Första lagutskottets utlåtande nr M år 1955 (Utlåtande 1955:L1u41 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1955

Nr 41

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av gällande
bestämmelser angående vissa kungöranden i
kyrka.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väekia,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 162 i första kammaren av herr
Hermansson, Herbert, och nr 205 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs
m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, uttalas, att »nu gällande bestämmelser
om vissa kungöranden i kyrkan bör ändras så, att skyldighet för
präst att taga befattning med uppläsning, anslående eller hållande av profana
kungörelser tillgängliga å pastorsexpeditionen upphäves». Motionärerna
hemställa därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att dessa bestämmelser ändras i enlighet med vad sålunda föreslagits.

Beträffande vad motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionerna.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta
behandlingen av motionerna till nu innevarande höstsession.

Gällande bestämmelser

Föreskrifter om kungörelsers uppläsande i kyrka finnas i ett stort antal
författningar. Denna form för kungörande har därvid ofta kombinerats med
ett eller flera andra kungörelseförfaranden: införande i Post- och inrikes
tidningar, i länskungörelserna eller i en eller flera ortstidningar, anslag i
rättens kansli eller annan plats i orten o. s. v. Föreskrifter om kungörande
i kyrka förekomma t. ex. i rättegångsbalken, i författningar rörande jorddelning,
vattenrätt, expropriation, lagfart, inteckning, lösöreköp, exekutiva
auktioner, vägar, allmänningar, skogsbruk, ägofred, jakt och fiske in. m.

I flera fall är kungörandet i kyrka utgångspunkt för besvärstid eller betraktas
som delgivning. I kungl. brev den 5 januari 1808 angående utslag
rörande menigheter stadgas t. ex., att resolutioner och utslag som länsstyrelserna
eller kollegierna meddela uti ekonomi- eller politimål av allmänt
intresse skola kungöras genom uppläsning från predikstolen samt att besvärstiden
räknas från uppläsandet.

Sålunda förefintliga bestämmelser om kungörelsers uppläsande i kyrka
tillämpas emellertid ej enligt ordalagen i de särskilda författningarna. Genom
lagen den 13 mars 19b2 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka
har man nämligen i princip avskaffat uppläsandet i kyrka av s. k. världsliga
kungörelser. I 1 § nämnda lag stadgas, att om i lag eller författning är före1
Biliartg till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 aud. Nr 41

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1955

skrivet, att kungörelse skall uppläsas i kyrka, skall i stället före gudstjänstens
början i vapenhuset eller å annan lämplig plats i eller invid kyrkan
anslås kungörelsens rubrik eller kort uppgift om dess innehåll jämte
tillkännagivande, att kungörelsen, där ej laga hinder möter, skall under den
närmaste veckan finnas tillgänglig för allmänheten å pastorsexpeditionen
eller annat ställe, som av vederbörande präst bestämts. Hålles gudstjänsten
annorstädes än i kyrkan, skall anslag äga rum, där den förrättas. Vad sålunda
stadgas skall icke äga tillämpning å kungörelse om vars uppläsande
bestämmelse meddelas i kyrkohandboken. Enligt 2 § samma lag äger
Konungen utan hinder av vad i 1 § sägs förordna, att kungörelse, som är av
synnerlig betydelse eller rör kyrkliga angelägenheter, skall, jämte det rubrik
eller uppgift om innehållet på angivet sätt anslås, uppläsas i kyrkan.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av ovannämnda lag ha meddelats
i kungörelsen den 29 maj 19i2 (nr 31i). Däri föreskrives, att kungörelse,
när den överlämnas till vederbörande pastor, antingen skall vara försedd
med rubrik innehållande kort uppgift om innehållet eller ock vara åtföljd
av sådan uppgift. Anslag om kungörelse skall ske genom att rubriken
eller uppgiften införes i förteckning, som uppsättes å tid och ställe, som
stadgas i 1 § av lagen. Å förteckningen skall pastor angiva var och under vilken
tid kungörelsen finnes tillgänglig för allmänheten. Pastor är icke pliktig
att i förteckningen upptaga kungörelse, som ej kommit honom till handa
senast dagen före gudstjänsten. Förteckningen skall upprättas enligt formulär,
som fastställes av chefen för justitiedepartementet. Pastor skall utfärda
bevis om att kungörelse anslagits på föreskrivet sätt. Jämte det rubrik eller
uppgift om innehållet anslås, skall uppläsning från predikstolen ske av kungörelse,
om vars uppläsande Konungen särskilt förordnat, kungörelse enligt
stadgan om prästval, samt, där så beslutas av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige,
jämväl andra i lag eller författning föreskrivna kyrkliga tillkännagivanden.

Föreskrifter om profan kungörelses uppläsande i kyrka innebär således
numera i allmänhet allenast, att meddelande om kungörelsen anslås. Det må
i detta sammanhang nämnas, att bestämmelser om liknande publiceringsförfaranden
genom anslag ha givits även på annat sätt. Enligt 14 § kommunallagen
skall sålunda kungörelse om fullmäktigsammanträde, innehållande
uppgift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden, som därvid
skola behandlas, anslås å en av kommunen på lämplig plats anordnad anslagstavla
(kommunens anslagstavla). Sådan kungörelse skall utfärdas av
ordföranden eller vid hinder för honom av vice ordföranden. Uppgifter om
justering av fullmäktiges och kommunala nämnders protokoll skola även
enligt 24 § samt 39 och 45 §§ kommunallagen anslås å samma tavla.

Vidare finnas i vissa författningar mera allmänt hållna bestämmelser om
kungörelsers tillkännagivande genom anslag. I 21 kap. 10 § jorddelningslagen,
6 § ensittarlagen och 23 § gruvlagen föreskrives sålunda, att vissa meddelanden
skola kungöras bl. a. genom anslag »i socken- eller rådstugan eller
å annan lämplig plats inom kommunen». Enligt 3 § lagen angående stenkolsfyndigheter
skall visst meddelande anslås »på lämpligt ställe i orten».

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1955

I detta sammanhang må även uppmärksammas vissa ändringar, som i anslutning
till 1942 års lagstiftning om kungörande i kyrka samtidigt verkställdes
i kungörelsen den 23 oktober 1915 angående lånskungörelser. Sålunda
stadgas, att länsstyrelse, om det är av synnerlig vikt, att tillkännagivande,
som intagits i länskungörelserna, vinner spridning bland allmänheten
och annat kungorelsesätt ej är föreskrivet, må förordna, att tillkännagivandet
anslås å lämpliga platser inom länet. Uppsättandet av anslagen
skall verkställas av polisman eller annan lämplig person i orten. Planer för
uppsättande av sådana anslag skola uppgöras av polischeferna och underställas
länsstyrelsen för godkännande.

Historik

Frågan om inskränkande eller upphävande av uppläsandet av kungörelser
i kyrkorna har alltsedan början av 1800-talet vid ett flertal tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling. Frågan har även åtskilliga gånger
dragits inför kyrkomötet.

Det första betydelsefulla steget för att minska kungörelseläsandet i kyrkorna
kan sägas ha tagits genom lagen den 1 juni 1894 angående kungörelsers
uppläsande i kyrka. Genom denna föreskrevs att, förutom i de fall då enligt
lag eller författning eller enligt bestämmelse i kyrkohandboken kungörelse
skulle uppläsas i kyrka, sådan uppläsning skulle ske allenast när
Konungen eller länsstyrelse därom förordnade.

Med anledning av en inom andra kammaren väckt motion anhöll 1905 års
riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t om vidtagande av åtgärder för ytterligare
inskränkning i det föreskrivna kungörelseuppläsandet från predikstolen.
Till stöd härför anfördes i skrivelsen såväl att detta sätt att offentliggöra
kungörelser på ett ofullständigt sätt fyllde sitt ändamal som att det
vore ägnat att verka störande för det religiösa livet.

Åren 1912, 1913 och 1929 väcktes i riksdagen motioner i ämnet. Dessa föranledde
emellertid --på hemställan av vederbörande utskott, som därvid
bl. a. hänvisade till att frågan vore föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
— icke till någon åtgärd. I skrivelser till Kungl. Maj :t från 1909, 1929
och 1934 års kyrkomöten påyrkades även åtgärder i syfte att inskränka kungörelseläsandet
i kyrkorna.

Då frågan genom två likalydande motioner (1:30 och 11:124) återkom
vid 1936 års riksdag begärde denna i skrivelse till Kungl. Maj :t »ytterligare
utredning angående inskränkning av kungörelseläsandet i kyrkorna» och
förslag i ämnet. I det utlåtande av första lagutskottet (nr 3), som låg till
grund för skrivelsen, anfördes:

Utskottet ansåge, alt de av 1905 års riksdag anförda skälen för en väsentlig
inskränkning i kungörelseläsandet från predikstolen fortfarande ägde sin
fulla gitighet. Den stora spridning tidningarna fått i våra dagar torde än
ytterligare ha accentuerat det otidsenliga i det gamla uppläsningsförfarandet.
Utskottet förbisåge ingalunda de svårigheter, som vore förbundna med

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1955

genomförandet av den åstundade reformen. Kungörandet från predikstolen
hade till uppgift dels att giva spridning åt meddelanden och dels alt utgöra
utgångspunkt för beräkning av fatalietider. I de flesta fall, där uppläsningen
i kyrkan skulle kunna avskaffas, måste den därför ersättas av ett annat förfarande.
Utskottet tänkte därvid särskilt på möjligheten att anslå offentliga
meddelanden på kommunala anslagstavlor eller att kungöra dem genom
annonser i pressen. I det förra fallet erfordrades en person som under tjänstemannaansvar
ombestyrde uppsättandet av anslagen och i det senare fallet
kunde särskilt kostnadsfrågan vålla betänkligheter. De svårigheter, som
i dessa avseenden kunde uppstå, vore emellerid enligt utskottets förmenande
ingalunda av den art, att de kunde anses oöverkomliga.

Vidare anhöll 1939 års lagtima riksdag, att frågan om ändring av kommunallagarnas
bestämmelser i ämnet måtte beaktas vid den av riksdagen
begärda utredningen. I konstitutionsutskottets i ärendet avgivna utlåtande
(nr 13), som bifölls av riksdagen, anfördes, att en tänkbar lösning vore att
låta anslå offentliga meddelanden på kommunala anslagstavlor och införa
dem i ortens tidningar och att kallelser till kommunal- och kyrkofullmäktigesammanträden
borde, i likhet med vad som gällde stadsfullmäktigesammanträden,
ske bl. a. genom personlig delgivning.

Då som ett resultat av den begärda utredningen för 1942 års riksdag framlades
förslag till den ännu gällande lagen med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka, anförde föredragande departementschefen bl. a.:

Föreskrift om att kungörande skall ske i kyrka finnes i ett stort antal författningar
som beröra vitt skilda områden, såväl världsliga som kyrkliga.
Enligt 1894 års lag skall uppläsande i kyrkan dessutom äga rum, när Kungl.
Maj :t eller länsstyrelse särskilt förordnar därom. På grund av Kungl. Maj :ts
beslut uppläsas alltjämt rubrik och datum till vissa författningar som införts
i Svensk författningssamling och någon gång författningarna i deras
helhet. Förordnande om att länskungörelser skola uppläsas i kyrkan meddelas
av de flesta länsstyrelser i ganska betydande omfattning.

Det behöver icke närmare utvecklas, att uppläsandet i kyrkorna av allmänna
tillkännagivanden är en för nutida förhållanden föga ändamålsenlig
publiceringsmetod. Beträffande de världsliga kungörelserna torde kunna påstås,
att uppläsningen har ytterst ringa praktiskt värde. Den sker efter gudstjänstens
slut och vanligen under det att allmänheten lämnar kyrkan eller
därefter. En anmärkning, som också bör tagas i betraktande, är att åtskilliga
världsliga kungörelser med hänsyn till innehållet äro föga lämpade för
uppläsning i samband med gudstjänst.

Det är tydligen en angelägenhet av ej ringa praktisk betydelse, att uppläsandet
i kyrkan av tillkännagivanden som icke äro av kyrklig natur ersättes
med andra och mera effektiva former för bekantgörandet av deras innehåll.
Vid valet mellan olika sätt för kungörandet bör eftersträvas att vinna likformighet
inom likartade rättsområden. Vissa typer böra utfinnas, vilka
kunna användas för ett större antal fall. Vid sidan av en viss åtgärd, som
skall vara den huvudsakliga, böra liksom för närvarande en del hjäipåtgärder
kunna föreskrivas, allt efter vad som i olika fall finnes påkallat
Att finna en grund som ger en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande
indelning av de fall vilka böra hänföras till ena eller andra gruppen är förenat
med svårigheter. Vägledande bör emellertid till en början vara meddelandets
art.

Första lagutskottets utlåtande nr it år 1955

I vissa fall torde kungörande i kyrkan kunna avskaffas utan att ersättas
av någon ny form, därest det kungörande som vid sidan därav nu är stadgat
kan anses tillräckligt.

För genomförande av ett system enligt dessa grundlinjer är det nödvändigt,
att nu förekommande författningsstadganden om kungörande i kyrka
underkastas en närmare granskning ur de synpunkter som böra vara bestämmande
vid avgörandet av vilken eller vilka publiceringsmetoder som äro
lämpligast med hänsyn till stadgandets syfte. Det torde härvid bliva erforderligt
att ändring vidtages i alla de viktigare lagar som innehålla föreskrifter
om kungörande av världsliga meddelanden i kyrka. I övrigt torde det
kunna vara tillfyllest att denna kungörelseform upphäves medelst en gemensam
bestämmelse, vilken tillika anger det sätt för kungörandet som
framdeles skall användas. Inom justitiedepartementet pågår för närvarande
utredning rörande dessa frågor.

Med hänsyn till att uppläsandet av kungörelser från predikstolen måste
anses vara en i hög grad föråldrad form för publicering, synes det vara att
förorda att i avbidan på utredningens slutförande provisoriska åtgärder vidtagas,
genom vilka denna kungörelseform redan nu avskaffas och ersättes
med ett lämpligare förfarande. Såsom en övergångsform bör kunna föreskrivas,
att uppläsning från predikstolen icke skall ske, utan att i stället en förteckning
över förekommande kungörelser anslås i vapenhuset eller på annan
lämplig plats i eller invid kyrkan.---

Den av departementschefen omnämnda utredningen verkställdes inom
justitiedepartementet av en särskilt tillkallad utredningsman, som den 25
september 1945 avgav en promemoria med förslag till lag om officiella anlagstavlor
i lands- och stadskommunerna samt till vissa ändringar i kommunala
och därmed sammanhängande lagars bestämmelser om kungörande.
I promemorian konstaterade utredningsmannen, att 1942 års lagstiftning
om kungörande i kyrka varit avsedd att blott få provisorisk karaktär
och att det gällde att finna en form för kungörande som kunde ersätta
kyrkokungörandet. På ett nytt publikationsförfarande borde ställas den
fordran, att det vore effektivt och billigt och att det kunde utgöra en utgångspunkt
för beräknande av fatalietid. De närmast till hands liggande
alternativen till kyrkokungörande fann utredningsmannen vara annonsering
i ortspressen och anslag å kommunala anslagstavlor, av vilka förfaranden
utredningsmannen betecknade det förra som effektivt men tämligen
dyrbart och det senare som billigt men föga effektivt. Man borde —
framhöll utredningsmannen — sträva efter att använda annonsering i så stor
utsträckning som möjligt, då det gällde meddelanden som vore avsedda att
spridas till en större allmänhet. I övrigt borde man emellertid som en avvecklingsform
för kyrkokungörandet använda anslag å kommunala anslagstavlor.
För att skapa förutsättningar härför föreskrevs i det framlagda förslaget
till lag om officiella anslagstavlor, att varje kommun skulle anordna en
anslagstavla för offentliga tillkännagivanden (»kommunens officiella anslagstavla»).
Sådan tavla skulle anordnas för landskommun i eller invid sockenstuga
eller annat ställe, där kommunalstämma eller municipalstäinma
skulle hållas, samt för stadskoinmun i eller invid ställe, där stadsfullmäktigesammanträde
hölles. Anslag å kommunens officiella anslagstavla skulle

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1955

verkställas av lämplig person Oanslagsförrättare»), som kommunen därtill
förordnade. Anslagsförrättaren skulle omhänderhava skötseln av anslagstavlan
och på begäran utfärda bevis om att anslag skett och om tiden för
anslaget. För anslagsförrättaren skulle kommunen tillika förordna en eller
flera ersättare.

I sin motivering för förslaget underströk utredningsmannen att det vore
av största vikt att bestämma vem som skulle svara för skötseln av anslagstavlan.
I varje kommun borde utses viss person för detta uppdrag. På landet
kunde lämpligen kommunalfullmäktiges eller kommunalnämndens ordförande
förordnas eller någon kommunal tjänsteman, t. ex. kommunalkamrerare.
I städerna borde förordnandet meddelas någon tjänsteman å rådhuset
eller stadshuset. Det framhölls vidare att anslagsförrättaren skulle ha
att utföra sitt arbete under tjänstemannaansvar. För uppdraget avsågs särskilt
arvode skola utgå.

I fråga om de särskilda författningarnas bestämmelser om kungörande
uttalade utredningsmannen, att ändringarna i desamma lämpligen borde
verkställas i etapper. Mest angeläget ansågs vara att ändra kommunallagarnas
och därmed sammanhängande författningars bestämmelser om kyrkokungörande,
då dessa voro av den ojämförligt största praktiska betydelsen.
Som en andra etapp i arbetet borde därefter följa ändringar i bestämmelserna
om kyrkokungörande i rättegångsbalken, vattenlagen, jorddelningslagen,
expropriationslagen och andra viktigare författningar liksom
de författningar, där kyrkokungörandet ej borde ersättas av anslag. Sedan
sålunda en avveckling skett av kyrkokungörandet i viktigare författningar,
skulle enligt utredningsmannen tiden kunna vara inne för att helt slopa
kyrkokungörandet i övriga icke rent kyrkliga författningar och utbyta det
mot anslag å kommunernas officiella anslagstavlor.

I överensstämmelse med dessa riktlinjer framlades i promemorian förslag
till lagändringar allenast i de allmänna kommunallagarna samt vallagarna,
varigenom kyrkokungörandet utbyttes mot anslag å kommunens anslagstavla.

Utredningsmannens promemoria innehöll även uppgifter från en inom
justitiedepartementet verkställd undersökning rörande tillämpningen av
1942 års lagstiftning. Vid denna undersökning hade yttranden infordrats
bl. a. från domkapitlen, som i sin tur hört ett antal pastorsämbeten. I svaren
uppgavs, att anslagsförteckningarna i regel uppsattes i vapenhuset i
kyrkan men ofta på anslagstavlor å kommunalhus eller kommunala anslagstavlor
i närheten av kyrkan. De flesta av de pastorsämbeten på landet
som hördes i ärendet uppgåvo, att åtminstone de mera kommunalt intresserade
kyrkobesökarna togo del av förteckningarnas innehåll, medan pastorsämbetena
i städerna allenast uppgåvo, att förteckningarna där ej uppmärksammades.
Endast ytterst sällan hade förekommit, att någon å pastorsexpeditionen
hade tagit del av kungörelsernas innehåll. Från pastorsämbetena i
åtskilliga städer påyrkades därför borttagande av hela förfaringssättet. Flera
pastorsämbeten på landet ansågo, att kungörelserna i stället borde anslås
av kommunala myndigheter.

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1955

Under det utredningsarbetet ännu pågick väcktes vid 19i3 års riksdag
motion (1:27), vari påyrkades, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj :t slutförde pågående utredning om kungörelsers uppläsande
i kyrka och snarast för riksdagen framlade förslag i ämnet. Motionen
behandlades av första lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr 5) erinrade
om att de genom 1942 års lag givna bestämmelserna om kungörande i
kyrka voro avsedda att vara ett provisorium och att utredning påginge om
ändring i de författningar, som innehöllo föreskrifter om kungörande av
världsliga meddelanden i kyrka. Utskottet fann sig därför böra hemställa,
att motionerna ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.

Frågan om lämplig ersättning för kyrkokungörandet upptogs även av 19i6
års kommunallagskommitté. Då kommittén hade i uppdrag att göra en allmän
översyn av kommunallagarna, följde härav å ena sidan, att kommittén
tog upp bestämmelserna om kungörande av kommunala tillkännagivanden
i vidare sammanhang än den särskilda utredningsmannen, vars uppgift
främst varit att söka skapa en ersättning för kyrkokungörandet. Å andra
sidan blev kommitténs utredning av förevarande spörsmål mer begränsad
än utredningsmannens, då kommittén icke hade att taga ställning till frågan
om avskaffande av kyrkokungörandet såvitt angick offentliga tillkännagivanden
över huvud taget utan blott att överväga frågan ur kommunallagssynpunkt.
I sitt år 1952 avlämnade betänkande III (SOU 1952: 14) föreslog
kommittén ett nytt publikationssätt för kommunala tillkännagivanden nämligen
i form av anslag å en av kommunen själv anordnad och omhänderhavd
anslagstavla. Å denna skulle anslås kungörelse om fulmäktigesammanträde
liksom tillkännagivande om justering av fullmäktiges eller kommunala
nämnders protokoll. Hinder borde emellertid ej möta, framhöll kommittén,
att å tavlan anslå även andra kommunala tillkännagivanden, t. ex. om tiderna
för de olika nämndernas sammanträden, kommunala byråers öppethållande
m. in. De erforderliga bestämmelserna om skyldighet att anslå kommunala
meddelanden å anslagstavla föreslogos skola intagas i kommunallagen, varför
någon speciell lagstiftning om kommunala anslagstavlor i enlighet med
utredningsmannens förslag ej ansågs erforderlig. Kommittén underströk,
att den icke ingått på frågan huru en lagstiftning rörande anslående av
andra offentliga tillkännagivanden än de nämnda kommunala borde utformas.
Kommittén syntes emellertid förutsätta, att den föreslagna kommunala
anslagstavlan skulle kunna göras tillgänglig även för andra offentliga
meddelanden. Det framhölls nämligen särskilt i betänkandet, att om så
skedde borde de icke-kommunala tillkännagivandena genom placering å särskild
del av tavlan tydligt särhållas från kommunens kungörelser.

I det förslag till kommunallag, som framlades för 1953 års riksdag (prop.
nr 210), intogos bestämmelser om kommunala anslagstavlor i enlighet med
vad kommittén föreslagit. Tillkännagivande å kommunal anslagstavla skulle
sålunda, framhöll departementschefen, ersätta tidigare anslående i kyrkan
av kommunala kungörelser, medan frågan om kyrkokungörandets avskaffan -

Första lagutskottets utlåtande nr it år 1955

de på andra områden fölle utanför reformen av den kommunala lagstiftningen.
Departementschefen tilläde, att det i annat sammanhang finge övervägas,
vilka publikationsformer som skulle ersätta det kyrkliga kungörelseförfarandet
på dessa områden och om den kommunala anslagstavlan därvid
kunde tilldelas några uppgifter.

Riksdagen antog propositionens förslag om publicerande av kommunala
kungörelser å kommunal anslagstavla.

Det må nämnas, att 1953 års riksdag hade att även på visst annat område
taga ställning till lämpliga publiceringsåtgärder. I en vid denna riksdag
inom andra kammaren väckt motion (nr 235) framhölls, att då rätt
till expropriation blivit sökt och fastighetens ägare skall beredas tillfälle
att yttra sig, denne ej behöver underrättas på annat sätt än genom offentlig
kungörelse. Enligt motionärernas mening borde denna underrättelseskyldighet
uppfyllas på ett mera effektivt sätt, t. ex. genom rekommenderade
brev till varje markägare.

Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som i ärendet (uti. nr 32)
anförde:

Enligt tredje lagutskottets mening talar åtskilliga omständigheter till förmån
för vad motionärerna anfört i fråga om underrättande av sakägare.
Visserligen torde väl redan nu sakägarna i den mån de är kända i allmänhet
på ett tillförlitligt sätt underrättas om expropriationsansökan. Då det här
gäller ett för den enskilde oftast kännbart ingripande, kan man emellertid
knappast låta sig nöja med att myndigheterna skall äga skönsmässigt avgöra,
när underrättelse skall ske genom personlig delgivning och när offentlig
kungörelse skall användas. I ett yttrande uttalas dessutom att den föreslagna
ändringen visat sig erforderlig. Också finnes, som i några remissyttranden
framhållits, i liknande fall på andra rättsområden bestämmelser,
som närmare reglerar hur underrättelse skall ske. Å andra sidan må medges,
att angelägenheten av en ändring synes något minska, om förfarandet
med offentlig kungörelse komme att förbättras genom att kommunala anslagstavlor
uppsättes och dessa jämväl finge tjäna för meddelande av underrättelser
i expropriationsärenden (se härom prop. nr 210/1953 s. 137 och
143). Med beaktande även av sistnämnda omständighet har utskottet kommit
till den uppfattningen, att expropriationslagens bestämmelser om sakägares
underrättande bör preciseras. En sådan precisering torde enligt utskottets
mening kunna ske oberoende av frågan om en revidering i övrigt av
expropriationslagen. Utskottet vill alltså tillstyrka, att utredning verkställes
i det i motionens motivering sist berörda hänseendet och att förslag till
lagändring därefter förelägges riksdagen.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, som i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning och förslag till ändring i expropriationslagens bestämmelser
angående underrättande av sakägare om expropriationsansökan.
Denna riksdagens skrivelse är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1955

Utskottet

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har uppläsningen av
profana kungörelser i kyrka efter hand alltmer inskränkts och slutligen genom
1942 års lagstiftning i princip avskaffats och ersatts med anslag i kyrkan.
Motionärerna föreslå nu, att denna sista återstod av det forna kungörelseläsandet
från predikstolen skall avskaffas, och motivera sin framställning
med att modernare publiceringsmetoder, såsom press, radio in. in.,
gjort anslagen i kyrka onödiga. Det torde ej heller kunna råda delade meningar
om att de rubriker över inkomna kungörelser, vilka nu författningsenligt
uppsättas i kyrkorna, praktiskt taget sakna betydelse i publiceringshänseende.
Detta synes även bekräftas av de svar, som enligt vad ovan återgivits
avgåvos å den till domkapitlen ställda rundfrågan angående tillämpningen
av 1942 års lagstiftning. Som nämnts har också det tillämpade anslagsförfarandet
redan från sin tillkomst avsetts endast som ett provisorium;
och detta har även understrukits av första lagutskottet i dess yttrande
över de vid 1943 års riksdag väckta motionerna i ämnet.

Utskottet delar sålunda motionärernas uppfattning, att den nu tillämpade
metoden icke är tillfredsställande och att åtgärder böra vidtagas i syfte att
få till stånd en bättre ordning. Att omedelbart och allmängiltigt föreskriva,
att de särskilda stadgandena om kungörande i kyrka skola upphöra att
gälla, låter sig dock icke göra bl. a. av den anledningen, att i flera fall kungörandet
utgör utgångspunkt för fatalietid. I stället synes man, såsom föreslagits
i 1945 års promemoria, böra reformera etappvis. Den första etappen
kan för övrigt sägas redan ha tillryggalagts genom att de kommunala kungörelserna
vid kommunallagsreformen överförts till den kommunala anslagstavlan.
Nästa uppgift bör då i enlighet med promemorians förslag bli en
översyn av de viktigare författningar, som alltjämt inrymma bestämmelser
om kungörande i kyrka, varvid denna publiceringsmetod utbytes mot andra
sådana eller, där så kan ske, slopas utan ersättning. Enligt utskottets mening
är emellertid detta reformarbete icke av den omfattning eller angelägenhetsgrad,
att det synes påkallat att enbart härför tillsätta en särskild utredning.
Detta skulle ej heller vara praktiskt lämpligt, då eu sådan utredning
skulle nödgas syssla med de mest skiftande lagstiftningskoinplex och
knappast kunna utrustas med erforderlig sakkunskap för att på varje särskilt
område kunna bedöma vilka publiceringsmetoder som just där vore de
lämpligaste. I stället synes man inom redan tillsatta utredningar böra vid
sidan av det egentliga utredningsarbetet jämväl beakta, att kyrkokungörandct
i förekommande fall bör ersättas med ett mera tidsenligt publikationsförfarande.
Det är för utskottet bekant, att man vid vissa pågående utredningar
har att taga ställning till frågor av detta slag. Besvärssakkunniga
komma sålunda bl. a. in på spörsmålet om delgivning av administrativa beslut
med menigheter och med en obestämd personkrets, och inom 1954 års
fastighetsbildningskommitté söker man finna lämpliga publikationsmetoder

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 41

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1955

inom jorddelningslagstiftningen. Frågan om kyrkokungörandets avskaffande
synes kunna aktualiseras även vid andra pågående eller begärda utredningar.
Möjligheten att ersätta det i rättegångsbalken föreskrivna kyrkokungörandet
bör sålunda kunna övervägas inom 1951 års rättegångskommitté,
och kungörelseförfarandet vid exekutiva auktioner bör lämpligen upptas
vid den allmänna revision av utsökningslagen, som riksdagen begärde år
1945 (första lagutskottets uti. nr 39, r. skr. nr 365). Vidare synas expropriationslagens
bestämmelser om kyrkokungörande böra omprövas i samband
med den av riksdagen begärda utredningen om denna lags bestämmelser
angående underrättande av sakägare om expropriationsansökan. Det är även
önskvärt, att man inom departementen vid omarbetning av administrativa
författningar av skilda slag i förekommande fall låter kyrkokungörandet
ersättas med modernare publiceringsformer. Så synes för övrigt också ske i
allt större utsträckning. Som exempel kan nämnas, att ansökningar om att
få tillverka explosiva varor eller eldfarliga oljor enligt tidigare bestämmelser
i vissa fall skulle uppläsas i kyrka, medan enligt de nya stadganden i
dessa ämnen som trädde i kraft den 1 januari 1950 kyrkokungörandet för
motsvarande fall slopats, så att publicering nu sker endast i ortstidning.

Vilka publiceringsförfaranden som böra komma till användning i stället
för kyrkokungörandet får naturligen bero på de särskilda kraven inom olika
lagstiftningsområden. Utskottet vill emellertid som en allmän grundsats uttala,
att man bör söka skapa sådana publiceringsmetoder, vilka medföra ett
verkligt allmänt bekantgörande. Från denna utgångspunkt synes man böra
eftersträva att använda annonsering i ortspressen, medan däremot anslagsförfaranden
i allmänhet ej äro ändamålsenliga. Att helt undvika publicering
genom anslag lär dock, bl. a. av ekonomiska skäl, ej låta sig göra. Det
kan möjligen även visa sig lämpligt att, sedan kyrkokungörandet avskaffats
i viktigare sammanhang, genom ett allmänt stadgande utbyta denna kungörelseform
även i återstående författningar och att därvid använda sig av
en annan form av anslag såsom ersättning. Vid försök att skapa en ny sådan
publiceringsmetod genom anslag ligger väl närmast till hands att söka begagna
sig av de numera inrättade kommunala anslagstavlorna. Väljer man
denna väg kan det emellertid bli nödvändigt — åtminstone om den kommunala
anslagstavlan skall i något större utsträckning tagas i anspråk för
allmänna tillkännagivanden — att särskilda »anslagsförrättare» förordnas,
som under tjänstemannaansvar skola handhava tavlans skötsel och utfärda
bevis om anslag. Sådana mera allmänna frågor rörande den kommunala anslagstavlans
begagnande synas lämpligen med det snaraste böra komma under
övervägande, så att därefter de särskilda utredningarna skola kunna
bättre bedöma förutsättningarna för att utnyttja denna anslagstavla.

Såsom framgår av det anförda finner sig utskottet icke kunna tillstyrka
vare sig att någon omedelbar lagändring sker eller att en särskild utredning
i frågan tillsättes. De ovan framhållna synpunkterna synas emellertid utskottet
genom skrivelse till Kungl. Maj :t böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1955 11

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 162
och II: 205, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet ovan angivit.

Stockholm den 23 november 1955

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Lindblom, Per Olofsson, Lodenius, fru
Sjöström-Bengtsson, herr Björnberg, fru Gärde Widemar, herr Pettersson*
och fru Wallentheim;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gustafsson i Borås,
Hedqvist, Östlund, Andersson i Björkäng, Jacobsson i Sala och fru Löfqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.