvar för brott, varå kan följa straffarbete, vid huvudförhandling
och syn å stället bestå av en lagfaren domare och nämnd. Slutligen har i
motionerna I: 185 och II: 243, vilka äro likalydande, yrkats, att nämnd skall
ha säte i rådhusrätt allenast då mål rör ansvar för brott, varå kan följa
straffarbete i över två år.

I den mån motionen I: 182 innebär att nämnd skall deltaga även i behandlingen
av tvistemål, kan utskottet icke tillstyrka motionen. En sådan anordning
torde icke låta sig genomföras inom ramen för nuvarande domstolsorganisation.
Ej heller kan utskottet biträda motionärens uppfattning, att
rådhusrätt borde bestå av en domare jämte två lekmän som bisittare med
individuell rösträtt.

Utskottet hyser för sin del ingen tvekan örn att lekmän böra medverka i

Utskottets yttrande.

straffrättsskipningen jämväl i stadsdomstolarna, och övervägande skäl tala
för att detta sker i form av nämnd. Härvid kan väl den synpunkten, att lekmännen
tillföra domstolen person- och ortskännedom, icke i fråga om stadsdomstolarna
tillmätas samma betydelse som beträffande häradsrätterna.
Däremot torde medverkan av nämnd vara av stort värde såväl beträffande
bevisbedömningen, särskilt då denna är grundad på fri bevisprövning, som
vid strafflagstiftningens tillämpning i övrigt. Med särskild styrka framträder
lekmännens betydelse, då det gäller att bestämma påföljden för brottet. Vid
den ordinära straffmätningen kunna lekmannasynpunkterna utgöra en värdefull
hjälp. Och i samma mån som samhällets reaktion mot brottsligheten
anpassar sig efter brottslingens person och levnadsförhållanden och antar
karaktären av skyddsåtgärder i stället för straff, blir värdet av lekmännens
medverkan vid reaktionens fastställande betydligt ökat. Det kan i viss mån
vara vanskligt att bedöma huru rekryteringen av nämnden kan komma att
äga rum och det intresse, som de utsedda nämndemännen komma att ägna
åt sin rättsskipningsuppgift. Emellertid torde i dessa hänseenden en gynnsam
erfarenhet ha vunnits från de städer, i vilka nämnd redan nu deltager
i rättsskipningen.

Särskilda svårigheter möta, då det gäller att inpassa nämnden i de kollegiala
stadsdomstolarna. Såsom framhållits inom lagrådet utgör en brottmålsdomstol,
bestående av ett juristkollegium jämte nämnd, en hos oss oprövad
organisation, medan man har de bästa erfarenheter av häradsrätternas organisation.
Förhållandena i städerna och på landsbygden kunna icke sägas vara
så olika att de, med utgångspunkt från att nämnd skall deltaga i brottmålsrättsskipningen,
kunna motivera en olika sammansättning av domstolarna.*
Det lär också svårligen kunna bestridas att en organisation med ett juristkollegium
jämte nämnd är ägnad att försvaga nämndens ställning och minska
dess betydelse. Nämndemännens möjligheter att göra sig gällande gentemot
ett i allmänhet enhälligt domarkollegium torde bliva mindre än i häradsrätterna.
Äro de lagfarna ledamöterna icke ense, föreligger, såsom inom lagrådet
erinrats, risk för att lekmännen skola inrikta sig på de spörsmål, beträffande
vilka juristerna råkat i delo, och icke tillräckligt uppmärksamma andra,
kanske viktigare frågor. Ett försvagande av nämndens betydelse i rådhusrätterna
kan med skäl befaras så småningom återverka även på häradsnämnden.

Enligt utskottets mening bör därför rådhusrätt, när lekmän deltaga, bestå
av en lagfaren domare jämte nämnd. Nämndemännens antal bör vara detsamma
som i häradsrätt, och nämndens rösträtt bör regleras på enahanda
sätt. Den uttalade farhågan att en så organiserad rådhusrätt skulle äga
mindre styrka än häradsrätten anser utskottet icke grundad. Ej heller torde
det förhållandet, att två av de lagfarna ledamöterna komma att lämna rum
för nämnd, när det gäller brottmål kunna anses innebära ett försvagande av
rådhusrätten i dess sammansättning med uteslutande lagfarna ledamöter.
Såsom inom lagrådet framhållits äro brottmålen i regel betydligt enklare än
tvistemålen och de i dem förekommande juridiska spörsmålen sällan av mera
komplicerad art.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vad angår nämndens medverkan synes det utskottet som örn denna i varje
fall tills vidare och innan närmare erfarenhet vunnits bör begränsas på sätt i
propositionen förordats. Att utöver vad där skett inskränka området för
nämndens deltagande skulle, såsom framhållits av processlagberedningen,
leda till att nämnden icke komme att förvärva nödig erfarenhet. Å andra sidan
torde en utökning av nämndens medverkan utöver den i förslaget förordade
stöta på praktiska svårigheter i de största städerna.

Enligt förslaget är rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande
därom, domför med en lagfaren domare, om målet rör allenast
ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning att målsägande finnes. Förslaget i denna del är betingat
av att de nuvarande polisdomstolarna skola upphöra. Enligt utskottets
mening föreligger ej tillräcklig anledning att i detta hänseende göra skillnad
mellan olika städer. Utskottet förordar därför sådan ändring i förslaget, att
nämnda domförhetsregel kommer att gälla alla rådhusrätter. I arbetsordningarna
torde böra regleras vilken ledamot som skall tjänstgöra såsom ensamdomare
i bötesmålen.

Utskottet vill slutligen erinra därom att det föreliggande förslaget icke
upptager de särskilda föreskrifter, som kunna finnas erforderliga beträffande
domstols sammansättning och förfarandet vid åtal mot unga personer.
Inom utskottet har den meningen vunnit allmän tillslutning, att lekmän med
särskild erfarenhet bland annat i fråga om ungdomsvård borde medverka
vid dylika måls handläggning; formen för denna medverkan bör enligt utskottets
mening närmare övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Advokater och rättegångsombud.

Uti 1931 års proposition uttalades att med hänsyn till de krav, som ett
muntligt förfarande ställde på parternas ombud, det vore nödvändigt att tillgång
funnes till en kår av väl utbildade personer, vilka i sin verksamhet för
den rättssökande allmänhetens betjänande ägde såväl vilja som förmåga att
främja en god rättegång och att det med hänsyn härtill borde närmare undersökas
huruvida skyldighet borde föreskrivas för dem, som fyllde vissa
kompetenskrav och yrkesmässigt uppträdde som ombud, att vara sammanslutna
i en förening med uppgift att främja en god anda inom kåren och
med rätt att utöva kontroll över sina medlemmar. Vad angår rätten att föra
annans talan inför rätta framhölls i propositionen, att det väl icke å ombud
i underrätt borde uppställas krav å juridisk utbildning men att detta krav i
fråga om överrätterna vunne i styrka. Utskottet och riksdagen anslöto sig till
propositionens ståndpunkt i fråga om angelägenheten av ett organiserat advokatstånd
men ställde sig avvisande till tanken att i överrätt skulle kunna
användas allenast rättsbildade ombud.

I 8 kap. av förslaget ha väl upptagits vissa bestämmelser om advokaternas
organisation och tillsyn å deras verksamhet. Däremot bibehåller förslaget
parts rätt att som ombud i rättegång använda annan än advokat. Enligt de
bestämmelser, som i 12 kap. 2 § meddelas om rättegångsombud, må som örn -

Utskottets yttrande.

bud brukas även den, som rätten eljest med hänsyn till redbarhet, insikter
och erfarenhet finner lämplig. Advokat intager dock såtillvida en särställning,
att någon förprövning av hans lämplighet som ombud icke förekommer.
Visar advokat eller annat ombud, som anlitas i rättegången, oredlighet, oskicklighet
eller oförstånd eller finnes han eljest olämplig, skall rätten enligt 5 §
i samma kapitel avvisa honom som ombud i målet. Är ombudet advokat,
skall rätten hos advokatsamfundets styrelse göra anmälan angående ombudets
förhållande, varjämte rätten kan förordna, att i avbidan på beslut i anledning
av anmälan han icke må brukas som ombud vid den rätten. Annat
ombud än advokat kan av rätten förklaras obehörig antingen för viss tid
eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten.

De nu nämnda bestämmelserna avse i och för sig endast tvistemål. Enligt
särskilda bestämmelser i 20 och 21 kap. äga de emellertid tillämpning även
i brottmål. Sålunda skall enligt 20 kap. 14 § om rättegångsombud för målsägande
gälla vad i 12 kap. är stadgat. Detsamma gäller enligt 21 kap. 2 §
sista stycket ombud för den misstänkte. Om försvarare, som utsetts av den
misstänkte, skall slutligen enligt 21 kap. 3 § andra stycket vad i 12 kap.
2—5 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande de nu berörda frågorna ha framställts åtskilliga motionsyrkanden.

Sålunda har i motionen II: 247 yrkats, att 8 kap. måtte utgå ur förslaget.
I motionen I: 182 har yrkats att 8 kap. måtte omarbetas. I de likalydande
motionerna I: 187 och II: 246 har yrkats, att första stycket i 12 kap. 2 §
måtte utgå samt att 5 § i samma kapitel måtte erhålla sådan ändrad lydelse,
att rättens befogenhet att förklara ombud obehörigt för viss tid eller tills
vidare att brukas som ombud vid rätten utsträckes till att avse även ombud,
som är advokat. Enahanda yrkande beträffande 12 kap. 2 § har framställts
i motionen II: 247, däri jämväl yrkats sådan ändring av 5 §, att därur uteslutas
de bestämmelser, som avse advokat.

Vidare har i de likalydande motionerna I: 183 och II: 240 yrkats, att såsom
villkor för behörighet såsom rättegångsombud måtte uppställas att ha avlagt
för behörighet till domare föreskrivna kunskapsprov.

I de liklydande motionerna I: 184 och II: 248 har yrkats, att till 12 kap. 2 §
måtte fogas ett tillägg av innehåll att vid rättegång i hovrätt och högsta domstolen
ej må såsom ombud brukas annan än advokat. Samma yrkande har
framställts i de jämväl likalydande motionerna I: 186 och 11:245.

Slutligen har i de nyssnämnda motionerna 1:184 och 11:248 samt 1:186
och 11:245 yrkats, dels att i 21 kap. 2 § måtte intagas bestämmelse örn att
såsom ombud för den som misstänkes eller tilltalas tor brott, vara kan följa
straffarbete i två år eller därutöver, ej må brukas annan än advokat, dels ock
att i 21 kap. 3 § måtte beträffande försvarare hänvisas jämväl till den sålunda
föreslagna bestämmelsen i 2 § samma kapitel.

De bestämmelser, som upptagits i 8 kap., avse icke att tillgodose något speciellt
advokatintresse. Visserligen få ledamöterna i det föreslagna advokat -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

samfundet ensamrätt till advokatnamnet, något som dock väsentligen torde
utgöra endast ett lagfästande av vad som redan nu på många håll särskilt
i domstolarna tillämpas, men genom den kontroll som advokaterna underkastas
torde förslaget snarare kunna sägas innebära en inskränkning i deras
fria yrkesutövning. Huvudsyftet med regleringen av advokatväsendet är att
i möjligaste mån säkerställa den rättssökande allmänhetens intresse. Det är,
såsom processlagberedningen framhållit, av stor vikt att de rättssökande i
sina rättsliga angelägenheter kunna söka råd och hjälp hos personer, örn vilka
de kunna äga visshet att de besitta härför nödiga kvalifikationer. Detta syfte
torde kunna vinnas därigenom att advokatkåren erhåller en offentligrättslig
organisation och underkastas nödig kontroll. Utskottet har ej funnit
anledning till erinran mot det sätt, varpå frågan om anordnandet av denna
kontroll lösts i förslaget, odh ej heller i övrigt mot bestämmelserna i 8 kap.

Enligt 15 kap. 2 § i den nu gällande rättegångsbalken skola de, som för
andra må tala och svara, vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige.
Även örn en viss tvekan kan råda rörande innebörden av detta stadgande och
tillämpningen därav i praxis varit vacklande, torde dock vara tydligt att
rätten äger möjlighet att redan vid rättegångens början avvisa ett ombud,
som icke äger erforderliga kvalifikationer. Stadgandet i första stycket av 12
kap. 2 § i förslaget utgör en motsvarighet till nyssnämnda bestämmelse i gällande
rätt. Därest, på sätt motionsvis påyrkats, nämnda stycke utginge ur
förslaget, skulle domstolen vara utestängd från möjligheten att redan från
början avvisa ett ombud, bortsett från sådana fall då ombudet är obehörigt
på grund av övriga bestämmelser i 2 § samt i 3 och 4 §§. Först om ombudet
under målets handläggning läte sig komma till last något förhållande, som
avses i 5 §, skulle avvisning kunna ske. En sådan ordning kan enligt utskottets
mening icke anses tillfredsställande, och utskottet kan icke tillstyrka
ifrågavarande motionsyrkande.

Vad därefter angår de kvalifikationsvillkor, som böra uppställas för rättegångsombud,
vill utskottet erinra om vad som i detta avseende förekom vid
1931 års riksdagsbehandling rörande huvudgrunderna för rättegångsreformen.
Särskilda utskottet, vars utlåtande på denna punkt godkändes av riksdagens
bägge kamrar, anförde bland annat, att kravet på juridisk utbildning hos ombuden
i överrätt understundom kunde medföra olägenheter. I vissa delar av
landet funnes endast ringa tillgång till juridiskt bildade sakförare, och dä
parternas talan vid underrätt i följd härav ofta fördes av andra personer,
skulle parterna i åtskilliga mål nödgas att vid fullföljd till högre rätt byta
ombud. En dylik anordning skulle kunna bliva till skada för utredningen
och tillskynda parterna ökade kostnader. Ej sällan torde parts talan även
i överrätt kunna pa tillfredsställande sätt utföras av person utan juridisk
examen, som ägde kännedom örn de särskilda förhållanden, varur målet härrörde.
Viss fara förelåge även, att införande av monopol för de rättsbildade
ombuden skulle medföra en allmän stegring av processkostnaderna. Med hänsyn
härtill förordade utskottet, att det medgåves part att jämväl i högre in -

Utskottets yttrande. “1

stans anlita det ombud, även utan juridisk examen, för vilket han hade förtroende.

De skäl, som sålunda anförts mot uppställande av kravet på ensamrätt för
personer med juridisk utbildning att kunna ifrågakomma såsom ombud i
överrätt, finner utskottet alltjämt bärande. Det nya rättegångsförfarandet
ställer visserligen ökade anspråk på rättegångsombuden med hänsyn till ett
omsorgsfullt förberedande av partens talan och deras förmåga av klar och
redig framställning. Emellertid torde det finnas personer även utan juridisk
examen, som besitta härför erforderliga kvalifikationer. Utskottet anser sig
därför icke kunna tillstyrka motionsyrkandena om införande av advokatmonopol
i hovrätt och högsta domstolen. Att märka är att införande av ett undantagslöst
advokatmonopol skulle innebära, att även juridiskt bildade personer
utanför advokaternas krets bleve utestängda från möjligheten att uppträda
såsom ombud i överrätt, t. ex. ombudsmän hos kommuner eller privata
företag såsom banker. Utskottet finner icke heller tillräckliga skäl föreligga
för de motionsvis framkomna förslagen att såsom villkor för behörighet som
rättegångsombud måtte uppställas avlagd juridisk examen eller att såsom
ombud eller enskild försvarare för misstänkt eller tilltalad i grövre brottmål
endast advokat skulle få brukas.

Då utskottet sålunda icke kan förorda advokatmonopol i någon form
vare sig i underrätt eller överrätt, innebär detta icke någon eftergift på de
krav, som måste ställas på ombuds förmåga att på ett tillfredsställande sätt
utföra sin huvudmans talan. Även enligt utskottets mening måste domstolarna
äga en vidsträckt prövningsrätt i fråga om ombudens lämplighet och befogenhet
att inskrida mot ombud, som icke äga erforderliga kvalifikationer
för sitt uppdrag. I detta hänseende ha advokaterna enligt förslaget erhållit en
särställning såtillvida, att advokat äger utan någon föregående prövning av
domstol uppträda som rättegångsombud, medan i fråga örn annan än advokat
den domstol, där ombudet uppträder, har att undersöka, örn ombudet med
hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finnes lämplig. Såsom motiv
härtill har anförts, att då enligt 8 kap. 2 § som villkor för inträde i advokatsamfundet
uppställts, att sökanden gjort sig känd för redbarhet och även
i övrigt finnes lämplig att utöva advokatverksamhet, någon föregående prövning
från rättens sida av hans lämplighet såsom ombud icke borde äga rum.
Enligt utskottets mening finnas knappast tillräckliga skäl att i detta hänseende
skilja mellan advokater och andra ombud. Fall kunna tänkas förekomma,
då en person, som är ledamot i advokatsamfundet, på grund av
något förhållande, som visserligen icke behövt föranleda hans uteslutande
ur samfundet, är olämplig såsom ombud i det föreliggande målet. Med förslagets
ståndpunkt beträffande prövningsrätten kan också befaras, att den
part, som är företrädd av annat ombud än advokat, kommer i sämre läge än
motparten, örn dennes ombud är advokat. Utskottet förordar därför sådan
ändring i 2 § första stycket, att särställningen för advokat borttages och att
rättens prövningsbefogenhet kommer att omfatta alla ombud. Denna prövning
avser enligt förslaget bl. a. huruvida ombudet med hänsyn till insikter

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

och erfarenhet finnes lämplig. Med insikter bör enligt utskottets mening förstås
icke uteslutande juridiska insikter; jämväl insikter i de särskilda förhållanden,
som äro av betydelse i målet, böra komma i beaktande. I processlagberedningens
motiv framhålles, att ombudet bör äga en viss genom praktisk
verksamhet förvärvad erfarenhet i skötandet av rättegångar. Enligt
utskottets uppfattning bör även annan genom praktisk verksamhet vunnen
erfarenhet kunna tillmätas betydelse. Med hänsyn härtill föreslår utskottet,
att uttrycket »erfarenhet» utbytes mot »tidigare verksamhet». Utskottet vill
slutligen understryka vad i motiven uttalas därom att vid bedömandet av
om ombudet besitter erforderliga kvalifikationer i nu angivna hänseenden
hänsyn bör tagas till målets beskaffenhet. Är målet enkelt och mindre omfattande,
torde sålunda icke böra ställas så stora krav på ombudet som då
fråga är om ett mera invecklat eller vidlyftigt mål. Härvid bör jämväl beaktas
att större krav måste ställas på talans utförande i hovrätt och särskilt i högsta
domstolen. Utskottet föreslår en omformulering av första stycket i syfte att
tydligare framhäva att vid lämplighetsprövningen hänsyn bör tagas till beskaffenheten
av det mål, vari ombudet uppträder.

Ej heller vad angår 5 § anser utskottet den särställning advokaterna här
tillerkänts vara tillräckligt motiverad. Visserligen äro advokaterna i disciplinärt
hänseende underställda advokatsamfundets styrelse, men för den händelse
advokat låter något sådant förhållande komma sig till last, som avses
i nämnda paragraf, torde rätten, liksom beträffande andra ombud, böra ha
i sin makt att, örn skäl äro därtill, förklara honom obehörig såsom ombud
vid den rätten för viss tid eller tills vidare. Då advokat avvisas såsom ombud,
bör rätten tillika göra anmälan därom hos advokatsamfundets styrelse. Bestämmelse
härom torde lämpligen böra upptagas såsom ett nytt stycke i
6 §; härigenom blir tydligt att sådan anmälan skall göras vare sig avvisandet
skett på grund av 2 § eller enligt 5 §. Örn nu förordade ändringar vidtagas i
5 och 6 §§, erfordras jämväl en jämkning i 22 §.

Behandlingen av mindre mål.

En fråga, som vid 1931 års riksdag ägnades särskild uppmärksamhet, rör
rättens befogenhet att redan under förberedelsen avgöra tvistemål. Till förmån
för en sådan anordning kan anföras, att den skulle vara av betydelse
särskilt i mål, där någon mera omfattande bevisupptagning icke ifrågasättes
eller erfordras. Utskottet avstyrkte som allmän regel denna utväg. Snäva
gränser borde enligt utskottets mening uppställas för möjligheten att under
förberedelsen meddela dom i målet; vid ett avgörande av denna fråga borde
beaktas å ena sidan behovet av enkelhet i rättsskipningen och å den andra
olägenheten av att vad anginge häradsrätterna lekmännens deltagande i viss
mån minskades. Frågan örn ett förenklat förfarande i mindre mål har upptagits
till övervägande av processlagberedningen. Som allmän utgångspunkt
framhåller beredningen, att betänkligheter möta att mera allmänt eftergiva
de rättsliga garantierna för prövningen allenast på den grund, att tvisten

Utskottets yttrande.

rör ett mindre värde; detta gåve icke alltid ett riktigt uttryck åt den betydelse
målet kunde äga för parterna. Denna utgångspunkt uteslöte icke sådana
förenklingar i det allmänna förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgiftens
natur i det särskilda fallet kunde visa sig ändamålsenliga. Beredningen
har tillgodosett detta syfte på det sätt, att i fall, då parterna samtycka
därtill eller rätten finner saken uppenbar, huvudförhandling kan hållas i
omedelbart samband med förberedelsen inför den lagfarna domare, som lett
denna. Genom denna anordning vunnes enligt beredningens åsikt ett snabbt
och föga kostsamt avgörande av enklare mål, vari på grund av erkännande
eller andra omständigheter någon ovisshet örn utgången icke förelåge.

I detta sammanhang må framhållas att processlagberedningen icke upptagit
till behandling de särskilda processformer, som föreligga enligt 1937
års lag örn lagsökning och handräckning för fordran.

Frågan örn ett enklare förfarande i mindre mål har upptagits till behandling
i två likalydande motioner I: 187 och II: 246. Motionärerna hemställa örn
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning rörande införande av
ett förenklat förfarande utan anlitande av rättegångsombud, när de omtvistade
beloppen äro små och målen av mera enkel beskaffenhet.

Uppenbarligen är av stor vikt att behandlingen av enklare kravmål kan
ske utan större besvär och kostnader för parterna. Detta syfte har man sökt
tillgodose genom de nyssnämnda bestämmelserna örn handräckning för
fordran. Vid det fortsatta lagstiftningsarbete, som erfordras för rättegångsreformens
genomförande, torde processlagberedningen ha att granska ifrågavarande
lagbestämmelser. I sammanhang därmed bör undersökas på vad
sätt behandlingen av de i motionerna omförmälda mindre målen lämpligen
bör ordnas.

Rättegdngsreformens ekonomiska verkningar.

De ekonomiska verkningarna av rättegångsreformen ha i olika sammanhang
varit föremål för undersökning. Ekonomisakkunniga framlade 1928
detaljerade förslag beträffande antalet erforderliga domar- och åklagarbefattningar
jämte annan personal vid domstolarna och åklagarväsendet. Även 1931
års proposition innefattade viss utredning i ämnet. Örn dessa tidigare undersökningar
gäller emellertid, att de utgingo från en i väsentliga avseenden
annan organisation än som nu kommer i fråga. Med det föreliggande förslaget,
som i stort sett bibehåller den nuvarande organisationen, har uppgiften
närmast varit att undersöka det nya rättegångssättets inverkan på personalbehovet
inom domstols- och åklagarväsendet och därav föranledda förändringar
i fråga örn personalkostnaderna.

De i propositionen framlagda kostnadsberäkningarna hänföra sig väsentligen
till överinstanserna. Att någon motsvarande uppskattning icke verkställts
beträffande underrätterna sammanhänger med att departementschefen
funnit, att arbetsbördan vid underrätterna icke komme att ökas genom rättegångsreformen
samt att reformen icke heller i och för sig vore av beskaffenhet
att böra inverka på domarpersonalens avlöningsförhållanden. För hov -

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

rätterna har inrättandet av ett antal nya ledamotsbefattningar ansetts erforderligt.
Merkostnaden härför har beräknats uppgå till omkring 132,000 kronor
om året, varvid dock får beaktas att de nuvarande kostnaderna uträknats
under förutsättning att antalet hovrätter vore sex. Det ändrade förfarandet
i högsta instans har ansetts medgiva en väsentlig nedsättning av
antalet revisionssekreterare, varigenom skulle ernås en årlig besparing av
166,500 kronor. Till förstärkning av arbetskrafterna hos justitiekanslersämbetet
har beräknats åtgå ett årligt belopp av 40,500 kronor. Utöver sålunda
angiven kostnadsökning och besparing har emellertid i andra avseenden ansetts
kunna uppkomma en icke närnlpire uppskattad ökning av statsverkets
utgifter för rättegångsväsendet, såsom i fråga om ersättningar av allmänna
medel åt vittnen och parter i överrätt samt till biträden åt tilltalade eller misstänkta
personer, reseersättningar åt domare och åklagare ävensom avlöning
till ett antal landsfogdeassistenter, som kunde behöva nyanställas. I dessa
delar har icke ansetts möjligt att nu verkställa någon siffermässig beräkning.
Besparingsberedningen, som tagit del av den verkställda utredningen, har
för sin del funnit, att de merkostnader, vilka skulle visa sig stå i samband
med en ny rättegångsordnings genomförande, icke vore av den storleksordning,
att anledning förelåge att av statsfinansiella skäl avråda från reformförslagets
framläggande, därest detta av andra skäl ansåges vara av stor betydelse.

Då utskottet haft att taga ställning till den föreliggande utredningen, har
för utskottet stått klart, att någon exakt beräkning rörande de ekonomiska
konsekvenserna av rättegångsreformen överhuvud icke kan i förväg verkställas.
Vid en sådan beräkning föreligger en särskild svårighet däri, att i fråga
om vissa av de organisatoriska åtgärder, som satts i samband med rättegångsreformen,
behov förelegat redan under nuvarande rättegångsordning,
även om dessa behov bliva särskilt aktuella på grund av reformens genomförande.
Vad särskilt angår häradsrätterna må i detta sammanhang erinras
om lagrådets av departementschefen återgivna uttalande, att arbetet i
många domsagor vore så ordnat, att häradshövdingens arbetskraft utnyttjades
till bristningsgränsen. Åtgärder för avhjälpande av dessa olägenheter
torde dock inom kort kunna påräknas. Genom proposition (nr 252) har
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att godkänna i propositionen framlagda
huvudgrunder för en omorganisation av domsagoförvaltningen m. m., syftande
till bland annat en mera rationell personalorganisation i domsagorna.
Syftet med de nu framlagda kalkylerna får också anses ha varit allenast att
giva en ungefärlig uppfattning om reformens verkningar i ekonomiskt avseende.
Med nu antydda utgångspunkter har utskottet icke ansett sig böra i
detalj ingå på någon närmare granskning av de gjorda beräkningarna. Utskottet
vill emellertid framhålla, att det nya förfarandet i kvalitativt hänseende
kommer att ställa skärpta krav på domstolarna, detta såväl vad angår
målens handläggning och avgörande vid huvudförhandling som i fråga örn
den förberedande behandlingen med de nya uppgifter, som därvid i olika
hänseenden tillkomma. Otvivelaktigt nödvändiggör detta förhållande en

Utskottets yttrande.

ganska genomgripande förändring av arbetssättet vid domstolarna och särskilt
vid häradsrätterna, och det kan ifrågasättas om de sistnämnda med de
arbetskrafter, som nu stå till häradshövdingens förfogande, i allo äro skickade
att fullgöra de uppgifter, som komma att åläggas dem. Om det nya
rättegångsförfarandet skall kunna genomföras, måste emellertid arbetskrafter
i tillräckligt antal och med tillräckliga kvalifikationer jämte sådana
hjälpmedel som fonetisk upptagning eller stenografering i den mån så finnes
erforderligt ställas till domstolarnas förfogande.

Även om sålunda i vissa hänseenden statsverkets utgifter för rättsskipningen
efter reformen skulle visa sig uppgå till högre belopp än som antagits
i propositionen, finner utskottet det likväl uppenbart, att kostnaderna
icke kunna bliva av den storleksordning, att de kunna åberopas som
ett skäl mot reformens genomförande. I detta sammanhang kan nämnas, att
en företagen undersökning rörande utgifterna för domstolsväsendet i Norge
icke givit anledning att förmoda, att den därstädes under 1927 och 1936
genomförda civilprocessreformen skulle i det hela ha medfört ökade utgifter
för det allmänna; snarare föreligger stöd för ett antagande i motsatt
riktning.

I propositionen har upptagits till undersökning frågan om det nya förfarandets
inverkan å processkostnaderna. Departementschefen har därvid
framhållit att i förslaget vidtagits särskilda anordningar för förbilligande
av rättegången i mindre mål, såsom tvistemåls avgörande i vissa fall i omedelbart
samband med förberedelsen, samt strafföreläggande i mindre brottmål.
Vad angår spörsmålet huruvida processkostnaderna skulle komma att
ökas därigenom att parterna med det nya förfarandet ej längre skulle förmå
att i samma omfattning som tidigare själva föra sin talan utan nödgas
anlita advokater, har departementschefen avvisat denna farhåga såsom i
stort sett ogrundad. Förslaget bibehölle den i vårt land av ålder gällande
grundsatsen, att part i alla instanser ägde själv föra sin talan; ej heller infördes
genom förslaget något advokatmonopol. Vad angår överrättsförfarandet
har departementschefen framhållit, att det vore obestridligt att detta
i viss mån krävde ökad inställelseskyldighet av parterna liksom att i de
fall, då sådan inställelseskyldighet förelåge, kostnaderna komme att i viss
mån stiga. Sammanfattningsvis har departementschefen om förfarandets inverkan
på processkostnaderna anslutit sig till vad i denna fråga yttrats i
1931 års proposition, att i det större antal mål, där rättegången vore avslutad
med första instansens dom, kostnaderna oftast snarare komme att understiga
än överstiga vad nu vore vanligt samt att i de mål, som fullföljdes
till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komme att, om ock ej i alltför hög
grad, överstiga de nuvarande. Utskottet anser sannolikt, att utvecklingen
kommer att bekräfta detta uttalande.

Detaljbestämmelserna i förslaget.

Utskottet övergår härefter till detaljbestämmelserna i förslaget, i den mån
de icke berörts i det föregående.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

1 kap.

Enligt 3 § skall i domsaga, om göromålen kräva det, finnas en eller flera
biträdande domare. I den till riksdagen nyligen avlåtna propositionen (nr 252)
angående omorganisation av domsagoförvaltningen m. m. föreslås att de nuvarande
biträdande domarna skola benämnas tingsdomare. Utskottet föreslår,
att samma benämning införes i förevarande paragraf.

Enligt förslaget skall häradsrätt liksom för närvarande bestå av häradshövding
och nämnd; dock är i vissa fall, vilka huvudsakligen avse måls beredande
och annan handläggning, som faller utanför huvudförhandlingen, häradsrätten
domför utan nämnd. Att lekmän böra deltaga i häradsrätternas
rättsskipning och att detta alltjämt bör ske i den hos oss hävdvunna formen
genom nämnd torde icke vara föremål för någon meningsskiljaktighet.

I motionen 11:239 har yrkats, att nämndens centrala funktion klart formuleras
i den nya rättegångsbalkens första kapitel. Motionärerna framhålla
bland annat, att ett uttryck i lagtext för nämndens funktion vore på sin plats
så mycket mera som ibland vissa missuppfattningar om nämndens ställning
och funktioner gjort sig gällande.

Förslaget innebär icke någon ändring i gällande rätt beträffande de uppgifter,
som tillkomma nämnden. Nämndens funktion uttryckes klart genom
det i 4 § upptagna stadgandet, att i häradsrätt dömer häradshövdingen med
nämnd, ett stadgande som nära ansluter sig till motsvarande bestämmelse
i 1 kap. 1 § av den nu gällande rättegångsbalken. Att i lag giva ett närmare
uttryck för nämndens funktion synes utskottet varken lämpligt eller
möjligt. Naturligt är att olika meningar kunna råda beträffande frågan på
vilket område nämndens betydelse framför allt gör sig gällande. Det bör
emellertid fasthållas att nämndens funktion är att deltaga i dömandet.

Enligt 5 § skola i varje tingslag finnas aderton nämndemän; om flera
nämndemän erfordras, bestämmer Konungen deras antal. I nämnd skola
sitta minst sju och högst nio; dock är i vissa mindre brottmål häradsrätten
domför med tre i nämnden. Beträffande omröstning i häradsrätt stadgas i
16 kap. 3 § och 29 kap. 3 §, att om alla i nämnden äro ense om skälen och
slutet eller, då i nämnden äro flera är sju, minst sju förena sig därom,
nämndens mening skall gälla; i annat fall gäller ordförandens mening.

I motionen II: 239 har yrkats, att i första stycket av förevarande paragraf
måtte stadgas, att i tingslag skall finnas det antal nämndemän, som erfordras
för att skilda orter och delar av tingslaget skola vara behörigen företrädda
inom nämnden, samt att antalet bestämmes av Konungen men icke
utan synnerliga skäl må understiga vad häradsrätten finner behövligt. Vidare
har yrkats, att andra stycket i paragrafen ändras därhän, att högsta
antalet nämndemän inom en nämnd ökas från nio till tolv, varvid tillika
en justering borde ske i 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 § i syfte att öka det antal
nämndemän, som vid tolvs närvaro i nämnden skall kunna göra sin mening
gällande gent emot juristdomaren.

Utskottets yttrande. 1 kap.

En nedsättning av det nuvarande maximiantalet nämndemän från tolv
till nio har av departementschefen synts motiverad med hänsyn till angelägenheten
att, såvitt möjligt, begränsa det antal nämndemän, som skola
utses för varje tingslag, och möjliggöra en lämplig arbetsfördelning mellan
dessa. Vidare har departementschefen ansett en sådan begränsning, vilken
torde motsvara vad redan nu allmänt iakttages, vara önskvärd med hänsyn
till statsverkets utgifter för nämndemännens tjänstgöring. För egen del har
utskottet ej funnit anledning att frångå förslaget på denna punkt. Jämväl i
fråga om nämndens rösträtt anser utskottet förslaget vara väl avvägt. Därest
antalet nämndemän i enlighet med motionärernas yrkande bestämdes till
minst sju och högst tolv, skulle vissa svårigheter möta att erhålla en tillfredsställande
omröstningsregel.

Den i förslaget upptagna regeln om det antal nämndemän, som skola finnas
i varje tingslag, bygger på den uppfattningen, att antalet bör vara så
stort, att det medger en uppdelning av nämndemännens tjänstgöring. Det
angivna antalet aderton är endast ett minimiantal, som möjliggör att nämndemännen
kunna indelas till tjänstgöring i två grupper. Såsom framhållits
i motiven torde i åtskilliga tingslag detta antal vara otillräckligt. Det synes
utskottet lämpligt att i lagen angives ett minimiantal och att det, liksom enligt
gällande rätt, överlämnas åt Kungl. Majit att pröva, örn behov föreligger
av ett större antal nämndemän. Otvivelaktigt finnas flera tingslag, där det
föreslagna minimiantalet är tillfyllest. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit,
innan antalet bestämmes, inhämtar yttrande från häradsrätten och att skälig
hänsyn tages till vad häradsrätten finner behövligt.

I 9 § givas bestämmelser örn tid och ställe för sådana sammanträden med
häradsrätt, som ej avse huvudförhandling med nämnd. Härunder falla sålunda
t. ex. muntlig förberedelse, upptagande av bevisning utom huvudförhandling,
behandling av frågor om häktning eller andra straffprocessuella
tvångsmedel. Det ankommer på häradshövdingen att bestämma tid och ställe
för sådant sammanträde. I motiven framhålles att för förhandlingen bör bestämmas
den plats, som med hänsyn till kostnader, välbelägenheten för parterna
och andra omständigheter finnes lämplig; ofta torde särskilt vid förberedelsen
i tvistemål kansliorten finnas vara den lämpligaste sammanträdesplatsen.
Utskottet har intet att erinra mot förslaget på denna punkt i
och för sig men vill starkt understryka angelägenheten av att sammanträde,
särskilt då det gäller muntlig förberedelse, såvitt möjligt utsättes till sådan
plats, som för parterna är den lämpligaste. 1 domsagor med flera tingslag
bör sålunda särskild hänsyn tågås till vilken plats som ur parternas synpunkt
är mest välbelägen. Å andra sidan bör ej förbises att längre och ofta återkommande
resor kunna medföra avsevärd tidsspillan för häradshövdingen
och kostnader för statsverket.

Beträffande 11 § hänvisas till vad utskottet anfört i det föregående.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 11 sami. lard. Nr 2. 7

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Enligt gällande bestämmelser om nämndemans rätt till ersättning
av statsmedel äger nämndeman vid resa för tjänstgöring vid allmänt
tingssammanträde, lagtima ting eller särskilt sammanträde för tings avslutande
åtnjuta resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet. Samma
rätt till ersättning tillkommer nämndeman vid resa för tjänstgöring vid
rannsakning med häktad person å urtima ting eller extra rättegångsdag under
lagtima ting; i visst fall äger nämndeman vid sådan tjänstgöring även
rätt till dagtraktamente. För inställelse vid sammanträde, som avses i lagen
den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa
mål och ärenden, äger nämndeman enligt lagen rätt till resekostnadsersättning.

I det nu föreliggande förslaget upptagas inga bestämmelser örn nämndemans
rätt till ersättning. I motiven framhålles att i anledning av förslaget
en viss omarbetning torde böra ske av nu gällande bestämmelser i detta avseende;
som allmän regel torde böra stadgas att rätt till ersättning av statsmedel
tillkommer nämndeman för tjänstgöring i häradsrätt, om ej för särskilt
fall sådan ersättning skall gäldas av enskild part. Ersättning till nämndeman
i stad med rådhusrätt förutsättes skola utgå efter samma grunder
som i häradsrätt och bestridas av stadens medel.

I motionen II: 244 har yrkats, att riksdagen i samband med behandlingen
av förevarande proposition måtte besluta, att dagtraktamenten skola utgå
för nämndemansuppdrag. Motionären framhåller bland annat, att genom
att dylik ersättning icke utgår måste vid val av nämndemän tillses att endast
sådana personer väljas, som äga ekonomiska förutsättningar för att mottaga
uppdraget. Därigenom bär möjligheten att fritt välja nämndemän bland de
mest betrodda medborgarna väsentligt inskränkts. För att råda bot på detta
uppenbara missförhållande lia åtskilliga kommuner — ehuru laglig rätt därtill
saknas — likväl anslagit medel för ersättning till sina nämndemän.

Frågan örn nämndemans rätt till ersättning har tidigare vid flera tillfällen
varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda anhöll riksdagen
1937 i skrivelse till Kungl. Majit om utredning och förslag rörande traktamentsersättning
till nämndemän för tjänstgöring vid tingssammanträden. I
skrivelsen anfördes, att riksdagen funnit skäl tala för att traktamentsersättning
beredes nämndemännen i samtliga de fall, då reseersättning utgår.

I statsverkspropositionen till 1938 års riksdag anmälde chefen för justitiedepartementet,
att den begärda utredningen igångsatts. I syfte att erhålla
material för beräkning av kostnaderna för statsverket, därest nämndemännen
bereddes traktamentsersättning, hade från domhavandena införskaffats
uppgifter angående antalet tjänstgöringsdagar och resedagar för nämndemännen
år 1936. Enligt en med ledning av dessa uppgifter verkställd preliminär
beräkning skulle kostnaderna för traktamentsersättning komma att
uppgå till i runt tal åtminstone 350,000 kronor. Sedermera anförde departementschefen
i statsverkspropositionen till 1939 års riksdag, att viss utredning
i frågan verkställts men att han icke vore beredd att då framlägga något
förslag. I statsverkspropositionen till 1940 års riksdag yttrade departements -

Utskottets yttrande. 1 kap.

chefen, att någon utsträckt rätt till ersättning åt nämndemännen för kostnader
i anledning av tingsresor icke för det dåvarande syntes böra ifrågakomma.

I likhet med vad riksdagen i ovanberörda skrivelse framhållit och med vad
som anförts i nu ifrågavarande motion anser utskottet starka skäl tala för att
traktamentsersättning beredes nämndemännen. Utskottet anser det viktigt för
nämndens ställning i rättsskipningen, att nämndemansuppdraget icke övergår
till en arvodesbefattning utan alltjämt bibehåller karaktären av ett hedersoch
förtroendeuppdrag, men det kan icke anses tillfredsställande att enskilda
personer nödgas för fullgörande av detta förtroendeuppdrag vidkännas kostnader
och att valet i realiteten begränsas till dem som äga ekonomiska förutsättningar
för att mottaga uppdraget. Emellertid kan utskottet i frågans nuvarande
läge icke tillstyrka, att riksdagen, på sätt yrkats i motionen, nu beslutar
att dagtraktamente skall utgå för nämndemansuppdrag. Denna fråga
synes icke böra regleras i rättegångsbalken utan liksom nu i särskild författning.
Utskottet vill dock uttala önskvärdheten av att den utredning, som
enligt vad ovan antytts påbörjats inom justitiedepartementet, fullföljes och att
förslag i ämnet snarast möjligt framlägges för riksdagen. Ifrågavarande
spörsmål sammanhänger icke omedelbart med rättegångsreformen utan
torde böra lösas oberoende av denna. Såsom departementschefen framhållit
bör därför den utgiftsökning för statsverket, som härigenom uppkommer, icke
räknas rättegångsreformen till last.

2 kap.

Enligt 3 § i detta kapitel skall hovrätt vara delad i två eller flera avdelningar.
Beträffande avdelningarnas sammansättning stadgas att varje avdelning
skall bestå av minst fyra hovrättsråd, av dem en ordförande och en vice
ordförande, samt en eller flera assessorer. Liksom enligt gällande rätt utgår
förslaget från att hovrätternas assessorer förordnas av Konungen (jfr 4 kap.
3 §) och alltså icke äro ordinarie domare på samma sätt som hovrättsråden.

Enligt utskottets mening föreligger icke tillräcklig anledning att i lag bestämma
minimiantalet hovrättsråd å varje avdelning så högt som till fyra.
Möjlighet torde böra lämnas öppen att vid lönestaternas fastställande bestämma
en annan fördelning av antalet ledamöter å avdelningarna mellan hovrättsråd
och assessorer än den förslaget innebär. Det kan också tänkas att
åtminstone i de minsta hovrätterna kan finnas nödvändigt att begränsa hela
antalet ledamöter å någon division till fyra. Då det synes utskottet vara av
vikt att någon eller några ledamotsplatser å varje division reserveras för assessorer,
föreslår utskottet att minimiantalet hovrättsråd å varje division bestämmes
till tre. Vid 4 kap. 3 § föreslår utskottet att möjlighet öppnas att inrätta
ordinarie assessorsbefattningar i hovrätterna.

I 5 § stadgas som huvudregel att hovrätt skall sammanträda å ort, där
den har sitt säte. Om särskilda skäl äro därtill, kan sammanträde hållas även
å annan ort. Dessutom kunna mera regelbundna sammanträden, s. k. hov -

100

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

rättsting, hållas utom förläggningsorten för huvudförhandling i mål från viss
del av domkretsen. Det ankommer på Kungl. Majit att bestämma såväl huruvida
inom en viss hovrätt hovrättsting skola hållas som ock å vilka orter
och tider tingen skola hållas.

1 motionen I: 182 har yrkats, att skyldighet borde i lag stadgas för hovrätt
att med en division åtminstone en gång om året eller, där så prövas behövligt,
oftare hålla sammanträde å annan ort än där hovrätten har sitt säte.

Enligt utskottets mening utgör anordningen med hovrättsting ett synnerligen
lämpligt medel att göra hovrätterna mera lättillgängliga för den rättssökande
allmänheten. Däremot kan utskottet icke finna lämpligt att reglera
hovrättens skyldighet att anordna dylika sammanträden på sätt i motionen
föreslagits. Behovet av hovrättsting bör beträffande varje hovrätt göras till
föremål för noggrant övervägande, och det synes utskottet ur alla synpunkter
riktigast att avgörandet härutinnan tillkommer Kungl. Majit. Av det föreslagna
stadgandet framgår uppenbart, att Kungl. Majit kan utan begäran från
hovrättens sida meddela bestämmelser om hovrättsting. Tydligt är att den
föreslagna anordningen har sin största betydelse beträffande de norrländska
hovrätterna, men den bör naturligen kunna komma till användning även i
andra delar av riket.

Processlagberedningens förslag upptog i 6 § av detta kapitel bestämmelser
om antalet hovrätter i riket och deras domkretsar. Vid tiden för avgivandet
av beredningens förslag voro antalet hovrätter fyra, nämligen Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre
Norrland. Beredningens förslag innebar, att i riket skulle utöver dessa finnas
ytterligare två hovrätter, nämligen hovrätten för Nedre Norrland, omfattande
Västernorrlands och Jämtlands län, samt hovrätten för Västra Sverige,
omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län.
Enligt beslut vid 1939 års riksdag skall inrättas en hovrätt för Västra Sverige
med säte i Göteborg och omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt
Älvsborgs län men däremot icke Värmlands län, som fortfarande skall höra
under Svea hovrätt.

Vid granskning av beredningens förslag anförde tre av lagrådets ledamöter
— under erinran om nyssnämnda beslut — att därefter icke veterligen
tillkommit några omständigheter, som brag! frågan om Värmlands län i ett
ändrat läge.

I propositionen har departementschefen anfört, att enligt hans mening starka
skäl talade för att ej i detta sammanhang upptaga till diskussion frågan örn
de olika hovrätternas domkretsar. Denna fråga sammanhängde nära med
frågan om de nya hovrätternas organisation, vilken ännu ej upptagits till
slutligt övervägande. Med hänsyn därtill och då frågan om hovrätternas antal
borde, ehuru någon meningsskiljaktighet därom icke torde föreligga, avgöras
i samband med frågan örn domkretsarna, hade departementschefen ansett
lämpligt, att samtliga dessa spörsmål reglerades i särskild lag. Bestämmelserna
i 6 § i beredningens förslag hade med hänsyn härtill ersatts med
en hänvisning till särskild lagstiftning.

Utskottets yttrande. 2 kap.

101

I motionen I: 182 har yrkats, att i förevarande kapitel borde inskrivas antalet
hovrätter och var de hade sitt säte.

Utskottet anser i likhet med motionären det vara av vikt att i rättegångsbalken
meddelas bestämmelser örn antalet hovrätter i riket. Av departementschefen
har framhållits att någon meningsskiljaktighet i denna fråga
icke torde råda. Under den utredning, som tidigare förekommit rörande antalet
hovrätter i riket, har förutsatts att den erforderliga uppdelningen av de
äldre hovrätterna skulle genomföras innan rättegångsreformen trädde i kraft,
så att vid denna tidpunkt hovrättsorganisationen vore fullt rustad att övertaga
de uppgifter, som enligt det nya förfarandet tillkomma hovrätterna.
Enligt utskottets mening kan med säkerhet antagas att hovrätten för Nedre
Norrland skall ha kommit till stånd redan före rättegångsbalkens ikraftträdande.
Vid sådant förhållande torde hinder ej möta att i rättegångsbalken
intaga bestämmelser i ovanberörda hänseende. Däremot synes frågan om
hovrätternas domkretsar ännu icke vara i det skick, att slutlig ståndpunkt
härtill nu kan tagas. Än mindre kan utskottet tillstyrka att, på sätt i nyssnämnda
motion yrkats, hovrätternas förläggningsort bestämmes i lagen.
På grund av det anförda föreslår utskottet, att i 6 § intagas bestämmelser om
antalet hovrätter och deras benämningar samt att frågan om hovrätternas
domkretsar hänvisas till reglering i administrativ ordning. Då detta är en anslagsfråga,
kräves riksdagens medverkan för regleringens fastställande.

3 kap.

De grundläggande bestämmelserna om högsta domstolens ställning, organisation
och verksamhet upptagas för närvarande i regeringsformen. I förslaget
ifrågasättes icke någon mera väsentlig ändring i dessa bestämmelser.
Vissa organisatoriska föreskrifter rörande högsta domstolen ha erhållit plats
i rättegångsbalken, såsom föreskrifter örn att högsta domstolen skall vara
delad i två eller flera avdelningar, örn måls avgörande i vissa fall av högsta
domstolen i dess helhet och örn behandling av frågor rörande tillstånd att
talan må komma under högsta domstolens prövning. Till frågan huruvida
ytterligare föreskrifter om högsta domstolens organisation böra upptagas i
rättegångsbalken har departementschefen, i likhet med lagrådet, ansett det
icke vara möjligt att för närvarande intaga slutlig ståndpunkt; i viss mån
sammanhänger den med de ändringar i regeringsformen, som kunna finnas
påkallade i anledning av rättegångsreformen.

Varken i gällande lag eller i förslaget finnes någon bestämmelse örn var
högsta domstolen skall sammanträda. I motionen I: 182 har anförts, att i
lagen borde intagas föreskrift att högsta domstolen med en avdelning skall
sammanträda å annan ort än där domstolen har sitt säte. Motionären framhåller,
att en avdelning av högsta domstolen borde åtminstone en gång örn
året sammanträda för måls handläggning och avgörande i en var av de städer,
där hovrätt har sitt säte.

Enligt utskottets mening kunna skäl anföras för att högsta domstolen, i
likhet med vad som föreslagits beträffande hovrätterna, förlägger sina sam -

102

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

manträden till orter, som för parterna äro mera välbelägna än landets huvudstad.
Å andra sidan skulle en dylik anordning medföra stora praktiska
svårigheter. För att några mera allmänna fördelar skulle kunna vinnas,
måste säkerligen sammanträden utom förläggningsorten anordnas i så stor
utsträckning, att det kunde verka förryckande på domstolens arbete. Utskottet
anser sig därför icke kunna tillstyrka en bestämmelse i den av motionären
antydda riktningen. Det bör emellertid enligt utskottets mening icke
vara uteslutet att högsta domstolen i särskilda fall sammanträder å annan
plats än förläggningsorten. Att i lagen intaga något stadgande härom synes
emellertid icke erforderligt.

4 kap.

I fråga om tillsättande av domartjänster ansluter sig förslaget i väsentliga
avseenden till gällande rätt. Den viktigaste nyheten är, att rådmän även i
andra städer än Stockholm skola utnämnas av Kungl. Majit. Frågan örn val
av borgmästare och rådman har hänvisats till särskild reglering. Förslaget
bygger härvid på den förutsättningen, alt det genom val framkomna förslaget
skall upptaga tre personer.

I motionen I: 182 har yrkats, att bestämmelsen om val av borgmästare och
rådman borde utgå ur förslaget samt att jämväl dessa domare borde vara
statens domare.

Såsom utskottet i det föregående framhållit utgår förslaget från att den
kommunala rättsskipningen i städerna tills vidare skall bibehållas. Så länge
detta är förhållandet och rådhusrätten sålunda fyller den dubbla funktionen
av domstol och ett stadens förvaltningsorgan, torde det vara nödvändigt att
staden bibehålies vid ett visst inflytande vid tillsättande av borgmästare och
rådmän. Utskottet anser sig därför icke kunna tillstyrka nämnda motion.
Att Kungl. Majit tillagts rätt att beträffande alla städer utnämna rådmän
finner utskottet vara en avgjord förbättring, då härigenom skapas större
garantier för en tillfredsställande rekrytering av stadsdomartjänsterna. Till
frågan om den närmare utformningen av bestämmelserna om domarval i
städerna saknar utskottet anledning att i detta sammanhang taga ställning.

Enligt 3 § i detta kapitel skall, i likhet med vad för närvarande gäller,
assessor i hovrätt förordnas av Kungl. Majit. Hovrätternas assessorer, som
genomgått en grundlig utbildning och vilkas lämplighet för domarbanan
underkastats en ingående prövning, utgöra enligt utskottets mening en värdefull
tillgång för hovrätternas dömande verksamhet. De äro jämväl skyldiga
att mottaga förordnande som revisionssekreterare samt att i viss utsträckning
tjänstgöra i underrätt, och dessa tjänster utgöra sålunda ett slags genomgångsbefattningar.
Assessorerna ha numera erhållit tryggare anställningsförhållanden
än tidigare. Med nuvarande organisation kunna de emellertid icke
inträda såsom ledamöter i hovrätt under annan förutsättning än att någon
ordinarie hovrättsdomare åtnjuter ledighet eller hans tjänst är obesatt. I 2
kap. 3 § har utskottet föreslagit en ändring åsyftande att reservera någon

Utskottets yttrande. A kap.

103

eller några ledamotsplatser å varje division för assessorer. En konsekvens
härav synes vara att ordinarie assessorsbefattningar skola kunna inrättas i
hovrätterna. Utskottet föreslår därför sådan ändring i första stycket i förevarande
paragraf, att assessor skall kunna utnämnas av Kungl. Maj :t.

I 1 kap. 3 § har föreslagits tingsdomare såsom benämning på biträdande
domare. Motsvarande ändring bör göras i andra stycket av nu förevarande
paragraf. Efter den ändring utskottet föreslagit beträffande tillsättning avassessor
i hovrätt kunna första och andra styckena sammanslås.

5 kap.

Enligt 2 § i detta kapitel må, när rättens ordförande finner skäl därtill,
tillträde till offentlig förhandling vägras den som enligt vad är känt eller må
antagas ej fyllt aderton år. Stadgandet överensstämmer med vad som redan
nu gäller. I motionen II: 242 har påyrkats en skärpt utformning av ifrågavarande
bestämmelse. Till stöd härför anföres, att enligt vad erfarenheten
visat ungdomliga åhörare, vilkas sensationshunger kanske förut närts av
osund kriminallitteratur, i vissa fall ogynnsamt påverkas av bevistade brottmålsförhandlingar,
särskilt om kamrater och jämnåriga stått åtalade.

Utskottet finner de synpunkter, som framhållits i motionen, värda beaktande.
Att skärpa stadgandet i den riktningen att underåriga som regel icke
skulle få närvara vid rättegångsförhandlingar torde dock vara mindre lämpligt.
Det bör enligt utskottets mening alltjämt ankomma på rättens ordförande
att, där så kan anses påkallat med hänsyn till målets beskaffenhet
eller andra omständigheter, vägra den som ej uppnått en mognare ålder till■träde
till rättens förhandling. Däremot föreslår utskottet, att åldersgränsen
aderton år höjes till tjuguett år.

Den i första punkten av 3 § upptagna bestämmelsen om medgivande för
tjänsteman vid domstolen eller den som för sin utbildning tjänstgör vid
denna att vara närvarande vid förhandling inom stängda dörrar synes närmast
vara en ordningsföreskrift av likartad beskaffenhet med regeln i 2 §.
Med hänsyn härtill bör det ankomma på rättens ordförande att lämna dylikt
medgivande. Utskottet föreslår, att paragrafen erhåller ändrad lydelse på sätt
nu angivits.

I 6—8 §§ i detta kapitel meddelas bestämmelser om anlitande av tolk dels
då part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej är mäktig svenska
språket, och dels då den som skall höras är döv eller stum. I sistnämnda avseende
stadgas att örn förhöret ej lämpligen kan ske genom skriftligen avfattade
frågor eller svar, tolk må anlitas att biträda rätten. Enligt 8 § äger
tolk av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad och
tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål, vari åklagare för
talan, skall ersättningen gäldas av statsmedel, medan i annat fall skyldighet
att till statsverket återgälda ersättningen enligt 18 kap. 13 § skall åläggas
endera parten eller bägge.

104

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I de likalydande motionerna I: 153 och II: 158 har yrkats, att bestämmelserna
örn förhör med och tolk åt dövstumma måtte utgå ur förslaget samt
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning och
förslag till sådan lagstiftning, att de i motionerna framförda önskemålen beträffande
ökat rättsskydd åt dövstumma bleve tillgodosedda. Beträffande
innebörden av dessa önskemål hänvisas till motionerna.

Att såsom första utväg, då dövstum skall höras inför rätten, anvisa förhör
medelst skriftligen avfattade frågor och svar synes enligt utskottets
mening knappast vara lämpligt. Denna metod torde åtminstone icke som regel
vara ägnad att giva ett tillfredsställande resultat och att bereda den dövstumme
erforderligt rättsskydd. Tolk torde alltid böra anlitas då den som
skall höras är dövstum, något som emellertid icke bör utesluta att skriftliga
frågor och svar kunna komma till användning. Dessa båda metoder böra
emellertid icke vara alternativa i förhållande till varandra. Att i lagen införa
någon bestämmelse om förhör genom skriftliga frågor och svar synes icke
erforderligt. Då utskottet sålunda förordar, att nämnda bestämmelse utgår
ur förslaget, har därmed ställning icke tagits till frågan när denna förhörsmetod
bör komma till användning. Motionerna taga uteslutande sikte på
sådana personer, som äro helt dövstumma. I fråga örn personer, som äro
döva men hava talförmågan i behåll eller som ha hörseln i behåll men icke
kunna tala, kan vara lämpligt att vid förhöret åtminstone i viss utsträckning
skriftliga svar eller frågor användas.

Utskottet anser emellertid icke lämpligt att, såsom i motionerna yrkats, alla
bestämmelser om tolk uteslutas ur förslaget. I rättegångsbalken synes böra
upptagas ett stadgande därom, att då den som skall höras är döv eller stum,
tolk må anlitas att biträda rätten. Detta stadgande föreslås såsom ett tredje
stycke i 6 §, i följd varav första och andra styckena uteslutande komma att
avse tolk för den som ej är mäktig svenska språket. Genom denna uppställning
av paragrafen bliva fjärde stycket i 6 § ävensom 7 § tillämpliga även
beträffande tolk för den som är döv eller stum. De närmare bestämmelser,
som kunna erfordras beträffande sådan tolk, böra enligt utskottets mening
utfärdas i administrativ ordning; utskottet föreslår ett stadgande härom i
sista stycket. Härvid bör närmare utredas vilka fordringar som böra ställas
på ifrågavarande tolkar och huruvida auktorisation i någon form kan finnas
lämplig. I samband därmed kan jämväl frågan om tolk eller annat biträde
åt dövstumma vid andra offentliga förrättningar än förhandling vid domstol
lämpligen undersökas.

Vad i motionerna anförts beträffande frågan örn ersättning åt tolk för
dövstum synes böra närmare övervägas; bestämmelser i detta avseende böra
utfärdas i särskild ordning. Utskottet föreslår en ändring i 8 § i detta syfte.

6 kap.

I 3 § föreslår utskottet en ändring, som är påkallad av utskottets förslag
beträffande nämnds deltagande i rådhusrätt.

Utskottets yttrande. 6 kap.

105

Om protokollets uppsättande föreskrives i 8 § att protokollet över förhandling
skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig avfattning. I
motionerna I: 183 och II: 240 har påyrkats en uppmjukning av denna bestämmelse,
åtminstone i sådana fall, då uppskov med domens meddelande
äger rum. I 1931 års proposition uttalades, att det nu tillämpade sättet i
fråga om protokollens uppsättande understundom lång tid efter själva förhandlingen
och med stöd av ofta knapphändiga minnesanteckningar måste,
såsom alltför osäkert, bringas att upphöra och protokollet färdigställas vid
själva förhandlingen; endast härigenom kunde vinnas den kontroll, som
vore protokollets huvudsyfte. Till detta uttalande anslöt sig riksdagen. Lagrådet
yttrade också vid granskning av processkommissionens betänkande, att
det vöre av stor vikt att fasthålla vid regeln att protokollet skall — med
eftergift på anspråken beträffande språkriktighet och utformning — givas
definitiv avfattning redan vid förhandlingen. I den nu föreliggande propositionen
har departementschefen framhållit, att det syntes oeftergivligt att
protokollet borde vid förhandlingens slut föreligga i slutlig avfattning. Utskottet
ansluter sig för sin del härtill och kan icke förorda någon ändring
i nu ifrågavarande bestämmelse.

10 kap.

I förtydligande syfte har i 12 § införts att vad där stadgas om byggnad å
annans grund samt gruva och för gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning
avser endast tillämpningen av detta kapitel.

11 kap.

Enligt 4 § må bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill
föra talan som part eller ställföreträdare för part är behörig, ej fordras, med
mindre särskild anledning förekommer därtill. Syftet med stadgandet är
att öppna en möjlighet till lättnad i den nuvarande skyldigheten att förete
behörighetshandlingar för part eller ställföreträdare för part. Stadgandet är
av särskild betydelse beträffande juridiska personer och deras ställföreträdare.
Enligt motiven bör rätten ej ålägga t. ex. ett ombud, som uppträder
för ett aktiebolag, att styrka, att detta är registrerat och att den som ufärdat
fullmakten är därtill behörig, om det rör sig om ett känt bolag och om en
känd firmatecknare för detta.

Även enligt utskottets mening kan det icke anses erforderligt att behörighetshandlingar
företes vid rätten i samma utsträckning som för närvarande
är vanligt. Framför allt bör undvikas att den omständigheten, att part icke
kan omedelbart förete dylika handlingar, skall medföra rättsförlust för honom;
han bör i varje fall erhålla nödigt anstånd för att anskaffa erforderliga
handlingar. Å andra sidan är ur såväl rättens som parternas synpunkt av
vikt att någon tvekan rörande behörigheten icke föreligger; därest det efter
målets avgörande skulle komma i dagen att part eller ställföreträdare saknat
behörighet, kan detta föranleda den meddelade domens undanröjande på
grund av domvilla. Enligt utskottets mening har emellertid ifrågavarande

106

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

stadgande fått en alltför kategorisk avfattning. Rätten bör ha möjlighet att
infordra behörighetshandlingar så snart det gäller en part eller ställföreträdare,
vars behörighet icke är känd för rätten. Utskottet föreslår därför, att
paragrafen erhåller sådan lydelse, att bevis om behörighet ej erfordras, med
mindre rätten finner bevis böra företes.

I 5 § regleras frågan om parts personliga inställelseskyldighet vid förhandling
inför rätten. Såvitt angår huvudförhandling göres här skillnad mellan
underrätt, å ena, samt hovrätt och högsta domstolen, å andra sidan. Vid huvudförhandling
i underrätt är part skyldig att infinna sig personligen, om
hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Personlig inställelseplikt
vid huvudförhandling i hovrätt eller högsta domstolen föreligger,
om partens närvaro finnes erforderlig för utredningen.

I de likalydande motionerna I: 183 och II: 240 har hemställts att, för att
undvika en fördyring för den enskilde att vid domstol få sin talan prövad,
bestämmelsen örn skyldighet för part att personligen inställa sig vid huvudförhandling
i underrätt måtte jämkas så att ej strängare regler skulle gälla
än som föreslagits beträffande dylik skyldighet i överrätt.

Det synes utskottet uppenbart att utnyttjandet av den viktiga upplysningskälla,
som parts personliga hörande utgör, är ett av de viktigaste momenten
i en reformerad rättegångsordning och att därför skyldigheten för part att
personligen infinna sig vid huvudförhandlingen bör betydligt utvidgas i förhållande
till gällande rätt. Då huvudförhandlingen skall såvitt möjligt sammanföras
till ett enda rättegångstillfälle, böra redan i förväg alla anordningar
vidtagas för att icke vid förhandlingen skall uppstå någon brist eller lucka
i möjligheterna att utreda målet. Såsom processlagberedningen framhållit i
motiven till förevarande paragraf, måste detta iakttagas också på förevarande
punkt. Därest inställelseskyldigheten i underrätt reglerades på sätt i motionerna
påyrkats, skulle detta i själva verket innebära ett bibehållande av det
nuvarande stadgandet i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, ett stadgande som emellertid
i praxis visat sig mycket ineffektivt. Utskottet kan därför icke tillstyrka
ifrågavarande motioner.

Mot det föreslagna stadgandet beträffande parts personliga inställelseskyldighet
vid huvudförhandling i högsta domstolen har utskottet intet att erinra.
Mera tveksam ställer sig däremot frågan när det gäller huvudförhandling
i hovrätt.

Lagrådet har ansett starka skäl tala för att gränsen dragés ej mellan underrätt,
å ena sidan, och de högre instanserna, å den andra, utan mellan de
två lägre instanserna, å den ena, och högsta domstolen, å den andra sidan.

Att parts personliga hörande vid huvudförhandling i hovrätten är av största
värde för ernående av en fullständig och tillfredsställande utredning i målet
synes utskottet ligga i öppen dag. Domstolen har icke samma möjlighet
att få fram sanningen i målet, när parterna inställt sig allenast genom ombud
som när de äro personligen tillstädes. Med den i förslaget upptagna regeln
synes föreligga en viss fara, att hovrätterna icke komma att inkalla parterna

Utskottets ut frände. 11 kap.

107

personligen i den utsträckning, som förslaget åsyftar. Erfarenheten från
gällande rättstillämpning torde giva stöd för en sådan farhåga. Vid utformningen
i lagtext av förutsättningen för parts inställelseskyldighet i hovrätt är
det av särskild vikt att samma uttryckssätt icke väljes som i fråga om högsta
domstolen, då detta lätt kan leda till den missuppfattningen att part ej behövde
infinna sig oftare i hovrätt än i högsta domstolen. I sakens natur ligger
emellertid att behovet av parts personliga inställelse i högsta domstolen,
där rättsfrågans prövning träder i förgrunden, kommer att bliva vida mindre
än i hovrätt.

På nu anförda grunder förordar utskottet sådan ändring i första stycket
av förevarande paragraf, att den för parts skyldighet att infinna sig personligen
vid huvudförhandling i underrätt föreslagna regeln göres tillämplig
även på huvudförhandling i hovrätt. Utskottet vill emellertid understryka vad
lagrådet framhållit därom, att det kan förväntas att hovrätt i det fylligare material
för bedömningen, som står den till buds, oftare kan finna stöd för ett
antagande att partens personliga närvaro saknar betydelse för utredningen.
Vidare kan, såsom lagrådet jämväl påpekat, den begränsning av själva tvisten,
som ofta inträder vid fullföljd till högre rätt, göra det möjligt att avstå från
parts hörande. Om sålunda någon tvist icke föreligger beträffande de faktiska
omständigheterna i målet utan den fullföljda talan uteslutande avser en rättsfråga,
torde som regel parts personliga närvaro i hovrätten kunna antagas
sakna betydelse. Med hänsyn till nu anförda omständigheter torde den av
parternas inställelseplikt föranledda kostnadsökningen för rättegångens utförande
i hovrätt ej böra antagas bliva för parterna alltför betungande. Det
ligger för övrigt i sakens natur att hovrätten, likaväl som underrätten, vid
prövning av den betydelse parts personliga inställelse kan erhålla för målets
bedömande kommer att tillse att oskäliga kostnader ej åsamkas parterna.

12 kap.

Beträffande de ändringar utskottet föreslår i 2, 5, 6 och 22 §§ hänvisas till
vad i det föregående anförts (s. 90 o. ff.).

17 kap.

1 7 § upptagas bestämmelser örn vad dom skall innehålla. Enligt 10 §
skall domen uppsättas särskilt, d. v. s. skild från protokollet. Beträffande
brottmål finnas motsvarande bestämmelser i 30 kap. 5 och 8 §§.

Förslaget innebär på denna punkt att, i likhet med vad för närvarande är
fallet beträffande hovrätt och högsta domstolen, även i underrätt dom skall
skrivas med s. k. rubrik. 1 motionerna I: 183 och II: 240 har yrkats, att underrätt
måtte befrias från skyldigheten alt avfatta dom med rubrik.

Utskottet ansluter sig till förslaget i detta hänseende och kan icke förorda
nämnda motionsyrkande. Enligt de föreslagna reglerna örn domstols protokoll
kommer detta icke att innefatta någon sammanhängande framställning
av vad som förekommit i målet. I stor utsträckning kominer i protokollet

108

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

hänvisning att ske till handlingar, som finnas i akten. En följd härav är att
domen icke, såsom nu sker i underrätterna, kan i sitt innehåll anknyta till
protokollet utan måste uppsättas som ett särskilt utlåtande. Däremot anser
utskottet invändningar av processuell art icke behöva redovisas i rubriken i
vidare mån än som erfordras för att underlätta domskälens avfattning. Då
akten i målet, i vilken även protokollet ingår, vid fullföljd till högre rätt
översändes dit, men det ur flera synpunkter är av vikt, att originaldomen
finnes kvar hos den domstol, som meddelat domen, måste domen även i yttre
avseende uppsättas skild från protokollet.

Enligt 9 §, som reglerar bl. a. frågan om tiden och sättet för meddelande
av dom, skall, om domen ej avkunnas vid huvudförhandlingen, den avkunnas
vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles
tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas
om tiden och sättet för domens meddelande. Mot vad sålunda föreslagits
har utskottet intet att erinra. Såsom av motiven framgår avser stadgandet
icke att reglera frågan rörande den tid inom vilken utskrift av dom skall
tillhandahållas parterna, utan det förutsattes att liksom för närvarande bestämmelser
härutinnan skola meddelas i administrativ ordning. I detta hänseende
vill utskottet framhålla önskvärdheten av att det tages i närmare
övervägande huruvida icke, till lättnad för parterna, föreskrifter böra meddelas
örn skyldighet för domstolarna att mot postförskott eller på annat liknande
sätt tillsända parterna utskrift av dom.

18 kap.

Enligt 7 § kan i tvistemål rätten under vissa förhållanden förplikta ställföreträdare
för part eller parts ombud eller biträde att ersätta rättegångskostnad.
Förutsättning är att parten skall helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och att ställföreträdaren, ombudet eller biträdet genom
åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse,
som sågs. i 6 §, vållat sådan kostnad. Ersättningsskyldighet kan åläggas
även om yrkande därom ej framställts. För brottmålens del upptagas
motsvarande bestämmelser i 31 kap. 5 §.

I de likalydande motionerna I: 184 och II: 248 har yrkats att i 18 kap. 7 §
bestämmelserna om ersättningsskyldighet för ombud och biträde måtte utgå
ur första stycket samt såsom ett andra stycke upptagas föreskrifter av
innebörd att frågan om ersättningsskyldighet för parts ombud eller biträde
skall på talan av motparten prövas i särskild rättegång. Samma yrkande
har i motionerna framställts beträffande 31 kap. 5 §.

Det kan enligt utskottets mening icke vara föremål för tvekan att ombud
eller biträde, som förleder part till onödig rättegång eller gör sig skyldig till
vårdslös eller försumlig processföring, bör kunna förpliktas att ersätta sin
huvudmans motpart därigenom uppkomna kostnader. Såsom i motiven
framhållits torde det, för att ett stadgande örn sådan ersättningsskyldighet
skall få någon egentlig betydelse, vara nödvändigt att rätten äger befogenhet

Utskottets yttrande. 18 kaj).

109

alt utdöma ersättning även utan att yrkande därom framställts. Med hänsyn
härtill och då det jämväl ur andra synpunkter skulle vara olämpligt att hänskjuta
ersättningsfrågan till särskild rättegång, kan utskottet icke tillstyrka
nämnda motionsyrkande. Med anledning av vad i motionerna anförts därom,
att det ofta vore svårt att bedöma huruvida den vårdslöshet eller försummelse,
som förekommit, kunde läggas parten eller ombudet till last, vill
utskottet framhålla, att en förutsättning för ombudets ersättningsskyldighet
uppenbarligen är att det verkligen är styrkt, att ombudet gjort sig skyldig till
dylikt förhållande. Naturligen bör ombudet, om ej särskilt hinder däremot
möter — ombudet har exempelvis avvikit —- erhålla tillfälle att yttra sig
innan ersättningsskyldighet ålägges honom.

19 kap.

Varken enligt gällande rätt eller enligt förslaget kan — bortsett från fall
som avses i 2 § i detta kapitel — åtal för brott väckas vid domstolen i den
ort, där den misstänkte har sitt hemvist, örn denna domstol ej enligt andra
regler är behörig. I vissa fall kan emellertid vara lämpligt att möjlighet härtill
finnes. Om sålunda utredning och bevisning beträffande omständigheter,
som avse den brottsliga gärningen, icke erfordras, enär den misstänkte avlagt
en fullständig bekännelse eller själva gärningen eljest är uppenbar, men
det däremot gäller att utreda gärningsmannens personliga förhållanden och
karaktär, kan domstolen i hans hemort vara att föredraga såsom forum
framför gärningsortens forum. I sådana fäll liksom ock då åtalet avser en obetydligare
förseelse, som den misstänkte erkänt, kan det också innebära en
lättnad för honom att få svara vid hemortens domstol. Detta forum bör däremot
i regel icke kunna användas, då bevisning, som finnes tillgänglig i gärningsorten,
skall förebringas om själva brottet eller det eljest skulle medföra
kostnader eller olägenheter, t. ex. för målsäganden. Det torde därför böra
överlämnas åt rätten att pröva huruvida åtal lämpligen bör få väckas vid
den misstänktes hemvistforum. Utskottet föreslår att som ett tredje stycke
i 1 § upptages ett stadgande härom. Då rätten vanligen har att utfärda stämning,
kan rätten redan då stämningsansökan inkommer bedöma forumfrågan
och vägra stämning, örn målet icke lämpligen bör upptagas vid den rätten.
Rättens prövning blir av alldeles samma art som vid tillämpningen av 6 § i
detta kapitel, vilken avser fall då någon förövat brott inom skilda domstolsområden
och fråga uppstår om hans lagförande för samtliga brott vid en av
de ifrågakommande domstolarna. Enligt förslaget kan rätten bemyndiga åklagaren
att själv utfärda stämning. För att undvika att den misstänkte nödgas
inställa sig vid en domstol, som sedermera förklarar sig obehörig, torde vara
lämpligt att ett dylikt bemyndigande icke avser fall, varom i den av utskottet
förordade bestämmelsen är fråga.

20 kap.

Enligt 6 § första stycket skall allmänt åtal äga rum, då tillräckliga skäl
föreligga att den misstänkte är skyldig till brottet. Stadgandet avser att fast -

Ilo

Förstii särskilda utskottets utlåtande nr 2.

slå den s. k. legalitetsprincipen, som innebär att åklagaren är skyldig att åtala
och ej äger att anställa någon prövning av åtalets lämplighet ur allmän synpunkt.
I motiven uttalas att skyldigheten att åtala inträder först då åklagaren
på objektiva grander kan motse den misstänktes sakfällande. Vidare
förutsättes att tillräckliga skäl skola föreligga, att den misstänkte är straffskyldig
för gärningen; sålunda skall enligt motiven åtal ej äga rum, om det
är uppenbart att den misstänkte på grand av sinnessjukdom är otillräknelig.
I andra punkten av samma stycke föreskrives, att örn den misstänkte på
grund av otillräknelighet ej kan fällas till ansvar för gärningen, åtal dock
må äga ram. Syftet med detta stadgande, som tillkommit på hemställan av
lagrådet, torde ha varit att säkerställa att åtal sker även då det är ställt
utom tvivel att frihet från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen skall inträda
men åtal dock av särskild anledning finnes påkallat.

Inom utskottet ha skilda meningar uttalats huruvida legalitetsprincipen
borde komma till uttryck i rättegångsbalken eller i strafflagen. Utskottet
har dock stannat för att den bör upptagas i detta kapitel. Den avfattning,
som 6 § första stycket erhållit, torde emellertid kunna lämna rum för missuppfattningar.
Frågan rörande eventuell straffrihet för den misstänkte på
grund av hans sinnesbeskaffenhet är uppenbarligen av den art, att dess bedömande
i allmänhet icke bör ankomma på åklagaren. Förslaget kan giva
anledning till den tydligen icke avsedda tolkningen, att åklagaren i princip
skall underlåta att åtala så snart han för sin del anser den misstänkte vara
av sinnesbeskaffenhet, som utesluter straffbarhet, och att det blott har införts
en befogenhet för honom att det oaktat väcka åtal, när särskilda skäl
äro därtill.

Enligt utskottets mening är frågan om åtalsplikten beträffande personer
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet kunna antagas komma att förklaras
straffria av alltför invecklad art för att kunna lösas i detta sammanhang.
Det synes därför utskottet lämpligt att till förevarande paragraf, utan att
ingå på tillräknelighetsfrågan, överflytta vad för närvarande är föreskrivet
i 19 § 1 mom. i strafflagens promulgationsförordning och sålunda i paragrafen
allenast stadga, att åklagare skall tala å brott, som hör under allmänt
åtal. Med den av utskottet sålunda förordade avfattningen avses icke att helt
utesluta möjligheten för åklagaren att avstå från åtal mot en sinnessjuk person.
I sådana fall, då det är ställt utom varje tvivel, att den misstänkte på
grund av sinnessjukdom icke kan fällas till ansvar, och ett åtal icke heller ur
allmän synpunkt är påkallat — t. ex. i vissa fall då någon som är intagen på
sinnessjukhus kommit i tillfälle att begå brott — bör åklagaren sålunda, i
överensstämmelse med vad redan nu torde tillämpas, kunna underlåta åtal.

I 7 § meddelas bestämmelser om vissa fall, då eftergift av åtal kan äga
rum. Stadgandet avser icke att vara uttömmande; i sista stycket i paragrafen
hänvisas till de särskilda föreskrifter örn eftergift av åtal, som kunna finnas
meddelade i lag eller författning. I detta avseende vill utskottet erinra örn
den utredning rörande eftergift av åtal mot minderåriga förbrytare, varom
förslag nyligen avgivits av strafflagberedningen.

Utskottets yttrande. 20 kap.

lil

Inom utskottet har viss tvekan yppats, huruvida det kan vara lämpligt
att i den omfattning, som förslaget innebär, möjliggöra åtalseftergift vid bötesbrott.
Då utskottet likväl ansett sig kunna godtaga förslaget på denna
punkt, har utskottet utgått från att de närmare föreskrifter om eftergift av
åtal, som enligt andra stycket skola meddelas i administrativ ordning, komma
att — efter ytterligare utredning i frågan — erhålla sådant innehåll, att erforderlig
kontroll över institutets handhavande vinnes och missbruk undvikes.

Samma skäl, som utskottet vid 11 kap. 5 § anfört för en utvidgning av
den personliga inställelseskyldigheten i hovrätt för part i tvistemål, kunna
åberopas även i fråga om målsägande i brottmål. Genom hänvisningen i 14 §
i detta kapitel till ovannämnda paragraf i 11 kap. bliva också samma regler
tillämpliga.

21 kap.

I överensstämmelse med vad utskottet föreslagit vid 11 kap. 5 § förordar
utskottet i 2 § av förevarande kapitel en motsvarande utvidgning av den tilltalades
personliga inställelseskyldighet vid huvudförhandling i hovrätt.

Enligt förslaget är den misstänkte skyldig att vid huvudförhandling i underrätt
infinna sig personligen i mål om allmänt åtal för brott, varå straffarbete
kan följa. Något undantag från denna regel medgives icke. Härav och
av bestämmelserna i 46 kap. följer, att om den misstänkte i sådant mål icke
iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen, något avgörande av
målet icke kan ske i annat fall än då den tilltalade avvikit. Det bör emellertid
beaktas, att då den misstänkte är sinnessjuk eller sinnesslö, hans hörande
vid rätten ofta torde vara utan gagn. I sådana fall bör rätten ha möjlighet
att avgöra målet även i den misstänktes frånvaro. För att möjliggöra detta
föreslår utskottet att såsom ett andra stycke i 2 § upptages en undantagsbestämmelse
för nu avsedda fall. Tydligt är, att i fall, då den sinnessjuke eller
sinnesslöe icke är personligen tillstädes, ställföreträdare för honom bör enligt
1 § vara närvarande vid rätten.

I 3 § andra stycket föreslår utskottet en ändring, som är betingad'' av den
föreslagna ändrade lydelsen av 12 kap. 6 §.

23 kap.

I motiveringen till 3 § framhålles att förundersökningen i regel bör inledas
av polismyndighet och stå under dennas ledning så länge ett mera förberedande
spanings- och efterforskningsarbete äger rum. Att polismyndighet härvid
äger anlita biträde av polisman har icke ansetts behöva särskilt stadgas
Utskottet vill framhålla, att det understundom kan vara av stor vikt att då
brott misstänkes ha förövats, t. ex. vid bilkollision, tillstädeskommande polisman
omedelbart verkställer undersökning å brottsplatsen för tillvaratagande
av material, som kan vara av betydelse för utredningen. Uppenbarligen måste
han äga befogenhet härtill utan att dessförinnan lia inhämtat bemyndigande

112

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

av överordnad polismyndighet. Så förfares för närvarande allmänt i praxis,
och utskottet utgår från att förslaget icke åsyftar någon ändring härutinnan.
De åtgärder, varom här är fråga, kunna sägas falla utanför den egentliga förundersökningen.

Av 6 och 7 §§ framgår att envar, som antages kunna lämna upplysning av
betydelse för utredningen, är skyldig att inställa sig till förhör under
förundersökningen, dock endast om väglängden mellan den plats, som
utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, ej överstiger femton kilometer. Att en sådan skyldighet
fastställes i lag synes utskottet riktigt. Viss tvekan kan emellertid råda om
och i vad mån ersättning för dylik inställelse bör utgå. I 4 § inskärpes visserligen
att undersökningen bör bedrivas på sådant sätt, att ej någon onödigt
får vidkännas kostnad. Det torde dock svårligen kunna undvikas att kostnader
åsamkas den som inställt sig till förhör, t. ex. för resa och uppehälle
samt i form av förlorad arbetsförtjänst. Någon allmän regel om rätt till ersättning
för den som höres under förundersökningen har icke ansetts lämpligt
att meddela i förslaget. I motiven anföres att i vissa fall den hörde skäligen
torde böra erhålla sådan ersättning, särskilt då han för inställelsen fått
vidkännas direkta utgifter; för sådant fall borde det tillkomma undersökningsledaren
att av medel, som ställts till förfogande för polisverksamheten,
tillerkänna honom ersättning.

Att i lag stadga någon allmän rätt till ersättning i nu ifrågavarande fall är
ej heller enligt utskottets mening lämpligt. Å andra sidan synes det mindre
välbetänkt att helt och hållet överlämna ersättningsfrågan till polis- och åklagarmyndigheternas
bedömande utan några vägledande bestämmelser. Ersättning
bör givetvis icke utgå till den som skäligen kan misstänkas för brottet
eller delaktighet däri, ej heller om den hörde bor helt nära förhörsplatsen
och hans inställelse icke medför större olägenheter för honom. I vilka fall
ersättning bör utgå kan icke angivas utan närmare undersökning. Utskottet
förutsätter, att en sådan undersökning kommer till stånd i samband med
utarbetandet av de närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet,
som enligt 24 § i detta kapitel skola meddelas.

I motionen II: 242 har, såvitt angår 10 §, anförts bland annat, att enligt
gällande bestämmelser ingen skyldighet funnes för polismyndighet att vid
rättsligt ingripande rörande brott, begånget av eller mot minderårig, underrätta
barnavårdsnämnd eller låta denna representeras vid förhöret. Det samarbete
mellan polismyndighet, barnavårdsnämnd och även skola, som på sina
håll kommit till stånd, hade visat sig ändamålsenligt. Örn barnavårdsnämnden,
som inom sig hade ledamöter med pedagogisk, psykologisk och social
utbildning och med erfarenhet i fråga örn barn, hade representant närvarande
vid förhöret, skulle denne kunna ge förhörsledaren värdefull hjälp. De
rättsvårdande synpunkterna finge givetvis icke eftersättas, men närvaron av
en person, som ingåve barnet förtroende och besutte kännedom om egenhe -

Utskottets yttrande. 23 kap.

113

terna hos barns iakttagelseförmåga, sätt att reagera, suggestionen, de språkliga
svårigheterna m. m., torde icke vara utan betydelse för förhörsresultatet.
I motionen hemställes, att riksdagen vid behandling av propositionen måtte
beakta de sålunda anförda synpunkterna.

Vad i motionen anförts synes utskottet beaktansvärt. På sätt i motionen
framhållits förekommer redan för närvarande på sina hål! ett samarbete mellan
polismyndigheten, å ena, samt barnavårdsnämnden och skolmyndigheten,
å andra sidan, då fråga är om brott begångna av eller mot minderåriga. Frågan
om de särskilda bestämmelser, som kunna vara erforderliga i fråga örn
rättegången mot unga förbrytare, behandlas icke i det föreliggande förslaget
utan torde komma att framdeles upptagas till omprövning. Att i samband
därmed den i motionen berörda frågan blir föremål för närmare dryftande
är uppenbart. Men även då fråga är örn brott, som begåtts mot minderåriga,
liksom ock eljest, då minderåriga skola höras, kunna förhållandena ofta
vara sådana, att polismyndigheterna böra söka samarbete med barnavårdsnämnden
och representanter för skolväsendet. Utskottet anser det dock icke
nödvändigt att uttryckliga bestämmelser härom upptagas i rättegångsbalken;
det synes lämpligare att frågan närmare regleras i de administrativa
föreskrifter, som enligt vad i 24 § stadgas förutsättas komma att meddelas
rörande undersökningsledares verksamhet.

Enligt sista stycket i 10 § äger undersökningsledaren förordna, att vad
som förekommit vid förhör icke får uppenbaras. Den tystnadsplikt, som sålunda
ålägges, är emellertid icke ovillkorlig. Av 9 kap. 6 § framgår att straff
inträder först om någon utan giltigt skäl röjer vad enligt undersökningsiedarens
förordnande icke får uppenbaras. Utskottet har intet att erinra mot
ifrågavarande stadganden men vill framhålla vikten av att dylikt förordnande
antecknas i förundersökningsprotokollet.

I motionen II: 242 har framhållits vikten av att de rön, som den vetenskapliga
vittnespsykologien under senare decennier gjort rörande trovärdigheten
av vittnesmål, särskilt sådana som avgåves av minderåriga, beaktades
vid förundersökningen. Vidare har betonats önskvärdheten av att förhörsledaren
gåves rätt att inkalla vittnespsykologiskt sakkunnig för att vid förundersökningen
biträda vid förhör med barn samt bedöma dessas utsagor ur barnvittnespsykologisk
synpunkt.

I motiven till 12 § har framhållits att det för vinnande av ett tillfredsställande
resultat av förhöret, särskilt i fråga om minderåriga, är av största
vikt att förhöret ledes på ett ur vittnespsykologisk synpunkt riktigt sätt
samt att särskilda åtgärder böra vidtagas för utbildning i förhörsledning.
Att i lag närmare reglera det av motionärerna berörda spörsmålet torde
knappast vara möjligt. Tillgången till sakkunniga biträden ställer sig också
olika på olika platser. I samband med utfärdande av de administrativa
föreskrifter, som förutsättas i 24 § i detta kapitel, bör emellertid enligt utskottets
mening övervägas i vad mån bestämmelser i förevarande hänseende
kunna befinnas lämpliga.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 11 sami. lavd. Nr 2.

114

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

I 13 § meddelas bestämmelser om vittnesförhör vid rätten under förundersökningen.
Sådant förhör kan på undersökningsledarens begäran äga rum,
då någon, som är skyldig att vittna i målet, vägrar att yttra sig angående
omständighet, som är av vikt för utredningen, eller då det eljest finnes erforderligt
för utredningen.

Ändring i paragrafen har yrkats dels i de likalydande motionerna I: 184
och 11:248 och dels i de likalydande motionerna I: 186 och 11:245. Motionerna
överensstämma i yrkandet, att vittnesförhör skall få äga rum under
förundersökningen, först då någon skäligen kan misstänkas för brottet och
försvarare utsetts för den misstänkte. 1 motionerna I: 18ö och II: 245 föreslås
ytterligare att förhöret skall ske i den misstänktes närvaro.

Till stöd för motionerna har anförts i huvudsak följande: Det föreslagna
stadgandet innebure, att personer, som kunde antagas hava kännedom örn
ett brott, kunde höras på ed inför domstol, redan innan misstankarna riktats
mot viss person. Då vid denna tidpunkt åklagaren ensam vore fullt insatt
i saken och då den blivande svaranden eller någon representant för
honom icke vore närvarande vid förhöret, lörelåge allvarlig fara för alt
detta komme att ledas i en riktning, som sammanfölle med åklagarens teorier
örn det under utredning varande brottet. Faran härför bleve så mycket
större, som domaren icke kunde få andra upplysningar i saken än som
åklagaren eller de av denne åberopade vittnena lämnade. För den blivande
svaranden torde det endast sällan vara möjligt att vid huvudförhandlingen,
då vittnena skulle höras på nytt, få fram ytterligare upplysningar.

Att vittnesförhör skall kunna äga rum under förundersökningen, redan
innan misstankarna riktats mot viss person och sålunda utan att någon
representant för den misstänkte är närvarande, synes enligt utskottets uppfattning
icke vara riktigt. Såsom motionärerna framhållit föreligger fara
för att förhöret kan komma att ledas i viss riktning och att vittnena kunna
komma att avgiva ensidiga utsagor, vilka de sedan vid huvudförhandlingen
inför hotet om ansvar för mened icke våga rätta. Ehuru det uppenbarligen
icke avsetts, skulle det kunna ifrågasättas, örn icke den föreslagna bestämmelsen
öppnar möjlighet för undersökningsledaren att begära vittnesförhör
med någon som kan misstänkas för brottet. Vådorna av en sådan enligt utskottets
uppfattning oriktig tillämpning ligga i öppen dag. Även om sålunda
enligt utskottets mening invändningar kunna anföras mot det föreslagna
stadgandet, torde det å andra sidan icke kunna förnekas att det i
särskilda fall kan vara erforderligt att vittnesförhör äger rum under förundersökningen.
Detta kan vara nödvändigt för att skaffa en tillförlitlig
grund för åklagarens bedömande av frågan, huruvida åtal skall anställas
eller icke, och sålunda vara påkallat jämväl i den misstänktes intresse.
Såsom i motiven framhållits kan det understundom också för att minska
faran för uppskov vid huvudförhandlingen vara av vikt att vittnesförhör
anställes redan under förundersökningen. Sådana förhör böra emellertid
såsom förut anförts — icke tillåtas, förrän förundersökningen fortskridit
så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Även örn möj -

Utskottets yttrande. 23 kap.

115

ligheten till vittnesförhör inskränkes på sätt nn föreslagits, anser utskottet
likväl, att sådana förhör icke böra ingå som ett normalt led i förundersökningen
utan endast äga rum i undantagsfall. På grund härav föreslår utskottet,
att förhör endast må hållas, örn det är av synnerlig vikt för utredningen.
Därjämte bör uttryckligen föreskrivas att den misstänkte skall erhålla
tillfälle att närvara vid förhöret.

Att, på sätt motionsvis påyrkats, såsom ytterligare förutsättning för att
vittnesförhör skall få äga rum föreskriva att försvarare utsetts för den misstänkte,
synes utskottet icke behövligt. Enligt 21 kap. 3 § åligger det rätten
att tillse, att den misstänkte, örn så finnes erforderligt, erhåller biträde av
försvarare. Av 21 kap. 9 § framgår, att försvararen skall kallas till förhöret.

I 17 § inskärpes skyldigheten för undersökningsmyndigheterna å olika
orter att i mån av behov tillhandagå varandra med erforderliga åtgärder
under förundersökning angående brott. Utskottet vill understryka alt — såsom
ock framhålles i motiven — stadgandet icke gör inskränkning i den
befogenhet, som enligt särskilda föreskrifter tillkommer åklagare, polismyndighet
eller polisman att utsträcka sin verksamhet utom tjänstgöringsområdet.

Enligt 21 § skall uppteckning av utsaga, som vid förhör under förundersökningen
avgivits av misstänkt eller annan, uppläsas eller tillfälle på annat
sätt lämnas att granska uppteckningen samt den hörde tillfrågas, örn han
har något att erinra mot innehållet. Erinran, som ej föranleder ändring, skall
antecknas; därefter må uppteckningen ej ändras. Utskottet vill framhålla,
att därest den hörde efter granskningen av uppteckningen lämnar nya eller
ändrade uppgifter, dessa naturligtvis skola antecknas i protokollet utan att
någon ändring sker i uppteckningen av vad han förut anfört. Vad som i
anledning av den hördes erinringar skall ändras är allenast oriktigheter
i uppteckningen av utsaga.

24 kap.

Enligt gällande rätt kan häktning av bofast person icke ske för brott, varå
ej kan följa svårare straff än fängelse, och den som ej har stadigt hemvist
kan för sådant brott häktas endast örn mot honom förekommer skälig
anledning att han avviker. I förslaget ha uppställts samma förutsättningar
för häktning vid alla brott, som kunna förskylla frihetsstraff. Dock göres
härvid den begränsningen beträffande misstänkt, som har stadigt hemvist
inom riket, att då å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse, fara
att han avviker ej må anses föreligga med mindre han gjort förberedelse
eller försök därtill. Ytterligare stadgas att häktning ej må ske, örn det finnes
uppenbart att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter eller mistning
av befattning på viss tid.

Den skillnad i häktningsförutsättningarna vid fängelsebrott, som enligt gällande
lag föreligger mellan bofast och icke bofäst person, torde ur olika syn -

116

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

punkter giva anledning till anmärkning. Som processkommissionen framhållit
innebära sagda bestämmelser ett otillbörligt gynnande av den bofaste,
mot vilken häktningsanledning ej föreligger ens för det fall att lian
avvikit eller träffat anstalter därtill. Att utesluta häktning för det av processkommissionen
sålunda framhållna fallet skulle innebära ett betänkligt försvagande
av straffrättsskipningens effektivitet. Processlagberedningen har
med flyktfara i förevarande hänseende likställt fara för kollusion eller fortsatt
brottslig verksamhet. Utskottet har icke någon principiell erinran att
framställa häremot. Särskilt synes det utskottet vara av vikt att befogenhet
att anhålla eller häkta föreligger även vid fängelsebrott i fall, då den misstänkte
kan väntas komma att fortsätta sin brottsliga verksamhet, såsom vid
vissa misshandelsbrott. Beträffande den föreslagna utvidgningen till kollusionsfara
kunna delade meningar råda. Utskottet föreslår i denna del motsvarande
begränsning som i propositionen föreslagits beträffande flyktfara:
förutsättning för häktning bör vara att den misstänkte gjort förberedelse eller
försök till att försvåra sakens utredning. För att undvika en alltför vidsträckt
användning av häktning och anhållande förordar utskottet emellertid sådan
ändring av 1 § tredje stycket, att häktning icke skall få ske örn det finnes
sannolikt att allenast bötesstraff eller suspension kommer att följa å brottet.

När det i förslagets andra stycke stadgas, att om å brottet icke kan följa
lindrigare straff än straffarbete i två år. häktning skall ske, om det ej är
uppenbart att anledning därtill saknas, får detta icke missuppfattas såsom
innebärande någon utvidgning av de i föregående stycke angivna häktningsskälen.
Stadgandet innebär, att när sannolika skäl till misstanke om brottet
föreligga, häktning skall ske, örn det icke är uppenbart att varken flyktfara,
kollusionsfara eller fara för fortsatt brottslig verksamhet är för handen.
Stadgandet öppnar emellertid möjlighet till häktning vid mycket grova brott,
då det skulle vara stötande örn brottslingen lämnades på fri fot, även örn
något direkt stöd för förhandenvaron av något av häktningsskälen ej förebragts.

Av stor vikt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet är att prövningen
av häktningsfrågan förlagts till rätten. Att märka är emellertid att en utvidgning
av häktningsmöjlighetema också innebär en utvidgning av under -sökningsledarens och åklagarens befogenhet att anhålla den misstänkte. På
samma sätt medför inskränkningen i tredje stycket av häktningsrätten lill
sådana fall, då strängare straff än böter eller suspension kan förväntas, att
samma förutsättning gäller för rätten att anhålla.

Såsom i motiven till 3 § framhållits innebär häktning, särskilt för minderåriga,
en stark psykisk och fysisk påfrestning. Processlagberedningen hade
med hänsyn härtill i sitt förslag upptagit en allmän regel örn att häktning av
den som vöre under 18 år ej skulle äga rum. I propositionen har motsvarande
bestämmelse i anslutning till ett uttalande av lagrådet erhållit den avfattningen,
att häktning i regel ej må ske, då på grund av den misstänktes
ungdom häktning kan antagas medföra allvarligt men för honom.

Utskottets yttrande. 24 kap.

117

Inom utskottet har ifrågasatts att me^ bibehållande av propositionens bestämmelse
i denna paragraf som ytterligare garanti mot ej önskvärd häktning
av minderåriga införa ett stadgande av den innebörd, som beredningen
föreslagit. Enligt utskottets uppfattning är ett sådant tillägg icke påkallat;
den avfattning, som propositionen i denna del erhållit, torde tillgodose
de intressen, som ur skyddssynpunkt äro av betydelse. Tydligt är att
ur denna synpunkt häktning av den som är under 18 år icke i regel bör
förekomma.

I 21 § regleras häktningsförfarandet, då rätten meddelar dom i målet.
Enligt andra stycket kan rätten, ehuru den misstänkte frikännes, förordna,
att han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft. Detta får dock
endast ske, om den misstänkte redan förut är häktad och med hänsyn till
åtalets fullföljande synnerliga skäl föreligga, att han förblir häktad, till
dess frågan därom prövats av högre rätt.

Ehuru detta stadgande förutsatts endast skola tillämpas i undantagsfall,
kan enligt utskottets förmenande lämpligheten av stadgandet starkt ifrågasättas.
Rättens prövning huruvida den frikände skall förbliva i häkte måste
tydligen, såsom det uttryckligen stadgas beträffande den för brottet dömde
i paragrafens första stycke, ske »enligt de i detta kapitel angivna grunderna»,
vartill skall komma att »med hänsyn till åtalets fullföljande synnerliga
skäl föreligga att han förblir häktad». Enligt nämnda grunder fordras
för häktning efter utskottets jämkningsförslag 1) att någon på sannolika
skäl är misstänkt för brott varå frihetsstraff kan följa och att det icke är
sannolikt att han kommer att dömas allenast till böter eller suspension
samt 2) flyktfara, kollusionsfara eller fara för fortsatt brottslig verksamhet;
kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall häktning
ske, örn det ej är uppenbart att anledning därtill saknas. Kravet på
synnerliga skäl till kvarhållande i häkte enligt 21 § andra stycket måste innebära
en skärpning i de grunder för häktning som angivits förut i kapitlet. Det
borde väl sålunda fordras 1) starka skäl för misstanken om brottet samt 2)
klart dokumenterad flyktfara, kollusionsfara eller fara för fortsatt brottslig
verksamhet; blott den omständigheten att straffminimum för åtalade gärningen
är straffarbete i två år eller däröver förslår icke. Nu torde till en början
vara uteslutet att fara för fortsatt brottslig verksamhet skulle kunna åberopas
beträffande en frikänd. Icke heller torde kollusionsfaran, sedan utredningen
i målet avslutats, kunna antagas vara av den styrka att den skulle kunna
motivera kvarhållande i häkte av den som frikänts för åtalet. Återstår allvarlig
flyktfara i förening med starka skäl för misstanken örn brottet. Sedan
handläggningen av ett mål avslutats med en frikännande dom, torde för
att allvarlig flyktfara skall kunna anses föreligga böra i regel förutsättas antingen
att efter domen tillkommit nya skäl som stärka misstanken mot den
frikände eller ock att denne efter frigivningen gjort förberedelse eller försök
till flykt. I båda fallen föreligga fullgoda skäl till nytt anhållande från åklagarens
sida och till framställning hos den högre rätten örn häktning. Denna

118

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

utväg synes utskottet vara att föredraga framför ett beslut i den frikännande
domen örn den frikändes kvarhållande i häkte. Det måste uppenbarligen för
den allmänna uppfattningen förefalla stötande, att en person, som frikännes
tor det brott, för vilket han varit åtalad, ändå skall av den frikännande domstolen
kvarhållas i häkte, och detta även om — såsom inom utskottet ifrågasatts
— bestämmelsen begränsas till brott varå straffarbete kan följa och
yrkande av åklagaren i målet örn kvarhållande i häkte uppställes som villkor.
Det nuvarande stadgandet i strafflagens promulgationsförordning 19 §
20 moni., vilket i motsats till förslaget endast avser underrätt, tillämpas
ytterst sällan, och i de fall detta sker torde det mera bero på obeslutsamhet
hos domstolen iin på något verkligt behov av ett dylikt förfarande. Det torde
icke heller kunna förnekas, att åtgärden i någon mån påminner om det eljest
avskaffade institutet att ställa en sak på framtiden; enligt nu gällande stadgande
förutsättes för kvarhållande i häkte av frikänd, att »synnerligen besvärande
omständigheter emot honom förekommit», medan för ställande på
framtiden fordrades »mer än halvt bevis emot den som anklagas». På grund
av vad sålunda anförts föreslår utskottet, att andra stycket av förevarande
paragraf måtte utgå. Beträffande första stycket föreslår utskottet en redaktionell
jämkning.

Såsom av 24 § framgår är avsett att bestämmelser örn förvaring av anhållen
eller häktad skola meddelas i särskild lag. Mot vad sålunda föreslagits
har utskottet intet att erinra. Utskottet vill emellertid i detta sammanhang
uttala önskvärdheten av att unga förbrytare, som anhållas eller häktas,
förvaras på sådant sätt att de icke kunna sammanträffa med äldre brottslingar.
Vid utarbetandet av ifrågavarande bestämmelser synes därför böra
närmare undersökas möjligheten av att vidtaga anordningar i detta syfte. I
samband härmed torde ock de olika sätt, varpå betryggande övervakning
enligt 3 § må kunna anordnas för undvikande av häktning, böra bliva föremål
för närmare utredning.

27 kap.

Den möjlighet, som enligt 15 § öppnas att i fråga örn fast egendom eller
fasta föremål vidtaga åtgärder i ändamål att säkerställa utredning om brott,
synes utskottet vara av stort värde. Om dylika åtgärder skola de örn beslag
meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar gälla. I motiven framhålles att
de myndigheter, som äga att verkställa beslag, även lia befogenhet att föranstalta
om här avsedda åtgärder. Utskottet vill framhålla vikten av att
sådana åtgärder kunna vidtagas omedelbart; det kan exempelvis ofta vara till
avsevärt men för utredningen att obehöriga personer bereda sig tillträde till
plats, där brott förövats. Att i brådskande fall polisman äger att utan föregående
beslut av undersökningsledaren eller åklagaren vidtaga åtgärder av
ifrågavarande slag torde framgå av förevarande paragraf jämförd med 4 §
andra stycket i detta kapitel.

119

Utskottets yttrande. 29 kap.

29 kap.

De ändringar, som utskottet föreslår beträffande 1 §, 3 § första och andra
styckena samt 6 §, äro betingade av utskottets förslag beträffande rådhusrätts
sammansättning i brottmål. Därjämte förordar utskottet vissa redaktionella
jämkningar i 2 § tredje och femte styckena samt 3 § tredje stycket.

30 kap.

Beträffande 5 och 8 §§ hänvisas till vad utskottet anfört vid 17 kap. 7
och 10 §§.

31 kap.

I 1 § andra stycket föreslår utskottet en redaktionell jämkning. Mot styckets
sakliga innehåll hava betänkligheter framförts inom utskottet, i det att
den i motiven åberopade analogin från 6 kap. 6 § strafflagen icke ansetts bindande.
I nämnda lagrum Ilar av billighetsskäl öppnats möjlighet för rätten
att förplikta en enligt 5 kap. 5 § samma lag straffriförklarad person att ersätta
skada, örn och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Då utskottet
funnit denna princip även kunna utsträckas att gälla statsverkets i 1 § första
stycket omförmälda kostnader i det mål, vari talan förts örn ansvar för brottet,
har utskottet räknat med att stadgandet skall komma till användning allenast
i undantagsfall.

Beträffande 5 § hänvisas till vad utskottet anfört vid 18 kap. 7 §.

Då tvekan kan råda örn innebörden av uttrycket »till men för den tilltalade»
föreslår utskottet en redaktionell omformulering av första stycket i
10 §.

33 kap.

Enligt 4 § skall i regel delgivning i rättegång ske genom rättens försorg;
begär part att få ombesörja delgivning, må det anförtros honom, om
rätten finner det kunna ske utan olägenhet.

I de likalydande motionerna I: 183 och II: 240 har hemställts, att rätten
måtte befrias från skyldigheten att delgiva stämning.

Med hänsyn till de fördelar ur olika synpunkter, som enligt vad i motiven
närmare utvecklats äro förenade med officialdelgivning, kan utskottet ansluta
sig till förslaget på denna punkt. Att göra något undantag beträffande
delgivning av stämning synes utskottet icke lämpligt.

35 kap. ...

Den befogenhet, som enligt 7 § tillkommer rätten att avvisa av parterna
åberopad bevisning, ingår såsom ett led i domstolens processledande verksamhet.
Att en dylik befogenhet måste tillkomma rätten torde vara tydligt.

120

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Utskottet vill emellertid framhålla vikten av att bestämmelsen tillämpas
med urskilning och varsamhet; parterna böra ej avskäras från att åberopa
bevisning i andra fall än där det icke kan vara föremål för någon tvekan att
en dylik åtgärd från rättens sida är befogad.

36 kap.

Den i 9 § uttalade regeln att vittne ej må, med mindre särskilda skäl äro
därtill, övervara förhandlingen i målet, innan förhöret med vittnet äger rum,
synes välmotiverad. Det kan emellertid även vara olämpligt att ett vittne,
efter det förhöret med vittnet ägt rum, åhör den fortsatta förhandlingen i målet
med därvid förekommande förhör med andra vittnen, nämligen i sådana
fall, då förstnämnda vittne kan i anledning av vad andra vittnen uppgiva
behöva höras ånyo. Som allmän regel bör därför gälla, att vittne ej må övervara
förhandlingen i målet innan förhöret med vittnet slutförts. Då en sådan
tolkning av stadgandet torde vara förenlig med dess ordalydelse, anser utskottet
någon ändring däri icke vara behövlig.

Enligt 11 § skall vittne i regel avlägga ed, innan vittnet avgiver sin berättelse.
Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa
betänklighet mot att avlägga vittnesed, må rätten, om betänkligheten kan
antagas vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva försäkran
på heder och samvete. Örn båda parterna eftergiva ed eller försäkran och
saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, kan vittne enligt 12 § höras
utan ed eller försäkran.

Genom de vidgade möjligheter till utbytande av ed mot försäkran, som
förslaget medger, har enligt utskottets mening ett av de viktigaste motiven
för institutet eftergift av ed bortfallit. Även ur andra synpunkter kunna skäl
anföras för borttagande av detta institut. Sålunda synes det oegentligt att
vissa vittnen presumeras vara särskilt trovärdiga och på denna grund slippa
att avlägga ed eller försäkran. I straffrättsligt hänseende kunna betänkligheter
möta mot att för mened straffa vittne som avgivit falsk utsaga utan
att någon bekräftelseform använts. Utskottet förordar därför, att det i 12 §
upptagna stadgandet utgår. I samband därmed bör enligt utskottets mening
möjligheten att utbyta ed mot försäkran på heder och samvete ytterligare
ökas. I sådana fall, då parterna äro ense därom, torde betänkligheter icke
möta mot ett dylikt utbyte, under förutsättning att rätten finner det kunna
tillåtas. Sådant tillstånd torde ej böra lämnas i grova brottmål, varom dock
uttrycklig bestämmelse ej synes erforderlig. Det av utskottet i enlighet härmed
föreslagna stadgandet torde särskilt kunna vinna tillämpning då vittne
säger sig hysa religiösa betänkligheter mot att avlägga ed och rätten finner
en prövning huruvida betänkligheterna äro allvarligt grundade möta svårighet.

I samband med att 12 § utgår torde förslagets 11 § böra uppdelas på två
paragrafer.

Utskottets yttrande. 36 kap.

121

Enligt 13 § första stycket 3 må ed eller försäkran icke avläggas av den
som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott. Skäl att utestänga
den som står under åtal för mened från att avlägga ed eller försäkran
föreligger enligt utskottets mening endast då åklagare funnit skäl att väcka
åtal. Utskottet förordar en ändring av stadgandet i denna riktning.

Beträffande 16 § hänvisas till vad utskottet anför vid 46 kap. 6 §.

1 17 § givas regler örn vittnesförhöret. Huvudregeln är att vittne höres av
rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna; härvid höres
vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.
Vare sig vittne höres av rätten eller av parterna, bör vittnet uppmanas att i
ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan denna avgivits, må rätten och
parterna ställa frågor till vittnet.

I motionerna I: 184 och II: 248, vilka äro likalydande, har yrkats, att
första stycket av denna paragraf måtte erhålla följande lydelse: »Vittne höres
av rätten. Företrädas eller biträdas parterna eller i brottmål den tilltalade av
advokat, skall vittne höras av parterna. Även eljest må med rättens tillstånd
vittne .höras av parterna. Rätten äger övertaga förhöret, därest detta skötes
uppenbart otillfredsställande. Höres vittne av parterna, höres det först av
den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.» I huvudsak samma
yrkande har framställts i de likalydande motionefna I: 186 och II: 245.

Utskottet vill beträffande denna fråga erinra om vad som förekom vid
riksdagsbehandlingen 1931 av huvudgrunderna för rättegångsreformen. I propositionen
hade departementschefen framhållit, att vittnesförhöret, som borde
stå under domarens ledning, borde vara så ordnat, att tillfälle lämnades
vittnet till en fri och såvitt möjligt sammanhängande framställning. Särskilda
utskottet framhöll, att rörande den närmare utformningen av dessa regler
olika uppfattningar gjort sig gällande. Inom utskottet hade sålunda uttalats,
att det borde ankomma på parterna eller deras ombud att handha
vittnesförhöret. Härigenom skulle domaren lättare kunna bevara sin opartiska
ställning och bibehålla översikten över förhandlingen. Det kunde i
regel antagas, att parterna bättre än domaren kände till vad vittnet hade
sig bekant i saken. Förstnämnda synpunkt gjorde sig särskilt gällande i
brottmålen, där domaren genom att utfråga vittnena lätt kunde få sken av
att främst vilja få den tilltalade fälld. I kraft av sin processledning borde
domaren hindra olämplig behandling av vittnena, liksom han genom ytterligare
frågor kunde söka vinna utredning om oklara punkter. Mot den föreslagna
anordningen kunde emellertid enligt utskottets mening vägande anmärkningar
framställas. Därest förhöret leddes av parterna eller deras ombud,
förelåge viss fara att vittnena genom snärjande frågor eller på annat
sätt skulle bringas ur fattningen. Tillika minskades möjligheterna att erhålla
en objektiv och fullständig redogörelse för vad vittnena hade sig bekant i
saken. Metoden torde även i stor utsträckning komma att leda till att partenia
icke kunde själva utföra sin talan utan nödgades anlita ombud. Vitt -

122

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

nena torde därför böra höras av rättens ordförande. Det borde emellertid stå
denne öppet att, när han ansåge det lämpligt, överlämna åt part eller ombud
att utfråga vittne. Jämväl eljest borde parter och ombud äga att, sedan domaren
avslutat sitt förhör, framställa de frågor de ansåge påkallade. Dessa
frågor borde få riktas direkt till vittnet och sålunda icke behöva förmedlas
av ordföranden. Domaren borde naturligen under förhöret avvisa frågor,
som uppenbarligen ej hörde till saken eller som vöre förvirrande eller eljest
otillbörliga. Utskottets uttalande på denna punkt godkändes av riksdagen.

Den lösning av ifrågavarande spörsmål, som innefattas i propositionen,
ansluter sig nära till vad riksdagen sålunda uttalat. I motiven framhålles att
starka skäl otvivelaktigt tala för att vittnesförhöret skötes av parterna men
att det icke synes lämpligt att uppställa en allmän regel av detta innehåll.
Utskottet delar denna uppfattning och anser ej heller lämpligt att, såsom i
motionerna påyrkats, upptaga en särbestämmelse för det fall, att parterna
företrädas eller biträdas av advokat. Då å ömse sidor kvalificerade parter
eller ombud stå till buds, äger rätten överlämna åt dem att sköta vittnesförhöret,
om ej särskilda omständigheter föranleda annat. De i förslaget upptagna
reglerna skapa sålunda möjlighet att anordna vittnesförhöret på det
för varje särskilt fall lämpligaste sättet. Därigenom kan också ökad erfarenhet
vinnas rörande de olika metodernas fördelar och olägenheter.

I motionen II: 242 har framhållits vikten av att de rön. som den vetenskapliga
vittnespsykolbgien under senare decennier gjort rörande trovärdigheten
av vittnesmål, särskilt sådana som avgåves av minderåriga, beaktades
av domstolarna. Vidare har betonats önskvärdheten av att domstolen gåves
rätt att inkalla vittnespsykologiskt sakkunnig för att inför rätten biträda
vid förhör med barn samt bedöma dessas utsagor ur barnvittnespsykologisk
synpunkt

I motiven har framhållits att det läge i sakens natur, att förhör med vittne,
vare sig detta handhades av ordföranden eller av annan, borde ledas på ett
ur vittnespsykologisk synpunkt lämpligt sätt. Ätt i lagen giva närmare regler
härom torde, såsom ock uttalats i motiven, icke vara möjligt.

42 kap.

Enligt 8 § skola parterna under förberedelsen uppgiva de bevis de vilja
åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. I motiven framhålles
att detta icke innebär, att de skola i detalj angiva vad varje vittne skall berätta,
utan att det är tillräckligt med en allmän uppgift rörande den omständighet,
som skall styrkas genom vittnesutsagan. I sådana fall då förhör med vittne
ledes av rätten bör den part. som åberopat vittnet, lämna rätten närmare
upplysningar angående vad vittnet skall höras om. Visserligen få skriftliga
vittnesattester icke användas, men det bör. på sätt förordats i motionerna
1:183 och 11:240, enligt utskottets mening vara tillåtet att parterna under
förberedelsen lämna rätten skriftlig uppgift angående de omständigheter,
varom vittnena skola höras. En dylik uppgift kan vara ägnad att underlätta
vittnesförhöret och därigenom jämväl undvika tidsutdräkt vid huvudförhandlingen.

Utskottets yttrande. 42 kap.

123

Beträffande 11 § förordar utskottet, att i första punkten ordet »åberopa»
utbytes mot »ingiva». Härom hänvisas till vad utskottet anför vid 43 kap. 5 §.

I dispositiva tvistemål bör enligt 17 § rätten, om det finnes lämpligt, under
förberedelsen söka förlika parterna. 1 de likalydande motionerna I: 183 och
II: 240 har ifrågasatts lämpligheten av detta stadgande. Motionärerna franv
hålla, att det icke förefölle tilltalande att rätten på ett förberedande stadium
toge den ställning till en sak som ett lörlikningsförsök innebure; åtgärden
från domstolens sida borde under inga omständigheter innebära mera än att
uppmana parterna att söka komma överens. Uppenbarligen åsyftas icke med
stadgandet någon skyldighet för domaren att vara verksam i angivna hänseende
utan allenast en befogenhet för honom att i sådana fall, då med hänsyn
till målets beskaffenhet och parternas ståndpunkter eller andra omständigheter
så finnes lämpligt, söka förmå parterna att förlikas. Att en föreskrift
härom finnes synes utskottet lämpligt; redan i gällande rätt förekommer ett
liknande stadgande. Utskottet vill emellertid understryka det i motiven gjorda
uttalandet, att domaren i detta hänseende bör förfara med stor varsamhet så
att icke parterna utsättas för obehörig påtryckning eller domaren inblandas
på sådant sätt att tilltron till hans opartiskhet rubbas.

43 kap.

I 5 § upptages det grundläggande stadgandet om muntlighet vid huvudförhandling
i tvistemål. Såsom framhållits i motiven innebär föreskriften
om att förhandlingen skall vara muntlig endast att processmaterialet skall
framläggas i talets form. Däremot förbjuder föreskriften icke i och för sig.
att vid förhandlingen skriftliga handlingar uppläsas; sådan uppläsning är
uppenbarligen nödvändig i fråga om skriftliga bevis, såsom skuldebrev, kontrakt
eller korrespondens, samt skriftliga sakkunnigutlåtanden ävensom beträffande
protokoll och andra handlingar från bevisupptagning, som ägt rum
utom huvudförhandlingen.

Vad angår själva partsframställningen har kravet på muntlighet skärpts i
det att part ej äger åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt
anförande. Härifrån göres dock det undantaget att yrkande må uppläsas ur
skrift.

I nära samband med förevarande paragraf står stadgandet i 7 § tredje
stycket i detta kapitel, enligt vilket vad part anfört under förberedelsen icke
må uppläsas i annat fall än dä hans utsaga vid förhandlingen avviker från
den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig eller eljest särskilda
skäl äro därtill.

Då i 5 § stadgas, att part ej äger åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga, synes
detta kunna tolkas så, att därmed även avsåges inlagor, som under skriftlig
förberedelse ingivits i målet. I vad mån uppläsning av sådana inlagor är tilllåten
bör emellertid ej regleras i 5 §. Därest i nämnda paragraf uttrycket
♦ åberopa» efsättes med »ingiva», torde därav tydligt framgå, att b § har
aVseénde endast å skriftliga inlagor eller skriftliga partsanföranden, som

124

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

parten företer vid huvudförhandlingen. Stadgandet kommer därigenom även
att närmare ansluta sig till den muntlighetsregel, som finnes uttalad i 8 §
lagen den 9 april 1937 med vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål.
Att förbudet mot att vid huvudförhandling ingiva rättegångsskrifter
strängt upprätthålles synes utskottet vara av stor vikt för att säkerställa en
koncentrerad muntlig huvudförhandling. Såsom i motiven framhållits skulle
eljest en verksam processledning försvåras, och användande av skrifter skulle
även medföra, att motparten måste erhålla uppskov för att taga del av
skriften och bemöta vad däri anförts.

Beträffande stadgandet om förbud mot uppläsning av skriftliga inlagor
eller anföranden vid huvudförhandlingen kan invändas, att en sträng tilllämpning
härav skulle kunna medföra svårigheter dels i vidlyftiga och invecklade
mål av teknisk natur (t. ex. patentmål) eller av beskaffenhet att
nödvändiggöra historisk utredning (t. ex. vissa jordatvister) och dels i
sådana fall, då part utan anlitande av ombud eller biträde själv utför sin
talan.

Vad först angår de vidlyftiga och invecklade målen vill utskottet erinra
därom att förberedelsen i hög grad är ägnad att underlätta huvudförhandlingen.
Förberedelsens syfte är visserligen endast att möjliggöra koncentration
av huvudförhandlingen, icke att utgöra underlag för målets avgörande; förberedelsen
bör sålunda begränsas till angivande av parternas ståndpunkter
samt deras angrepps- och försvarsmedel, medan ytterligare utveckling av parternas
talan eller rättsliga utredningar ej böra förekomma i vidare mån än
som erfordras för klarläggande av parternas ståndpunkter. Det ligger emellertid,
såsom framhållits i motiven till 42 kap. 6 §, i sakens natur att i stola
mål med övervägande skriftlig bevisning, t. ex. vissa jordatvister eller mål
av teknisk art, såsom patentmål, en betydande del av utredningen kommer
att framläggas vid förberedelsen. I dylika mål torde ock såsom regel skriftlig
förberedelse äga rum. Enligt utskottets mening föreligga i nu avsedda mål
sådana särskilda skäl, att enligt 43 kap. 7 § tredje stycket uppläsning av
inlagor från förberedelsen får äga rum vid huvudförhandlingen. Utskottet
vill därjämte understryka vad i motiven framhållits därom, att part vid det
muntliga utförandet av sin talan givetvis äger använda anteckningar till stöd
för sitt minne samt att part örn möjligt bör i erforderligt antal exemplar tillhandahålla
rätten och motparten skisser, ritningar, tabeller eller andra handlingar,
som äro ägnade att underlätta uppfattandet av partens framställning.
Tydligt är att härunder faller även t. ex. i jordatvister eller liknande mål en
sammanställning av historiska fakta av betydelse i målet.

Tidigare under utredningsarbetet har ifrågasatts att part, som själv utförde
sin talan, borde äga möjlighet att vid huvudförhandlingen hänföra sig till en
av honom uppsatt skriftlig framställning. Något stadgande härom har icke
upptagits i förslaget. Såsom motiv härför har anförts att ett dylikt stadgande
skulle erbjuda avsevärda svårigheter i tillämpningen. Det skulle ofta
vara ytterst vanskligt att avgöra, huruvida parten själv författat en av honom
åberopad skrift. Bestämmelsen skulle kunna leda till att parterna sökte hjälp

Utskottets yttrande. 43 kap.

125

hos sakförare, som utan att kunna godkännas som ombud biträdde dem med
uppsättande av skrifter. Antagligen skulle stadgandet vara av ringa betydelse,
då part, som själv utför sin talan, i regel torde ha lättare att muntligen
framföra sina synpunkter än att giva uttryck däråt i skrift.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till vad sålunda anförts. Uppfattningen
att det nya rättegångsförfarandet skulle medföra större svårigheter än
det nuvarande för part att själv utföra sin talan är enligt utskottets mening
ogrundad. Såsom nyss framhållits äger parten vid huvudförhandlingen anlita
skriftliga anteckningar till stöd för sitt minne. I domarens processledande
verksamhet ingår även att han har att giva parten den vägledning varav han
kan vara i behov vid framläggandet av sin talan samt genom frågor och erinringar
söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.
Att medgiva något undantag för nu ifrågavarande fall från reglerna i 5 § är
enligt utskottets mening icke behövligt och skulle dessutom lätt kunna föranleda
missbruk.

I 6 § har regeln örn parts sanningsplikt kommit till uttryck. Att en dylik
plikt bör lagfästas har uttalats redan av 1931 års riksdag, och utskottet delar
till fullo denna uppfattning. Ej heller har utskottet något att erinra mot paragrafens
formulering i och för sig. Att bestämmelsen fått sin plats i kapitlet
om huvudförhandling får emellertid icke leda till den slutsatsen, att sanningsplikt
för part icke skulle gälla vid förberedelsen; uppenbarligen hänför sig
sanningsplikten icke enbart till huvudförhandlingen utan till rättegången i
dess helhet.

45 kap.

Rörande stämningsansökans innehåll stadgas i 4 §, att åklagaren i ansökan
skall uppgiva bl. a. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka
med varje särskilt bevis. I motiven framhålles att i protokollet från förundersökningen
visserligen i regel finnes fullständig redogörelse för den bevisning,
som är att tillgå, men att en bevisuppgift i stämningsansökan likväl bör lämnas,
då det icke är säkert att åklagaren vill åberopa allt det material, som antecknats
i protokollet, och åklagaren stundom kan vilja förebringa bevisning,
som ej upptagits vid förundersökningen; uppgift å bevisningen underlättar
för rätten att verkställa erforderliga kallelser. Även enligt utskottets mening
bör stämningsansökan innehålla en dylik bevisuppgift; detta är av vikt också
med hänsyn till den tilltalade. Emellertid bör icke förbises att ett ej obetydligt
arbete härigenom kan åsamkas åklagaren, särskilt i större mål med omfattande
vittnesbevisning. Åklagarens uppgift om vad han vili styrka med
varje särskilt bevis bör därför enligt utskottets mening kunna göras tämligen
summarisk. Att i en sådan bevisuppgift icke behöver omtalas alla de
omständigheter, som tala emot den misstänkte, torde vara uppenbart; endast
i den mån åklagaren vill vid rätten styrka sådan omständighet med ett särskilt
bevismedel är uppgift erforderlig.

126

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

46 kap.

Enligt 2 § skall huvudförhandling inställas och utsättas till annan dag, om
hinder möter för målets företagande till slutlig handläggning. Stadgandet
i paragrafens andra stycke möjliggör emellertid, att huvudförhandling hålles,
om det kan antagas att hindret kommer att undanröjas före handläggningens
slut. Vissa av de uppräknade hindren äro emellertid av den art, att det
synes olämpligt att ens påbörja förhandlingen. Utskottet syftar här närmast
på sådana fall, då åklagaren eller försvarare för den tilltalade icke är tillstädes.
För dylika fall torde vara lämpligast att förhandlingen ajourneras
i avbidan på hindrets undanröjande.

Beträffande 5 § hänvisas till vad utskottet anfört vid 43 kap. 5 §.

Då vid huvudförhandling i brottmål förhör äger rum med målsäganden
eller den tilltalade, må enligt fjärde stycket i 6 § skriftlig uppteckning av
vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från den
tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig. Liknande bestämmelse
har beträffande vittnesförhör upptagits i 36 kap. 16 § andra stycket.

I motionerna I: 183 och II: 240 har yrkats sådan ändring av ifrågavarande
stadganden, att möjlighet öppnades att särskilt i vidlyftiga brottmål med
många parter låta förhöret ske med ledning av polisrapporten.

Av utskottet vid 1931 års riksdag uttalades, att det vid underrätterna ofta
tillämpade förfarandet att inleda förhandlingen med uppläsning av protokoll
från förundersökningen och därefter tillfråga den tilltalade, örn han vitsordar
protokollets riktighet, icke borde bibehållas; huvudförhandlingens frigörande
trän nämnda protokoll vore bland annat av betydelse för undvikande att
förhör med den tilltalade erhölle en alltför inkvisitorisk prägel. Ej heller
vid vittnesförhör borde polisförhörsprotokoll få läggas till grund för förhöret.

Till vad riksdagen sålunda uttalat kan utskottet helt ansluta sig, och utskottet
anser sig icke kunna förorda någon uppmjukning av ifrågavarande
bestämmelser. Utskottet vill emellertid understryka, att bestämmelserna icke
hindra att rättens ordförande använder förundersökningsprotokollet till ledning
vid förhöret, särskilt beträffande vilka frågor som böra ställas till den
som höres.

Av 13 §, jämförd med 11 §, framgår att då huvudförhandling uppskjutits,
två olika utvägar föreligga för målets fortsatta behandling, nämligen fortsatt
huvudförhandling och ny huvudförhandling. Vid fortsatt huvudförhandling,
som kan äga rum endast då målet återupptages till slutlig handläggning inom
två veckor efter den första förhandlingens slut och tillika rättens sammansättning
är oförändrad, skall målet företagas i det skick, vari det förelåg
vid den tidigare handläggningens slut; processmaterialet från båda förhandlingarna
utgör i detta fall grundval för domen. Vid ny huvudförhandling skall
målet företagas till fullständig handläggning; dock kan i vissa fall bevis, som

Utskottets yttrande. 46 kap.

127

upptagits vid tidigare handläggning, förebringas genom protokoll och andra
handlingar rörande bevisupptagningen. Domen får här grundas endast å vad
vid den nya förhandlingen förekommit (jfr 30 kap. 2 §).

1 motionerna I: 183 och II: 240 har anförts, att därest de föreslagna bestämmelserna
måste tolkas så, att i de fall, då sinnesundersökning av tilltalad
skall äga rum och beslut därom, vilket måste bli regel, fattas vid huvudförhandling,
ny huvudförhandling skall äga rum, sedan sinnesundersökningen
verkställts, sådan ändring i förslaget syntes böra vidtagas, att i dylikt
fall den efter sinnesundersökningen återupptagna förhandlingen skall äga
rum enligt de för fortsatt huvudförhandling gällande reglerna

I fråga örn undersökning av den för brott misstänktes sinnesbeskaf1
enhet framhålles i motiven, att för vinnande av koncentration i målets
behandling vid rätten sådan undersökning bör såvitt möjligt vara verkställd
före huvudförhandlingen och att det i regel torde vara lämpligast att den
skei- redan under förundersökningen. Enligt 23 kap. 14 § i förslaget kan
undersökningsledaren hos rätten göra framställning om dylik undersökning,
därvid rätten har att pröva behovet och lämpligheten därav. Jämväl efter det
förundersökningen avslutats och åtal väckts har rätten enligt 45 kap. 12 §
möjlighet att före huvudförhandlingen förordna om undersökning av den
tilltalades sinnesbeskaffenhet. Såsom framhållits av lagrådet och jämväl understrukits
av departementschefen bör sådan undersökning icke äga rum, om
ej övertygande bevisning förebragts om att den misstänkte förövat den gärning,
som lägges honom till last.

1 de liesta lall, då behov av undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet
yppar sig, torde förhållandena vara sådana, att någon tvekan om att den
misstänkte förövat gärningen icke föreligger. Vanligen har den misstänkte
avgivit erkännande, och även om så icke är fallet, torde i många fall vad
som förekommit vid förundersökningen lämna tillfyllestgörande material för
frågans bedömande. Att i dylika fall sinnesundersökning bör vara verkställd
före huvudförhandlingen är uppenbarligen av stor vikt för förhandlingens
koncentration. Utskottet kan icke dela motionärernas uppfattning, att beslut
om sådan undersökning i regel måste fattas vid huvudförhandlingen och
att uppskov med denna därför blir nödvändigt. Tydligt är emellertid, att
understundom förordnande om sinnesundersökning ej kan meddelas innan
vid huvudförhandling inför rätten parterna hörts och bevisning förebragts.
Ett uppskov med huvudförhandlingen är i sådana fall oundvikligt. Och då
undersökningen regelmässigt kommer att kräva längre tid än två veckor,
måste enligt förslaget efter undersökningens slutförande i allmänhet ny huvudförhandling
äga rum. Att flir dylika fall öppna möjlighet att tillämpa
reglerna om fortsatt huvudförhandling skulle komma i bestämd strid med
de grunder, på vilka förslaget vilar, och utskottet kan icke förorda en dylik
anordning. Det må framhållas att en väsentlig lättnad i fråga örn den nya
huvudförhandlingen ligger i möjligheten att förebringa bevisning genom protokollen
från den tidigare huvudförhandlingen. Jämväl i andra hänseenden
torde ett upprepande av vad vid sistnämnda förhandling förekommit kunna

128

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

undvikas. Den nya huvudförhandlingen bör naturligtvis begränsas till vad
som är erforderligt för målets bedömande. Om sålunda exempelvis den tilltalade
tidigare förnekat gärningen men under sinnesundersökningen eller eljest
före den nya huvudförhandlingen erkänner sig skyldig, bortfaller nödvändigheten
att vid denna förhandling åberopa allt material som tidigare samlats för
att styrka åtalet. Även i andra fall torde under sinnesundersökningen kunna
komma i dagen sådana omständigheter, att den nya förhandlingen kan begränsas.
Men om så ej är fallet och den tilltalade fortfarande förnekar gärningen,
är ett förnyat upptagande av allt relevant material nödvändigt för
att domstolen skall få ett tillförlitligt underlag för målets prövning. Med
hänsyn till vad nu anförts ansluter sig utskottet till propositionen i denna
del.

47 kap.

I 10 § föreslår utskottet samma ändring som i 42 kap. 11 §.

48 kap.

Vid brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, dagsböter och normerade
böter undantagna, äger åklagaren enligt bestämmelser, som meddelas
i detta kapitel, i stället för att väcka åtal till godkännande förelägga den
misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Om föreläggandet avser
böter till högre belopp än etthundra kronor, skall det underställas rättens
prövning. Ett av den misstänkte godkänt och, då så erfordras, av rätten fastställt
föreläggande gäller som laga kraft ägande dom.

Vid granskningen av processlagberedningens förslag har lagrådet framhållit,
att tillämpningsområdet för strafföreläggande blivit mycket begränsat,
men att det — trots de beaktansvärda fördelar, varmed institutet vöre förenat
— förefölle välmotiverat att gå fram med försiktighet vid institutets införande
i svensk rätt. Sedan erfarenhet örn dess verkningar vunnits även i
vårt land, torde det enligt lagrådets åsikt böra övervägas, huruvida man ej
skulle gå vidare på den beträdda vägen.

Utskottet delar uppfattningen att man vid införande av detta institut bör
framgå med en viss försiktighet. Institutets tillämpningsområde bör därför,
såsom i motiven anförts, begränsas till de egentliga ordningsförseelserna.
Vid avgränsandet av dessa förseelser har emellertid enligt utskottets mening
gränsen dragits för snävt, då alla brott, varå dagsböter kunna följa, uteslutits.
För ett stort antal ordningsförseelser är straffet numera dagsböter. Såsom
exempel härpå kunna nämnas åtskilliga förseelser mot motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan. Å andra sidan finnas inom dagsbotsområdet
åtskilliga brott av allvarligare natur, vilka icke böra undandragas domstols
prövning. Frågan örn vilka med dagsböter belagda brott, som äro att
betrakta som sådana ordningsförseelser att de böra falla inom strafföreläggandets
tillämpningsområde, kan naturligtvis vara föremål för olika meningar.
Det skulle sålunda kunna ifrågasättas att använda strafföreläggande
vid förseelser mot vissa angivna författningar eller lagrum. Ett sådant för -

Utskottets yttrande. 48 kap.

129

farande skulle emellertid lagtekniskt vara ganska omständligt utan att likväl
kunna bliva fullt tillfredsställande, då under ett och samma lagrum kunna
inrymmas såväl ordningsförseelser som svårare brott. Det torde därför
enligt utskottets uppfattning vara mera ändamålsenligt att föreskriva, att
strafföreläggande icke må avse mer än ett visst antal dagsböter. Lämpligen
torde gränsen kunna dragas vid tjugu dagsböter. Brott, som icke förskylla
högre straff, äro enligt utskottets mening i allmänhet icke av sådan natur,
att det kan möta några betänkligheter att de undandragas domstols prövning.
Att strafföreläggande kan användas vid sådana brott är för den misstänkte
närmast att betrakta som en fördel, då föreläggandet, såsom i motiven framhållits,
medför att han fritages från skyldigheten att inställa sig vid domstol
samtidigt som han vet, vilket straff han underkastar sig. I betraktande av
att förvandlingsstraffet för tjugu dagsböter är detsamma som för penningböter
å etthundra kronor, torde strafföreläggande, som avser dagsböter, icke
behöva underställas rättens prövning. På grund av vad sålunda anförts föreslår
utskottet att i 1 § intages föreskrift om att strafföreläggande jämväl må
avse dagsböter ej över tjugu samt att i överensstämmelse härmed avfattningen
av 4 § jämkas.

I 1 § föreskrives även, att strafföreläggande ej må användas, om andel i
böterna skall tillfalla åklagaren. Efter ikraftträdandet av lagen dep 19 juli
1941 om upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m. torde emellertid
åklagares rätt till andel i böter endast kvarstå beträffande ett fåtal
stadsfiskaler, och det är att förvänta, att även deras rätt skall vara upphävd,
då rättegångsbalken skall träda i kraft. Utskottet föreslår därför en jämkning
i 1 § andra stycket.

I de likalydande motionerna I: 183 och II: 240 ifrågasättes örn behov föreligger
att i något fall underställa ett godkänt strafföreläggande domstols
prövning. Utskottet har icke funnit anledning att på denna punkt frångå
förslaget.

49 kap.

Därest underrätt avvisat ansökan om återvinning (jfr 44 kap. 9 §) eller
återupptagande (jfr 47 kap. 18 och 24 §§), bör klagan över sådant underrättens
beslut föras genom besvär. Ett uttryckligt stadgande härom bör enligt
utskottets mening upptagas i lagen och kan lämpligen få sin plats i 9 §.

50 kap.

Beträffande rätt för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter och
bevis till stöd för sin talan har i förslaget icke uppställts någon allmän begränsning.
Enligt tredje stycket i 25 § kan hovrätten emellertid lämna utan
avseende sådant nytt material, om parten kunnat åberopa omständigheten
eller beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i
otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Därjämte gives en särskild regel
om befogenhet för hovrätt att avvisa ett först därstädes framställt kviltningsyrkande.
De skäl, som anförts för förslagets ståndpunkt i denna del, finner

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2. 9

130

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

utskottet välgrundade. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att vid
stadgandets tillämpning stor försiktighet iakttages så att icke den materiella
rätten äventyras. Något krav på att parten skall visa, att han icke vid underrätten
kunnat åberopa den omständighet eller det bevis, varom fråga är, bör
naturligen icke uppställas. Och den omständigheten att en part på grund
av bristande insikt underlåtit att redan i underrätten förebringa tillgängligt
material bör uppenbarligen icke utgöra hinder för materialets framläggande
i hovrätten.

51 kap.

I 25 § regleras frågan om tillåtligheten av s. k. reformatio in pejus i brottmål,
d. v. s. frågan huruvida, då part i syfte att erhålla ett för honom fördelaktigare
avgörande fullföljt talan mot lägre rätts dom, högre rätt äger meddela
en dom, som för parten är ogynnsammare än den överklagade domen.
Mot den principiella lösning av denna fråga, som förslaget innebär, har utskottet
intet att anmärka. Emellertid har stadgandet fått en utformning,
som kan giva anledning till erinringar dels ur formell och dels ur saklig synpunkt.
Innebörden av uttrycket »till men för den tilltalade» i första punkten
är ej fullt klar och kan giva anledning till olika tolkningar. Vad som här bör
utsägas är enligt utskottets mening, att hovrätten ej må i anledning av den
tilltalades talan eller talan, som av åklagaren föres till hans förmån, döma
till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill underratten dömt.
Då i andra punkten stadgas, att om den tilltalade av underrätten dömts för
brottet, hovrätten äger döma till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller förordna örn villkorligt
anstånd med straffs ådömande, följer härav, att även i det fall, att
underrätten blott dömt den tilltalade till böter, hovrätten skulle kunna på hans
egen talan döma till påföljd av nyss angivet slag. Genom en dom av sådant
innehåll kommer emellertid den tilltalade i ett avsevärt ogynnsammare läge,
och starka billighetsskäl tala enligt utskottets mening mot en så långt driven
tillämpning av principen. Allenast om den tilltalade av underrätten dömts
till frihetsstraff, bör därför hovrätten kunna göra sådan ändring i domen
som nu är i fråga.

Det huvudsakliga syftet med sista punkten i paragrafen torde ha varit att
öppna möjlighet för hovrätten att, om den är av annan mening än underrätten
beträffande frågan huruvida den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff, vidtaga den ändring i domen som påkallas därav,
oberoende av från vilken parts sida underrättens dom överklagats. Stadgandet
medför emellertid även befogenhet för hovrätten att i sådant fall, då
underrätten funnit den tilltalade vara av sinnesbeskaffenhet som avses i
5 kap. 6 § strafflagen och därför utdömt ett lägre straff samt den tilltalade
klagar under yrkande om frikännande eller strafflindring, ådöma ett högre
straff, därest hovrätten finner den tilltalade vara av normal sinnesbeskaffenhet.
Då en dylik möjlighet för hovrätten knappast synes lämplig, föreslår
utskottet en ändring av 25 § jämväl på denna punkt.

131

Utskottets yttrande. 54 kap.

54 kap.

Beträffande de ändringar utskottet förslår i 9 och 10 §§ hänvisas till vad

i det föregående anförts (s. 81 o. ff.).

I 12 § andra stycket föreslår utskottet en redaktionell jämkning.

Av enahanda skäl, som anförts vid 49 kap. 9 §, bör i 16 § i detta kapitel
införas ett uttryckligt stadgande om rätt att genom besvär föra talan mot
hovrätts beslut, varigenom ansökan om återvinning (jfr 53 kap. 1 § och 44 kap.
9 §) eller återupptagande (jfr 50 kap. 20 § och 51 kap. 20 §) avvisats.

Den i 19 § andra stycket upptagna bestämmelsen överensstämmer med vad
redan nu gäller enligt 30 kap. 43 § andra stycket rättegångsbalken. Såsom
rättsfall från senaste tid utvisa har högsta domstolen i fall, som i nämnda
lagrum åsyftas, förklarat part berättigad att återfå nedsatt fullföljdsavgift
även utan att yrkande därom framställts. Då en sådan ordning synes bäst
tillgodose den fullföljande partens intressen och icke lärer medföra någon
olägenhet, föreslår utskottet en ändring av stadgandet i antydd riktning.

Det förslag till rättegångsbalk, som nu framlagts för riksdagen, är icke
åtföljt av förslag till övergångsbestämmelser och följdförfattningar. Om den
nya rättegångsbalkens ikraftträdande skola bestämmelser meddelas i särskild
lag. Såsom i propositionen framhållits återstår ännu ett omfattande
arbete på olika lagstiftningsområden, innan rättegångsreformen kan förverkligas.
Utskottet vill framhålla angelägenheten av att detta arbete fullföljes
så skyndsamt som omständigheterna medgiva.

I övrigt har utskottet vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning
till erinran.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget — måtte för sin del antaga följande
förslag till

132

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. May.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Rättegångsbalk.

Härigenom förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava
följande lydelse:

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Om domstolsväsendet.

1 KAP.

Örn allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt
samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag
är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2 §.

Allmän underrätt är första domstol, örn ej annat är stadgat.

Domsaga förestås av häradshövding

I domsaga skall, örn göromålen kräva
det, finnas en eller flera biträdande
domare. Häradshövding och biträdande
domare skola vara lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, sc
stämda tider.

§.

I domsaga skall, örn göromålen kräva
det, som biträdande domare finnas
en eller flera tingsdomare. Häradshövding
och tingédomare skola vara lagfarna.

>m hålles öppet för allmänheten å be -

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock
domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock
i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

5 §.

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,
bestämmer Konungen deras antal.

1 kap.

133

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Rör mål allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej anledning,
att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudförhandling,
vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom är företrädd
inom nämnden.

FT-Si_. _

6 §.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara tingsställe.

7 §.

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen å bestämda
tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden
under häradsrättens ferier hållas varje vecka, örn ej annat föranledes av arbetet
i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Åro i tingslag flera
tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i nämnden,
skola, örn det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter. Ting må hållas
å annan ort än den, där tingsställe är.

Örn tingsordning förordnar Konungen.

8 §.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, åge häradshövdingen
för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde samt
bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde
så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och ställe för
sammanträde.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän
samt, otti göromålen kräva det, en eller flera assessorer. De skola vara lagfarna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

11 §•

Rådhusrätt vare domför med tre Rådhusrätt vare domför med tre
lagfarna domare. Ej må flera än fyra lagfarna domare; ej må flera än fyra

134

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Marits förslag:)

lagfarna domare sitta i rätten. Rådhusrätt
vare dock domför med en lagfaren
domare vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen.
Rör mål ansvar för brott, varå
kan följa sträf & rbete i två år eller därutöver,
skall vid huvudförhandling eller
syn å stället nämnd hava säte i
rätten; finnes, sedan nämnd deltagit,
målet ej vara av beskaffenhet, som nu
nämnts, vare rätten dock domför med
nämnd.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen
meddelat förordnande därom,
vare domför med en lagfaren domare,
örn målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.

(Utskottets förslag:)

lagfarna domare sitta i rätten. I mål
örn ansvar för brott, varå kan följa
straffarbete i två år eller därutöver,
skall rådhusrätt bestå av en lagfaren
domare och nämnd; finnes, sedan
nämnd deltagit, målet ej vara av sådan
beskaffenhet, vare rätten dock
domför i den sammansättning nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller
syn å stället, så ock i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför med en
lagfaren domare. Lag samma vare i
fråga örn huvudförhandling och syn å
stället i brottmål, örn målet rör allenast
ansvar för brott, varå icke kan
följa svårare straff än böter, och i målet
ej förekommer anledning, att målsägande
finnes.

12 §.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som Konungen
bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen.

13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna
rättegångs dagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet
kr äves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, örn särskilda
skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

Örn särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål
galle vad därom är stadgat.

1 kap.

135

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex timmar.
Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver
ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd.

Örn den ordning, i vilken målen skola företagas, och örn uppropslista förordnar
Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller
annan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas
häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera domsagor
eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet eller
eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare att före
åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser örn underrätts organisation och verksamhet samt domsagas
förvaltning meddelas av Konungen.

2 KAP.

Om hovrätt.

1 §•

Hovrätt är överrätt i mål, som fullföljas från allmän underrätt. Den äger
tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.

2 §•

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets-
eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning
skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest stadgat, att mål skall upptagas omedelbart
av hovrätt, vare det gällande.

3 §•

I hovrätt skola finnas president samt hovrättsråd och assessorer. De skola
vara lagfarna.

Hovrätt skall vara delad i två eller Hovrätt skall vara delad i två eller
flera avdelningar. Avdelning skall be- flera avdelningar. Avdelning skall bestå
av minst fyra hovrättsråd, av dem stå av minst tre hovrättsråd, av dem

136

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

en ordförande och en vice ordförande, en ordförande och en vice ordförande,
samt en eller flera assessorer. Presi- samt en eller flera assessorer. Presidenten
må vara ordförande å avdel- denten må vara ordförande å avdelning.
ning.

Vid hovrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

4 §■

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid
denna.

5 §.

Hovrätt skall sammanträda å ort, där den har sitt säte. Sammanträde må ock,
örn särskilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

Sammanträde skall hållas så ofta det för arbetet kräves.

Hovrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, skall
årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller
vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av
domkretsen.

6 §•

Örn antalet hovrätter och deras dom- Rikets hovrätter äro: Svea hovrätt,
kretsar är särskilt stadgat. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Nedre Norrland
och hovrätten för Övre Norrland.

Örn hovrätternas domkretsar förordnar
Konungen.

Närmare bestämmelser örn hovrätts
av Konungen.

§•

organisation och verksamhet meddelas

3 KAP.

Om högsta domstolen.

1 §•

Konungens domsrätt utövas, på sätt regeringsformen stadgar, av högsta
domstolen.

2 §•

Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokatsamfundets
styrelse, stadgas i 8 kap. 8 §.

(Kungl. May.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

3 §.

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar
eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare eller annan
ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall
väckas i bogsta domstolen.

4- §.

Högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.

Finner någon av högsta domstolens avdelningar vid överläggning till dom
eller beslut den å avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning, som förut varit antagen av högsta domstolen, må avdelningen
förordna, att målet i hela dess vidd eller, örn det prövas kunna ske, allenast viss
i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

Hava i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut mot varandra
stridande åsikter i fråga örn viss rättsgrundsats eller lagtolkning å olika tider
gjort sig gällande inom högsta domstolen, äge vad nu är föreskrivet tillämpning
allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika
från dom eller beslut, som senast meddelats.

Vad nu är stadgat avser ej mål, som angår häktad eller eljest enligt särskild
föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, örn målet förekommer å sådan tid,
att det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess
helhet.

5 §.

Då mål avgöres av högsta domstolen i dess helhet, böra, örn laga hinder ej
möter, alla justitieråden deltaga i avgörandet.

6 §.

I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under högsta
domstolens prövning, skola tre ledamöter deltaga.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.

7 §■

Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida tillstånd, som sägs i 6 §, skall
meddelas, vare tillstånd beviljat, örn två ledamöter äro ense därom eller i fall,
som avses i 54 kap. 10 § 2, någon ledamot finner tillstånd böra meddelas.

8 §•

I nedre justitierevisionen skola för måls beredande till behandling i högsta
domstolen finnas revisionssekreterare. Revisionssekreterare skall vara lagfaren.
Vid nedre justitierevisionen skall ock för högsta domstolen finnas kansli, som
hålles öppet för allmänheten å bestämda tider.

138

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (TJtskottets förslag:)

Närmare bestämmelser örn nedre justitierevisionens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om domare.

1 §•

Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år
samt hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Ej må den utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Örn kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar
Konungen.

2 §.

President i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman utnämnas
av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen.

Örn val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

3 §.

Assessor i hovrätt förordnas av Konungen.

Biträdande domare i domsaga förordnas
av Konungen för viss tid. Finnes
behovet av biträdande domare stadigvarande,
må innehavare av befattningen
utnämnas av Konungen.

Örn tillsättning av assessor i rådhusrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

4 §.

Örn beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i
hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

5 §•

Nämndeman utses genom val.

Vid val av nämndemän för tingslag utgör varje kommun en valkrets. Understiger
antalet nämndemän kommunernas antal, skola angränsande kommuner
på lämpligt sätt förenas till valkretsar. Två eller flera kommuner må ock eljest
sammanföras till gemensam valkrets, örn det finnes erforderligt för att skilda
orter eller delar av tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden.

Assessor i hovrätt och tingsdomare
utnämnas eller förordnas av Konungen.

A kap.

139

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Stad må ej med annan kommun förenas till en valkrets. Antalet nämndemän
fördelas mellan valkretsarna i förhållande till deras folkmängd; varje valkrets
skall dock utse minst en nämndeman. Indelning i valkretsar och antalet nämndemän
för varje valkrets bestämmas av rätten.

Vid val av nämndemän för stad med rådhusrätt bildar staden en valkrets.

Val förrättas på landet å kommunalstämma eller, örn kommunalfullmäktige
finnas och kommunen utgör egen valkrets, av dem. Äro flera kommuner förenade
till en valkrets, förrättas valet å gemensam kommunalstämma; rätten
bestämme, å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet
av stadsfullmäktige eller, örn sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

Då nämndeman skall väljas, ankomme i domsaga på häradshövdingen och i
stad med rådshusrätt på rätten att göra anmälan därom till den som har att
föranstalta örn valet.

6 §•

Valbar till nämndeman är man eller kvinna, som inom valkretsen äger rösträtt
å kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige och där har sitt hemvist
samt fyllt tjugufem år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol,
åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt
sextio år eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare
ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

7 §•

Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan, lände valet
dock till efterrättelse, örn ej rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan
ej föres, den valdes behörighet.

8 §•

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämndeman
giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämndeman, som
fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar,
vare uppdraget förfallet.

9 §•

Nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, vare, örn han alltjämt är
valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit
till rätten, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt
behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

10 §.

Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens
sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, äge

140

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till
nämndeman för domkretsen.

11 §•

Domare skall, innan lian må tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges,
eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran
på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första
stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

12 §.

De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller
äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller
äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
som stå i adoptivförhållande till varandra, må ej samtidigt sitta som domare
i rätten.

13 §.

Domare vare jävig att handlägga mål:

1. örn han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång
kan vänta synnerlig nytta eller skada;

2. örn han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap,
att den ene är avkomling till den andres syskon eller att de äro syskonbarn,
eller i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres
syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den
andre härstammar, eller örn han står i adoptivförhållande till part;

3. örn han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta
synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;

4. örn han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller
god man för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen
för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan in -

4 kap.

141

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rättning, som är part, eller, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet
är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den
angelägenhet målet rör;

5. örn han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har
del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i
förhållande, som avses i 4j

6. örn han är parts vederdeloman, dock ej örn parten sökt sak med honom
för att göra honom jävig;

7. örn han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,
som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit
befattning därmed;

8. örn han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part
eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

9. örn eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet.

14 §.

Yet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom,
vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då
han första gången för talan i målet, sedan han erhöll kännedom örn att domaren
sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, örn den omständighet,
varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom.
Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen förfallen.

Fråga örn jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med
mindre jävet i den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket
stadgats är berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogillats.
Ej må fråga örn jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

15 §.

Sedan fråga örn jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan
åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar
avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas,
ehuru han förklarats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, särskilt
beslut däröver.

I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan
honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i

rätten.

142

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 KAP.

Om offentlighet och ordning vid domstol.

1 §•

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stötande
för anständigheten och sedligheten* eller att till följd av offentligheten
något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet hör hållas hemligt
för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, örn anledning
förekommer, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skulle
röjas.

I mål örn ansvar för utpressning må rätten, örn målsäganden begär det eller
rätten eljest finner det lämpligt, förordna, att förhandling skall hållas inom
stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum
vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, örn den misstänkte begär det eller
rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda
dörrar.

År eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda
dörrar, vare det gällande.

2 §.

Tillträde till offentlig förhandling Tillträde till offentlig förhandling
må, när rättens ordförande finner skäl må, när rättens ordförande finner skäl
därtill, vägras den som enligt vad är därtill, vägras den som enligt vad är
känt eller må antagas ej fyllt aderton känt eller må antagas ej fyllt t ju gnet t
år. år.

3 §.

Vid förhandling inom stängda dör- Vid förhandling inom stängda dörrar
må efter rättens medgivande tjäns- rar må efter medgivande av rättens
teman vid domstolen så ock den som ordförande tjänsteman vid domstolen
för sin utbildning tjänstgör vid denna så ock den som för sin utbildning
vara närvarande. När särskilda skäl tjänstgör vid denna vara närvarande,
äro därtill, må rätten medgiva även När särskilda skäl äro därtill, må rätannan
att närvara vid sådan förhand- ten medgiva även annan att närvara
ling- vid sådan förhandling.

4 §.

Rätten äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda
dörrar icke får uppenbaras.

5 kap.

143

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

5 §.

överläggning till dom eller beslut skall Hållas inom stängda dörrar, örn rätten
ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar,
må, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som Har
att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva
även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling Hållits
inom stängda dörrar, må ock dom eller beslut avkunnas inom stängda
dörrar.

6 §.

Är part, vittne eller annan, som skall Är part, vittne eller annan, som skall
höras inför rätten, ej mäktig svenska Höras inför rätten, ej mäktig svenska
språket, må tolk anlitas att biträda språket, må tolk anlitas att biträda
rätten. Är den som skall höras döv rätten.
eller stum och kan ej förhöret lämpligen
ske medelst skriftligen avfattade
frågor eller svar, må ock tolk anlitas.

Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom är fråga, skall han anlitas.
I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som
tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen påkalla biträde för tolks erhållande.

Är den som skall börås döv eller
stum, må ock tolk anlitas att biträda
rätten.

Ej må den anlitas som tolk, vilken till saken eller till någondera parten står
i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Örn anställande av allmän tolk för- Om anställande av allmän tolk så
ordnar Konungen. ock örn anlitande av tolk, då den som

skall höras är döv eller stum, meddelas
bestämmelser av Konungen.

7 §•

Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som
tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra
det uppdrag, som lämnats honom.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad örn
vittnesed är stadgat.

8 §.

Till allmän tolk utgår ersättning en- Till allmän tolk så ock till tolk för
ligt vad därom är särskilt stadgat. An- den som är döv eller stum utgår ernan
tolk äge av allmänna medel åt- sättning enligt vad därom är särskilt
njuta arvode samt gottgörelse för kost- stadgat. Annan tolk äge av allmänna

144

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

nåd och tidsspillan efter vad rätten
prövar skäligt; i brottmål, vari åklagare
för talan, skall ersättningen gäldas
av statsverket.

medel åtnjuta arvode samt gottgörelse
för kostnad och tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt; i brottmål, vari
åklagare för talan, skall ersättningen
gäldas av statsverket.

9 §•

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden
och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den som
stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande av
trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest
ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, åge rätten förordna,
att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge
sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.

6 KAP.

Om domstols protokoll.

1 §•

Protokoll skall föras för varje mål särskilt.

över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman
vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling eller vid måls
avgörande, vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning,
som ej sker i samband med förhandling, erfordras ej heller protokoll.

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
och har den tilltalade erkänt gärningen, må i sådant mål i stället för protokoll
föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.

2 §.

Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten eller lagfaren ledamot
av rätten samt undertecknas av honom. Ordföranden äge, då omständigheterna
föranleda därtill, själv föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses
förringad. Protokollförare skall hava avlagt domared.

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt tid och ställe för sammanträdet;

6 kap.

145

(Kungl. Majlis förslag:)

(Utskottets förslag:)

2. rättens ledamöter, tolk, örn sådan anlitas, samt protokollföraren;

3. parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud eller biträden
och i brottmål den tilltalades försvarare;

4. rättegångsfullmakt, som givits muntligen inför rätten;

5. kort beteckning av saken;

6. då förhandling hålles inom stängda dörrar, anledningen därtill;

7. rättens beslut, som ej uppsättes särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yppas 8. skiljaktiga meningar, som yppas

vid omröstning inom rätten; nämndemans
skiljaktiga mening antecknas,
allenast örn i häradsrätt nämnden ensam
bestämt utgången.

vid omröstning inom rätten; nämndemans
skiljaktiga mening antecknas,
allenast örn nämnden ensam bestämt utgången.

4 §.

Protokollet vid muntlig förberedelse skall innehålla:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden
av motpartens yrkanden;

2. kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopa jämte motpartens
yttrande däröver;

3. uppgift å de bevis parterna vilja åberopa och vad de vilja styrka med
varje särskilt bevis så ock å de skriftliga handlingar och föremål, vilka företes
som bevis; samt

4. vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen.

Har vad enligt första stycket skall antecknas i protokollet upptagits i inlaga
eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet, skall i protokollet
allenast hänvisning ske.

Vad i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla beträffande
protokoll vid annan förhandling, dock ej huvudförhandling.

5 §.

Protokollet vid huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens
gång samt upptaga:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden
av motpartens yrkanden;

2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medgiva eller bestrida
dessa yrkanden; samt

3. vilka vittnen eller sakkunniga höras och vilka bevis i övrigt förebringas.

Har vad enligt första stycket 1 eller 2 skall antecknas i protokollet upptagits
i inlaga eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet,
skall i protokollet allenast hänvisning ske.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

146

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

6 §.

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran
eller målsägande, då lian höres i anledning av åklagarens talan, i den
omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten
vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas utsaga
eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas
bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare sådan anteckning
nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

7 §.

Vad i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling må ej antecknas
i protokollet, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ej må i protokollet
upptagas parts utveckling av talan i rättsligt hänseende.

8§.

Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig
avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra
anteckning därom.

Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, skall
den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet. Erinran,
som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej
ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas handlingarna.

9 §.

Rätten äge förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenografi
eller på fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken
eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 och 8 §§ är stadgat örn tolk
äge motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta kapitel äge motsvarande tillämpning
beträffande utsaga, som upptagits genom stenografi.

Vad enligt denna paragraf upptagits skall, så snart ske kan, återgivas i
vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Närmare föreskrifter örn upptagande av utsaga enligt denna paragraf meddelas
av Konungen.

10 §.

Parternas inlagor och andra handlingar i målet samt rättens protokoll skola
jämte avskrift av domen och sådant beslut, som uppsättes särskilt, samman -

6 kap.

147

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

förås till en akt. I akten skola ock genom anteckning å inlaga eller på annat
sätt upptagas kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej intagits i protokoll.
•

Örn rätt för part eller annan att återfå handling, som hör till akten, förordnar
Konungen.

11 §•

Vid rätten skall över alla mål föras dagbok, utvisande tiden, då varje mål
inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande samt, då
talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som
vidtagits.

12 §.

Vad i detta kapitel stadgas örn protokoll, akt och dagbok i mål skall i tilllämpliga
delar gälla även beträffande ärende.

13 §.

Närmare föreskrifter örn protokoll och aktbildning samt örn dagbok och andra
förteckningar meddelas av Konungen.

7 KAP.

Om åklagare och polismyndighet.

1§.

Allmänna åklagare äro:

1. justitiekanslern;

2. landsfogdar; samt

3. distriktsåklagare.

Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare.

Instruktioner för åklagarna utfärdas av Konungen.

2 §.

Justitiekanslern är under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Under justitiekanslern hava landsfogdarna, envar inom sitt verksamhetsområde,
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.

3 §.

Örn utnämning av justitiekansler stadgas i regeringsformen. Landsfogde
utnämnes av Konungen. Om tillsättning av andra åklagare meddelas föreskrifter
i de för dem gällande instruktionerna.

148

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

4§.

Allmän åklagare vare

vid underrätt landsfogde elfer distriktsåklagare;

vid hovrätt justitiekanslern i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket
upptages omedelbart av hovrätten, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare;
samt

vid högsta domstolen justitiekanslern.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åklagartalan
där, efter justitiekanslerns förordnande, föras av lägre åklagare.

Närmare bestämmelser örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna
meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

5 §•

Justitiekanslern så ock landsfogde må övertaga uppgift, som tillkommer
lägre åklagare. Justitiekanslern åge även förordna extra åklagare att föra
talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild
part, vid högsta domstolen.

Biträdande åklagare må i den omfattning, som bestämmes i instruktion, utföra
uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är anställd. Väckande
eller fullföljande av åtal i högsta domstolen må dock ej beslutas av annan än
justitiekanslern.

6 §.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som
skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning
eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit å
tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan uppskjutas.

Fråga örn jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot justitiekanslern
prövas av honom.

7 §.

Vad i detta kapitel är stadgat örn landsfogde skall i fråga örn Stockholm avse
förste stadsfiskalen.

8 §.

örn särskilda åklagare gälle vad örn dem är stadgat.

Ej må annan särskild åklagare än riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman
besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas i högsta domstolen.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna balk, förutom åklagare, som har befattning
med polisväsendet, i stad, där polismästare finnes, polismästaren och

7 kap.

149

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för honom
gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i annan
stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som närmast
under polischefen har inseende över polisväsendet.

Yad i 6 § är stadgat örn allmän åklagare åge motsvarande tillämpning beträffande
polismyndighet.

8 KAP.

Om advokater.

1 §•

För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfundet
fastställas av Konungen.

Advokat är den som är ledamot av samfundet.

2 §.

Till ledamot av advokatsamfundet må antagas allenast den som är svensk
medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugufem år samt avlagt för
behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och förvärvat sådan
praktisk utbildning, som föreskrives i samfundets stadgar. Han skall hava
gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva advokatverksamhet.

Ej må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Lagfaren domare i eller befattningshavare vid allmän domstol eller allmän
åklagare eller utmätningsman må ej antagas till ledamot; ej heller den som
eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat,
med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

3 §.

Ansökan om inträde i advokatsamfundet prövas av dess styrelse.

4§.

Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra
honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag eller i
bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver
undantag.

Det åligger advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra
hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

5 §.

Advokat vare skyldig att, örn offentlig försvarare för misstänkt eller biträde
åt part, som åtnjuter fri rättegång, ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid

150

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

domstol i det län, inom vilket lian har sitt kontor, mottaga förordnande som
försvarare eller biträde.

6 §.

Tillsyn över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets styrelse; den
har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i
sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom. Advokat vare skyldig
att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter
sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

7 §.

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar
oredligt, skall av advokatsamfundets styrelse uteslutas ur samfundet. Åro
omständigheterna mildrande, äge styrelsen i stället tilldela honom varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, äge
styrelsen meddela honom varning eller erinran. Åro omständigheterna synnerligen
försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet Upphör

advokat att vara svensk medborgare eller flyttar han ur riket eller
inträder beträffande advokat sådan omständighet, att han enligt 2 § andra
eller tredje stycket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig
att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen örn hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet,
genast skall gå i verkställighet.

8 §.

Har advokatsamfundets styrelse avslagit någons ansökan örn inträde i samfundet
eller uteslutit någon därur, må han föra talan mot beslutet. Mot styrelsens
beslut i fråga, som avses i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.

Talan skall föras genom besvär till högsta domstolen.

9 KAP.

Om straff och vite.

1 §•

Part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål,
straffes med dagsböter.

2 §.

Föres av part mot bättre vetande talan mot dom eller beslut, dömes han till
dagsböter; är det överrätts dom eller beslut, vare straffet lägst tjugufem dagsböter.

9 kap.

151

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3 §.

Söker part i tvistemål eller målsägande i brottmål genom påståenden eller
invändningar, som äro uppenbart ogrundade, eller genom innehållande av bevis
eller annan otillbörlig åtgärd förhala rättegången, straffes han med dagsböter.
Vad nu sagts örn part galle ock intervenient, även örn han ej äger ställning av
part.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare
så ock ombud eller biträde.

5 §.

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller tager fotografi
i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till
ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift
uttalar sig otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet,
straffes med böter.

6 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens
förordnande icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

7 §.

Rätten äge, örn part eller annan finnes vid förhandling böra komma tillstädes
eller infinna sig personligen, förelägga vite; är särskild föreskrift örn
föreläggande meddelad, vare den gällande.

8 §.

Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rätten vitet
till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite
må ej bestämmas under fem kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts
och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp, dock
ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggandet
avser.

Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas
kronan.

Finnes, då fråga uppkommer örn utdömande av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, må vitet ej utdömas.

9 §.

År i denna balk straff utsatt i böter, dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff
fem kronor och högsta trehundra kronor. Böter och vitén, som ådömas
enligt denna balk, tillfalla kronan.

152

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Mårts förslag:) (Utskottets förslag:)

ANDRA AVDELNINGEN.

Om rättegången i allmänhet.

I. Om rättegången i tvistemål.

10 KAP.

Om laga domstol.

1 §•

Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist.

Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans
hemvist.

För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning
galle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, örn säte för
styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag
samma vare i fråga örn kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.

Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han
uppehåller sig. År han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket
eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft
hemvist eller uppehållit sig.

2 §•

Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att bevaka
talan i målet, har sitt säte.

3 §.

Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet
sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egendom.
må han sökas där egendomen finnes.

Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen
är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. År pant
ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.

4 §.

Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller
eljest adragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks
eller gälden uppkom.

10 kap.

153

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

5 §.

Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan
dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart
på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.

6 §.

Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han
mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för
sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga örn
gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad
eller dylikt.

7 §.

Tvist på grund av förmyndares eller god mans förvaltning må väckas vid
den rätt, där förmynderskapet eller godmanskapet är eller senast varit inskrivet,
eller ock vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, må tvist på grund
av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

8 §.

Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort,
där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom
skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.

9 §.

Tvist om arv eller testamente eller örn bodelning mellan arvingar och efterlevande
make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål
i allmänhet.

Tvist örn bodelning mellan makar i anledning av boskillnad, äktenskaps
återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall upptagas av den rätt,
där mannen skall svara i tvistemål i allmänhet, eller, örn mannen ej är skyldig
att i sådant mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna paragraf, ej behörig domstol enligt vad
nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

10 §.

Tvist örn äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, örn rätt till servitut
eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen
skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare,
örn tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra
något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är om arrende, hyra, hävd,
byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt.

154

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter
under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken
huvuddelen ligger.

11 §.

Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:

1. tvist örn köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på
grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;

2. talan mot ägare av fast egendom örn skyldighet att personligen svara för
gäld, för vilken egendomen utgör pant, örn betalning samtidigt sökes ur egendomen; 3.

tvist örn skada eller annat intrång å fast egendom;

4. talan örn ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller

5. talan örn ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egendom.

12 §.

Som fast egendom anses även byggnad
å annans grund samt gruva och
för gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.

Som fast egendom anses vid tillämpning
av detta kapitel även byggnad å
annans grund samt gruva och för gruvdrift
avsedd byggnad eller anläggning.

13 §.

Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera
ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas
vid den rätt, som först dömt i målet.

14 §.

Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem enligt
vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, örn det sker samtidigt
och käromålen stödja sig på väsentligen samma grund. År saken sådan, att
endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas
vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit
huvudmålet.

15 §.

Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande,
som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.

16 §.

Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist,
härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att

10 kap.

155

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse,
örn ej annat är stadgat.

17 §.

Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga:

1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild
domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän; 2.

tvist, som skall väckas vid viss domstol, örn denna enligt lag eller författning
är ensam behörig att upptaga sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av rådhusrätt eller i dess ställe
viss häradsrätt, örn tvisten väckes vid annan domstol;

4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av
domstol, som där sägs, örn tvisten väckes vid annan domstol;

5. äktenskapsmålj

6. tvist, som angår utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling
och enligt lag skall upptagas av rätten i den ort, där egendomen finnes;
eller

7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av domstol.

Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid domstol
av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven;
vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande örn kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt
första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.

18 §.

Är rätten av annan grund än i 17 § sägs obehörig att upptaga tvist, som
där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, örn ej svaranden
i rätt tid gjort invändning örn domstolens behörighet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med
svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål,
skall kärandens uppgift örn de omständigheter, som betinga domstolens
behörighet, tagas för god, örn svaranden erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig.

19 §•

Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas
av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som
är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan
myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt
eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän.

156

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

20 §.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig
att upptaga mål, som där väckts, åge den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,
åge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan
av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

21 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn laga domstol,
vare de gällande.

11 KAP.

Om part och ställföreträdare.

1 §•

Envar kan vara part i rättegång.

Råder ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som
han ej själv äger ingå, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Om
talan på grund av skadegörande handling åge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap.
1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.

2 §.

Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,
som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rättegång.
Lag samma vare i fråga örn kronan samt kommun, vägdistrikt eller
annan sådan menighet.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare.

3 §.

Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan,
äge dock föra talan här i riket, örn han enligt svensk lag är behörig därtill.

4 §.

Bevis, att den som i rättegång uppgives
vara part eller vill föra talan
som part eller ställföreträdare för part
är behörig, må ej fordras, med mindre
särskild anledning förekommer därtill.

Bevis, att den som i rättegång uppgives
vara part eller vill föra talan
som part eller ställföreträdare för part
är behörig, erfordas ej, med mindre
rätten finner bevis böra företes.

5 §.

Part skall vid huvudförhandling i Part skall vid huvudförhandling i
underrätt infinna sig personligen, örn underrätt eller hovrätt infinna sig per -

11 kap.

157

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse
för utredningen. Vid huvudförhandling
i hovrätt eller högsta domstolen
vare part skyldig att infinna
sig personligen, om hans närvaro finnes
erforderlig för utredningen. I underrätt
skall part ock infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, örn
det kan antagas, att förberedelsen därigenom
främjas. Vid annan förhandling
än nu nämnts vare part skyldig
att infinna sig personligen, örn det finnes
erforderligt.

Vad nu sagts örn parts skyldighet

sonligen, om hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i högsta
domstolen vare part skyldig att infinna
sig personligen, om hans närvaro
finnes erforderlig för utredningen. I
underrätt skall part ock infinna sig
personligen vid muntlig förberedelse,
om det kan antagas, att förberedelsen
därigenom främjas. Vid annan förhandling
än nu nämnts vare part skyldig
att infinna sig personligen, örn det
finnes erforderligt.

att infinna sig personligen gälle och.

parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vilken
eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han
dock skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen.

Är part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele
rätten förordnande därom.

12 KAP.

Om rättegångsombud.

1 §•

Parts talan må föras genom ombud.

Örn skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.

2 §.

Såsom ombud må ej brukas annan
än advokat eller den som rätten eljest
med hänsyn till redbarhet, insikter
och erfarenhet finner lämplig.

Såsom ombud må ej brukas annan
än den som rätten med hänsyn till redbarhet,
insikter och tidigare verksamhet
finner lämplig att vara ombud i
målet.

Ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.

Ej må den vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §.

Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol
eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med mindre Konungen
för visst mål giver lov därtill.

Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.

158

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §.

Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i
sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i
målet. Ej heller må någon brukas som ombud, örn han tagit befattning med saken
som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för mot -

parten.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet
eller oförstånd eller finnes han eljest
olämplig, skall rätten avvisa honom
som ombud i målet. Är ombudet
advokat, skall rätten tillika hos advokatsamfundets
styrelse göra anmälan
angående ombudets förhållande; rätten
må ock förordna, att i avbidan på
beslut i anledning av anmälan han icke
må brukas som ombud vid den rätten.
Är ombudet ej advokat, äge rätten
förklara honom obehörig antingen för
viss tid eller tills vidare att brukas som
ombud vid den rätten.

§.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet
eller oförstånd eller finnes han eljest
olämplig, skall rätten avvisa honom
som ombud i målet; rätten äge
ock, örn skäl äro därtill, förklara honom
obehörig antingen för viss tid eller
tills vidare att brukas som ombud vid
den rätten.

6 §•

Avvisas ombud, skall rätten, örn ej parten är tillstädes och själv vill föra
sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter
parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som
utebliven.

Är ombud, som avvisas, advokat,
skall anmälan örn avvisandet göras hos
advokatsamfundets styrelse.

7 §.

Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom överlåtet
anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall
kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud.
Underlåter han det, skall han anses som utebliven.

8 §.

Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt muntligen
inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt
undertecknad av parten.

12 kap.

159

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

9 §.

Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift, när ombudet första gången
vid rätten för talan i målet.

Är, då fullmakt skall forstes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet
tid att förete den; vad nu sagts galle ej i fråga örn vade- eller missnöjesanmälan.
Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen
av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt,
skall behörigheten anses innefatta vad ombudet tidigare åtgjort i rättegången.

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må
rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

10 §.

Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf eller telefon
enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav gällande som
fullmakt; fullmakten skall dock, örn rätten finner det erforderligt, företes i
huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogin som
fullmakt.

Närmare föreskrifter örn överbringande av fullmakt genom telegraf eller
telefon givas av Konungen.

11 §•

Såsom fullmakt för kronan eller kommun, vägdistrikt eller annan sådan
menighet eller allmän inrättning galle i behörig ordning utfärdat förordnande
eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag,
förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt
utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt.

12 §.

Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till innehavaren.

Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela
fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det
angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den
givits.

13 §.

Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet bemyndigats,
överlåta åt annan att föra partens talan, örn ombudet givit lov
därtill.

14 §.

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående
saken

160

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan
myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande
för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva
svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens
yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rättens dom; samt

7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ej må på grund av fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, ombudet
väcka talan eller mottaga stämning angående sak, varom förlikning ej är tilllåten.

Avser fullmakt allenast viss domstol, åge ombudet vid den domstolen samma
behörighet, som sägs i första stycket; ombudet åge ock anmäla missnöje eller
vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt rättegångstillfälle, äge ombudet vid det
rättegångstillfället samma behörighet, som sägs i första stycket 2—5; ombudet
äge ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.

15 §.

I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt angår
ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att
ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära parten
tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; har annan inskränkning skett,
vare den utan verkan.

Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej gällande
mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom muntligen
inför rätten eller ock skriftligen.

16 §.

Ar rättegångsfullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga
parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla.

17 §.

Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan verkan
mot parten, örn han genast gör gensaga däremot.

18 §.

Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.

Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av fullmakten
bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utförande
av sin talan.

12 kap.

161

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, innan
den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skriftligen.
• : ‘ y. - ii . ar..

19ii

Dör partén eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke
därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer därtill,
örn rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.

Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behörighet,
vare fullmakten dock gällande.

Ij t , , i.'' ■ . . j. '' ..iit : i ;....... (-.*.«.* lidi . ■! i * .» W j . , •

20 §.

Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill
och vare, örn han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att
rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock
är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad,
som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för parten.
Örn skyldighet att ersätta annan skada äge vad örn fullmakt i allmänhet
är stadgat motsvarande tillämpning.

-v ‘ i 21 §.

Vad i detta kapitel stadgas örn ombud, som äger föra parts talan, galle i
tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd.

22 §.

Part äge vid utförande av sin talan
anlita biträde. Örn rättegångsbiträde
gälle vad i 2—5 §§ stadgats. Rättegångshandling,
som biträde i partens
närvaro företagit, skall anses av parten
godkänd, örn han ej genast gör
gensaga däremot.

Part äge vid utförande av sin talan
anlita biträde. Om rättegångsbiträde
gälle vad i 2—5 §§ samt 6 § andra
stycket stadgats. Rättegångshandling,
som biträde i partens närvaro företagit,
skall anses av parten godkänd,
örn han ej genast gör gensaga däremot.

v '' f;:, . . : 23 §. „ ,,

Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest handhava
annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att
föra huvudmannens talan inför rätta, gälle örn sådant ombud vad örn ställföreträdare
är stadgat.

24 §.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn behörighet att
föra annans talan, vare den gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

162

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

13 KAP.

Om föremål för talan och talans väckande.

1 §•

Talan om åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till prövning,
ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, örn

1. fråga är örn tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av
redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat
vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;

2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom
talan väckts i målet, ej fullgöres;

3. fråga är örn ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller örn
annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen;

4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild anledning
förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgörelse;
eller

5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.

2 §. ~

Talan örn fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består,
må upptagas till prövning, örn ovisshet råder örn rättsförhållandet och
denna länder käranden till förfång.

Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är
stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan örn fastställelse
därav upptagas.

År i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare
det gällande.

3 §.

Väckt talan må icke ändras. Käranden äge dock

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då
blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen,
så ock eljest framställa nytt yrkande, såvitt det stöder sig på väsentligen
samma grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till huvudförhandling,
och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas.
Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker
sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till
stöd för sin talan.

13 kap.

163

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

4 §i

Talan skall väckas genom stämning, örn ej annat är stadgat.

Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten
eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansökan örn stämning inkom till rätten, eller, örn
stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.

5 §.

Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är
saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, örn svaranden yrkar det,
målet dock prövas. ■ ? . . .. '' , !{■.: •

Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan
dom fallit, utan svarandens samtycke" sin talan, vare återkallelsen utan
verkan.

6 §.

Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma
parter, upptagas till prövning.

7 §.

överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämning
övertaga kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången
är; örn överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i
18 kap. 10 § stadgas.

Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i svarandens
ställe inträda i målet, örn käranden samtycker därtill.

Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vilken
överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda
som part i rättegången.

14 KAP.

•3 8

Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång.

1 §•

Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de handläggas
i en rättegång, örn de stödja sig på väsentligen samma grund.

2 §.

Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller flera kärande
mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en rättegång, örn de
stödja sig på väsentligen samma grund.

164

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:}''.

3 §.

[Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående
samma sak eller sak, som har gemenskap med denna, eller rörande
fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, och sker det före huvudförhandlingen,
skola målen handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda
förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.

4 §.

Vill någon; som ej är part i rättegången, till gemensam handläggning väcka
talan mot båda parterna eller endera örn det, varom tvistas, och sker det före
huvudförhandlingen, skola målen handläggas i en rättegång.

; .um;.-: ■'' 5 §. ''"bil >’

Vill part, om han tappar saken, mot tredje man framställa återgångskrav
eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt, åge han, innan målet företages
till huvudförhandling, till gemensam handläggning med det målet väcka sin
talan mot tredje man. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn tredje
man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av
dem eller båda väcka talan angående sådant anspråk.

Örn väckande av talan mot tredje man i samband med klander av fång till
fast egendom är särskilt stadgat.

i I; ^

Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu sagts handläggas
i en rättegång, örn det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill,
må de åter särskiljas. >

Ej må i fall, som avses i 1—6 §§, mål förenas, med mindre målen väckts vid
samma domstol och denna är behörig samt för målen samma rättegångsform
är tillämplig.

8 §.

Åro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till
motparten att anse som självständig part.

År saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken,
skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de övriga,
även örn den strider mot deras handlingar.

9 §.

Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar
han sannolika skäl för sitt påstående, åge han som intervenient å endera sidan
deltaga i rättegången.

t A kap.

165

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

10 §.

[Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall lian kos rätten göra
ansökan därom, över ansökan skola parterna höras, örn skäl äro därtill, må
förhandling äga rum med parterna och sökanden. [Rätten meddele, så snart
ske kan, beslut över ansökan.

11 §.

Intervenient åge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han
må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot
partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.

År på grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och
mot intervenienten, som örn den meddelats i rättegång, däri han varit part, äge
han dock ställning av part i rättegången.

12 §.

Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, äge han
kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.

Den, för vilken rättegång kungjorts, äge i sin ordning kungöra den för annan,
som han menar kunna inträda i rättegången.

örn skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat.

13 §.

Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inlagan
skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åtgärden
angivas.

- ''V i

15 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning. *

1 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl
för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten genom att avvika eller
genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda
vad genom domen kan antagas komma att åläggas honom, må kvarstad läggas
å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden, eller ock, örn
det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller skingras.
Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör motparten.

Kvarstad eller skingringsförbud må även läggas å egendom, till vilken
part i rättegång påstått bättre rätt, örn han visat sannolika skäl för sin talan
och det skäligen kan befaras, att motparten undanskaffar, förstör eller väsentligt
försämrar egendomen.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man,
må denne förbjudas att utgiva egendomen.

166

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

2 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl
för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten begiver sig från riket
utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot bans gäld, må förbud
meddelas honom att avresa från orten, med mindre han ställer pant eller borgen
för skulden. Reseförbud vare ej gällande utöver tre månader efter delgivningen.
Har meddelat reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest
upphört att gälla, må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.

I beslut örn reseförbud skall angivas den ort, där den, mot vilken förbudet
gäller, skall uppehålla sig, samt erinras örn påföljden för överträdelse av förbudet.
överträdes reseförbud, åge rätten på yrkande av parten förordna, att
motparten skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.

3 §.

Har part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och kan skäligen
befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller
underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar
domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten,
må vid vite förbud eller annat föreläggande meddelas motparten eller förordnas
örn egendoms förvaltning av god man eller örn annan åtgärd, som finnes erforderlig
för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande,
som nu sagts, må ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig
vikt och det ej länder motparten till väsentligt förfång.

4 §.

Finnes i rättegång örn bättre rätt till egendom part hava egenmäktigt skilt
motparten från egendomen eller eljest själv tagit sig rätt, må förordnas, att besittning
eller annat förhållande, som rubbats, genast skall återställas.

5 §.

Beslut örn åtgärd, som avses i detta kapitel, meddelas av den rätt, där rättegången
är.

Fråga örn sådan åtgärd må upptagas allenast på yrkande av part.

Yrkande må ej bifallas, med mindre tillfälle lämnats motparten att yttra
sig däröver. År fara i dröjsmål, må dock rätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 §, må ej beviljas, med mindre part, som
begärt åtgärden, hos rätten ställer pant eller borgen för skada, som kan tillskyndas
motparten. Finnes parten ur stånd att ställa sådan säkerhet och har
han visat synnerliga skäl för sin talan, må rätten befria honom därifrån. Från
ställande av säkerhet vare kronan fri. Örn pant och borgen gälle vad i utsökningslagen
är stadgat.

15 kap.

167

(Kungl. Marits förslag:) (Utskottéts förslag:) \

6 §.

Återkallas eller förfaller talan, för vars säkerställande åtgärd enligt 1, 2 eller
3 § meddelats, eller har, då talan avser fordran, ställts pant eller borgen eller
förekomma eljest ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart
hävas. Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå.
Rätten äge oek i samband med domen förordna örn åtgärd, som nu sagts.

Rätten äge, när skäl äro därtill, på yrkande av part förordna, att åtgärd enligt
4 § skall gå åter.

7 §.

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår
av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele
ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen
genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, äge rätten på
yrkande av part, som begärt åtgärden, förordna god man att förvalta egendomen;
parten åligge att till bestridande av nödig kostnad för egendomens
förvaltning erlägga förskott med belopp, som bestämmes av rätten.

I övrigt gälle örn verkställande av åtgärd, som avses i detta kapitel, vad i
utsökningslagen är stadgat.

16 KAP.

Om omröstning.

1 §•

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning
ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt skall den yngste i rätten först
yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet
beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

2 §•

över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröstning
ske. över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt.
Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för
sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaffenhet
påkallar det, uppställas till särskild omröstning, örn rättegångskostnad
skall röstas särskilt.

168

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare lian skyldig att deltaga i senare omröstning.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden
ense örn skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst
sju därom, galle nämndens mening; i annat fall gäfle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt gälle den mening, som omfattats
av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften
av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.

Örn omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

4 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt flera än två meningar, utan
att någon enligt 3 § skall gälla, och är fråga örn penningar eller annat, som
utgör viss myckenhet, skola rösterna för den större myckenheten sammanläggas
med rösterna för närmast mindre och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; i annat
fall gälle den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, örn
för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste
bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

5 §.

''Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,
skall röstas därom.

•; £,.. - . 6 §.

Är i tvistemål fråga även örn ansvar, utdömande av vite, reseförbud eller
någons hållande i häkte, gälle örn omröstning därutinnan vad i 29 kap. är
stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

17 KAP.

Om dom och beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas
genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer
saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är
slutligt beslut. . *

17 kap.

169

(Kungl. Majlis förslag:)

(Utskottets förslag:)

2 §.

Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid
förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit
hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas
å vad därvid förekommit.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna
innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat.
''År saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet,
som icke av part åberopats till grund för hans talan.

4 §.

Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas
över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats,
över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas allenast
i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom
givas över det som medgivits. ,

5 §.

Handläggas i en rättegång talan örn fastställelse, huruvida visst rättsförhållande
består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må
särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan
av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom
givas över den talan. - •> ; '' •

Äro i mål, vari talan föres örn fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt,
att dessa frågor avgöras var för sig, må på kärandens begäran särskild
dom givas över skyldigheten att fullgöra. ; J

Då särskild dom enligt denna paragraf givits, åge rätten förordna, att målet
i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

6 §.

Förlikas parterna örn det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster
förlikningen, skall det ske genom dom.

7 §•

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden;

3. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de

grundats; v , ’

170

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse
för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom eller söka återvinning, skall i domen
givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Örn underrättelse, som tilllika
skall meddelas i hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

8 §.

Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens
medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts
dom, må utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

9 §.

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,
framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras
på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller
avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt
hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter
förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att
den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse
givas örn tiden och sättet för domens meddelande.

Vad nu sagts örn måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål
avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet
jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

10 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,
för varje år sammanföras till en dombok.

11 §.

Dom åge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts
den sak, varom talan väckts.

17 kap.

171

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Domen åge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som
åberopats till kvittning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Örn särskilda rättsmedel galle vad därom är stadgat.

12 §.

Vad i 2 och 9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning i fråga
örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 §§ tilllämpas,
örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Örn
underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

13 §.

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, varå
beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla missnöje,
skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,
give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos
rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,
skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give rätten till
känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54
kap. 14 §.

14 §.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan
hinder av att den icke äger laga kraft.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast
gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat
ombud eller biträde eller ogillat tredje mans jakande att få som intervenient
deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller förordnat
örn någons hållande i häkte eller om kvarstad, skingringsförbud eller
annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller bestämt, att förmån
av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde utsett annan, än part
föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande
meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må verkställas utan
hinder av att det icke äger laga kraft.

År särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger
laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

172

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till
följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, beslut
örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då
beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, örn det kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

18 KAP.

Om rättegångskostnad.

1 §•

Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn
ej annat är stadgat.

2 §.

Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes
än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

3 §.

Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit
anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom
försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad
eller ock, örn omständigheterna föranleda därtill, vardera parten
bära sin kostnad.

Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd
för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må
förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.

4 §.

Åro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera
parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller
ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten
därefter bestämmas. År vad parten tappat av allenast ringa
betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, örn parts yrkande bifalles
allenast till en del. ,

5 §.

Avvisas parts talan, anses parten som tappande.

Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit; skall
han ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn ej särskilda omständigheter
föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

18 kap.

173

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat avtalats.

6 §.

Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som
rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller
hort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han
skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall
bäras.

7 §.

Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller
biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet
eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, äge rätten,
även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta
kostnaden.

8 §•

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rätter
gångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde,
såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens
rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning
av rättegången.

9 §.

Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla
och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår
allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet
eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den
parten ensam.

År någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för
båda och båda för en.

10 §.

Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och
käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som uppkommit
före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han
ensam.

Hen som inträtt i svarandens ställe svare ensam för rättegångskostnaden.

11 §.

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,
äge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständigheterna
pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller örn någon av
dem skall vidkännas hela kostnaden.

174

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

12 §.

I fråga om skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av part i
rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för
sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas örn part äga motsvarande tilllämpning;
dock svare intervenienten allenast för den särskilda kostnad, som
orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten deltagit,
förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.

13 §.

Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå
av allmänna medel eller utgivas av parterna en för båda och båda för en, gälle
i fråga örn skyldighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas
örn rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må
förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Har av allmänna
medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden
återgäldas av parten.

Örn återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av
att part åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

* ''• 14 §-

Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen
avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden
består. Gör han det ej, äge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit
vid samma rätt; dock må part, även om yrkande ej framställts, erhålla ersättning
för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden
så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning
för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp
angivas.

15 §.

Eullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes.

Örn kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
äge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan örn kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.

19 kap.

175

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

U. Om rättegången i brottmål.

19 KAP.

Om laga domstol.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses
förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, örn brottet
fullbordades å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under
skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg
under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte
med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig,
behörig.

Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten
i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den
misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.

Åtal för brott må ock upptagas av
den rätt, där den misstänkte skall svara
i tvistemål i allmänhet, om denna
med hänsyn till utredningen samt

y kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

2 §. .

Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under
resa inom eller utom riket, upptages, om ej Konungen för visst fall förordnar
annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller
av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

3 §.

Åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, örn det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika
tider, må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, åtal
väckas även mot den eller de övriga.

Åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot
gärningsmannen.

4 §.

Talan örn ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må
väckas vid den rätt, där brottet åtalats.

176

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:) ,

5 §.

över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.

Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma
rätt döma däröver, örn det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra
omständigheter finnes lämpligt.

6 §.

Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den
rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, örn denna med hänsyn
till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

;7;^rv:7 §. ; : 7£i77

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol
behörig, åge den förra domstolen, örn synnerliga skäl äro därtill, på framställning
av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den senare domstolen.
Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande, till
dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

8 §.

Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock i avbidan
på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan
uppskjutas.

9 8.

År i lag eller författning föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av
högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt
1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet
upptagas av annan domstol. Skall fråga örn ansvar upptagas av annan myndighet
än domstol eller av särskild domstol, äge vad i detta kapitel stadgas ej
tillämpning. , i , ;

Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol,
vare utan verkan.

10 §.

Har lägre rätt upptagit mål, må fråga om rättens behörighet ej upptagas
av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som
är berättigad därtill, eller ock målet skall upptagas av annan myndighet än
domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller av annan
allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.

11 §.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig
att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

19 kap.

177

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,
åge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan av
part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

12 §.

Vad i detta kapitel stadgas åge motsvarande tillämpning i fråga örn domstols
befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

20 KAP.

Om rätt till åtal och örn målsägande.

1 §•

Fråga örn ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för
brottet väckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga örn ansvar för förseelse
i rättegången.

2 §.

Allmän åklagare äge tala å brott, som hör under allmänt åtal, örn ej annat
är stadgat.

Örn befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt
åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

3 §.

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna
därifrån.

År för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet
eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

4 §.

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal,
må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt
åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt
åtal äga rum mot dem alla.

5 §•

Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet.
Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet
må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 11 sami. 1 avd. Nr 2. 12

178

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

6 §.

Allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga
skäl föreligga, att den misstänkte
är skyldig till brottet. Kan den
misstänkte på grund av otillräknelighet
ej fällas till ansvar för gärningen,
må åtal dock äga rum.

Att strafföreläggande må i visst fall
träda i stället för åtal, stadgas i 48
kap.

Åklagare skall tala å brott, som hör
under allmänt åtal. Att strafföreläggande
må i visst fall träda i stället för
åtal, stadgas i 48 kap.

7 §•

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:

1. örn å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart,
att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. örn brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat
brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott,
och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med
hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den återkallas.
Närmare föreskrifter örn eftergift av åtal meddelas av Konungen.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad om eftergift av åtal,
vare den gällande.

8 §.

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med
mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i
högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den som angivits eller åtalats
för brott väcka talan örn ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal.

9 §.

Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte
är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet;
han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad,
som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap örn nedläggandet,
övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka åtal för brottet;
örn den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

20 kap.

179

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga
eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gälle icke i fråga örn ämbetsbrott,
för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.

11 §•

Åro i fråga örn samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal
av en målsägande även för de övriga.

12 §.

Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva
brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal,
må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter
angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats,
innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för brottet ej därefter äga
rum.

13 §.

Har någon genom brott blivit dödad, äge hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförbållande
till honom samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada, äge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva
brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, örn icke av omständigheterna
framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14 §.

År målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller
rättshandling, som han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva
brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, äge den som
har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige
fyllt aderton år, äge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap.
2—5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande
tillämpning beträffande målsägande, även örn han ej för talan.

Örn rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan och har han icke biträtt
åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren, äge han rätt till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är stadgat.

180

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(TJtskottets förslag:)

16 §.

År i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan enskild
än målsägande, skall han i fråga örn rätt att angiva brottet eller tala
därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.

21 KAP.

Om den misstänkte och hans försvar.

1 §•

Den misstänkte åge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, örn
det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra
den som har vårdnaden örn honom; denne åge ock föra talan för den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader,
moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom föra
talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.

2 §.

Den misstänkte skall vid huvudförhandling
i underrätt infinna sig personligen
i mål örn allmänt åtal för
brott, varå straffarbete kan följa, så
ock i annat mål, örn hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i hovrätt
skall den misstänkte infinna sig
personligen, örn han av underrätten
dömts till straffarbete för brottet eller
anledning förekommer till ådömande
av sådant straff, så ock eljest, örn hans
närvaro finnes erforderlig för utredningen.
Vid huvudförhandling i högsta
domstolen vare den misstänkte skyldig
att infinna sig personligen, örn hans
närvaro finnes erforderlig för utredningen.
I underrätt skall den misstänkte
ock infinna sig personligen vid
muntlig förberedelse, örn det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främ -

Den misstänkte skall vid huvudförhandling
i underrätt infinna sig personligen
i mål örn allmänt åtal för
brott, varå straffarbete kan följa, så
ock i annat mål, örn hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i hovrätt
skall den misstänkte infinna sig
personligen, örn han av underrätten
dömts till straffarbete för brottet eller
anledning förekommer till ådömande
av sådant straff, så ock eljest, örn hans
närvaro ej kan antagas sakna betydelse
för utredningen. Vid huvudförhandling
i högsta domstolen vare den misstänkte
skyldig att infinna sig personligen,
örn hans närvaro finnes erforderlig
för utredniugen. I underrätt
skall den misstänkte ock infinna sig
personligen vid muntlig förberedelse,
örn det kan antagas, att förberedelsen

21 kap.

181

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

jas. Vid annan, förhandling än nu därigenom främjas. Vid annan förnämnts
vare han skyldig att infinna handling än nu nämnts vare han skylsig
personligen, örn hans närvaro fin- dig att infinna sig personligen, örn
nes erforderlig. hans närvaro finnes erforderlig.

Lider den misstänkte av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet och finner rätten,
att hans hörande skulle vara utan
gagn, erfordras ej att han infinner sig
personligen.

Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, meddele rätten förordnande
därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan
föras genom ombud. Örn ombud gälle vad i 12 kap. är stadgat.

3 §.

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av
försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte.
Är den misstänkte under aderton år
eller sinnessjuk eller sinnesslö, utses
försvarare av den som har vårdnaden
örn honom. Har den misstänkte för
sig ställt rättegångsombud, anses ombudet
som försvarare. Örn försvarare
åge vad i 12 kap. 2—5 §§ är stadgat
motsvarande tillämpning.

Försvarare utses av den misstänkte.
Är den misstänkte under aderton år
eller sinnessjuk eller sinnesslö, utses
försvarare av den som har vårdnaden
örn honom. Har den misstänkte för sig
ställt rättegångsombud, anses ombudet
som försvarare. Om försvarare åge vad
i 12 kap. 2—5 §§ samt 6 § andra stycket
är stadgat motsvarande tillämp -

ning.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare
och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke
kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för honom.
Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, örn han begär
det, offentlig försvarare förordnas.

4 §.

Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, åge
den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått,
förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

Fråga om förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställning
därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

5 §.

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.
Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som rättegångsombud.

182

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är behörig
därtill, skall han förordnas, örn ej hans anlitande skulle medföra avsevärt
ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

6 §.

Förordnande av offentlig försvarare må av rätten återkallas, örn giltigt skäl
därtill förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall förordnandet
återkallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.

Offentlig försvarare må ej utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe.

7 §.

Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och
i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte
förbereda försvaret.

8 §.

Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten
göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av
den misstänktes rätt, så ock, örn målet fullföljes, biträda honom i högre rätt.

9 §.

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sammanträffa
med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den anhållne
eller häktade; annan än advokat dock endast om undersökningsledaren
eller åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för
utredningen eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som uppgivits
för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat rättens sammanträde
för förhandling.

10 §.

Offentlig försvarare äge av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersättning
för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ej må offentlig försvarare av den misstänkte förbehålla sig ytterligare ersättning;
har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

22 kap.

183

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

22 KAP.

Om enskilt anspråk i anledning av brott.

1 §■

Talan mot den misstänkte eller annan örn enskilt anspråk i anledning av
brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i samband
med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.

2 §.

Grundas enskilt anspråk å brott, som hör under allmänt åtal, vare åklagaren
på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan, örn det kan ske utan olägenhet och hans
anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket upptages i samband
med åtalet, åligge honom att till undersökningsledaren eller åklagaren
anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, varå det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,
att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, örn det kan ske, i god tid
före åtalet underrätta målsäganden därom.

3 §•

Föres i särskilt mål vid rätten talan örn enskilt anspråk i anledning av brott,
åge rätten, örn det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till behandling
i samband med åtalet.

4 §.

Örn rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan,
eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan,
som avses i 14 kap. 5 §, äge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande
tillämpning.

5 §.

Har talan om enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med
åtalet, äge rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt
mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

6 §.

Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin
rätt att tala å brottet, förordne rätten, om part yrkar det, att talan örn det
enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade
ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses
förfallen.

Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten
ingått i svaromål, skall, örn denne yrkar det, talan dock prövas. Framställes
ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

184

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

7 §.

Föres talan om enskilt anspråk på grund av brott i samband med åtalet och
finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i
målet.

8 8.

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre
åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

23 KAP.

Om förundersökning.

1 §•

Förundersökning skall inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest
anledning förekommer, att brott, som bör under allmänt åtal, förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse
ej skett, förundersökning inledas, örn angivelse icke kan utan fara avvaktas;
målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han
ej då brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

2 §.

Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas
för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet
så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

3 §•

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen
inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes
påkallat, övertaga ledningen av undersökningen.

Åklagaren åge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela anvisningar
rörande undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, åge han vid undersökningens verkställande
anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att
vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, örn dess beskaffenhet
tillåter det.

4 §.

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den
misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis,
som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att

23 kap.

185

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ej någon onödigt utsattes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva.
Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

5 §.

Skall enligt 21 kap. 3 § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligge
undersökningsledaren att göra anmälan därom hos rätten.

6§.

Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna
lämna upplysning av betydelse för utredningen.

7 §.

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen
och överstiger ej våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret,
och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig,
femton kilometer, må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en väglängd av
femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,
örn undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen
kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse
skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats,
som bestämts för förhöret.

8§.

På tillsägelse av polisman vare den som är tillstädes å plats, där brott förövas,
skyldig att medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. Vägrar
han utan giltig orsak, må han av polismannen medtagas till förhöret.

9 §.

Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för
förhör längre än sex timmar. Finnes det vara av synnerlig vikt, att den som
kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock
skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,
utgått, åge han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må ej fordras,
att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

10 §.

Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne närvara.

186

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Undersökningsledaren har att bestämma, huruvida annan än vittne må övervara
förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes
begäran, äge han och hans försvarare att närvara. Även vid annat
förhör må, örn det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara tillstädes.

Är den som höres under femton år, bör, örn det kan ske utan men för utredningen,
den som har vårdnaden örn honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren äge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke
får uppenbaras.

11 §.

Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i
den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som
höres. Utan undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande
vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.

12 §.

Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss
riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar örn
särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.
Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta
nödig vila.

Vägrar någon vid förhör att yttra
sig angående omständighet, som är av
vikt för utredningen, och är han, om
åtal väckes, skyldig att i målet vittna
därom, eller finnes eljest för utredningen
erforderligt, att någon, som är
skyldig att vittna i målet, redan under
förundersökningen höres som vittne,
må på undersökningsledarens begäran
vittnesförhör med honom äga
rum inför rätten.

Örn förhöret gälle i tillämpliga delar
vad örn bevisupptagning utom huvudförhandling
är stadgat.

§.

Vägrar någon vid förhör att yttra sig
angående omständighet, som är av vikt
för utredningen, och är han, örn åtal
väckes, skyldig att i målet vittna därom,
eller finnes eljest för utredningen
av synnerlig vikt, att någon, som är
skyldig att vittna i målet, redan under
förundersökningen höres som vittne, må
på undersökningsledarens begäran vittnesförhör
med honom äga rum inför
rätten.

Förhör, som avses i första stycket,
må ej äga rum, innan förundersökningen
fortskridit så långt, att någon
skäligen kan misstänkas för brottet.
Örn förhöret gäde i tillämpliga delar
vad örn bevisupptagning utom huvudförhandling
är stadgat; den misstänkte
skall erhålla tillfälle att närvara
vid förhöret.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

14 §.

Undersökningsledaren åge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan
under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, åge undersökningsledaren
framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande,
att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning.

15 §.

Är fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen, därförinnan
går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, må på yrkande av undersökningsledaren
eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Örn beviset
gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom huvudförhandling,
är stadgat.

16 §.

Örn användande av tvångsmedel under förundersökningen gälle vad i 24—
28 kap. stadgas.

17 §.

Erfordras under förundersökningen förhör eller annan åtgärd å ort utom
undersökningsledarens tjänstgöringsområde, äge han anlita biträde av polismyndighet
å den ort, där åtgärden skall vidtagas.

18 §.

Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han höres, underrättas örn misstanken. Så snart det
kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas honom och hans försvarare
att taga kännedom örn vad vid undersökningen förekommit samt att
angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nödigt.
Ej må åtal beslutas, innan tillfälle därtill beretts dem.

Begär den misstänkte, att förhör skall hållas med någon eller att annan utredning
skall förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas, att
åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen,
skola skälen därför angivas.

19 §■

Har undersökningsledaren, ehuru han slutfört den utredning han anser erforderlig,
ej bifallit begäran, som avses i 18 § andra stycket, eller förmenar den
misstänkte, att annan brist i utredningen föreligger, må han göra anmälan därom
hos rätten.

Då anmälan inkommit till rätten, skall den, så snart ske kan, upptaga anmälan
till prövning. När skäl äro därtill, må rätten hålla förhör med den
misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad.

188

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

20 §.

Då förundersökningen avslutas, skall undersökningsledaren meddela beslut,
huruvida åtal skall väckas.

21 §.

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av
betydelse för utredningen.

Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret avslutas,
utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet.
Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen
ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet,
skall uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mal ma i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över
det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Sa snart atal beslutats, äge den misstänkte eller hans försvarare på begäran
erhålla avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.

22 §.

Förundersökning enligt detta kapitel vare, örn tillräckliga skäl för åtal ändock
föreligga, ej erforderlig beträffande brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller
andra stycket. Ej heller vare förundersökning erforderlig i mål, som skall
upptagas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning förekommer till
ådömande av frihetsstraff eller avsättning.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersökning enligt
detta kapitel ägt rum.

23 §.

Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig, gälle därom i
tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.

24 §.

Närmare föreskrifter örn undersökningsledares verksamhet samt örn protokoll
och anteckningar vid förundersökning meddelas av Konungen.

24 KAP. v

Om häktning och anhållande.

1 §•

Är någon på sannolika skäl miss- Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, varå frihetsstraff kan tänkt för brott, varå frihetsstraff kan

24 kap.

189

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

följa, må lian häktas, om med hänsyn följa, må han häktas, örn med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den miss- till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan örn- tänktes förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras, att ständighet skäligen kan befaras, att
lian avviker eller annorledes undan- han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff eller drager sig lagföring eller straff eller
genom undanröjande av bevis eller på genom undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utred- annat sätt försvårar sakens utredning,
ning, eller ock anledning förekommer, eller ock anledning förekommer, *att
att han fortsätter sin brottsliga verk- han fortsätter sin brottsliga verksamsamhet.
Har den misstänkte stadigt het. Har den misstänkte stadigt hemhemvist
inom riket och kan å brottet vist inom riket och kan å brottet icke
icke följa svårare straff än fängelse, följa svårare straff än fängelse, må
må fara, att han avviker, ej anses fö- fara, att han avviker eller försvårar
religga, med mindre han gjort förbe- sakens utredning, ej anses föreligga,
redelse eller försök därtill. med mindre han gjort förberedelse el ler

försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Finnes uppenbart, att den misstänk- Finnes sannolikt, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till hö- te kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tor eller mistning av befattning på
tid, må häktning icke ske. viss tid, må häktning icke ske.

2 §.

Den som på sannolika skäl misstänkes för brott må, oberoende av brottets
beskaffenhet, häktas, örn han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så
ock örn han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han
genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.

3 §•

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas
medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas,
att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna,
som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning
kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas,
med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill
den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning
ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

4 §.

Beslut örn häktning meddelas av rätten.

190

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

5 §.

Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut
därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, örn det
finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages
i förvar.

Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

6 §.

Har den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej tillstädes,
då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom
göras hos anhållningsmyndigheten.

Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans anhållande,
må han av anhållningsmyndigheten efterlysas.

7 §•

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan
fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå frihetsstraff kan följa, å bar gärning eller
flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst
för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten;
den har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, om
den gripne skall anhållas eller frigivas.

8 §.

Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, så snart ske kan,
för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken
uppdragits att hålla förhöret.

9 §.

Då någon anhålles, skall han erhålla besked örn det brott misstanken avser.
Den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock, så snart det kan
ske utan men för utredningen, underrättas örn anhållandet. Sådan underrättelse
må dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

10 §.

Förekomma ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart
frigivas.

24 kap.

191

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

11 §.

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkastas
annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållandet,
ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring
eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

12 §.

Anhållningsmyndigheten skall, örn ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller då den anhållne enligt
8 § inställdes till förhör, till rätten avlåta framställning om hans häktande.
Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, må
med framställningen anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist
å femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne
inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne
omedelbart frigivas.

I samband med framställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar
över vad dittills förekommit under förundersökningen; med rättens
medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid. Påkallas förhör med
annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.

13 §.

Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och,
örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i
häktningsfrågan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan
framställningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra
äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

14 §.

Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, örn
ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall angiva de omständigheter, varå yrkandet
grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig.
Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest
anföra må utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

15 §.

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan
avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och
utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall, om ej rätten bestämmer annat, anhållandet
fortfara.

192

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

16 §.

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i
häktningsfrågan. Beslut örn häktning skall innehålla uppgift å det brott
misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Beslutas ej häktning, förordna rätten, att den anhållne omedelbart skall
frigivas.

17 §.

Fråga örn häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande
av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på
yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Då fråga örn häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum
inför rätten. Örn sådan förhandling gälie i tillämpliga delar vad i 14—16 §§
är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer
anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro
ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till
förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall,
så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

18 §.

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon,
som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan örn häktningsbesluts verkställande
inkommer, skall, örn ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt.

överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte
är häktad och till dess atal väckts, med högst två veckors mellanrum
ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att
utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling
inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma
längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

19 §•

Har ej inom tid, som avses i 18 §, atal väckts eller till rätten inkommit
framställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl
för häktning, förordne rätten omedelbart, att den häktade skall frigivas.

20 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn häktning, äge denna
utan förhandling besluta .däröver; är den misstänkte anhållen, skall beslut med -

24 kap.

193

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

delas sist å fjärde dagen efter det framställning om hans häktande inkom
till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan.
Örn sådan förhandling gälle vad i 14—17 §§ är stadgat.

21 §.

Dömes den häktade för brottet,
pröve rätten enligt de i detta kapitel
angivna grunderna, huruvida han
skall i häkte avbida, att domen vinner
laga kraft. Är den misstänkte å fri
fot, må rätten förordna, att han skall
häktas.

Avsåg åtalet brott, varå frihetsstraff
kan följa, må rätten, ehuru den
misstänkte ej dömes för brottet, förordna,
att den som är häktad skall i
häkte avbida, att domen vinner laga
kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande
synnerliga skäl föreligga, att
han förblir häktad., till dess frågan
därom prövats av högre rätt.

22 §.

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes
det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående det brott,
som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras
å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren rätten
förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren åge ock besluta, att den häktade, sedan han överförts
till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats
utom häktet.

23 §.

Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning
av misstanke för brott hållas i förvar, även örn han samtycker därtill.

Om skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör
stadgas i 23 kap.

24 §.

Om förvaring av anhållen eller häktad så ock om ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

Dömes den misstänkte för brottet
och är han häktad, pröve rätten enligt
de i detta kapitel angivna grunderna,
huruvida han skall i häkte avbida, att
domen vinner laga kraft; är den misstänkte
å fri fot, må rätten förordna,
att han skall häktas.

194

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

25 KAP.

Om reseförbud.

1 §•

År någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och kan
med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej anledning att anhålla eller
häkta honom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu sagts, meddelas, örn skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring
eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom.

2 §.

Med reseförbud må förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider
vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndighet
i orten så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande.

3 §.

Reseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

Fråga örn reseförbud må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren eller då rätten har att besluta örn den misstänktes
häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet åge rätten även på
yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseförbud eller hos rätten
yrka sådant förbud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten äge
allenast på yrkande upptaga fråga örn sådant förbud.

Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske kan, förhandling
därom äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart
meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

''4 §.

Beslut örn reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser
samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i
övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras örn påföljden för överträdelse
av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

25 kap.

195

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 §.

Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äge den misstänkte begära rättens
prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skall rätten, så snart ske
kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling,
som avses i 3 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka,
sedan begäran framställdes, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling
böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

6 §.

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, örn ej
åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna
må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat
fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.

Einnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

7 §.

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för
reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Örn hävande av reseförbud förordnar rätten eller, örn förbudet ej meddelats
eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat om häktning äge motsvarande tillämpning beträffande
reseförbud.

8 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn reseförbud, äge denna
utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den
hållas, så snart ske kan. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i
24 kap. 17 § är stadgat.

9 §.

överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den
misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, örn det ej är uppenbart, att skäl
därtill ej förekomma.

26 KAP.

Om kvarstad och skingringsförbud.

1 §•

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan skäligen befaras, att han
genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes

196

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

undandrager sig att gälda böter, värdet av förverkad egendom eller annan
ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, må
kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden,
eller ock, örn det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller
skingras. Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör den
misstänkte.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man, må
denne förbjudas att utgiva egendomen.

2 §.

Beslut örn kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten.

Fråga örn kvarstad eller skingringsförbud må upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
må undersökningsledaren eller åklagaren ej yrka kvarstad eller skingringsförbud,
med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten äge allenast på yrkande
förordna därom.

Väckes fråga örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, så snart ske kan,
förhandling därom äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tilllämpliga
delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten
omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.

3 §•

I avbidan på rättens beslut örn kvarstad eller skingringsförbud må undersökningsledaren
eller åklagaren taga lös egendom i förvar.

År fara i dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, vidtagas även av polisman;
anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller
åklagaren, som har att omedelbart pröva, örn egendomen skall kvarbliva i förvar.

4 §.

Har undersökningsledaren eller åklagaren tagit lös egendom i förvar eller
beslutat, att sådan egendom skall kvarbliva i förvar, skall han, så snart ske
kan, och sist å femte dagen därefter till rätten avlåta framställning örn kvarstad
eller skingringsförbud. Göres ej framställning, som nu sagts, skall egendomen
omedelbart återställas.

Då framställning inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, örn synnerligt
hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses
i 2 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställningen
inkom, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum,
med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Beslutas kvarstad eller skingringsförbud, skall, örn ej rätten bestämmer annat,
egendomen kvarbliva i myndighetens vård, till dess beslutet verkställts.

26 kap.

197

(Kungl. Mårts förslag:)

(Utskottets förslag:)

5 §•

Då rätten förordnar om kvarstad eller skingringsförbud, skall, örn ej åtal
redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må
ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

6 §•

Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller har för skulden ställts pant eller borgen
eller förekomma eljest ej längre skäl för kvarstad eller skingringsförbud, skall
åtgärden av rätten omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten
äge ock i samband med domen förordna örn åtgärd, som nu sagts. .

7 §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud äge motsvarande tillämpning
beträffande kvarstad och skingringsförbud.

8 §.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen
genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, äge rätten förordna
god man att förvalta egendomen. Avser åtgärden målsägandens anspråk
på skadestånd eller annan ersättning, åligge målsäganden att till bestridande
av nödig kostnad för egendomens förvaltning erlägga förskott med belopp,
som bestämmes av rätten; i annat fall skall sådan kostnad utgå av allmänna
medel.

I övrigt gälle örn verkställande av kvarstad och skingringsförbud vad i utsökningslagen
är stadgat; vad där är föreskrivet örn pant eller borgen skall
dock ej äga tillämpning.

27 KAP.

Om beslag.

1 §•

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn brott
eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må
tågås i beslag.

198

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vad i detta kapitel stadgas om föremål galle ock, i den mån ej annat är
föreskrivet, örn skriftlig handling.

2 §.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara
sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras
som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån
för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är örn
brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes.

3 §.

Brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafverkets
vård, må tagas i beslag, allenast örn å brottet kan följa straffarbete samt
försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.

4 §.

Den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häktning,
husrannsakan eller kroppsvisitation må lägga beslag å föremål, som
därvid påträffas.

Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller
åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut
åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga örn försändelse i post- eller
telegrafverkets vård.

Verkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har
denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som
har att omedelbart pröva, örn beslaget skall bestå.

5 §.

Rätten må förordna örn beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest
är tillgängligt för beslag.

Fråga örn beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av målsäganden
så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga örn beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom
äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad
i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna
örn beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6 §.

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av
beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten,

27 kap.

199

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

så snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter
hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsattes huvudförhandling att hållas
inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, örn ej rätten finner särskild
förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

7 §.

Då rätten förordnar örn beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, örn
ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas.
Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I
annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

8 §.

Har ej inom tid, som avses i 7 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för
beslag, skall det omedelbart hävas.

Örn hävande av beslag förordnar rätten eller, örn beslaget ej meddelats eller
fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn beslag fortfarande skall bestå. Rätten
åge ock i samband med domen förordna örn beslag.

9 §.

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till
post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna,
att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan örn beslag
blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den
dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall
intagas underrättelse, att meddelande örn åtgärden icke må utan tillstånd av
undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller
annan.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren
utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; denne har att
omedelbart pröva, örn beslag skall äga rum.

10 §.

Beslagtaget föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget
eller sättas i förvar under försegling; örn det kan ske utan fara och eljest
finnes lämpligt, må dock föremålet kvarlämnas i innehavarens besittning.

200

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Kvarlämnas föremål i innehavarens besittning, skall förbud meddelas honom
att sälja eller skingra föremålet och, om det finnes erforderligt, detta genom
anslag eller på annat sätt så utmärkas, att det är uppenbart, att det tagits i
beslag. Föremålet må av innehavaren nyttjas, örn ej förbud däremot finnes
böra meddelas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall
hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker
därmed.

11 §•

Är den, från vilken beslag sker, ej närvarande vid beslaget, skall han utan
dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna. Har försändelse
hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt tagits
i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren
underrättas och, om avsändaren är känd, även denne.

12 §.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan
sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren
; dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet
eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska
handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen,
skall den av honom förseglas.

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet
i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan
men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av
handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad
därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget, innehållande
även uppgift å det brott misstanken avser.

14 §.

,Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud äge motsvarande tillämpning
beträffande beslag.

15 §.

För säkerställande av utredning örn brott må byggnad eller rum tillstängas,
tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst
föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

27 kap.

201

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämpliga delar vad i detta kapitel är
stadgat örn beslag.

16 §. .

Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till
och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas
komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras
avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag,
då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge
vad i 12 § första stycket stadgats örn undersökning och granskning av enskild
handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något,
som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart
förstöras.

17 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn beslag, vare
de gällande.

28 KAP.

Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

1 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, ma
i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet,
som kan äga betydelse för utredning örn brottet.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan
dock företagas, allenast örn brottet förövats hos honom eller den misstänkte
gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom
rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan
utredning örn brottet vinnas.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans
samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

2 §.

För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas
till förhör eller till inställelse vid rätten må husrannsakan företagas hos

202

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

honom, så ock hos annan, örn synnerlig anledning förekommer, att den sökte
uppehåller sig där.

3 §.

I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plägar utgöra tillhåll
för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar
uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål, som sägs i 1 eller 2 §,
husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses.

4 §.

Förordnande örn husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning eller
medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, örn
ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utan rättens förordnande.

Fråga örn husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

5 §.

Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan, om
åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas
eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då
fara är i dröjsmål.

6 §.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas med våld. Har så
skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 §.

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat
trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen åge anlita erforderligt biträde
av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, örn han ej är tillstädes, hans
hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så
ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehålles.
Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne
närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas
om den vidtagna åtgärden.

28 kap.

203

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för
att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden
eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom
örn förhållande, som därvid yppas.

8 §.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev
eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första
stycket sägs.

9 §.

över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamalet med förrättningen
och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis därom,
innehållande även uppgift å dpt brott misstanken avser.

10 §.

För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklagaren
så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även
örn det icke är tillgängligt för allmänheten.

11 §.

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremal, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för
utredning örn brottet.

Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisitation
dock företagas, allenast örn synnerlig anledning förekommer, att därigenom
föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning
om brottet vinnas.

12 §.

Å den som skäligen kan misstänkas för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning må, örn det erfordras, blodprov tagas så ock annan
undersökning, som kan ske utan nämnvärt men, utföras.

13 §.

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning galle i tillämpliga delar
vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat örn husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må åtgärd,
som nu sagts, beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus
och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möj -

204

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov
må ej tagas eller annan mera ingående undersökning utföras av annan än
läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning å kvinna må ej verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna eller läkare.

14 §.

Av den som är anhallen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas;
han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan,
örn det erfordras för vinnande av utredning örn brott, varå frihetsstraff kan
följa.

Närmare bestämmelser om åtgärd, som här avses, meddelas av Konungen.

15 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om husrannsakan,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.

29 KAP.

Om omröstning.

1 §•

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall
omröstning ske.

1 häradsrätt säge ordföranden först
sin mening och inhämte därefter
nämndens. I rådhusrätt skola i mål,
vari nämnd deltager, först de lagfarna
ledamöterna säga sin mening och därefter
nämndens mening inhämtas.

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt skall
den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava
säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

2 §•

över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Är fråga örn ansvar för flera brott, skall, örn det erfordras, först i fråga örn
varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig till brottet, och
därefter straff eller annan påföljd bestämmas. Uppkommer fråga, huruvida
ett eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.

I mål, vari nämnd deltager, säge
ordföranden först sin mening och inhämte
därefter nämndens.

29 kap.

205

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Förekomma vid omröstning angåen- Förekomma vid omröstning angåde
påföljden skiljaktiga meningar örn ende påföljden skiljaktiga meningar
villkorligt anstånd med straffets ådö- örn villkorligt anstånd med straffets

mande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säker -

ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i

hetsanstalt eller annan skyddsåtgärd säkerhetsanstalt eller annan skydds -

skall ådömas, skall, örn det erfordras,
särskild omröstning ske örn varje påföljd,
för vilken någon sålunda röstat.
Ådömes därvid ej sådan påföljd, skall

åtgärd skall ådömas, skall, örn det
erfordras, särskild omröstning ske örn
varje påföljd, för vilken någon sålunda
röstat. Ådömes därvid ej sådan på -

särskild omröstning ske örn straffet, följd, skall särskild omröstning ske
Vad nu sagts örn skyddsåtgärd gälle örn straffet. Vad nu sagts örn skyddsock
fråga, huruvida den tilltalade på åtgärd gälle ock fråga, huruvida den

grund av otillräknelighet är fri från
straff.

tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff.

Uppkommer fråga om villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall,
sedan straffet bestämts, särskild omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta stan- varit emot det slut, vari de flesta
rat, vare han skyldig att deltaga i se- stannat, vare han skyldig att deltaga i
nare omröstning; vid omröstning an- senare omröstning; vid omröstning angående
ådömande av annat straff än gående ådömande av annat straff än
ungdomsfängelse skall dock den som ungdomsfängelse skall dock den som
tidigare röstat för den tilltalades fri- tidigare röstat för den tilltalades frikännande
på annan grund än att den kännande på annan grund än hans sintilltalade
varit otillräknelig anses ha- nesbeskaf f enhet anses hava biträtt
va biträtt den för den tilltalade lind- den för den tilltalade lindrigaste merigaste
meningen. ningen.

Yppas i häradsrätt annan mening
än ordförandens och äro alla i nämnden
ense örn skälen och slutet eller
lorena sig, då i nämnden äro flera än
sju, minst sju därom, gälle nämndens
mening: i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt i mål,
vari nämnd deltager, pålle nämndens
mening, örn alla i nämnden äro ense
om skälen och slutet; i annat fall gälle
de lagfarna ledamöternas mening.

Yppas i mål, vari nämnd deltager,
annan mening än ordförandens och äro
alla i nämnden ense om skälen och slutet
eller förena sig, då i nämnden äro
flera än sju, minst sju därom, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle
ordförandens.

206

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter så ock i överrätt
gälle den mening, som omfattats av
mer än hälften av ledamöterna. Har
någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild omröstning,
huruvida den misstänkte på
grund av otillräknelighet är fri från
straff eller örn villkorligt anstånd med
straffets ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt eller annan
skyddsåtgärd skall ådömas, så ock
eljest, då ej någon mening kan anses
som lindrigare, gälle dock den mening,
som erhållit hälften av rösterna och
bland dem ordförandens.

Örn omröstning beträffande prövnin]

Vid omröstning bland rådhusrätts
lagfarna ledamöter så ock i överrätt
gälle den mening, som omfattats av
mer än hälften av ledamöterna. Har
någon mening erhållit hälften av rösterna
och är denna den lindrigaste,
gälle den meningen; vid särskild omröstning,
huruvida den misstänkte på
grund av sin sinnesbeskaffenhet är fri
från straff eller örn villkorligt anstånd
med straffets ådömande eller huruvida
ungdomsfängelse, förvaring eiler internering
i säkerhetsanstalt eller annan
skyddsåtgärd skall ådömas, så ock
eljest, då ej någon mening kan anses
som lindrigare, gälle dock den mening,
som erhållit hälften av rösterna och
bland dem ordförandens,
stillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

4 §.

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter eller i överrätt
flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster,
som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, örn det erfordras, sammanläggningen fortsättas
efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening
anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken rösterna
äro flera än för annan, eller, örn för flera meningar rösterna äro lika
många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,
skall röstas därom.

Beträffande omröstning i fråga, som
hör till rättegången och ej avser ansvar
eller som rör enskilt anspråk, så
ock i fråga enligt 5 § eller om rättegångskostnad
gälle vad i 16 kap. är
stadgat; angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25—28 kap., äge
dock vad i detta kapitel föreskrives

§•

Beträffande omröstning i fråga, som
hör till rättegången och ej avser ansvar
eller som rör enskilt anspråk, så
ock i fråga enligt 5 § eller örn rättegångskostnad,
gälle vad i 16 kap. är
stadgat; angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25—28 kap., äge dock
vad i detta kapitel föreskrives om örn -

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

om omröstning i fråga örn ansvar motsvarande
tillämpning. Föres i brottmål
talan örn enskilt anspråk, vare rättens
avgörande i ansvarsfrågan bindande
vid prövningen av det enskilda anspråket.
Då i rådhusrätt nämnd har säte i
rätten, gälle även vid tillämpning av
reglerna i 16 kap. vad i 3 § andra stycket
i detta kapitel är stadgat.

röstning i fråga örn ansvar motsvarande
tillämpning. Föres i brottmål talan
örn enskilt anspråk, vare rättens
avgörande i ansvarsfrågan bindande
vid prövningen av det enskilda anspråket.
Då i rådhusrätt nämnd har
säte i rätten, gälle även vid tillämpning
av reglerna i 16 kap. vad i 3 §
första stycket i detta kapitel är stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

30 KAP.

Om dom och beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom
skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts
särskilt, är slutligt beslut.

2 §.

Dom skall, örn huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen
förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela
huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas
å vad därvid förekommit.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna
innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan örn ansvar i behörig
ordning förts eller fråga örn ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas.
Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning
eller tillämpligt lagrum.

4 §.

Handläggas i en rättegång åtal mot flera tilltalade, må dom givas beträffande
någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats.

208

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

5 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare; 3.

parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse
för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom, skall i domen givas till känna, vad
han därvid har att iakttaga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i
hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

6 §.

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas
i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

7 §.

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,
framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes
rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må
rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt hinder
möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är häktad, inom
en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande.
År den tilltalade häktad, skall domen meddelas senast inom två veckor. Avkunnas
ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens
sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas örn tiden och sättet
för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet
jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

30 kap.

209

(Kungl. Majlis förslag

(Utskottets förslag:)

8 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,
för varje år sammanföras till en dombok.

9 §•

S,edan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga örn ansvar å den tilltalade
för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Örn förändring och förening av straff så ock örn särskilda rättsmedel gälle
vad därom är stadgat.

10 §•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning i fråga
örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§
tillämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i
samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga.
Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas
i 54 kap. 14 §.

11 §.

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,
varå beslutet grundas.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,
skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give
rätten till känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54
kap. 14 §.

12 §.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast
gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat
ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott
till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,
eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller bestämt,
att förmån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde eller försvarare utsett
annan, än part föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, var B

i hang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2. 14

210

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

igenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må
verkställas utan hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger
laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

13 §.

31 KAP.

Om rättegångskostnad.

1 §•

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till
vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller
i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets
kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller
för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den
tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Står kostnadens
belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor,
må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Förklaras den tilltalade på grund Förklaras den tilltalade på grund
av otillräknelighet fri från straff, vare av sin sinnesbeskaffenhet fri från

han skyldig att ersätta kostnad, som
nu sagts, örn och i den mån det med
hänsyn till omständigheterna finnes
skäligt.

straff, vare han skyldig att ersätta
kostnad, som nu sagts, örn och i den
mån det med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.

2 §.

Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då
den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet synnerlig anledning
därtill, åge rätten av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för
hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för

31 kap.

211

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit
påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.
Avvisas eller avskrives åtal, åge den tilltalade, om skäl äro därtill, erhålla
ersättning för kostnad, som nu sagts.

3 §.

Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta
statsverket kostnad, som avses i 1 §, så ock till statsverket återgälda vad enligt
2 § tillerkänts den tilltalade.

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må
i den omfattning, som finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.

4 §.

Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från
rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående
eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes
genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet ellef
eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad,
huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

iVad nu sagts äge motsvarande tillämpning, örn åklagaren, målsäganden eller
offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för
statsverket eller den tilltalade.

5 §.

Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde
eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra
stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan
kostnad, äge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom
att jämte parten ersätta kostnaden.

6 §.

Dömas för samma brott flera såsom gärningsmän eller delaktiga eller skola
flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rättegångskostnad,
svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför
sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat
kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna
kostnad gäldas av honom ensam.

Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de pn för
båda och båda för en.

7 §.

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,
äge rätten på yrkande av någon av dem med hänsyn till omständigheterna pröva,

212

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller örn någon av dem skall vidkännas
hela kostnaden.

8 §.

Vad i 2—7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest
ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad
under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas
statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest synnerlig
anledning förekommer därtill.

Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,
gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1—7 §§ är stadgat.

9 §.

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskostnad,
eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han,
innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari
kostnaden består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må den tilltalade, även örn yrkande ej
framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.
Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall
utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller
den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock självmant.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva
ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas
vägnar fråga örn återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras
hos rätten.

Örn återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av
att den tilltalade åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

10 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.
Högre rätts dom skall anses som fällande,
allenast örn lägre rätts dom
ändras till men för den tilltalade eller
av honom fullföljd talan ej föranleder
ändring i lägre rätts dom. Stadgandet
i 3 § skall avse det fall, att i högre

Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.
Högre rätts dom skall anses som fällande,
allenast då den tilltalade dömes
till straff, som är att anse såsom svårare
än det, vartill lägre rätt dömt,
eller, om han frikänts av lägre rätt,
dömes för brottet eller av honom full -

31 kap.

213

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rätt talan utan skäl fullföljts av åkla- följd talan ej föranleder ändring i
garen. lägre rätts dom. Stadgandet i 3 §

skall avse det fall, att i högre rätt talan
utan skäl fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
äge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.

11 §•

Örn rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, gälle i tilllämpliga
delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga örn skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt
åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsägande^
ersätta rättegångskostnad och örn hans rätt till ersättning för sådan kostnad
gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

12 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn kostnad i
rättegång, vare de gällande.

III. Gemensamma bestämmelser.

32 KAP.

Om frister och laga förfall.

1 §•

Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest
fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill.

2 §.

Då kallelse till förhandling eller annat rättens beslut skall delgivas genom
parts försorg, förelägge rätten parten viss tid, inom vilken delgivning sist
skall hava skett och bevis därom skall hava inkommit till rätten.

Avser delgivningen stämning eller vade-, besvärs- eller revisionsinlaga och
har ej, då rätten företager målet, till denna inkommit bevis, att delgivning
skett inom föreskriven tid och på sätt i 33 kap. stadgas, samt ej heller motparten
inställt sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring, vare par -

214

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

tens talan förfallen; underrättelse härom skall intagas i rättens föreläggande.
Inkommer i annat fall än nu sagts ej inom föreskriven tid bevis örn delgivning,
äge rätten förordna örn ny delgivning.

3 §.

Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten
eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum
därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som rätten föreskrivit,
utsätte rätten ny tid.

4 §.

Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet omständighet
föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens hållande eller för
dess genomförande i erforderlig omfattning, äge rätten bestämma ny tid för förhandlingen.

Har part erhållit kännedom örn omständighet, som nu sagts, eller finner någon,
som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att han
är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom
hos rätten.

5 §.

Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för annan
rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres, eller möter mot
handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge rätten förordna, att
målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.

6 §.

Underlåter den som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller
eljest fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer
anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda till
påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången.

7 §.

År i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss
tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-, besvärs- eller revisionsinlaga
eller vidtaga annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före utgången
av den tiden laga förfall, utsätte den rätt, där åtgärden skall vidtagas,
ny tid,

■Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga örn ansökan örn återvinning
eller återupptagande.

8 §.

Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom
eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra
giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

32 kap.

215

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten
vidtalats, förelegat binder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid
ställas.

33 KAP.

Om inlaga i rättegång och örn delgivning.

1 §•

Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift
å domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist.

I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, örn den är
honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter, som
äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat ombud
att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas. I skriftligt
svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och de övriga
omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt, örn han
vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan
dröjsmål anmäla det till rätten.

2 §.

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske
genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare
parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som nu
sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

3 §.

Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses
ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkommen,
då den avlämnats till rätten eller dess kansli.

4 §.

Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få
ombesörja delgivning, må det anförtros honom, örn rätten finner det kunna ske
utan olägenhet. Delgivning av tredskodom skall ske genom rättens försorg,
allenast om parten begär det.

Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom
hans försorg. Åklagare äge ock ombesörja delgivning av kallelse eller föreläggande,
som utfärdats av honom.

216

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Under förundersökning i brottmål ombesörjes delgivning av kallelse eller beslut
av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.

5 §.

Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, örn ej
rätten finner den böra verkställas på annat sätt.

Närmare bestämmelser om delgivning genom posten meddelas av Konungen.

6 §•

Delgivning skall, örn ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen i
huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.
Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.
Örn överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf eller
telefon givas föreskrifter av Konungen.

Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga
av vidlyftig beskaffenhet, äge rätten föreskriva, att bilagan i stället för att
överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom
skall fogas vid handlingen.

7 §•

Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemensam
andaktsövning eljest äger rum.

8 §.

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas
han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han
tillhör eller, örn sadan ej träffas, till hans hyresvärd, örn denne bor i samma
hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över
huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och
träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å kontoret överlämnas
till där anställt biträde.

Meddelande örn att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med
posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

9 §•

Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen föres
och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning, vanligen
har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid å kontoret,
må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Meddelande
om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med posten sändas
till samfundet eller inrättningen under dess vanliga adress.

33 kap.

217

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag samma vare, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet, med
vilken delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon,
som för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas
å kontoret.

Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med den
som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.

10 §.

Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda paragrafer
föreskrivits blivit fullgjort.

Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för att
den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överlämnande
skall han erinras därom.

Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,
med vilken delgivning skall ske.

11 §•

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den
orten.

Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, äge han i utrikesdepartementet
påkalla biträde därmed.

12 §.

Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt hemvist
och kan ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne
rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess
kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, örn det kan
antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning.
Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras ej i
samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den parten, att meddelande
införes i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, örn den sökte har känt hemvist
inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må överlämnas,
ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte uppehåller sig.

Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.

13 §.

Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av
stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga
rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer, att
den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

218

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

14 §.

Har handling, som skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses
delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än ovan
stadgats.

15 §.

Heddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens förhandling,
anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid förhandlingen;
dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift
av tillkännagivandet.

16 §.

Äro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom
att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara tillgänglig
för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken av
delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å
en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

Tillhör gruva flera gemensamt, må delgivning med delägarna i mål angående
gruvan ske genom att handlingen överlämnas till gruvföreståndaren; han
svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å stämma eller i styrkt
avskrift överlämnas till varje delägare.

I mål angående gemensamhets fiske, för vilket syssloman är utsedd, må
delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till sysslomannen;
han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sammanträde
med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem.

17 §.

Delgivning med dödsbo eller konkursbo eller med bolag, förening eller annat
samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning skall ske med någon, som äger
företräda boet, samfundet eller inrättningen. Äro flera gemensamt behöriga
därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare i dödsbo dock endast
om han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare i dödsbo, åligge honom
att utan dröjsmål underrätta övriga delägare örn delgivningen.

Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äge mottaga delgivning, ehuru boet ej
står under delägarnas förvaltning; han svare för att handlingen utan dröjsmål
överlämnas till någon, som äger företräda boet.

År ej någon behörig att företräda samfund, med vilket delgivning skall ske,
men finnes någon, som äger sammankalla dem, vilka hava att besluta i samfundets
angelägenheter, skall delgivning ske med honom.

18 §.

Delgivning med kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet skall ske
med den, på vilken det ankommer att sammankalla dem som hava att för menig -

33 kap.

219

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

heten besluta rörande talans utförande; nied landsting må delgivning ock ske
genom att handlingen överlämnas till länsstyrelsen.

19 §.

Delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, örn kronans talan i målet
skall bevakas av annan myndighet, till denna.

Med härad eller tingslag skall delgivning ske genom att handlingen uppläses
i kyrkorna i de församlingar, som höra till häradet eller tingslaget, samt
anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

20 §.

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som äger
för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning anmälan
avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist inom
riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må endast
den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets postadress
uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,
åge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med denne,
med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.

21 §.

Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet
äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.

22 §.

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,
som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,
då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan
därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom ske
genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste kända
adress.

23 §.

Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna örn
ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom ej
skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske kan.

Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall
är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.

220

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

24 §.

Underrätt förordna erforderligt antal stämningsman att, då de därför anlitas,
verkställa delgivning. Förordnande meddelas för visst kalenderår eller del
därav och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Stämningsman skall,
då han första gången förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och
utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsmän skall finnas anslagen
å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

25 §.

Intyg av stämningsman galle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd,
som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats
av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller
notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans
uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser
utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av
delgivning med honom gälle ock som fullt bevis örn delgivningen.

Intyg, att delgivning skett å utrikes ort, skall, örn intygsgivarens behörighet
styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman,
gälla som fullt bevis, att delgivning verkställts så, som intyget innehåller.

26 §.

Kostnad för delgivning genom rättens försorg skall i underrätt utgivas av
den part, som väckt talan; är det åklagaren, skall kostnaden gäldas av statsverket.
Avser delgivningen särskild åtgärd, som påkallats av motparten,
skall dock kostnaden utgivas av honom. Föres i brottmål talan av målsäganden
jämte åklagaren, vare målsäganden skyldig att utgiva sådan kostnad, om
delgivningen föranledes av särskild åtgärd, som påkallats av honom. Skall
kostnad för bevisning, varom rätten självmant föranstaltat, utgå av allmänna
medel, skall kostnad för delgivning, som föranledes därav, gäldas av statsverket.
Kostnad för delgivning av rättens beslut örn måls återupptagande efter återförvisning
eller av annan sådan anledning skall utgå av allmänna medel; i
brottmål, vari åklagare för talan, skall kostnaden gäldas av statsverket.

Part, som har att utgiva kostnad för delgivning, vare skyldig att erlägga
förskott med belopp, som bestämmes av rätten. Underlåter den part, som
väckt talan, att erlägga förskott och betalas det ej av motparten, vare partens
talan förfallen. År det motparten, som underlåter att erlägga förskott, vare
frågan örn delgivning förfallen.

Bestämmelserna i första och andra styckena åge motsvarande tillämpning
i fråga örn kostnad för delgivning i högre rätt; vad där föreskrivits örn part,
6om väckt talan, skall avse den som i högre rätt fullföljt talan. Har talan

33 kap.

221

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

fullföljts av den tilltalade och är han häktad, skall dock kostnad, som eljest
skulle åligga honom, gäldas av statsverket.

Part, som i utrikesdepartementet påkallar biträde med delgivning utom riket,
vare skyldig att förskjuta för ändamålet erforderlig kostnad.

Närmare bestämmelser örn delgivningskostnad och förskott meddelas av Konungen.

27 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn delgivning,
vare de gällande.

34 KAP.

Om rättegångshinder.

1 §•

Fråga örn hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så snart
anledning förekommer därtill.

Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, örn ej annat är stadgat.

2 §.

Vill part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga målet,
skall han framställa invändningen, då han första gången skall vid rätten
föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen,
skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Underlåter
part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans
rätt därtill förfallen.

3 §.

Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart
ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning örn annat rättegångshinder,
give rätten särskilt beslut däröver, örn dess beskaffenhet fordrar det.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om bevisning.

35 KAP.

Om bevisning i allmänhet.

1 §•

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra,
vad i målet är bevisat.

Vad örn verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.

222

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §.

För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.

Ej heller erfordras bevis örn vad lag stadgar. Skall främmande lag lända
till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, äge dock rätten anma.,
na part att förebringa bevisning därom.

3 §.

_ Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot honom. Återkallar
parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras
för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma
erkännandet.

Är saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till
omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

4 §-

Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra
något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga,
pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis
må tillkomma partens förhållande.

5 §-

Är fråga örn uppskattning av inträffad skada och kan full bevisning därom
icke alls eller allenast med svårighet föras, äge rätten uppskatta skadan till
skäligt belopp.

6 §.

Det ankommer pa parterna att sörja för bevisningen. Rätten äge ock, örn
det finnes erforderligt, självmant föranstalta örn bevisning. År saken sådan,
att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör
under allmänt åtal, må dock rätten ej utan framställning av part höra vittne,
som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande örn företeende
av skriftligt bevis.

7 §.

Finner rätten, att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i målet
eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bliva utan verkan,
må bevisningen ej tillåtas. Rätten äge ock avvisa erbjudet bevis, örn bevisningen
finnes med avsevärt ringare besvär eller kostnad kunna föras på
annat sätt.

8 §-

Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, örn ej, enligt
vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles

35 kap.

223

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling,
må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.

9 §.

Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. År
i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erforderlig,
förordne rätten örn hans inställande. Uteblir part, må beviset dock
upptagas.

10 §.

Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall
rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kott redogöra
för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas därmed.
Vid framställningen skall rätten, örn det finnes lämpligt och hinder ej
möter, foga akten i målet.

11 §.

Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för
bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som örn rättegången
fördes där.

Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen översända
eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rättegången
föres.

12 §.

Örn upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.

13 §.

Bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen, skall upptagas även vid
denna, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej längre föreligger.

Har i mål, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras
ej, att beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av betydelse
för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna
betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast
örn synnerliga skäl äro därtill.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och
andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd
eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning

224

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest
utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller
rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.

36 KAP.

Om vittne.

1 §•

Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock
målsäganden icke vittna, även örn han ej för talan.

2 §.

Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han
vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras
som vittne.

3 §•

Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag,
att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som står i
adoptivförhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål.

Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, åge
han ej på grund därav undandraga sig att vittna.

4 §.

År den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, pröve rätten
med hänsyn till omständigheterna, örn han må höras som vittne.

5 §.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta
offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som
vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga
tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden höras angående
något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband
därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens
förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne örn vad
för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att
det må yppas.

36 kap.

225

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.

Om tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

6 §.

Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle
röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig
eller vanärande handling. Vittne må även vägra att avgiva utsaga, varigenom
yrkeshemlighet skulle uppenbaras, örn ej synnerlig anledning förekommer, att
vittnet höres därom.

7 §.

År den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyldig
att genast avlägga vittnesmål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.

I vittneskallelse skall intagas uppgift örn parterna och målet samt tid och
ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnesförhöret gäller.
Tillika skall erinras örn innehållet i 20, 23 och 25 §§.

8 §.

Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner
sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap örn vad vittnesförhöret
gäller genom att granska för vittnet tillgängliga räkenskapsböcker, anteckningar
eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, örn sådant
kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

9 §.

Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen
i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Åro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas utsagor
otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras
mot varandra, må det ske.

10 §.

Innan vittnesmål avlägges, skall rätten höra vittnet örn hans fullständiga
namn, ålder, yrke och hemvist så ock söka utröna, om vittnet till part eller till
saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för bedömandet av tilltron
till vittnets berättelse, eller örn eljest omständighet av betydelse i detta
hänseende förekommer.

Står vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erinras
örn att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

226

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

11 §•

Innan vittne avgiver sin berättelse,
skall vittnet med handen på den heliga
skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag skall säga hela sanningen
och intet förtiga, tillägga eller
förändra.»

Säger sig vittne på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende hysa
betänklighet mot att avlägga vittnesed,
må rätten, örn betänkligheten kan
antagas vara allvarligt grundad, medgiva
vittnet att i stället avgiva denna
försäkran:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på
heder och samvete, att jag skall säga
hela sanningen och intet förtiga, tilllägga
eller förändra.»

Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk
troslära, skall vittnet i stället
för ed avlägga försäkran.

Eftergiva båda parterna ed eller
försäkran och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, må vittne
höras utan ed eller försäkran.

Innan vittne avgiver sin berättelse,
skall vittnet med handen på den heliga
skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag skall säga hela sanningen
och intet förtiga, tillägga eller
förändra.»

§•

»Jag N. N. lovar och försäkrar på
heder och samvete, att jag skall säga
hela sanningen och intet förtiga, tilllägga
eller förändra.»

Vittne må ock i stället för ed avlägga
försäkran, örn båda parterna
samtycka därtill och rätten finner det
kunna tillåtas.

Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk
troslära, skall vittnet i stället
för ed avlägga försäkran.

36 kap.

227

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

13 §.

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år;

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt örn betydelsen av ed eller
försäkran; eller

3. den som dömts för mened eller 3. den som dömts för mened eller

står under åtal för sådant brott. står under allmänt åtal för sådant

brott.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade
närstående, som avses i 3 §.

14 §.

Innan vittne höres, erinre rätten vittnet örn hans sanningsplikt så ock, då
ed eller försäkran avlagts, örn vikten därav. När skäl äro därtill, skall vittnet
tillika erinras örn innehållet i 5 och 6 §§.

15 §.

Ed eller försäkran skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed eller försäkran;
vittnet skall av rätten erinras örn att denna ed eller försäkran alltjämt är bindande
för honom.

16 §.

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej
åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd
för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad viftnet tidigare anfört
inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall,
än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då
vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.

17 §.

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna;
härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter
av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan
denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,
örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom
örn det, varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande
inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda
därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som
äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

228

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Majlis förslag:)

(Utskottets förslag:)

18 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro av rädsla eller annan orsak
ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom
att falla vittnet i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må
vara tillstädes under förhöret.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas; parten äge
därefter ställa frågor till vittnet,

19 §.

Är vittne av sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ur stånd att
infinna sig vid huvudförhandlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens beslut
äga rum utom huvudförhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom
ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.

20 §.

Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till
annan dag, må vittnet vid vite föreläggas att den dagen komma tillstädes.
Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, örn vite ej förelagts,
till böter.

Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages till handläggning, må efter
rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och
meddelas ej vitesföreläggande, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas
till senare rättegångstillfälle. Då vittnet hämtats till rätten, skola böter eller
vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådömas.

21 §.

Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva
vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §,
förelägge rätten vittnet vid vite och, örn vittnet ej låter sig rätta därav, vid
äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som pu
sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall
längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte,
skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.

22 §.

I fråga örn vittne, som avses i 13 § första stycket 1 eller 2, skola reglerna
i 20 och 21 §§ ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest
frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 § straff ådömas
vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.

36 kap.

229

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

23 §.

Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller
21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, åge rätten, även örn yrkande
därom ej framställts, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig,
ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten
sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet
utbekomma vad vittnet förpliktats utgiva.

Vad nu sagts örn vittnes skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

24 §.

Vittne äge rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle
samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av parten.
Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, eller är fråga örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt
åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle
vad därom är stadgat.

25 §.

Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kostnader
till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §
har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att på begäran
erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hörande,
om uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

37 KAP.

Om förhör med part under sanningsförsäkran.

1 §•

I tvistemål må för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum
med ena parten eller med båda.

Part må påkalla förhör under sanningsförsäkran såväl med sig själv som
med motparten.

2 §.

Den som enligt 36 kap. 13 § första stycket icke må avlägga vittnesed må
ej höras under sanningsförsäkran.

230

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

3 §.

Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela
sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom örn vikten därav.

4 §.

Möter synnerligt hinder mot parts inställelse vid huvudförhandlingen, må
förhör med honom enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen.
Kan part på grund av sjukdom ej infinna sig, må han höras där han vistas.

5 §.

Beträffande förhör med part under sanningsförsäkran skall i övrigt vad i 36
kap. 5 och 6 §§, 7 § första stycket samt 15—18 §§ är stadgat örn vittnesförhör
äga motsvarande tillämpning.

38 KAP.

Örn. skriftligt bevis.

1 §•

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan
handling må företes i styrkt avskrift, örn det finnes tillfyllest eller huvudskriften
ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller
är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för
handlingen förete styrkt utdrag därav.

2 §.

Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis,
vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål
den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som
avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt
meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana
närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, må ej förete skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara sådant,
att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part,
till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete
handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig
äge motsvarande tillämpning i fråga örn innehavare av Skriftlig handling, örn
dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

38 kap.

231

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Skyldighet att förete skriftlig handling galle ej minnesanteckning eller
annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med
mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

3 §.

År innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan
honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta
annan taga del därav, vare det gällande även i fråga örn handlingens företeende
i rättegång.

4 §.

År någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, åge rätten förelägga
honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den
som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med
honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning förebringas.

5 §.

Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift örn var och
huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må genom
vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, örn det finnes
lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens
försorg.

6 §•

Möter synnerligt hinder mot upptagande av bevis genom skriftlig handling
vid huvudförhandlingen, må enligt rättens beslut beviset upptagas utom huvudförhandlingen.

7 §.

Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten tillhandahållit
skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad
rätten prövar skäligt.

Ersättning skall, örn handlingens företeende påkallats av enskild part, utgivas
av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

8 §.

Örn tillhandahållande av allmän handling, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet,
galle vad därom är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser
meddelats örn skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gällande.

232

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

39 KAP.

Om syn.

1 §•

För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas
till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället.

[Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning förekommer
därtill.

2 §.

År med hänsyn till föremålets beskaffenhet eller av annan anledning av
synnerlig vikt, att syn hålles före huvudförhandlingen, eller kan syn eljest
ej lämpligen hållas vid huvudförhandlingen, må den enligt rättens beslut äga
rum utom huvudförhandlingen.

3 §.

Vid syn må, ehuru den äger rum utom huvudförhandlingen, även annat
bevis upptagas, örn det finnes erforderligt, för att syftet med synen skall vinnas.

4 §.

Kostnaden för syn skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas
av parterna en för båda och båda för en eller, örn synens hållande påkallats
blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall kostnaden utgå
av allmänna medel.

Part, som enligt vad nu nämnts har att utgiva kostnaden för syn, vare skyldig
att erlägga förskott å ersättningen med belopp, som bestämmes av rätten.

5 §•

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan
antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för
syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den
som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet
i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tilllämpning
i fråga örn rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla
föremål för syn. Örn skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle
vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3—8 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande
föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

(Kungl. May.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

40 KAP.

Om sakkunnig.

1 §•

Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,
nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet
eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet
i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

2 §.

Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i
sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

3 §.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig i fragan.
Ena sig parterna örn sakkunnig, skall denne anlitas, örn han finnes lämplig och
hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom utse annan.

4 §•

Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som sakkunnig
eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig
att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må han
ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande. Sakkunnig vare dock
ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekommer,
att han yttrar sig därom.

5 §.

Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse
för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra
höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna
därom. Örn upptagande av bevis gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning
utom huvudförhandling är stadgat.

Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan
flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna, att den
sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning ma yrkeshemlighet
ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma därtill.

Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är skyldig
att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den sakkunnige.

6 §.

Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som verkställes
av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den sakkunniges för -

234

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

sorg kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans utevaro ej utgöra
hinder för förrättningens företagande.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid förrättningen
närvarit och vad därvid förekommit.

7 §.

örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå
med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, örn ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt utlåtande.
Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall
avgivas.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna
omdömet är grundat.

Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för parterna.

8 §.

Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, örn part
yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten
eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi
eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande,
ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt;
örn flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje
mening inkallas.

9 §.

Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, med
handen på den heliga skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag,
som lämnats mig.»

Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden därefter
jämkas.

Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom örn edens vikt.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad om
vittnesed är stadgat.

10 §.

Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens
tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa
frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro
förvirrande eller eljest otillbörliga.

40 kap.

235

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, örn rätten finner det
lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

11 §•

Vad i 36 kap. 7 § första stycket, 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§
är stadgat örn vittne skall äga motsvarande tillämpning beträffande sakkunnig.

12 §.

Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att
inom förelagd tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga honom
vid vite att avgiva utlåtande.

13 §.

Uteblir sakkunnig, som kallats till förhör, dömes han till böter. Uppskjutes
målet till annan dag, må den sakkunnige vid vite föreläggas att den dagen komma
tillstädes.

14 §.

Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att
avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet.

15 §.

Återkallas sakkunnigs uppdrag eller förfaller eljest frågan örn hans anlitande,
må ej därefter enligt 12, 13 eller 14 § straff ådömas den sakkunnige
eller tvångsmedel användas mot honom.

16 §.

Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12, 13
eller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även örn
yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkunnige att i den omfattning,
som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats
att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge
han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.

Vad nu stadgats örn sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

17 §.

Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt
att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån särskild
föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt till ersätt -

236

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ning för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas av
parterna en för båda och båda för en eller, örn sakkunnigs anlitande påkallats
blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall ersättningen utgå
av allmänna medel.

18 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten
prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva
ersättning till den sakkunnige.

Närmare bestämmelser om förskott meddelas av Konungen.

19 §•

Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten, gälle
örn sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad örn vittne är
föreskrivet; dock må, örn rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt
eller delvis uppläsas.

20 §.

År i lag eller författning föreskrift meddelad örn sakkunnigs hörande i visst
fall, vare den gällande.

41 KAP.

Om bevisning till framtida säkerhet.

1 §•

År fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons
rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras,
och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sakkunnig
eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock
enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning örn brott.

2 §.

Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra ansökan
därom hos rätten.

I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med
beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för
dess upptagande, samt, örn det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.

Al kap.

237

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3 §.

Om bevisning till framtida säkerhet åge vad örn bevisupptagning i rättegång
utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sökandens,
annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse
å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att inställa
sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vilken
han har sitt hemvist.

4 §.

Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av
sökanden.

Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse närvarit
vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader
till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Om rättegången i underrätt.

I. Om rättegången i tvistemål.

42 KAP.

Om stämning och förberedelse.

1 §-

Vill någon erhålla stämning å annan, skall han hos rätten göra skriftlig
ansökan därom.

2 §.

I stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda efter sitt sammanhang
och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda
punkter;

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår
av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

238

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga
bevis, som innehavas av honom.

, 3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig,
skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen.

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består
bristen däri, att ansökan ej innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter,
varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna, eller är
bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång,
skall ansökan avvisas.

Lag samma vare, örn rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder
icke kan upptagas till prövning.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å
käromålet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.

6§.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen
kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:

1. de invändningar örn rättegångshinder, som svaranden vill göra;

2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande;

3. örn kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande
de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter
svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga
bevis, som innehavas av honom.

8 §.

Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter
de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De
skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa
och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej re -

42 kap.

239

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

dan företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställning
av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen
behandlas var för sig.

9 §.

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig
förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet
eljest finnes lämpligare.

10 §.

iVid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så
snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kallelse
och svaranden i stämningen.

''Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att
komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom.
Skall part infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att
komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han
infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas
vite.

11 §•

Part äge ej vid muntlig förberedelse
åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan
eller annan framställning,
som enligt denna balk må ske
skriftligen, . må dock uppläsas; vid
första inställelsen åge svaranden som
svaromål åberopa av honom ingiven
skrift. Finnes vad i skriften anföres
icke utgöra fullständigt svaromål, skall
rätten genom frågor till svaranden söka
avhjälpa bristen.

Part äge ej vid muntlig förberedelse
ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan
eller annan framställning,
som enligt denna balk må ske
skriftligen, må dock uppläsas; vid
första inställelsen äge svaranden som
svaromål åberopa av honom ingiven
skrift. Finnes vad i skriften anföres
icke utgöra fullständigt svaromål, skall
rätten genom frågor till svaranden söka
avhjälpa bristen.

12 §.

Till fortsatt förhandling skola parterna kallar omedelbart eller genom
särskild kallelse. Örn föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje

240

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å
honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten åge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

13 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge
vad i 10 och 12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet
behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där
sägs, part föreläggas vite.

14 §.

'' Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till
rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det
med därvid fogade handlingar delgivas käranden. Finnes ytterligare skriftväxling
erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla
parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom muntlig förhandling.

15 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser örn skriftväxling mellan parterna
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

16 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

17 §.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, örn det finnes
lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Finnes särskild medling
böra ske, må parterna föreläggas att inställa sig till förlikningssammanträde
inför medlare, som förordnas av rätten.

18 §.

Under förberedelsen må meddelas tredskodom så ock, örn saken är sådan, att
förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan örn anspråk, som
medgivits eller eftergivits. Förlikning må ock stadfästas av rätten.

19 §.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,
att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,
föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd
vidtages, skall beslut därom meddelas under förberedelsen.

42 kap.

241

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
meddelas under förberedelsen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos rätten.

20 §.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle örn möjligt
givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, örn hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 §
och tillika parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar, hållas i omedelbart
samband med förberedelsen.

21 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild
kallelse. Örn föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje
styckena samt 13 § sägs.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

22 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit under
förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse
örn beviset och vad han vill styrka därmed.

43 KAP.

Om huvudförhandling.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter
för målets företagande till slutlig handläggning.

2 §•

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. örn part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast genom
ombud;

2. örn vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

3. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten
finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;
eller

4. örn hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

242.

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens
slut, må huvudförhandling hållas.

3 §.

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 §, må likväl förhandlingen
påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 § andra stycket kan vid
senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tillika uppdelning
av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sakkunnig,
som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.
År för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis
upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis, som sålunda
upptages, galle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom
huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,
samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var
för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och
erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda
uttalanden.

5 §•

Förhandlingen skall vara muntlig.
Part äge ej åberopa eller uppläsa
skriftlig inlaga eller annat skriftligt
anförande; yrkande må dock uppläsas
ur skrift.

Förhandlingen skall vara muntlig.
Part äge ej ingiva eller uppläsa
skriftlig inlaga eller annat skriftligt
anförande; yrkande må dock uppläsas
ur skrift.

6 §.

Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i
målet och uttala sig örn de av motparten anförda omständigheterna samt besvara
framställda frågor.

Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller förekommer
eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förklara
sig däröver.

7 §•

Vid förhandlingen skall käranden framställa sitt yrkande och svaranden
angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var
i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört.

43 kap.

243

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rätten
kort redogöra för tvisteläget.

Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då
hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han
underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom rättens
försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han
anfört.

8 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, örn ej särskilda skäl
föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständighet,
varom parten skall höras.

9 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

10 §.

Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör
han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis, som ej uppgivits
före huvudförhandlingens början, må vad parten sålunda andrager av
rätten lämnas utan avseende, örn det kan antagas, att partens förfarande skett
för att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt
syfte.

11 §.

Äterupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.
I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller
genom särskild kallelse. Om föreläggande för part galle vad i 42 kap. 10 §
andra och tredje styckena samt 13 § sägs; utsättes mål till fortsatt huvudförhandling,
må i stället för föreläggande enligt 10 § andra stycket part föreläggas
att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas
mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

244

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

12 §.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten, för att
målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo
äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

44 KAP.

Örn parts utevaro.

1 §•

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet
avskrivas.

2 §•

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, ena parten
från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats
honom att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas
mot honom, skall, örn den tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom meddelas.
Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden, som uteblir, må dock på yrkande av käranden målet utsättas
till fortsatt muntlig förberedelse. Kommer svaranden ej heller då tillstädes,
gälle vad i första stycket stadgas.

3 §.

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, käranden
från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats
honom att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller,
skall målet avskrivas.

Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, åge rätten i stället för att
förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.

44 kap.

245

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

4 §.

Om parts utevaro från rättegångstillfälle för huvudförhandling galle vad
i 1 §, 2 § första stycket och 3 § sägs.

Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd a.tt eljest
tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av
hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, åge rätten på yrkande av den tillstädeskomne
parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant
yrkande, skall målet avskrivas.

• 5 §.

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom
vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom
ej är tillåten, åge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

6 §.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan
hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

7 §.

Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling
av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

8 §.

Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt ej
detta medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet
är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna
i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och
den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen
ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår,
att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

9 §•

Part, mot vilken tredskodom givits, åge hos den rätt, där talan väckts, söka
återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Sökes ej
återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot.

Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits under
förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida erfordras
för förberedelsens fullföljande.

246

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

10 §.

Upptages ansökan örn återvinning, skall målet, i den mån återvinning sökts,
ånyo företagas i det skick, vari det förelåg före det sammanträde, då parten
uteblev.

Uteblir parten ånyo och meddelas tredskodom mot honom, vare hans rätt till
återvinning förfallen.

II. Om rättegången i brottmål.

45 KAP.

Om väckande av allmänt åtal.

1 §•

Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn
stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes
lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, om åklagaren
utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.

Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan
står under åtal.

2 §.

Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.

Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för
brottet väckas utan stämning, örn rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet
och andra omständigheter finner det lämpligt.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning,
vare det gällande.

3 §.

Väckas samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att
hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må flera åtal handläggas i en rättegång, örn
det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna
är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.

4 §.

I stämningsansökan skall åklagaren uppgiva:

1. den tilltalade;

2. målsäganden, örn sådan finnes;

45 kap.

247

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3. den brottsliga gärningen nied angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

4. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis; samt

5. de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, örn ej denna
framgår av vad eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. väcka talan
örn enskilt anspråk på grund av brottet, skall han i ansökan uppgiva anspråket
och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och
vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.

5 §•

.Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren åge dock mot samme tilltalade
utvidga åtalet att avse annan gärning, örn rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot
den tilltalade väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, örn rätten
med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning
inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgifvits
eller ny omständighet till stöd för åtalet.

6 §.

Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för brott eller
enligt 5 § utvidga åtalet eller vill han eller målsäganden enligt sistnämnda
paragraf väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, må det ske
muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del
därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför
rätten.

7 §•

Har förundersökning i målet ägt rum, skall åklagaren, då åtalet väckes
eller så snart ske kan därefter, tillställa rätten utskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen så ock skriftliga handlingar och föremål,
som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

8 §•

Stämningsansökan skall avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som
väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder
icke kan upptagas till prövning.

248

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:is förslag:)

(Utskottets förslag:)

9 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara
å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan ock därvid fogade handlingar
delgivas den tilltalade.

10 §.

I stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att muntligen eller
skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Örn inkommen uppgift
skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet antagas,
att uppgift örn bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stämningen
kalla den tilltalade till huvudförhandling.

11 §•

Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett
sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, örn förundersökning
ej ägt rum, sådan böra företagas, åge rätten meddela åklagaren föreläggande
därom.

12 §.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos rätten.

13 §.

Finnes för prövning av fråga, som avses i 11 eller 12 §, part eller annan
böra höras, förordne rätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

14 §.

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

År den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom
en vecka från den dag, då åtalet väcktes, örn ej till följd av åtgärd, som avses
i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt.

45 kap.

249

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans
häktande.

15 §.

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet
eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning
av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna
sig personligen, förelägge rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom
särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite. Förekommer
anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må
förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande av tilltalad, som
är anhållen eller häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

16 §.

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas örn
stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss,
av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de
bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med
varje särskilt bevis. Finner åklagaren på grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade
uppgivas och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras, ma dock aklagaren
omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga
de föreskrifter örn tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren
åge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.
Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas
rätten.

17 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut uppgivit,
skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse om beviset
och vad han vill styrka därmed.

46 KAP.

Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter
för målets företagande till slutlig handläggning.

250

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Majlis förslag:)

(Utskottets förslag:)

2 §.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om åklagaren icke är tillstädes;

2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att
infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant
fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;

3. örn, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är närvarande
och försvarare icke omedelbart utses;

4. örn målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är
tillstädes;

5. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;
eller

6. örn hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens

slut, må huvudförhandling hållas.

3 §•

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 § första stycket 4—6, må
likväl förhandlingen påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 §
andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling,
och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet
för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra målsägande, vittne eller
sakkunnig, som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.
Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat
bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Om bevis,
som salunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages
utom huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,
samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var
för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar
skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda
uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Förhandlingen skall vara muntlig.
Part äge ej åberopa eller uppläsa Part äge ej ingiva eller uppläsa

46 kap.

251

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

skriftlig inlaga eller annat skriftligt skriftlig inlaga eller annat skriftligt
anförande; yrkande må dock uppläsas anförande; yrkande må dock uppläsas
ur skrift. ur skrift.

6 §.

Vid förhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande och den tilltalade
uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter,
varå det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och
därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens
tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter
må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning
av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från
den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke
är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna
framläggas vad han anfört.

7 §■

Förekommer anledning, att i parts närvaro annan part av rädsla eller annan
■orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse
genom att falla parten i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten
ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts örn part gäde ock målsägande,
även örn han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han
erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förekommit.

8 §.

Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

9 §•

Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, eller
förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas
rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomständigheter
och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av
betydelse.

10 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

252

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet
är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits örn nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. År den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då
han häktats därefter, från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda
omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas. I
annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller
genom särskild kallelse. Örn föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.

12 §.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten förordna
örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall
kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11—13 §§ är stadgat.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Underlåter målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att
infinna sig personligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, äge rätten
i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

15 §.

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att in -

46 kap.

253

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

finna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att lian
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes saken
kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den
tilltalade uteblivit, även örn kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

16 §.

Är, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke tillstädes,
förordne rätten, örn det kan ske, någon, som är vid rätten närvarande och är
behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den tilltalade.

47 KAP.

Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal föres.

1 §•

Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn
stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan
inkom till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan
örn ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal, må det ske utan stämning muntligen
inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall
erhålla del därav.

2 §.

I stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, samt de omständigheter,
varå anspråket grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, om ej denna framgår
av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal, med mindre åklagaren
beslutat att ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, att sådant beslut med -

254

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

delats. Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift
foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

3 §•

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig
eller har sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts, skall
rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen.

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består
bristen däri, att den brottsliga gärningen ej är tydligt angiven, eller är
bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång i
ansvarsfrågan, eller har sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts,
skall ansökan avvisas.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara
å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas den tilltalade.

6 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen
kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, huruvida han erkänner eller
förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter, varå åtalet grundats,
och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter
var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra
sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett,
uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen
behandlas var för sig.

8 §.

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig förberedelse,
örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest
finnes lämpligare.

9 §•

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så
snart ske kan. Är den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom

47 kap.

255

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

en vecka från dagen för hans häktande, örn ej på grand av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt. Till första inställelsen skola parterna
kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest
förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen,
förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite.
häktad, förordne rätten.

Part äge ej vid muntlig förberedelse
åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande.
Stämningsansökan eller annan framställning,
som enligt denna balk må
ske skriftligen, må dock uppläsas; vid
första inställelsen äge den tilltalade
som svaromål åberopa av honom ingiven
skrift. Finnes vad i skriften anföres
icke utgöra fullständigt svaromål,
skall rätten genom frågor till den
tilltalade söka avhjälpa bristen.

Om inställande av tilltalad, som är
§•

Part äge ej vid muntlig förberedelse
ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande.
Stämningsansökan eller annan framställning,
som enligt denna balk må
ske skriftligen, må dock uppläsas; vid
första inställelsen äge den tilltalade
som svaromål åberopa av honom ingiven
skrift. Finnes vad i skriften anföres
icke utgöra fullständigt svaromål,
skall rätten genom frågor till den
tilltalade söka avhjälpa bristen.

11 §•

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det ej
ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av rätten.
Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den
tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från dagen
för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter,
från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas
omedelbart eller genom särskild kallelse.

Örn föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena sägs;
finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan
sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

12 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge
vad i 9 och 11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet behandling
av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där
sägs, målsäganden föreläggas vite.

256

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

13 §.

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet
avskrivas.

14 §.

Uteblir målsäganden från sammanträde för muntlig förberedelse och bar
föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att han eljest
förlorar sin rätt att tala å brottet, skall, örn den tilltalade yrkar det, förklaring
härom givas; göres ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Uteblir den tilltalade och bar vite förelagts honom, åge rätten i stället för
att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.

15 §.

Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då föreläggande
meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, åge rätten i
stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

16 §.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder av att parten
kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

17 §''.

Utebliva under förberedelsen båda parterna eller endera från särskilt sammanträde
för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder
därav.

18 §.

Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt att tala
å brottet, äge han hos rätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den
dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

19 §.

Vid skriftlig förberedelse skall den tilltalade i stämningen föreläggas att
till rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har- svaromål inkommit, skall
det med därvid fogade handlingar delgivas målsäganden. Finnes ytterligare
skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter den tilltalade att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla
parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom muntlig förhandling.

48 kap.

257

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

20 §.

Rätten åge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna.
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

21 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

22 §.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämma rätten, sedan tillfälle örn möjligt
givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande.

23 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild
kallelse.

Örn föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena samt
12 § sägs. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant
föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande
av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

24 §.

Örn enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 5,
6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, åge bestämmelserna
i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser: 1.

Örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part
gälle vad i 23 § i detta kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudförhandling,
skall målet avskrivas. Om påföljd för målsägande, som uteblir eller underlåter
att infinna sig personligen, så ock örn måls återupptagande skola bestämmelserna
i 14—-16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande tillämpning. Utebliva
båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av
rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten i stället
för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse skall ånyo
äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

258

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

t Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

48 KAP.

Om strafföreläggande.

l Skall allmänt åtal äga rum för brott,
varå allenast böter kunna följa, dock
ej dagsböter eller normerade böter, åge
åklagaren, i stället för att väcka åtal,
till godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Är brottet förenat med
egendoms förverkande eller annan sådan
påföljd, skall ock den påföljden
föreläggas den misstänkte till godkännande.
Är fråga örn flera brott, må föreläggande
ej givas, med mindre det
sker gemensamt för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,
örn den misstänkte är under aderton år
eller om andel i böterna skall tillfalla
åklagaren och ej heller örn anledning
förekommer, att målsägande finnes.

§•

Skall allmänt åtal äga rum för brott,
varå allenast böter kunna följa, dock
ej normerade böter, åge åklagaren, i
stället för att väcka åtal, till godkännande
förelägga den misstänkte det
straff åklagaren anser brottet förskylla.
Ej må sträf förelåg gande avse dagsböter
utöver tjugu. Är brottet förenat
med egendoms förverkande eller annan
sådan påföljd, skall ock den påföljden
föreläggas den misstänkte till
godkännande. Är fråga örn flera brott,
må föreläggande ej givas, med mindre
det sker gemensamt för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,
örn den misstänkte är under aderton år
och ej heller örn anledning förekommer,
att målsägande finnes.

2 §.

Strafföreläggande skall avfattas skriftligen. I föreläggandet skall åklagaren
uppgiva:

1. den misstänkte;

3. det straff och den påföljd, som föreläggas den misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat av åklagaren.

3 §.

Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte erkänner gärningen och att han underkastar
sig det straff och den påföljd, som förelagts honom.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas den misstänkte
på sätt örn stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande, att han har
att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen
till åklagaren återställa föreläggandet försett med godkännande vid
påföljd att åtal eljest må äga rum.

48 kap.

259

(Kungl. May.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

4 §.

Godkänner den misstänkte strafföreläggande,
som avser böter till högre
belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet
underställas prövning av
den rätt, som är behörig att upptaga
åtal för brottet. Åklagaren har att
ofördröjligen till rätten överlämna föreläggandet
jämte utskrift av protokoll
eller anteckningar från förundersökningen,
örn sådan ägt rum, samt övriga
handlingar i ärendet.

Godkänner den misstänkte strafföreläggande,
som avser böter omedelbart
i penningar till högre belopp än etthundra
kronor, skall föreläggandet underställas
prövning av den rätt, som
är behörig att upptaga åtal för brottet.
Åklagaren bär att ofördröjligen till
rätten överlämna föreläggandet jämte
utskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen, om sådan
ägt rum, samt övriga handlingar i

ärendet.

Finnes för prövning av föreläggandet den misstänkte eller annan böra höras,
åge rätten förordna därom på sätt den finner lämpligt.

överensstämmer föreläggandet med lag och är det förelagda straffet ej uppenbart
för högt eller för lågt, skall rätten fastställa föreläggandet; är straffet
uppenbart för högt, må det nedsättas. I annat fall skall föreläggandet undanröjas.
Mot rättens beslut må talan ej föras.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse
ej erfordras, godkänts av den misstänkte, galle som dom, vilken vunnit laga
kraft.

FEMTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i hovrätt.

49 KAP.

Om fullföljd av talan mot underrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot underrätts dom skall föras genom vad.

Den, mot vilken tredskodom givits, åge ej fullfölja talan mot domen; om
hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten,
utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;,
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.

260

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §.

Talan mot underrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas
i samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till
prövning, skall dock talan mot beslutet föras genom vad.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom
slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

B §.

Har underrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot domare eller invändning
örn rättegångshinder och skall ej enligt 7 § därvid förbliva, åligge
part, som vill föra talan mot beslutet, att, örn det meddelats vid sammanträde
för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll
del därav, anmäla missnöje; försummas det, åge parten ej vidare rätt till talan.
Anmäles missnöje, bestämme rätten med hänsyn till omständigheterna, örn
talan skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mot dom eller
slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

4 §.

Talan mot underrätts beslut under rättegången skall förås särskilt, örn rätten 1.

avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången; 3.

förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning;

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller örn ansvar
för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part
eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—
28 kap.; eller

7. avslagit begäran örn fri rättegång eller förordnat, att sådan förmån skall
upphöra, eller avslagit begäran örn biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga örn beslut, som avses i
1, 2, 3 eller 7, åligge den som vill föra talan att, örn beslutet meddelats vid
sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag,
då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare
rätt till talan. Rätten pröve genast, örn anmälan rätteligen gjorts.

19 kap.

261

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

5 §.

Har underrätt i samband med dom eller slutligt beslut meddelat beslut i
fråga, som avses i 4 §, och rör frågan ombud, biträde, försvarare, vittne, sakkunnig
eller annan, som ej är part eller intervenient, skall mot beslutet föras
särskild talan genom besvär. Vad nu sagts gälle ock, örn underrätt i samband
med dom eller slutligt beslut meddelat beslut örn skyldighet för åklagare att
ersätta rättegångskostnad.

Då eljest i samband med dom eller slutligt beslut meddelats beslut i fråga,
som avses i 4 §, eller beslut örn skyldighet för part eller intervenient eller statsverket
att ersätta rättegångskostnad, skall talan mot beslutet föras i samma
ordning som talan mot domen eller det slutliga beslutet.

6 §.

Menar part, att genom underrätts beslut målet onödigt uppehälles, åge han
mot beslutet föra särskild talan genom besvär.

7 §•

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot
av nämnd eller bifallit begäran örn fri rättegång, skall vid underrättens beslut
förbliva.

8 §.

Är i detta kapitel eller eljest i lag ej annat stadgat, må mot underrätts beslut
talan föras allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut.

Till bemötande av motpartens ändringsyrkande må part, ehuru han ej fullföljt
talan mot dom eller slutligt beslut, påkalla prövning av beslut, mot vilket
särskild talan ej må föras.

Skall ej särskild talan föras mot beslut, varigenom rätten förelagt vite eller
annan påföljd, åge den, som är missnöjd med beslutet, i samband med särskild
talan mot beslut, varigenom föreläggandet tillämpats, påkalla prövning av
dess giltighet.

9 §.

Över underrätts beslut, varigenom
vade- eller missnöjesanmälan eller
vade- eller besvärstalan avvisats, må
klagan föras genom besvär. Ej må i
annat fall fråga, huruvida sådan anmälan
gjorts eller talan eljest fullföljts
på föreskrivet sätt eller inom
rätt tid, komma under hovrättens bedömande.

över underrätts beslut, varigenom
vade- eller missnöjesanmälan eller ansökan
om återvinning eller återupptagande
eller vade- eller besvärstalan
avvisats, må klagan föras genom besvär.
Ej må i annat fall fråga, huruvida
sådan anmälan eller ansökan
gjorts eller talan eljest fullföljts på
föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
komma under hovrättens bedömande.

262

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

10 §.

[Vad underrätt föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till
efterrättelse.

11 §.

Har part, som enligt 3 § anmält missnöje med underrätts beslut under rättegången,
hänvisats att föra särskild talan mot beslutet, skall målet vila i avbidan
på utgången av partens klagan. Finner rätten förberedelsen i målet böra
fortsättas, må dock rätten förordna därom.

Anmäles missnöje enligt 4 §, åge rätten, örn särskilda skäl föranleda därtill,
förordna, att målet skall vila i avbidan på utgången av den missnöjdes klagan.

Ej må i annat fall än nu sagts klagan över underrätts beslut under rättegången
föranleda uppehåll med målets behandling.

50 KAP.

Om vad i tvistemål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i tvistemål, skall han inom en vecka
från den dag, då domen gavs, hos underrätten anmäla vad. Rätten pröve genast,
örn anmälan rätteligen gjorts.

Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs,
fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2 §.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,
ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;
dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då tiden för fullföljd av
vadet utgick, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare vadetalan
förfallen.

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall
den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

50 kap.

263

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,
att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras
inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan
jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden ock angiva, örn han vill, att
motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.

5 §.

Avvisas ej vadetalan. skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.

Framställe i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom
begäran om kvarstad eller skingringsförbud eller örn hävande av sådan
åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 § angivna
tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid underrätten.

6 §.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan
av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.

Har underrätten avslagit yrkande örn kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten
beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart förordna,
att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

264

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

9 §•

Genmälet skall, om ej vadekärandens yrkande medgives, innehålla yttrande
rörande de av honom anförda grunderna för vadetalan och angivande av de
omständigheter vadesvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i
huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest, att
vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför
rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmälet jämte
skälen därtill. I genmälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast örn
särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages,
skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos hovrätten.

12 §.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten
därom på sätt den finner lämpligt.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må
avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Vadekäranden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans
vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge hovrätten
tillika vite. Vadesvaranden skall, örn han är skyldig att infinna sig

50 kap.

265

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för målets handläggning
eller utredning, föreläggas vite; förelägges ej vite, skall svaranden
erinras örn att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.
Parterna skola underrättas örn beslutet. Örn kallande av
vittne eller sakkunnig galle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling äge i övrigt vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ är
stadgat motsvarande tillämpning; om kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

16 §.

IVid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,
uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket
yrkande han framställer. Vadesvaranden skall angiva, huruvida han medgiver
eller bestrider yrkandet.

Därefter skola, örn ej hovrätten finner annan ordning lämpligare, först vadekäranden
och sedan vadesvaranden utveckla sin talan. Part skall yttra sig
över vad motparten anfört. Äger förhandling rum, ehuru svaranden icke är tillstädes,
skall genom hovrättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna
framläggas vad han anfört.

Vad tillstädeskommen part anfört under skriftväxlingen eller eljest vid
målets beredande må ej uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhandlingen
avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig
eller eljest särskilda skäl äro därtill.

17 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas. Åger
huvudförhandling rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall den av
honom vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det erfordras, framläggas
genom hovrättens försorg.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom
protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis
rörande samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Åro rörande
samma omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

19 §.

Uteblir vadekäranden från rättegångstillfälle för huvudförhandling, vare
hans vadetalan förfallen.

266

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Uteblir vadesvaranden och bar vite förelagts honom, åge hovrätten, då saken
är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, i stället för att förelägga nytt
vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till
senare dag.

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid
vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är
tillåten, åge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt
sig allenast genom ombud eller uteblivit.

20 §.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge
han hos hovrätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från
den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

21 §.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn vadetalan
medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till femhundra
kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, örn ej båda parterna begärt
sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad
eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Mål, vari fråga är örn allenast rättstillämpningen, må på båda parternas
begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart, att
sådan ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig 22

§.

Då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,
örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling
skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne
eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller
syn å stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den

50 kap.

267

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske, med mindre beviset
upptagits ånyo vid Huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga
skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Har, då tredskodom givits, den som yrkat sådan dom vädjat mot domen
och upptages av motparten gjord ansökan örn återvinning, skall målet av hovrätten
visas åter till underrätten att handläggas i samband med återvinningsmålet.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.

Yadekäranden åge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens
dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller
bevis, som ej tidigare förebragts, örn han kunnat åberopa omständigheten eller
beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt
syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande
örn kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

26 §.

''Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, örn domvilla,
som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, åge hovrätten,
örn skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med
hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall
hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

28 §.

Åberopas annat fel i rättegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten
undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas hava inverkat
på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

29 §.

Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att underrätten
varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall
hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.

268

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Om befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa målet
till annan underrätt stadgas i 10 kap. 20 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från
underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas
till underrätten.

51 KAP.

Om vad i brottmål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i brottmål, skall han inom tre veckor
från den dag, då domen gavs, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2 §.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,
ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;
dock aligge honom att inom en vecka från den dag, då vadetiden utgick,
till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare
vadetalan förfallen.

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,
att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall
hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan

51 kap.

269

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

skall käranden ock angiva, om lian vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.

5 §.

Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.

Är den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart går i
verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller framställes
i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom begäran
örn den tilltalades häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap.,
eller örn hävande av sådan åtgärd, skall insändandet ske genast; till dess den
i 2 § angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå
vid underrätten.

6 §.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan
av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

8 §.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.

Har underrätten avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller
förordnat örn hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud,
må hovrätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

9 §•

Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av vadekäranden anförda grunderna
för vadetalan och angivande av de omständigheter vadesvaranden vill
anföra.

270

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest,
att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas,
skall han angiva det i genmälet jämte skälen därtill. I genmälet skall svaranden
ock angiva, örn han vill, att målsägande eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud
eller, då den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

11 §.

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahåll es för syn eller besiktning, bevis upptages
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut
därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos hovrätten.

Finnes i mål örn allmänt åtal förundersökningen böra fullständigas eller,
örn förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge hovrätten meddela
åklagaren föreläggande därom.

12 §.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten
därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne hovrätten.

13 §.

Sa snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må
avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.

År den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor
efter utgången av den i 2 § angivna tiden, örn ej till följd av åtgärd, som avses
i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade
häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas
från dagen för hans häktande.

51 kap.

271

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Enskild vadekärande skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att
hans vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge
hovrätten tillika vite. Enskild vadesvarande skall, örn han är skyldig att infinna
sig personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för
målets handläggning eller utredning, föreläggas vite; är det den tilltalade och
förekommer anledning, att han ej skulle iakttaga sådant föreläggande, äge
hovrätten förordna, att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande
eller förordnande, som nu sagts, skall svaranden erinras örn att målet må avgöras
utan hinder av hans utevaro. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne hovrätten.

Skall i mål örn allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens
talan, skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig personligen.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.
Parterna skola underrättas örn beslutet. Örn kallande av vittne
eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling äge i övrigt vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna
örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall
kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 10—12 §§ i detta kapitel
stadgas.

16 §.

.Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,
uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket
yrkande han framställer. Tillfälle skall lämnas vadesvaranden att yttra sig
över yrkandet.

Åklagaren eller målsäganden, då talan föres allenast av denne, skall därefter
utveckla åtalet, i den mån det erfordras för prövning av vadetalan. Har talan
fullföljts av den tilltalade, må dock, örn hovrätten finner det lämpligare, först
den tilltalade och därefter åklagaren eller målsäganden utveckla sin talan.
Part skall erhålla tillfälle att bemöta vad motparten anfört. Äger huvudförhandling
rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall genom hovrättens
försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning
av vad han anfört inför underrätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från den
tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

272

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

17 §.

Sedan parternas talan framlagts, skall bevisningen förebringas. Den vid
underrätten förebragta bevisningen skall genom hovrättens försorg, i den mån
det är av betydelse för målet i hovrätten, framläggas sådan den föreligger i
protokoll och andra handlingar; finner hovrätten det lämpligare och samtycka
parterna därtill, må dock bevisningen förebringas av parterna.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom
protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis rörande
samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Åro rörande samma
omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

19 §.

Uteblir enskild vadekärande från rättegångstillfälle för huvudförhandling,
vare hans vadetalan förfallen.

Uteblir enskild vadesvarande och har vite förelagts honom, äge hovrätten i
stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

Kommer enskild part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats
honom vid vite att infinna sig personligen, äge hovrätten i stället för att förelägga
nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.

Underlåter i mål örn allmänt åtal målsägande, som skall höras i anledning av
åklagarens talan, att infinna sig personligen, gälle därom vad i tredje stycket
är stadgat.

20 §.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge han
hos hovrätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från
den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

21 §.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn talan
av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres
av den tilltalade, biträtts av motparten.

51 kap.

273

(Kungl. Ma):ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter
eller fällts till vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare
straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;
föres tillika talan örn annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre
talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

22 §.

Då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,
örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut åge hovrätten förordna, att huvudförhandling
skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne
eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn å stället hållits och beror avgörandet
även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens
dom i denna del ej ske annat än till den tilltalades förmån, med mindre beviset
upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga
skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.
Åklagare, som i hovrätten fört talan mot den tilltalade, äge till hans förmån
ändra sin talan.

Vadekäranden äge ej ändra sin vadetalan att gälla annan gärning än den
som avses i vadeinlagan.

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den
1 illtalades talan eiler talan, som av
åklagare föres till hans förmån, ändra
underrättens dom till men för den tilltalade.
Har den tilltalade av underrätten
dömts för brottet, äge hovrätten
dock döma till ungdomsfängelse eller
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd eller
förordna om villkorligt anstånd med
straffs ådömande eller, då underrätten
dömt till ungdomsfängelse eller
skyddsåtgärd eller meddelat förordnande,
som nu sagts, döma till annan
Bihang till riksdagens protokoll

Ej må hovrätten i anledning av den
tilltalades talan eller talan, som av
åklagare föres till hans förmån, döma
till straff, som är att anse såsom svårare
än det, vartill underrätten dömt.
Har den tilltalade av underrätten
dömts till frihetsstraff, äge hovrätten
döma till ungdomsfängelse eller förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd eller förordna
om villkorligt anstånd med straffs
ådömande. Har underrätten dömt till
ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller
meddelat förordnande, som nu

1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

274

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

påföljd. Är hovrätten beträffande den
tilltalades tillräknelighet av annan mening
än underrätten, åge hovrätten göra
den ändring i domen, som föranledes
därav.

sagts, åge hovrätten döma till annan
påföljd. Är hovrätten beträffande frågan,
huruvida den tilltalade på grund
av sin sinnesbeskaffenhet är fri från
straff, av annan mening än underrätten,
äge hovrätten göra den ändring i
domen, som föranledes därav.

26 §.

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, örn domvilla,
som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, örn
skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall
hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

28 §.

Finner hovrätten annat fel i rättegången hava förekommit, än som avses i 26
eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas
hava inverkat på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas
i hovrätten.

29 §.

Örn befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa
målet till annan underrätt stadgas i 19 kap. 11 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från
underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas
till underrätten.

31 §.

Har talan mot underrätts dom fullföljts allenast såvitt angår annat än ansvar,
skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål.

52 kap.

275

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

52 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall ban inom två veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annnorledes än vid sammanträde
för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut örn någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, vare ej inskränkt
till viss tid.

Örn skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller
4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.

2 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av underrätten avvisas.

3 §.

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.

4 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall underrätten utan dröjsmål till hovrätten insända
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller
styrkt avskrift av akten, såvitt angår den fullföljda frågan.

5 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 2 § sägs, må
talan av hovrätten omedelbart avvisas.

6 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

276

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Efterkomm.es
håller bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall besvärstalan avvisas.

7 §.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att
inkomma med skriftlig förklaring.

Ej må, med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig, ändring göras
i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt.

Har underrätten i tvistemål avslagit yrkande örn kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller
i brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
örn hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, eller förordnat, att beslut ma verkställas utan hinder av att det
icke äger laga kraft, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för
verkställighet ej må äga rum. År fråga örn häktning eller reseförbud, ma hovrätten
ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

8 §.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grunderna
för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill
anföra.

Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller
hans ombud eller, då i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

9 §•

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,
äge hovrätten förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part
skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast
örn särskilda skäl äro därtill.

10 §.

Finnes för utredningen erforderligt, att part eller annan höres muntligen i
hovrätten, förordne hovrätten därom pa sätt den finner lämpligt. Örn inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

52 kap.

277

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

11 §.

Sedan erforderliga åtgärder vidtagits, skall målet så snart ske kan av hovrätten
företagas till avgörande.

12 §.

Innan hovrättens slutliga beslut meddelats, må besvärstalan återkallas.

13 §.

Sedan hovrättens slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från underrätten
mottagna akten jämte avskrift av beslutet översändas till underrätten.

53 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av hovrätt.

1 §•

I tvistemål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången
vid underrätt är i 42—44 kap. stadgat motsvarande tillämpning.

2 §.

I brottmål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången
vid underrätt är i 45—47 kap. stadgat motsvarande tillämpning;
i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:

1. Hovrätten äge ej uppdraga åt åklagaren att utfärda stämning.

2. Hovrätten äge för målets beredande i stämningen förelägga den tilltalade
att till hovrätten inkomma med skriftligt genmäle. Genmälet skall med
därvid fogade handlingar delgivas åklagaren. Finnes för målets beredande
ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Rätten
äge tillika meddela närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även
föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

3. I stället för den tid av en vecka, sorn i 45 kap. 14 §, 46 kap. 11 § och
47 kap. 22 § är föreskriven för hållande av huvudförhandling i mål, vari den
tilltalade är anhållen eller häktad, skall gälla en tid av två veckor.

4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, äge
hovrätten företaga målet till avgörande utan huvudförhandling; därom gälle
vad i 51 kap. 22 § stadgats.

278

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i högsta domstolen.

54 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan örn revision.

Den, mot vilken tredskodom givits, åge ej fullfölja talan mot domen; örn
hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §
och 53 kap. 1 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tilllåten,
utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.

2 §•

Talan mot hovrätts slutliga beslut skall förås genom besvär. Meddelas i
samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till prövning,
skall dock talan mot beslutet föras genom ansökan örn revision.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom
slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Vad i 49 kap. 3—5, 7 och 11 §§ är stadgat i fråga om talan mot underrätts
beslut äge motsvarande tillämpning beträffande talan mot hovrätts beslut,
som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit fullföljd fråga, som avses i
nämnda lagrum.

4 §.

Beträffande hovrätts beslut i annat fall än nu sagts gälle vad i 49 kap. 8 §
är stadgat.

5 §.

Då hovrätt ogillat yrkande örn häktning eller reseförbud eller frigivit häktad
eller hävt reseförbud, må talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband
med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

6 §.

över beslut, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, må ej klagas;
innefattar hovrättens prövning avgörande av fråga, som inverkar på målets
utgång, äge dock part utan hinder av vad nu sagts fullfölja talan däremot.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

1 §•

Har hovrätt funnit underrätten behörig att upptaga inål, ina talan däremot
ej föras, med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas å omständighet,
som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta.

8 §.

Ej må talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i underrätt
eller i dit fullföljd fråga, som avses i 49 kap. 4 § första stycket 7 eller 6 §.

9 §.

Talan mot hovrätts dom eller slutliga
beslut i mål eller ärende, som
väckts vid underrätt, må ej i vidare
mån än som framgår av 10 § komma
under högsta domstolens prövning, med
mindre högsta domstolen meddelat
parten tillstånd därtill.

Vad nu sagts gälle ej talan, som i mål örn allmänt atal föres av justitiekanslern
eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

Talan mot hovrätts dom eller slutliga
beslut i mål eller ärende, som
väckts vid underrätt, må ej komma under
högsta domstolens prövning, med
mindre högsta- domstolen meddelat
parten tillstånd därtill.

10 §.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning
eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. örn med hänsyn till omständig- 2. örn anledning förekommer till

heterna i målet skäl förekomma till så- ändring i det slut, vartill hovrätten
dan prövning. kommit, eller eljest med hänsyn till

omständigheterna i målet skäl förekomma
till talans prövning.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall
hovrättens dom eller slutliga beslut stå
fast; erinran därom skall intagas i
högsta domstolens beslut.

11 §•

Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas i anledning av
talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom saken till viss
del ej upptagits till prövning och mot vilket talan fullföljes i samband med
talan mot domen.

Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller det slutliga beslutet i
dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes
i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet.

280

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

12 §.

Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, prövningstillstånd enligt 10 § 2 meddelas part, örn värdet av

vad lian tappat i hovrätten uppenbart
nor. "Vid beräkning av värdet av vad
rättegångskostnad eller till ränta, som
Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa,
eller tilltalad eller honom närstående,
som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan
avser sådant brott eller ock annat
brott och den tilltalade förklarats
straffri på grund av otillräknelighet
eller erhållit anstånd med straffs
ådömande eller för brottet dömts till
förvaring i säkerhetsanstalt eller annan
skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse,
fängelse, mistning av befattning på
viss tid, dagsböter ej under sextio eller
böter omedelbart i penningar ej under
ettusenfemhundra kronor eller ock
blivit fälld till vite omedelbart i penningar
ej under nämnda belopp eller
för honom bestämts ny minsta tid för
förvaring eller internering.

icke uppgår till ettusenfemhundra kropart
tappat må hänsyn icke tagas till
upplupit efter talans väckande.

Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa,
eller tilltalad eller honom närstående,
som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan
avser sådant brott eller ock annat
brott och den tilltalade förklarats
straffri på grund av sin sinnesbeskaffenhet
eller erhållit anstånd med straffs
ådömande eller för brottet dömts till
förvaring i säkerhetsanstalt eller annan
skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse,
fängelse, mistning av befattning på
viss tid, dagsböter ej under sextio eller
böter omedelbart i penningar ej under
ettusenfemhundra kronor eller ock
blivit fälld till vite omedelbart i penningar
ej under nämnda belopp eller
för honom bestämts ny minsta tid för
förvaring eller internering.

13 §.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut,
som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom
eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket
gäller även beslutet, åge vad i 9—12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning;
i anledning av talan mot beslut örn rättegångskostnad må dock prövningstillstånd
enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §.

Då hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må
föras, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.

Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens
prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give

54 kap.

281

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

hovrätten i samband med underrättelse örn talans fullföljande det till känna.
Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgången
i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet
skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet i 11 § andra
stycket.

15 §.

Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig,
äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla
prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna
i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras
i samband med frågan, örn prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande
av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas
ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma under
högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit örn sättet för
fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

16 §.

över hovrätts beslut, varigenom
missnöjesanmälan eller revisions- eller
besvärstalan mot hovrätts dom eller
beslut avvisats, må klagan föras genom
besvär. Ej må i annat fall fråga,
huruvida sådan anmälan gjorts eller
talan eljest fullföljts på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, komma under
högsta domstolens bedömande.

över hovrätts beslut, varigenom
missnöjesanmälan eller ansökan om
återvinning eller återupptagande eller
revisions- eller besvärstalan mot hovrätts
dom eller beslut avvisats, må klagan
föras genom besvär. Ej må i annat
fall fråga, huruvida sådan anmälan eller
ansökan gjorts eller talan eljest
fullföljts på föreskrivet sätt eller inom
rätt tid, komma under högsta domstolens
bedömande.

17 §.

Den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut skall i hovrätten
nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, samt lika stort belopp till
säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen kan komma att tillerkänna
motparten. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt
belopp, som nu sagts, gälle det ock för de övriga. Äro i målet flera motparter
till den som fullföljer talan, vare han dock ej skyldig att nedsätta mera än
nu sagts.

Från nedsättningsskyldighet vare kronan fri så ock i brottmål åklagare samt
tilltalad, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän
uppfostringsanstalt eller i anstalt för undergående av ungdomsfängelse
eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar. Annan tilltalad, som för

282

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

talan i fråga om honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande av fullföljdsavgift.
Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning erfordras icke, då
enskild motpart ej finnes.

18 §.

Nedsätter den som vill fullfölja talan föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning men förmår han på grund av fattigdom ej tillika.
nedsätta fullföljdsavgift, äge han utan hinder därav fullfölja talan, örn han
med intyg av behörig myndighet styrker, att han icke äger tillgång till gäldande
av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle
sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp, som skall
nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ock utan hinder därav
fullfölja talan, örn han med intyg, som nu sagts, styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav
skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Närmare föreskrifter örn vilken myndighet äger utfärda sådant intyg och
örn intygs innehåll meddelas av Konungen.

19 §.

Bifalles parts ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar, förordna högsta
domstolen tillika, att parten äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift.
Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften statsverket.

Menar part, som nedsatt fullföljds- Ilar part nedsatt fullföljdsavgift,
avgift, att sådan rätteligen ej skolat ehuru sådan rätteligen ej skolat gäldas
gäldas av honom, äge han, till dess av honom, förordne högsta domstolen
målet avgjorts, hos högsta domstolen i samband med målets avgörande, att
yrka att återfå avgiften. han äger återfå avgiften.

I dom eller slutligt beslut förordne högsta domstolen, örn och i vad mån
belopp, som part nedsatt till säkerhet för kostnadsersättning, må lyftas av honom
eller motparten.

55 KAP.

Om revision.

1 §•

Vill part söka revision av hovrätts dom, skall han inom fyra veckor från den
dag, då domen gavs, till hovrätten inkomma med revisionsinlaga.

2 §.

Revisionskäranden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta
stadgad fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens

55 kap.

283

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

kostnadsersättning; nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid
inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har käranden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom men
är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägge hovrätten
honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, örn sådant icke är
för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts, ånyo
företages, revisionstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det ock gillt.

3 §.

Finnes revisionstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt
tid, skall den av hovrätten avvisas.

4 §.

I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §
1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han aberopar
till stöd därför.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall
käranden uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar
käranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden ock angiva, örn han
vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhanding i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller
hans ombud.

5 §.

Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång utan
dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid fogade
handlingar samt underrättens och hovrättens akter i målet.

Är i brottmål den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart
går i verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller framställes i revisionsinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning,
såsom i tvistemål begäran örn kvarstad eller skingringsförbud eller örn hävande
av sådan åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hin -

284

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

der av att den icke äger laga kraft, eller i brottmål begäran om den tilltalades
häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller örn hävande av sådan
åtgärd, skall insändandet ske genast.

6 §.

Föreligger mot revisionstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må
talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall högsta domstolen förelägga revisionskäranden att avhjälpa
bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för revisionstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma
med skriftligt genmäle.

Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande örn kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller i
brottmål avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
om hävande av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja
åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att
den icke äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge högsta
domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej
må äga rum. Är fråga örn häktning eller reseförbud, må högsta domstolen
utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

9 §•

Genmälet skall, örn ej i tvistemål revisionskärandens yrkande medgives, innehålla
yttrande rörande de av honom anförda grunderna för revisionstalan
och angivande av de omständigheter revisionssvaranden vill anföra.

.Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall svaranden
uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar
svaranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid genmälet. I genmälet skall svaranden ock angiva, örn han vill, att mot -

55 kap.

285

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

parten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud
eller, då i brottmål den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas revisionskäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge högsta
domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare
bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende
part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en
skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Erfordras prövningstillstånd, bestämme högsta domstolen, sedan skriftväxlingen
avslutats, örn sådant tillstånd skall meddelas. När skäl äro därtill, ma
frågan upptagas, ehuru skriftväxling ej ägt rum. Innan prövningstillstånd
meddelats, må fråga, som avses i 8 § andra stycket, ej upptagas.

12 §.

Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande,
örn målet upptagits omedelbart av hovrätten eller örn i tvistemål revisionstalan
medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades
förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i
dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

13 §.

Part må ej i tvistemål i högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt,
att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt
eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Framställes först i högsta
domstolen yrkande örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan
prövas i målet.

14 §.

Har vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller
sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å
stället hållits och beror avgörandet även i högsta domstolen av tilltron till
den bevisningen, må i denna del ändring i hovrättens dom i tvistemål eller i
brottmål annat än till den tilltalades förmån ej ske, med mindre hovrätten,

286

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ehuru beviset ej upptagits vid huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort
ändring i underrättens dom eller ock synnerliga skäl föreligga, att bevisets
värde är annat, än hovrätten antagit.

15 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50
kap. 11—20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena samt i brottmål
51 kap. 11—20, 22, 24, 25 och 31 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26—29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 §§ rörande
brottmål är för hovrätt stadgat örn undanröjande av underrätts dom och örn
återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning
i fråga örn lägre rätts dom.

16 §.

Sedan högsta domstolens dom eller slutliga beslut givits, skola de från hovrätten
mottagna akterna jämte avskrifter av domen eller beslutet översändas,
hovrättsakten till hovrätten och underrättsakten till underrätten.

56 KAP.

Om besvär.

1 §.

Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde
för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut örn någons häktande eller kvarhållande
i häkte vare ej inskränkt till viss tid.

Örn skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som avses
i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i 54 kap. 3 §.

2§.

Klaganden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta stadgad
fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning;
nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp till säkerhet
för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid inkomma med
sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har klaganden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom
men är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägge hovrätten
honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, om sådant
icke är för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen full -

56 kap.

287

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

följts, ånyo företages, besvärstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det
ock gillt.

3 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av hovrätten avvisas.

4 §.

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §
1, bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar
till stöd därför.

[Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans
ombud.

5 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall hovrätten utan dröjsmål till högsta domstolen
insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller
styrkt avskrift av underrättens och hovrättens akter i målet, såvitt angår den
fullföljda frågan.

6 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må
talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

7 §•

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.

8 §.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom
att inkomma med skriftlig förklaring.

288

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

9§.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda
grunderna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden
vill anföra.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller
hans ombud eller, då i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

10 §.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,
äge högsta domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela
närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva,
i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med
mer än en skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11 §.

Erfordras prövningstillstånd och har motparten hörts över besvären, bestämme
högsta domstolen, sedan skriftväxlingen avslutats, örn sådant tillstånd
skall meddelas. När skäl äro därtill, må frågan upptagas, ehuru skriftväxling
ej ägt rum.

12 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt vad i 52 kap. 10—
12 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Sedan högsta domstolens slutliga beslut meddelats, skola de från hovrätten
mottagna akterna jämte avskrifter av beslutet översändas, hovrättsakten till
hovrätten och underrättsakten till underrätten.

14 §.

Vad i detta kapitel är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga örn besvär
mot beslut av advokatsamfundets styrelse; i dylikt mål gälle dock följande
avvikelser:

1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han
erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestämmelserna
i 2 § äge ej tillämpning.

2. Örn ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan föres
av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring
och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

57 kap.

289

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

57 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen.

1 §•

I mål, som skall upptagas omedelbart av högsta domstolen, åge vad i 53
kap. är stadgat motsvarande tillämpning.

SJUNDE AVDELNINGEN.

Om särskilda rättsmedel.

58 KAP.

Örn resning och återställande av försutten tid.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna
resning beviljas:

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller
ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,
som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit
falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat
på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade
resning beviljas:

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller
ombud, ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

290

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller örn
vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan
kan antagas hava inverkat på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts
eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats
eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga
skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket
han dömts, prövas ånyo; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.

3 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade resning
beviljas:

1. örn sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och detta kan
antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts
under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. örn å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som
ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava
lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt
strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §.

Vill någon söka resning, skall han hos högsta domstolen göra skriftlig ansökan
därom.

Ansökan örn resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §
första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall
göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå
ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,
må tiden räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i tvistemål
på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom
sex månader, sedan domen vann laga kraft.

5 §.

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

58 kap.

291

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §
första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten
eller beviset ej åberopats i rättegången.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga bevis
sökanden åberopar.

6 §.

Avvisas ej resningsansökan, skall ansökan med därvid fogade handlingar
delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig
förklaring. Finnes ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

Vad i 56 kap. 9, 10 och 12 §§ är stadgat örn besvär i högsta domstolen åge
motsvarande tillämpning beträffande resningsansökan.

Högsta domstolen äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda
föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §.

Beviljas resning, förordne högsta domstolen, att målet skall ånyo upptagas
av den rätt, som sist dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning beviljas
i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes
uppenbar, omedelbart ändra domen.

Uteblir sökanden, då målet ånyo företages till förhandling, vare resningen
förfallen; uteblir motparten, må målet avgöras utan hinder därav. I kallelse
skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga örn åklagare.

8 §.

Avvisas eller avslås resningsansökan, äge högsta domstolen ålägga sökanden
att ersätta motparten eller, örn åklagaren är motpart, statsverket kostnaden å
resningsärendet; har resning sökts av åklagaren, må kostnaden utgå av allmänna
medel. Bifalles ansökan, skall frågan örn kostnaden prövas i samband
med målet efter dess återupptagande.

9 §•

Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande resning i
denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i ansvarsfrågan,
må dock utan hinder av vad sålunda är föreskrivet resning
samtidigt beviljas även i målet i övrigt.

10 §.

Vad i 1—9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande
rättens beslut.

292

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

11 §•

Har någon försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut
eller för ansökan örn återvinning eller återupptagande och förelåg för hans underlåtenhet
laga förfall, som han icke kunde i rätt tid anmäla, må på ansökan
av honom den försuttna tiden återställas.

12 §.

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,
sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år, sedan tiden utgick, hos högsta
domstolen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, äge vad i 5, 6 och 8 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning.

59 KAP.

Örn. besvär över domvilla.

1 §•

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen
rör, på grund av domvilla undanröjas:

1. örn målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid
fullföljd högre rätt haft att självmant beakta:

2. örn rätten ej varit domför;

3. om domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller
fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider
förfång;

4. örn domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken
dömts; eller

5. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas
hava inverkat på målets utgång.

2 §.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall han till den rätt, där talan mot
domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till högsta domstolen
inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras, örn de grundas å omständighet, som avses i 1 § 1, 2 eller
5, inom sex månader, sedan domen vann laga kraft, och, örn besvären grundas å
omständighet, som avses i 1 § 3, inom sex månader, sedan klaganden erhöll
kännedom örn domen. Erhöll han kännedom örn domen, innan den vann laga
kraft, skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

59 kap.

293

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3 §.

Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant
ärende äge i övrigt; vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning;
beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta domstolen,
gälle dock ej bestämmelserna om nedsättning av fullföljdsavgift och belöpp till
säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskrives,
vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig
eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny
handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

Örn ersättning för kostnad gälle vad örn rättegångskostnad är stadgat.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande
rättens beslut.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej
erfordras, godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den som föreläggandet
avser undanröjas:

1. örn godkännandet icke kan anses som en giltig viljeförklaring;

2. örn vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör
anses ogiltigt; eller

3. örn föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag.

6 §.

Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hovrätt, där,
örn åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med
besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,
förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet
av föreläggandet ej må äga rum. Örn besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i
52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens beslut må talan
ej föras.

örn denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

294

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

B) att motionerna 1:153, 182, 183, 184, 185, 186 och 187
samt II: 158, 239, 240, 242, 243, 244, 245, 246, 247 och 248,
i den mån de icke kunna anses besvarade genom utskottets
hemställan under A) härovan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 juni 1942.

På första särskilda utskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gärde, Linder, Linnér, Branting, Eskhult,
Alfred Andersson, Bernhard Nilsson, Dahlström, friherre De Geer, Siljeström och Anderberg; från

andra kammaren: herrar Lindqvist, Persson i Falla, Hedlund i Östersund, Byberg,
Lövgren, Olsson i Mellerud, Mosesson, Isacsson, Gezelius, Mårtensson, Berg och
Werner.

Reservationer.

295

Reservationer.

A) Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet:

av herr Linder, vilken anfört:

»Jag har i min i riksdagens första kammare detta år väckta motion nr 182
framfört vissa anmärkningar beträffande förslaget till ny rättegångsbalk.

A) Beträffande förhållandet emellan den muntliga förhandlingen såsom
huvudprincip i rättegång gentemot det nuvarande muntligt-protokollariska
systemet har jag ställt mig förbehållsam.

B) Genomförandet av den nya rättegångsbalken kommer att bliva väsentligt
dyrare än den nuvarande processordningen.

C) Därutöver har jag riktat vissa detaljanmärkningar emot det kungl, förslaget,
nämligen beträffande

1. organisationen av rådhusrätterna,

2. den väsentliga förändringen i fullföljdsrätten till Högsta Domstolen,

3. legaliseringen av advokatväsendet.

A. Min allmänna inställning till en ny rättegångsbalk.

När utskottet står inför bedömandet av det föreliggande förslaget till rättegångsbalk,
måste man noga ihågkomma, att förslaget utgör frukten av ett
förarbete, som fortvarat alltsedan 1811, alltså i runt tal 130 år. Under denna
långa tid har det suttit efter varandra lagkommittén, lagberedningen, nya
lagberedningen, processkommissionen och till sist processlagberedningen. Alla
dessa utredningar hava var för sig avlämnat stora, genomtänkta förslag. Utredningarna
hava varit sammansatta av sin tids yppersta och mest skarpsinniga
jurister. Tryggt kan man också säga, att flertalet av de stora, väsentliga
frågor, vilka sammanhöra med spörsmålet om en ny rättegångsbalk, förut
under tidernas lopp varit prövat och bedömt en eller flera gånger. Jag tänker
då särskilt på sådana frågor, som den örn muntlighet eller skriftlighet,
om en-mans eller Her mans domstolar, om nämnd med kollektiv eller individuell
rösträtt, om fri bevisprövning, om advokater.

Självfallet är, att ett arbete, som — låt vara med skilda mellanrum — - under
en sådan lång tidrymd diskuterats och bedömts av högt kvalificerade
personer samt en mångfald hörda myndigheter och enskilda, förmår ej ett
riksdagsutskott, även örn det är ett särskilt utskott, att på några månader
även med bästa vilja, med det mest trogna arbete och med den största flit
helt genomtränga. Åtskilliga kapitel och paragrafer måste ägnas uppmärksamhet
mera i förbigående, medan åter beträffande andra kapitel diskussionen
stannar vid paragrafer med mera påtagligt allmänt intresse. — Detta
mitt uttalande om utskottets granskning av det väldiga lagverket med hundraåriga
anor innebär ett försvar för, ingalunda någon kritik av utskottets ar -

296

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

bete. — Samma beträngda situation har förelegat tidigare vid flera tillfällen.
Riksdagens makt och myndighet krävde dock då liksom denna gång en auktorisation
av det föreliggande förslaget och därmed också förslagets utskottsbehandling,
något som först nu blivit av.

Väl är det sant, att utskottet såsom stöd för sitt arbete haft bland sina ledamöter
processlagberedningens ordförande och såsom sin sekreterare en annan
ledamot av samma lagberedning liksom också såsom ledamöter medlemmar
av beredningens rådgivande nämnd ävensom ett betydande antal av
första lagutskottets högst upplysta ledamöter. Veterligt är jämväl, att utskottets
ordförande en gång varit starkt engagerad i processkommissionens arbete
och sedermera varit varmt intresserad av arbetet på en ny rättegångsbalk.
Men hur det ändå är i denna sak, så bliva, även med de bästa anvisningar,
för denna dagens män, trots allt, förslagets stora frågor alltjämt lika
brännande som förr, låt vara, att det från den stora allmänhetens sida måhända
kommit att lägra sig en viss trötthet och olust över frågan om en ny
rättegångsbalk, något som man heller alls ej bör förvåna sig över. Allmänheten
har sedan ett sekel tillbaka och några decennier därtill hört talas om arbetet
på en ny rättegångsbalk utan att dock se något resultat. Den långsamhet
hos vår rättsskipning, som varit den yttersta drivkraften för dem, vilka
påtalat vår nu gällande rättegångsordnings brister, har också förlorat mycket
av sin stötkraft. Det visade sig nämligen ej vara svårare för domstolarna
att öka takten, än att en blott och bar påminnelse örn skyndsamhet, manifesterad
bland annat i en P. M., kunde genomföras till allmänhetens fromma
såsom en reform utan lagändring. Det kommer heller aldrig, rättegångsordningen
må bli aldrig så ny, någonsin i vårt land att finnas en domstol, som så
att säga på fläcken kan säga vad som i en sak är rätt eller orätt. Det kommer
heller aldrig att finnas i vårt land någon domare, som så har lagen i sin
hand, att han omedelbart kan avgöra vad som är rätt eller orätt. Det kommer
alltid att behövas prövning och noga eftertanke, vilket tager tid.

Självfallet har man rätt att fråga sig, huruvida en genomgripande reform
av vårt rättegångsväsen verkligen är påkallad. Ingen människa lärer på allvar
vilja påstå, att rättegångsordningen i vårt land är på något sätt äventyrad.
Tvärtom måste man säga, att i dess hägn vårt land tillvunnit sig aktning och
respekt över hela den civiliserade världen. Och dock är denna rättegångsordning
i sina huvuddrag alltjämt och även i denna dag densamma, som
fastställdes genom rättegångsbalken i 1734 års lag! Helt oförändrad har rättegångsbalken
naturligt nog ej förblivit sedan dess tillkomst, men reformerna
hava varit av partiell natur. Det svenska folket har med relativt små medel
kunnat bibehålla sin gamla rättegångsbalk. Det är ej mer än en skyldig honnör
att säga, att rättegångsbalken i 1734 års lag ovanligt väl har hållit måttet
och tålt påfrestningen av den väldiga utveckling, som ägt rum allt sedan
dess stadfästande. — Jag kan ej instämma i ett allmänt klander av vår nuvarande
rättegångsordning.

Därmed vare dock ej sagt, att en reform av vårt rättegångsväsen får anses
opåkallad. Efter min uppfattning förhåller det sig därmed på samma sätt,

Reservationer.

297

som då en person länge slitit på en kostym och fått den mycket lappad. Det
kräves någon gång, att kostymen förnyas och får ett modernare snitt. Om
emellertid det snitt, som föreslås i den kungl, propositionen, blir just det riktiga
— ty en smakfråga får det ej enbart vara — kan det vara delade meningar
om. Det sakliga innehållet och resultatet kommer ej att bliva bättre
än det hittills varit. Påståendet, att sanningen skulle sättas i rättvisans högsäte
genom den nya rättegångsreformen, får ej stå oemotsagt. Påståendet
är en överdrift och ägnat att missleda människorna. Domarna komma ej att
bliva bättre, samvetsgrannare och mera övervägda än de varit hittills. Likväl
skall det ingalunda läggas de män till last, vilka nedlagt arbete och möda
i de under årens lopp avgivna betänkandena, att någon ny rättegångsordning
ej blivit av riksdagen antagen. Juristerna hava i oändlighet skrivit och
plitat, anlagt nya synpunkter, vridit och vänt på uttryckssätten. Riksdagen
bär dock själv en väsentlig skuld. Vårt folk har sedan århundraden på denna
punkt visat misstänksamhet. Man har levat sig in i och blivit förtrogen med
gällande lags processföreskrifter. Man har känt dess brister och luckor och
vetat att taga sig till vara, vis förmodligen av bittra erfarenheter. Man har
varit rädd för nymodigheter, även om de tett sig aldrig så lockande. Man
har ej vetat, vad som kunnat lura under de många ofta till synes så enkla
paragraferna. Man har varit rädd att råka ut för äventyrligheter. — Anslag
ur statskassan hava under tiden tåligt beviljats, juristerna hava befordrats
och folkets samvete har varit fredat.

När riksdagen nu omsider går att taga ställning till det framlagda förslaget
till rättegångsbalk, gäller det en av de allra viktigaste samhällsfrågorna.
Reformen kommer att sätta spår i vårt dagliga liv och vår trivsel sannolikt
mer än ett århundrade framåt. 1734 års lag har nyligen firat sitt tvåhundraårsjubileum.

Förslagets främsta nyhet och dess huvudprincip är det muntliga förfarandet
i motsats till det nu brukliga, det muntligt-protokollariska systemet. Det
nya systemet har sina förebilder i utlandet, där det säges ha utfallit väl. Visserligen
kan det sägas, att med införandet i vår lag av den muntliga förhandlingen
såsom grundläggande princip man återvänder till en mycket gammal
sedvana hos vårt folk. Detta är endast någorlunda riktigt. Man måste dock
besinna, att vid den tiden den muntliga förhandlingen dikterades till väsentlig
del av nödvändigheten. Skrivkonsten var en sällsynt företeelse bland menige
man. Folkskolestadgan är som bekant tillkommen omkring trettio år senare
än denna utredning påbörjades. Juristutbildningen, som stod menige man
till förfogande, var så gott som ingen.

Det klander, som numera ofta riktas emot skriftlighetens överhandtagande
betydelse i vårt rättegångsförfarande, stöder sig förvisso på en fullt naturlig
utveckling av det skrivna ordets betydelse. Vårt land har kunnat glädja sig
åt enastående framsteg på såväl det ekonomiska som sociala området. Därmed
har också följt, att själva samhällslivet blivit oändligt mera komplicerat
i våra dagar än tidigare. Den enskildes möjligheter att famna över mera vidsträckta
områden på ett mera ingående sätt hava blivit mycket begränsade.

298

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Invecklade spörsmål äro även för fackmannen numera ytterligt svåra att
muntligt yttra sig över. Det kräves mestadels ett fastställande i skrift av vederbörandes
tankeinställning i frågan. Skriftligheten har därför enligt min
uppfattning ej såsom en ovana kommit att väga så tungt i vågskålen utan
snarare tack vare sin egen tyngd. Det har sedan länge inpräntats hos vårt
folk, och funnit menige mans mest innerliga förståelse, att, om man vill
vara säker på sin sak, skall man taga skriftligt på densamma. Hädanefter
komma domarna med sina betydelsefulla, ofta livsviktiga avgöranden att
grundas på det i huvudförhandlingen muntligt framförda. Alltjämt kommer
dock, skulle jag tro, trots de mycket stränga föreskrifterna om den muntliga
förhandlingen, skriftligheten att åtminstone vid förberedelsen äga sin stora
betydelse och även att livligt brukas. Ett motsatt förhållande kommer helt
enkelt att brytas av verklighetens värld.

Jag har varit motståndare till det föreslagna, nya förfarandet. Jag har
ställt mig kritisk till detsamma. När jag nu låter betänkligheterna fara, så
sker det i huvudsak på följande skäl.

1 :o) Det kungl, förslaget betecknar åtminstone i anseende till det processuella
förfarandet ett delvis slut på ett mer än sekellångt arbete. Del måste
någon gång bliva en ända på arbetet på en ny rättegångsbalk. Här har under
ett sekel och några decennier därtill den ena juristgenerationen efter den
andra lämnat sitt bidrag. Så svår får ej uppgiften anses vara att åstadkomma
en ny rättegångsbalk, att gång efter annan arbetet får rinna ut i sanden. Även
om uppgiften är endast delvis löst, måste dock någon gång steget tagas från
riksdagens sida till ett avgörande i positiv riktning.

2:o) Efter allt arbete, som nedlagts å det kungliga förslaget, och det stöd,
som processlagberedningen haft av föregående utredningars arbete, så står
det likväl för närvarande ej till att erhålla ett mera noggrant och genomtänkt
förslag än det föreliggande. Väl kan det sägas, att förslaget är tillskuret efter
utländskt mönster och att denna tidens kynne på åtskilliga ställen färgat av
sig till en viss tendens till onödig stränghet, men bristerna i förslaget, till
vilka jag senare återkommer, synas enligt min mening dock ej vara värre än
att de på kort tid'' och utan större svårighet kunna bemästras.

3:o) Jag håller före, att förslaget medför den fördelen för domar kåren,
att dess arbete göres från början solidare och bekvämare. Det lider intet
som helst tvivel, att domaren från förberedelsen går till huvudförhandlingen
på ett helt annat sätt rustad än han varit tidigare. Det ligger i själva verket
något nära nog ovärdigt däri, att en domare för närvarande nödgas sätta sig
i domarsätet väl vetande, att han går att behandla mål, om vilka han i verkligheten
mycket ringa vet och där vilka som helst överraskningar kunna inträffa.
Sådant bör ej få förekomma. Skall allmänheten verkligen kunna draga
nytta av domarens insikter, så är det tillbörligt, att han på förhand erhåller
en viss och gärna till och med ingående kännedom om de mål, i vilka han
skall fälla sin dom. Det är min livliga förvissning, att, när en gång den
svenska domarkåren blivit tillräckligt insatt i den kommande nya rättegångsbalken,
och blivit så att säga tillräckligt varm i kläderna, så skall domarkåren,

Reservationer.

299

åtminstone om den får samma gedigna utbildning som hittills, med sin stora
klokhet och livserfarenhet veta att lägga allt till rätta på lämpligaste och
bästa sätt för de rättssökande.

4:o) Då man forskar i detta ämne, är det med förvåning man erfar, att
1734 års lag knappast mer än tjugo år efter sin tillkomst åtminstone beträffande
rättegångsbalken och utsökningslagen blev föremål för en allvarlig
kritik. Under sådana förhållanden är det en tröst att veta att, även örn det
förslag, som nu föreligger till bedömande, blir upphöjt till lag, så komma
dess brister, då det kolliderar med verkligheten, att efter hand bliva rättade,
och en gång, när 130 år hava ytterligare förlidit, så komma vi att i den nu
nya rättegångsbalken hava en visserligen då gammal, men i varje fall en
efter sin metod lika pålitlig rättegångsbalk som den, vi nu gå att upphäva.
Det skadar ej att i detta sammanhang erinra sig ett gammalt juristyttrande:
''Det är ej fråga om ett fullkomligt lagverk utan örn det minst ofullkomliga.’

B. Reformens ekonomiska verkningar.

Jag har i min ovan omförmälta motion lämnat öppet, huruvida statens
kostnader för rättegångsreformens genomförande komma att bliva jämförelsevis
små eller stora. — Beträffande åter den enskilda partens kostnader
för reformen har jag hävdat, att en enskilds rättegång kommer att bliva betydligt
mycket dyrare än nu.

I avseende å kostnaderna för staten har professor emeritus Ernst Kallenberg
i Svensk juristtidning år 1940: ''Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk.
Några anteckningar och reflexioner’ förklarat, att det ej torde
vara möjligt att med någon högre grad av visshet uttala sig därom, samt
ansett, att frågan örn processens billighet, såvitt det gäller statens rättsskipningsutgifter,
måste lämnas åt framtiden.

Sedan dess har enligt den kungl, propositionen en minutiös utredning ägt
rum angående reformens ekonomiska verkningar. Det vare mig långt ifrån
att vilja jäva denna utredning. Men det vill förefalla mig, som om trots alla
antaganden, väganden för och emot, uppskattningar och beräkningar utredningen
vore ensidig i så måtto, att densamma ständigt söker leda i bevis, att
statens kostnader för rättegångsreformen skulle vara i del hela obetydliga.
— Självfallet är, att mycket kan ses relativt: I jämförelse med kostnaderna
exempelvis för försvaret måste departementschefen anses hava rätt i sitt uttalande.
Hänföras desamma åter till normala tider, så torde kostnaderna ur
statsverkets synpunkt få anses stora nog och mana till en viss försiktighet.
Jag antager, att det till en ej ringa del var ur den synpunkten, som statsutskottets
dåvarande ordförande Anders Råstock tog till orda vid överläggningarna
inför vederbörande departementschef den 5—10 juni 1939 liksom också,
när vid samma tillfälle f. d. borgmästaren G. Bissmark angående kostnaderna
förklarade, att det naturligtvis vore svårt att bedöma dem på förhand och
att det ej rörde sig örn sådana belopp, att de på något sätt kunde bringa
rikets finanser i fara. Det sades också av Bissmark, att han förstode, att

300

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

statsutskottets ordförande här intoge en försiktig ståndpunkt. — Huruvida
dessa herrar skulle känt sig övertygade av den föreliggande utredningen, är
ej känt.

Hur som helst, så beräknas i den kungl, propositionen beträffande underrätterna,
att den sammanlagda arbetsbördan ej ökas genom rättegångsreformen
och att behovet av arbetskrafter i stort sett även efter reformens genomförande
är att bedöma ur samma synpunkter, som redan nu göra sig
gällande. — Varnande ord mot denna optimism hava ej saknats, exempelvis
av lagrådet. I ett avseende torde dock en invändning ej sakna fog. Om redan
föreliggande behov ej äro fyllda men måste fyllas, därför att rättegångsreformens
genomförande aktualiserar behovet, så måtte det väl bliva en utgift
för statsverket. Om sedan denna utgift bokföres inom eller utom rättegångsreformens
konto betyder enligt min uppfattning litet. En ökad utgift blir
det. Sålunda förhåller det sig med domsagornas personal- och kanslikostnader
och exempelvis med ersättningen åt nämndemännen.

Beträffande kostnaderna för rikets hovrätter kräver konstruktionen av
det nya förfarandet i såväl hovrätt som Högsta Domstolen ett bibehållande
i viss utsträckning av det nuvarande systemet. Personal behöves alltså såväl
för viss fortvaro av det nuvarande som det nya systemet.

Anmärkningsvärd är också den successiva nedskärningen av antalet hovrättsråd.
— För närvarande tjänstgöra femton hovrättsdivisioner med som
regel fem hovrättsråd å varje division och med sammanlagt för hela riket
sjuttiosex hovrättsrådsbefattningar, vartill komma fyra presidenter eller
tillhopa 80 ordinarie domarbefattningar. •— Vid rättegångsreformens genomförande
räknar man med förhandenvaron av två nya hovrätter, i Göteborg
och förmodligen Sundsvall, samt därtill en utökning av divisionerna
för vissa av de nuvarande hovrätterna, så att antalet divisioner för hela
riket belöper sig till tjugo divisioner. — Undersam! låter det då, att merkostnaden
för ytterligare fem hovrättsdivisioner kan belöpa sig till 135,755
kronor eller, mycket noga räknat, en verklig merkostnad av 132,000 kronor.
— I verkligheten är det väl dock så, att behovet av en hovrätt för
Västra Sverige och Nedre Norrland aktualiseras av rättegångsreformen och
att kostnaderna för dessa hovrätter också böra föras på reformens konto.
—- Den egentliga lösningen till reformens prisbillighet ligger emellertid däri,
att tjugo hovrättsråd blivit ersatta med tjugo assessorer, alltså med en
billigare arbetskraft.

Särskilda utskottet har likväl gått ännu längre än departementschefen
och ytterligare reducerat hovrättsrådens antal till tre å varje hovrättsdivision.
Alltså i det hela en nedskärning från fem hovrättsråd för division till
tre hovrättsråd och två assessorer!

Ifrågasättas kan om nedskärningen såväl enligt kungl, förslaget som
det särskilda utskottet äro kloka. Visst har det blivit billigare med en sådan
domstolsorganisation. Men det finnes också någonting, som anses för
grundväsentligt i rättegången, nämligen rättssäkerheten. Självständiga domare,
som ej behöva räkna med varken överordnades, kamraters eller

Reservationer.

301

andras nåd eller onåd, hava alltid ansetts för en stor styrka i rättsskipningen.
För mången ung man, som söker sin befordran i rättegångsverken,
kan pressningen bliva hård nog.

Beträffande Högsta Domstolen har jag funnit anmärkningsvärt att för
närvarande antalet sessionsdagar utgöra 559, vartill komma 25 dagar för
prövning av dispensansökningar, medan åter efter rättegångsreformens genomförande
enligt en ytterst minutiös uppräkning av Högsta Domstolens
arbetsuppgifter sessionsdagamas antal kommer att utgöra 411, däri inräknat
prövningstillstånden. Av nämnda 411 dagar skulle på en var av Högsta
Domstolens tre avdelningar komma 137 sessionsdagar. Av dessa 137 sessionsdagar
beräknas belöpa allenast 61 dagar för huvudförhandling samt
50 dagar för den ominösa tillståndsprövningen. Övriga dagar beräknas
åtgå för mål och ärenden, vilka tillgodoses med mera summarisk behandling.
— Självfallet förbiser jag ingalunda, att justitieråden framdeles liksom
nu hava ej ringa hemarbete.

I detta sammanhang anmäla sig också parternas dryga inställelsekostnader.
Inom utskottet har en rätt vidlyftig diskussion förts angående angelägenheten
för häradshövdingarna att förlägga sammanträdena för förberedelsen
till sådan plats, att parterna beredas minsta möjliga utgifter. Utskottet
har också i sin motivering understrukit denna sak. Självfallet är
emellertid att härigenom uppkomna kostnader för häradshövdingarna skola
ersättas av staten.

Beträffande överrätterna har jag i min ovan omförmälta motion pekat
på nödvändigheten att i anseende till det hädanefter lagfästa muntliga förfarandet
hålla sammanträden å ställen, vilka genom sin belägenhet otvivelaktigt
kunde komma att väsentligt minska parternas inställelsekostnader.

I fråga örn hovrätterna har utskottet i sin motivering i viss mån tillmötesgått
min framställning genom att hänvisa till hovrättstingen och dessas planerande
jämväl för andra områden av vårt land än Norrland. Det lärer väl
ej vara förmätet att hoppas, att jämväl Kungl. Maj:t av egen drift tillmötesgår
detta folkliga krav.

Beträffande åter Högsta Domstolen har givetvis mitt yrkande om sessioner
av Högsta Domstolen i liovrättsstäderna ansetts förmätet. Enligt min
mening har dock mitt yrkande stort fog för sig. Ingenstädes står i lag bestämt,
att Högsta Domstolen skall hålla sina sessioner i Stockholm. Att i
vårt land med dess väldiga utsträckning tvinga parter till personlig inställelse
i Stockholm i och för muntlig förhandling är orimligt. Utskottets
förklaring, att sammanträden utom förläggningsorten skulle medföra stora
praktiska svårigheter och kunde verka förryckande på Högsta Domstolens
arbete, äro mera konstruerade än verkliga skäl. De övervinnas med lätthet
av den goda viljan att göra allt till det bästa. — Utskottets dock i viss mån
förståelsefulla inställning till mitt förslag gör, att jag avstår från ett eljest
tilltänkt yrkande i min reservation, väl vetande, att tiden arbetar för den
av mig framförda tanken.

302

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Enligt den uppfattning, som jag bildat mig av det Kungl, förslaget, är det
oriktigt att bagatellisera statens utgifter för rättegångsreformens genomförande.
Tvärtom tror jag, att dessa utgifter komma att bliva långt drygare
än som nu göres gällande. Ett stort fel hos det nuvarande förfarandet har
varit — utom annat — den knapphet, med vilken det fått dragas. Vari bottna
egentligen alla dessa klagomål över, att målen fått ligga för länge? Sannerligen,
det har ej varit brist på flit hos de arbetande domarna, men
knapphet på anslag åt tillräckliga arbetskrafter. — Lägger man härtill, att
det expeditionella förfarandet är tungrott och onödigt omständigt samt
att den tekniska utrustningen ofta ligger långt efter sin tid, så förstår man,
att arbetet ej kan gå fort hos domstolarna. — Vill man emellertid nu en
verkligt radikal omläggning av den svenska rättegången, så måste man
räkna med betydligt större utgifter från statens sida än förut.

Beträffande härefter den enskildes kostnader vid den nya rättegångsreformen
genomförande så torde praktiskt taget alla vara ense med professor
Kallenberg, att man utan någon stor fara för misstag kan förutsäga,
att parternas processkostnader komma att stegras. — Därom anhåller jag
emellertid att få återkomma i sammanhang med min reservation angående
advokaterna.

Cl) Organisationen av rådhusrätterna.

En framträdande brist hos det kungl, förslaget ligger i dess avsaknad av
tillfyllestgörande bestämmelser rörande domstolsorganisationen. I tidigare
förslag till reformering av rättegångsväsendet har man nedlagt stor omsorg
på att jämsides med rättegångsväsendets inre gestaltning också uppbygga
en organisation, som för detta ändamål kunde anses lämplig. Den inre gestaltningen
och organisationen hava ansetts betinga varandra.

Omständigheterna peka för mig av lättbegripliga skäl främst på en bristande
omorganisation av städernas domstolar. Sedan många år tillbaka har
frågan varit uppe om statens övertagande av rättsskipningen i städerna. Frågans
lösning har emellertid ställts i beroende av en viss omorganisation av
stadsförvaltningen, främst upphörande av magistraten i dess nuvarande gestaltning.

Sedan väl mer än fyrtio år tillbaka har denna fråga dryftats inom Svenska
stadsförbundet, och förbundet har, såvitt man kan se, ställt sig bakom ett
krav, att Magistraten med dess nuvarande befogenhet borde upphöra samt
dess funktioner överflyttas å ett särskilt stadens organ.

Genom beslut den 19 oktober 1928 tillkallades särskilda sakkunniga för
att verkställa utredning angående kommunalförvaltningens ordnande i städerna
efter processreformens genomförande. — Den 30 september 1929 avgåvo
de sakkunniga sitt förslag, syftande, bland annat, till inrättandet av en
stadsstyrelse.

Den 31 januari 1930 avlämnades en kungl, proposition med förslag till
lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. I denna proposition erinrades om

Reservationer.

303

sammanhanget mellan processreformen och en omläggning av kommunalförvaltningen
i de nuvarande magistratsstäderna. Det gjordes emellertid gällande,
att därför krävdes ett omfattande arbete i samband med det pågående
processreformarbetet och att uppskov ej syntes lämpligt beträffande
den då föreliggande revisionen av kommunalförvaltningen.

I sammanhang med denna proposition väcktes en socialdemokratisk partimotion
av innehåll, bland annat, att frågan örn ett upphävande av magistratens
befattning med de kommunala funktionerna borde bringas till genomförande
snarast möjligt. — Motionen avstyrktes, men en reservation förelåg
av åtta socialdemokratiska ledamöter, att frågan med det snaraste borde
vinna sin lösning.

Genom en kungl, proposition den 6 februari 1931, nr 80, angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform, lämnades emellertid detta stora spörsmål
åt framtiden. Genom denna proposition klövs frågan om städernas domstolsorganisation
från rättegångsväsendets inre gestaltning. Denna ståndpunkt förordades
av det särskilda utskottet vid samma års riksdag. Utskottet framhöll
emellertid, att denna fråga nära sammanhängde med spörsmålet om städernas
förvaltning, och utskottet fortsatte: ''Problemet om förhållandet mellan
magistraten och de kommunala organen torde inom en nära framtid
böra erhålla sin lösning.’ — Någon lösning har sedermera ej avhörts.

Klyvningen av rättegångsväsendets inre gestaltning från organisationen
må anses vara ett drag av taktisk klokhet. Jag tror emellertid, att det är ett
grundfel. Organisationen är det instrument, genom vilket förfarandet tager
sig uttryck. Blir förfarandet nytt, bör organisationen rätta sig därefter.

Genom riksdagens inställning till organisationen av städernas domstolar
föreligger ett starkt försvar för processlagberedningen att skjuta undan
domstolsorganisationen — låt vara att tio år förflutit sedan riksdagen sade
sitt ord i frågan samt de gångna, i många hänseenden betydelsefulla åren
otvivelaktigt arbetat för stadsadministrationens allt självständigare utbyggnad.
—- För egen del såsom motionär nöjer jag mig för närvarande i denna
fråga med den ställning, som utskottet intagit till frågan om nämnd i rådhusrätt
med en domare.

I ett avseende vidhåller jag dock min i motionen uttalade uppfattning,
nämligen beträffande domarvalen. Jag har i min motion uttryckligen hävdat,
att alla domare, även stadsdomare, böra vara statens domare. Jag har
också hävdat, att inga domare böra väljas. Det finnes ingen som helst rimlig
anledning att numera göra skillnad på stads- och lantdomstolar. Det må
aldrig så mycket tillhöra städernas privilegium att välja sina domare, så är
dock val numera ej den lämpliga vägen för domares tillsättande. I den
kungl, propositionen nr 80 till 1931 års riksdag, vilken proposition i hög
grad bär signaturen av processlagberedningens nuvarande ordförande såsom
dåvarande departementschef, har, bland annat, på sid. 124—125 uttalats
liknande synpunkter, som jag nu gjort gällande, och det'' talas örn såsom
omisskänneligt, att vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spela in.
— Det kan ej vara lämpligt, att städernas domare mycket ofta utses efter

304

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

administrativa eller kommunala förtjänster. Endast domarmeriter böra vara
avgörande, vägda efter objektiva grunder. Ej heller kan det vara lämpligt,
att domare, vilka aspirera på en stadsdomartjänst, inför forum, som eljest ej
sysslar med frågor örn domares kompetens, berömmas och bedömas med
hänsyn till sin karaktär och sina kunskaper. — Det kommer efter ett val
alltid att på något håll uppstå olust och missnöje. Visst är det sant, att tiden
läker alla sår, men tillvägagångssättet med val är ej lyckligt, liksom det ej
heller är det lyckligaste att åt Kungl. Maj:t lämna spelrum för utseende av
en av de tre å oa/förslaget uppförda kandidaterna. Aldrig förspörjes det någon
kritik, då Kungl. Maj:t utnämner landsbygdens domare.

En alldeles särskild aktualitet har i detta sammanhang givits genom den
kungl, propositionens förslag, att rådmännen hädanefter skola utses av Konungen.
— Sedan den 8 november 1933 (St. off. utr. 1933: 31) föreligger ett
av särskilt tillkallade sakkunniga avgivet förslag i denna fråga. Skulle såsom
antagligt är detta förslag upphöjas till lag, så betyder detsamma utan
tvivel en snart skeende urgröpning av de nuvarande stadsdomstolamas sätt
att sköta sin rekrytering. Det lider ej det ringaste tvivel, att aspiranter från
statens domstolar komma att få övertaget i konkurrensen. Unga jurister, vilka
söka sin fortkomst vid stadsdomstolarna, torde göra allra klokast uti att
ställa sig in i ledet bland aspiranterna på statens domarbefattningar. De
unga män, vilka söka sin framtid mera direkt eller med huvudsakligt arbete
allenast hos stadsdomstolarna, löpa eljest den största risk att bliva endast
s. k. kvalificerade krafter, på sin höjd domare i andra planet.

Jag hemställer alltså,

att riksdagen, med avslag å andra stycket i 4 kap. 2 §:
''Örn val av borgmästare och rådmän är särskilt stadgat’,
ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning och
förslag till domarvalens avskaffande.

C 2) Angående fullföljdsrätten till Högsta Domstolen.

Jag har i min ovan omförmälta motion framställt anmärkning emot fullföljdsrätten
till Högsta Domstolen, sådan den har föreslagits i den kungl,
propositionen.

Alltsedan äldre tid har det funnits klagomål över arbetsbördan i högsta
instansen. Redan i en så avlägsen tid, som då en avdelning av riksrådet hade
sig anförtrodd Konungens högsta domsrätt, ansågs arbetet ''träget och tröttande’.
Klagomålen hava sedermera alltmera högröstat gång efter annan
upprepats och föranlett mycket bekymmer. De ständigt återkommande klagomålen
röra sig om den gång efter annan uppkomna arbetsbalansen. Högsta
Domstolen har trots all möda ej förmått medhinna de inströmmande målen.
Dessa hava allt för länge måst ligga oavgjorda. Den långa väntetiden har
gjort rättvisan illusorisk för de rättssökande. Riksdagens protokoll avspegla
titt och ofta bekymren för arbetsbalansens avhjälpande. Mångfaldiga äro

Reservationer.

305

också de tillfällen, då åtgärder med riksdagens bistånd vidtagits. För någon
tid har en dylik åtgärd hjälpt, men snart har man åter varit i samma tråkiga
belägenhet som förut med balansen.

En nära till hands liggande åtgärd har varit att öka justitierådens antal.
Då Konungens högsta domstol år 1789 inrättades, utgjorde justitierådens
antal tolv. För närvarande utgöra de efter åtskilliga utökningar tjugofyra,
därav tre justitieråd tjänstgöra i lagrådet. Varje gång en utökning varit på
tal, lämna kamrarnas protokoll besked örn livliga debatter.

Det har emellertid ingalunda varit blott och bart utökningen av justitierådens
antal, varmed man sökt komma till rätta med balansen. Ibland har
åtgärden varit av större betydelse, ibland mindre. Alla vägar tyckas hava
blivit försökta och ännu fler rekommenderade. — Redan år 1894 gjordes
Kammarrätten till högsta instans i fattigvårdsmål. — År 1901 höjdes revisionsskillingen
från 100 till 150 kronor och allmän åklagare fick ej utan
Justitiekanslerns förordnande fullfölja ansvarstalan i brottmål. — År 1909
befriades Högsta Domstolen från den tidsödande laggranskningen och lagrådet
inrättades. — År 1915 togs dock det dittills mest drastiska steget för
att hejda tillströmningen av mål till Högsta Domstolen. Summa revisibilis
infördes, med vissa dispenser. Därjämte höjdes revisionsskillingen från 150
till 300 kronor men gjordes smakfullare genom att dela upp beloppet på en
fullföljdsavgift och ett kostnadsersättningsbelopp, vardera örn 150 kronor.
— Därtill kan också läggas att en del av skiftesmålen numera avlastas å
rikets hovrätter för att ej ensamt tynga Högsta Domstolen.

Genom den föreliggande kungl, propositionen står nu riksdagen åter inför
uppgiften att hejda tillströmningen av mål till Högsta Domstolen. Svenska
folket har sedan gammal tid varit vant att söka sig till Konungen. Folket
har trott, att, om ej annat hjälpte, så skulle man dock få hjälp, när man
lade sin sak i Konungens rättvisa hand. — Egendomligt nog synes det vara
just i vår tid, som man anser detta vara alltför stora pretentioner. Redan
med tillkomsten av summa revisibilis blev rätten att söka Konungen beskuren.
Genom den nu framlagda kungl, propositionen göres Högsta Domstolen
än mera oåtkomlig. Det är rätt anmärkningsvärt, att, medan folket alltjämt
sätter sin tillit till Konungen och dem, i vars hand han lagt sin domsrätt, så
göres det i stället allt för att avlägsna folket från Konungens domsrätt. Alla
förstå innerligt väl, att med en väsentlig ökning av folkmängden och en
oerhörd utveckling, som ägt rum på alla livets områden, som mångfaldigat
och invecklat samhällsfrågorna, hava allt flera tvister uppkommit, många av
svårbemästrad art. Det ligger utanför det rimligas gräns att begära, att ett
litet antal män, låt vara av hög kvalité, skall kunna på en jämförelsevis kort
tid avgöra alla de tvistiga och invecklade spörsmål, som riktas till dem.

Det står därför för mig alldeles klart, att den hitintills beträdda vägen hädanefter
är verkningslös och att en helt annan måste beträdas.

Enligt det kungl, förslaget, 54 kapitlet, 9 §, må talan mot hovrätts dom
eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, ej komma
under Högsta Domstolens prövning, med mindre Högsta Domstolen medde Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2. 20

306

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

lat parten tillstånd därtill. — Enligt 10 § i samma kapitel heter det, bland
annat, att prövningstillstånd må meddelas allenast om med hänsyn till omständigheterna
i målet skäl förekomma till sådan prövning. -— Härutöver
bibehålies enligt 12 § i nämnda kapitel summa revisibilis såväl i avseende å
tvistemål som brottmål. — Enligt 3 kapitlet 6 och 7 §§ skall tillståndsprövningen
äga rum efter avgörande av tre justitieråd. Skulle någon av dem med
hänsyn till omständigheterna i målet finna skäl förekomma till prövning,
skall tillstånd lämnas.

Genom särskilda utskottets ståndpunktstagande — 9 § har ändrats i anslutning
till ändringen i 10 § — har 10 § 2 mom. i 54 kapitlet i viss mån
ändrats och erhållit den lydelsen, att prövningstillstånd må meddelas allenast
om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit,
eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till
talans prövning.

Efter mitt sätt att se är detta förslag, vare sig man följer den kungl, propositionen
eller utskottets förslag, orimligt. Det betyder i verkligheten, att
Högsta Domstolen genom tre av sina medlemmar avgör, vilka rättssökande,
som med sina mål få komma under Högsta Domstolens prövning. Det betyder,
att Högsta Domstolen själv reglerar sin arbetsbörda. Med andra ord,
att Högsta Domstolen träffar avgörande för egen räkning.

Enligt den kungl, propositionen, sidan 478, har i enlighet med processlagberedningens
antagande det beräknats, att prövningstillstånd skulle komma
att beviljas i 30 procent av antalet fullföljda mål. Detta betyder alltså, att tre
justitieråd hava med sina röster slutgiltigt fastställt 70 procent av de fullföljda
målen. Det må sedan gärna här invändas, att fullföljdsrätten till Högsta
Domstolen hädanefter blir mera utvidgad än någonsin förut därigenom, att
alla mål få fullföljas. Detta är dock blott ett talesätt, ett sken. I verkligheten
förhåller det sig så, att i toppen sitta tre justitieråd, vilka dekretera, att
30 procent av de fullföljda målen få komma under Konungens prövning,
medan 70 procent stå fast.

Med avseende å sista, nytillagda punkten i utskottets förslag i 54 kapitlet
10 § synes mig densamma vara Högsta Domstolen ovidkommande och för
dess domsrätt främmande.

Efter mitt förmenande är tiden nu inne att övergå beträffande Högsta
Domstolen från prövningen av saicfrågan till prövningen av rättsfrågan. Enligt
min mening tvingar utvecklingen till ett sådant ställningstagande. Klart
lyser sedan gammal tid och sedermera alltjämt i mycket pregnant form den
tanken, att Högsta Domstolen framför allt är till för enheten i rättsskipningen,
på det att vad som är rätt i dag ej skall vara orätt i morgon och att landets
skilda domstolar skola hava ett rättesnöre i sin rättstillämpning.

Jag inser fullväl konsekvenserna av mitt ståndpunktstagande i denna del
av det kungl, förslaget. Jag har emellertid ansett förslagets innebörd på
denna punkt så betydelsefull, att jag hållit det för min plikt att uttala min
mening i saken. För mig väger rättsskyddet för Sveriges folk oändligt mycket
tyngre än arbetsbördan för Högsta Domstolen.

Reservationer.

307

Det kan vara ganska svårt att sammanfatta ett slutyrkande beträffande
fullföljdsrätten till Högsta Domstolen. Kärnpunkten beträffande sagda fullföljdsrätt
synes mig innefattas i 54 kap. 9 och 10 §§, jämväl sådana de utformats
i utskottets ändringsförslag. Bestämmelserna örn fullföljdsrätten
och vad därmed står i sammanhang återfinnas emellertid på åtskilliga andra
ställen i det kungl, förslaget. Ett avslagsyrkande å 54 kap. 9 och 10 §§ drager
därför med sig konsekvenser. Likväl måste man räkna med, att flera
år komma att förflyta, innan den nya rättegångsbalken kan träda i kraft.
Det bör därför finnas med den sakkunskap, som nu är samlad, tillräcklig
tid att överarbeta förslaget enligt de synpunkter, som jag gjort mig till tolk
för.

Jag får därför hemställa,

att riksdagen, med avslag å 54 kap. 9 § och 10 § 2 enligt
dessas lydelse såväl enligt kungl, förslaget som utskottets
förslag, ävensom å det av utskottet tillagda nya stycket i 10 §,
ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om en skyndsam,
allsidig och förutsättningslös utredning angående fullföljdsrätten
till Högsta Domstolen samt att framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda, lämpat att infogas i den
nya rättegångsbalken.

C 3) Angående legaliseringen av advokatväsendet.

Jag är övertygad om, att menige man i vårt land mången gång kommer att
känna sig förtretad, då han eller hon blir varse alla de nyheter, som den nya
rättegångsbalken för med sig. Bland det, som jag tror kommer att verka mest
irriterande, är legaliseringen av advokatväsendet. Jag har i min motion frågat,
varför, på sätt som skett i förslaget, juristerna skulle utskiljas? Jag har
undrat, varför en jurists enskilda förvärvsverksamhet skulle vara mera i
behov av uppsikt än andra yrkesmäns? En läkare, som erhållit tillstånd att
praktisera, har rätt att idka praktik utan att tillhöra ett visst sällskap eller
förening. Jag har frågat, örn andra yrkesmän måste tillhöra en viss organisation
för att få betitlas med sitt yrkesnamn? Jag har ifrågasatt, varför
ej en svensk jurist, som uppnått 25 års ålder, avlagt svensk juridisk examen
och som kunde visa, att han minst tre år varit anställd hos domare, länsstyrelse
eller advokat, ej skulle få officiellt kallas för advokat?

Genom den nya rättegångsbalken kommer behovet av rättsbildad hjälp
att bliva i hög grad framträdande. Alltmera börja de osakkunniga på rättskunnighetens
område att trängas hort. Alltmera börjar allmänheten förstå,
hur nödvändigt det är att anlita på detta område insiktsfulla män. Efter processreformens
genomförande komma betydligt större krav än tidigare att
ställas på de personer, vilka i xättegången skola biträda parterna. Ofta är det
en mängd åtgärder, vilka måste vidtagas, utan att domaren kan vara till
hands för att leda eller ställa till rälta. Mången åtgärd är av den bcskaffen -

308

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

heten, att den nied största sannolikhet ej kan verkställas av någon annan
än en juridiskt kunnig person. Man må tala hur mycket man vill örn, att det
i den nya rättegången skall bliva så lätt för menige man att tala och svara.
Verkligheten kommer att visa någonting annat. Redan vid stämningens uppsättande
kommer det att behövas ett rättsbildat biträde (se kap. 42 § 2). Må
vara, att det här liksom efter vad det uppgives i Norge kommer att finnas
ett slags formulärbok för olika handlingars uppsättande, så kommer menige
man med den försiktighet, som är ett utmärkande drag hos vårt folk, likväl
att vända sig till en rättsbildad man för att erhålla hjälp. I varje fall måste
det alltid för den, som skall svara å stämning, bliva nödvändigt att söka
någon rättsbildad persons biträde. — Jämväl förberedelsen i den nya rättegången
kommer för menige man att medföra så stora svårigheter —- jag undantager
tredskomål eller synnerligen enkla mål — att menige man anser
sig böra vända sig till någon jurist. — Det koncentrerade förfarandet inför
domstol kommer som helt naturligt är att ställa mycket stora anspråk på
det rättsbildade biträdet. Det blir därför som regel omöjligt för lekmannen
att vara utan hjälp. — I varje fall måste en lekman söka sig hjälp, så snart
han på motsidan finner en jurist. Det må vara mycket eller litet som står på
spel, så finnes det alltid med ett visst personligt moment: man vill ej förlora
sin talan och få över sig en dom antingen att betala något, som man ej
anser sig skyldig, eller att vara skuld till något, som man bestrider. — Hur
välvillig en domare än är, längre kan han med hänsyn till sin ställning av
opartiskhet ej gå än att, då fallet är mera uppenbart, lägga till rätta och
anvisa väg. Domaren måste ständigt hålla för ögonen, att hans opartiskhet
ej råkar i tvivelsmål.

Det finnes emellertid ingen som helst tvekan, att det i det svenska samhället
finnes plats även för menige man i en viss hjälpverksamhet i rättsliga
angelägenheter. Som var och en vet förekommer det ofta en hel del
enklare saker, där parterna få hjälp av nämndemän eller erfarna kommunalmän.
Själv känner jag från min verksamhet menige män, vilka varit ytterst
förfarna och biträtt vid hundratals arvskiften och boutredningar. De hava
med framgång genomfört sitt värv. Likaledes har jag träffat på menige män,
som varit behjälpliga vid fastighetsköp och skrivandet av handlingar i sådant
avseende. Ofta är det ju också så, att grannar hjälpa varandra. I det
ena som det i det andra fallet lämnas hjälpen ofta utan ersättning eller för
en ersättning, som är löjligt ringa.

Jag finner alldeles instinktivt det vara på något sätt orimligt att åt en enskild
kårsammanslutning tillskapa ett slags privilegierad ställning. Det allmänna
advokatsamfund, som enligt förslaget skall finnas, är i grund och
botten ingenting annat än Sveriges advokatsamfund, som tillerkännes en
legaliserad ställning. Jag har aldrig varit anhängare av något advokatmonopol.
Det är också enligt min mening fullständigt onödigt att införa ett dylikt,
ty verkligheten kommer helt enkelt att befästa ett dylikt. — Visserligen kan
man ju säga, att det ej är något formellt monopol, som införes genom det
kungliga förslaget. Dock, ej annat än jag förstår, blir rätten att biträda för

Reservationer.

309

dem, som ej tillhöra advokatsamfundet, i verkligheten endast en bestämmelse
på papperet. Det kommer att bliva på det sättet, att medlemskap i allmänna
eller rättare svenska advokatsamfundet kommer att bliva den avgörande
betingelsen, huruvida en person, som tänker utöva advokatyrket, skall
hava utsikt att lyckas eller ej. Det lider intet som helst tvivel, att genom den
nya rättegångsbalkens införande advokatyrket, från att hava varit ett fritt
yrke, hädanefter blir tvångsorganiserat.

Visst är det en allmänt känd sak, att på vissa områden vederbörande fackorganisationer
bidragit att skapa ordning och reda på sitt arbetsområde. Om
en organisation är väl ledd och skickligt skött, kan givetvis organisationen
hålla en reglerande hand över vad som kan behöva tillsyn. — Men detta är
dock en helt annan sak än att göra organisationen till en legaliserad sammanslutning,
ytterst under statens kontroll.

Öppnas emellertid vägen för ett legaliserat advokatstånd, kommer det
ej att dröja länge, förrän det uppkommer fråga från andra håll örn legaliserande
av yrkessammanslutningar med rätt till vissa privilegier. Det
kommer säkerligen att finnas även för dessa väl kvalificerade talesmän. Dock
undrar jag, om det kan vara till nytta för det svenska samhället, att det så
småningom blir den ena legaliserade och privilegierade sammanslutningen
efter den andra. Väl hava tidsomständigheterna kommit att kräva på vissa
håll ett sammanförande till organisationer med en viss monopolställning.
Men näppeligen torde det dock anses såsom önskvärt att befordra en sådan
inställning annorledes än efter nödtvång eller där tidsomständigheterna så
skulle kräva.

Nära till hands ligger också misstanken, att en skråbildning skall äga rum
genom legaliserandet av advokatväsendet. Visserligen hänvisas det såsom
ett motargument därtill, att Högsta Domstolen efter klagan kan undanröja
ett av advokatsamfundets styrelse fattat beslut, att en viss person ej får
tillhöra samfundet. Envar förstår dock lätt, att en person, som på detta sätt
skaffar sig inträde i samfundet, alltid kommer att behandlas och betraktas
såsom ett svart får.

Självfallet frågar man sig örn anledningen till advokatväsendets legalisering.
Det har sagts, att advokaten har en samhällsfunktion att fylla i rättegången,
lika nödvändig som den, vilken tillkommer domaren och åklagaren.
Det har också sagts, att, därest man tillerkänner advokaterna en viss
funktion i rättegången, det är naturligt, att man söker reglera förutsättningarna
för att funktionen skall kunna fyllas. Det skulle ligga i allmänhetens
intresse att få fram personer, örn vilka man hade grundad anledning
antaga, att de dugde för sin uppgift. — Det kan emellertid ifrågasättas,
örn denna synpunkt är fullt riktig. Advokatens funktion i processen torde väl
rätteligen böra ses mot bakgrunden av, huruvida han är yrkeskunnig eller
ej. Ej mot bakgrunden, huruvida han tillhör ett visst samfund eller icke.
Alltjämt får det väl från det praktiska livets synpunkt bero på, huruvida
en person verkligen är duglig, samt örn han är arbetsam och pålitlig. Intet
i förslaget ger vid handen, alt man tänkt sig advokaterna såsom ämbets -

310

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

män. -—■ Anmärkningsvärt är för övrigt, att det kungl, förslaget väl vårdat
sig om advokaterna men låtit rättshjälpsanstalterna och deras verksamhet
falla vid sidan om. Alltjämt skola dessa vara de medellösas och de mindre
bemedlades instrument för att komma till sin rätt. Hade förslaget, som väl
vill giva sig prägel av att vara högmodernt, haft någon social syftning, borde
väl rättshjälpsanstalterna ej hava förbigåtts i själva lagen.

Helt visst har man ej stått främmande för den tanken, att man genom införandet
av ett advokatstånd ville medverka till ett bättre och riktigare genomförande
av den nya reformen. Jag tror emellertid, att detta är att både
missuppfatta angelägenheten av juridisk hjälp och att motverka förtroendet
för reformen. Det är ej tillvaron av ett advokatstånd, som väckt oro, utan
fastmera advokatståndets mer eller mindre förstatligade karaktär. — Visst
talas det om, att stora rättsförluster i samhället tillskyndats genom användande
av osakkunnigt biträde. Men därifrån och till att åt vissa personer
giva en viss officiell stämpel kan knappast vara riktigt. Det är att giva ett
alltför stort övertag.

I stort sett detsamma kan sägas, då man genom legaliseringen av advokatståndet
anser sig tillgodose allmänhetens intresse. Visserligen kommer staten
alltid att hålla sin starka hand över det legaliserade advokatståndet. Troligen
kommer emellertid så småningom här som på andra områden det att finnas
både bättre och sämre advokater, ja t. o. m. några, som äro dåliga. Det oaktat
bliva de dock försedda med en viss statlig auktoritet och med ett anspråk
att bliva behandlade såsom privilegierade. — Ej heller är jag fullt säker på,
att det samfund, vars bildande nu föreslås, kommer att bliva det enda inom
sin bransch. Jag kan mycket väl föreställa mig, att det kan komma att finnas
även andra juristsamfund.

Under den diskussion, som förts i detta ämne, har jag till sist dock ej
kunnat få annan uppfattning än att anledningen till införandet av den legaliserade
ställningen för advokatståndet i grund och botten beror på en mindre
tillitsfull uppfattning angående de enskilt praktiserande juristerna. Man tilltror
dem ej samma vederhäftighet och pålitlighet som andra yrkesmän i samhället.
Det ligger en viss outtalad misstanke om moralisk underlägsenhet i
detta förslag om tvångsorganisation. Vad skulle eljest den uppsikt och det
disciplinförfarande vara till för, om ej för att övervaka en verksamhet, som
man ej tilltror dess innehavare att kunna på ett redbart sätt utöva? Egendomligt
låter det också, när det ryktas, att det så småningom skulle inrättas
en byrå hos statlig myndighet med särskild uppgift att ägna sig åt kontrollen
av advokaterna, liksom också att det holle på att utarbetas ett lagförslag, varigenom
kontrollen skulle ökas över advokaterna i så måtto, att anförtrodda
medel skulle hållas åtskils i särskilda kassor. — Naturligtvis kan man säga,
att det är vida lättare för advokatsamfundet att hålla disciplin och en hög
standard inom sin kår än för domstolen att utöva disciplinär verksamhet.
Men det finns i regel i disciplinär verksamhet en skillnad mellan Per och
Pål. En advokat, som är karl för sin hatt eller som kommit i tillfälle att utöva
en större verksamhet, kommer ej att handla efter pekpinne eller tillåta

Reservationer.

311

något inträngande i hans angelägenheter. Visserligen har det sagts, att advokatyrket
ej är en affärsverksamhet utan ett moraliskt yrke. Jag undrar dock
högeligen, örn ej menige man vid denna upplysning kommer att taga sig örn
huvudet. Detta har åtminstone ej på ett mera uppenbart sätt manifesterat sig.
Hitintills hava advokaterna, så vitt jag vet, i sin verksamhet ej förefallit så
alldeles ideellt lagda, att de kopplat av sina egna intressen. Tvärtom hava de
visat sig i hög grad vara samma slags människor som de flesta andra.

För min del håller jag alltså fast vid min motions uppfattning, att den,
som uppnått 25 års ålders, avlagt svensk juridisk examen samt kan visa, att
han eller hon i minst 3 år varit anställd hos domare, länsstyrelse eller advokat,
honom eller henne bör det vara obetaget att såsom advokat även ur officiell
synpunkt fritt få utöva sitt yrke, honom eller henne dock obetaget att,
där han eller hon så önskade och förmådde, vinna inträde hos en aktad
sammanslutning.

Jag hemställer örn

avslag å 8 kap. ''Örn advokater’ i den kungl, propositionen;
samt

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn
utarbetande av förslag till lag örn advokater i enlighet med
de av mig anförda synpunkterna samt lämpat att införas i
den nya rättegångsbalken.»

av herr Siljeström i fråga om vissa delar av utskottets motivering.

av herr Lövgren, vilken anfört:

»Det förslag till ny rättegångsbalk, som här föreligger, är i allt väsentligt
byggt på de principiella riktlinjer, som angåvos av 1931 års riksdag; det
är med andra ord sagt en partiell reform av vårt rättegångsväsen, som lämnar
domstolsorganisationen i huvudsak orubbad. Det är dock att beklaga att
det mer än hundraåriga arbetet på en rättegångsreform nu skulle stanna vid
en dylik halvmesyr, därför att man löper den risken att det nya förfarandet
skall förfuskas när det lägges i händerna på domstolar, som äro så fast rotade
i det gamla skriftliga förfarandet. Med hänsyn till den konservatism,
som präglar icke blott vår domare- och åklagarekår utan även vår folkrepresentation,
måste emellertid det förslag som här föreligger betraktas såsom
ett mycket stort framsteg och det återstår då att se, om det nya förfarandet
skall visa sig så livskraftigt, att det i sinom tid leder fram till en rationell domstolsorganisation.
Enligt min mening borde man redan nu ha kunnat vidtaga
två betydelsefulla åtgärder, nämligen sammanslagning av stad och landsbygd
i judiciellt hänseende, så att underdomstolen blivit av samma typ för hela
landet, och i samband därmed en omorganisation av nämnden i enlighet
med det förslag som framlades av processkommissionen. D. v. s. nämnden
skulle bestå av fem ledamöter och dessa skulle äga individuell rösträtt. En underdomstol
med en högt kvalificerad domare som ordförande och fem nämn -

312

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

demän utrustade med verklig individuell domarmyndighet vore otvivelaktigt
en bättre domstol än den vi nu få enligt förslaget, enligt vilket sju nämndemän
måste vara ense för att överrösta domaren. Med en underdomstol av
denna typ skulle man med fördel kunna förena en inskränkning av fullföljden
till högsta domstolen, vilket vore så mycket mer motiverat som varje upprepning
av rättegången vid ett muntligt förfarande måste leda till att det material,
på vilket domstolen skall döma, blir sämre och sämre. Fullföljd borde
alltså icke medgivas mer än till hovrätten med undantag för rättsfrågan och
för eventuellt begångna rättegångsfel. Oskiljaktigt från ett på muntlighet och
omedelbarhet byggt rättegångsförfarande är tillvaron av en högt stående advokatkår.
Det vöre därför önskvärt att advokatsamfundet erhölle en starkare
ställning än den det får enligt det nu föreliggande förslaget. Önskvärt vore
också, att domarekåren i betydande utsträckning rekryterades ur advokaternas
led. Den erfarenhet och människokännedom en advokat vinner under
sin verksamhet är utan tvivel en minst lika värdefull tillgång för en domare,
som den som vinnes genom tjänstgöring på en domsagas kansli eller som
eljest ingår i domarutbildningen. Överhuvud taget kunde det endast vara till
förmån för rättsväsendet, om en betydande cirkulation ägde rum mellan domare-,
åklagare- och advokatkårerna.»

B) Beträffande särskilda stadganden i förslaget:

i:o) vid 1 kap. 11 §:

av herrar Linnér, Bernhard Nilsson, Persson i Falla och Gezelius, vilka
anfört:

»I det utskottsutlåtande, som godkändes av 1931 års riksdag, uttalades,
att ändringar i domstolsorganisationen borde vidtagas endast såvitt de vore
nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle bli i stånd att uppbära
det reformerade rättegångsförfarandet. Denna uppfattning ligger till
grund för processlagberedningens förslag och propositionen.

Från denna ståndpunkt avviker utskottsmajoritetens utlåtande i ett viktigt
avseende, nämligen beträffande rådhusrätternas organisation i mål angående
brott, på vilka kan följa straffarbete i två år eller därutöver. Enligt
utlåtandet skall i dylika mål rådhusrätt bestå av en lagfaren domare med
uämnd. De siffror, som lagrådet anskaffat och som meddelas i propositionen,
visa, att antalet dylika mål per år utgör i Stockholm omkring 950, i
Göteborg omkring 520, i Malmö omkring 360, i medelstora städer 40—50
och i mindre städer ett eller annat tiotal. Det synes uppenbart, att förslaget
måste förorsaka avsevärda svårigheter med avseende å själva personalorganisationen
och ordnandet av rättegångstillfällena, då rådhusrätterna i
övrigt skola behålla sin kollegiala sammansättning. Huru dessa frågor skola
lösas, har icke inom utskottet varit föremål för något övervägande.

Men förslaget härutinnan synes jämväl i avseende å själva rättsskipningen
innebära en försämring. Det torde knappast kunna bestridas, att —
under förutsättning av samma kvalifikationer hos domarna — tre lagfarna

Reservationer.

313

domare utgöra en bättre garanti för ett riktigt avgörande än en enda fackdomare.
Det är också ur denna synpunkt som överinstanserna aldrig ifrågasatts
annat än såsom kollegiala domstolar. Det synes vara en egendomlig
underskattning av den samlade domarerfarenhetens värde i de grövre brottmålen
att där reducera de lagfarna domarnas antal, under det att den kollegiala
sammansättningen bibehålies även i enkla tvistemål. Och det synes
icke med skäl kunna påstås, att den nytta, man väntar sig av nämndens
deltagande i rådhusrätternas avgöranden, skulle hindras eller försvagas genom
de tre yrkesdomama.

Frågan i vad mån nämnden kan ersätta de lagfarna domarna måste anses
för närvarande vara helt öppen, då erfarenhet saknas av nämnd i rådhusrätt
och inga bestämda slutsatser kunna dragas av nämndens viktiga insats i
häradsrätternas arbete. Ty det kan icke förbises, att nämndsinstitutionen i
städerna saknar stöd av all tradition och det är ovisst, örn nämndemännen
där kunna intaga samma förtroendeställning som på landsbygden. I storstäderna
bli enligt nyss åberopade siffror de brottmål, i vilka nämnd skall
deltaga, så många och med hänsyn till brottens ofta svåra beskaffenhet
så tidsödande, att uppdelning på ett betydande antal grupper av nämndemän
blir nödvändig. I de mindre städerna är antalet grövre brottmål så
ringa, att nämndemännens deltagande i rättsskipningen blir mycket obetydligt.
Varje nämndemans erfarenhet kommer härigenom att i väsentlig grad
minskas. En bestämd motsats i detta avseende kommer att råda i jämförelse
med häradsrätterna, där nämndemännen vid ofta förekommande sammanträden
deltaga i alla mål. Det synes således icke för närvarande kunna påstås,
att vare sig i den ena eller andra stadstypen införandet av nämnd i
rådhusrätterna kan uppväga borttagandet av två lagfarna domare.

Beträffande de åberopade fördelarna av nämndens deltagande i rådhusrätternas
brottmålsrättsskipning må härutöver anföras följande.

Den nya rättegångsordningen avser en stark koncentration av bevisningen.
Då nämndemännen icke förut äga kännedom om förundersökningen, ställer
förfarandet mycket stora anspråk på deras snabba uppfattning. Bedömandet
av olika moment i en invecklad indiciekedja kräver stor erfarenhet. Även vid
bestämmandet av påföljden för brottet kommer lekmannauppfattningen till
sin rätt endast, om den vilar på ett i domarevärv tränat omdöme. Men denna
träning kommer i rådhusrätterna att saknas i alltför stor utsträckning. Vad
ungdomsbrottslingarna angår lära de utgöra en relativt mindre del av de
tor grövre brott lagförda brottslingarna. Det är förvisso önskvärt, att i avseende
å tilltalade personer i ungdomsåldern medverkan av sådana, som äga
erfarenhet ifråga om ungdomsvård, kan lämnas vid rättsskipningen, men i
avseende å denna viktiga fråga utgör förslaget på intet sätt en lösning.

Det är tvivelaktigt, örn propositionens förslag i avseende å rådhusrätterna
innebär en förbättring av rådhusrätternas nuvarande organisation. Men det kan
med bestämdhet antagas, att propositionens förslag är att föredraga framför
utskottsmajoritetens. På grund härav hemställes,

314

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition oförändrad
i vad den avser 1 kap. 11 §.»

av herr Siljeström, vilken anfört:

»Beträffande frågan om nämnds medverkan i rådhusrätt vid behandling
av vissa brottmål ha under såväl förarbetena till förevarande lagförslag som
utskottsbehandlingen vitt skilda synpunkter kommit till uttryck. Tveksamhet
har sålunda försports såväl beträffande frågan om lämpligheten över
huvud taget med en nämnds anknytning till rådhusrätterna i deras nuvarande
organisation som ock till spörsmålen hur och i vilka fall en sådan anknytning
lämpligast skall kunna ske. Även för den, som i likhet med mig
är av den meningen, att nämnds medverkan vid behandling av vissa brottmål
kan vara av värde, står det dock uppenbart, att varken den ståndpunkt,
som propositionen härutinnan inlager, eller den lösning, som spörsmålet fått
i utskottsförslaget, är tillfredsställande. Enligt min uppfattning är det nämligen
förenat med stora olägenheter att anknyta en nämnd till ett juristkollegium,
vilket är propositionens ståndpunkt. Denna uppfattning delas
också av utskottet, som föreslår att, då nämnd deltager i handläggningen,
endast en lagfaren domare skall sitta i rätten. Emellertid innebär utskottets
förslag, att rådhusrätt skall ha tre olika sammansättningar vid behandling
av brottmål beroende på den olika svårhetsgraden av brottet. Men denna
olika gradering synes ingalunda motiverad av det praktiska livets erfarenhet.
Man behöver härutinnan bara hänvisa till häradsrätten, där domstolen såväl
nu som även efter utskottets förslag skall ha en och samma sammansättning
vid behandling av de olika brottmålen. De svårigheter, som möta vid bedömande
av förevarande spörsmål, ha dels avseende å de större rådhusrätterna, där
antalet nämndemän kan komma att bli alltför stort, dels ock avseende å de
medelstora rådhusrätterna, där borttagande av två lagfarna bisittare i brottmålen
kan medföra, att tillräckligt arbete ej står till buds för samtliga jurister
i domstolen. Av vad som sålunda förekommit synes det mig framgå, att
frågan ännu ej är så utredd, att densamma nu bör lösas. Enligt min mening
böra därför samtliga bestämmelser angående nämnd i rådhusrätt utgå och
frågan upptagas till förnyad utredning vid det fortsatta arbetet. På grund av
det anförda hemställer jag, att förevarande paragraf måtte erhålla följande
lydelse:

1 kap.

11 §•

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare. Ej må flera än fyra
sitta i rätten. Rådhusrätt vare dock domför med en lagfaren domare vid
måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom,

Reservationer.

315

vare domför med en lagfaren domare, örn målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.»

2:o) vid 1 kap. 12 §:

av herr Siljeström, vilken yttrat:

»Under hänvisning till vad jag anfört vid 1 kap. 11 §, hemställes,
att förevarande paragraf måtte utgå ur förslaget.»

3:o) vid 2 kap. 3 §:

av herr Linnér, vilken anfört:

»Utskottsmajoriteten föreslår en minskning av det antal hovrättsråd, som
skall beräknas på varje avdelning, från fyra till tre. Om detta förslag tilllämpas
i avlöningsstaterna, kommer därav att följa en reduktion av utsikten
till befordran till hovrättsråd med en fjärdedel. Denna försämring uppväges
icke genom möjligheten att inrätta ordinarie assessorsbefattningar i hovrätterna,
ett förslag varemot intet synes vara att erinra. På grund härav hemställes,

att Kungl. Maj:ts proposition i avseende å 2 kap. 3 § måtte
av riksdagen bifallas.»

4:o) vid 3 kap. 6 och 7 §§:

av herr Branting, vilken anfört:

»Bestämmelsen i 54 kap. 9 och följande paragrafer, att talan mot hovrätts
dom eller beslut ej må komma under högsta domstolens prövning med mindre
»högsta domstolen» (i verkligheten tre justitieråd, d. v. s. ett icke domfört
antal) meddelat parten särskilt tillstånd därtill, innebär en synnerligen betydelsefull,
men enligt undertecknads förmenande icke en god nyordning i
svensk rätt.

Det har beräknats att genom den föreslagna anordningen antalet mål under
högsta domstolens prövning skall nedbringas till ungefär en tredjedel
av det nuvarande. Institutet »prövningstillstånd» har införts såsom ett led i
strävandena att minska högsta domstolens arbetsbörda. Samtidigt ha de bestämmelser,
som f. n. spärra vägen till högsta domstolen, bibehållits.

Jag håller före att det föreslagna prövningstillståndet innebär ett synnerligen
allvarligt ingrepp i svenska folkets gamla befogenhet att i rättssaker »gå till
Kungs». För mången rättssökande torde också avslaget på hans fullföljdsansökning
medföra psykologiskt otillfredsställande effekter. Han kan därefter,
möjligen med fog, föreställa sig, att om han blott hade fått sin sak behörigen
prövad av högsta instans, allt för honom hade gestaltat sig annorlunda. I
synnerhet i brottmål göra sig dessa synpunkter med styrka gällande. Tilltron
till högsta domstolen är i vårt land sedan gammalt ojämförligt mycket större
än till underdomstolarna. Dessa kunna misstaga sig, hovrätterna kunna an -

316

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

lägga alltför formella synpunkter o. s. v., men högsta domstolens besked har
allmänt betraktats och accepterats såsom ett ur både juridiska och sakliga
synpunkter hållbart uttryck för gällande svensk rätt. Man må icke underskatta
betydelsen av att de rättssökande kunna erhålla för dem auktoritativa
utlåtanden.

Härmed avser jag, att part, som icke åtnöjes med hovrättens avgörande, må
kunna erhålla högsta domstolens dom i saken.

Enligt § 22, 1 mom. R. F. gäller att i högsta domstolen ringare mål kunna
prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där alla fyra äro örn
slutet ense. Sålunda kan högsta domstolen icke fastställa hovrätts dom ulan
beslut av fem ledamöter, eller av fyra som äro om slutet ense. Sådant fastställande
har givetvis karaktär av dom eller utslag i saken.

Enligt utskottets förslag gäller:

»Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutliga utslag
stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.»

Sålunda skall, enligt utskottets förslag, hovrätts dom kunna fastställas på
två olika sätt, nämligen dels genom att fullföljdsansökan avslagits av icke
domför högsta domstol, dels genom att saken prövats av domför domstol
som kommit till det slutet, att hovrättens dom fastställes. Möjligheter öppnas
till dels ett mera kvalificerat fastställande, som har karaktär av dom, och
dels ett annat mindre kvalificerat fastställande, som icke har karaktär av
dom i saken, utan formellt allenast innebär ett avslag å fullföljdsansökan.
Denna anordning finner jag mindre lycklig.

De svårigheter, som uppstått genom ökningen av arbetsbördan i högsta
domstolen, torde kunna övervinnas genom andra anordningar än det föreslagna
prövningsinstitutet, exempelvis en moderat utökning av justitierådens
antal jämte, möjligen, en rationellare organisation av högsta domstolens arbetsförhållanden.

Med införande av den nya rättegångsordningen — som ju genom reglerna örn
omedelbarhet, muntlighet och koncentration avser att från grunden förbättra
och säkra rättsskipningen redan i första instans — torde också följa en minskad
benägenhet att fullfölja talan till högre och högsta instans. Detta förhållande
måste i sin tur verka till minskning av högsta domstolens arbetsbörda.
Jag får därför hemställa,

dels att riksdagen måtte avslå stadgandena i 3 kap. 6 §
första stycket och 7 § samt i 54 kap. 9, 10, 11, 12 och 13 §§,
dels ock att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga nytt
förslag rörande fullföljdsrätten till högsta domstolen.»

5:o) vid 4 kap. 5 §:

av herr Siljeström, vilken yttrat:

»Under hänvisning till vad jag anfört vid 1 kap. 11 §, hemställes, att förevarande
paragraf måtte erhålla följande lydelse:

Reservationer.

317

4 kap.

5 §.

Nämndeman utses genom val.

Vid val--(lika med Kungl. Maj :ts förslag)--av rätten.

Val förrättas--(lika med Kungl. Maj :ts förslag)--allmän rådstuga.

Då nämndeman skall väljas, ankomme på häradshövdingen att göra anmälan
därom till den som har att föranstalta örn valet.

6:o) vid 5 kap. 9 §:

av herr Siljeström, vilken med instämmande av herrar Schlyter, friherre
De Geer, Mårtensson och Werner

dels ansett, att utskottet bort i sin motivering vid denna paragraf anföra
följande:

»15 kap. 9 § är stadgat ovillkorligt förbud mot fotografering i rättssalen.
Såsom motiv härför har anförts att fotografering i rättssalen i allmänhet verkar
störande på förhandlingen och att fotografering kan, då det gäller tilltalad
i brottmål, vara ägnad att utsätta denne för onödigt lidande. Även om
visst fog finnes för denna ståndpunkt, synes man dock ha gått för långt,
när man på grund härav uppställer ett ovillkorligt fotograferingsförbud. Det
synes för tillgodoseende av nämnda synpunkt vara tillfyllest, om man lägger
i rättens hand att utöva nödig tillsyn och övervaka, att fotografering sker
under sådana omständigheter, att förhandlingarna ej störas eller parterna
utsättas för obehag. När det gäller förevarande spörsmål får man ej bortse
från att det finnes vissa mål, särskilt gäller detta större civilmål, t. ex. jordprocesser
o. d., som inom bygden tilldragit sig stor uppmärksamhet, och där
allmänheten måste anses ha ett berättigat intresse att genom tidningarna
få ta del av förhandlingarna såväl genom bild som referat. Vidare har erfarenheten
visat, att andra fullt legitima intressen kunna förefinnas för fotografering
av pågående rättsförhandlingar t. ex. i folkbildningens tjänst. Men
oavsett nu anförda sakskäl måste förbudet innebära, att man ställer rättegångsförhandlingar
i en särklass och här uppställer hinder mot en utveckling,
som inom så gott som alla övriga samhällslivets områden brutit igenom.
Vad nu sagts har även tillämpning å rätten att genom teckning återgiva en
förhandling inför rätten. På grund härav föreslås sådan ändring i förevarande
paragraf, att fotografering eller teckning ej må äga rum i rättssalen, med
mindre rätten finner det böra tillåtas. Härav föranledes jämväl en redaktionell
ändring i 9 kap. 5 §.»

dels ock i enlighet härmed yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

5 kap.

9§.

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden
och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den

318

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografering
eller teckning äga rum i rättssalen, med mindre rätten finner det böra tilllåtas.

Tränger sig--(lika med Kungl. Maj:ts förslag) — — tre dagar.

av herrar Branting och Lövgren,

vilka dels ansett, att utskottet bort i sin motivering vid denna paragraf anföra
följande:

»Enligt 5 kap. 9 § må fotografi ej tagas i rättssalen. I 9 kap. 5 § upptages
en straffbestämmelse för den som överträder detta förbud. Ifrågavarande
bestämmelser ha motiverats med att fotografering i rättssalen i allmänhet
verkar störande på förhandlingen och kan, då det gäller tilltalad i brottmål,
vara ägnad att utsätta denne för ett onödigt lidande.

I nu gällande lagstiftning finnes intet förbud stadgat mot fotografering
i rättssalen. Veterligen har ej heller förekommit något som kan motivera att
ett sådant förbud upptages i lagen. I den moderna journalistiken har bilden
fått en allt större betydelse, och det finnes ingen anledning för statsmakterna
att på ett visst område söka hindra denna utveckling. Det föreslagna förbudet
torde främst ha till syfte att skydda de i brottmål tilltalade mot att
fotografier av dem införas i tidningarna. Häremot må emellertid framhållas,
att tidningarna i alla händelser på annat sätt kunna skaffa bilder av sådana
personer. Förbudet åstadkommer endast att pressens möjligheter att sköta
sitt arbete försvåras. Även om ett förbud också mot teckning i rättssalen
skulle stadgas, bleve detta ineffektivt, då ingen lagstiftning kan hindra en
skicklig tecknare att ur minnet göra bilder från domstolsförhandlingar. Införande
i tidningar av fotografier eller teckningar från sådana förhandlingra
kan icke föranleda någon ansvarspåföljd, med mindre ändring göres i
tryckfrihetsförordningen.

Vidare må framhållas att tidningarna äro intresserade icke endast av att
i vissa fall införa bilder av tilltalade personer — sådana bilder förekomma
för övrigt mycket sparsamt i svensk press — utan även av att kunna publicera
bilder av rättens ledamöter och åhörarna vid rättsförhandlingar. En
tidning vill kanske hylla en gammal domare, som håller sitt sista ting, eller
visa hur en nytillträdande domare tar sig ut under sin ämbetsutövning
o. s. v. I andra fall vill man kanske taga bilder för studieändamål eller bilder
avsedda att bevaras för eftervärlden. Genom det föreslagna förbudet skulle
möjligheterna härtill bliva stängda.

På grund av vad sålunda anförts förordar utskottet, att den i 5 kap. 9 §
upptagna bestämmelsen att fotografi ej må tagas i rättssalen utgår ur förslaget.
I följd härav bör jämväl den motsvarande straffbestämmelsen i
9 kap. 5 § utgå.»

dels ock i enlighet härmed yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

Reservationer.

319

5 kap.

9 §•

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens
sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa
den som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen.

Tränger sig--(lika med Kungl. Maj:ts förslag)--tre dagar.

7 :o) vid 6 kap. 3 §:

av herrar Linnér, Bernhard Nilsson, Persson i Falla och Gezelius, vilka
under åberopande av vad av dem anförts vid 1 kap. 11 § hemställt,

att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition oförändrad
i vad den avser 6 kap. 3 §.

av herr Siljeström, vilken i anslutning till sitt yrkande i fråga om 1 kap.
11 § hemställt, att förevarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

6 kap.

3 §•

Protokoll skall —--(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---särskilt;

samt

8. skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten; i häradsrätt
antecknas dock nämndemans skiljaktiga mening, allenast om nämnden
ensam bestämt utgången.

8:o) vid 9 kap. 5 §:

av herr Siljeström, vilken med instämmande av herrar Schlyter, friherre
De Geer, Mårtensson och Werner yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

9 kap.

5 §.

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller utan rättens
tillstånd fotograferar eller tecknar i rättssalen eller vägrar att efterkomma
föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, eiler som
muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt
eller eljest kränker domstolens värdighet, straffes med böter.

av herrar Branting och Lövgren, vilka yrkat, att förevarande paragraf måtte
erhålla följande lydelse:

320

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

9 kap.

5 §•

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller vägrar
att efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande,
eller som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt
eller eljest kränker domstolens värdighet, straffes med böter.

9:o) vid 11 kap. 5 §:

av herrar Siljeström, Persson i Falla och Gezelius, vilka yrkat,

att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag oförändrat
i vad det avser 11 kap. 5 §.

10:o) vid 12 kap.:

av herr Gezelius, vilken ansett, att de tre stycken å säd. 91—92 i utskottets
motivering, som börja med orden »De skäl, som sålunda» och sluta med
orden »jämkning i 22 §.» bort ersättas med följande:

»De skäl, som anförts mot uppställande av kravet på ensamrätt för personer
med juridisk utbildning att kunna ifrågakomma såsom ombud i överrätt,
ha enligt utskottets förmenande numera i huvudsak förlorat sin betydelse.
Tillgången till juridiskt utbildade rättegångsombud och rättegångsbiträden
är tillfredsställande i alla delar av landet, även i de norrländska länen.
Till belysning härav kan nämnas att antalet ledamöter i det nuvarande advokatsamfundet
ökat från 428 vid utgången av år 1930 till 670 vid utgången av
år 1941. Medan år 1930 advokatbyråer funnos på 60 orter i landet, voro advokater
år 1941 verksamma på 95 orter. På grund av nu anförda förhållanden
torde icke längre med skäl kunna påstås att en part av brist på tillgång
till juridiskt utbildade sakförare är nödsakad att örn advokatmonopol införes
i överrättema byta ombud. Någon fara för att införande av advokatmonopol
i överrätterna skulle medföra en allmän stegring av rättegångskostnaderna
kan icke anses förebgga. För parten blir det, särskilt vid en muntlig
process, billigare att anlita ett kunnigt ombud eller biträde, som tack vare
sin utbildning och erfarenhet har större förutsättningar än andra att planlägga
och föra rättegången på det processekonomiskt fördelaktigaste sättet.

Inom straffprocessen äro skälen för införande av ett advokatmonopol ännu
starkare. Vad processlagberedningen anfört om att i grövre brottmål strängare
krav måste ställas även på en av den misstänkte själv utsedd försvarare
borde enligt utskottets mening föranleda till införande av en bestämmelse att
i sådana mål endast advokat må anlitas såsom försvarare. I och med att den
misstänkte gives rätt att erhålla biträde av försvarare redan under förundersökningen
skärpas kraven på försvararen, i det härtill bör utses endast den,
örn vilken man i förväg kan räkna med att han besitter erforderbga kvalifikationer
för den ofta synnerligen ömtåliga uppgift, som kommer att åvila
honom. Ur denna synpunkt är det av särskild betydelse att advokaterna
komma att vara underkastade kontroll.

Reservationer.

321

Utskottet har emellertid icke ansett sig kunna förorda advokatmonopol i
någon form vare sig i underrätt eller överrätt, förrän närmare erfarenheter
vunnits beträffande förfarandet enligt den nya rättegångsordningen. Detta
innebär emellertid icke någon eftergift på de krav, som måste ställas på ombuds
förmåga att på ett tillfredsställande sätt utföra sin huvudmans talan.
Enligt utskottets mening måste domstolarna äga en vidsträckt prövningsrätt
i fråga örn ombuds lämplighet och befogenhet att inskrida mot ombud, som
icke äga erforderliga kvalifikationer för sitt uppdrag.

Utskottet förordar sådan ändring i 12 kap. 2 § första stycket att särställningen
för advokat borttages och att rättens prövningsbefogenhet kommer att
omfatta alla ombud. Denna prövning avser enligt förslaget bl. a. huruvida
ombudet med hänsyn till insikter och erfarenhet finnes lämplig. Utskottet
föreslår emellertid att uttrycket ''erfarenhet’ utbytes mot ''tidigare verksamhet’.

Utskottet vill slutligen understryka vad i motiven uttalas därom att vid bedömandet
av örn ombudet besitter erforderliga kvalifikationer i nu angivna
hänseenden hänsyn bör tagas till målets beskaffenhet. Är målet enkelt och
mindre omfattande, torde sålunda icke böra ställas så stora krav på ombudet
som då fråga är om ett mera invecklat eller vidlyftigt mål. Härvid bör jämväl
beaktas att större krav måste ställas på talans utförande i hovrätt och
särskilt i högsta domstolen. Utskottet föreslår en omformulering av första
stycket i syfte att tydligare framhäva att vid lämplighetsprövningen hänsyn
bör tagas till beskaffenheten av det mål, vari ombudet uppträder.

Ej heller har utskottet vad angår 5 § ansett sig kunna tillerkänna advokaterna
en särställning. Visserligen äro---jämkning i 22 §.»

11 :o) vid 18 kap. 7 §:

av herr Branting, vilken anfört:

»Enligt detta stadgande kan ställföreträdare eller ombud för part, eller
biträde till part, som av rätten finnes ha gjort sig skyldig till vissa fel eller
försummelser, åläggas att jämte parten ersätta motpartens genom felet åsamkade
rättegångskostnader.

Det är en lång rad försyndelser, som den nya lagstiftningen har förutsett
och velat komma åt genom detta stadgande. Ersättningsskyldighet för ställföreträdaren,
ombudet eller biträdet kan sålunda inträda, örn han anses ha
vållat,

att den vinnande parten inlett rättegång, utan att motparten givit anledning
därtill, eller

att den vinnande parten eljest uppsåtligen, eller genom försummelse, föranlett
onödig rättegång,

eller örn ställföreträdaren, ombudet eller biträdet föranlett uppskov i målet,
eller eljest vållat kostnad för motparten, genom att utebli från rätten, eller
genom att icke iakttaga rättens föreläggande, eller genom påstående eller
invändning, som han insett eller bort inse sakna fog,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 11 sami. 1 avd. Nr 2.

322

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2

eller om han eljest genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov
eller vållat kostnad för motparten.

I alla dessa fall skall nu sålunda kunna förekomma, att både parten och
hans ställföreträdare, ombud eller biträde åläggas ersätta de motpartens kostnader,
som på angivet sätt vållats, även om motparten eljest skall betala
rättegångskostnaderna.

Gentemot denna nyhet kunna måhända inga principiella invändningar tesås,
även om det praktiska behovet icke synes särdeles stort. Understundom
kan givetvis fog finnas för att den nu stadgade möjligheten öppnas att låta
undermåliga rättegångsombud själva vidkännas de kostnader, som de förorsakat
genom en bristfällig eller samvetslös processföring. Hela detta speciella
institut skulle naturligtvis icke ha varit av behovet påkallat, om den nya processlagen
vågat sig på att stadga moderna regler i fråga om advokater, i stället
för att bibehålla den gamla svenska oordningen, att nästan vilka personer
som helst kunna uppträda som advokater inför rätta. Såsom nu lagen blivit
på detta område utformad måste man alltså erkänna ett understundom förekommande
behov, såväl av dessa ersättningsregler som även av de i 9 kap.
stadgade straffen och vitena för diverse rättegångsmissbruk m. m. Klart är
väl dock att upptagandet i rättegångsbalken av alla dessa korrektiv mot dåliga
eller moraliskt underhaltiga rättegångsombud äro ganska sårande för
advokatkåren. Man må blott föreställa sig, att i rättegångsbalken skulle hava
influtit en motsvarande provkarta på möjliga fel, försummelser, vårdslösheter
eller brott, begångna av åklagarna eller av domarna med motsvarande straffoch
skadeståndsregler.

Emellertid måste ju också tillses, hur de nya ersättningsreglerna äro utformade
i praktiken. Från åtskilliga håll har yrkats, att rättegångsombud
blott skulle kunna åläggas nu ifrågavarande kostnadsersättning i särskild
rättegång. Utskottet har funnit en sådan ordning alltför vidlyftig och obekväm.
Förpliktelsen att ersätta motpartens kostnader skall i stället åläggas
ombudet eller biträdet samtidigt som rätten meddelar dom i saken. Enligt den
föreslagna lagtexten gäller emellertid ytterligare, att nu ifrågavarande ekonomiska
förpliktelse kan åläggas ställföreträdaren, ombudet eller biträdet,
även om yrkande därom ej framställts. Det måste väl erkännas att detta
stadgande går mycket långt. Rättens beslut i ersättningsfrågan kan således
drabba ett ombud som en fullständig överraskning för både parterna och
ombuden i målet.

Utskottet har i sin motivering förutsatt att rätten, om den är betänkt på att
ålägga parts ombud eller biträde dylik ersättningsskyldighet, dessförinnan bereder
honom tillfälle att yttra sig. Något stadgande härom har emellertid
icke influtit i lagtexten. Då, såsom nyss nämndes, lagtexten uttryckligen
anger, att ersättningsskyldighet kan åläggas ombudet utan att något yrkande
därom blivit framställt — vilket stadgande nästan synes inbjuda domstolen
till ifrågavarande förordnande — kan tydligen inträffa, att ett rättegångsombud
drabbas av ersättningsskyldighet till motparten, utan att han haft en
aning om vad som komma skulle. Om han ålagts ersättningsskyldigheten av

Reservationer.

323

hovrätt, torde dessutom kunna inträffa, att ombudet, som sålunda dömts
ohört, icke ens har möjlighet att överklaga rättens beslut.

Observeras bör att det för rätten understundom torde kunna synas som örn
ombudet eller biträdet bär ansvaret för ett processuellt fel, utan att detta
dock i verkligheten är förhållandet. Förhållandet mellan ombudet och hans
huvudman kan vanligen icke utifrån bedömas, liksom icke heller de omständigheter,
som föranlett ombudet till den ena eller andra åtgärden eller
underlåtenheten i processen, överhuvud taget är den nu behandlade, nyinförda
ersättningsskyldigheten för rättegångsombud eller biträde av beskaffenhet
att kunna rubba förtroendet mellan ombudet och hans huvudman.
För en advokat, som av rätten eller motparten tillvitas fel eller försummelse
i processen, lärer det icke sällan bliva svårt eller omöjligt att freda sig genom
att skjuta sin huvudman i bräschen, även örn denne i verkligheten bär ansvaret
för felet.

Om sålunda starka betänkligheter överhuvud taget resa sig mot den i förevarande
paragraf stadgade nyordningen, måste man åtminstone såsom en
oeftergivlig fordran uppställa, att ombudet eller biträdet i rättegången beredes
tillfälle att taga ståndpunkt till ifrågakommande ersättningskrav. Yttrandet
i utskottets motivering synes härutinnan icke tillfyllest. För den
skull yrkas att förevarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

18 kap.

7 §■

Skall part -— --- (lika med Kungl. Majlis förslag)----ersätta kost naden.

Innan sådan kostnadsersättning ålägges parts ställföreträdare, ombud eller
biträde, skall tillfälle beredas honom att yttra sig.»

I detta yrkande har herr Gezelius instämt.

12:o) vid 21 kap. 9 §:

av herr Linnér, vilken anfört:

»Enligt propositionen har advokat, som är försvarare för den, som är anhållen
eller häktad, erhållit befogenhet att utan prövning av undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten meddela sig i enrum med sin klient, varemot
för annan försvarare förutsättes medgivande av någon av nyssnämnda myndigheter.
Den särställning, som advokaterna sålunda erhållit i ett visst avseende,
synes icke tillräckligt motiverad av tillhörigheten till den i 8 kap.
omförmälda organisationen, åtminstone icke innan erfarenhet vunnits huru
denna kommer att verka. Likställighet i förevarande avseende mellan ombuden
torde också bäst överensstämma med den ståndpunkt utskottet intagit
beträffande prövning av ombuds behörighet enligt 12 kap. 2 §. Ej
heller torde en sådan likställighet, vare sig för den misstänkte eller försvararen
kunna anses betungande.

324

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

På grund härav hemställes, att förevarande paragraf måtte erhålla följande
lydelse:

21 kap.

9 §•

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sammanträffa
med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den anhållne
eller häktade, om undersökningsledaren eller åklagaren medgiver det
eller rätten finner det kunna ske utan men för utredningen eller för ordningen
eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare---(lika med Kungl. Maj:ts förslag) —--

för förhandling.»

13:o) vid 23 kap. 6 och 7 §§:

av herr Werner, vilken ansett, att det stycke i utskottets motivering å
sid. 112 i utlåtandet, som börjar med orden »Att i lag stadga» och slutar med
orden »skola meddelas», bort erhålla följande lydelse:

»Att i lag stadga —--olägenheter för honom. Däremot synes det skäligt

att den som fått vidkännas direkta utgifter till resa och uppehälle eller gått
förlustig arbetsförtjänst erhåller ersättning av statsmedel. Därest dylik ersättning
skulle utgå, kunde också möjlighet öppnas att effektivt kontrollera
att undersökningsmyndigheterna icke missbruka den rätt att kalla till förhör,
som införes genom förslaget. Utskottet förutsätter, att den nu berörda frågan
göres till föremål för ytterligare undersökning i samband med de närmare
föreskrifter om undersökningsledares verksamhet, som enligt 24 § i detta
kapitel skola meddelas.»

14:o) vid 24 kap. 1 §:

av herrar Schlyter, Linder, Branting, Alfred Andersson, Dahlström, Anderberg,
Lövgren, Olsson i Mellerud, Isacsson, Mårtensson och Berg,

vilka dels ansett, att utskottets yttrande beträffande denna paragraf (sid.
115—116) bort erhålla följande lydelse:

»Enligt gällande rätt kan häktning av bofast person icke ske för brott,
varå ej kan följa svårare straff än fängelse, och den som ej har stadigt hemvist
kan för sådant brott häktas endast örn mot honom förekommer skälig
anledning att han avviker. I 1920 års sakkunnigförslag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m. likställdes vid fängelsebrott bofast
och icke bofast person i fråga om flyktfara, men det samma år till lagrådet
remitterade lagförslaget i ämnet, vilket i detta avseende inom lagrådet ej
blev föremål för någon erinran, återgick till gällande rätts ståndpunkt. Processkommissionen
utsträckte i sitt betänkande 1926 häktningsrätten beträffande
fängelsebrott även till bofast person för det fall att han avvikit eller
träffat anstalt därtill, men icke på grund av kollusionsfara. Processlagberedningen
likställde i häktningshänseende straffarbets- och fängelsebrott, alle -

Reservationer.

325

nast med den skillnad, att beträffande bofast person vid fängelsebrott flyktfara
ej skulle anses föreligga med mindre den misstänkte gjort förberedelse
eller försök till att avvika. Propositionen har enahanda bestämmelse.

Enligt utskottets mening ha övertygande skäl ej förebragts för den föreslagna
betydande utvidgningen av häktningsrätten vid fängelsebrott. Utvecklingen
här i landet har under senare år gått i riktning mot minskad användning
av häktning tack vare införd kontroll över tillämpningen av gällande
häktningsbestämmelser. Något praktiskt behov av en så betydande skärpning
som den föreslagna, vilken bl. a. skulle komma att äga tillämpning i
fråga om alla de lindrigare förmögenhetsbrotten: snatteri, bedrägligt beteende,
undandräkt etc., har icke försports. Efter tillkomsten av reseförbudet,
som gäller lika för alla brott varå frihetsstraff kan följa, måste behovet av
skärpta häktningsbestämmelser bliva ännu mindre framträdande. Det nytillkomna
häktningsskälet, att anledning förekommer att den misstänkte fortsätter
sin brottsliga verksamhet, är uppenbarligen av mindre betydelse vid
fängelsebrotten än vid straffarbetsbrotten. Utskottet förordar därför bibehållande
av nuvarande häktningsregler i fråga om fängelsebrott. De upptagas
i det föreslagna andra stycket. För att begränsa häktning och anhållande till
sådana fall då sådan åtgärd erfordras med hänsyn till det individuella brottets
grovhet, förordar utskottet sådan ändring av 1 § tredje stycket (i utskottets
förslag fjärde stycket) att häktning ej skall få ske, om det kan antagas
att allenast bötesstraff eller suspension kommer att följa å brottet.

När det--— ej förebragts.

Av stor vikt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet är att prövningen
av häktningsfrågan förlagts till rätten. Att märka är emellertid att en utvidgning
av häktningsmöjligheterna också innebär en utvidgning av undersökningsledarens
och åklagarens befogenhet att anhålla den misstänkte. På
samma sätt medför inskränkningen i tredje stycket (i utskottets förslag fjärde
stycket) av häktningsrätten till sådana fall då strängare straff än böter eller
suspension kan förväntas, att samma förutsättning gäller för rätten att anhålla.
»

dels ock i enlighet härmed yrkat, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

24 kap.

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa,
må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig laxöring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning
förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stucket sägs men kan därå följa fängelse och
har den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, md han häktas, örn det
skäligen kan befaras, att han avviker.

326

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

av herr Gezelius, vilken yrkat, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse: -

24 kap.

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa,
må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock
anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå följa fängelse, må
den misstänkte häktas, örn det skäligen kan befaras, att han avviker, eller
anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Har den
misstänkte stadigt hemvist inom riket, må fara att han avviker ej anses föreligga,
med mindre han gjort förberedelse eller försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall häktning
ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

l5:o) vid 24 kap. 3 §:

av herrar Schlyter, Linder, Branting, Alfred Andersson, Dahlström, Anderberg,
Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud, Isacsson och Berg,

vilka dels ansett, att utskottets yttrande beträffande denna paragraf (sid.
116—117) bort erhålla följande lydelse:

»Enligt processlagberedningens förslag skulle den som är under aderton
år ej få häktas, om sådan övervakning kunde ordnas, att anledning till hans
häktning ej längre förelåge. Inom lagrådet ansågo tre ledamöter, att starka
humanitära skäl talade för att minderåriga i regel icke borde utsättas för
den påfrestning, som en häktning kunde innebära, men att dessa skäl icke
förde så långt, att häktning av misstänkt under aderton år alltid borde ersättas
med övervakning, om det vore möjligt; endast om häktning kunde
antagas medföra allvarligt men för den'' misstänkte, borde den ersättas med
övervakning. En ^rådsledamot lämnade beredningens förslag utan erinran.
Departementschefen har anslutit sig till majoritetens uppfattning men
ansett undantaget från häktning icke böra begränsas till åldern aderton år
utan kunna utsträckas till yngre personer i allmänhet. Enligt propositionen

Reservationer.

327

får sålunda häktning ej ske, om på grund av den misstänktes ungdom häktning
kan antagas medföra allvarligt men för honom och betryggande övervakning
kan ordnas.

Enligt utskottets mening bör principen vara att häktning av minderårig
i möjligaste mån undvikes. Endast ett mycket litet antal personer under aderton
år dömas numera till frihetsstraff. I de allvarligare fall, i vilka villkorlig
dom ej ifrågakommer, är tvångsuppfostran en mera normal behandlingsform
än fängelse eller straffarbete. Alla äro ense om olämpligheten av de
kortvariga frihetsstraffen, alldeles särskilt för ungdom. Det kan då i regel
icke heller vara önskvärt att den för brott misstänkte minderårige under förundersökningstiden
skall göra bekantskap med fängelset, om detta genom
annan, lämpligare anordning kan undvikas. För att den minderårige skall
förskonas från häktning bör därför icke uppställas den förutsättning att
det i det individuella fallet kan påvisas att häktningen kommer att för honom
medföra allvarligt men. Häktningen har en rent processuell uppgift: att
förhindra den misstänktes avvikande eller bevisnings undanröjande. Förslaget
har utökat dessa häktningsskäl med ett tredje: häktning kan tillgripas
för att hindra den misstänkte från att fortsätta brottslig verksamhet.
Kunna nu alla dessa tre syften nied häktningen i fråga örn minderårig tillgodoses
genom övervakning i stället för genom häktning, förefaller det med
hänsyn till häktningens erkänt ogynnsamma verkningar beträffande minderårig
vara att föredraga att den minderårige ställes under övervakning i stället
för att häktas, på samma sätt som reseförbud bör föredragas framför häktning
så snart reseförbudet är tillfyllest. Om övervakning icke kan anses tillräckligt
betryggande, får naturligtvis häktningsmyndigheten återfalla på häktning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet föreslå sådan ändring i
denna paragraf, att häktning av misstänkt under aderton år ej må ske, med
mindre det är uppenbart att betryggande övervakning ej kan ordnas. Med
stöd av denna bestämmelse kunna, när förvaring i slutet rum finnes erforderlig,
särskilda anordningar träffas för detta ändamål utan att minderårig
behöver intagas i häkten avsedda för vuxna brottslingar.»

dels ock i enlighet härmed yrkat att ifrågavarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

24 kap.

3 §.

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning
antagas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej
häktas. Den som är under aderton år må ej häktas, med mindre det är
uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Lag samma vare beträffande
kvinna, som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för henne

328

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

eller barnet. Vill den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu
nämnts, skall häktning ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

16:o) vid 24 kap. 21 §:

av herr Linnér, vilken med instämmande av herrar Gärde, Eskhult, Bernhard
Nilsson, Lindqvist, Persson i Falla, Hedlund i Östersund, Ryberg, Mosesson
och Werner

dels ansett, att utskottets motivering vid denna paragraf (sid. 117—118)
bort erhålla följande lydelse:

»Enligt andra stycket i denna paragraf äger rätten, ehuru den tilltalade
frikännes, att då fråga är om brott, varå frihetsstraff kan följa, förordna,
alt den misstänkte förblir häktad, till dess domen vinner laga kraft. Förutsättning
härför är, att rätten med hänsyn till åtalets fullföljande finner
synnerliga skäl föreligga härför.

Till stöd för detta stadgande har processlagberedningen framhållit, att i
särskilda fall förhållandena kunna vara sådana att vid fullföljd av talan
till högre rätt utgången av målet vore synnerligen tveksam samt att rätten
i sådana fall borde i överensstämmelse med vad redan nu gällde kunna
förordna att den misstänkte skulle kvarbliva i häkte till dess frågan därom
prövats av högre rätt; enligt beredningens uppfattning borde dock denna
åtgärd ej tillgripas, om ej synnerliga skäl förelåge, att utgången i högre rätt
kunde bliva en annan. Stadgandet har av lagrådet lämnats utan erinran.

Även utskottet anser goda skäl föreligga för denna ståndpunkt. Enligt
utskottets uppfattning kan man icke bortse från faran att en tilltalad, som
förövat ett svårare brott men på grund av bristande bevisning icke kunnat
dömas för brottet, efter sitt frigivande kommer att vara verksam för att
undanröja sådana spår av sin brottslighet, som ännu ej framkommit i målet,
eller att genom flykt söka undandraga sig vidare lagföring. Det nu sagda
torde särskilt gälla dem, som äro misstänkta för grova brott och som ha
möjlighet att efter frigivandet avvika till utlandet. Med de allmänna regler,
som i förslaget upptagits om häktning och anhållande, torde endast i undantagsfall
den nu antydda faran kunna förebyggas genom dessas tillämpning.
Om stadgandet borttages, blir härav en konsekvens, att häktningsbefogenhet
i förevarande fall tillkommer allenast högre rätt i samband med
av åklagaren fullföljd talan i målet. I många fall torde den tid, varunder
den tilltalade vistas på fri fot, vara tillräcklig för att han skall hinna förverkliga
sitt syfte att undandraga sig lagföring.

På grund av det nu anförda anser utskottet ett stadgande av den innebörd,
som föreslagits i propositionen, vara påkallat i rättssäkerhetens intresse
och för upprätthållande av straffrättsskipningens effektivitet. Då stadgandet
emellertid endast bör komma till användning vid grövre brott, har
utskottet ansett det böra begränsas till brott, varå straffarbete kan följa.

Beträffande första stycket i paragrafen föreslår utskottet en redaktionell
jämkning.»

Reservationer.

329

dels ock i enlighet härmed yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

24 kap.

21 §.

Dömes den---(lika med utskottets förslag) —--skall häktas.

Avsåg åtalet brott, varå straffarbete kan följa, må rätten, ehuru den misstänkte
ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte
avbida, att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande
synnerliga skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom
prövats av högre rätt.

17:o) vid 29 kap.:

av herrar Linnér, Bernhard Nilsson, Persson i Falla och Gezelius, vilka
under åberopande av vad av dem anförts vid 1 kap. 11 § hemställt, att 1, 3
och 6 §§ i förevarande kapitel måtte erhålla följande lydelse:

29 kap.

1 §•

(Lika med Kungl. Maj:ts förslag.)

3 §•

Yppas i häradsrätt —— — (lika med Kungl. Maj:ts förslag) — -gälle

ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt —--(lika med Kungl. Maj:ts förslag)

---ledamöternas mening.

Vid omröstning bland rådhusrätts---(lika med utskottets förslag)

---dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

6 §.

(Lika med Kungl. Maj:ts förslag.)

av herr Siljeström, vilken i anslutning till sitt yrkande i fråga örn 1 kap.
11 § hemställt, att 1, 3, 4 och 6 §§ i förevarande kapitel måtte erhålla följande
lydelse:

29 kap.

1 §•

Yppas vid---(lika med utskottets förslag)---omröstning ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

330

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt skall--— (lika med utskottets
förslag)---sin mening.

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

Yppas i häradsrätt---(lika med Kungl. Maj:ls förslag)--- — gäde

ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt gäde---- (lika med utskottets
förslag) ----dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt eder överrält flera---(lika med

Kungl. Maj:ts förslag) —--dessa meningar.

6 §•

Beträffande omröstning---(lika med Kungl. Maj:ts förslag) —--

enskilda anspråket.

18:o) vid 31 kap. 5 §:

av herrar Branting och Gezelius, vilka yrkat, alt paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

Skall enskild---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---ersätta

kostnaden.

Innan sådan kostnadsersättning ålägges parts ställföreträdare, ombud, biträde
eder försvarare, skall tillfälle beredas honom att yttra sig.

19:o) vid 36 kap. 13 §:

av herr Mosesson, vilken med instämmande av herrar Schlyter, Branting,
Alfred Andersson, Anderberg, Lindqvist, Olsson i Mellerud, Isacsson, Mårtensson
och Berg

dels ansett, att utskottets yttrande vid denna paragraf (sid. 121) bort erhålla
följande lydelse:

»Då genom införande av fri bevisprövning de nuvarande vittnes jäven bortfalla,
föreligger icke längre något hinder för menedare eder den som är
åtalad för mened att vittna. I 36 kap. 13 § föreskrives emellertid att ed eller
försäkran ej må avläggas av sådant vittne. Enligt utskottets mening synes
det icke fullt konsekvent att bibehålla detta förbud såsom en reminiscens av
det gamla jävet mot ifrågavarande personer. Ett sådant förbud står icke

3 §•

4 §•

31 kap.
5 §•

Reservationer.

331

heller i överensstämmelse med nu rådande straffrättsliga åskådningar. Det
påminner starkt om de påföljder, som tidigare ådömdes såsom tillägg till
vanligt straff men som numera äro avskaffade. Att märka är att, medan
nämnda påföljder i allmänhet voro begränsade till viss tid, den här ifrågavarande
påföljden kommer att gälla för all framtid. Detta synes i hög grad
obilligt, särskilt i sådana fall då domstolen funnit synnerligen förmildrande
omständigheter hava förelegat och utmätt ett relativt kortvarigt straff eller
tillämpat villkorlig dom. Det uppställda förbudet kan enligt utskottets uppfattning
befaras komma att motverka straffets syfte att föra den brottslige
till rätta. Vidare är av stort värde, att den brottslige, då han avtjänat sitt
straff, vet att hans brott är sonat. Slutligen må framhållas, att den som en
gång dömts för mened mindre än andra brottslingar lärer frestas att upprepa
sitt brott, så mycket mindre som de härvid påverkande motiven ej gärna
kunna tänkas föreligga vid skilda tillfällen.

I fråga om den som står under åtal för mened göra sig däremot icke samma
synpunkter gällande. Här är brottet ännu icke konstaterat eller sonat, och
det skulle verka stötande för den allmänna uppfattningen, örn en person finge
avlägga ed eller försäkran i ett mål samtidigt som han står under åtal för
missbruk av eden i ett annat. Emellertid torde förbudet böra inskränkas till
sådana fall, då åklagare funnit skäl att väcka åtal.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utskottet, att 13 § första stycket
3 ändras så, att endast den som står under allmänt åtal för mened skall vara
utesluten från att avlägga ed eller försäkran.»,

dels ock i enlighet härmed yrkat, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

36 kap.

13 §.

Ed eller försäkran---(lika med Kungl. Maj:ts förslag) — — — för säkran;

eller

3. den som står under allmänt åtal för mened.

Ej heller--— (lika med Kungl. Majlis förslag)---avses i 3 §.

20:o) vid 36 kap. 17 §:

av herr Linnér, som med instämmande av herrar Schlyter, Branting, Siljeström,
Hedlund i Östersund, Lövgren, Mosesson och Gezelius

dels ansett, att utskottets motivering vid denna paragraf (sid. 121) bort
erhålla följande lydelse:

»Enligt gällande rätt leder domstolens ordförande förhör med vittne. Processlagberedningen
framhöll, att starka skäl tala för att vittnesförhöret skötes
av parterna, men ansåg det likväl icke lämpligt att uppställa en allmän
regel av detta innehåll. Såsom motiv för sin ståndpunkt härutinnan anförde
beredningen, att i många fall den vägledning, varav vittne kunde vara i behov,
på ett mera objektivt sätt kunde lämnas av domaren än av part samt

332

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

att om parts ledning av vittnesförhöret skulle ge gott resultat, parterna å
ömse sidor borde vara företrädda av skickliga, rättsbildade ombud, en förutsättning,
som saknats och jämväl efter processreformens genomförande
bomme att saknas i ett stort antal mål, särskilt vid häradsrätterna. Däremot
hade beredningen ansett det lämpligast att i mål, där parterna äro
företrädda av advokater, liksom i åklagarmål, där den tilltalade försvaras
av advokat, förhöret av vittnen, som åberopas av parterna, skulle ske genom
dessas försorg. Såsom regel föreslog beredningen, att vittne skulle höras
av rätten, men föreskrev tillika att rätten må överlämna förhöret åt parterna.

Inom lagrådet uttalade två ledamöter tvivel, att de sålunda föreslagna
lagreglerna komme att medföra åsyftat resultat. Så fast som domareförhöret
vore rotat i det nuvarande rättegångssätt måste det enligt dessa ledamöters
mening förutses att, om förhör genom parterna gjordes beroende
av rättens tillstånd i varje särskilt fall, den nya ordningen komme att under
lång tid väsentligen stanna på papperet. Nämnda ledamöter förordade
därför ett stadgande, som ginge ut på att, om å ömse sidor rättsbildade personer
stöde till buds för förhörets genomförande, vittne, som åberopas av
part, skulle höras av parterna, om ej särskilda omständigheter föranledde
annat. Med rättsbildade personer borde i detta hänseende kunna likställas
icke rättsbildade åklagare. I övrigt borde gälla den föreslagna bestämmelsen
att med rättens tillstånd vittne finge höras av parterna. Därjämte borde
upptagas en bestämmelse, att rätten ägde övertaga ett av part lett förhör,
örn detta sköttes på ett uppenbart otillfredsställande sätt.

I propositionen har processlagberedningens förslag i denna del upptagits
oförändrat.

Den sålunda lämnade redogörelsen synes giva vid handen, att i princip
knappast råder någon meningsskiljaktighet därom att under ovan angivna
kompetensförutsättning hos parterna vittnesförhöret bör ledas av dessa.
Men det synes knappast kunna bestridas, att den fast rotade vanan vid förhörsledning
genom domaren kommer att inom ett mycket stort antal domstolar
utgöra starkt hinder mot en övergång till ledning av vittnesförhör
genom parterna.

Såsom skäl mot att såsom huvudregel uppställa parts ledning av vittnesförhöret
har understundom anförts, att vittnena skulle från parternas sida
kunna utsättas för en otillbörlig pressning, som till och med skulle kunna
påverka vittnesutsagans innehåll i den riktning förhörsledaren önskar. Såsom
inom lagrådet framhållits bör i lagen stadgas korrektiv häremot. Med
domarens allmänna ställning i processen torde man icke behöva befara, att
ett sådant ingripande underlåtes, så snart skäl därtill förekomma. Men ett
ingripande av dylik beskaffenhet mot en part, som missbrukar sin förhörsiedareuppgift,
måste för partens ställning i processen och för ombudets egen
ställning vara mycket allvarligt.

Å andra sidan synes propositionen knappast hava tillräckligt beaktat de
svårigheter för domaren, vilka vid vittnesförhör framträda såsom följd av

Reservationer.

333

elen nya rättegångsordningen. Oaktat förberedelse och förundersökning kan
domaren icke gärna antagas äga samma kännedom som parterna angående
de omständigheter, örn vilka ett vittne bör höras. Då förnyat vittnesförhör
endast i undantagsfall får ske, kan värdefullt processmaterial gå förlorat,
om vittnets berättelse blir ofullständig, och även om ett nytt förhör skulle
tillåtas är det icke säkert, att det senare vittnesmålet, utbrutet ur sitt sammanhang,
ger samma intryck, som skulle framkommit vid det tidigare tillfället
under en mera initierad ledning. För att vittnesförhöret skall lämna
hästa resultat måste det också såsom processlagberedningen framhåller
ledas på ett ur vittnespsykologisk synpunkt lämpligt sätt.

Syftet med den ena eller andra formen för vittnesförhöret är att vittnesbevisninjpfci
skall bli i möjligaste mån tillförlitlig. För värdesättningen av
vittnes utsaga har det omedelbara intrycket av vittnets större eller mindre
iakttagelseförmåga, av dess reda i uppfattningen, dess tendens att färga sin
framställning, dess villighet att uttala sig och överhuvud taget vittnets pålitlighet
stor betydelse. Betydelsen av dessa personliga, i skrift knappast
fixerbara moment ökas, då vittnes jäven bortfalla och vittnesintyg icke vidare
förekomma. Av omedelbarhetsprincipen följer, att vittnesbevisningen,
hur omfattande den än är, bör koncentreras till huvudförhandlingen och i
möjligaste mån omedelbart bedömas av rätten.

Det är uppenbart, att det sålunda antydda förfarandet ställer synnerligen
stora krav på domarens snabba uppfattning och kombinationsförmåga, hans
kritiska omdöme och hans möjlighet att med friskhet bevara intrycken i
minnet. Den skriftliga uppteckningen bör vid underrätten icke tjäna till
annat än ett stöd för minnet. Vittnesberättelsemas omedelbara och definitiva
justering lägger emellertid ytterligare en fordran på domaren. Då förslaget
innebär, att domaren icke allenast skall lyssna till och iakttaga vittnesmålen
utan också leda förhöret genom egna frågor eller genom parternas
av honom kontrollerade frågor, torde det kunna befaras att uppgifterna
för många domare bli alltför komplicerade. Följden härav måste bli, att
omedelbarhetsvärdet hos vittnesbevisningen väsentligt försvagas.

Förslaget synes således hava å ena sidan överskattat de risker, som
kunna vara förbundna med parternas ledning av förhöret, och å andra sidan
alltför litet fästat avseende vid de svårigheter för domaren, som ledningen
av vittnesförhör enligt den nya rättegångsordningen kommer att medföra.»

dels ock i enlighet härmed yrkat, att förevarande paragraf erhåller följande
lydelse:

36 kap.

17 §.

Vittne höres av parterna, om ej rätten finner hinder däremot; härvid höres
vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.
7 annat fall höres vittne av rätten.

334

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Vittnet bör---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---yttrat sig.

Frågor, vilka ----(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---eljest

otillbörliga.

21 :o) vid 43 kap. 5 §:

av herr Linnér, vilken med instämmande av herr Siljeström anfört:

»I den modema rättegångsordningen utgör muntlighet i huvudförhandlingen
en av hörnstenarna. Till muntligheten anses höra, att parterna icke få
använda sig av skriftlig form för sin framställning. Stadgande härom har
intagits i 43 kap. 5 § med det enda undantaget att yrkande må uppläsas ur
skrift. I samband härmed stadgar 7 § tredje stycket, att vad part anfört
under förberedslen icke må uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhandlingen
avviker från den tidgare utsagan eller han underlåter att yttra
sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Under utskottets överläggningar har man, såsom framgår av utlåtandet,
uppmärksammat de svårigheter, vilka förstnämnda stadgande kan medföra
i vidlyftiga och invecklade mål av teknisk natur eller av beskaffenhet att
nödvändiggöra historisk utredning. Utskottet utgår emellertid från att medgivande
till uppläsning enligt 7 § tredje stycket av skriftliga inlagor från
förberedelsen, vilken här förutsättes vara skriftlig, skulle vara tillräcklig.
Denna lösning av frågan synes dock icke i alla avseenden tillfredsställande.

En part kan efter förberedelsens avslutande finna nya skäl, och utredningen
i målet kan vara så vidlyftig och invecklad, att det icke kan begäras
av parten, att han skall lita på sitt minne och föra talan utan skriftlig framställning.
Förbjudes en sådan framställningsform vid huvudförhandlingen,
tvingas parten att förlägga hela sin utveckling till förberedelsen, varvid huvudförhandlingen
nedsjunker till ett sken. Eller ock ser sig rätten nödsakad
att ge efter för skriftlighetsbehovet i större utsträckning än lagen medger.
Bättre än dessa alternativ synes det vara att i 5 § införa en uttrycklig
undantagsbestämmelse för här avsedda fall. Detta innebär ingenting annat
än att muntligheten ej får bli självändamål utan måste modifieras efter
verklighetens krav. Enahanda komplettering påkallas i 46 kap. 5 §.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att 43 kap. 5 § måtte erhålla
följande lydelse:

43 kap.

5 §•

Förhandlingen skall---(lika med utskottets förslag)--— ur

skrift.

För utredning av fråga av teknisk natur eller vars bedömande eljest kräver
särskild fackkunskap åge med rättens tillstånd part åberopa av honom
ingiven skrift; skriften skall upplåsas.»

Reservationer.

335

av herrar friherre De Geer, Persson i Falla och Werner,

vilka dels ansett, att de tre stycken å sid. 124 och 125 i utskottets motivering,
som börja med orden »Beträffande stadgandet örn förbud» och sluta
med »lätt kunna föranleda missbruk», bort ersättas med följande:

»Utskottet anser visserligen, att såsom huvudregel bör gälla, att part ej
må vid huvudförhandlingen uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande.
Emellertid kan enligt utskottets mening ett undantagslöst tillämpande
av en sådan regel i vissa fall medföra svårigheter och olägenheter för
parterna. Utskottet syftar härvid på sådana fall, då part utan hjälp av ombud
eller biträde själv utför sin talan. Ofta kan en part ha svårt att muntligen
framföra sin sak, under det att han lättare kan i skrift sammanfatta
vad han har att säga. Därest motparten är företrädd eller biträdd av ett tränat
ombud, kommer den förstnämnda parten lätt i ett sämre läge. I motiven
framhålles visserligen, att part vid det muntliga utförandet av sin talan
äger använda anteckningar till stöd för sitt minne. Med den avfattning
paragrafen erhållit föreligger dock enligt utskottets uppfattning en viss fara
av en så snäv tillämpning, att en part kan bliva otillbörligt hindrad att begagna
nödvändiga skriftliga hjälpmedel. Utskottet förordar därför ett tillägg
till paragrafen, att rätten må, när särskilda skäl föranleda därtill, medgiva
part, som själv utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift. Motsvarande
ändring bör göras i 46 kap. 5 §.»

dels ock i enlighet härmed yrkat, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

43 kap.

5 §•

Förhandlingen skall vara muntlig. Yrkande må uppläsas ur skrift, men
eljest må part ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande.
När särskilda skäl föranleda därtill, må dock rätten medgiva part,
som själv utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift.

22:o) vid 46 kap. 5 §:

av herrar Linnér och Siljeström, vilka under åberopande av vad av dem
vid 43 kap. 5 § anförts hemställt, att förevarande paragraf måtte erhålla följande
lydelse:

46 kap.

5 §•

Förhandlingen skall — — — (lika med utskottets förslag) — — — ur
skrift.

För utredning av fråga av teknisk natur eller vars bedömande eljest kräver
särskild fackkuslcap åge med rättens tillstånd part åberopa av honom ingiven
skrift; skriften skall uppläsas.

336

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

av herrar friherre De Geer, Persson i Falla och Werner, vilka under åberopande
av vad av deni anförts vid 43 kap. 5 § yrkat, att förevarande paragraf
måtte erhålla följande lydelse:

46 kap.

5 §•

Förhandlingen skall vara muntlig. Yrkande må uppläsas ur skrift, men eljest
må part ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande.
När särskilda skäl föranleda därtill, må dock rätten medgiva part, som
själv utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift.

23:o) vid 46 kap. 15 §:

av herr Branting, vilken anfört:

»Enligt andra stycket i denna paragraf skall i brottmål bl. a. gälla: örn den
tilltalade uteblivit från huvudförhandlingen och icke heller inställt sig genom
ombud, och örn å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse, får målet
avgöras utan hinder av hans frånvaro, förutsatt att målet finnes nöjaktigt
kunna utredas.

Detta innebär en avvikelse från gällande rätt. Enligt denna gäller att dom
icke kan givas, med mindre den tilltalade inställt sig. Det fordras i varje
fall att han någon gång hörts i målet. Om han uteblir, har rätten vissa möjligheter
att förelägga honom vite eller låta hämta honom, men han kan icke
dömas ohörd av rätten på enbart polisprotokollen. Lagrådet har erinrat örn
att enligt nu gällande rätt avgörande i brottmål i den tilltalades frånvaro får
ske endast i ett par speciella undantagsfall; enligt lagrådet böra dessa möjligheter
att döma någon, som icke av rätten hörts, endast med stor försiktighet
utvidgas.

Processlagberedningen har i sina motiv ävenledes påpekat vikten av att
den uppställda huvudregeln upprätthålles men framhållit lämpligheten av
en viss uppmjukning för särskilda fall: »I mål rörande mindre brott skulle
stundom kravet på obligatorisk inställelse medföra betydande olägenheter.
Dessa bliva särskilt stora i en rättegångsordning, som bygger på stark koncentration
av förfarandet. Å andra sidan minskas betänkligheterna mot att
dom meddelas utan den tilltalades närvaro, därest han vid förundersökningen
erhåller möjlighet att taga del av det mot honom förebragta materialet.
Kan i mål, varom nu är fråga fullständig utredning vinnas utan hinder av
den tilltalades frånvaro, bör alltså förhandling kunna hållas och målet avgöras.
» (Motiven s. 484—485.) .

De regler, som antytts i denna allmänt hållna motivering, förefalla plausibla,
men i sin praktiska utformning synes beredningen ha öppnat alltför
vidsträckta möjligheter att avgöra brottmål i svarandens frånvaro och sålunda
på ett betänkligt sätt avlägsnat sig från gällande rätts ståndpunkt. I
motiven talas örn »mål rörande mindre brott» och man skulle trott att där -

Reservationer.

337

med avses allenast brott varå bötesstraff kan följa. I lagtexten ha emellertid
också sådana brott medtagits varå fängelsestraff kan följa. I motiveringen
förutsätter beredningen, att »fullständig» utredning i målet har vunnits, oavsett
den tilltalades frånvaro. I lagtexten kräves allenast »nöjaktig» utredning.

En allmän regel i den nya processordningen är, att dom blott skall grundas
på vad som förekommit vid huvudförhandling. Här öppnas emellertid
en möjlighet att ådöma fängelse, ehuru den tilltalade aldrig inställt sig vid
huvudförhandlingen eller där avgivit något svaromål. Jag har den uppfattningen
att ingenting förekommit som påkallar införandet i vår rätt av denna
regel, och hemställer därför, att förevarande paragraf måtte erhålla följande
lydelse:

46 kap.

15 §.

Uteblir den---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---- senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, örn saken finnes
kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade
kommit tillstädes allenast genom ombud. Har den tilltalade uteblivit, må ock
målet avgöras utan hinder därav; dock må ej i sådant fall svårare straff än
böter ådömas.

Har den---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---delgivits ho nom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.»

2A:o) vid 51 kap. 25 §:

av herr Branting, vilken med instämmande av herr Gezelius anfört:

»Såsom i processlagberedningens motiv framhållits gäller som allmän regel
i svensk rätt, att s. k. re formatio in pejus är förbjuden, vilket innebär,
att då part, i syfte att erhålla ett för honom fördelaktigare avgörande, fullföljt
talan mot lägre rätts dom, den högre instansen icke äger meddela en
dom, som är ogynnsammare än den överklagade domen. Denna huvudregel
har i den nya processlagen bibehållits och uttryckligen fastslagits.

Emellertid gäller enligt utskottets förslag, att om den tilltalade av underrätten
dömts till frihetsstraff, äger hovrätten i anledning av hans klagan och
på hans yrkande om strafflindring, döma honom till ungdomsfängelse eller
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. En man, som innan han fyllt
21 år av underrätt ådömts några månaders fängelse eller straffarbete, kan sålunda,
när han hos hovrätten klagat på domen och hemställt att bliva ådömd
ett kortare frihetsstraff eller böter, av hovrätten i stället ådömas ungdomsfängelse,
där han må kvarhållas under en tid av fyra år. En person, som
ådömts visst frihetsstraff och som prövats vara s. k. 5: 6a, kan på sitt yr Bihang

till riksdagens protokoll l!U2. 11 sami. 1 avd. Nr 2. 22

338

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

kande om strafflindring av hovrätten skickas till förvaring å s. k. säkerhetsanstalt,
varvid domstolen skall för honom förordna en viss minsta förvaringstid,
före vars utgång han icke må utskrivas, lägst ett, högst tolv år. En s. k.
återfallsförbrytare, som av underdomstol ådömts ett enligt hans mening alltför
strängt frihetsstraff och söker lindring däri, riskerar att hovrätten — örn
eljest de legala förutsättningarna äro för handen — i stället förordnar örn
hans internering i säkerhetsanstalt, varvid lägsta interneringstiden rör sig
mellan fem och femton år. Som bekant förekommer för bägge dessa kategorier
förvarade eller internerade personer ingen bestämd maximitid; interneringen
är på obestämd tid. De internerade veta allenast, att de icke skola lösgivas
före utgången av en viss tid, men de veta icke, hur mycket längre än
denna minimitid som de skola hållas internerade — vilket innebär en av dem
alldeles särskilt fruktad anordning.

Jag kan icke dela den meningen, att härmed icke ha öppnats möjligheter
för en »reformatio in pejus». Processlagberedningen gör gällande (s. 538), att
det i fall som de anförda icke är frågan om att bedöma gärningen strängare,
»utan endast att välja mellan olika reaktionsformer av den art, att de icke
kunna med hänsyn till svårhet jämföras». Man har också gjort gällande, att
varken ungdomsfängelse eller internering äro att betrakta som »straff» i
egentlig mening, vadan alltså hovrätten i de anförda fallen i själva verket
befriar de klagande från straff och i stället låter dem undergå en förbättrande
behandling av annan art. Dessa resonemang synas mig alltför teoretiska
och verklighetsfrämmande. Ingen lärer i alla fall kunna bestrida, att
ifrågakommande reaktionsformer innebära ett frihetsberövande. Någon tvekan
om att de dömda själva uppfatta ungdomsfängelse eller i synnerhet internering
som t. o. m. mycket stränga straff föreligger icke. Att det i viss mån
är vanskligt att jämföra ett tidsbestämt frihetsstraff med en internering i säkerhetsanstalt
på obestämd tid bör enligt min mening icke föranleda lagstiftningen
till den ståndpunkten, att t .ex. en lång internering skall kunna
betraktas som ekvivalent med eller t. o. m. mildare än ett kort frihetsstraff.

Då jag icke kunnat bliva övertygad om önskvärdheten av den nu föreslagna
ordningen, utan tvärtom finner den nya regeln laedera en fundamental
princip i gällande svensk rätt, får jag yrka, att förevarande paragraf måtte
erhålla följande lydelse:

51 kap.

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som avåklagare
föres till hans förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare
än det, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts
till frihetsstraff, åge hovrätten förordna om villkorligt anstånd med straffs
ådömande. Har underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd
eller meddelat förordnande, som nu sagts, äge hovrätten döma till annan på -

Reservationer.

339

följd. Är hovrätten beträffande frågan, huruvida den tilltalade på grund av
sin sinnesbeskaffenhet är fri från straff, av annan mening än underrätten,
äge hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.»

25:o) vid 54 kap. 9—13 §§:
av herr Branting (se vid. 3 kap. 6 och 7 §§).

340

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Tidigare reformer och reformförslag........................................ 2

Reformfrågans behandling vid 1931 års riksdag............................ 5

Reformarbetet efter riksdagsbehandlingen.................................. 6

Propositionen............................................. 12

Reformfrågans nuvarande läge .................................................... 12

Behovet av en rättegångsform................................................... 13

Reformens omfattning............................................................ 17

Grunderna för reformen.......................................................... 18

Förslagets innehåll.............................................................. 19

Domstolsväsendet............................................................ 19

Allmän underrätt......................................................... 19

Hovrätt................................................................. 23

Högsta domstolen.........■............................................... 23

Domstols kansli.......................................................... 24

Domares tillsättande...................................................... 24

Åklagare................................................................ 25

Advokater............................................................... 25

Grundsatser i fråga om förfarandet............................................ 27

Förfarandet i första instans.................................................. 29

Tvistemål................................................................ 29

Brottmål................................................................ 33

Behandlingen av mindre mål.............................................. 40

Bevisningen................................................................ 41

Protokoll................................................................... 45

Instansordning och fullföljd.................................................. 47

Förfarandet i hovrätt .................................................... 47

Förfarandet i högsta domstolen ........................................... 52

Särskilda rättsmedel.......................................................... 55

Rättegångsreformens ekonomiska verkningar......................................... 55

Domstolarna................................................................ 56

Åklagarväsendet............................................................. 67

Processkostnaderna.......................................................... 68

Utskottets yttrande................................................... 70

Brister i gällande rättegångsordning. Domstolsorganisationen.......................... 70

Grundsatser i fråga örn förfarandet................................................ 73

Förfarandet i brottmål........................................................... 75

Bevisningen.................................................................... 78

Instansordning och fullföljd....................................................... 79

Förfarandet i högsta domstolen.................................................... 81

Innehåll.

341

Sid.

Lekmäns deltagande i rådhusrätt.................................................. 84

Advokater och rättegångsombud................................................... 88

Behandlingen av mindre mål...................................................... 92

Rättegångsreformens ekonomiska verkningar......................................... 93

Detaljbestämmelserna i förslaget.................................................. 95

Utskottets hemställan. A)...................................................... 131

Förslag till rättegångsbalk..................................................... 132

forsta avdelningen. Örn domstolsväsendet.

1 kap. Om allmän underrätt............................................. 132

2 » Örn hovrätt...................................................... 135

3 » Om högsta domstolen............................................. 136

4 » Om domare...................................................... 138

5 » Örn offentlighet och ordning vid domstol........................... 142

6 » Örn domstols protokoll............................................ 144

7 » Örn åklagare och polismyndighet................................... 147

8 » Om advokater.................................................... 149

9 » Örn straff och vite............................................... 150

Andra avdelningen. Örn rättegången i allmänhet.

I. Om rättegången i tvistemål.

10 kap. Örn laga domstol................................................. 152

11 » Örn part och ställföreträdare...................................... 156

12 » Örn rättegångsombud............................................. 157

13 » Om föremål för talan och talans väckande.......................... 162

14 » Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång......... 163

15 » Örn kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning............. 165

16 » Örn omröstning................................................... 167

17 » Om dom och beslut.............................................. 168

18 » Örn rättegångskostnad............................................ 172

II. Om rättegången i brottmål.

19 kap. Om laga domstol................................................. 175

20 » Om rätt till åtal och örn målsägande............................... 177

21 » Örn den misstänkte och hans försvar............................... 180

22 » Om enskilt anspråk i anledning av brott........................... 183

23 » Örn förundersökning.............................................. 184

24 * Örn häktning och anhållande...................................... 188

25 » Örn reseförbud................................................... 194

26 » Örn kvarstad och skingringsförbud................................. 195

27 » Örn beslag....................................................... 197

28 » Örn husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning........ 201

29 » Örn omröstning................................................... 204

30 » Örn dom och beslut.............................................. 207

31 » Om rättegångskostnad............................................ 210

III. Gemensamma bestämmelser.

32 kap. Om frister och laga förfall........................................ 213

33 » Örn inlaga i rättegång och örn delgivning........................... 215

34 » Örn rättegångshinder.............................................. 221

Tredje avdelningen. 0m bevisning.

35 kap. Om bevisning i allmänhet......................................... 221

36 » Örn vittne....................................................... 224

37 » Örn förhör med part under sanningsförsäkran....................... 229

38 » Örn skriftligt bevis............................................... 230

342

Första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Sid.

39 kap. Orri syri......................................................... 232

40 » Orri sakkunnig.................................................. 233

41 » Om bevisning till framtida säkerhet................................ 236

Fjärde avdelningen. Om rättegången i underrätt.

I. Om rättegången i tvistemål.

42 kap. Örn stämning och förberedelse..................................... 237

43 » Örn huvudförhandling............................................. 241

44 » Om parts utevaro................................................ 244

II. Örn rättegången i brottmål.

45 kap. Om väckande av allmänt åtal..................................... 246

46 » Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres................. 249

47 » Örn väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal

fores.......................................................... 253

48 » Om strafföreläggande.............................................. 258

Femte avdelningen. Örn rättegången i hovrätt.

49 kap. Örn fullföljd av talan mot underrätts dom och beslut................ 259

50 i» Om vad i tvistemål.............................................. 262

51 » Örn vad i brottmål............................................... 268

52 » Örn besvär....................................................... 275

53 » Om mål, som upptages omedelbart av hovrätt...................... 277

Sjätte avdelningen. Örn rättegången i högsta domstolen.

54 kap. Örn fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut................. 278

55 » Om revision...................................................... 282

56 » Om besvär....................................................... 286

57 » Om mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen............. 289

Sjunde avdelningen. Om särskilda rättsmedel.

58 kap. Örn resning och återställande av försutten tid....................... 289

59 » Om besvär över domvilla......................................... 292

Utskottets hemställan B)...................................................... 294

Reservationer.................................................................. 295

A) Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet:

av herr Linder.............................................................. 295

av herr Siljeström........................................................... 311

av herr Lövgren............................................................. 311

B) Beträffande särskilda stadganden i förslaget:
l:o) vid 1 kap. 11 §

av herr Linnér m. fl.................................................... 312

av herr Siljeström...................................................... 314

2:o) vid 1 kap. 12 §

av herr Siljeström...................................................... 315

3:o) vid 2 kap. 3 §

av herr Linnér............................................ 315

4:o) vid 3 kap. 6 och 7 § §

av herr Branting....................................................... 315

5:o) vid 4 kap. 5 §

av herr Siljeström...................................................... 316

6:o) vid 5 kap. 9 §

av herr Siljeström m. fl................................................. 317

av herrar Branting och Lövgren............................ 318

Innehåll.

343

Sid.

7:o) vid 6 kap. 3 §

av herr Linnér m. fl.................................................... 319

av herr Siljeström...................................................... 319

8:o) vid 9 kap. 5 §

av herr Siljeström m. fl................................................. 319

av herrar Branting och Lövgren......................................... 319

9:o) vid 11 kap. 5 §

av herr Siljeström m. fl................................................. 320

10 :o) vid 12 kap.

av herr Gezelius........................................................ 320

liro) vid 18 kap. 7 §

av herrar Branting och Gezelius......................................... 32i

12:o) vid 21 kap. 9 §

av herr Linnér......................................................... 323

13:ö) vid 23 kap. 6 och 7 §§

av herr Werner........................................................ 324

14:o) vid 24 kap. 1 §

av herr Schlyter m. fl................................................... 324

av herr Gezelius........................................................ 326

15:o) vid 24 kap. 3 §

av herr Schlyter m. fl................................................... 326

16:o) vid 24 kap. 21 §

av herr Linnér m. fl.................................................... 328

17:o) vid 29 kap.

av herr Linnér m. fl.................................................... 329

av herr Siljeström..................................... 329

18:o) vid 31 kap. 5 §

av herrar Branling och Gezelius......................................... 330

19:o) vid 36 kap. 13 §

av herr Mosesson m. fl................................................. 330

20:o) vid 36 kap. 17 §

av herr Linnér m. fl................................................... 331

21:o) vid 43 kap. 5 §

av herrar Linnér och Siljeström......................................... 334

av friherre De Geer m. fl............................................... 335

22 :o) vid 46 kap. 5 §

av herrar Linnér och Siljeström......................................... 335

av friherre De Geer m. fl............................................... 336

23:o) vid 46 kap. 15 §

av herr Branting....................................................... 336

24:o) vid 51 kap. 25 §

av herrar Branling och Gezelius......................................... 337

25:o) vid 54 kap. 9—13 §§

av herr Branting....................................................... 339