Första Rammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1892:Tfu34 Första kammaren

Första Rammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1892, kl. 2 e. in.

Första Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af herr P. J. Anderssons motion om skrifvelse till
Kong1. Maj:t med anhållan om ändring i gällande bestämmelser
rörande syner å indelta arméns soldattorp.

Uti en i Första Kammaren afgifven, till kammarens tillfälliga utskott
n:o 3 hänvisad motion (n:o 17), har herr P. J. Andersson föreslagit:

»att Riksdagen täcktes i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om sådan ändring i nu gällande bestämmelser rörande syner å indelta arméns
soldattorp, att syneprotokollet, i de fall då ingen klagan mot förrättningen
inom föreskrifven tid framställes, må ega giltighet utan Konungens befallningshafvandes
stadfästelse, eller att Kongl. Maj:t ville så bereda, att åtminstone
Konungens befallningshafvandes förordnande i dylika frågor må utan afgift
tillhandahållas vederbörande rust- och rotehållare.»

Fn med denna alldeles liknande motion (n:o 33) har äfven i Andra
Kammaren blifvit väckt af herr O. Nyländer, hvilken motion hänvisats till
kammarens fjerde tillfälliga utskott, som i anledning deraf i den 26 sistlidne
februari afgifvet utlåtande n:o 2 yttrar:

»De bestämmelser rörande syner å arméns soldattorp, hvilka genom
omförmälda kungörelse (Krigs-Collegii kungörelse den 11 mars 1835) meddelats,
synas utskottet fortfarande vara lämpliga och lända, enligt utskottets
mening, till fördel äfven för rust- och rotehållare. Dessas lagliga åligganden
med afseende å ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp blifva nu prölvade ej blott
af synemän — kronobetjent och två nämndemän — utan äfven af Konungens
Bill. till lliksd. Prof,. 1892. 8 Sand. 2 Afd. 1 Blind. 3 Höft. (N:is 4, 5). 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Tftslcotts (F:o 3) Utlåtande N:o 4.

befallningshafvande, med hvilkens embetsåtgärd nästan alla frågor rörande
indelningsverket blifvit förbundna. Yäl må, såsom motionären framhåller,
kunna antagas, att Konungens befallningshafvande i de fall, då rust- och
rotehållare icke — såsom deras rätt gifvetvis är — hos Konungens befallningshafvande
framställa något särskilt yrkande, sällan har anledning att
ändra synemännens förslag; men om det tilläfventyrs skulle inträffa, att
synemännen misstagit sig om rust- och rotehållares lagliga åligganden, sa
meddelar Konungens befallningshafvande tvifvelsutan den ändring i synemännens
förslag, dertill skälig anledning kan förefinnas. — Motionärens förmenande,
att rust- och rotehållare »vanligen» få vidkännas lösen för Konungens
befallningshafvandes förordnande eller resolution i ärendet, kan ej delas
af utskottet, som tvärt om på goda grunder håller före, att Konungens
befallningshafvandes beslut i ärendet redan nu bör meddelas, och »vanligen» också
meddelas, utan någon kostnad för rust- och rotehållare. Till stöd härför vill
utskottet åberopa det förhållande, att på förfrågan hos vederbörande i icke
mindre än 10 län, inom hvilka finnas ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp,
huru i fall som förevarande förfares, utskottet fått till svar, att Konungens
befallningshafvandes beslut i ärendet af den beskaffenhet, motionen afser, i
dessa 10 län meddelas utan någon afgift för rust-och rotehållare.» Utskottet
hemstälde på grund af det anförda, »att ifrågavarande motion ej må föranleda
någon kammarens åtgärd», hvilken hemställan blifvit af Andra Kammaren
bifallen.

Herr P. J. Anderssons motion innefattar tvenne alternativa förslag,
nemligen: antingen att sådan ändring i nu gällande bestämmelser rörande
syner å indelta arméns soldattorp måtte komma till stånd, att syneprotokollet,
i de fall då ingen klagan mot förrättningen inom föreskrifven tid framställes,
må ega giltighet utan Konungens befallningshafvandes fastställelse, eller att
Konungens befallningshafvandes resolution i dylika frågor må utan afgift
tillhandahållas rust- och rotehållare; och utskottet torde derför böra yttra
sig öfver hvardera alternativet särskildt.

Hvad då beträffar första alternativet, så må erinras, att de syner å
soldattorp, som motionären afser, förrättas, efter förordnande af Konungens
befallningshafvande, af kronobetjent, biträdd af två nämndemän och i närvaro
af kompaniombud, samt att syneprotokollet af syneförrättaren insändes till
Konungens befallningshafvande, som derefter i ärendet meddelar resolution.
Syneförrättningen eger således ej att i frågan fatta beslut, utan endast att
utreda, hvilka af de befintliga bristerna som torpets innehafvare bör ansvara

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

för, och hvilka som äro af beskaffenhet, att det måste åligga rust- eller rotehållare
att afhjelpa dem, samt att upprätta förslag öfver de kostnader,
hvartill nödiga ansedda reparationer eller nybyggnader uppgå. Det är
emellertid lätt insedt, att vid dylika syner olika meningar kunna komma att
göra sig gällande dels rörande omfånget af soldatens underhållskyldighet,
hvilket till ''väsentlig del är en omdömesfråga, emedan gränsen mellan hans
och rotehåUarens underhållsskyldighet ej är tillräckligt noga bestämd, dels
rörande behöfligheten af de reparationer eller nybyggnader, som kunna ifrågakomma,
och att det således måste finnas en myndighet, som egen att i frågan
besluta, och denna myndighet måste ju vara Konungens befallningshafvande.

Motionären erinrar visserligen, att »Konungens befallningshafvande i de
ofta förekommande fall, då rust- och rotehållare förklarat sig nöjda med
syneförrättningen, ej har någon särskild anledning att, och gemenligen ej
heller plägar, uti syneprotokollet vidtaga några ändringar eller utfärda andra
föreskrifter än i det samma äro angifna», och att det således »synes vara
alldeles obehöfligt, att Konungens befallningshafvande i dylika fall utfärdar
något särskilt förordnande eller resolution»; men dels Kunna ju fäll inträffa
då kompaniombudet har en annan uppfattning än rust- eller rotehållaren, dels
blifver ju, i regel, om alla parterna äro nöjda, syneförrättningen faststäld,
och i sådant fall har ju ingen olägenhet uppstått genom att den samma
understälts Konungens befallningshafvandes pröfning.

Utskottet finner, för öfrigt, så mycket mindre skäl förorda en ändring
af den gällande bestämmelsen i det syfte motionären föreslagit, som en dylik
ändring skulle bryta med den sedan lång tid tillbaka gällande princip, att
alla frågor, som röra rust- eller rotehållares skyldigheter, skola tillhöra
Konungens befallningshafvandes pröfning; en princip, som i sin tillämpning
visserligen är och alltid visat sig i främsta rummet vara till rust- eller rotehållarnes
fördel.

Hvad åter motionärens andra alternativ angår, sä instämmer utskottet
med motionären deri, att Konungens befallningshafvandes resolutioner å syner
å soldattorp böra afgiftsfritt tillhandahållas rust- och rotehållare. Då
emellertid, enligt kongl. förordningen angående stämpelafgiften af den 5 september
1890, Konungens befallningshafvandes resolutioner af det slag, som
här är i fråga, torde böra beläggas med en stämpel af tre kronor, synes
motionärens förslag om dessa resolutioners tillhandahållande kostnadsfritt för
rust- och rotehållare i sjelfva verket innebära förslag om förändring af
stämpelförordningen i syfte att ifrågavarande resolutioner blefve från stämpel
fria. Då motionärens framställning således rörer en bevillningsfråga, torde
det väl knappt tillhöra utskottet att handlägga den annorlunda än att hemställa,
att Kammaren ville för sin del besluta en underdånig skrifvelse med

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

anhållan om förslag till en sådan förändring af stämpelförordningen, att
Konungens befallningshafvandes resolutioner å syner å indelta arméns soldattorp
blefve bland undantagen i § 7 af nämnda förordning upptagna. Utskottet
anser sig emellertid ej böra tillstyrka en sådan skrifvelse, dels emedan,
såsom upplyst blifvit, den praxis redan i de flesta län synes hafva gjort sig
gällande, att ifrågavarande resolutioner icke beläggas med stämpel, dels
emedan hela frågan genom Andra Kammarens ofvan omförmälda beslut i
anledning af herr O. Nyländers motion för denna riksdag i alla händelser
har förfallit, och utskottet hemställer alltså, på grund af hvad ofvan blifvit
anfördt,

att herr P. J. Anderssons motion icke må till någon
kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 mars 1892.

På utskottets vägnar:
HELMER FALK.