Första lagutslcottets utlåtande Nr 2Q (Utlåtande 1934:L1u26 l1u)

Första lagutslcottets utlåtande Nr 2Q.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1934 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av straffpåföljd
för spridande av kännedom om straffad persons
sonade brott.

Första lagutskottet har till behandling förehaft de inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motionerna nr 159 och 160 i första kammaren av
herr Elof Andersson m. fl. samt motionerna nr 294 och 295 i andra kammaren
av herr Erlander m. fl.

Uti motionerna nr 159 i första kammaren och nr 294 i andra kammaren, vilka
äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Konungen hemställa örn utredning örn sådan ändring av 16 kap. strafflagen,
att straff inträder dels om någon i skymflig avsikt tillvitar annan brott, därför
han redan straff undergått, och dels om tillvitande för brott sker 10 år
efter det att straffet undergåtts.

Uti de två övriga motionerna, vilka ävenledes äro sinsemellan likalydande,
har yrkats, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Konungen hemställa
örn utredning örn sådan ändring av tryckfrihetsförordningen som påkallas av
de ovan föreslagna ändringarna av 16 kap. strafflagen.

Beträffande de skäl, som föranlett ifrågavarande yrkanden, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

I 16 kap. strafflagen meddelas bestämmelser örn falsk angivelse och »annan
ärekränkning». Bland de brott som enligt kapitlet äro att hänföra till ärekränkning
märkas de s. k. förtalsbrotten, som bestraffas uti 7 och 8 §§ i kapitlet.
Enligt den förra paragrafen skall den, som muntligen eller i skrift, den
han utsprider eller låter utsprida, beljuger annan i ty att han av arghet pådiktar
honom bestämt brott eller visst slag av brott, dömas, örn dödsstraff,
straffarbete över två år eller ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas kunnat
följa å det pådiktade brottet, till straffarbete i högst två år eller fängelse
i högst sex månader och, i annat fall, till fängelse i högst sex månader eller
böter. Detsamma gäller örn den som av arghet utsprider sådan ärekränkande
dikt eller ock eljest så förfar, att den som är oskyldig må hållas för skyldig.
Prövas brott, som i paragrafen sagt är, ha skett av obetänksamhet, må ej i något
fall dömas till svårare straff än fängelse i sex månader. — Utsätter man,
i avsikt såsom i 7 § sägs, emot annan rykte om gärning eller last, som ej efter
lag är straffbar men eljest är menlig för hans ära, goda namn och medborgerliga
anseende, yrke, näring eller fortkomst, eller fortsprider man av arghet
sadant av annan utsatt rykte, skall enligt 8 § dömas till fängelse i högst sex
månader eller böter.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

För tillämpningen av nu nämnda paragrafer är det av synnerlig betydelse
i vad mån den som tilltalas enligt någondera paragrafen har möjlighet att till
sitt fredande visa att den eller de uppgifter, han lämnat, äro sanningsenliga.
Härom stadgas i 13 §.

Enligt denna paragraf må den som för ärekränkning tilltalas ej till sitt fredande
framställa bevisning örn sanningen av sådant tillmäle som i 8 § sägs.
Är tillmäle gjort örn bestämt brott eller visst slag av brott och vill den tilltalade
styrka, att den, emot vilken tillmälet gjordes, är till sådant brott saker,
skall han visa »laga dom därå». Har brottet ännu icke varit under åtal eller
under prövning i fråga örn skadestånd, då skall, därest den för ärekränkning
tilltalade det vill och han själv är målsägande eller har rätte målsägandens
uppdrag till talan eller ock brottet hörer under allmänt åtal och såframt tid
till sådant eller till talan örn skadestånd ej är försutten, domstolen lägga den
tilltalade tid före att visa, att lagligt åtal då blivit anställt eller påkallat eller
att målsägandens talan örn skadestånd är anhängiggjord, och huru däröver
slutligen dömt blivit. Ej må till befrielse från ansvar för tillmäle örn brott
annan bevisning vara tillåten.

Enligt praxis har, trots sista punkten i 13 §, bl. a. ansetts, att då i åtal, som
den för falsk beskyllning tilltalade anställt, förklarats att emot den beskyllde
förekommit bindande omständigheter och liknelser ehuru ej full bevisning örn
brottet, kunde ansvar för beskyllningen ej ådömas.

Förutom förtalsförbrytelserna straffas i 16 kap. strafflagen bland annat
även s. k. injurier. Enligt 9 § skall den, som förolämpar annan med smädligt
yttrande i tal eller skrift eller med hotelse eller annan gärning som missfirmlig
är, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader om det sker å
tid, ort eller sätt, att ärekränkningen väcker synnerligt uppseende. Enligt
11 § skall för smädliga yttranden, hotelser eller missfirmliga gärningar i andra
fall, än förut sagda äro, dömas till böter.

Förutnämnda bestämmelser äro icke i och för sig tillämpliga med avseende
å uppgifter eller påståenden som intagas i tryckt skrift. Enligt § 3 11 :o
tryckfrihetsförordningen skola emellertid angripelser mot enskild man, vilka
å ära gå eller för dess borgerliga namn och rykte förklenliga äro, straffas
enligt allmän lag. Härigenom bliva ifrågavarande bestämmelser i 16 kap.
strafflagen tillämpliga även när ärekränkning sker i tryckt skrift.

Det torde vara allmänt erkänt, att frågan i vad mån lagstiftningen bör
bestraffa handlingar som angripa äran är av synnerligen ömtålig natur. Frågan
har även reglerats på mycket skiftande sätt i olika länder.

Den svenska strafflagen kan sägas på detta område innehålla ganska omfattande
straffbestämmelser. I fråga örn den närmare innebörden av dessa
framgår av redogörelsen härovan, att lagen skiljer mellan förtalsbrotten å ena
samt s. k. injurier å andra sidan. Inom förtalsbrottens grupp ha därjämte i
lagen till särskild behandling upptagits beskyllningar för bestämt brott eller
visst slag av brott. Har någon blivit åtalad för en dylik beskyllning må han
till sitt fredande från ansvar föra bevisning örn beskyllningens sanningsen -

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 86.

lighet. I allmänhet är det härvid erforderligt att han förebringar lagakraftvunnen
dom, varigenom motparten förklarats skyldig till brottet eller brotten
i fråga. Beträffande annan ärekränkning än beskyllning för bestämt brott eller
visst slag av brott är däremot sanningsbevisning icke tillåten.

Det bar icke sällan gjorts gällande, att den avvägning mellan olika intressen,
som innefattas i nu anförda regler örn tillåtligheten av sanningsbevis, är
otillfredsställande. Enligt en ganska utbredd mening torde sålunda anses, att
lagen i alltför hög grad skyddar den mot vilken en viss beskyllning riktas
och således giver sanningsbeviset ett allt för begränsat utrymme. Förevarande
motioner vilja däremot i visst avseende ytterligare inskränka sanningsbeviset.
''. Motionärerna avse härvid det fall att någon utsprider uppgift örn
brott som en person begått och för vilket han redan utstått straff. Enligt motionärernas
förslag borde den som utspritt uppgiften, även örn den är sann, icke
gå fri från straff, örn utspridandet skett i skymflig avsikt eller en längre
tid efter det straff för brottet avtjänats.

De anmärkningar som sålunda ur motsatta synpunkter riktats mot reglerna
örn sanningsbevis i ärekränkningsmål äro i och för sig ett vittnesbörd örn de
stridiga intressen som uti förevarande avseende bryta sig mot varandra. I
själva verket torde dessa anmärkningar beröra en fråga som är av grundläggande
betydelse för gestaltningen av bestämmelserna om ärekränkning över
huvud.

Motionärernas ifrågavarande förslag berör emellertid ytterligare ett problem,
som hör till de mest svårlösta, när det gäller att avgränsa det straffbara
området för ärekränkning, nämligen frågan om den betydelse som skall
tillerkännas avsikten med en framställd beskyllning. Av utskottets redogörelse
härovan för nu gällande straffbestämmelser framgår, att de subjektiva
rekvisiten »arghet» och »obetänksamhet» äro av stor betydelse för tillämpligheten
av straffbestämmelserna i 16 kap. 7 och 8 §§ strafflagen. Ingenstädes
i lagtexten omnämnes däremot något rekvisit som kan sägas motsvara vad motionärerna
få anses åsyfta med uttrycket »skymflig avsikt». Det bör dock
framhållas, att den tankegång, på vilken motionärernas förslag i denna del
vilar, icke är främmande för vare sig doktrin eller praxis. Utskottet åsyftar
de fall, då en person, som tillvitat annan ett brott, väl kan gå fri från ansvar
enligt 7 §, på den grund att han fullgjort bevisning örn tillvitelsens sanningsenlighet,
men dock dömes till ansvar jämlikt 9 eller 11 §, enär beskyllningen
framställts på ett sätt som kan anses i och för sig ärekränkande (injuriöst).
Vad nu anförts är uppenbarligen även tillämpligt då den, mot vilken beskyllningen
riktats, redan utstått sitt straff för brottet.

Härav framgår, att motionärernas önskemål uti icke oväsentlig utsträckning
kunna anses redan tillgodosedda i lagtillämpningen. I vad mån det är möjligt
att i lagstiftningen ytterligare tillmötesgå desamma är synnerligen vanskligt
att bedöma. Å ena sidan måste härvid beaktas människors krav att i viss omfattning
erhålla kännedom örn varandra, men å andra sidan är det tydligt att
detta krav måste underkastas en viss begränsning. Sålunda bör bland annat
hänsyn tagas till att den som avtjänat straff för brott i görligaste mån skyd -

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

das från det lidande och den minskade försörjningsmöjlighet som ett blottande
av hans föregående medför. Sistnämnda intresse framträder icke minst under
den närmaste tiden efter frigivningen. Den förskjutning, som motionärerna
påyrka i den nuvarande avvägningen mellan allmänhetens och straffade
personers intressen, berör enligt vad utskottet visat grundläggande frågor i
ärekränkningskapitlet. Enligt utskottets mening är det icke möjligt att,
i den mån den gällande rätten uti ifrågavarande avseende må anses otillfredsställande,
genomföra någon ändring utan att bestämmelserna örn ärekränkning
över huvud underkastas en genomgripande omarbetning. Det är känt,
att vederbörande departementschef har för avsikt att utan dröjsmål söka efter
hand åstadkomma en omfattande revision av strafflagen. Därvid kommer
uppenbarligen även lagstiftningen örn ärekränkning att underkastas erforderlig
granskning.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 mars 1934.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Bissmark, Norling, Svenson i Eskhult,
Ohman*, Wagnsson, Wijkström* och Karlsson i Gillberga;

från andra kammaren: herrar Linnér*, Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund,
K. A. Westman, Sjögren, Olsson i Rimforsa*, Olsson i Mellerud och Johnsson
i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.