Första lagutslcottets utlåtande Nr 35 (Utlåtande 1933:L1u35 l1u)

Första lagutslcottets utlåtande Nr 35.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 3 april 1933 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Genom en den 3 mars 1933 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 179, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 6 § 1 och 2 mom. rättegångsbalken skola
erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete
eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden
för sådant brott eller för annat brott dömts till fängelse, mistning av ämbete
på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under
ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar
ej under belopp som nu sagts.

2 mom. Utan binder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande eller tilltalad
fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar
och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart
örn penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast saframt det
icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra
kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot utslag, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

Beträffande de skäl, som föranlett förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 9 sami. 1 avd. Nr 35.

Första lagutskottets utlåtande Nr 85.

Nu gällande regler om rätt till fullföljd av brottmål från hovrätt till högsta
domstolen innehållas i 30 kap. 6 § rättegångsbalken, som enligt lag den 14
maj 1915 är av följande lydelse:

6 §.

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete
eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för
brott, som i lag är belagt med straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat äge målsägande eller tilltalad
fullfölja talan mot hovrättens utslag, där målet rörer annat än ansvar
och utslaget därutinnan gått honom emot, dock där i denna del fråga är enbart
örn penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, allenast såframt det
icke är uppenbart, att värdet av vad parten tappat ej uppgår till ettusenfemhundra
kronor. Har tilltalad fällts till böter eller vite, som, ensamt eller i förening
med vad han tappat i penningar eller penningars värde, uppgå till belopp,
som nu sagts, vare honom ej heller förment att fullfölja talan mot utslaget.

3 mom. Allmänt åtal må ej hos Konungen fullföljas av annan, än justitiekanslern
eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

Enligt denna paragraf äger tilltalad, som fällts till böter, fullfölja talan i
högsta domstolen i följande fall, nämligen

där å brottet kunnat följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning
av ämbete på viss tid, d. v. s. där den straffskala som tillämpats innehåller —
förutom böter — jämväl något av nämnda straff,

där bötesbeloppet uppgår till 1,500 kronor,

där bötesbeloppet i förening med vad den tilltalade tappat i penningar eller
penningars värde (t. ex. skadestånd, förbruten egendom) uppgår till 1,500
kronor.

Jämlikt 30 kap. 7 § rättegångsbalken får vid beräkning av värdet av det
tappade hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta som upplupit
efter målets anhängiggörande.

Det må anmärkas, att genom 1915 års lag jämväl infördes en begränsning
av fullföljdsrätten i andra mål än brottmål. I viss överensstämmelse med 2
mom. i 30 kap. 6 § rättegångsbalken gäller sålunda, att hovrätts utslag i dit
fullföljt tvistemål eller ärende rörande penningar eller sådant som kan skattas
i penningar, ej må överklagas, när värdet av vad parten i hovrätten tappat
uppenbarligen icke uppgår till 1,500 kronor.

Principerna för rätten att fullfölja talan från hovrätt till högsta domstolen
ha varit under särskilt övervägande i samband med arbetet å processreformen.

Enligt processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
skulle högsta domstolens uppgift begränsas huvudsakligen till rättsfrågan
och frågan örn målets formella behandling. Hovrättens bedömande av
vad som skulle anses bevisat i målet skulle icke kunna dragas under högsta
domstolens prövning. Högsta domstolen skulle i huvudsak bliva en revisionsinstans.
Sakfrågans undandragande från högsta domstolens prövning beräkna -

Första lagutslcottets utlåtande Nr 35.

des komma att medföra en begränsning av tillströmningen av mål till domstolen
samt föranleda, att handläggningen av målen bleve mindre tidsödande.
Under åberopande härav föreslog processkommissionen, att de år 1915 stadgade
inskränkningarna i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen, vilka
tillkommit i syfte att åvägabringa en av trängande behov påkallad minskning
i domstolens arbetsbörda, skulle såsom onödiga uteslutas i den nya rättegångsordningen.

I propositionen (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för
en rättegångsreform anförde dåvarande departementschefen i fråga örn fullföljdsrätten
till högsta domstolen, att det torde på goda grunder kunna ifrågasättas,
huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt
som den av processkommissionen föreslagna vore för den allmänna uppfattningen
ganska främmande och örn den icke i särskilda fall kunde leda till
resultat som tedde sig för rättskänslan stötande. Säkert vore att en dylik begränsning
skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd vore
för handen. Goda skäl syntes dock tala för en bestämmelse att vid hovrättens
bevisprövning skulle i allmänhet bero, örn ej synnerliga skäl förelage för avvikelse.
Förefintligheten av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till
att parterna avhölle sig från att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till
högsta instansen. Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden
för att hindra en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen.
Erfarenheten hade visat, att de lagstiftningsåtgärder som i detta syfte vidtagits
år 1915 icke vöre tillfyllest. Ytterligare anordningar vore redan nu påkallade,
och behovet därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig
partsförhandling i högsta domstolen. De invecklade och ömtaliga spörsmål som
sammanhängde därmed borde vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till
föremål för ingående utredning. Därvid torde särskilt böra undersökas, huruvida
en begränsning i tillströmningen kunde ernås genom uteslutande från fullföljd
av vissa grupper av mål.

Särskilda utskottet anslöt sig i sitt utlåtande (nr 1) över propositionen till
departementschefens uttalande angående omfattningen av högsta domstolens
prövning. Utskottet yttrade vidare, att på sätt departementschefen anfört särskilda
anordningar syntes vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark
tillströmning av mål till högsta domstolen, en fråga som vid det fortsatta arbetet
på processreformen torde böra bliva föremål för närmare utredning. Vid
behandlingen av frågan huru den föreslagna rättegångsreformen skulle sättas
i verket betonade utskottet jämväl — ehuru detta icke direkt sammanhängde
med en reform av rättegångsväsendet -— att det torde vara lämpligt att
åtgärder snarast vidtoges för nedbringande av den uppkomna arbetsbalansen
i högsta domstolen.

En av utskottets ledamöter uttalade i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten,
att den nuvarande ordningen i detta avseende icke kunde anses tillfredsställande.
Eventuella bestämmelser i syfte att förhindra en alltför stark tillströmning
av mål till högsta domstolen mäste utformas pa sadant sätt, att
grundsatsen om alla medborgares likhet inför lagen icke äventyrades.

Första lagutslcottets utlåtande Nr S5.

En annan ledamot av utskottet ansåg, att fullföljdsrätten till högsta domstolen
borde begränsas till att gälla endast rättsfrågan och frågan örn måls
formella behandling. Örn rätten till fullföljd begränsades på detta sätt, kunde
enligt denne ledamots åsikt den år 1915 införda summa revisibilis utan olägenhet
avskaffas, och ytterligare åtgärder i syfte att hindra tillströmningen till
högsta domstolen bleve överflödiga.

Båda kamrarna godkände utskottets uttalande.

Genom lagen den 24 september 1931 (nr 327) örn ändring i vissa delar
av strafflagen och lagen samma dag (nr 328) angående dagsböter utom strafflagens
område (särskild böteslag), vilka båda lagar trätt i kraft den 1 januari
1932, bar dagsbotssystemet upptagits i vår strafflagstiftning. Enligt 2 kap.
8 § strafflagen som angiver systemets huvudgrunder skola böter ådömas i
dagsböter. Antalet dagsböter skall bestämmas efter brottets beskaffenhet och
vara minst en, högst 120. Dagsboten skall fastställas i penningar till belopp
från och med en till och med 300 kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn
till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska
förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter
jämkas. Produkten av antalet dagsböter och beloppet av varje dagsbot utgör
det bötesbelopp, den sakfallde har att gälda; dock skall minsta bötesstraff
vara 5 kronor, även örn den nämnda produkten skulle utvisa ett lägre bötesbelopp.
Dagsbotssystemet har gjorts tillämpligt för de flesta bötesbrott inom
strafflagen; undantagna äro endast sådana som ansetts utgöra ordningsförseelser.
Enligt den särskilda böteslagen skall dagsbotssystemet tillämpas även
inom specialstraffrätten dock icke beträffande brott, varå straffet är bestämt
efter särskild beräkningsgrund (normerade böter) eller som ej är belagt med
svårare straff än böter högst 300 kronor.

I avgivna utlåtanden över remitterade förslag till dagsbotens införande påpekade
Svea hovrätt och Göta hovrätt, att dagsbotssystemet syntes påkalla
ändring av fullföljdsreglerna i brottmål. I propositionen (nr 188) till 1931
års riksdag angående dagsbotssystemets genomförande yttrade dåvarande departementschefen,
statsrådet Gärde, även. att han funne vad hovrätterna sålunda
anfört värt beaktande men dock icke ansåge sig böra i det sammanhang
upptaga frågan örn revision av bestämmelserna rörande summa revisibilis, helst
en sådan skulle medföra en rubbning av de grunder, å vilka ifrågavarande bestämmelser
vore byggda.

Jämväl ur en annan synpunkt än den nu berörda har fråga väckts örn ändring
i gällande bestämmelser angående fullföljd i bötesmål. I en den 3 mars
1931 — före dagsbotsreformens genomförande — dagtecknad skrivelse till
Kungl. Majit har statens organisationsnämnd, under hänvisning till den stigande
arbetsbalansen i högsta domstolen, ifrågasatt vidtagande av vissa åtgärder
i syfte att begränsa tillströmningen av mål till domstolen. I den ifrågavarande
framställningen har nämnden anfört, bl. a.:

Orsaken till den avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare
år torde säkerligen främst vara att finna i den ökade tillströmningen av dels

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

skiftesmål och dels mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och
vägtrafikstadgan, huvudsakligast s. k. automobilmål.

Efter att ha avgivit visst förslag i fråga örn skiftesmålen anförde nämnden
beträffande automobilmålen, bl. a.:

På grund av den nya trafiklagstiftningen av den 20 juni 1930 vilken trätt
i kraft i och med 1931 års ingång kunde förväntas en ytterligare stegring
av antalet av de till högsta domstolen fullföljda automobilmålen.
Den nya vägtrafikstadgans 16 § vilken innehölle straffbestämmelserna för
förseelser mot de i stadgan givna föreskrifterna innehölle bl. a., att där omständigheterna
vore försvårande och förseelsen skett vid framförande av motorfordon,
straffpåföljden kunde bliva frihetsstraff. Motsvarande paragraf i
den förut gällande vägtrafikstadgan hade icke innehållit annan strafform
än böter. En följd av den sålunda vidtagna ändringen i strafflatituden syntes
bliva, att för varje fall, då en tilltalad blivit enligt 16 § i den nya stadgan
dömd till bötesstraff för förseelse vid framförande av motorfordon, den
dömde, i motsats till vad förut varit fallet, jämlikt bestämmelserna i 30 kap.
6 § rättegångsbalken ägde fullfölja talan i målet till högsta domstolen.

Enligt nämndens mening vore det önskvärt att undvika den kraftiga ökning
i tillströmningen av kriminella besvärsmål till högsta domstolen som syntes
bliva en följd av berörda ändring i straffskalan för ifrågavarande slag av
brott och som kunde komma att medföra väsentlig ökning av arbetsbalansen
till men för rättsskipningen. Där allenast böter ådömts, torde icke heller föreligga
något sakligt skäl för att låta målen i större utsträckning än dittills komma
under högsta domstolens bedömande.

De åtgärder som borde vidtagas kunde tänkas ske genom ändring av de allmänna
fullföljdsreglerna. Därvid torde i första hand böra övervägas att begränsa
fullföljdsrätten i allmänhet till de fall, då frihetsstraff verkligen tilllämpats.
Därest en sådan åtgärd ur synpunkter som läge utom nämndens bedömande
kunde vara ägnad att väcka betänkligheter, kunde en stegring av de
inkommande målens antal till ej oväsentlig del förhindras, örn person som
ådömts böter tillerkändes fullföljdsrätt allenast i de fall, där frihetsstraff inginge
i straffskalan oavsett örn försvårande omständigheter förelåge.

Genom kungl, förordning den 19 juni 1931 har efter organisationsnämndens
uttalande viss mindre ändring av 16 § i vägtrafikstadgan vidtagits.

Rörande antalet till högsta domstolen under åren 1923—1932 inkomna mål
samt domstolens arbetsbalans må hänvisas till en i propositionen intagen tabell.

Av tabellen framgår, att under de sista åren antalet inkomna revisionsmål
sjunkit, varemot antalet inkomna besvärs- och underställningsmål stigit högst
betydligt. Den totala balansen, som under åren 1928—1930 uppgick till cirka
1,000 mål men under år 1931 sjönk till 920 mål, har under år 1932 åter närmat
sig tusentalet. I propositionen anmärkes även, att antalet ansökningar
och ärenden (ansökningar örn tillstånd till talans fullföljande, örn nåd, örn resning
eller återbrytande av dom o. s. v.) synes vara statt i kraftig ökning.
Antalet inkomna ansökningar och ärenden utgjorde åren 1923—1925 respektive
541, 526 och 514 men uppgick åren 1930—1932 till respektive 743, 813
och 1,072. Ökningen kommer företrädesvis på nådeansökningarna. Statistiska
centralbyråns uppgifter angående av högsta domstolen under de olika åren
handlagda nådeansökningar utvisa, att antalet personer för vilka sökts nåd

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

utgjorde åren 1923—1925 respektive 384, 359 och 369 samt åren 1930 och 1931
respektive 495 och 636.

Beträffande särskilt automobilmålen må nämnas, att antalet till högsta domstolen
fullföljda dylika mål åren 1926, 1928, 1930, 1931 och 1932 utgjorde
respektive 28, 55, 73, 96 och 194.

Till motivering av nu föreliggande förslag till ändring av fullföljdsreglerna
i brottmål anför föredragande departementschefen i propositionen:

»Vid behandlingen av 1932 års statsverksproposition, andra huvudtiteln, har
dåvarande departementschefen framhållit (sid. 7), att vissa av honom berörda
frågor örn ändring i bestämmelserna rörande fullföljd av talan till högsta domstolen
— bland dem frågan örn fullföljd av talan angående bötesstraff — borde
göras till föremål för särskild utredning. Sistnämnda fråga, som sammanhänger
med dagsbotsreformens genomförande och synes vara av den art att dess
avgörande ej bör anstå, har numera varit föremål för utredning inom justitiedepartementet.
Genom upptagande av denna mera brådskande fråga till omedelbar
behandling har jag icke tagit ställning till spörsmålet, huruvida och i så
fall vid vilken tidpunkt en mera genomgripande revision av bestämmelserna angående
fullföljd till högsta domstolen bör komma till stånd.

Enligt 30 kap. 6 § rättegångsbalken äger tilltalad, som av hovrätten fällts
till ansvar för ett brott varå ej kan följa strängare straff än böter, fullfölja
talan till högsta domstolen, örn de ådömda böterna uppgå till 1,500 kronor.
Har han fällts till böter som understiga detta belopp, får han icke söka ändring
i utslaget, med mindre målet rört jämväl annat än ansvar samt böterna
i förening med vad han i denna del tappat uppgå till nämnda belopp. Såvitt fråga
är örn brott varå böterna skola ådömas i dagsböter, leder denna regel till det resultat,
att en förmögen person vars straff bestämmes till 15 dagsböter å 100
kronor kan gå vidare till högsta domstolen, medan en mindre förmögen som
dömes — för samma eller annat brott -— till samma antal dagsböter icke får
överklaga utslaget, enär dagsboten för hans del fastställes till endast exempelvis
10 kronor. En ändring varigenom denna olikhet inför lagen undanröjes är
ofrånkomlig. Det måste emellertid framhållas, att en fullt invändningsfri fullföljdsregel
för bötesmålen för närvarande knappast torde stå att erhålla. Örn
varje regel som inskränker fullföljdsrätten gäller väl att den understundom
kan komma att framstå såsom stel och i det föreliggande särskilda fallet otillfredsställande.
Men här tillkomma särskilda omständigheter, beroende dels på
tillvaron i vår strafflagstiftning av två särskilda bötessystem, dels ock på det
sammanhang som enligt 30 kap. 6 § 2 mom. rättegångsbalken finnes mellan
fullföljdsrätten i brottmål och summarevisibilisregeln för tvistemål.

Att en ändring i gällande fullföljdsregler icke bör gå i sådan riktning, att
antalet mål med fullföljdsrätt till högsta domstolen skulle komma att ökas,
torde tydligt framgå av de förut lämnade uppgifterna angående domstolens
arbetsbörda. Dessa uppgifter visa, att tillströmningen av mål och ärenden
till domstolen för närvarande är så omfattande att arbetsbalansen, vars snara
avarbetande med hänsyn bland annat till den kommande processreformen är ett

Första lagutskottets utlåtande Nr 85.

önskemål för att ej säga en nödvändighet, tenderar att växa. En lagändring
som skulle komma att öka tillströmningen av mål måste i detta läge anses utesluten.
Såsom organisationsnämnden framhållit torde tvärtom ändringar böra
vidtagas till minskande av arbetsbördan. Dylika ändringar äro efter dagsbotssystemets
införande så mycket mera angelägna som dagsbotssystemet
kan förväntas komma att medföra en ökning av antalet mål däri böterna uppgå
till 1,500 kronor och således med nu gällande fullföljdsregler jämväl en ökning
av tillströmningen av bötesmål till högsta domstolen.

På grund av ökningen av antalet nådeansökningar har ånyo upptagits till
övervägande den tidigare vid olika tillfällen behandlade frågan örn inskränkning
av högsta domstolens befattning med dessa ansökningar. Anledning torde
icke finnas att i detta sammanhang närmare ingå på nämnda fråga. Men det
må anmärkas, att de åtgärder, som kunna tänkas bliva vidtagna beträffande
nådeärendena, knappast lära få någon betydelse för de allra närmaste åren.

Organisationsnämnden har i fråga örn de allmänna fullföljdsreglerna uttalat,
att det i första hand borde övervägas att begränsa fullföljdsrätten i brottmål
till de fall då frihetsstraff tillämpats, samt i andra hand ifrågasatt, att
den som ådömts böter skulle tillerkännas fullföljdsrätt allenast i de fall där frihetsstraff
ingår i straffskalan oavsett örn försvårande omständigheter föreligga.
Vad angår nämndens senare förslag kan anmärkas, att läget efter dagsbotssystemets
införande är åtminstone i viss mån ett annat än det var då
förslaget framkom.

Nämndens förslag att från fullföljdsrätt utesluta dem vilka dömts allenast
till böter skulle uppenbarligen, örn det genomfördes, avlägsna den olikhet som
på sätt förut anmärkts för närvarande består mellan mer och mindre välsituerade,
och förslaget är bland nu tänkbara det som kan förväntas medföra den
största arbetsbesparingen för högsta domstolen. Emellertid torde emot ett
sådant förslag invändas, att en person som dömts för ett så grovt brott att därå
kan följa frihetsstraff ej bör förvägras att få sin sak prövad i högsta instansen,
samt att denna möjlighet ej heller bör berövas den som dömts till ett högt
bötesstraff, varvid kan åberopas att den som är part i tvistemål äger fullfölja
talan till högsta domstolen så snart värdet av det tappade uppgår till 1,500
kronor.

Vad först angår invändningen att alla brott varå kan följa frihetsstraff
böra, även örn straffet i det särskilda fallet stannat vid böter, få fullföljas till
högsta domstolen — av det skäl att dessa brott skulle anses mera ''vanhedrande’
än brott med allenast lägre straff — må erinras om vad i denna fråga anfördes
av dåvarande chefen för justitiedepartementet i propositionen till 1915 års riksdag
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken. Såsom
därvid framhölls synes nämnda synpunkt icke kunna frånkännas berättigande
i fråga örn brott av den grövre beskaffenhet att de kunna medföra
straffarbete — exempelvis bedrägeribrott — men den torde näppeligen äga giltighet
när i straffskalan icke ingår svårare straff än fängelse. Det lärer
således ej vara lämpligt att avskära fullföljdsrätten i sådant fall då någon
dömts — låt vara blott till ett ringa bötesbelopp —- för ett brott av det förra

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

slaget. Däremot torde icke finnas skäl för ett bibehållande av den ovillkorliga
fullföljdsrätten vid brott som ej kunna medföra strängare straff än fängelse.
IVad angår dessa brott synes avseende böra fästas vid det i det särskilda fallet
ådömda straffet. Och befogade invändningar torde icke kunna riktas mot att
fullföljdsrätt i regel uteslutes, därest straffet för ett brott av det nu ifrågavarande
lindrigare slaget stannat vid böter. Örn en sådan ändring genomföres,
tillgodoses det av organisationsnämnden uttalade och förvisso synnerligen välgrundade
önskemålet att begränsa tillströmningen till högsta domstolen av
mål som gälla vanliga trafikförseelser.

Vid bestämmande av fullföljdsrätten synes man emellertid icke kunna underlåta
att fästa visst avseende vid bötesstraffets storlek. Särskilt må erinras
att normerade böter kunna uppgå till mycket höga belopp, och vid bestämmandet
av dylika böter fästes intet eller mycket ringa avseende vid betalningsförmågan.
Fullföljdsgränsen i tvistemål — 1,500 kronor — kan visserligen
icke anses beteckna någon allmängiltig gräns mellan det ur ekonomisk
synpunkt mer och mindre betydelsefulla. Då summarevisibilisregeln tillkom
var läget sådant, att man stod inför nödvändigheten att vidtaga åtgärder som
begränsade tillströmningen av mål till högsta domstolen. Vad angår framför
allt tvistemålen kom valet att stå mellan följande utvägar: den ena att från
fullföljd utesluta mål i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande
(konforma) domar, den andra att begränsa fullföljden i tvister som
uteslutande röra penningar eller penningars värde till sådana fall då tvisteföremålets
värde uppgår till ett visst i lagen angivet belopp (summa revisibilis).
Företräde gavs åt den senare utvägen, och då det ansågs att summa revisibilis,
för att den erforderliga begränsningen i tillströmningen av mål till högsta domstolen
skulle komma till stånd, måste bestämmas till ett icke allt för lågt belopp,
sattes gränsen vid 1,500 kronor. Huruvida det är av större eller mindre vikt för
en part som blivit av hovrätten ålagd att betala t. ex. 1,400 kronor att han icke
får söka ändring i domen, kan ej avgöras uteslutande efter allmänna grunder.
På frågans bedömande inverka partens ekonomiska ställning och andra omständigheter,
som hänföra sig till det särskilda fallet. Det förhållande att fullföljdsgränsen
i tvistemål som röra penningar eller penningars värde på sätt angivits
bestämts till 1,500 kronor torde således icke medföra, att beträffande fullföljdsrätten
för tilltalad som dömts till böter måste uppställas liknande regel. Att helt
bortse från bötesstraffets storlek torde dock icke vara lämpligt. En synpunkt
som i detta sammanhang jämväl må framhållas är den, att högsta domstolen
bör bliva i tillfälle att sörja för nödig rättsenhet vid bestämmande av bötesstraff
— en uppgift som särskilt under de första åren efter dagsbotsreformens genomförande
måste anses angelägen. Det kan ifrågasättas, huruvida högsta domstolen
skulle erhålla tillräckligt material för fyllande av denna uppgift, därest
alla nu ifrågavarande bötesmål stannade i hovrätterna. Fullföljdsrätt torde således
böra medgivas då fråga är örn högre bötesstraff. Härvid måste olika regler
finnas för dagsböter och för böter som utdömas omedelbart i penningar. Beträffande
dagsbotsområdet bör fullföljdsrätten tydligen bestämmas efter antalet
dagsböter, vilket betecknar brottets svårhetsgrad. iVar inom skalan från en

Första lagutskottets utlåtande Nr 85.

till och med 120 dagsböter fullföljdsgränsen skall sättas, kan naturligtvis vara
föremål för olika meningar. Då dagsbotssystemet är en nyhet för våra domstolar,
synes emellertid gränsen ej böra sättas för högt. Jag har med hänsyn härtill
funnit mig böra förorda, att den som för ett brott dömes till 60 dagsböter eller
däröver skall få gå vidare till högsta domstolen. Då det särskilda brottets svårhetsgrad
skall vara bestämmande för rätten att söka ändring i högsta instansen,
bör vid avgörande av fullföljdsfrågan sammanläggning ej få äga rum mellan
flera bötesstraff, vilka vart för sig understiga men tillhopa uppgå till eller
överstiga 60 dagsböter. Fullföljdsrätt skall alltså icke tillkomma den som dömts
för ett brott till 40 dagsböter och för ett annat brott till 20 dagsböter. Vad
angår böter som ådömts omedelbart i penningar torde anledning icke finnas
att för närvarande frångå regeln, att fullföljdsrätt inträder så snart bötesbeloppet
uppgår till 1,500 kronor; dock bör tydligen här gälla detsamma som i
fråga örn dagsböter, att sammanläggning mellan olika bötesstraff ej får äga
rum vid fullföljdsfrågans avgörande. Endast den som för ett brott dömts till
minst 1,500 kronor omedelbart i penningar får fullfölja, ej den som dömts för
ett brott till 1,000 kronor och för ett annat till 500 kronor. Av det sagda
följer, att jämväl sammanläggning mellan dagsböter och böter omedelbart i
penningar skall vara utesluten.

För de fall då brottmål rörer annat än ansvar och hovrättens utslag därutinnan
gått den tilltalade emot gäller vad som finnes stadgat i 80 kap. 6 §
2 mom. första punkten rättegångsbalken. Örn i den del av målet vilken
icke rörer ansvar fråga är — helt eller delvis — örn annat än penningar
eller sådant som kan skattas i penningar, får hovrättens utslag alltid överklagas.
Där i nämnda del fråga är enbart örn penningar eller sådant som kan
skattas i penningar, tillämpas samma regel som i tvistemålen, d. v. s. fullföljdsrätten
beror av det tappades värde; uppgår detta värde till 1,500 kronor finnes
fullföljdsrätt, i motsatt fall stannar målet i hovrätten. Det mest praktiska
fall som är att hänföra under nyssnämnda lagrum torde vara det, att i målet
är fråga om skadestånd. En tilltalad som ålagts utgiva skadestånd uppgående
till 1,500 kronor äger enligt detta lagrum alltid fullföljdsrätt, även örn han ej
med hänsyn till honom ådömt ansvar skulle få överklaga hovrättens utslag.
Härutinnan lärer nu ej böra vidtagas någon ändring. Så länge en målsägande
som i skadeståndsfråga tappat 1,500 kronor får klaga i högsta instansen, torde
denna rätt ej heller böra förvägras en tilltalad som i skadestånd skall utgiva
enahanda belopp. För övrigt må anmärkas, att det i vissa fall kan vara
synnerligen tvivelaktigt örn grunden för ett skadestånd är civil eller kriminell.
Därest i fråga örn skadestånd gällde olika regler för fullföljdsrätten i tvistemål
och i brottmål, skulle i sådana fall som de nyss antydda den tilltalades
klagorätt komma att bero därav huruvida skadeståndet rubricerades på ena
eller andra sättet.

Därest såsom förut angivits sammanläggning mellan olika bötesstraff icke
skall förekomma vid prövning av fullföljdsrätten, är det en nödvändig konsekvens,
att den sammanläggning, vilken vid avgörande av fullföljdsfrågan i
brottmål som röra jämväl annat än ansvar för närvarande jämlikt 6 § 2 mom.

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 9 sami. 1 avd. Nr 85.

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 85.

2 punkten är tillåten mellan böter och vad den tilltalade tappat i penningar
eller penningars värde, icke vidare skall äga rum.

För närvarande gäller såsom regel att den som med hänsyn till utgången
i någon del av målet är berättigad till fullföljd äger påkalla högsta domstolens
prövning av målet i dess helhet. Härutinnan är ej avsett att nu göra någon
ändring. Den som i ett mål, vilket gäller två brott, för det ena brottet dömes till
60 dagsböter och för det andra till 10 dagsböter skall alltså äga fullfölja talan
mot utslaget även såvitt angår det senare brottet. På samma sätt örn i målet
är fråga jämväl om annat än ansvar; har den tilltalade ålagts att utgiva 1,500
kronor i skadestånd, får han fullfölja talan mot hovrättens utslag även i övrigt
oavsett storleken av det ådömda straffet.

Bestämmes den tilltalades fullföljdsrätt på sätt nu angivits, komma tydligen
åtskilliga bötesmål att bliva föremål för högsta domstolens prövning, och
anmärkning torde således icke kunna riktas mot förslaget ur den förut berörda
synpunkten, att högsta domstolen bör bliva i tillfälle att sörja för nödig rättsenhet
vid bestämmande av bötesstraff. För övrigt må i detta sammanhang
erinras, att tilltalad liksom annan enskild part jämlikt 30 kap. 13 § rättegångsbalken
kan erhålla särskilt tillstånd till talans fullföljande, örn det för
enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att hans talan
varder prövad av högsta domstolen. Samma möjlighet finnes, där den tilltalade
visar, att talans fullföljande för honom skulle hava synnerlig betydelse
utöver det mål varom är fråga.

De i 30 kap. rättegångsbalken stadgade inskränkningarna i rätten att fullfölja
talan mot hovrätts utslag gälla jämväl utslag som meddelats av krigsöverdomstol.
En tilltalad som enligt strafflagen för krigsmakten dömts till
disciplinstraff eller böter — under 1,500 kronor — äger alltså, bortsett från
det fall att målet rörer jämväl annat än ansvar, icke fullfölja talan till högsta
domstolen med mindre å brottet kunnat följa svårare straff. Örn 30 kap. 6 §
rättegångsbalken erhåller det nya innehåll i fråga örn tilltalads fullföljdsrätt
som förut angivits, kommer detta för krigsrättsmålens del att betyda, att
den ovillkorliga fullföljdsrätten bibehålies vid brott som kunna medföra straffarbete,
varemot vid övriga brott det ådömda straffet blir avgörande. Har
detta stannat vid disciplinstraff eller dagsböter under 60, får talan icke fullföljas
till högsta domstolen.

Frågan vilken inverkan ändringarna skulle kunna få på tillströmningen
av mål till högsta domstolen torde ej kunna med någon högre grad
av exakthet besvaras. Dagsbotssystemet har varit i tillämpning allenast
sedan 1932 års ingång och det lärer vara mycket vanskligt att verkställa någon
beräkning för framtiden av det årliga antalet i hovrätterna avgjorda mål,
däri för brott varå ej kan följa strängare straff än fängelse ådömas dagsböter
ej under 60. Man torde emellertid kunna räkna med att så högt bötesstraff
mera sällan skall komma till användning. I varje fall måste ändringarna vid
jämförelse med nu gällande fullföljdsregler medföra en begränsning i tillströmningen
av bötesmål. För att erhålla någon grund för beräkning av storleken
av denna begränsning har verkställts en undersökning av de under åren
1931 och 1932 av högsta domstolen avgjorda bötesmålen. Av Undersöknin -

Första lagutskottets utlåtande Nr 85.

gen framgår, att ett femtiotal av de vartdera året avgjorda bötesmålen skulle
hava stannat i andra instans, örn den ovillkorliga fullföljdsrätten varit förbehållen
brott som kunnat medföra straffarbete, samt sammanläggning enligt
6 § 2 mom. 2 punkten ej fått äga rum. Det kan vidare förtjäna nämnas, att bötesbeloppet
uppgick till 1,500 kronor eller mera i allenast 9 av de under år
1931 avgjorda bötesmålen. Motsvarande siffra för år 1932 är 5 mål.

I enlighet med de grunder som nu angivits har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken.

Förslaget jämställer i fullföljdshänseende avsättning med straffarbete samt
mistning av ämbete på viss tid med fängelse.

Där någon ådömts vite såsom straff och vitet fastställts i dagsböter, är
i fråga örn fullföljdsrätten att tillämpa vad förslaget innehåller örn fullföljdsrätt
för den som för ''annat brott’ dömts till dagsböter. Beträffande fullföljdsrätten
för den som ådömts vite omedelbart i penningar bör -— vare sig vitet
är att anse såsom straff eller såsom tvångsmedel — tillämpas samma regel
som gäller när någon för ''annat brott’ dömts till böter omedelbart i penningar.
Då den för dylikt fall föreslagna bestämmelsen måhända icke skulle anses
tillämplig där någon ådömts vite såsom tvångsmedel, torde erfordras ett
kompletterande stadgande. Detta har givits det innehåll, att tilltalad skall
äga fullföljdsrätt jämväl där han blivit fälld till vite omedelbart i penningar
ej under 1,500 kronor.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan anmärkning.

I likhet med departementschefen finner utskottet det vara ofrånkomligt, att
med anledning av dagsbotssystemets införande i vår rätt en ändring vidtages
beträffande reglerna örn rätt att fullfölja talan från hovrätten till högsta domstolen
i brottmål. Det torde likaledes vara nödvändigt, att denna ändring vidtages
på sådant sätt att högsta domstolens arbetsbörda icke ökas. Vid lösningen
av detta spörsmål, som med hänsyn till de allmänna grunderna för fullföljdsreglerna
i 30 kap. rättegångsbalken erbjuder avsevärda svårigheter, stå
givetvis olika möjligheter till buds.

Vidkommande först omfattningen av nu ifrågavarande förslag påkalla föreliggande
skäl till ändring av fullföljdsreglerna i brottmål icke någon inskränkning
av åklagares eller målsägandes fullföljdsrätt. Utskottet finner det sålunda
riktigt, att förslaget begränsats till att avse allenast reglerna örn den
tilltalades rätt att fullfölja talan till högsta instans.

I fråga örn den tilltalades fullföljdsrätt gäller för närvarande att den, som
bivit sakfälld eller ställd under framtiden för brott, som i lag är belagt med
straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning av ämbete på viss tid, äger
rätt att fullfölja talan till högsta domstolen oavsett beskaffenheten av det
straff, som i det särskilda fallet ådömts honom. Förslaget inskränker den
grupp av mål, då den tilltalade äger dylik ovillkorlig fullföljdsrätt, till sådana
fall, då han blivit sakfälld eller ställd under framtiden för brott, som i lag är
belagt med straffarbete eller avsättning. Och beträffande de fall, då i strafflatituden
för brottet i fråga icke ingår strängare straff än fängelse eller mist -

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr S5.

ning av ämbete på viss tid, föreslås i stället, att storleken av det straff, som
den tilltalade ådömts, skall vara avgörande. I fråga örn den senare gruppen
av mål skall sålunda enligt förslaget rätt att fullfölja talan mot bovrättens
utslag föreligga endast när den tilltalade i det särskilda fallet dömts till fängelse,
mistning av ämbete på viss tid, dagsböter ej under 60 eller böter omedelbart
i penningar ej under 1,500 kronor. Härmed har jämställts det fall, att en person
blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp, som nyss sagts.
Av de angivna reglerna har ansetts böra följa avskaffande av den sammanläggning,
som vid avgörande av fullfölj dsfrågan för närvarande skall ske av
flera bötesstraff eller av böter och annat, som den tilltalade tappat i penningar
eller penningars värde.

De sålunda föreslagna bestämmelserna synas utskottet innebära en skälig
avvägning mellan de olika intressen, som böra beaktas. Vad angår gränsdragningen
mellan å ena sidan brott, i fråga om vilka fullföljd medgives oavsett
storleken av det i det särskilda fallet ådömda straffet, och å andra sidan brott,
där fullföljdsrätten skall bero av det utmätta straffet, må framhållas, att beträffande
en del brott — exempelvis snatteri — som enligt förslaget äro att
hänföra till den senare gruppen, väl kunna anföras vissa skäl för en ovillkorlig
fullföljdsrätt. Emellertid har utskottet funnit dessa skäl icke kunna tillmätas
den betydelse, att utskottet ansett sig böra ifrågasätta något undantag
för vissa särskilda brott från de föreslagna bestämmelserna. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra örn de möjligheter, som förefinnas, att erhålla dispens
för fullföljande av talan i fall då fullföljd eljest ej må äga rum. Dylik dispens
må beviljas när det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt att talan varder prövad av högsta domstolen samt jämväl när
talans fullföljande för den tilltalade skulle ha synnerlig betydelse utöver det
mål, varom fråga är. Det synes utskottet, att dispensreglerna kunna öppna
tillfälle till fullföljd i alla sådana fall, då det måste anses vara av verkligt
intresse för den tilltalade att målet blir föremål för prövning i högsta instansen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 april 1933.

På första lagutskottets vägnar:

A. AKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Norling, Svenson i Eskhult,
Bissmark, Forssell*, Ehrnberg och Jonsson i Lycksele; samt

från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Sjögren*, fru Östlund,
herrar Johanson i Huskvarna* och Johansson i Bro, fröken Wellin samt herrar
Björling och Johnsson i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330872