Första lagutskottets utlåtande Nr l4 (Utlåtande 1931:L1u14 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr l4.

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 5 mars 1931 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn viss ändring i 11 kap.

38 § rättegångsbalken.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 6, vilken
behandlats av första lagutskottet, har herr Johansson i Edsbyn hemställt,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 11 kap. 38 § rättegångsbalken,
att intyg av en stämningsman och eventuellt ett eller två ojäviga vittnen må
gälla som fullt bevis att delgivning av stämning blivit så verkställd, som intyget
innehåller.

Motionären avser med sitt yrkande att söka minska kostnaderna för delgivning.
Beträffande de närmare skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Rättegångsbalken 11 kap. 38 § första stycket har följande lydelse:

Intyg av två stämningsmän, emot vilka ej förekommer jäv, som örn vittnen
är stadgat, gälle såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd, som intyget
innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av landsfogde,
stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller notarius publicus eller av
svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg av
fjärdingsman, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag. Skriftligt
erkännande örn delgivning vare ock, där det är genom intyg av en ojävig
stämningsman bestyrkt, ansett såsom fullt bevis om delgivningen.

Angående formen för stämnings delgivning stadgas i 11 kap. 7 § rättegångsbalken,
att stämning skall genom kärandens försorg delgivas svaranden
medelst handlingens överlämnande i huvudskrift eller besannad avskrift.
Någon ytterligare form är icke föreskriven. Yppas behov av bevisning, att
delgivningen skett i föreskriven form, är käranden ej inskränkt i valet av bevismedel.
Genom bestämmelserna i 38 § har emellertid den bevisning, som
käranden i fall av behov har att fullgöra, gjorts lättare. Av 32 § framgår,
att därest svaranden uteblir eller inställer sig och gör invändning angående
delgivningen, domstolen har att pröva frågan huruvida delgivning rätteligen
skett. Kan käranden förete bevis av sådan beskaffenhet, som angives i 38 §,
anses han därigenom hava fullgjort sin bevisningsskyldighet. Ehuru denna
form av bevisning icke är påbjuden, användes densamma helt naturligt av
praktiska skäl sa gott som alltid. Det står emellertid svaranden öppet att
visa intygets oriktighet (se rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv avd. I årg. 1923
sid. 149).

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. 1 avd. 11 haft. (Nr 14.) 1

Gällande

lag.

Första lagutskottets utlåtande Nr l4.

I 38 § tillerkännes vitsord såsom fullt bevis till en början åt intyg av två
ojäviga stämningsmän. Om stämningsman heter det i 37 §, att underrätt skall
förordna vissa män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar och domstolars
beslut, så ock eljest verkställa delgivning av handlingar. Stämningsmännen
hava att gå ed inför rätten, att de redligen och utan försumlighet skola
uträtta de delgivningsärenden, som åt dem uppdragas. Fjärdingsman är stämningsman
utan särskilt förordnande, så ock nämndeman, där denne åtager sig
delgivningsuppdraget. — I 38 § tillerkännes vidare vitsord såsom fullt bevis
åt intyg av de där uppräknade tjänstemännen, beträffande intyg av fjärdingsman
dock endast då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.
Slutligen heter det, att skriftligt erkännande örn delgivning skall, om det är
styrkt genom intyg av en ojävig stämningsman, anses såsom fullt bevis örn
delgivningen.

Motionären avser med sitt yrkande i första hand delgivning av stämningar.
Reglerna i 11 kap. 38 § rättegångsbalken hava emellertid — på grund av
hänvisningar i en mångfald författningar — betydelse icke blott beträffande
stämningar. Härvidlag är för övrigt att märka, att enligt en del lagrum —
t. ex. 27 kap. 6 § rättegångsbalken örn delgivning av hos hovrätt anförda besvär,
30 kap. 48 § samma balk örn delgivning av besvär anförda hos
Konungen och 15 § utsökningslagen angående delgivning av lagsök ning

— det är obligatoriskt att förete bevis av den i 11 kap. 38 § rättegångsbalken
angivna beskaffenhet; i hovrätt, hos Konungen eller i lagsökningsprocess
bör ju vittnesbevisning örn delgivningen icke lämpligen äga rum.

Ersätt- Beträffande ersättning till stämningsman stadgas i kungörelsen den 12
''stämnings- Ju^ 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
man. samt till stämningsmän m. m. dels, i 4 §, att för delgivning skall erläggas till
vardera av de stämningsmän eller betjänte, som delgivningen verkställa, för
varje person, som av handlingen undfår del, 75 öre, och dels, i 5 §, att därest
resa erfordras för verkställande av förrättning å landet eller i stad utom stadens
planlagda område, förrättningsmän och vittne äro berättigade till ersättning,
vardera för skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar
verkställas under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen skall fördelas
mellan samtliga förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas
avstånd från förrättningsmannens och vittnets hemvist.

1734 års lag. I 1734 års lag stadgades i rättegångsbalkens 11 kap. 7 §, att skriftlig stämning
borde svaranden i händer ställas av två trovärdiga män, eller av en, där
han svarandens skriftliga bevis därå få kunde. Grunden för bestämmelsen, att
det skulle vara två trovärdiga (= vittnesgill) män var, att örn svaranden
nekade, att stämningen blivit honom delgiven, måste det lagligen bevisas, att
så skett, innan målet kunde upptagas av domstolen. (Jämför Schrevelius,
Lärobok i civilprocess 1853, sid. 243). Sådan bevisning kunde, därest svaranden
ej skriftligen erkänt stämningens delgivning, ej vara annan än vittnesbevisning.
Och i fråga örn vittnesbevisning gällde då det formellt ännu

Första lagutskottets utlåtande Nr lif.

icke upphävda, men i praktiken alltmera åsidosatta stadgandet i 17 kap. 29 §
rättegångsbalken, att tu vittnen vore fullt bevis,t där i de sammanstämma, medan
ett vittne om själva målet ej gällde mer än för halvt bevis.

I Lag-Commitéens förslag till rättegångsbalk 1822 förra delen, 11 kap. Lag-Commi23
§, hette det, att därest fråga uppstode, örn stämning rätteligen kungjord téen 1822-vore, ålåge käranden att det styrka, antingen med skriftligt bevis av den, som
stämningen emottagit, och skulle, i ty fall, det bevis av tvenne vittnen besannat
vara; eller ock med vittnesbörd av tvenne ojäviga män, som vid stämningens
kungörande tillstädes varit.

Lagberedningens förslag till rättegångsbalk 1849 upptog samma bestäm- Lagberedmelse
som Lag-Commitéens nu omförmälda. I 24 § i 11 kap. föreskrevs emel-nin9en b.849.
lertid, att i varje domsaga skulle av rätten vissa män förordnas att stämningar
kungöra då de därom anlitades. Dessa skulle gå ed inför rätten, att de redligen
och utan försumlighet skulle de stämningsärenden uträtta, som dem uppdragna
bleve. Nämndeman, kronofogde, stadsfogde eller länsman vore ock
stämningsman, utan särskilt förordnande, om han stämnings kungörande sig
åtoge. Bevis av två stämningsman ägde vitsord därom, att stämning blivit
så kungjord som de i beviset intygade. Hade blott en stämningsman bevis örn
stämning givit, vore det ej gilh utan det blivit bestyrkt med intyg av vittne.

Genom en den 10 augusti 1877 — samtidigt med utsökningslagen — utfär- Förordning
dad förordning bestämdes, att å landet häradsrätt och i stad rådstuvurätt hade ^en ^Slu9-att förordna vissa män att, då de därom anlitades, delgiva stämningar och domstolars
beslut, så ock verkställa delgivning, som i utsökningsmål förekomme.

Dessa stämningsman skulle gå ed inför rätten, att de redligen och utan försumlighet
skulle de delgivningsärenden uträtta, som dem uppdragna bleve. Kronofogde,
stadsfogde, länsman eller nämndeman vore ock stämningsman utan
särskilt förordnande, örn han det sig åtoge. Intyg av två stämningsman, emot
vilka ej förekomme jäv, som i rättegångsbalken örn vittnen sades, gällde såsom
fullt bevis, att delgivningen blivit så verkställd som intyget innehölle.

I Nya lagberedningens 1884 avgivna betänkande angående rättegångsvä- Nya Lagsendets
ombildning, första delen (örn domstolsförfattningen) hette det i 11 beredningen.
kap. 6 §, att allmän underrätt ägde förordna därtill lämpliga personer att, då
de anlitades därom, delgiva stämningar, kallelser och domstolars beslut, ävensom
verkställa delgivning, som förekomme i utsökningsmål. Den särskilda
edgång för dessa stämningsmän, som funnes föreskriven, skulle ej vidare äga
rum. Enligt 11 kap. 7 § vore offentlig sakförare, notarius publicus, kronofogde,
stadsfogde, länsman och stadsfiskal ävensom ledamot i rättsnämnd
(= nämnd på landet eller i stad med allenast en lagfaren
domare) utan rättens förordnande stämningsmän, när de åtoge sig sådant
uppdrag. Enligt 8 § skulle vid post- eller telegrafverken anställde tjänstemän
eller betjänte ock vara stämningsmän, örn sådant genom verkets instruktion
eller annan vederbörlig föreskrift ålades dem såsom tjänsteplikt. Jämlikt
9 § skulle intyg av två ojäviga stämningsmän gälla såsom fullt bevis därom,
att delgivning blivit verkställd såsom intyget innehölle. Enahanda vitsord
ägde intyg av en bland de i 7 § omnämnda stämningsmän jämte honom

Första lagutskottet» utlåtande Nr i4.

1899 års lagändringar.

1907 års
lagändring.

1917 års
lagändring.

Motioner

1917.

Lagats kottet.

vid delgivningen biträdande ojävigt vittne. — I sina motiv anförde beredningen
(sid. 232—233) bland annat: Ed syntes icke vara oundgängligen
nödig för att vitsord kunde tillerkännas stämningsmännens intyg. Stämningsman
vore nämligen att anse såsom ett slags tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag. Örn han vid utförande av de enskilda uppdrag, som
lämnades honom, gjorde sig skyldig till oredlighet eller försummelse, vore
han därför underkastad ansvar enligt lag, men den omständigheten, att han
tillika brutit mot den av honom gångna ed, medförde icke för honom något särskilt
laga ansvar. — Enligt beredningens åsikt borde delgivning i vissa fall och
under vissa villkor kunna verkställas genom post- eller telegrafverkets försorg,
varigenom högst betydlig lättnad och bekvämlighet kunde beredas den
rättssökande allmänheten.

Genom lagen den 10 juli 1899 örn ändrad lydelse av 11 kap. rättegångsbalken
ändrades jämväl bestämmelserna angående delgivning. Det stadgades,
att fjärdingsman skulle vara stämningsman utan särskilt förordnande, varemot
uteslöts bestämmelsen att kronofogde, stadsfogde eller länsman vore
utan förordnande stämningsman, örn han det sig åtoge. Denna sistnämnda
skiljaktighet mot tidigare lag stod i samband med den förändring, som vidtogs
i fråga om den bevisning, som erfordrades för styrkande av stämnings
delgivning. I den nya lagen meddelades nämligen föreskrift, att dels vitsord
såsom fullt bevis skulle tillkomma intyg av kronofogde, stadsfogde, länsman
eller notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman, dels skriftligt erkännande örn delgivning skulle, där det
styrktes genom intyg av en ojävig stämningsman, anses såsom fullt bevis om
delgivning.

Genom lag den 28 september 1907 tillerkändes vitsord såsom fullt bevis åt
intyg av en fjärdingsman, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

I samband med kronofogdetjänstemas indragning förordnades genom lag
den 14 juni 1917, att vad i lag eller författning vore stadgat med avseende å
kronofogde skulle, så vitt ej annorlunda blivit stadgat, äga tillämpning med
avseende å landsfiskal. Härigenom erhöll av landsfiskal utfärdat delgivningsbevis
enahanda vitsord som tidigare tillkommit kronofogdes delgivningsbevis.

Uti en vid 1917 års riksdag väckt motion (II: 176) av herr Johanson i Gäre
hemställdes bl. a., att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit täcktes överväga, huruvida icke ändringar borde vidtagas
i 11 kap. rättegångsbalken i syfte att stämningsman behörighet inskränktes
att gälla allenast området för den rätt, varav han blivit förordnad.

Uti en vid samma riksdag väckt motion (11:244) av herr Bolander hemställdes,
att vitsord såsom fullt bevis måtte tillerkännas intyg av en stämningsman,
eller örn detta icke kunde bifallas, åt intyg av en stämningsman
jämte en annan person, emot vilka ej förekomme jäv.

Lagutskottet anförde i utlåtande nr 12 till en början i anledning av motionen
11:176 bland annat följande:

Första lagutskottets utlåtande Nr lh.

Lagen utgår säkerligen principiellt ifrån, att domstol äger förordna person,
bosatt under domstolens jurisdiktion, att verkställa delgivning inom samma område.
I brist på närmare bestämmelser har emellertid praxis icke stannat vid
fasthållandet av en sådan ordning. Det är sålunda vanligt, att stämningsman,
utsedd av en domstol, verkställer delgivningar även inom angränsande domstols
jurisdiktionsområde. Såsom ovan framhållits medför en sådan möjlighet praktiska
fördelar, som synas böra bibehållas. Emellertid har praxis medgivit ännu
större avvikelser frän den ovannämnda normala ordningen. Sålunda inträffar
det ibland, enligt vad inom utskottet blivit upplyst, att en domstol utan
begränsning av uppdraget förordnar en person, bosatt inom angränsande domstols
jurisdiktion, att vara stämningsman, varefter denne begagnar sig av uppdraget
för att mestadels eller uteslutande ägna sig åt delgivningar inom det
jurisdiktionsområde, där han är bosatt, utan att domstolen därstädes blir i tillfälle
att konfirmera uppdraget eller ens erhåller kännedom därom. Vidare lärer
det vara ett tolererat förhållande, att vederbörligen utsedda stämningsmän,
som flytta från orten till helt andra delar av riket, dit medtaga sitt stämningsmannaskap
såsom ett personligt privilegium för livstiden. Dessa två senaste
exempel på hur det kan gå till, kan enligt utskottets uppfattning ej anses
vara med god ordning överensstämmande.

Härefter anförde lagutskottet beträffande motionen II: 244 bland annat:

De nuvarande bestämmelserna om förutsättningarna för stämnings giltighet
torde vara onödigt stränga och förleda lätt till oskäliga kostnader och andra
praktiska olägenheter.

Emellertid förefaller det utskottet, som om motionären i sitt första alternativ
måhända gått för långt. Det andra alternativet åter synes giva större trygghet
åt själva delgivningsförfarandet och på samma gång tillräckligt undanröja
de praktiska olägenheterna i det nu tillämpade systemet. Den största av
dessa olägenheter är otvivelaktigt det av motionären framhållna förhållandet,
att ingen säkerhet finnes för att delgivningen kan äga rum, med mindre resan
till den sökte företages av två stämningsmän. Detta äventyr synes kunna undvikas,
örn, såsom motionären föreslagit, vitsord tillerkännes åt delgivningsintyg
av en stämningsman och en annan person. I dylikt fall blir stämningsmannen
i tillfälle att kunna tillkalla någon i närheten boende person. Det
kan dock ifrågasättas, huruvida denne tillkallade bör underteckna delgivningsintyget.
Det synes lämpligare, att han vid intyget tecknar sig såsom vittne
till förrättningen.

Utskottet anser sålunda ett beaktande av motionärens andra alternativa yrkande
böra äga rum, men synes därvid hans första alternativ, oavsett vad utskottet
för sin del nu ifrågasatt, också kunna komma under övervägande.

Lagutskottet hemställde, så vitt nu är i fråga, dels att riksdagen i anledning
av herr Johansons motion, i vad den avsåge inskränkning i stämningsmans
behörighet, måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande,
huruvida och på vad sätt stämningsmans behörighet och verksamhetsområde
måtte lämpligen kunna närmare klarläggas och regelbindas, dels ock att riksdagen
i anledning av herr Bolanders motion måtte anhålla, att Kungl. Majit
ville taga i övervägande, huruvida och på vad sätt 11 kap. 38 § rättegångsbalken
måtte kunna ändras i syfte att förenkla där föreskriven delgivning genom
stämningsman, ävensom för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Lagutskottets hemställan bifölls av riksdagen (se riksdagsskrivelse nr 57). Riksdagen.

Första lagutslcottets utlåtande Nr 14.

Yttranden
över riksdagens
skrivelse
1917.

Ö. Ä. och
K. Ihna.

Processkom missionen.

Processkom missionens betänkande.

Kungl. Majit lät i anledning av nämnda riksdagsskrivelse inhämta yttranden
från Överståthållarämbetet och samtliga Konungens befallningshavande.
Yttrandena hava under förevarande motions behandling varit tillgängliga för
utskottet.

I åtta av dessa yttranden tillstyrktes sådan ändring av 11 kap. 38 § rättegångsbalken,
att intyg av en stämningsman tillerkändes vitsord såsom fullt
bevis. Härvidlag förutsattes emellertid, att uppsikt över stämningsmännen
bleve anordnad på ett eller annat sätt. I femton av yttrandena tillstyrktes den
ändring, att intyg av en stämningsman jämte ett vittne tillerkändes vitsord.
En Konungens befallningshavande tillstyrkte ändring utan att angiva vilketdera
av alternativen, som skulle vara att föredraga. En Konungens befallningskavande
ansåg ändring icke tillrådlig.

Processkommissionen anförde i utlåtande den 25 maj 1920 i anledning av
riksdagsskrivelsen:

Processkommissionen anser de av riksdagen i den remitterade skrivelsen
frami örda önskemålen förtjäna beaktande, särskilt såvitt angår beredande av
lättnad i bevisningen angående delgivnings verkställande, men då frågan icke
synes vara av större betydelse eller mera brådskande beskaffenhet, lära lagstiftningsåtgärder
icke böra för närvarande vidtagas, utan torde handlingarna
i ärendet allenast böra överlämnas till kommissionen att tagas i övervägande
vid fullgörandet av kommissionens uppdrag.

I enlighet med kommissionens hemställan blev ärendet överlämnat till kommissionen
för att tagas i övervägande vid utredningen.

Processkommissionen anförde därefter i sitt den 15 december 1926 avgivna
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, första delen, domstolsförfattningen,
bland annat: Processkommissionen ansåge sig böra förorda,
att det nuvarande omständliga och, framför allt, dyrbara systemet med delgivning
genom parternas försorg i regel ersattes med officialdelgivning. Från
den allmänna regeln örn delgivnings ombesörjande torde böra göras det undantag,
att delgivning skulle äga rum genom part, därest denne för rätten anmält,
att han ville själv sörja därför. För delgivningens verkställande borde i första
hand ifrågakomma anlitande av posten. Delgivning genom posten torde
kunna äga rum i de flesta fall. Men att ovillkorligen föreskriva, att officialdelgivning
skulle ske genom posten, vore icke lämpligt. För vinnande av
skyndsamhet, t. ex. vid delgivning å den ort, där domstolen befunne sig, kunde
det befinnas lämpligare att verkställa delgivningen genom stämningsman. Denna
möjlighet borde för sådana fall lämnas öppen. Anlitande av telegraf eller
telefon för delgivning hade ännu icke praktiserats. Visserligen hade bestämmelser
härom införts i Norge. Dessa bestämmelser hade emellertid ännu icke
tillämpats, varför något omdöme om deras ändamålsenlighet icke kunde fällas.
Processkommissionen hade emellertid velat fästa uppmärksamheten därvid
att, örn lämpliga anordningar kunde träffas, möjligheten att för delgivning
i särskilt brådskande fall kunna anlita telegraf eller telefon uppenbarligen
vore en stor fördel. Därest part förbehållit sig att ombesörja delgivning,
torde postverket icke lämpligen kunna anlitas. Vid ett närmare utformande

Första lagutslcottets utlåtande Nr lk.

av bestämmelser med avseende å delgivning med posten torde det komma att
visa sig, att officialdelgivning vore en förutsättning för att delgivning med
posten skulle kunna på ett enkelt sätt anordnas, utan att postverket över hövan
betungades. De motiv, som kunde föranleda en part att förbehålla sig delgivningen,
vore ju för övrigt sådana, att de uteslöte hans önskan att för sin
del bruka posten för ändamålet. Delgivning genom parts försorg borde kunna
ske på samma sätt som nu vore fallet. Användandet av särskilda organ borde
sålunda icke göras obligatoriskt, och vederbörande borde icke vid förande av
bevis om verkställd delgivning vara inskränkt till några särskilda bevismedel.
Däremot borde liksom för närvarande möjlighet för parten finnas att för delgivningens
verkställande anlita stämningsman. — Efter anmärkande av riksdagsskrivelsen
av år 1917 fortsatte processkommissionen: Med de av processkommissionen
förordade bestämmelserna kunde det förutsättas, att framdeles
i flertalet fall posten komme att anlitas för delgivning. Även örn de framtida
delgivningsreglerna komme att ställa större krav på omdöme hos delgivningsmannen,
torde några betänkligheter icke möta mot att åt postfunktionär
anförtro att verkställa delgivning i enlighet med de allmänna föreskrifter,
som lämnats av domstolen, och att utfärda intyg om sålunda verkställd delgivning.
I åtskilliga fall torde det emellertid vara oundgängligt att även vid
officialdelgivning anlita stämningsman för delgivningen. Både på grund härav
och enär åt part skulle överlämnas att, om han det önskade, själv sörja
för delgivning, måste särskilda stämningsmän finnas. Dessa torde fortfarande
böra förordnas av underrätten. Fjärdingsman borde liksom nu åläggas skyldighet
att utan särskilt förordnande vara stämningsman. Detsamma syntes böra
gälla beträffande jämväl andra därtill särskilt lämpade personer, såsom rättstjänare
och polisman. Processkommissionen utginge ifrån att ett närmare
reglerande av stämningsmannainstitutionen komme att äga rum, varigenom
domstolen sattes i tillfälle att utöva en större kontroll å stämningsmännen. Vid
sådant förhållande torde betänkligheter icke möta att tillerkänna intyg av allenast
en stämningsman full beviskraft, naturligen med rätt för vederbörande, som
bestrede intygets riktighet, att föra motbevisning. I enlighet med vad nu gällde
torde jämväl delgivningsintyg av vissa andra personer, vilkas ställning utgjorde
garanti för deras trovärdighet, böra utgöra fullt bevis. Sådana personer
vore exempelvis åklagare och notarius publicus. Jämväl nämndeman,
vilkens ställning såsom domare motiverade, att vitsord tillerkändes hans intyg,
hänfördes lämpligen till dessa personer. Likaledes torde intyg av advokat
böra tillerkännas vitsord.

Genom lag den 20 februari 1925 tillerkändes bevisvärde såsom fullt bevis
jämväl åt delgivningsbevis, som utfärdats av landsfogde eller stadsfiskal.

I sitt utlåtande (nr 4) över den proposition, som låg till grund för lagändringen,
anförde utskottet bland annat:

Utskottet hade intet att erinra däremot, att bevisvärde tillerkändes delgivningsbevis,
som utfärdats av landsfogde eller stadsfiskal. Ifrågasättas kunde
emellertid, huruvida icke 11 kap. 38 § rättegångsbalken även i annat av -

Första lagutskottets utlåtande Nr 14.

Lagen den 6
juni 1925.

Framställning
av
Stockholms
magistrat.

Utländsk

rätt.

Försök att
på andra
sätt minska
kostnaderna
för delgivning.

Utskottet.

seende vöre i behov av omarbetning. Sålunda tillerkändes fjärdingsmans intyg
i rättspraxis icke vitsord angående delgivning i mål mellan enskilda parter
utan endast i tjänstemål. Med hänsyn till fördelarna av ett praktiskt och
billigt delgivningsförfarande utan åsidosättande av trygghet för att delgivning
vederbörligen skett, syntes en utvidgning av bestämmelsen i detta avseende
icke endast i fråga örn landet utan till äventyrs jämväl beträffande stad
vara förtjänt av övervägande. Under erinran härom hemställde utskottet örn
bifall till propositionen.

Genom lagen den 6 juni 1925 örn tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter
angående fjärdingsman förordnades, att vad i lag eller författning funnes
stadgat angående fjärdingsman skulle, där ej annorledes förordnats, i tillämpliga
delar gälla i avseende å polisman, som jämlikt lagen om polisväsendet i
riket funnes anställd i polisdistrikt å landsbygden.

Uti en den 15 december 1930 dagtecknad framställning, av vilken utskottet
fått tillfälle att taga del, har Stockholms magistrat hos Kungl. Maj:t ifrågasatt
mera uttömmande och tydliga bestämmelser om stämningsman än som
innefattades i 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken samt förordningen örn
ersättning bland annat till stämningsman den 12 juli 1878.

I utländska moderna lagar hava på flera håll lindrigare regler än de i
Sverige nu gällande upptagits. Så kan enligt den norska lov om domstolene av
13 august 1915, § 165, »förbindelse» alltid utföras av ett »stevnevidne». Det
är ock avsett, att telegraf och telefon skall komma till användning för delgivning
(se § 164). Enligt den danska Lov om Rettens Pleje af 11. april 1916
kan delgivning ske av en stämningsman; denne kan dock (se § 155) tillkalla
ännu en stämningsman eller »anden god Mand» såsom vittne. Enligt den tyska
Zivilprocessordnung 1877 kan delgivning ske med posten (se § 192 o. f.).

Förslag hava ävenledes väckts att på andra sätt minska delgivningskostnaderna.
Bland annat har föreslagits, att stämningsman icke skulle vara behörig
att verkställa delgivningar utom domvärjon för den domstol, som förordnat
honom. Åtskilliga gånger hava ändringar påyrkats i nämnda förordning
av den 12 juli 1878. Särskilt må anmärkas, att justitieombudsmannen
uti en den 11 december 1925 dagtecknad, till Konungen avlåten skrivelse ifrågasatt,
bl. a., sådan ändring av 5 § i förordningen, att för i nämnda stadgande
avsedda resor ersättning bestämdes skola utgå enligt grunderna i det allmänna
resereglementet med angivande av de modifikationer, som i ett eller annat
hänseende till äventyrs kunde befinnas erforderliga. Denna framställning har
av Kungl. Majit överlämnats till 1928 års lönekommitté, och torde, enligt vad
utskottet erfarit, delina kommitté före utgången av innevarande halvår komma
att framlägga förslag till nya bestämmelser.

Utskottet anser fortfarande skäl föreligga att söka genom lämpliga lagstiftningsåtgärder
nedbringa kostnaderna för delgivningsförfarandet. Detta
synes i viss mån kunna vinnas genom en ändring av grunderna för reseersättning
åt stämningsman. Då denna fråga, såsom förut anmärkts, för närvarande
är under utredning och förslag inom den närmaste tiden torde vara att
förvänta, lärer utskottet sakna anledning att närmare beröra denna sida av

Första lagutskottets utlåtande Nr lb.

saken. Utskottet vill dock härvidlag framhålla, att frågan om ersättningen
till stämningsmännen synes kunna lösas för sig.

Vad motionären påyrkat, nämligen en lindring av de i 11 kap. 38 § rättegångsbalken
uppställda bevisningsreglerna, synes vara förtjänt av synnerligt
beaktande. Såsom motionären anmärkt, torde den nuvarande regeln att intyg
av två stämningsman erfordras, därest icke svaranden kan förmås att skriftligt
erkänna stämningen, ofta leda därtill, att två stämningsman måste företaga
resan till svaranden. För utskottet förefaller det, att intyg av en stämningsman
borde kunna anses tillräckligt betryggande, därest största noggrannhet
iakttoges vid antagandet av stämningsman och kontroll över deras verksamhet
utövades. Utskottet kan uppenbarligen icke nu avgiva något förslag
härutinnan. Olika sätt kunna komma i betraktande. Förordnande att vara
stämningsman torde böra meddelas allenast för viss tid, exempelvis ett år i
sänder, i stället för såsom nu för livstiden. Örn anledning därtill gives, torde
förordnandet böra kunna återtagas. Det lärer kunna uttryckligen föreskrivas,
att stämningsman för fel eller försummelse vid utförandet av delgivningsuppdrag
svarar såsom för tjänstefel. En begränsning av stämningsmans befogenhet
att verkställa delgivning till att gälla endast inom området för den
underrätt, som utsett honom, samt angränsande område kan måhända vara
lämplig. Även andra av de synpunkter, som framförts i ovannämnda i anledning
av riksdagens skrivelse 1917 avgivna yttranden, torde böra komma i betraktande.

Finnes det efter närmare utredning icke tillräckligt betryggande med intyg
av allenast en stämningsman, torde böra tagas under övervägande motionärens
alternativa förslag om vitsord åt intyg av en stämningsman jämte ett
ojävigt vittne. Det måste dock framhållas, att i sådant fall kostnadsminskningen
mången gång icke skulle bliva så betydande som därest intyg av allenast
en stämningsman ansåges tillräckligt. Icke sällan torde svårighet möta
att på platsen erhålla ojävigt vittne. Även örn ojävig person är närvarande, är
det ingalunda givet, att denne är villig att bliva vittne. — Därest bestyrkande
med särskilt vittne av en stämningsmans intyg skulle anses i regel erforderligt,
förefaller det utskottet möjligt att utvidga kretsen av de personer, vars intyg
tillerkännas fullt vitsord. Det torde icke behöva befaras någon olägenhet därav,
att intyg av fjärdingsman tillerkändes vitsord även i mål mellan enskilda
parter. Skillnaden mellan fjärdingsmans delgivande på uppdrag av förman
samt fjärdingsmans utförande av annat delgivningsuppdrag kan nämligen
knappast anses väsentlig. Efter den nya polislagens tillkomst hava för övrigt
fjärdingsmännens allmänna kvalifikationer ökats.

Rättegångsväsendets omdaning står visserligen nu på dagordningen. Frågan
om vitsord åt stämningsmans intyg och dithörande spörsmål torde i samband
därmed komma under behandling. Det måste dock betraktas såsom synnerligen
önskvärt, att denna fråga om delgivning löses inom en snar framtid
och utan avvaktan på den allmänna processreformen.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 1 avd. 11 haft. (Nr lhf) 2

10 Första lagutslcottets utlåtande Nr

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte snarast
låta företaga utredning, huruvida och på vad sätt 11 kap.
38 § rättegångsbalken må kunna ändras i syfte att förenkla
det där angivna delgivningssättet, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 5 mars 1931.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Schlyter*, Bissmark,
Öhman*, Wagnsson, Jonsson i Lycksele och Julin;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Nilsson i
Antnäs, Olsson i Rimforsa, Johansson i Brånalt, Johanson i Huskvarna, Olsson i
Mellerud och Sjöström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Schlyter, som anfört:

Då den utredning som förebragts med anledning av 1917 års riksdagsskrivelse
enligt min mening giver tillräckligt stöd för ett ståndpunktstagande i
överensstämmelse med processkommissionens förslag att tillerkänna intyg av
allenast en stämningsman full beviskraft, har jag ansett att i utskottets yttrande
ej bort räknas med att motionärens alternativa förslag örn vitsord åt intyg
av en stämningsman jämte ojävigt vittne skulle behöva tagas under övervägande.
Jag har därför yrkat, att ur utskottets yttrande måtte utgå stycket:
»Finnes det —--- -—- — ökats.»

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

310700