Första lagutskottets utlåtande nr W år 1960 (Utlåtande 1960:L1u40 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1960

Nr 40

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om parkering sbot, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 oktober 1960 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 175, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om parkeringsbot; och

2) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken,

dels anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen likaledes
fogat förslag till

3) förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse:

1) Förslag
till

Lag

om parkeringsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen må för visst polisdistrikt eller del därav förordna, att 2—5 §§
i denna lag skola äga tillämpning beträffande sådan överträdelse av föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon,
som ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.

2 §•

Statsåklagaren har att, efter hörande av polismyndigheten, för förseelse
som avses i 1 §, såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst fem och
högst etthundra kronor. I den mån det finnes lämpligt, må bot bestämmas
till olika belopp för skilda slag av förseelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 1 avd. Yr 40

Första lagutskottets utlåtande nr bO år 1960

3 §•

Har någon begått förseelse som i 1 § sägs, må polisman till fordonets
förare överlämna eller å fordonet fästa skriftlig anmaning att med anledning
av förseelsen inom viss angiven tid betala den fastställda boten.

Inom polisdistrikt, där enligt Konungens medgivande särskilda med trafikövervakningen
sammanhängande uppgifter ombesörjas av trafikövervakare,
som ej är polisman, äger jämväl sådan trafikövervakare meddela
anmaning.

Inbetalningen skall ske till myndighet, som har att indriva böter, eller
annan myndighet, som Konungen bestämmer.

4 §•

Om anmaning som avses i 3 § blivit meddelad, skall åtal ej äga rum. Betalas
ej bot inom tid, som medgives för betalningen, utgör anmaningen ej
hinder för åtal. Sker betalningen efter delgivning av stämning eller av
strafföreläggande, är den utan verkan.

5 §•

Parkeringsbot tillfaller kronan.

Återbetalning av bot må ske i de fall och i den ordning Konungen bestämmer.

6 §•

De närmare bestämmelser, som utöver vad ovan sagts erfordras för tilllämpning
av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2) Förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 6 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

6 §•

Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall tala å brott, som hör
under allmänt åtal. Att strafföreläg- under allmänt åtal. Att strafföreläggande
må i visst fall träda i stället gande må i visst fall träda i stället
för åtal, stadgas i 48 kap. för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960

mot åtal för vissa brott, som ej äro
belagda med svårare straff än böter
omedelbart i penningar, galle vad särskilt
är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

3) Förslag
till

förordning om ändrad lydelse av 67 § vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 67 § vägtrafikförordningen den 28 september
19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §
1 mom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om signalering
i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3
mom., 49 § 2, 3 eller 4 mom., 52 § 2
mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 §
1 mom. eller 2 mom. första stycket,
56 § eller 57 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 eller 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §
1 mom. fjärde stycket, 50 § 3 mom.,
55 § 2 mom. andra stycket, 57 § 2
mom. fjärde stycket, 58 §, 59 § 1
mom. första stycket eller 2, 3 eller
4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 mom.

(Föreslagen lydelse)

67 §.

Förseelse mot —
Befordras med —

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §
1 mom. eller 2 mom. andra stycket,
42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om signalering
i 47 § 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3
mom., 49 § 2 eller 4 mom., 52 § 2
mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom., 55 §
1 mom. eller 2 mom. första stycket,
56 § eller 57 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 eller 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §
1 mom. fjärde stycket, 49 § 3 mom.,
50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra stycket,
57 § 2 mom. fjärde stycket, 58 §,
59 § 1 mom. första stycket eller 2, 3
eller 4 mom. eller 60 § 2 mom. tredje
stycket eller 3 mom.

--trehundra kronor.

--och vilja.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen de likalydande molio1
Senaste lydelse, se SFS 1958: 222.

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960

nerna nr 708 i första kammaren av herr Hanson, Per-Olof, och herr Hedblom
och nr 869 i andra kammaren av herrar Anderson i Sundsvall och
Larsson i Stockholm. Motionerna utmynnar i hemställan att riksdagen måtte
a) uttala att kommun skall tillerkännas rätt till viss del av medel som
inflyter genom parkeringsbot som ersättning för kommunens kostnader i
samband med parkeringsövervakningen samt b) besluta tillägg i den föreslagna
lagen om parkeringsbot av ovan angiven innebörd och bemyndiga
Kungi. Maj :t att i administrativ ordning utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.

Beträffande de skäl som motionärerna anfört får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

Inledning

I en den 31 mars 1960 dagtecknad promemoria (stencilerad) har hovrättsrådet,
numera riksåklagaren K. E. Walberg framlagt förslag till ett förenklat
förfarande för handläggning av parkeringsförseelser. Vid promemorian
fogat förslag till lag om parkeringsbot samt förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken finnes såsom bilaga (Bilaga B) fogat vid propositionen,
vartill utskottet får hänvisa.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet
efter hörande av statsåklagare i Stockholm, Göteborg och
Malmö, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, länsstyrelsen i Malmöhus län — sistnämnda tre remissinstanser efter
hörande av poliskamrarna i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö —
länsstyrelsen i Östergötlands län, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt,
rådhusrätten i Malmö, 1951 års rättegångslcommitté, polisverksamhetsutredningen,
stadskollegierna i Stockholm och Göteborg, stadsfullmäktige
i Malmö, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund, Svenska polisförbundet och Motororganisationernas
samarbetsdelegation. I ett antal yttranden har åberopats utlåtanden
från andra myndigheter, organ och tjänstemän.

Gällande rätt

Strafföreläggande

Institutet strafföreläggande infördes i vår rätt genom nya rättegångsbalken.
Syftet var att åstadkomma ett snabbt och enkelt förfarande vid handläggningen
av småförseelser. Ett för institutet strafföreläggande, sådant
detta utformats i vårt land, karakteristiskt drag är, att föreläggandet utfärdas
av åklagare. Under förarbetena till processreformen diskuterades ej
möjligheten att låta polismyndighet utfärda strafföreläggande. Om straffföreläggande
stadgas i 48 kap. rättegångsbalken. Enligt 1 § i detta kapitel

Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1960

äger åklagaren, när fråga är om brott varå endast böter kan följa, dock ej
normerade böter, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den
misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Den begränsningen
gäller dock, att strafföreläggande ej må avse dagsböter utöver fyrtio. Godkänner
den misstänkte föreläggandet, gäller detta som lagakraftägande
dom. Godkännes det ej, följer som regel åtal i vanlig ordning.

Beträffande förfarandet föreskrives i 2 §, att strafföreläggande skall avfattas
skriftligen och ange den misstänkte, den brottsliga gärningen med
de handlingsmoment, som individualiserar densamma, samt tillämpliga
lagrum. I föreläggandet skall vidare anges det förelagda straffet och särskild
påföljd, t. ex. förverkande av egendom, om sådan förekommer. Föreläggandet
skall undertecknas av åklagaren. Enligt 3 § skall godkännande
av strafföreläggande göras skriftligen å föreläggandet och innehålla, att
den misstänkte erkänner gärningen och att han underkastar sig det straff
och den påföljd, som förelagts honom. Godkännande måste vara egenhändigt
undertecknat av den misstänkte. Denne kan alltså ej använda sig av
befulimäktigat ombud för godkännande av strafföreläggande. Lagen räknar
med att godkännande skall kunna lämnas omedelbart i anslutning till ett
av åklagaren hållet förhör med den misstänkte. Vill emellertid den misstänkte
ej omedelbart godkänna föreläggandet eller kan sådant godkännande
ej ske av t. ex. den anledningen, att förhör inför åklagaren ej äger
rum, skall föreläggandet delges den misstänkte på samma sätt som stämning
i brottmål med tillkännagivande, att han har att inom viss kortare tid
återställa föreläggandet försett med godkännande vid påföljd att åtal eljest
må äga rum.

Av kungörelsen den 19 december 19A7 (nr 9A7) med närmare föreskrifter
om strafföreläggande framgår, att indrivning och redovisning av böter, som
fastställts genom strafföreläggande, sker i huvudsak på samma sätt som
vid verkställighet av domstols dom å bötesstraff. Vad i lag eller författning
är stadgat om skyldighet för underrätt att om dom i brottmål underrätta
myndighet äger motsvarande tillämpning på åklagare i fråga om
strafföreläggande som han utfärdat och som blivit godkänt. I enlighet härmed
är bl. a. åklagare skyldig att underrätta körkortsregistret om godkänt straffföreläggande
rörande parkeringsförseelse som begåtts av körkortsinnehavare.

Åklagaren är ej skyldig att använda strafföreläggande i alla fall då de
formella förutsättningarna är för handen utan är oförhindrad att i stället
åtala vid domstol.

Strafföreläggandeinstitutet har fått en mycket stor praktisk betydelse.
Under år 1959 utfärdades sålunda av åklagarmyndigheten i Stockholm omkring
100 090 strafförelägganden. I början av 1950-talet var siffran 20 000.
Icke minst har strafföreläggande kommit till användning i fråga om parkeringsförseelser;
under åttamånadersperioden maj—december 1959 utfärdades
i Stockholm strafförelägganden avseende sammanlagt 51 800 parkeringsförscelser.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. land. Nr 40

Första lagutskottets utlåtande nr ''tO år 1960

Det stora antalet strafförelägganden i de större städerna har framdrivit
vissa rationaliseringsåtgärder. Bl. a. har man infört ett långt drivet blankettsystem.
Vid utredningar rörande erkända förseelser använder sålunda polisen
i dessa städer en särskild blankett, som, när den är ifylld, utgör en kombination
av strafföreläggande och rapport. Övre delen av blanketten avser
strafföreläggandet och nedre delen rapporten. Rapporten göres mycket summarisk
och innehåller i stort sett — utöver de uppgifter, som erfordras för
identifiering av den misstänkte — endast en kortfattad gärningsbeskrivning.
Sedan blanketten sålunda ifyllts av polisen, översändes den med ett flertal
kopior till åklagarmyndigheten. Vid utfärdande av strafföreläggande rörande
förseelsen användes den översända blanketten, varvid rapporten utgör gärningsbeskrivningen
i föreläggandet. Åklagaren har endast att på övre halvan
av blanketten fylla i tillämpligt lagrum och skriva under den tryckta
texten till föreläggandet. I många fall är också de lagrum, som kan komma

1 fråga angivna med tryck på blanketten, och åklagarens hänvisning till tilllämpligt
lagrum sker då genom att han sätter ett kors i den ruta, som markerar
lagrummet. Detta är bl. a. fallet i fråga om parkeringsförseelser. Den
ifrågavarande blanketten har numera införts i de flesta större städer. I
Stockholm betecknas blanketten, när den användes för parkeringsförseelser,
P-blanketten.

På grund av det stora antalet förseelser går det ej att i storstäderna
tillämpa den ordning, som man vid rättegångsbalkens tillkomst efter allt
att döma avsåg skola bli den normala, nämligen att den misstänkte får godkänna
strafföreläggande i omedelbar anslutning till ett med honom hållet
förhör. Att detta är en omöjlighet i Stockholm torde framgå redan därav,
att antalet strafförelägganden, såsom nyss nämnts, uppgår till 100 000 om
året, vilket innebär att vederbörande stadsfiskalsassistent har att i medeltal
utfärda omkring 300 strafförelägganden per dag.

Föreskrifter angående parkering och annan uppställning av fordon

Gällande föreskrifter om parkering och annan uppställning av fordon kan
indelas i tre grupper. Till den första gruppen är att hänföra det allmänna
förbudet i 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen mot att på väg stanna eller uppställa
fordon på sådan plats eller på sådant sätt, att fara uppstår för person
eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. Här förutsättes
alltså, att fara eller hinder i det konkreta fallet uppkommit. Någon
ansvarsbestämmelse i anslutning till förbudet i 49 § 1 mom. finns ej i vägtrafikförordningen
utan åsidosättande av förbudet bestraffas enligt 1 eller

2 § lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.
Det förstnämnda lagrummet avser vårdslöshet i trafik. Straffet för vårdslöshet
i trafik är i normalfallen dagsböter eller fängelse i högst sex månader
samt vid grov vårdslöshet fängelse eller straffarbete i högst ett år. Enligt
2 § trafikbrottslagen straffas med dagsböter vägtrafikant, som onödigtvis
i väsentlig mån hindrar eller stör trafiken på väg.

Till den andra gruppen av föreskrifter rörande parkering eller annan upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 40 är 1960

ställning av fordon kan hänföras 2 och 3 mom. i 49 § vägtrafikförordningen.
De i dessa moment upptagna bestämmelserna har avseende å vissa närmare
angivna platser, där uppställning respektive parkering regelmässigt
kan anses utgöra en fara eller ett otillbörligt hinder i trafiken. Till skillnad
från vad som är fallet i fråga om överträdelse av de allmänna föreskrifterna i
1 mom. straffas överträdelse av bestämmelserna i 2 och 3 mom. oberoende
av om fara eller hinder i det särskilda fallet uppkommit. Enligt 2 mom.
får fordon icke utan att trafikförhållandena föranleder det stannas eller
uppställas a) på motorväg annorstädes än å parkeringsplats; b) i skarp
kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på
annan plats, där sikten är skymd; c) vid vägkorsning inom ett avstånd
av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant; d) framför vägmärke,
så att detta skymmes; e) på tydligt markerat övergångsställe för
gående eller inom ett område av 10 meter före övergångsstället; f) inom
särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt fil därigenom
försvåras. Enligt 3 mom. får parkering på väg ej ske a) där parkering
hindrar andra fordon att fritt komma förbi; b) vid spårvägshållplats eller
på utrymme, avsett för trafik med spårvagn; c) vid busshållplats inom
ett område av 10 meter på vardera sidan om hållplatsskylt; d) på tydligt
markerad plats för droskstation med annat fordon än sådant, för vilket
stationen är avsedd; e) på bro eller viadukt eller vägport eller trafiktunnel;
f) framför ingång eller infart till fastighet, om passage till eller
från fastigheten därigenom obehörigen hindras eller störcs. — Beträffande
»uppställning» i 49 § gäller alt även ett aldrig så kort stillastående är att
betrakta som uppställning. »Parkering» betyder däremot ett längre kvarstående.
Enligt 1 § 7 mom. vägtrafikförordningen avses med parkering
uppställning av fordon; dock räknas ej såsom parkering uppställning tillfälligt
under kortare tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning
av gods eller för annat liknande ändamål. Uppställning är alltså
ett vidare begrepp, som innesluter det trängre begreppet parkering. Enligt
67 § första stycket vägtrafikförordningen straffas med dagsböter den, som
åsidosätter föreskrifterna i 49 § 2 eller 3 mom.

Den tredje gruppen av hithörande bestämmelser utgöres av lokala parkeringsföreskrifter.
Enligt 61 § 1 mom. b) vägtrafikförordningen tillkommer
det länsstyrelsen att beträffande viss allmän väg, gata eller annan allmän
plats meddela erforderliga föreskrifter rörande parkering eller annan uppställning
av fordon. Såvitt angår område i stad tillkommer det dock stadsmyndighet,
som anges i 6 inom., att meddela dylika föreskrifter. Enligt 6
mom. är stadsmyndighet, som avses i 61 §, för stad med poliskammare
denna och för övriga städer magistrat eller kommunalborgmästare. Enligt
62 § 1 mom. åligger det länsstyrelse ävensom stadsmyndighet, som anges i
61 § 6 inom., att före mars månads utgång varje år utfärda kungörelse om
gällande lokala trafikföreskrifter. Straffet för överträdelse av lokal föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning av fordon (lokal parkeringsföreskrift)
är enligt 68 § vägtrafikförordningen böter, högst 300 kronor.

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960

Nu gällande kungörelse om lokala trafikföreskrifter för Stockholm är utfärdad
av poliskammaren den 21 mars 1960. Av kungörelsen omfattar 14—
21 §§ parkeringsföreskrifter. Enligt 14 § skall fordon, som stannar på körbana
av annan orsak än tillfälligt uppehåll i trafiken, ställas på vänstra
sidan av körbanan och i dennas längdriktning och så nära ytterkant eller
gångbana som är möjligt utan att olägenhet uppkommer för gångtrafiken.
15 § innehåller förbud att uppställa fordon på gångbana annat än i särskild
anvisad parkeringsplats, eller vederbörligen anordnat cykelställ. Vissa
föreskrifter angående uppställning av moped och cykel upptages i 16 §. Enligt
17 § gäller en allmän tidsbegränsning för parkering såtillvida, att fordon
ej får vara uppställt under längre tid än 24 timmar i följd på parkeringsplats,
gata eller annan allmän plats. I 18 § 1 mom. föreskrives skyldighet
att vid uppställning av fordon i parkeringsplats iakttaga genom anslag
å platsen meddelade föreskrifter om fordonsslag, tidsbegränsning och avgiftsbeläggning.
Enligt 2 mom. är parkeringsplats, för vilken gäller tidsbegränsning
jämte avgiftsbeläggning, försedd med parkeringsmätare. I momentet
anges vidare, att av visaren på mätaren framgår återstående tid för
vilken betalning erlagts samt att röd skylt markerar att betald tid gått till
ända eller att avgift eljest icke är erlagd. I 19 mom. stadgas förbud mot
parkering på vändplan. Förteckning över trafikleder, för vilka under angivna
tider gäller tidsbegränsad parkering (entimmesuppställning), parkeringsförbud
eller stoppförbud är intagen i 20 §. Enligt 19 § förstås med
parkeringsförbud förbud att uppställa fordon annat än tillfälligt under kortare
tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning av gods eller för
annat liknande ändamål samt med stoppförbud förbud att stanna fordon utan
att så av trafikförhållandena påkallas. I 21 § upptages bestämmelser om
nattparkering, vilka i huvudsak innebär, att vid uppställning nattetid kl.
0—6 annorstädes än å parkeringsplats respektive cykelställ fordon skall stå
under dygn med udda datum på den sida av gatan, som har udda adressnummer,
samt under dygn med jämnt datum på den sida av gatan, som har
jämna adressnummer. Bestämmelserna om nattparkering har till syfte att
gaturenhållningen ej skall hindras.

I de flesta större städer torde de lokala parkeringsföreskrifterna i stort
sett överensstämma med motsvarande föreskrifter för Stockholm.

Vad beträffar bestämmelserna i 18 § om avgiftsbelagda parkeringsplatser
må nämnas att stadsfullmäktige i Stockholm den 29 april 1952 beslöt att,
under förutsättning av Kungl. Maj :ts medgivande, försöksvis införa avgiftsbelagd
automatreglerad parkering vid ett begränsat antal platser inom stadens
centrala delar samt härvid bestämde parkeringsavgiften till 50 öre för
timme. Avgiften var kalkylerad så, att den skulle täcka stadens självkoslnader.
Stadsfullmäktiges beslut underställdes Kungl. Maj :t, som enligt resolution
den 30 juni 1952 fastställde detsamma. Antalet avgiftsbelagda platser
i Stockholm har därefter ökat år efter år och utgör numera 3 200. Man
räknar med en ytterligare utvidgning under 1960 med 1 000—2 000 platser. Systemet
med parkeringsautomater har efter hand införts i de flesta andra stä -

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960

der i riket. Av vad som förekom i samband med inrättandet av parkeringsautomater
i Stockholm framgår att syftet med åtgärden var dels att effektivisera
kontrollen rörande iakttagandet av bestämmelserna om korttidsparkering
i innerstaden dels att åstadkomma att bilisterna av kostnadsskäl inskränkte
parkeringstiden så mycket som möjligt. Härigenom räknade man
med att åvägabringa en snabbare omsättning av fordonen på parkeringsplatserna
i trafikens och handelns intresse. Avgifterna tillkom alltså ej för
att täcka stadens kostnader för anordnande av parkeringsplatser. Avgiftens
funktion att förmå bilisterna att avstå från all onödig parkering har på det
sätt beaktats vid utformningen av lagen den 31 maj 1957 (nr 259) om rätt för
kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m., att
enligt lagen avgifterna får uttagas med belopp, som erfordras för att tillgodose
trafikens ordnande; i 1957 års lag har sålunda parkeringsavgifterna helt
frigjorts från beroendet av kommunens självkostnader för parkeringsplatser.

Åsidosättande av föreskrifterna i 18 § om tidsbegränsning och avgiftsbeläggning
vid fordons uppställande å parkeringsplats med parkeringsmätare
straffas som annan överträdelse av lokal parkeringsföreskrift jämlikt
68 § vägtrafikförordningen med penningböter, högst 300 kronor. Det principiella
spörsmålet, huruvida bemyndigandet i 61 § vägtrafikförordningen
för länsstyrelse respektive stadsmyndighet att utfärda lokal parkeringsföreskrift
rätteligen bör kunna användas för att åstadkomma straffsanklion
för underlåten avgiftsbetalning i samband med parkering på avgiftsbelagd
parkeringsplats, har varit föremål för Högsta domstolens prövning i rättsfallet
NJA 1958 s. 165 och besvarats jakande. I målet framhöll riksåklagarämbetet
bl. a. att parkeringsavgifterna uteslutande fullföljde ett trafikreglerande
syfte; ändamålet med straffsanktionen vore sålunda icke att tillgodose
kommunens ekonomiska intresse, låt vara att detta bleve en följdverkan
av sanktionen. Något avgörande skäl förelåge därför ej att i strid med
de lokala trafikföreskrifternas innehåll från straffpåföljd fritaga den som
underläte att erlägga parkeringsavgift.

Vid straffmätningen i parkeringsmål tillämpar såväl åklagare som domstolar
i allmänhet en fast taxa. Vad Stockholm beträffar har statsåklagaren
den 29 oktober 1956 utfärdat normer för straffmätning vid utfärdande av
strafförelägganden från åklagarmyndigheten rörande bl. a. parkeringsförseelser.
Enligt dessa normer utgör straffet för förseelse mot föreskrift i 49 §
2 mom. vägtrafikförordningen åtta dagsböter och för förseelse mot föreskrift
i samma paragrafs 3 mom. sex dagsböter. Dagsboten utgår med jämkat belopp.
Jämväl i vad gäller fastställande av dagsbotsbeloppet synes en standardisering
ha skett. Dagsboten sättes sålunda vid dessa förseelser regelmässigt
till tio kronor, om den misstänktes årsinkomst överstiger 40 000 kronor,
och eljest till 5 kronor. För överträdelse av lokal parkeringsföreskrift är
enligt samma normer bötesstraffet 35 kronor, när föreskriften avser stoppförbud,
och eljest 25 kronor. Dessa taxor avser dock endast bilar. För motorcyklar
och cyklar gäller 10 respektive 15 kronor lägre bötesbelopp. Enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960

normerna skall viss straffliöjning ske vid återfall. Från åklagarmyndigheten
har emellertid inhämtats, att återfall numera ej beaktas vid straff mätningen.
Det har nämligen med hänsyn till den stora anhopningen av parkeringsförseelser
ansetts medföra alltför stora svårigheter att i varje särskilt
fall undersöka, huruvida den misstänkte tidigare dömts för felparkering.

I propositionen finnes å s. 13—80 intagen en redogörelse för parkeringsförseelserna
i vissa större städer (s. 13), det nuvarande förfarandet vid handläggningen
av parkeringsärenden (s. 19), tidigare reformförslag (s. 22), utländsk
rätt (s. 27), utredningsmannens förslag (s. 39) och remissyttrandena
däröver (s. 52). Beträffande nämnda redogörelse tillåter sig utskottet att
hänvisa till propositionen; här redovisas endast följande avsnitt av redogörelsen
för remissyttrandena.

Förslaget att parkeringsboten skall tillfalla kronan
har i det alldeles övervägande antalet remissyttranden ej föranlett någon erinran.
Svea hovrätt uttalar sig direkt för att så sker.

I några yttranden har emellertid förordats att boten tillfaller vederbörande
kommun. Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter en sådan lösning. I yttrandet
anföres att boten avser överträdelse av en lokal trafikföreskrift. De
kommunala myndigheterna kan i högre grad känna sig intresserade av att
verka för trafikens ordnande, om influtna medel tages i anspråk därför.

I det av stadskollegiet i Stockholm åberopade yttrandet anföres:

Att böter för överträdelse av kommunala ordningsföreskrifter tillfalla kronan
torde bland annat vara beroende av önskemålet om enhetlighet vid det
straffrättsliga påföljdssystemets tillämpning samt böternas uppbörd och
redovisning^ I fråga om parkeringsbot beröras icke domstolarna, och denna
bot är icke någon straffrättslig påföljd, vilket kommer till synes i det faktum,
att avgiftsbetalningen icke har anknytning till någon personidentifiering.
Det uttalas vidare i utlåtandet, att den ifrågavarande reformen är specifik
för landets allra största städer. Staden har tvingats vidtaga särskilda
åtgärder och förorsakats stora kostnader härför för att kunna lösa kommunikationsproblemen.
De medel, som inflyta i samband med en i förebyggande
syfte anordnad övervakning av gatuparkeringen, böra rimligen tillfalla
staden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ger också uttryck åt uppfattningen
att parkeringsboten bör tillfalla vederbörande kommun.

Gatunämnden i Malmö anser, att det vore mest naturligt, att boten tillfördes
kommunen, som har att utan statsbidrag svara för ordnande av parkeringsplatser
och andra för trafikens framkomlighet nödiga anordningar.
Det vill också synas, som om kostnaden för tillsynen över efterlevnaden av
föreskrifter om parkering o. dyl. i allt högre grad kommer att övervältras på
kommunerna. Den ordinarie polisstyrkan visar sig nämligen ej kunna medhinna
tillsynen, utan denna har börjat få övertagas av särskilda, helt kommunalanställda
parkeringsvakter.

I en av stadskollegiet i Göteborg åberopad promemoria anföres att stadens
kostnader för övervakning av att de lokala trafikföreskrifterna efterleves är
högst avsevärda. Sedan trafikvaktkåren utökats, beräknas kostnaden under

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1960

ar 1961 för åklagarmyndighetens arbete med enbart parkeringsärenden
jämte kostnaderna för trafikvaktkåren uppgå till ca 700 000 kr. I nämnda
belopp ingår ej polisverkets utgifter för trafikövervakning eller rådhusrättens
och åklagarmyndighetens kostnader för handläggningen av mål beträffande
grövre trafikförselser. Det synes vara en orimlig ordning att staden
utan vederlag skall bära så betydande kostnader. De bör avlastas staden.
Då lämpligheten av att böter helt eller delvis tillfaller kommun kan
ifrågasättas, bör i stället statsbidrag utgå för täckning av stadens kostnader
för beivrandet av förseelser mot de lokala trafikföreskrifterna. — Även trafikpolisintendenten
i Stockholm är av den uppfattningen att förevarande
spörsmål bör lösas genom särskilt statsbidrag i en eller annan form.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschef en, statsrådet
Kling, följande: »Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har
i samband med den under det senaste decenniet fortskridande starka expansionen
av bilismen antalet parkeringsförseelser avsevärt stigit. Belysande
är att medan antalet rapporterade parkeringsförseelser i Stockholm år
1951 uppgick till 15 839, siffran 1959 utgjorde 102 645. Även om i de övriga
storstäderna ökningen icke varit lika kraftig, utvisar siffrorna från dessa
städer dock en markant ökning av antalet parkeringsöverträdelser.

Den utveckling, som sålunda ägt rum, har på sina håll självfallet medfört
en stark belastning för de myndigheter, på vilka beivrandet av ifrågavarande
slag av förseelser ankommer. Eftersom beivrandet till alldeles övervägande
del sker med anlitande av institutet strafföreläggande är det framför
allt polis- och åklagarmyndigheterna, som fått känning av det ökade
trycket; domstolarna torde i detta sammanhang kunna lämnas åsido. Det är
mot bakgrunden härav naturligt, att önskemål framkommit om förenkling
av handläggningen av parkeringsöverträdelser. Genom en dylik förenkling
skulle arbetslättnad åstadkommas för polis- och åklagarmyndigheter, så att
dessa myndigheter mera odelat kunde ägna sig åt bekämpandet av den
egentliga brottsligheten. Under de senaste åren har flera utredningar, såväl
statliga som kommunala, ägnat spörsmålet uppmärksamhet, och även
riksdagen har nyligen gjort en framstöt i frågan.

Det förslag till en lag om parkeringsbot som nu framlagts av en inom
justitiedepartementet tillkallad utredningsman innebär i korthet, att felparkeraren
genom att betala en av myndighet på förhand fastställd avgift —
benämnd parkeringsbot — kan undgå det vanliga förfarandet med polisutredning
och bötfällande. Utmärkande för det föreslagna systemet är att
anmaningen att erlägga boten ej såsom strafföreläggande eller åtal riktas
mot en bestämd person utan mot fordonets icke identifierade förare. Betalas
boten inom angiven tid, förblir den felande anonym. Det är emellertid enligt
förslaget tänkt, att förfarandet med parkeringsbot endast skall utgöra ett

Första lagutskottets utlåtande nr hO år 1960

alternativ till den nu gängse proceduren med strafföreläggande eller åtal.
Den som gjort sig skyldig till en felparkering har med andra ord ej någon
ovillkorlig rätt att påfordra tillämpning av det nya systemet.

Utredningsmannens förslag har vid remissbehandlingen rönt ett övervägande
gynnsamt mottagande, bl. a. från de ledande motororganisationernas
sida. Förslaget har i princip nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran, och den kritik som framkommit gäller detaljer i förslaget.

Även för egen del är jag av den meningen att det framlagda förslaget i
stort sett utgör en godtagbar lösning. Det föreslagna förfarandet har i viss
mån utformats efter förebilder i utländsk lagstiftning, och erfarenheterna
från de länder som redan tillämpar ett dylikt enklare system för handläggningen
av parkeringsförseelser synes —• enligt vad den i ärendet förebragta
utredningen ger vid handen — ha varit i huvudsak goda. Det kan visserligen
sägas, att den föreslagna ordningen innefattar en avvikelse från sedvanliga
principer för rättsskipningen, framför allt så tillvida att reaktionen
beträffande ifrågavarande slag av förseelser icke riktas mot en bestämd,
namngiven person. De betänkligheter, som i detta hänseende kan göra sig
gällande, torde emellertid få ge vika för synpunkten att det här är fråga om
förseelser av en alldeles speciell typ.

Den kanske största betydelsen av reformen ligger däri, att polis- och
åklagarmyndigheten i betydande utsträckning kan frikopplas från befattningen
med parkeringsärenden och i stället sättas in på en mera angelägen
brottsbekämpande verksamhet. Den kår av särskilda trafikvakter, som inrättats
i de större städerna bör, om det föreslagna systemet genomföres, i stigande
omfattning kunna övertaga polisens roll i parkeringsövervakningen,
möjligen också utrustas med vidgade befogenheter inom ramen för denna
verksamhet.

I det enda remissyttrande, där en klart negativ ståndpunkt tagits till
förslaget, har pekats på några olägenheter som skulle kunna följa av detsamma.
Det liar bl. a. ifrågasatts, om icke ett system sådant som det föreslagna
kan medföra att polisen — på grund av de många fall, då parkeringsbot
med all sannolikhet ej kommer att erläggas — blir betungad med flera
och besvärligare parkeringsutredningar än vad den nu har. I detta sammanhang
har gjorts gällande, att det ligger närmare till hands för genomsnittsmänniskan
att nonchalera en anmaning att gå till posten och inbetala ett
visst mindre belopp i parkeringsbot än att trotsa en skriftlig tillsägelse att
infinna sig på närmaste polisstation. Jag anser dock för egen del att dylika
farhågor är överdrivna och i vart fall icke bör hindra, att systemet prövas.

Under hänvisning till vad nu anförts förordar jag att utredningsmannens
förslag i huvudsak genomföres.

I ett remissyttrande har förordats, att den nya lagen kompletteras med
föreskrifter om ett särskilt varningsinstitut. Förslaget bygger på tanken,
att man i många tall kan nå bättre resultat med en varning än med en anmärkning.
De synpunkter, som förestavat förslaget, är enligt min mening
beaktansvärda. Jag vill dock ifrågasätta, om behov verkligen föreligger av

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1960

införande av ett formligt varningsinstitut. Gällande instruktioner ger polisen
möjlighet att, när fråga är om obetydliga och klart ursäktliga förseelser,
underlåta att avge rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller
en erinran till den felande. Ett dylikt meddelande av rapporteftergift står
tydligen det föreslagna varningsinstitutet ganska nära. Rapporteftergift kan
emellertid icke meddelas av särskild trafikvakt, vilket uppenbarligen är
en olägenhet. Det torde emellertid få tagas under övervägande att vidga trafikvakternas
behörighet så att de i berörda hänseende blir jämställda med
polismännen.

Den föreslagna benämningen parkeringsbot synes ändamålsenlig och ägnad
att smälta in i språkbruket.

Att parkeringsbot såsom utredningsmannen föreslagit endast skall begagnas
för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter har i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen, men från några håll har framförts önskemål
om att det nya förfarandet skall i större eller mindre utsträckning bli tilllämpligt
även på överträdelser av de allmänna parkeringsföreskrifter som
är upptagna i 49 § vägtrafikförordningen. Beträffande detta spörsmål vill
jag framhålla, att det alldeles övervägande antalet parkeringsförseelser avser
överträdelser av de lokala trafikföreskrifterna. Det väsentliga är alltså
att det nya förfarandet blir tillämpligt på dessa överträdelser. Det är emellertid
tydligt, att vissa av föreskrifterna i 49 § vägtrafikförordningen står de
lokala parkeringsföreskrifterna nära. Detta gäller framför allt bestämmelserna
i 49 § 3 mom., vari meddelas förbud mot parkering bl. a. vid spårvägs-
eller busshållplats eller vid plats för droskstation. I likhet med flera
remissinstanser är jag av den uppfattningen att överträdelse av bestämmelserna
i detta moment väl lämpar sig för behandling enligt det nya
systemet. Jag föreslår därför, att lagen kompletteras på sådant sätt att
förfarandet med parkeringsbot kan användas jämväl vid förseelse mot 49 §
3 mom. vägtrafikförordningen.

Överträdelse av bestämmelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen
bestraffas enligt nuvarande ordning med dagsböter. En förutsättning för
att lagen om parkeringsbot skall kunna tillämpas jämväl beträffande dessa
överträdelser är tydligtvis att straffet ändras till penningböter. Detta
torde icke böra möta något hinder, särskilt som böter för överträdelse av föreskrifterna
i ifrågavarande moment redan, enligt vad som upplysts, i praxis
ofta fastställes med standardbelopp. Ändringen kan ske genom eu jämkning
av 07 § vägtrafikförordningen.

Enligt utredningsmannens förslag skall parkeringsboten varje år fastställas
av länsstyrelsen. Såsom framhållits i ett remissyttrande, bär länsstyrelserna
emellertid ej någon erfarenhet av praxis vid utmätande av straff för
parkeringsförseelser. Då parkeringsbotens belopp synes böra stå i viss relation
till de bötesbelopp, som brukar utdömas genom strafföreläggande, torde
del ligga närmare till bands all uppgiften att fastställa parkeringsboten
anförtros vederbörande statsåklagare. Det synes ej erforderligt alt — såsom
utredningsmannen föreslagit — föreskriva årlig omprövning av beloppen för

Första lagutskottets utlåtande nr ''/O år 1960

parkeringsbot. Fastställelsen torde i stället böra gälla tills vidare, till dess
anledning till ändring förekommer.

Såsom utredningsmannen föreslagit bör parkeringsboten kunna fastställas
olika för skilda grupper av parkeringsförseelser. Behov av en viss differentiering
föreligger uppenbarligen, särskilt om — såsom i departementsförslaget
förutsatts —- jämväl överträdelse av föreskrifterna i 49 § 3 mom.
vägtrafikförordningen skall falla under den nya lagen. En alltför långtgående
differentiering bör dock undvikas, då den praktiska tillämpningen
av förfarandet eljest kan kompliceras.

Det torde få ankomma på vederbörande myndigheter att själva bestämma
om utformningen av den blankett till parkeringsanmärkning, som avses
skola komma till användning vid det nya förfarandet. Det förslag till blankett,
som utredningsmannen i detta hänseende utformat, jämte de påpekanden
som gjorts under remissbehandlingen torde härvid kunna tjäna till vägledning.

En mycket stark kritik har framkommit mot utredningsmannens förslag
om s. k. svartlistning av fordon, som drabbas av parkeringsbot. Gentemot
förslaget har bl. a. gjorts gällande, att ett genomförande av detsamma
högst väsentligt skulle motverka reformens syfte, nämligen att åstadkomma
en förenkling av administrationen av parkeringsförseelser. Det
har vidare påpekats, att svartlistningen -— om den verkligen skall vara effektiv
— kräver stor arbetsinsats, omfattande registerkontroll, med korta
mellanrum återkommande tryckning och distribution av nya listor samt
tidskrävande utredningar för identifiering av förare etc. Man har även framhållit
svårigheten av att efter lång tid fastställa vem som vid visst tillfälle
burit ansvaret för en parkeringsförseelse; ofta är det ej samma person som
vid de olika tillfällena fört fordonet. Svartlistningen skulle i många fall slå
slint på grund av bilägarbyten och i efterhand gjorda bortförklaringar. Den
har vidare betecknats som ägnad att skapa irritation mellan rättsvårdande
myndigheter och allmänhet.

Till den kritik som sålunda framkommit mot förslaget i denna del kan jag
i allt väsentligt ansluta mig. Det är tydligt, att även utan hjälp av svartlistning
myndigheterna har goda möjligheter att komma till rätta med de
bilförare som visar klar nonchalans mot parkeringsbestämmelserna. Sådana
förare blir även utan svartlistning snart kända av polis och trafikvakter.
Det bör i detta sammanhang understrykas, att användningen av parkeringsbot
icke är obligatorisk; ständigt återkommande felparkerare bör i stället
rapporteras till åtal i vanlig ordning.

Ett spörsmål som nära sammanhänger med svartlistningen är frågan om
parkeringsförseelsernas antecknande i körkortsregistret. Utredningsmannens
förslag innebär i detta hänseende att medan förseelser, som beivras med tilllämpning
av förfarandet med parkeringsbot, icke skall anmälas till registret,
samma slags förseelser föranleder anmälan, om beivrandet sker genom
strafföreläggande eller åtal i vanlig ordning. Denna lösning har i åtskilliga
remissyttranden betecknats såsom otillfredsställande. Från flera håll har yr -

Första lagutskottets utlåtande nr åO år 1060

kats, att överträdelser av lokala parkeringsförseelser icke skall antecknas i
körkortsregistret, vare sig beivrandet skett genom parkeringsbot eller i annan
ordning.

För egen del är jag ense med utredningsmannen så tillvida, att jag anser
anteckning i körkortsregistret icke böra komma i fråga beträffande de förseelser,
där systemet med parkeringsbot kommit till användning. Som systemet
är utformat är en sådan anordning praktiskt taget utesluten; parkeringsboten
riktar sig ju ej mot någon bestämd person utan mot fox-donets
icke identifierade förare. Emellertid avses ej, att förfarandet med parkeringsbot
skall tillämpas på alla platser, utan det skall, i varje fall tills
vidare, begränsas huvudsakligen till storstäderna. Vidare är förfarandet
som förut nämnts så utformat, att det utgör ett alternativ till den vanliga
proceduren med strafföreläggande eller åtal. Det kan icke anses vara en
riktig ordning, att antecknandet i körkortsregistret blir beroende av om
förseelsen ägt rum på den ena eller andra platsen eller om den beivras på
det ena eller andra sättet. Detta förhållande är enligt min mening ett
väsentligt skäl för att anmälan till körkortsregistret ej heller bör ske av
sådana parkeringsförseelser, som avses i den föreslagna lagen men som
beivrats genom strafföreläggande eller åtal. Härtill kommer -— såsom i
några remissyttranden påpekats — att en anmaning att betala parkeringsbot
skulle framstå såsom ett obehörigt påtryckningsmedel i sådana fall, där
vederbörande anser parkeringsanmärkningen oriktig, trots att han anser
sig oskyldig kanske han betalar boten för att vara säker på att undgå
anmälan till körkortsregistret. Det synes ej ur andra synpunkter föreligga
hinder att helt slopa registreringen av hithörande förseelser i körkortsregistret.
Tvärtom ligger detta i linje med strävandena att begränsa brottsregistreringen.

Under hänvisning till det sagda förordar jag att anmälan till körkortsregistret
icke skall ske vare sig av överträdelser av lokala parkeringsföreskrifter
eller av bestämmelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen.

Förslaget om begränsning av anmälningsskyldigheten till körkortsregistret
föranleder ändring i 80 § vägtrafikkungörelsen.

Den omständigheten att den nuvarande anmälningsskyldigheten till körkortsregistret
på nu föreslaget sätt inskränkes innebär icke att körkortsmyndigheterna
berövas alla möjligheter att erhålla upplysningar om återfall
i parkeringsförseelser. Såsom förut framhållits bör upprepade återfall
föranleda att felparkeraren blir föremål för åtgärder i vanlig ordning. Då
anledning därtill förekommer, bör närmare utredning göras angående tidigare
förseelser och resultatet därav bringas till länsstyrelsens kännedom.

Såsom utredningsmannen påpekat står del föreslagna förfarandet med
parkeringsbot institutet strafföreläggande nära. I båda fallen är fråga om
ett förfarande som träder i stället för åtal. Eftersom det nya förfarandet
avses skola äga tillämpning endast i fråga om en speciell grupp av förseelser,
anser jag i likhet med utredningsmannen, att bestämmelserna i ämnet
ej bör upptagas i rättegångsbalken utan i särskild lag. I rättegångsbal -

16 Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960

ken bör emellertid — som utredningsmannen föreslagit — upptagas en hänvisning
till den nya lagen. Jag anser det ej påkallat att -—- såsom i ett remissyttrande
framkastats — hänvisningen ges en vidare utformning så att
den även kommer att täcka en eventuell framtida utvidgning av det nya
förfarandet.

Beträffande lagens tillämpningsområde ansluter jag mig till utredningsmannens
uppfattning att förfarandet bör begränsas till sådana platser, där
ett påtagligt behov föreligger av en förenklad handläggningsform. Detta torde
framför allt vara fallet med storstäderna och de samhällen, som ligger i
storstädernas närhet. I ett par remissyttranden har framhållits, att hänsynen
till rättslikheten kräver att förfarandet göres tillämpligt i hela landet.
Om emellertid anteckningarna i körkortsregistret, i enlighet med vad
jag förordat, i fortsättningen helt slopas beträffande de förseelser det här
gäller, synes ur denna synpunkt ej kunna göras någon invändning mot en
sådan lokal differentiering.

Medgivande att tillämpa den nya lagen torde böra bestämmas att avse polisdistrikt
eller del därav. Såsom i ett remissyttrande påpekats vinnes därmed
överensstämmelse med polislagen så tillvida, att anställandet av särskilda
trafikvakter enligt nämnda lag är knutet till medgivande för visst polisdistrikt.
Den valda formuleringen tillgodoser också önskemålet, att lagen
kan göras tillämplig på andra orter än städer. Som tidigare nämnts torde
det vara lämpligt att även vissa orter som ligger i grannskapet av en större
stad får möjlighet att — liksom den närliggande storstaden — tillämpa
det enklare förfarandet.

Det i några yttranden framförda önskemålet att parkeringsboten skall
tillfalla kommunen eller att kommunen skall gottgöras genom statsbidrag
för sitt handhavande av parkeringsövervakningen anser jag mig ej kunna
villfara. Som jag vid annat tillfälle (se andra kammarens protokoll nr 8/
1960, s. 3—5) framhållit är detta spörsmål av sådan beskaffenhet att det bör
övervägas i ett större sammanhang. För närvarande pågår flera utredningar,
vilkas resultat kan komma att påverka frågan, nämligen 1957 års polisutredning,
som tillkallats för att utreda frågan om huvudmannaskapet för
polisväsendet, 1955 ars stadsutredning, som undersöker städernas särskilda
skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten, och slutligen stadsdomstolsutredningen,
som utreder rådhusrätternas framtida ställning. Det
torde i detta sammanhang böra framhållas, att den nu föreslagna reformen
otvivelaktigt kommer att medföra en ej obetydlig kostnadsbesparing för de
städer, där det nya systemet tillämpas. Vidare vill jag framhålla, att den
föreslagna lagen, i motsats till utredningsmannens förslag, avser icke
blott förseelser mot lokala trafikföreskrifter utan även överträdelser av
vissa av parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen.»

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960

Specialmotivering

Beträffande specialmotiveringen får utskottet hänvisa till propositionen
(s. 86—92).

Lagrådet

Lagrådets utlåtande finnes intaget å s. 96—102 i propositionen, vartill utskottet
i andx*a än här nedan intagna delar får hänvisa. I sitt yttrande har
lagrådet inledningsvis anfört följande:

Med förslaget avses att förenkla beivrandet av sådan överträdelse av föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning av motorfordon som är
belagd med böter omedelbart i penningar. Ändamålet med förenklingen är
att underlätta polis- och åklagarmyndigheternas arbete för att sätta dem i
stånd att i större utsträckning ägna sig åt att bekämpa den egentliga brottsligheten.

För att nå nämnda syfte går förslaget så långt i förenkling, att den förare
som begått förseelsen icke efterforskas utan reaktionen riktas mot en
anonym person. Vidare förelägges påföljden av polisman eller särskild trafikövervakare.

Det belopp som den felande har att erlägga anses av utredningsmannen
icke utgöra böter utan en av myndighet fastställd avgift, vilken den felande
betalar för att undgå det vanliga förfarandet med polisutredning och bötlallande.
Departementschefen, som funnit utredningsmannens förslag i stort
sett utgöra en godtagbar lösning, ingår icke närmare på frågan, vilken karaktär
påföljden har.

Det synes lagrådet oegentligt att anse ifrågavarande belopp såsom en avgift,
tydligen av offentligrättslig natur. Med avgift av dylik natur brukar i
princip avses ett belopp, som erlägges i vederlag för en, mer eller mindre bestämd,
prestation från det allmännas sida. Man kan icke gärna hålla före,
att den felande betalar en avgift för att få begå en förseelse. Ej heller kan den
åsikten anses hållbar, att avgiften betalas för att han skall undgå det vanliga
förfarandet med polisutredning och bötfällande. Det nya förfarandet föreslås
för att underlätta arbetet för polis- och åklagarmyndigheterna och
icke för att bereda den felande en särskild förmån. Vidare är att uppmärksamma,
att beloppets erläggande endast är ett alternativ till bötesbetalning
samt att det förenklade förfarandet skall tillämpas blott på vissa orter. Det
synes egendomligt, om å samma förseelse skulle följa i vissa fall en offentligrättslig
avgift och i andra fall böter.

Man kan därför näppeligen komma ifrån, att det belopp som enligt förslaget
skall erläggas är en straffpåföljd i form av böter. Härför talar även
den föreslagna benämningen parkeringsbot. Ordet bot användes numera i
lagstiftningen icke i fråga om annat än straff. I denna betydelse brukas beteckningen
i uttrycken dagsbot (2 kap. 8 § strafflagen) och disciplinbot (1 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän) samt i äldre lagstiftning (t. ex. byggningabalken).

I enlighet med det sagda är förslagets innebörd väsentligen av processuell
art, i det att därigenom införes ett förenklat förfarande vid åläggande av
bötesstraff för de ifrågavarande förseelserna. De avvikelser från sedvanliga
regler för straffrättskipningen som det förenklade förfarandet innebär kun -

Första lagutskottets utlutande nr W år 1960

na väl ingiva vissa betänkligheter. Skall någon påtaglig förenkling ernås,
synes det emellertid oundvikligt att förfarandet får i huvudsak den föreslagna
utformningen. Vidare bör framhållas, att det här är fråga om ringa
förseelser och att den som önskar ordinär handläggning har möjlighet att
få sådan till stånd genom att underlåta att erlägga det belopp som han anmanats
inbetala. Med hänsyn härtill och till vikten för rättskipningen att
det förenklade förfarandet genomföres finner lagrådet hinder ej böra föreligga
mot en reform i föreslagen riktning.

Rörande det till lagrådet remitterade förslaget till lag om parkeringsbot
har lagrådet vidare yttrat bl. a. följande:

Som ovan anförts kan enligt lagrådets mening den påföljd som enligt förslaget
skall kunna inträda icke anses vara av annat slag än böter. Då det
likväl kan vara lämpligt att en särskild beteckning begagnas för ifrågavarande
påföljd, synes det ej böra möta invändning att densamma kallas bot.

I 1 g vägtrafikförordningen, som innehåller definitioner å vissa i förordningen
använda begrepp, stadgas under 7 mom. att med parkering avses
uppställning av fordon men att såsom parkering ej räknas uppställning tillfälligt
under kortare tid för åkandes av- eller påstigning, för av- eller pålastning
av gods eller för annat liknande ändamål. Förevarande lagförslag
avser jämväl uppställning, som enligt vad sålunda stadgas ej utgör parkering
i vägtrafikförordningens mening. Vid 1 § i förslaget hemställer lagrådet,
att lagen även skall omfatta stannande, som ej ingår under begreppet
uppställning. Även om denna utvidgning ej sker, synes det vara olämpligt
att här använda ordet parkering i fråga om åtgärd, som enligt den grundläggande
trafikförordningen ej inrymmes under detta begrepp. Ordet parkering
torde därför ej böra brukas vare sig i benämningen på påföljden eller vid
angivande av de förseelser varom är fråga. Med hänsyn till lagens användningsområde
torde för påföljden kunna godtagas ordet trafikbot. Lagrådet
föreslår därför, att rubriken ändras till lag om trafikbot.

1 §•

Med den föreslagna lagen avses främst förseelse mot lokal trafikföreskrift
angående parkering och annan uppställning av motorfordon, och den omfattar
vidare överträdelse av parkeringsförbud i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen.
I förslaget måste begreppen uppställning och parkering anses
ha samma innebörd som i vägtrafikförordningen. Denna förordning skiljer
i 49 § 1 och 2 mom. mellan stannande och uppställning av fordon; ett fordon
kan ha stannats utan att därför i förordningens mening vara uppställt.
Det synes därför vara oklart, huruvida den föreslagna lagen omfattar överträdelse
av stoppförbud som meddelats i lokal trafikföreskrift. Då anledning
ej synes föreligga att utesluta dylik förseelse, torde avfattningen böra
jämkas.

Motionerna

I motionerna 1:708 och II: 869 har anförts, att det synes uppenbart otillfredsställande
att medel som uppbäres av kommunala organ i samband med
en av kommunen ordnad övervakning av gatuparkeringen helt skall tillfalla
kronan. Då kostnaderna för att ordna denna övervakning helt skulle

Första lagutskottets utlåtande nr AO år 1060

komma att åvila kommunerna förefaller det enligt motionärernas mening
rimligt att vederbörande kommun tillerkännes rätt till en viss del av de medel
som inflyter genom parkeringsbotsystemet till bestridande av de kommunala
kostnaderna. Motionärerna hemställer därför att riksdagen måtte
klart uttala att kommunerna skall tillerkännas sådan rätt, varefter det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att efter samråd med vederbörande kommunala
myndigheter och organisationer på administrativ väg förordna om
att till kommun skall utbetalas viss del av de medel som inflyter genom
parkeringsbot som ersättning'' för de kostnader som åvilar kommunerna
för övervakning av gatuparkeringen. Ett tillägg bör då göras i den föreslagna
lagen om parkeringsbot av denna innebörd. Till stöd för denna
hemställan anföres vidare bl. a. följande:

Såsom påpekats av flera remissinstanser synes det i fråga om avgift av
det slag det här är fråga om icke vara möjligt att åberopa önskemål om en
enhetlighet i det straffrättsliga påföljdssystemets tillämpning som skäl
för att parkeringsbot skall tillfalla kronan. Här är det ju nämligen icke fråga
om någon påföljd. Varken domstolar eller indrivningsmyndigheten berörs
heller. Detta åskådliggörs för övrigt genom det grundläggande faktum,
att avgiftsbetalningen icke har anknytning till någon identifiering.

Mot den föreslagna bestämmelsen om att parkeringsbot skall tillfalla
kronan har också frän kommunala och andra remissinstansers sida anförts
starka skäl och i stället föreslagits, att avgifterna böra tillfalla vederbörande
kommun. Det främsta skäl som åberopats härför är, att det i
huvudsak är fråga om beivrande av förseelser mot lokala trafikföreskrifter.
Parkeringsfrågorna torde få ses som en del av det trafikproblem, vars
lösning blivit en alltmer påträngande kommunal angelägenhet, särskilt i de
större städerna och som krävt betydande kommunala insatser med en praktisk
målsättning helt vid sidan om den normala polisiära ordningshållningen.
Som ett led i de kommunala åtgärderna på detta område har bland
annat uppbyggts en organisation av trafikövervakare. Det är, såsom bland
annat anförts i ett remissyttrande från Stockholms stad, som närmast berörs
av den föreslagna lagstiftningen, uppenbart, att de problem som framkallas
av bilismens kraftiga utveckling icke böra och icke heller kunna lösas
allenast genom traditionell ordningsövervakning av polispersonal och
beivrande med straffrättsliga regler. De avgiftsmedel som inflyta med en i
förebyggande syfte anordnad övervakning av gatuparkeringen böra därför
rimligen tillfalla kommunen. Liknande synpunkter ha också anförts i yttranden
från de övriga berörda storstäderna. Sålunda har gatunämnden i
Malmö påpekat, att kostnaden för tillsynen över efterlevandet av föreskrifter
om parkering och dylikt i allt högre grad kommit att övervältras på
kommunerna. Stadskollegiet i Göteborg liksom trafikpolisintendenten i
Stockholm har förordat särskilt statsbidrag för täckande av städernas kostnader
för beivrande av förseelser mot de lokala trafikföreskrifterna.

Utskottet

Den i propositionen föreslagna lagen om parkeringsbot skall möjliggöra
en förenklad handläggning av parkeringsförseelser. Det förutsättes alt det
nya förfarandet, vars tillämpning i lokalt hänseende skall vara beroende på
Kungl. Maj:ts förordnande, i första hand skall komma till användning i

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960

storstäderna och de samhällen, som ligger i storstädernas närhet. Förfarandet
med parkeringsbot innebär i korthet att polisman eller särskild trafikövervakare
till fordonets förare överlämnar eller på fordonet fäster en skriftlig
anmaning till föraren att med anledning av förseelsen inom viss kortare
tid betala en för den aktuella överträdelsen fastställd parkeringsbot, som
angives å ett anmaningen vidfogat inbetalningskort. Om boten erlägges tilllämpas
ej det nu gängse förfarandet med strafföreläggande eller åtal. I de
fall åter då den meddelade anmaningen icke efterkommes handlägges ärendet
i vanlig ordning. Den nya lagen kräver vissa följdändringar i rättegångsbalken
och vägtrafikförordningen.

Antalet rapporterade parkeringsförseelser har i Stockholm stigit från
15 839 år 1951 till 102 645 år 1959. Även övriga storstäder uppvisar en liknande
utveckling i fråga om parkeringsförseelsernas antal. Mot bakgrunden
härav har det framstått såsom en synnerligen angelägen reform att få till
stånd ett förenklat handläggningsförfarande för överträdelse av parkeringsföreskrifter
och utskottet har också i olika sammanhang under senare år i
princip uttalat sig för en sådan reform. Det synes uppenbart att det nu framlagda
förslaget kommer att medföra en väsentlig arbetslättnad i första hand
för polis- och åklagarmyndigheten och därigenom ge ökat utrymme åt en
mera angelägen brottsbekämpande verksamhet.

Av förslagets konstruktion följer att det nya förfarandet endast utgör ett
alternativ till den vanliga proceduren med strafföreläggande eller åtal; den
felande har alltså möjlighet att, om han så önskar, få förseelsen prövad i
vanlig ordning. Vid sådant förhållande synes förslagets genomförande icke
böra möta hinder från rättssäkerhetssynpunkt. Ej heller eljest har den i
propositionen föreslagna utformningen av det förenklade förfarandet givit
utskottet anledning till erinran. Utskottet vill emellertid ifrågasätta om det
icke kunde vara lämpligt att i den avsedda blanketten till parkeringsanmärkning
erinra om den föreliggande möjligheten att få förseelsen prövad på
vanligt sätt.

Vid remissbehandlingen av det utredningsförslag som ligger till grund för
propositionen har utredningsmannens ståndpunkt att det nya förfarandet
endast skulle tillämpas beträffande förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter
i allmänhet godtagits; det övervägande antalet felparkeringar i storstäderna
avser sådana föreskrifter. Det har emellertid också framställts olika
förslag om att förfarandet skulle utsträckas att gälla även för vissa överträdelser
av de allmänna parkeringsföreskrifterna i 49 § vägtrafikförordningen.
I propositionen har dessa önskemål så till vida tillgodosetts att det
förenklade förfarandet kan användas jämväl vid förseelser mot 49 § 3 mom.
vägtrafikförordningen. Eftersom det nya systemet för beivrande av parkelingsföi
seelser är helt oprövat, hör en utsträckning av användningsområdet
utöver vad i propositionen föreslagits icke gärna ske förrän en tids erfarenheter
vunnits. Om tillämpningen av förfarandet med parkeringsbot skulle
giva goda erfarenheter, synes dock de framlagda förslagen om en ytterligare
utvidgning av användningsområdet böra upptagas till förnyat övervägande.

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960

För att utmärka att det nya förfarandet skall vara tillämpligt på överträdelse
av stoppförbud som meddelats i lokal trafikföreskrift har avfattningen
av 1 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om parkeringsbot
efter hemställan av lagrådet jämkats på det sätt att »parkering eller
annan uppställning av motorfordon» ersatts med »parkering eller annan
uppställning eller stannande av motorfordon». Den vidtagna ändringen synes
med hänsyn till lydelsen av ansvarsbestämmelsen i 68 § första stycket
vägtrafikförordningen böra föranleda den jämkningen i avfattningen av 61 §
1 mom. b) samma förordning att »parkering eller annan uppställning av
fordon» ändras till »parkering eller annan uppställning eller stannande av
fordon». En sådan ändring är påkallad även av det skäl att i rättstillämpningen
visat sig föreligga ovisshet om huruvida överträdelse av stoppförbud
som meddelats i lokal trafikföreskrift skall straffas med dagsböter eller
penningböter.

Vad härefter angår den i motionerna I: 708 och II: 869 väckta frågan om
att kommun skall tillerkännas rätt till en viss del av de medel som inflyter
genom parkeringsbotssystemet har utskottet den uppfattningen att detta
spörsmål icke kan ses isolerat. Frågan har sådan principiell räckvidd att
den icke lämpligen bör utbrytas ur sitt stora sammanhang. Såsom departementschefen
framhållit pågår flera utredningar, vilkas resultat kan komma
att påverka frågan, nämligen 1957 års polisutredning, 1955 års stadsutredning
och stadsdomstolsutredningen. Det kan tillfogas, att en utredning om
frågor rörande parkering helt nyligen tillsatts och att en av de centrala utredningsfrågorna
gäller sättet att bekosta parkerings- och uppställningsplatserna.
Med utredningen åsyftas att klarlägga, vilka finansieringsmetoder
som i skilda fall är de bästa. Bl. a. skall undersökas, i vad mån det är möjligt
att låta fordonsägarnas kostnadsansvar komma till direkt uttryck genom
sättet för finansieringen. Det av motionärerna upptagna spörsmålet är sålunda
avhängigt av ett flertal andra ännu olösta frågor, och det synes därför
enligt utskottets mening icke böra lösas i detta sammanhang. Utskottet
anser sig följaktligen böra avstyrka bifall till motionärernas framställning.

Som nämnts kräver lagen om parkeringsbot vissa följdändringar i rättegångsbalken
och vägtrafikförordningen. Vid sin granskning av propositionens
förslag i dessa hänseenden har utskottet ej funnit anledning till annan
erinran än vad som framgår av uttalandet ovan rörande jämkad avfattning
av 61 § 1 mom. b) vägtrafikförordningen.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna I: 708 och
11:869 — måtte antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om parkeringsbot;

B. att riksdagen måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 6 § rättegångsbalken; C.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att riksdagen icke funnit skäl att i anslutning till det vid

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1960

propositionen fogade förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 67 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit.

Stockholm den 23 november 1960

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Branting, Per
Olofsson, Per-Olof Hanson, Erik Svedberg, Arvidson, Fagerström och Svanström
;

från andra kammaren: herr Hedqvist, fru Johansson, herr Östrand,
fru Löfqvist, herr Larsson i Norderön, fru Lidman-Frostenson, herrar Larsson
i Stockholm och Hedin.

Reservation

Vid A i utskottets hemställan
Förslaget till lag om parkeringsbot
Till 5 §.

Av herrar Hanson, Per-Olof, och Larsson i Stockholm, vilka ansett, att

sjätte stycket i utskottets yttrande (Vad härefter--- — motionärernas

framställning) bort ersättas med text av följande lydelse:

»Med hänsyn till att kostnaderna för övervakningen av gatuparkeringen
helt kommer att åvila vederbörande kommun delar utskottet motionärernas
uppfattning att det är otillfredsställande att de medel som av kommunala
organ uppbäres i samband med denna övervakning helt skall tillfalla kronan.
Det synes väl motiverat att vederbörande kommun tillerkännes rätt till viss
del av de medel som inflyter genom parkeringsbotssystemet till bestridande
av de kommunala kostnaderna. Utskottet föreslår att ett stadgande av denna
innebörd införes i lagen om parkeringsbot. Det synes lämpligen böra ske genom
en ändrad lydelse i 5 §. Det bör sedan ankomma på Kungl. Maj:t att
med stöd av ett sådant stadgande och efter samråd med vederbörande kommunala
myndigheter och sammanslutningar förordna om att till kommun
överföra viss del av de medel som inflyter genom parkeringsbot.»

Första lagutskottets utlåtande nr 40 år 1960 23

och vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av motionerna I: 708 och II:
869, måtte för sin del besluta sådan ändring i 5 § förslaget
till lag om parkeringsbot, att stadgandet får följande lydelse:

5 §•

Parkeringsbot tillfaller kronan; dock må Kungl. Maj:t äga rätt förordna
om att till kommun överföra viss del av de medel som inflyta genom parkeringsbot.

601778 Stockholm 1960. Isnac Marcus Boktryckeri Aktiebolag