Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1970 (Utlåtande 1970:L1u44 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1970

Nr 44

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till mönsterskgddslag, m.m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 november 1969 dagtecknad proposition, nr 168 år 1969,
har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna den i Lissabon den 31 oktober 1958 och i Stockholm den
14 juli 1967 reviderade Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt
rättsskydd, i fråga om Stockholmstexten såvitt avser artiklarna 1—12,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) mönsterskyddslag,

2) lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

5) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar,

6) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

7) lag om ändring i lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning,

8) lag om ändring i införsellagen (1968:621),

9) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

I samband med propositionen har utskottet behandlat de i anledning av
propositionen väckta likalydande motionerna 1:842 av herr Stefanson m.fl.
och 11:987 av herr Löfgren m. fl.

Redogörelse för motionerna lämnas i det följande, s. 59 f.

Här kan även nämnas att till utskottet inkommit en skrift från Sveriges
möbelindustriförbund, vari förbundet instämmer i motionärernas förslag
rörande nyhetsgranskningens omfattning.

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen — endast
inledningen och vad föredragande departementschefen anfört i sin allmänna
motivering vid lagrådsremissen. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr ii

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

hänvisa till propositionen. I fråga om propositionens huvudsakliga innehåll
kan dessutom hänvisas till utskottets eget yttrande (s. 61 f.).

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1970

1) Förslag
till

Mönsterskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för
ett ornament.

Den som skapat ett mönster eller hans rättsinnehavare kan genom registrering
få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret enligt denna lag
(mönsterrätt).

2 §

Mönster registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som
blivit känt före dagen för registreringsansökningen.

Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett
genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Även ett
icke allmänt tillgängligt mönster anses som känt, ifall mönstret framgår av
en ansökan här i riket om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,
vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall anses gjord före
den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera i samband
med ansökningens handläggning göres allmänt tillgängligt.

3 §

Mönster kan registreras utan hinder av att det inom sex månader innan
registreringsansökningen gjordes blivit allmänt tillgängligt

1. till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon
från vilken han härleder sin rätt eller

2. genom att sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt förevisat
mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

4 §

Mönster registreras icke

1. om mönstret eller dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän
ordning,

2. om i mönstret utan tillstånd intagits

a) statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontrolleller
garantibeteckning, annan beteckning som hänsyftar på svenska
staten och därigenom ger mönstret en officiell karaktär, svenskt
kommunalt vapen eller sådan internationell beteckning som åtnjuter
skydd enligt lagen (1970:000) om skydd för vapen och vissa

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

andra officiella beteckningar eller något som lätt kan förväxlas
med vapen, flagga, emblem eller beteckning som nu nämnts,

b) något som kan uppfattas som beteckning för stiftelse, ideell förening
eller liknande sammanslutning eller som annans här i riket
skyddade firma eller varukännetecken eller som annat kännetecken,
vilket i näringsverksamhet inarbetats här i riket för annan,

c) annans porträtt eller något som kan uppfattas som annans släktnamn,
konstnärsnamn eller likartat namn, om icke porträttet eller
namnet uppenbart åsyftar någon sedan länge avliden person,

d) något som kan uppfattas som titel på annans här i riket skyddade
litterära eller konstnärliga verk i fall då titeln är egenartad eller
något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller annans
rätt till fotografisk bild som åtnjuter skydd här i riket,

e) något som icke väsentligen skiljer sig från mönster som är registrerat
här i riket för annan.

5 §

Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än
innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov
utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda,
saluhålla, överlåta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentligen skiljer
sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen
skiljer sig från detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats
och därmed likartade varor.

6 §

Den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här i riket, när ansökan om
registrering av mönstret gjordes, får utan hinder av mönsterrätten fortsätta
utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet ej
innefattade uppenbart missbruk i förhållande till registreringssökanden
eller någon från vilken han härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande
tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga
åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket kan övergå till annan endast tillsammans med
rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

Konungen kan förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan
hinder av mönsterrätt får införas till riket för att användas vid reparation
av luftfartyg, hemmahörande i främmande stat, i vilken motsvarande förmåner
medges för svenskt luftfartyg.

8 §

Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av mönster, vilket
tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av
2 och 6 §§ anses gjord samtidigt med ansökningen utom riket, om sökanden
yrkar det.

I förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet
får åtnjutas.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

Registreringsansökan och dess handläggning

9 §

Registreringsmyndigliet är patent- och registreringsverket.

10 §

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registreringsmyndigheten.

Ansökningen skall innehålla uppgift om vara för vilken mönstret sökes
registrerat. I ansökningen skall anges vem som skapat mönstret. Sökes
registrering av annan än den som skapat mönstret, skall sökanden styrka
sin rätt till detta.

Vid ansökningshandlingen skall fogas bild, som visar mönstret. Om sökanden
innan ansökningen kungöres enligt 18 § inger även en modell, skall
modellen anses visa mönstret. Vid ansökningshandlingen skall vidare fogas
en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete,
att mönstret, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansökningen
göres eller enligt 8 § skall anses gjord blivit känt på sätt som enligt
2 och 3 §§ hindrar registrering av mönstret.

Sökanden skall erlägga i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifter.

„ .. . 11 §

En ansökan far omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren
sökes registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk. Ansökan
om sådan samregistrering får omfatta högst 20 mönster och får ej
avse ornament.

12 §

Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud,
som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

13 §

Ansökan om registrering av mönster anses icke gjord förrän sökanden
givit in bild eller modell som visar mönstret.

Ansökan får ej ändras till att avse annat mönster eller annan vara än
som angivits i ansökningen.

14 §

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyndigheten
i den utsträckning Konungen bestämmer undersöka, om förutsättningarna
för registrering av mönstret är uppfyllda. Har sökanden ej iakttagit
vad som är föreskrivet om ansökan eller finner myndigheten annat
hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att
inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller
vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erinran
härom skall tagas in i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter
utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för
att avhjälpa bristen och inom samma tid erlägger fastställd återupptagningsavgift.
Återupptagning får ske endast en gång.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

15 §

Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande avgivits
och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen
avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

16 §

Påstår någon inför registreringsmyndigheten att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden och finnes saken tveksam, kan myndigheten förelägga
honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans
påstående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, kan registreringsansökningen
förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

17 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till
mönstret än sökanden, skall myndigheten överföra ansökningen på honom,
om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny
ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej ändras, avskrivas, avslås eller
bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats.

18 §

Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för
registrering, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen för att
bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.
Om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som sägs i
19 §, skall dock kungörandet anstå till dess handlingen skall hållas allmänt
tillgänglig.

Invändning göres skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader
från kungörelsedagen.

19 §

Skall i ärende angående ansökan om registrering av mönster handling
som visar mönstret hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet därom,
får handlingen ej utlämnas utan sökandens samtycke, förrän den av
honom begärda fristen löpt ut eller sex månader förflutit från den dag då
ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas,
från den dag från vilken prioritet begäres. Har registreringsmyndigheten
beslutat avskriva eller avslå ansökningen, innan tiden för hemlighållande
gått ut, får handlingen utlämnas endast om sökanden begär att ansökningen
återupptages eller anför besvär.

20 §

Efter utgången av den i 18 § andra stycket föreskrivna tiden upptages
ansökningen till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 14—17 §§
tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invändningen
ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig
över den.

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1970

21 §

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende angående
ansökan om registrering av mönster får föras av sökanden, om beslutet gått
honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning
framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen.
Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas, om särskilda
skäl föreligger.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 14 § tredje stycket
avslagits eller yrkande om överföring enligt 17 § bifallits, får talan föras
av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra talan
mot beslut varigenom yrkandet avslagits.

22 §

Talan enligt 21 § föres hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning
genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra
besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd
att besvären annars icke upptages till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om beslutet
gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader
från beslutets dag.

23 §

Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga
kraft, skall mönstret tagas in i mönsterregistret och registreringen kungöras.

Beslut att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 18 § skall
kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

Mönsterregistrering gäller under fem år, räknat från den dag då ansökan
om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.
Varje sådan period löper från utgången av föregående period.

25 §

Ansökan om förnyelse av registrering göres skriftligen hos registreringsmyndigheten
tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av
löpande registreringsperiod. Inom samma tid skall i 48 § angivna förnyelseoch
tilläggsavgifter erläggas vid påföljd att ansökningen annars avslås.

Förnyelse av registrering skall kungöras.

8 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

Licens, överlåtelse m.m.

26 §

Har mönsterhavare medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret
(licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats därom.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlåtelse
av rörelsen, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren
alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller har licens upplåtits eller överlåtits,
skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning därom göras i
mönsterregistret. Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla,
skall anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens och
rätt som avses i 32 § andra stycket.

Har samregistrering skett, kan övergång av mönsterrätt antecknas endast
i fråga om samtliga mönster.

I mål eller ärende om mönsterrätt anses den som mönsterhavare, vilken
senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap.

28 §

Den som här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönster som avses med
ansökan om registrering, när handling som visar mönstret blev allmänt tillgänglig,
kan, under förutsättning att ansökningen leder till registrering, få
tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger samt han saknade
kännedom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig
kännedom om den. Rätt till sådan tvångslicens tillkommer under motsvarande
förutsättningar den som vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja
mönstret yrkesmässigt här i riket. Tvångslicens kan avse även tid innan
mönstret registrerades.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, kan den som
vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, få tvångslicens
därtill.

29 §

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha förutsättningar
att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstämmelse
med licensen.

Tvångslicens utgör icke hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja
mönstret eller att upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast
tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola
ske.

30 §

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning
mönstret får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för
licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på
yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Första lagutskottets utlåtande nr hh år 1970

Registrerings upphörande m.m.

31 §

Har mönster registrerats i strid mot 1—4 §§ och föreligger alltjämt hindret
mot registrering, skall rätten på talan därom häva registreringen. Registrering
får dock icke hävas på den grund att den som fått registreringen
varit berättigad till endast viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den som
är berättigad därtill enligt 1 § får föras endast av den som påstår sig vara
berättigad till mönstret. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden
fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka
talan grundas. Var mönsterhavaren i god tro när mönstret registrerades
eller när mönsterrätten övergick på honom, får talan icke väckas senare
än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registreringen.
Talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1 eller 2 a) får föras även
av myndighet som Konungen bestämmer.

32 §

Har mönster registrerats för annan än den som är berättigad därtill enligt
1 §> skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på
honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra stycket.

Har den som frånkännes registrering av mönster i god tro börjat utnyttja
mönstret yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför,
får han mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det
påbörjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av
dess allmänna art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar
innehavare av licens som är antecknad i registret.

Rätt enligt andra stycket kan övergå till annan endast tillsammans med
rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

33 §

Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från
mönsterrätten, skall myndigheten avföra mönstret ur registret.

År mönsterrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering anhängig,
får mönstret icke på begäran av mönsterhavaren avföras ur registret
så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

Uppgiftsskyldighet
34 §

Om den som sökt registrering av mönster åberopar ansökningen mot
annan, innan handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig, är
han skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får taga del av handlingen.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom påskrift
på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att registrering
av mönster sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning
om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran
lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Anges ej uttryckligen att registre -

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

ring sökts eller meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla
uppfattningen att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas
upplysning huruvida registrering sökts eller meddelats.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

Gör någon intrång i mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det uppsåtligen,
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
från allmän synpunkt.

36 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång skall utge
skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytterligare
skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,
kan ersättningen jämkas.

Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge
ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det finnes
skäligt.

Talan om ersättning för mönsterintrång skall väckas inom fem år från
det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.

37 §

På yrkande av den som lidit mönsterintrång kan rätten efter vad som är
skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att vara, som tillverkats
eller förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål,
vars användande skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras
eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i
fråga om olovligen tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas
till den som lidit intrånget. Detta gäller icke mot den som i god tro förvärvat
egendomen eller särskild rätt till denna och själv icke gjort mönsterintrång.

Egendom som avses i första stycket kan tagas i beslag, om brott som anges
i 35 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag
i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om synnerliga
skäl föreligger, på yrkande förordna, att innehavare av egendom som avses
i första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av
skyddstiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i
övrigt.

38 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt mönster, som avses med ansökan om registrering,
efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,
äger vad som sägs om mönsterintrång motsvarande tillämpning i den mån
ansökningen leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och ersättning
för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen
kungjorts enligt 18 § får bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan
väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

39 §

Har registrering av mönster hävts genom dom som vunnit laga kraft, får
icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 35—38 §.

Föres talan om mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres gällande
att mönsterregistreringen bör hävas, skall rätten på hans yrkande förklara
målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande
slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med
vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall
väckas.

40 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa,

1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 34 §,

2. i fall som avses i nämnda paragraf lämnar felaktig upplysning, om
straff för gärningen ej är föreskrivet i brottsbalken.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till underlåtenhet
eller förfarande som avses i första stycket skall ersätta uppkommen
skada. Är oaktsamheten ringa, kan ersättningen jämkas.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om
målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
från allmän synpunkt.

Rättegångsbestämmelser

41 §

Mönsterhavare eller den som på grund av licens får utnyttja mönster
kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen
åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna
länder honom till förfång.

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet
föra talan mot mönsterhavare om fastställelse, huruvida hinder föreligger
mot verksamheten på grund av viss mönsterregistrering.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att mönsterregistreringen
bör hävas, äger 39 § andra stycket motsvarande tillämpning.

42 §

Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om överföring
av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla
detta till registreringsmyndigheten samt underrätta var och en som enligt
mönsterregistret innehar licens att utnyttja mönstret. Vill licenstagare
väcka talan om mönsterintrång eller om fastställelse enligt 41 § första stycket,
skall han underrätta mönsterhavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse
i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som
antecknats i mönsterregistret.

Visas icke, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt
första stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får
hans talan icke upptagas till prövning.

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1970

43 §

Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om bättre
rätt till mönster, om hävande av mönsterregistrering, om överföring av sådan
registrering, om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket,
om ersättning enligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §,
väckes talan vid Stockholms tingsrätt.

44 §

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 16, 30—32, 35—38
eller 41 § sändes till registreringsmyndigheten.

Särskilda bestämmelser

45 §

Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt
ombud med behörighet att för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser
och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag
av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen
inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas
i detta.

Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning
i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med
posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. År fullständig
adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen
anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kungörelse
införas i allmänna tidningarna. Delgivning anses ha skett, när vad
nu sagts blivit fullgjort.

46 §

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna
i 12 eller 45 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller mönsterhavare
som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten
bosatt ombud som anmälts hos registreringsmyndigheten här i riket och
äger sådan behörighet som avses i nämnda paragrafer.

47 §

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna
lag än som avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill
anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd
att besvären annars icke upptages till prövning.

Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konungen
inom två månader från beslutets dag.

48 §

I ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse
av mönsterregistrering skall sökanden erlägga ansöknings- eller förnyelseavgift
samt, i förekommande fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klassavgift
för varje varuklass utöver den första, samregistreringsavgift för varje

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1970

mönster utöver det första, förvaringsavgift för förvaring av modell och kungörelseavgift
för kungörande av varje bild utöver den första. Förnyelseavgift
som erlägges efter utgången av löpande registreringsperiod utgår med
förhöjt belopp.

49 §

Konungen fastställer avgifter enligt denna lag.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av registreringsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970, då lagen (1899:59) om skydd
för vissa mönster och modeller upphör att gälla.

Har mönster registrerats före den nya lagens ikraftträdande, gäller äldre
lag fortfarande i fråga om mönstret. År vid ikraftträdandet ansökan om
registrering enligt äldre lag alltjämt beroende på prövning, gäller äldre lag
angående den fortsatta handläggningen av ansökningen och, vid bifall till
denna, i fråga om mönstret. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ nya lagen gäller
dock i fråga om mönsterregistrering, som är gällande vid den nya lagens
ikraftträdande eller som sker efter ikraftträdandet på grund av ansökan som
gjorts dessförinnan.

Vad i 43 § nya lagen sägs om Stockholms tingsrätt skall för tiden intill
den 1 januari 1971 gälla Stockholms rådhusrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 1, 10, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlitterär
eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt eller
sceniskt verk, filmverk eller alster av
bildkonst, byggnadskonst, konsthantverk
eller konstindustri eller kommit
till uttryck på annat sätt.

Till litterärt-------

vande art.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som skapat ett litterärt eller
konstnärligt verk har upphovsrätt
till verket, vare sig det utgör skönlitterär
eller beskrivande framställning
i skrift eller tal, musikaliskt
eller sceniskt verk, filmverk eller alster
av bildkonst, byggnadskonst eller
brukskonst eller kommit till uttryck
på annat sätt.
__________beskri -

Har ett verk registrerats såsom
mönster eller modell enligt vad därom
är stadgat, må utan hinder därav
upphovsrätt till verket göras gällande.

Fotografisk bild------

§•

Har ett verk registrerats såsom
mönster enligt vad därom är stadgat,
må utan hinder därav upphovsrätt
till verket göras gällande.

----■ — är stadgat.

Upphovsrätt till ett verk gäller,
där ej annat följer av vad i andra
stycket sägs, intill utgången av femtionde
året efter det år, då upphovsmannen
avled, eller, beträffande verk
som i 6 § sägs, efter den sist avlidne
upphovsmannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller
konstindustri gäller rätten intill utgången
av tionde året efter det år,
då alstret offentliggjordes. Var sådant
alster icke offentliggjort vid
konstnärens död, gäller rätten intill
utgången av tionde året efter hans
dödsår.

§•

Upphovsrätt till ett verk gäller intill
utgången av femtionde året efter
det år, då upphovsmannen avled, eller,
beträffande verk som i 6 § sägs,
efter den sist avlidne upphovsmannens
dödsår.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

44 §.

För verk-------—-------delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen----—--------43 § stadgas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller
ej alster av konsthantverk eller
konstindustri.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961; dock att 51 § och därtill anslutande
bestämmelser i 6 och 8 kap.
skola, såvitt angår återgivande i
tryckt skrift, träda i kraft den dag
Konungen förordnar samt att 65 §
andra stgcket skall gälla från och
med utgången av år 1960.

Den nya lagen skall, med iakttagande
av vad i 66—69 §§ sägs, äga
tillämpning jämväl med avseende å
litterärt eller konstnärligt verk, som
tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk
eller konstindustri skall, om rätten
eljest skulle upphöra vid utgången
av något av åren 1960—1970, gälla
intill utgången av år 1971.

§•

Den nya lagen skall, med iakttagande
av vad i 66—69 §§ sägs, äga
tillämpning jämväl med avseende å
litterärt eller konstnärligt verk, som
tillkommit före ikraftträdandet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

I fråga om alster av konsthantverk eller konstindustri, som tillkommit
före ikraftträdandet och då åtnjöt skydd enligt äldre bestämmelser, äger de
nya bestämmelserna tillämpning, om alstret är att hänföra under brukskonst,
och skall i annat fall upphovsrätten icke upphöra före utgången av
september 1980.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 14 kap. 5 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

14 kap.

5 §•

Om någon utan lov anbringar eller Om någon utan lov anbringar eller
eljest förfalskar annans namnteck- eljest förfalskar annans nainnteck -

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

ning eller signatur på alster av konst
eller konsthantverk eller på annat
dylikt verk och därigenom giver sken
av att denne bestyrkt sig vara upphovsman
till verket, dömes för signaturförfalskning
till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Är brottet---------

ning eller signatur på alster av konst
eller brukskonst eller på annat dylikt
verk och därigenom giver sken
av att denne bestyrkt sig vara upphovsman
till verket, dömes för signaturförfalskning
till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.

--fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §.i

När fast — — —--------hos överexekutor.

Då fast---------utmätningen skett.

Utmätes fartyg-------urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen — —--— rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken---------är sagt.

Har domstol--------till överexekutor.

Sker utmätning---— till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings- Utmätes patent eller mönsterrätt,
mannen ofördröjligen till patent- skall utmätningsmannen ofördröjlimyndigheten
sända bevis om utmät- gen till patent- och registreringsverningen
med angivande av patentets ket sända bevis om utmätningen med
nummer. angivande av patentets eller mönster registreringens

nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

5) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1937:249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.
1 Senaste lydelse 1967:843.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.i

Handlingar i---nämnda lagstiftning.

Har i ansökan om registrering av
mönster begärts, att handling som
visar mönstret skall hållas hemlig,
får handlingen icke utan sökandens
samtycke utlämnas till annan i vidare
mån än som följer av gällande lagstiftning
om mönsterskydd.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

6) Förslag
till
Lag

om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Härigenom förordnas, att 30 § varumärkeslagen (1960:644) skall ha ne -

dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Konungen äger under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att,
där varumärke tidigare anmälts till
registrering i främmande stat, ansökan
om registrering här i riket
skall, under de villkor som i förordnandet
angivas, i förhållande till
andra ansökningar eller med hänsyn
till skedd användning av andra kännetecken
anses gjord samtidigt med
anmälningen i den främmande staten.

(Föreslagen lydelse)

§•

Konungen äger förordna, att, där
varumärke tidigare anmälts till registrering
utom riket, ansökan om registrering
här i riket skall, under de villkor
som i förordnandet angivas, i förhållande
till andra ansökningar eller
med hänsyn till skedd användning av
andra kännetecken anses gjord samtidigt
med anmälningen utom riket.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.
1 Senaste lydelse 1962:625.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr 44

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

7) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1967:840) om patent- och
registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning skall erhålla nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Inom patent- och registreringsverket
skall finnas en besvärsavdelning
för prövning av besvär i ärenden rörande
patent och varumärken samt
ärenden angående släktnamn och
förnamn.

Besvärsavdelningen består —
Besvärsavdelningen må--

Inom patent- och registreringsverket
skall finnas en besvärsavdelning
för prövning av besvär i ärenden rörande
patent, mönster och varumärken
samt ärenden angående släktnamn
och förnamn,
lagkunniga ledamöter.

---av Konungen.

Besvärsavdelningen är-----

Vid handläggning av varumärkesoch
namnärenden är besvärsavdelningen
beslutför med tre ledamöter,
av vilka minst två skola vara lagkunniga.

§•

- ledamot deltaga.

Vid handläggning av mönster-, varumärkes-
och namnärenden är besvärsavdelningen
beslutför med tre
ledamöter, av vilka minst två skola
vara lagkunniga.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

8) Förslag
till
Lag

om ändring i införsellagen (1968:621)

Härigenom förordnas, att 2 § införsellagen (1968:621) skall erhålla nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Genom införsel---- —

3. periodiskt utgående vederlag
för utnyttjande av patent eller av
rätt till litterärt eller konstnärligt
verk eller annat sådant eller för överlåtelse
av rörelse.

(Föreslagen lydelse)

2 §.

en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag
för utnyttjande av patent eller mönsterrätt
eller av rätt till litterärt eller
konstnärligt verk eller annat sådant
eller för överlåtelse av rörelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

4. Vad som-------- ------eller livränta.

Med livränta —---------—--sådan anledning.

För vissa --------------i 22 §.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

9) Förslag
till
Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §

I näringsverksamhet får statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem
eller statlig kontroll- eller garantibeteckning ej utan vederbörligt tillstånd
användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma
gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och därigenom
ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt
vapen.

Statsvapen får ej heller på annat sätt än som kännetecken användas i
näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas
med sålunda skyddad beteckning.

2 §

Förenta Nationernas emblem eller namn, förkortning av namnet eller
annat som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum
får icke brukas offentligen som märke eller benämning utan medgivande
av Förenta Nationernas generalsekreterare.

Internationella atomenergiorganets emblem eller något som företer sådan
likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen
som märke utan medgivande av organets generaldirektör.

3 §

Konungen kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig organisation,
förordna att bestämmelse i 1 § om statsvapen eller annan där
avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om viss mellanstatlig
organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkortning
för sådan benämning.

Utan hinder av förordnande enligt första stycket skall dock den som vid
tiden för sådant förordnande brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka
beteckningen under en tid av tre år, räknat från den dag då förordnandet
trätt i kraft.

4 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § eller mot
förbud som gäller på grund av förordnande med stöd av 3 § dömes till
böter.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

Genom lagen upphäves

lagen (1947:512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn,
lagen (1960:646) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar,

lagen (1961:167) om skydd för internationella atomenergiorganets emblem.

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1970

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde vid lagrådsremissen
i sin allmänna motivering för förslagen bl. a. följande.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny mönsterskyddslagstiftning
m. m. och anför.

1954 års riksdag anhöll i skrivelse (nr 144) till Kungl. Maj:t om en allmän
utredning rörande skydd för mönster och modeller. Enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet i mars
1958 sex sakkunniga1 för att verkställa en översyn av mönsterskyddslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog benämningen
mönsterskyddsutredningen. Utredningens uppdrag utvidgades sedermera
till att omfatta också vissa frågor om skydd för alster av konsthantverk
och konstindustri. Utredningens arbete har bedrivits i nära samverkan
med motsvarande danska, finska och norska kommittéer.

Utredningen avgav i oktober 1965 betänkandet »Mönsterskydd» med förslag
till lag om mönster m.m. (SOU 1965:61). I Danmark lades ett motsvarande
lagförslag fram hösten 1966. Den finska kommittén lade fram sitt
förslag i början av år 1967, och den norska kommittén avgav sitt betänkande
hösten 1967.

Mönsterskyddsutredningens lagförslag har i enlighet med utredningsdirektiven
utformats med beaktande av de mönsterrättsliga bestämmelserna i 1958
års s. k. Lissabontext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd.
För att Sverige — som f.n. är bundet av 1934 års Londontext av
konventionen — skall kunna tillträda Lissabontexten och 1967 års Stockholmstext
av konventionen krävs emellertid också vissa ändringar i vår lagstiftning
rörande skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
I direktiven för den utredning rörande lagstiftningen om rikets vapen och
flagga som chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallade i februari år 1962 uppdrogs åt utredningsmannen^ att

1 Professorn Seve Ljungman, ordförande, direktören Jan Leffler, riksdagsmannen Sigfrid
Löfgren, riksdagsledamoten fru Lena Renström-Ingenäs, konstnären Sven-Erik Skawonius
och generaldirektören Åke von Zweigbergk. Till expert åt de sakkunniga utsågs
patenträttsrådet Claes Uggla. Till sekreterare utsågs rådmannen Gunnar Sterner, vilken
sedermera förordnades att också vara sakkunnig.

2 F.d. hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh.

Första lagutskottets utlåtande nr åå år 1970

utarbeta och lägga fram förslag till den lagstiftning om skydd för vapen och
andra officiella beteckningar som är nödvändig för att Sverige skall kunna
tillträda Lissabontexten av Pariskonventionen. Utredningsmannen avgav i
maj 1966 betänkandet »Rikets vapen och flagga» (SOU 1966:62). Betänkandet
innefattade bl. a. förslag till viss av Lissabontexten påkallad ändrad
lagstiftning i sistnämnda hänseende.

Efter remiss har yttranden över mönsterskyddsutredningens betänkande
avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,
riksåklagaren (RÅ) — som bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholms
åklagar di strikt och Göteborgs åklagardistrikt samt föreningen Sveriges
statsåklagare — av kommerskollegium — som bifogat yttranden av Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, handelskammaren i Gefle, Västergötlands och
norra Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, handelskammaren i Karlstad samt Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare — av patent- och registreringsverket, statskontoret,
statens heraldiska nämnd, statens konsumentråd, näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kartellnämnd,
försvarets civilförvaltning, utredningen om illojal konkurrens,
firmautredningen, utredningen angående rikets vapen och flagga, offentlighetskommittén,
förvaltningsdomstolskommittén, överintendenten och chefen
för nationalmuseum, akademien för de fria konsterna, konstfackskolan,
Sveriges advokatsamfund, Svenska patentombudsföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges allmänna exportförening, Kooperativa förbundet (KF),
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
köpmannaförbund, Svenska slöjdföreningen, Konstindustriskolan i
Göteborg, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska föreningen
för upphovsrätt, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska
uppfinnarkontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Svensk industriförening, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TGO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Konstnärernas riksorganisation (KRO), Svenska
arkitekters riksförbund (SAR), Svenska inredningsarkitekters riksförbund
(SIR), föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare
(KIF), föreningen Svenska industridesigner (SID) samt Sveriges tecknares
och formgivares riksförbund (STEFO).

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation
samt SAF har åberopat yttranden av Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen.
Vidare har åberopats, av Sveriges hantverks- och industriorganisation
yttrande från Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, av Sveriges
industriförbund yttrande från Sveriges grafiska industriförbund och av
SACO yttrande från Sveriges juristförbund.

Även 1966 års betänkande har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

överbefälhavaren, sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, historisk-filosofiska sektionen av humanistiska
fakulteten vid Uppsala universitet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Gävleborgs, Kronobergs, Örebro och Malmöhus län, vetenskapsakademien,
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt akademien för
de fria konsterna.

Överläggningar mellan företrädare för berörda departement och ministerier
i Danmark, Finland, Norge och Sverige har ägt rum i april 1967 i Stockholm,
i november 1968 i Oslo samt i februari 1969 i Helsingfors. Härefter
har inom justitiedepartementet upprättats förslag till mönsterskyddslag,
lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk, lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring
i utsökningslagen, lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, lag
om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), lag om ändring
i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets
besvärsavdelning samt lag om skydd för vapen och vissa andra officiella
beteckningar.

Mönsterskydd

Behovet av utvidgat mönsterskydd

Det är i vårt land liksom i det allt övervägande flertalet kulturländer
sedan länge vedertaget att samhället bör stödja skapande andlig verksamhet
genom att med vissa begränsningar ge upphovsmannen ensamrätt till vad
han har skapat. Denna grundsats har varit vägledande för det omfattande
lagstiftningsarbete som under senare tid har bedrivits på immaterialrättens
område och som resulterat i 1960 års upphovsrättslag och lag om rätt till
fotografisk bild, varumärkeslagen (VmL) den 2 december 1960 (nr 644)
och patentlagen (PatL) den 1 december 1967 (nr 837). I linje med dessa
nya lagar ligger det förslag till ny lag om mönster som mönsterskyddsutredningen
har lagt fram. Det mönsterskydd som förslaget innefattar avser
att skydda sådan formgivning som väl utgör ett nyskapande men som inte
alltid når upp till den konstnärliga nivå som utgör villkor för skydd enligt
upphovsrättslagstiftningen eller äger tillräcklig uppfinningshöjd för att
kunna skyddas genom patent. I förhållande till nu gällande lag den 10 juli
1899 om skydd för vissa mönster och modeller innebär förslaget en avsevärd
utvidgning av mönsterskyddet. Detta skall sålunda inte som nu vara begränsat
till att gälla endast alster tillhörande metallindustrin utan skall omfatta
alla industrigrenar och dessutom äga tillämpning på såväl nyttomönster som
prydnadsmönster.

Utredningens förslag har i sina huvuddrag allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen.
Endast ett fåtal remissinstanser har avstyrkt förslaget

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

eller intagit en mera tveksam hållning. Längst i sin kritik har NO och två
ledamöter av näringsfrihetsrådet gått. De har ansett sig inte kunna tillstyrka
ett så långtgående mönsterskydd som utredningen har föreslagit.

De båda ledamöterna av näringsfrihetsrådet har framhållit, att en registrerad
ensamrätt, som bygger på ett allmänt utseendeskydd, ger stora förutsättningar
för en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning
genom att både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer avsedda
för olika varor kan registreras. De anmärker också, att mindre och
medelstora företagare liksom även nya företagare kommer i underläge
genom sina mindre resurser, när det gäller att bevaka mönsterområdet, både
i fråga om möjligheten att själva kunna registrera mönster och i fråga om
möjligheten att undvika intrång i annans ensamrätt. En annan olägenhet
är enligt dessa två ledamöter av rådet, att företagare med goda personella
och ekonomiska resurser kan ansöka om registrering för ett stort antal
mönster utan att begagna dem alla och därigenom kan blockera vissa områden
för andra företagare. NO:s kritik går likaledes ut på att den föreslagna
lagstiftningen skulle få ej önskvärda konkurrensbegränsande verkningar
genom att den ger möjlighet att för viss tid skaffa monopol på användningen
av ett mönster. NO, som ingående har utvecklat sina synpunkter på denna
fråga, har vidare framhållit bl. a., att det föreslagna mönsterskyddet öppnar
vidgade möjligheter att få rättsligt skydd för produktdifferentiering. Ett
allmänt mönsterskydd är sålunda enligt NO ägnat att ge en sådan produktdifferentiering
som grundas på utseendet större framtida betydelse och
skapa förutsättningar för en exklusivitet i marknadsföring och prissättning
som kan bli till nackdel för konsumenterna. NO har ansett det angeläget att
konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att de allmänna
konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Lagstiftningen måste
enligt NO utformas så att den i minsta möjliga mån begränsar den fria
konkurrensen.

I likhet med utredningen vill jag framhålla, att det med stigande välstånd
från konsumenternas sida ställs alltmera ökade krav på att hantverks- och
industriprodukter skall inte bara vara tjänliga för sitt ändamål utan också
utvisa en tilltalande form. Liksom utredningen anser jag det därför vara angeläget
att uppmuntra till nyskapande inom den hantverksmässiga och industriella
formgivningen. Mönsterskyddet erbjuder här en ensamrätt som
möjliggör skälig ersättning åt formgivaren för hans skapande insats och
dessutom öppnar en väg för tillverkaren att återfå de investeringar han har
lagt ned på en ny formgivning. En lagstiftning enligt de riktlinjer som utredningens
förslag följer är i hög grad ägnad att stimulera till ett nyskapande
som kommer allmänheten till godo i form av nya, estetiskt och funktionellt
högvärdiga produkter.

Att invändningar från konkurrensbegränsningssynpunkt kan göras mot
ett utvidgat mönsterskydd är självklart, eftersom syftet med mönsterskyd -

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1970

det just är att skapa ensamrätt till ett mönster. Frågan är hur långt lagstiftningen
bör gå. Att märka är härvid att ett tämligen väl utbildat mönsterskydd
redan finns i de flesta större industriländer. Vi behöver inte gå längre
än till våra grannländer Danmark och Norge för att finna ett betydligt mera
fullständigt mönsterskydd än det vi har. Den idé som ligger till grund för en
sådan omfattande mönsterskyddslagstiftning har också kommit till uttryck i
internationella överenskommelser, främst 1883 års Pariskonvention för
industriellt rättsskydd. Vid ingången av år 1969 var 79 länder bundna av
konventionen och därmed medlemmar av den s. k. Parisunionen. Skyddet
av den industriella äganderätten har enligt konventionen till föremål patent,
nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller, fabriks- eller handelsmärken
och servicemärken (varumärken), firma- och ursprungsbeteckningar
samt undertryckande av illojal konkurrens. Dess grundsats är, att
den som tillhör ett unionsland skall i annat unionsland åtnjuta de förmåner
i fråga om den industriella äganderätten som detta lands lagstiftning
tillerkänner landets egna medborgare. Konventionen föreskriver i sin lydelse
enligt 1958 års Lissabontext och 1967 års Stockholmstext ett oinskränkt
mönsterskydd. Lissabontexten hade vid ingången av år 1969 tillträtts
av 52 länder. Enligt min mening bör det krävas mycket starka
skäl för att Sverige skall ställa sig utanför denna stora krets av länder med
ett väl utbildat mönsterskydd. För att Sverige skall kunna biträda Lissaboneller
Stockholmstexten är det nödvändigt att vi inför en mönsterskyddslagstiftning
av mera generell karaktär än 1899 års lag. Det är också en förutsättning
för nordisk rättslikhet på området att Sverige liksom Finland inriktar
sig på ett mera fullständigt mönsterskyddssystem. Det samarbete som
har skett mellan mönsterskyddsutredningen och motsvarande kommittéer i
Danmark, Finland och Norge har också resulterat i praktiskt taget likalydande
lagförslag i samtliga berörda länder.

Självfallet måste hänsyn tas till de konkurrensbegränsande verkningar som
en utvidgad mönsterskyddslagstiftning medför och som har beskrivits närmare
i NO:s remissyttrande. Det är sålunda från allmän synpunkt av vikt att
sådan konkurrens upprätthålls som leder till effektivitet inom näringslivet
och till en rimlig prisnivå. Det kan emellertid inte bortses från att en mönsterskyddslagstiftning
även är konkurrensbefrämjande, i det att den uppmuntrar
till konkurrens i fråga om högvärdig formgivning. Den skänker
formgivaren det stöd som ofta torde vara nödvändigt för att han skall anse
det lönande att helhjärtat satsa på en fullödig formgivning, som inte bara
kan visa sig lönsam för honom själv utan också kommer konsumenterna till
godo. Att på detta sätt stimulera till både estetiskt och funktionellt högklassiga
produkter är ingen nyhet hos oss. Det utgör endast en vidareutveckling
av den idé som ligger till grund för 1960 års lagstiftning om upphovsrätt
till bl. a. konstnärliga verk. Som utredningen har framhållit och
som också kommit till uttryck under remissbehandlingen medför ett utvid -

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

gat mönsterskydd vid sidan av denna lagstiftning den fördelen att man kan
undgå en sådan uttänjning av upphovsrättslagens tillämpningsområde som
lätt föranleds av bristen på ett sådant skydd.

Från konkurrenssynpunkt är det vidare av betydelse att en formellt sett
visserligen omfattande ensamrätt enligt utredningens förslag är underkastad
praktiskt viktiga begränsningar. Till vissa sådana begränsningar återkommer
jag närmare i det följande. I detta sammanhang vill jag endast erinra om
att det av utredningen föreslagna skärpta nyhetskravet medför en gallring
och att det uppställda skillnadskravet begränsar skyddsobjekten till alster
av kvalificerad formgivning. Härigenom lämnas bl. a. banala mönster utanför
skyddet. Det kan vidare framhållas, att mönsterskyddet — till skillnad
från varumärkesskyddet — är tidsbegränsat. Det skall enligt förslaget kunna
gälla längst femton år. Av betydelse är också att mönsterrätten i motsats till
patenträtten inte ger ett idéskydd utan bara ett utseendeskydd. Och när det
gäller en varas utseende är variationsmöjligheterna vanligen betydande och
i allt fall avsevärt större än vid tekniskt idéskapande. Risken för skadliga
monopol är därför inte så framträdande på mönsterområdet. Endast i fall
då ett mönster representerar enda möjliga praktiska utformningen av en
teknisk idé uppstår en påtaglig begränsning i variationsmöjligheterna. Sådana
fall torde emellertid vara så sällsynta — om de alls förekommer —
att de inte kan tillmätas någon praktisk betydelse, när det gäller att fastställa
huvuddragen av en lagstiftning i ämnet. Den skillnad som mönsterrätten
sålunda uppvisar i förhållande till både patent- och varumärkesrätten
medför att dess konkurrensbegränsande verkan är avsevärt mindre.
Det bör vidare beaktas att särskilda regler till skydd för allmänheten har
införts i förslaget, bl.a. bestämmelser om tvångslicens och om uppgiftsskyldighet.
Erfarenheterna från Danmark och Norge, där man länge haft ett allmänt
mönsterskydd, ger inte anledning till berättigade farhågor för att
nämnvärda olägenheter skall följa från konkurrensbegränsningssypunkt.

Vid bedömningen av frågan om mönsterrättens förhållande till konkurrensbegränsningslagstiftningen
får även beaktas, att om ensamrätten till
mönster skulle läggas till grund för konkurrensbegränsande åtgärder, ett inskridande
från samhällets sida i princip är möjligt enligt 1953 års lagstiftning
mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Vid gränsdragningen
mellan denna lagstiftning och det industriella rättsskyddet kan det givetvis
inte komma i fråga att låta mönsterrätten inta någon särställning. Jag vill i
den delen hänvisa till mina uttalanden om motsvarande gränsdragningsproblem
för varumärkesrättens del vid remissen till lagrådet av förslaget till varumärkeslag
(prop. 1960:167 s. 37). Ett ingripande mot skadlig verkan av ensamrätt
till mönster bör kunna ske inte bara om en mönsterhavare går utom
ramen för sina rättigheter enligt mönsterskyddslagen och utnyttjar ensamrätten
till att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning
utan undantagsvis även om hans åtgärder framstår som oantastliga från rent

Första lagutskottets utlåtande nr år 1970

mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan från konkurrensbegränsningssynpunkt.
Åtgärder av sådant slag bör således i enskilda
fall kunna föranleda förhandling enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen.
Som statens pris- och kartellnämnd har uttalat bör de framtida verkningarna
av det utvidgade mönsterskyddet noga studeras. Skulle det befinnas
att konkurrensbegränsningslagens bestämmelser om de former under
vilka ingripande kan ske är otillräckliga, får man ta upp frågan om en skärpning
av dessa bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till
den betydelse som samhällets konsumentupplysning i pris- och kvalitetsfrågor
har för att motverka sådana avvikelser från en effektiv fri konkurrens
som har sin grund i bristande marknadskännedom hos konsumenterna.

På grundval av det anförda vill jag i likhet med det stora flertalet remissinstanser
ansluta mig till utredningens förslag att införa ett generellt mönsterskydd,
dvs. ett skyddssystem som i princip omfattar samtliga industrigrenar.

Med införande av ett generellt mönsterskydd uppkommer fråga om undantag
bör göras för viss eller vissa industrigrenar. Denna fråga har både
under utredningsarbetet och under remissbehandlingen särskilt gällt textil-
och konfektionsbranscherna. Från dessa branscher har
nämligen rests krav på undantag från den tilltänkta lagstiftningen. Utredningen
har dock stannat för att inte föreslå något sådant undantag. Enligt utredningen
är farhågorna hos dessa branscher för att massregistreringar skall
uppkomma med därav följande krav på skärpt bevakning från företagarnas
sida överdrivna. En starkt bidragande orsak till utredningens ståndpunkt
har också varit, att något sådant undantag som förut nämnts inte gäller f. n.
i Danmark eller Norge och att de övriga nordiska ländernas mönsterkommittéer
inte har visat intresse för att nu införa ett sådant undantag.

Vid remissbehandlingen har meningarna i denna fråga varit delade. Majoriteten
av remissinstanserna har anslutit sig till utredningens förslag.
Därvid har betonats bl. a. de av utredningen anförda skälen att ett undantag
skulle vålla svåra gränsdragningsproblem och vidare på ett olyckligt sätt
skulle fjärma oss från regleringen i de övriga nordiska länderna och troligen
också hindra en anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller
Stockholmstext. Textilindustrins eget branschorgan, textilrådet, har ansett
sig kunna godta förslaget, dock endast under förutsättning att ett särskilt
skydd införs mot s.k. slavisk efterbildning. Konfektionsindustriföreningen
däremot har hävdat, att konfektionsindustrins alster bör tas undan från det
föreslagna mönster skyddet. Föreningen har framhållit, att antalet registreringar
på grund av de snabba modeväxlingarna visserligen torde bli fåtaliga
men att registret dock måste bevakas kontinuerligt och att detta medför
kostnader, som i dagens pressade läge kan bidra till att ytterligare försvaga
industrins konkurrenskraft. Kommerskollegium och några handelskamrar
bär också avstyrkt förslaget. De har därvid främst åberopat, att mönster -

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

skydd inte bör införas i strid mot företagarnas vilja.

De skäl som i det föregående har anförts för ett utvidgat mönsterskydd
gäller samtliga industrigrenar. Även inom textil- och konfektionsbranscherna
bör mönsterskaparnas intressen beaktas. Ett undantag för viss industrigren
skulle medföra att Sverige kommer att inta en särställning internationellt
sett, även inom Norden. Ett undantag drar också med sig svåra gränsdragningsproblem,
som bör undvikas. Endast om det kan påvisas att nämnda
branscher skulle komma att lida påtagligt men genom ett mönsterskydd
bör det därför komma i fråga att göra undantag för dem. De undersökningar
som utredningen har gjort och vad som har framkommit under remissbehandlingen
synes emellertid ge vid handen, att farhågorna för menliga följder
av ett mönsterskydd på dessa områden är överdrivna. Som både utredningen
och en remissinstans har påpekat sker det redan nu en långtgående
bevakning från företagarnas sida av utvecklingen på mönsterområdet inom
dessa branscher. Besväret att bevaka registreringar och registreringsansökningar
torde därför inte innebära sådan ökad belastning eller medföra sådana
kostnadsökningar att de kan tillmätas avgörande betydelse. Härvid är
också att märka att tillgången till offentliga publikationer och register kan
väntas underlätta bevakningen.

Som jag redan har nämnt synes man nu inom textilindustrin i princip
vara beredd att godta ett mönsterskydd. De synpunkter som textilrådet har
fört fram beträffande tillämpningen av nyhets- och skillnadskraven liksom
önskemålet om skärpta krav vid bedömande av vad som skall anses utgöra
verk av brukskonst kan jag i huvudsak ansluta mig till. Motsvarande synpunkter
torde göra sig gällande inom konfektionsindustrin. Den av textilrådet
särskilt berörda frågan om skydd mot s. k. slavisk efterbildning återkommer
jag till närmare i det följande, men jag vill redan nu förutskicka,
att det skyddsbehov det här gäller åtminstone i viss omfattning torde bli tillgodosett
inom ramen för den tilltänkta nya lagstiftningen mot otillbörlig
konkurrens.

På grundval av dessa överväganden förordar jag, att en ny mönsterskyddslagstiftning
inte förses med något undantag utan i likhet med vad som skett
i andra länder, som har ett någorlunda väl utvecklat mönsterskydd, utformas
så, att den kommer att omfatta samtliga industrigrenar. Därigenom
blir det helt klart, att något hinder i detta hänseende inte föreligger för en
svensk anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller Stockholmstext.

Mönsterrättens föremål

Utredningens förslag att definiera mönster som förebilden för en
varas utseende innebär, att den gällande distinktionen mellan mönster och
modeller, dvs. mellan tvådimensionella och tredimensionella förebilder, slopas.
Detta förslag innebär en lagteknisk förenkling, som jag i likhet med

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

remissinstanserna inte har något att invända mot.

Förslaget innebär vidare den nyheten att skydd införs för nyttomönst
e r vid sidan av prydnadsmönster. Förslaget har i denna del godtagits av
så gott som samtliga remissinstanser. Med ett allmänt utseendeskydd undgår
man en rad gränsdragningssvårigheter när det gäller att bestämma tillämpningsområdena
för mönsterskyddet och det patenträttsliga skyddet. Det är
också tydligt att intresset av att stimulera till ett nyskapande på formgivningens
område framträder minst lika starkt när det gäller nyttomönstren
som i fråga om prydnadsmönstren. De farhågor för ogynnsamma samhälleliga
verkningar av ett nyttomönsterskydd som har uttalats från vissa håll
och som närmast tar sikte på lagstiftningens konkurrensbegränsande verkan
bör inte överdrivas. I den delen kan jag åberopa vad jag redan har anfört
i det föregående om mönsterskyddslagstiftningens förhållande till konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Jag biträder därför utredningens förslag att skydd enligt den nya lagen
skall beredas också nyttomönster. Detta innebär att jag inte kan dela den
av försvarets civilförvaltning framförda uppfattningen att mönsterskydd bör
förutsätta att formgivningen är i någon grad estetiskt tilltalande eller att det
estetiska momentet ger varan ett ökat värde. Att formgivningen i ett visst
fall är så gott som uteslutande betingad av funktionella hänsyn — som torde
vara fallet exempelvis beträffande krigsmateriel — bör enligt min
mening inte i och för sig utesluta möjligheten av ett mönsterskydd. Jag är
därför inte beredd att förorda några sådana undantag från lagens tillämpningsområde
som civilförvaltningen har ifrågasatt.

Ett mönsterskydd som omfattar också nyttomönster lämnar visst utrymme
för att enklare konstruktioner och små uppfinningar kan beredas skydd
som mönster, när lösningen av det tekniska problemet just ligger i en viss
utformning av en vara. Mönsterskyddet erbjuder dock i dessa fall endast ett
utseendeskydd för den speciella utföringsform som mönstret representerar.
Genom mönsterskyddet kan alltså inte som inom patenträtten uppnås något
skydd för den tekniska idén som sådan.

I diskussionen har gjorts gällande att ett nyttomönsterskydd är till skada
för den tekniska utvecklingen i sådana fall då mönstret utgör den enda
möjliga praktiska utformningen av en teknisk idé.
Mönsterskyddet skulle här komma att innebära även ett idéskydd, trots att
den tekniska idén inte är av sådan kvalitet att den kan skyddas som patent.
Utredningen har uppmärksammat detta problem men har avstått från att
föreslå någon särskild undantagsbestämmelse för dessa fall. Det är enligt
utredningen bara i sällsynta undantagsfall som det saknas möjligheter att
tillgodogöra sig en i och för sig skyddad teknisk idé i andra yttre former än
dem som mönsterskyddats. Härjämte har utredningen åberopat svårigheterna
att tillämpa en undantagsregel på lämpligt sätt.

Några av remissinstanserna har intagit en motsatt ståndpunkt och har

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1970

förordat en undantagsregel. För egen del ansluter jag mig emellertid till utredningens
uppfattning. De fall då en undantagsregel skulle bli tillämplig
torde i verkligheten bli ytterligt fåtaliga, om de över huvud taget kommer
upp. Varken utredningen eller någon av de remissinstanser som har rekommenderat
en undantagsbestämmelse har kunnat anföra något praktiskt
exempel. Med hänsyn till den moderna teknikens nivå och utvecklingstakt är
det också högst sannolikt att praktiskt taget varje teknisk idé kan realiseras
i flera än en utförandeform. Det måste under alla förhållanden vara
utomordentligt svårt att på förhand avgöra om en viss utformning av en teknisk
idé är den enda tänkbara. Hur undantagsregeln än utformas skulle det
därför sannolikt möta stora svårigheter att tillämpa den i praktiken, och det
får antas att registreringsmyndigheten skulle komma att visa stor restriktivitet
i tillämpningen. Det finns också anledning anta att man i de sällsynta
undantagsfall som kan bli aktuella för en tillämpning av regeln i verkligheten
har att göra med ett tekniskt nyskapande av sådan uppfinningshöjd
att ett idéskydd kan beredas enligt patentlagstiftningen. Och om det i något
enstaka gränsfall skulle visa sig att mönsterskydd har kommit att åtnjutas
för en formgivning som representerar den praktiskt sett enda möjliga utformningen
av en icke patenterbar teknisk idé och detta leder till en allvarlig
snedvridning av konkurrensen bör, som jag tidigare har uttalat, förfarande
enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen inte vara uteslutet.
Skulle det i övrigt framstå som ett allmänt intresse av synnerlig vikt att ensamrätten
till mönstret bryts, torde de regler om tvångslicens som utredningen
har föreslagit (28 § andra stycket) och som även jag vill förorda utgöra
ett tillräckligt effektivt instrument att tillgodose de ändamålssynpunkter
som ligger till grund för tanken att helt undanta mönster av denna art
från lagens tillämpningsområde.

Utredningens förslag att mönsterskydd skall beredas även för s. k. ornament
— dvs. fantasiskapelser, som är ägnade att användas till dekorering
av varor — står i överensstämmelse med vad som gäller enligt internationell
praxis. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Även jag biträder förslaget.

Till frågor om den närmare innebörden av uttrycken »förebild», »vara»
och »ornament» återkommer jag i det följande.

Nyttighetsmodeller

1 Tyskland förekommer vid sidan av vanligt mönsterskydd och patent den
speciella skyddsform som benämns Gebrauchsmuster. En liknande skyddsform
förekommer även i vissa andra länder, dock inte i något av de nordiska
länderna. Innebörden av Gebrauchsmusterskydd är, att den bakom
mönstrets utformning liggande tekniska idén skyddas i viss utsträckning,
oberoende av den presenterade utföringsformen. Skyddet kan därmed ty -

32 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

ett registreringssystem har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser. Även jag biträder detta förslag.

Jag delar även utredningens och remissinstansernas uppfattning att det
inte är ändamålsenligt att godkänna inarbetning som skyddsgrundande.

Nyhetskravet

Utredningens förslag att behålla gällande rätts krav på objektiv nyhet
hos mönstret som en skyddsförutsättning har lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Även jag biträder detta förslag.

I gällande mönsterlagstiftning är nyhetskravet begränsat genom att nyhetshindrande
material beaktas endast i vissa former. Mönstret skall sålunda
ha tagits in i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller ha återgetts på alster som
hållits till salu offentligt. Utredningens förslag innebär att denna begränsning
upphävs och att nyhetskravet blir av praktiskt taget absolut karaktär.
Allt som är allmänt känt blir sålunda i princip av betydelse för bedömningen
av mönstrets nyhet. Förslaget har också i denna del allmänt godtagits
vid remissbehandlingen. Principiella synpunkter talar för utredningens
förslag. Till förmån för detta kan även åberopas samhällets intresse
av att registrering inte sker för ett mönster som har gjorts tillgängligt för
allmänheten, låt vara att kännedomen ännu faktiskt är begränsad till en
mindre grupp personer. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.

Enligt utredningen förstås med uttrycket »vad som blivit känt» allt som
har blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande,
saluhållande eller på annat sätt. I överensstämmelse med vad som
gäller beträffande uppfinning enligt PatL bör ett mönster anses ha blivit
allmänt tillgängligt, när en större eller obestämd krets av personer har haft
tillfälle att få del av det, varvid undantag dock får göras för fall då de personer
det gäller står i ett särskilt förhållande till mönsterskaparen.

Som en nyhet föreslår utredningen, att också i vissa fall av kollision
med äldre ansökningar nyhetshinder skall anses föreligga. Sålunda skall
enligt förslaget mönster som framgår av en inte allmänt tillgänglig ansökan
om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering anses som känt,
förutsatt att mönstret sedermera i samband med nämnda ansökan görs tillgängligt
för envar. Detta förslag har i allmänhet inte föranlett någon erinran
vid remissbehandlingen. I ett yttrande förordas dock att en äldre ansökan
skall verka nyhetshindrande endast om den äldre ansökningen leder till
registrering. Utredningens förslag stämmer emellertid överens med vad som
gäller enligt 2 § PatL och jag finner det önskvärt att patent- och mönsterrätten
får samma innehåll i detta hänseende. Jag biträder därför utredningens
förslag.

Utredningen har föreslagit vissa undantag från nyhetskravet. Enligt
förslaget skall således mönsterrätt kunna förvärvas utan hinder av att

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

piskt sett sägas ligga mellan det vanliga mönsterskyddet och patentskyddet.

Utredningen har inte funnit skäl att förorda ett Gebrauchsmuster-skydd
här i landet. Så gott som samtliga remissinstanser delar denna uppfattning.
Vid de nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att
en sådan skyddsform f. n. inte bör införas. De skäl som har anförts till stöd
för denna ståndpunkt finner jag övertygande. Jag beaktar särskilt, att de
ändamål som ett Gebrauchsmusterskydd skulle tjäna i viss utsträckning
kommer att tillgodoses genom det skydd som kommer att beredas s. k.
nyttomönster, låt vara att skyddet här begränsas till den givna utformningen
och inte får karaktär av ett idéskydd.

Att tanken på ett Gebrauchsmusterskydd avvisas i detta sammanhang
hindrar givetvis inte att frågan kan tas upp på nytt sedan de nya patentoch
mönsterskyddslagarna har varit gällande någon tid och behovet av en
särskild skyddsform av denna typ kan bedömas i belysning av då vunna erfarenheter
av de nya lagarnas tillämpning.

Under remissbehandlingen har framställts önskemål om en särskild
skyddsform för enklare uppfinningar. Som jag framhöll redan
vid remissen till lagrådet av förslaget till patentlag (prop. 1966:40 s. 52)
torde det emellertid inte föreligga något större praktiskt behov av sådana specialregler.
Jag är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag på denna
punkt.

De allmänna skyddsförutsättningarna

I likhet med utredningen anser jag att, i överensstämmelse med gällande
rätt, upphovsmannaskap till mönstret bör gälla som förutsättning för skydd
enligt mönster skyddslagen. Den skyddssökande måste själv ha åstadkommit
mönstret genom någon form av skapande arbete eller också ha förvärvat
mönsterskaparens rätt till mönstret, dvs. vara dennes rättsinnehavare.
I allt väsentligt kan jag också ansluta mig till utredningens uttalanden
om vad detta krav skall innebära. I likhet med vissa remissinstanser
anser jag dock att kraven på skapande insats inte bör ställas så högt, att
man helt utesluter möjligheten att bereda skydd för mönster som har tillkommit
mera av en slump än som resultatet av en i egentlig mening skapande
arbetsinsats. Det kan i det enskilda fallet vara nära nog ogörligt att
med bestämdhet avgöra, hur mönstret har tillkommit. Genom att fast upprätthålla
nyhets- och skillnadskraven torde man i praktiken kunna uppnå
också den begränsning av tillämpningsområdet som är önskvärd från dessa
synpunkter.

Registrering skravet

Utredningens förslag att mönsterrätten liksom hittills skall grundas på

Första lagutskottets utlåtande nr U år 1970 33

™?nstre! m0m Sex månader före registreringsansökningen har blivit allmänt
tillgängligt genom att antingen sökanden eller någon från vilken denne härleder
sin rätt har förevisat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell
utställning eller också att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats
gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.
Det förra undantaget, som återgår på en bestämmelse i Pariskonventionen,
finns redan 1 gallande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseenden.
Forslaget har i denna del inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen
och torde böra godtas.

Det senare undantaget är nytt och motiveras av att mönsterskaparen i viss
omfattning bor vara skyddad mot sådant offentliggörande av mönstret som
sker utan hans vilja. Ett liknande undantag har föreskrivits i 2 § PatL
Även på denna punkt har förslaget lämnats utan erinran av remissinstanserna
och det bör enligt min mening godtas.

Skillnadskravet

Det tidigare berörda kravet på nyhet medför, att mönster som helt överensstämmer
med ett tidigare känt mönster inte kan registreras. Enligt utredningens
förslag bör dessutom, liksom i gällande mönsterlag, uppställas
ett skillnadskrav som innebär att en viss utseendemässig distans eller olikhet
av mte helt ringa betydelse måste föreligga mellan det aktuella mönstret
och vad som redan ar känt. Enligt utredningens förslag skall mönstret
väsentligen skilja sig från vad som är känt.

Tva reservanter har föreslagit att skillnadskravet i stället uttrycks så,
att mönsterrätt förvärvas endast för mönster som tydligt skiljer sig från vad
som redan ar kant. Härigenom ges enligt reservanterna underlag för en
mindre sträng tillämpning av skillnadskravet än som följer av det av utredningens
flertal förordade förslaget.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar i denna fråga. Åtskilliga
remissinstanser har uttalat sig till förmån för minoritetens förslag
och har därvid åberopat bl. a. att ordet »tydligt» ger bättre uttryck för att
skillnadsprovningen hänför sig enbart till mönstrets utseende.

Jag vill till en början betona att mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd
Skillnadskravet bör inte vara ett kvalitetskrav utan som utredningen har
framhållit ett krav på utseendemässig distans av inte ringa betydelse För
att skillnadskravet skall vara uppfyllt bör i regel fordras att man får ett nytt
helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emellertid
inte bara på rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre förändringar
kan 1 vissa fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan
kvalitativ skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt
kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det nya
mönstret inte förtjänar skydd. Detta medför, att ett mönster i vissa fall kan

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr H

34 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

skilja sig tydligt från vad som tidigare var känt utan att denna skillnad
ändå bedöms vara så väsentlig att mönstret bör få skydd. Redan av detta
skäl synes uttrycket »väsentligen» vara att föredra. Den viktigaste synpunkten
hänför sig emellertid till den praktiska tillämpningen av skillnadskravet.
I gällande praxis har tillämpningen tenderat mot allt större generositet. Den
nya mönsterlagen bör medföra en betydande ändring härvidlag. Skillnadskravet
bör, som flera remissinstanser har uttalat, tillämpas strängt. Detta
framhålls klarare om man kräver att ett nytt mönster skall skilja sig »väsentligen»
från tidigare kända mönster än om man väljer det svagare ordet
»tydligt» eller något liknande uttryck.

En viktig följd av den skärpning av skillnadskravet som jag sålunda förordar
blir att vad man brukar kalla för banala mönster klart kommer
att utestängas från skydd.

Det sagda innebär, att jag inte kan ansluta mig till utredningens uttalande
att sådana omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet
och av mönsterskaparens insatser i form av verktygsanskaffning och annat
för exploatering av produkter skall tillerkännas betydelse vid bedömande av
om skillnadskravet är uppfyllt.

Som utredningen och flera remissinstanser har framhållit blir det givetvis
nödvändigt att vid tillämpningen av skillnadskravet beakta de speciella förhållanden
som kan gälla inom olika branscher. Så t. ex. torde det vara skäl
att tillämpa skillnadskravet särskilt strängt i fråga om mönster inom textiloch
konfektionsindustrierna samt möbelindustrin.

Innan erfarenhet har vunnits av tillämpningen av den nya lagstiftningen
anser jag inte skäl föreligga att överväga inrättande av en särskild sakkunnignämnd
för att bedöma hithörande frågor.

Variantregistrering

Av redogörelsen i det föregående för nyhets- och skillnadskraven framgår,
att en sökandes egen äldre ansökan om mönsterskydd kan utgöra hinder
för en ny ansökan, vilken avser en variant av det mönster som den
tidigare ansökningen omfattar. Detta gäller enligt utredningsförslaget under
viss förutsättning även om den äldre ansökningen var hemlig när den yngre
gavs in. Utredningen har emellertid ansett önskvärt att det erbjuds en möjlighet
till variantregistrering, dvs. samtidig registrering av en
serie mönster med något gemensamt drag, som har varierats endast i sådan
mindre mån att skillnadskravet inte är uppfyllt i de olika mönstrens inbördes
förhållande. Det förutsätts enligt förslaget att särskild ansökan ges in
för varje variant.

Under remissbehandlingen har förslaget väckt delade meningar. Några
instanser vill utvidga möjligheten till variantregistrering. Andra åter avstyrker
förslaget.

Första lagutskottets utlåtande nr U år 1970 35

Jag är i princip ense med utredningen om att det föreligger behov av någon
form av variantregistrering. Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har det också uppnåtts enighet på den punkten. På mönsterskapandets
område är emellertid variationsmöjligheterna stora. Ett system med
mycket vittgående möjligheter att få en hel serie mönstervarianter registrerade
skulle medföra, att en mönsterskapare eller ett företag skulle kunna
genom sin ensamrätt blockera ett mycket stort område till förfång för en
effektiv fri konkurrens. Möligheterna till variantregistrering bör därför
hållas inom ganska snäva gränser. Som utredningen har föreslagit bör sålunda
registrering av varianter medges bara när ansökningarna görs samtidigt.
Jag är således inte beredd att förorda ett sådant system med tilläggsmönster
som en minoritet inom utredningen har föreslagit. I överensstämmelse
med utredningens förslag bör vidare gälla, att särskilda ansökningar
skall ges in för var och en av varianterna och att sökanden har att erlägga
full ansökningsavgift för vart och ett av mönstren. Också i dessa hänseenden
har det rått enighet vid de nordiska departementsförhandlingarna.

Under remissbehandlingen har särskilt understrukits det principiellt betänkliga
i att självständiga och var för sig överlåtbara ensamrätter skall
kunna beviljas för mönster som sinsemellan inte företer sådana variationer
att det grundläggande skillnadskravet är uppfyllt. Advokatsamfundet har
med rätta påtalat konsekvenserna i fråga om möjligheterna av ett flertal
rättegångar om mönsterintrång med skilda kärande i anledning av en och
samma intrångshandling.

En möjlighet att komma till rätta med dessa olägenheter kunde vara att
föreskriva förbud mot separata överlåtelser av variantregistrerade mönster.
Effekten av ett sådant överlåtelseförbud — som sannolikt skulle komma att
leda till åtskilliga tvister — torde emellertid i praktiken kunna uppnås med
betydligt enklaie medel och utan att man gör några ingripanden i mönsterhavarens
rätt att fritt förfoga över sin ensamrätt. Vid departementsöverläggningarna
har principiell enighet uppnåtts om följande lösning. När en
sökande samtidigt begär registrering av flera mönster, som sinsemellan utgör
varianter på ett och samma tema och som inte i förhållandena inbördes
uppfyller skillnadskravet, skall registreringsmyndigheten i mönsterregistret
och på registreringsbeviset för vart och ett av mönstren särskilt anmärka, att
registrering samtidigt har sökts eller beviljats för ett antal varianter av
mönstret samt därvid ange registreringsnumren för dessa ansökningar
eller registreringar. Härigenom får utomstående sin uppmärksamhet riktad
på förhållandet, och de olägenheter som är förbundna med att varianterna
har registrerats som självständiga och därmed var för sig överlåtbara mönster
torde i det närmaste helt elimineras. Föreskrifter om vad registreringsmyndigheten
har att iaktta i berörda hänseende är avsedda att tas in i tilllämpningskungörelsen
till den nya lagen.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om att möjligheterna
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr

36 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

till variantregistrering kommer till uttryck i lagtexten. Frågan har diskuterats
under de nordiska departementsförhandlingarna. Härvid har de delegerade
särskilt beaktat det numera i patentlagarna genomförda förslaget om
en s. k. dagregel i fråga om nyhetskravet. Denna innebär att endast vad
som har blivit känt före den dag då registreringsansökningen görs skall anses
utgöra nyhetshinder. Man har alltså frångått de ursprungliga patentlagförslagen,
enligt vilka allt som har blivit känt innan patentansökningen görs
— alltså även samma dag — skall anses utgöra nyhetshinder. Mot bakgrund
av den nya ståndpunkten har de delegerade enats om att en motsvarande
reglering bör ske i mönsterlagarna. Härigenom skulle tydligt markeras, att
registreringsansökningar som sker samma dag aldrig kan utgöra nyhetshinder
i förhållande till varandra. Därav följer också utan vidare möjlighet
till variantregistrering, under förutsättning att ansökan om registrering av
samtliga varianter sker samma dag. Jag biträder de delegerades förslag och
anser det inte nödvändigt att föreslå några ytterligare lagbestämmelser om
variantregistrering.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att den s. k. dagregeln möjliggör
inte bara variantregistrering utan också s. k. dubbelregistrering av identiska
eller likartade mönster. Om olika mönsterskapare oberoende av varandra
har skapat mönster som inte väsentligen skiljer sig från varandra, kan visserligen
i princip bara den få skydd som först ger in sin ansökan. Skulle det
emellertid hända att båda ansökningarna ges in samma dag, kommer på
grund av dagregeln ingendera av dem att utgöra nyhetshinder för den andra,
och två olika registreringar måste alltså meddelas för identiska eller likartade
mönster. Risken för sådant sammanträffande är uppenbarligen mycket
ringa. Skulle mot förmodan dubbelansökan och dubbelregistrering någon
gång äga rum, kommer emellertid detta förhållande att anmärkas i registret
på samma sätt som vid variantregistrering. Härigenom får sökandena och
eventuella förvärvare av mönstren kännedom om förhållandet och risken
för rättsliga komplikationer minskar betydligt. Även när det gäller dubbelregistrering
kommer alltså eventuella olägenheter att väsentligen elimineras.

Registreringsförfarandet

Som utredningen har föreslagit bör patent- och registreringsverket också
framdeles vara registreringsmyndighet för mönsterrättsärenden.

Enligt utredningens förslag skall förfarandet liksom hittills ordnas enligt
ett förprövningssystem, dvs. att registreringsmyndigheten skall
företa nyhetsgranskning beträffande det mönster för vilket registrering söks.
En annan ordning utgör anmälningssystemet, som tillämpas i
många länder, bl. a. Danmark och Norge, och som innebär att registreringsansökningen
underkastas endast en formell granskning före kungörandet.
Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bland dem

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

Utredningens uttalande, att registreringsmyndigheten inte ex officio skall
beakta sådant material som ligger vid sidan om det föreskrivna granskningsmaterialet
men som myndigheten ändå har sig bekant har föranlett
kritik under remissbehandlingen. Jag är benägen att instämma i denna kritik
och för egen del anföra, att även sådant material som faktiskt är känt
för registreringsmyndigheten bör beaktas vid nyhetsgranskningen även om
det inte ingår i det föreskrivna granskningsmaterialet. Detta torde vara en
naturlig följd av det absoluta nyhetskrav som förslaget uppställer enligt vad
jag har anfört tidigare. En annan sak är att några efterforskningar i annat
material än det föreskrivna inte bör ske. Det skulle fördröja och fördyra
granskningen på ett sätt som inte är avsett.

I likhet med remissinstanserna biträder jag utredningens förslag, att förprövningssystemet
kompletteras med ett kungörelse- och invän dningsförfarande.
Jag återkommer till detaljerna i denna del.

Utredningens förslag, att sökanden skall avge en skriftlig försäkran
på heder och samvete, att mönstret såvitt han har sig bekant inte redan har
blivit känt, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Viss kritik
har anförts i fråga om möjligheterna att upprätthålla den därmed förenade
straffsanktionen. Visserligen kan det ofta bli svårt att styrka, att oriktiga
uppgifter i en försäkran har lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet,
och möjligheterna att ingripa med straffpåföljd för osann eller vårdslös försäkran
enligt 15 kap. 10 § brottsbalken kan därför väntas bli begränsade. En
sådan försäkran får emellertid ändå anses bli ett värdefullt komplement
till nyhetsgranskningen. Rent allmänt sett torde nämligen den föreslagna
regeln verka återhållande på obetänksamma sökande och särskilt motverka
att någon söker registrering för ett allmänt tillgängligt mönster som
han har tillägnat sig t. ex. på en mässa. Jag anser mig därför kunna godta
utredningens förslag i denna del. Däremot är jag med hänsyn till de praktiska
tillämpningssvårigheterna inte beredd att biträda ett under remissbehandlingen
framfört förslag om alt även mönsterskaparen skall avge en
liknande försäkran, när annan är sökande.

Som en viktig nyhet föreslår utredningen möjlighet till viss tids sekretess
i mönsterregistreringsärenden. Enligt förslaget skall sålunda sökanden
kunna begära anstånd med kungörandet av ansökningen under en tid
av högst sex månader, under vilken ansökningshandlingarna skall hållas
hemliga. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora
flertalet remissinstanser. Det har därvid från industrihåll omvittnats, att regeln
skulle fylla en viktig funktion. Offentlighetskommittén har emellertid
avstyrkt förslaget under hänvisning till de olägenheter som ett sekretesskydd
kan medföra för övriga sökande av mönsterskydd och andra företagare.

Mot varje ingrepp i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet
talar starka principiella skäl. Mönsterskyddsutredningens förslag att införa
visst sekretesskydd på mönsterområdet innebär emellertid inte någon nyhet

40 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

inom immaterialrätten. Enligt PatL åtnjuter sålunda patentansökningar
visst sekretesskydd. Den gällande mönsterlagen gör visserligen inte några
inskränkningar i offentlighetsprincipen och som också Svea hovrätt har
framhållit torde behovet av ett sekretesskydd allmänt sett vara mindre framträdande
på mönsterområdet än på patentområdet. I samband med att mönsterskyddet
utvidgas till att gälla för samtliga industrigrenar och till att omfatta
även nyttomönster finns det dock enligt min mening goda skäl att
överväga ett visst begränsat sekretesskydd också på mönsterrättens område.
Ett viktigt skäl är att offentlighetsprincipen, som utredningen har påpekat,
lätt kan kringgås genom utnyttjande av reglerna om s.k. konventionsprioritet.
Jag delar därför i princip utredningens uppfattning alt ett visst sekretesskydd
bör gälla också på mönsterområdet. Till frågan om förutsättningarna
för och omfattningen av detta sekretesskydd skall jag strax återkomma.
Jag vill emellertid först beröra en fråga av systematisk art, vilken har
principiell betydelse.

Mönsterskyddsutredningen har förordat att bestämmelserna om sekretess
tas upp i mönsterskyddslagen och att det på samma sätt som när det gäller
sekretess i patentärenden i sekretesslagen bara tas in en hänvisning till mönsterskyddslagens
bestämmelser. Offentlighetskommittén har riktat erinringar
mot detta förslag. Eftersom utgångspunkten även enligt utredningens förslag
är, att handlingarna i ärende angående ansökan om mönsterregistrering
är offentliga och att sekretess skall medges bara under särskilda förutsättningar,
saknas det enligt kommitténs mening skäl att behandla sekretessfrågan
på annat sätt än grundlagen föreskriver, dvs. att inskränkningarna i
offentligheten noga anges i sekretesslagen.

Grundläggande bestämmelser om inskränkning i allmänhetens rätt att utbekomma
allmänna handlingar skall enligt uttrycklig föreskrift i tryckfrihetsförordningen
tas upp i särskild lag. På de skäl offentlighetskommittén
har anfört anser jag det bäst överensstämma med denna grundlagsföreskrift,
att reglerna om hemlighållande av handling i ärende om registrering
av mönster tas upp i sekretesslagen och att det i mönsterskyddslagen görs
en hänvisning till dessa regler.

Med hänsyn till den omfattning mönsterskapandet har i våra dagar och till
den snabba utvecklingstakten på området måste sekretesskyddet begränsas
på ett rimligt sätt för att motverka de olägenheter för »nya» mönsterskapare
och företagare som ett sekretesskydd otvivelaktigt medför. Utredningsförslaget
tillgodoser dessa synpunkter på två sätt. För det första är det enligt
förslaget en förutsättning för sekretesskydd att sökanden begär anstånd med
kungörandet av ansökningen. Utgångspunkten är således att handlingarna i
ansökningsärendet är offentliga. I det avseendet skiljer sig förslaget från vad
som gäller på patentområdet, där utgångspunkten är att handlingar i ärende
angående ansökan om patent är hemliga under viss tid, om inte sökanden
begär att de skall offentliggöras. För det andra skall enligt utredningsför -

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1970

flertalet företrädare för mönsterskaparna och industrin. Några remissinstanser
har dock förordat anmälningssystemet.

Valet mellan ett förprövningssystem och ett anmälningssystem måste
träffas efter en avvägning mellan å ena sidan den större säkerhet för mönsterhavarna
som en förprövning innebär och å andra sidan den större snabbhet
i förfarandet och de kostnadsbesparingar som ett anmälningssystem för
med sig. Av betydelse för detta val är hur ingående man vill göra den granskning
som är förenad med förprövningssystemet. Utredningen har föreslagit,
att granskningen skall omfatta registreringar och inneliggande registreringsansökningar
i Sverige samt kungjorda ansökningar i Danmark, Finland och
Norge. De remissinstanser som förordat anmälningssystemet har menat, att
en sådan granskning blir av förhållandevis ringa värde, eftersom den inte
kommer att omfatta utomnordiska mönster, men ändå ställer sig mycket
tidsödande och kostnadskrävande. Bland de remissinstanser som i princip
har godtagit ett förprövningssystem finns några som har förordat en mera omfattande
granskning. Andra åter, bland dem patent- och registreringsverket,
har förordat att granskningen begränsas till att omfatta endast i Sverige
giltiga registreringar och inneliggande registreringsansökningar.

Som utredningen har framhållit är det inte tänkbart att föreskriva en fullständig
nyhetsgranskning. En ordning med förprövningssystem kan inte
medföra absoluta garantier för att ett mönster som vinner registrering verkligen
är nytt. Men också ett system med en enligt rimliga grunder begränsad
nyhetsgranskning torde bereda mönsterhavarna sådan trygghet i detta
hänseende att det har påtagliga förtjänster. Tryggheten ökar, om man som
utredningen har föreslagit kombinerar nyhetsgranskningen med ett invändningsförfarande.
Genom ett sådant förfarande bereds utomstående tillfälle
att genom ett enkelt skriftligt påpekande till registreringsmyndigheten göra
anmärkning om föreliggande nyhetshinder. Förslaget har i den delen lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Av stor praktisk betydelse i detta
sammanhang är också den publicering av registreringsansökningar som förutsätts
äga rum i en av registreringsmyndigheten utgiven publikation och
som medför att uppgifterna blir lätt tillgängliga för allmänheten.

Förprövningssystemet medför visserligen längre tidsutdräkt och större
kostnader än anmälningssystemet. Med en förnuftig begränsning av granskningsmaterialet
behöver dock olägenheterna inte bli besvärande. Utredningen
räknar med att, om dess förslag i fråga om nyhetsgranskningens omfattning
genomförs, granskningen skall vara avslutad inom en eller ett par månader
efter det ansökningen har kommit in. En sådan ordning får anses fullt godtagbar.
Ett granslmingsarbete som kan slutföras på sådan tid torde inte
heller bli alltför kostnadskrävande.

På grund av vad jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag att
registreringsförfarandet ordnas enligt förprövningssystemet.

De nordiska kommittéerna har enhälligt föreslagit, att nyhetsgransk -

Första lagutskottets utlåtande nr år 1970

ningens omfattning inte regleras i själva lagen utan, med stöd av en fullmaktsbestämmelse
i lagen, regleras genom särskilda bestämmelser som för
Sveriges del skall meddelas av Kungl. Maj :t. Vägande skäl kan anföras
för en sådan ordning, och i likhet med remissinstanserna biträder jag detta
förslag. Eftersom frågan om granskningens omfattning har en viss principiell
betydelse och har berörts under remissbehandlingen, vill jag dock
beröra frågan något närmare. I några remissyttranden har förordats, att vid
nyhetsgranskningen också utomnordiska mönsterregistreringar och registreringsansölcningar
skall beaktas. En sådan utsträckt granskning skulle emellertid
enligt mitt bedömande leda till ett avsevärt merarbete för granskningsmyndigheten
och därmed sådan tidsutdräkt och sådana kostnadsökningar
att motsvarande fördelar knappast står att vinna i form av ökad trygghet för
mönsterhavarna. Jag är därför inte beredd att förorda en så omfattande
granskning. Däremot kan det ifrågasättas att låta granskningen omfatta såväl
kungjorda registreringsansökningar i våra nordiska grannländer som
där giltiga registreringar. Även en sådan ordning torde emellertid medföra
ett avsevärt ökat administrativt besvär för registreringsmyndigheten och en
förlängning av handläggningstiderna samt en ökning av kostnaderna. Det
kan därför vara anledning att i stället följa den mera begränsade granskning
som patent- och registreringsverket har förordat och som innebär, att
granskningsmaterialet skall bestå endast av giltiga registreringar och inkomna
registreringsansökningar i Sverige. En sådan ordning ansluter nära
till vad man brukar kalla intrångsgranskning (»infringement search»), som
inskränker sig till en undersökning av om sökandens mönster kolliderar
med eu bestående mönsterrätt. Den överensstämmer också med den ordning
män tänker sig i Danmark och Norge. Att i enlighet med mönsterskyddsutredningens
förslag låta granskningsmaterialet omfatta även kungjorda
ansökningar i våra nordiska grannländer torde visserligen innebära
en obetydlig ökning av registreringsmyndighetens besvär och från den synpunkten
borde inte betänkligheter möta mot utredningsförslaget i den delen.
På det nordiska planet finns emellertid anledning räkna med en systematisk
bevakning från formgivarnas och industrins sida. Det föreslagna invändningsförfarandet
torde därför ge tillräckliga garantier för att kungjorda
ansökningar i de nordiska länderna faktiskt blir beaktade vid prövningen
av nya ansökningar. Ett slutligt ställningstagande till frågan, om
granskningen skall omfatta sådana ansökningar, bör därför kunna anstå
till dess viss tids erfarenhet har vunnits av den nya lagstiftningen.

Att i Sverige gällande registreringar och inneliggande registreringsansökningar
skall beaktas är uppenbart. Däremot kan det vara tveksamt om även
sådana mönsterregistreringar som har upphört skall beaktas. En granskning
också av sådana registreringar torde dock inte nämnvärt öka belastningen
på registreringsmyndigheten. Enligt min mening bör därför granskningen
omfatta också registreringar som har upphört.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

slaget sekretess kunna åtnjutas endast under en tid av sex månader, räknat
från ansökningsdagen eller, i vissa fall, från den dag från vilken prioritet har
begärts.

Offentlighetskommittén har kritiserat utredningens förslag även i denna
del. Enligt kommitténs mening kan den föreslagna konstruktionen, att handlingarna
skall hållas hemliga om sökanden begär anstånd med kungörandet,
vålla missförstånd. Kommittén förordar därför att sekretessen görs beroende
av att sökanden begär hemlighållande. Offentlighetskommittén hävdar
ytterligare att vad som har anförts till stöd för sekretessreglerna inte motiverar
att andra handlingar än sådana som visar mönstret hålls hemliga.
Slutligen uttalar offentlighetskommittén, att innan erfarenhet har vunnits
av den nya mönsterskyddslagens tillämpning, det inte är behövligt att införa
en maximering av sekretesstiden. Från mönsterskyddssynpunkt behövs enligt
kommittén bara en bestämmelse om att handlingarna i ärendet skall
hållas tillgängliga för envar, när ansökningen har kungjorts. Enligt kommittén
är det emellertid inte tillfredsställande att handlingar till avskrivna och
avslagna ansökningar skall kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Under hänvisning
till de överväganden inom kommittén som numera har lett till att
kommittén i sitt betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60)
har föreslagit en tidsgräns av tio år för sekretess i ärende om patent eller
annat sådant rättsskydd förordar kommittén att en regel härom redan nu
tas upp i sekretesslagen.

Jag delar offentlighetskommitténs uppfattning att en förutsättning för
hemlighållande av handling i ärende om registrering av mönster bör vara att
sökanden framställer en uttrycklig begäran härom. I fråga om sekretessskyddets
sakliga omfattning anser jag en vägledande synpunkt böra vara,
att sekretesskydd medges bara i den utsträckning som behövs för att tillgodose
sökandens intresse av att få viss tid på sig för att förbereda sin tillverkning
av mönstervaran, innan mönstret görs tillgängligt för allmänheten.
Det är uppenbarligen tillräckligt att, som offentlighetskommittén har förordat,
medge hemlighållande av sådan handling som visar mönstret. Något
övertygande skäl att låta sekretesskyddet omfatta också andra ansökningshandlingar
kan enligt min mening inte förebringas. De skäl som sålunda bör
föranleda en begränsning av sekretesskyddets omfattning motiverar å andra
sidan, att man på sätt som utredningen har föreslagit också inför en maximering
av sekretesstiden. I PatL är den principiella utgångspunkten att
handlingar i ärende rörande patentansökan är hemliga, om inte sökanden
begär annat. PatL innehåller likväl en regel om att handlingarna skall offentliggöras
senast arton månader efter ansöknings (prioritets-) dagen. Det
skulle rimma illa med dessa bestämmelser att i mönsterskyddslagen, där utgångspunkten
är att ansökningshandlingarna är offentliga, införa en ordning
som medger att handling i ansökningsärende hålls hemlig under praktiskt
taget obegränsad tid. Jag finner därför inte anledning att frångå mönster -

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

skyddsutredningens förslag på denna punkt. Den sekretesstid av sex månader
som utredningen har föreslagit finner jag lämplig.

Utredningsförslaget innebär, att om registreringsmyndigheten vid sekretessfristens
utgång har beslutat avskriva eller avslå ansökningen, handlingarna
förblir hemliga, om inte sökanden begär återupptagning eller anför besvär.
I den delen överensstämmer förslaget med vad som gäller enligt 22 §
PatL. Frågan om att föreskriva en sådan yttersta tidsgräns av tio år för
sekretesskyddet i hithörande fall som offentlighetskommittén har föreslagit
bör enligt min mening övervägas i ett större sammanhang, närmast i samband
med en framtida prövning av kommande förslag till ny sekretesslagstiftning.
Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till denna fråga.

Som jag tidigare har framhållit bör den nya mönsterskyddslagen i likhet
med gällande lag omfatta även mönster för krigsmateriel. Det är inte uteslutet
att behov kan uppkomma av särskilda sekretessregler i fråga om
mönster för sådan materiel. Innan någon erfarenhet vunnits av den nya
lagens tillämpning finns det dock knappast anledning att tillmötesgå det
krav på utredning av denna fråga som har förts fram av Försvarets civilförvaltning.

Det är inte möjligt att f. n. bedöma riktigheten av utredningens prognos
för det väntade antalet ansökningar om mönsterregistrering
efter den nya lagens ikraftträdande. Den föreslagna lagstiftningen torde
emellertid göra det nödvändigt att bygga ut registreringsmyndigheten
s organisation. Redan genomförda eller planerade rationaliseringar
på varumärkesbyrån torde dock göra behovet av utökade personalresurser
mindre än vad utredningen har förutsatt. Det finns emellertid
inte anledning att gå närmare in på denna fråga nu. Den torde få anmälas
senare av chefen för handelsdepartementet.

Utredningens förslag, att kostnaderna för registreringsförfarandet skall
täckas av avgifter som fastställs av Kungl. Maj:t, har inte föranlett
erinringar vid remissbehandlingen. En sådan ordning kan, som också har
framhållits i några remissyttranden, i sin mån bidra till att endast seriösa
skyddsanspråk görs gällande. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.
Däremot anser jag mig inte kunna biträda ett av en remissinstans framfört
förslag om att mönsterskaparen själv befrias från avgift.

Mönsterrättens innehåll

U tmjtt jandeformerna

I likhet med remissinstanserna anser jag det av utredningen föreslagna
uttrycket mönsterrätt vara en lämplig beteckning på den skyddsrätt
som registrering av mönster medför.

Utredningen har föreslagit, att ensamrätten till ett registrerat mönster
inte skall omfatta alla tänkbara former av utnyttjande av mönstret
utan att i lagen bör, liksom i gällande lag, uttömmande anges de former

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

av utnyttjande som skall förbehållas mönsterhavaren. Remissinstanserna
har allmänt anslutit sig till denna ståndpunkt. Också jag delar utredningens
uppfattning på denna punkt. Utredningen intar vidare den principiella
ståndpunkten att mönsterrätten — till skillnad från vad som gäller f.n. —
bör bereda skydd bara mot sådant olovligt utnyttjande av mönstret som
sker yrkesmässigt. Även i den delen biträder jag i likhet med remissinstanserna
utredningens förslag.

I frågan vilka utnyttjandeformer som bör omfattas av mönsterskyddet
innebär utredningens förslag en utvidgning av skyddsomfånget i förhållande
till vad som gäller f.n. Mönsterrätten föreslås nämligen bereda skydd
inte bara mot tillverkning av mönsterskyddade varor och mot saluhållande
och import av varor, som har framställts utan mönsterhavarens
tillstånd och som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, utan
också mot utbjudande, försäljning, överlåtelse — på annat
sätt än genom försäljning — och uthyrning av sådana varor. Under
remissbehandlingen har inte riktats några principiella erinringar mot denna
utvidgning. Jag vill också biträda förslaget i denna del. I detta sammanhang
bör särskilt understrykas betydelsen av att till skillnad från vad som
gäller inom patenträtten ett faktiskt användande av en mönsterskyddad
vara inte kommer att omfattas av mönsterrätten, vare sig det sker i en
rörelse eller det sker på annat yrkesmässigt sätt. En motsatt ståndpunkt
skulle uppenbarligen innebära att skyddet sträcktes alldeles för långt och
att ett stort antal näringsutövare belastades med en betungande undersökningsplikt
som i många fall skulle vara praktiskt omöjlig att fullgöra.

En remissinstans bär ifrågasatt om inte också yrkesmässig utlåning
bör omfattas av mönsterskyddet. Alldeles bortsett från att den praktiska
betydelsen av en sådan utvidgning av skyddet med säkerhet skulle bli mycket
ringa — utlåning innebär vederlagsfri upplåtelse och torde kunna tänkas
förekomma bara i välgörande syfte eller i allmän verksamhet — synes
det principiellt riktiga vara att under ensamrätten inrymma bara sådant
utnyttjande av mönstret som kan vara av ekonomisk betydelse för mönsterhavaren.
Dennes ekonomiska intressen torde i utlåningsfallen bli fullt ut
tillgodosedda genom bestämmelserna om skydd mot olovlig tillverkning och
import. Risken för att mönsterskyddsbestämmelserna skall kringgås genom
att en mönstervara som ett led i en större affärstransaktion upplåts till
annan utan särskilt vederlag torde vara ringa, eftersom man vid bedömande
av om det verkligen är fråga om vederlagsfri upplåtelse måste ta hela den
föreliggande situationen i betraktande och en sådan bedömning ofta torde
leda till att upplåtelsen anses som uthyrning.

Eu svensk mönsterskyddslag kan inte sträcka sina verkningar utanför
svenskt territorium. En i Sverige mönsterskyddad vara kan alltså obehindrat
tillverkas utomlands. Mönsterhavarens intressen tillgodoses här genom att
import till Sverige får ske bara med hans tillstånd. Utredningen anser emel -

44 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

lertid att undantag bör göras för vissa speciella importsituationer.
Om den svenske mönsterhavaren själv tillverkar varan utomlands
eller är generalagent för den utländske tillverkaren, bör tredje man enligt
utredningen fritt få införa en här mönsterskyddad vara som han har förvärvat
på den utländska marknaden eller som han har köpt utomlands av
tillverkaren för import till Sverige.

Vid remissbehandlingen har denna fråga varit omstridd. Några remissinstanser
har tillstyrkt utredningens förslag under hänvisning till dess
betydelse för en effektiv konkurrens och har hänvisat till att likartade
regler anses gälla inom varumärkesrätten. Dessa remissorgan vill att undantag
skall gälla också när varan har tillverkats utomlands enligt licens av
den svenske mönsterhavaren. Flera remissinstanser, däribland näringslivets
organisationer, har emellertid riktat skarp kritik mot utredningens
förslag och har hävdat att mönsterrätten liksom patenträtten bör omfatta
all import. De har anfört bl.a. att den föreslagna regleringen skulle göra det
omöjligt för den som har mönsterrätt såväl i Sverige som i utlandet att upplåta
ensamrätt till mönstret enbart för Sverige. Förslaget skulle även få
exporthindrande verkan genom att en svensk mönsterhavare kan bli ovillig
att upplåta tillverkningsrätt till utländska företag, om han riskerar att de
utomlands tillverkade varorna utan hinder av mönsterrätten kan införas
till Sverige.

Denna fråga om s.k. parallellimport synes vara av betydelse framför allt
inom varumärkesrätten. Inom patenträtten däremot har behov av motsvarande
inskränkningar i ensamrätten inte gjort sig gällande. Där upprätthålls
principen om ensamrättens territoriella exklusivitet utan undantag.
Detta har hitintills inte visat sig medföra några nämnvärda nackdelar. Det
finns enligt min mening ingen anledning att införa en avvikande reglering
inom mönsterrätten. Om man i likhet med utredningen vill anlägga ett rent
mönsterrättsligt betraktelsesätt, synes detta snarast leda till ett resultat
motsatt det som utredningen har kommit till. Undantag av den art som utredningen
har föreslagit skulle utgöra ett allvarligt ingrepp i mönsterrätten
och skulle avsevärt minska dess värde. I det avseendet delar jag de kritiska
synpunkter som har förts fram under remissbehandlingen. Från konkurrensbegränsningssynpunkt
synes det närmast finnas än mindre skäl på
mönsterområdet än på patentområdet att avvika från principen om skyddsrättens
territoriella exklusivitet. Jag hänvisar i den delen till vad jag har
anfört i det föregående om risken för konkurrensbegränsande verkningar
av ett utvidgat mönsterskydd.

Jag vill således förorda, att mönsterrätten får bereda skydd mot alla former
av yrkesmässig import av mönstervaror som sker utan mönsterhavarens
tillstånd. Detta får viss betydelse när det gäller att bedöma förutsättningarna
för sådan konsumtion av mönsterrätten som anses inträda, när
en mönstervara med mönsterhavarens samtycke har förts ut på marknaden,

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

och som innebär att mönsterhavaren inte kan åberopa ensamrätten beträffande
senare utnyttjanden av samma vara. I enlighet med vad jag nu bär
anfört om mönsterrättens territoriella exklusivitet äger sådan konsumtion
rum endast inom det land där varan har förts ut på marknaden. Import till
annat land, där varan är mönsterskyddad, och annat utnyttjande av varan
i det landet kan däremot ske endast med tillstånd av den som innehar
mönsterrätten där. Om en mönsterhavare har ensamrätt inte bara i Sverige
utan också i ett annat land och någon där har inköpt mönsterskyddade
varor, som lovligen har förts ut på marknaden, kan således konsumtion inte
åberopas när det gäller utnyttjande av varan i Sverige. Det innebär mönsterintrång
att föra in varorna här i landet utan tillstånd.

Vad utredningen har anfört i fråga om övriga utnyttjandeformer har inte
föranlett några erinringar under remissbehandlingen, och jag kan i allt
väsentligt ansluta mig till dessa uttalanden. Jag vill emellertid särskilt
framhålla att varje led i en mönstervaras exploatering skall bedömas självständigt
i mönsterrättsligt avseende. Bortsett från vad som gäller om s.k.
konsumtion är sålunda frågan om ett visst led omfattas av ensamrätten
i princip oberoende av vad som i detta hänseende gäller om ett annat led.
Tillverkning eller import omfattas alltså av ensamrätten även om de tillverkade
eller importerade varorna t.ex. skall säljas först efter skyddstidens
utgång och försäljningen således bli fri.

Skyddets omfattning

Med den begränsning av tillämpningsområdet för den nu gällande mönsterlagen
som följer av alt skydd kan beredas bara för alster inom metallindustrin
föreligger inte något behov att ytterligare inskränka mönsterskyddets
verkningar till att omfatta bara vissa bestämda varuslag.
Ett registrerat mönster ger således f. n. ett totalt skydd mot efterbildningar
inom hela metallindustrins område. Läget blir emellertid ett annat
när man, som nu föreslås, utvidgar mönsterskyddet till att gälla inom samtliga
industrigrenar. Jag är i princip ense med utredningen om att skyddet
enligt den nya lagen bör gälla endast i fråga om vissa från början bestämda
varuslag. Att som ett par remissinstanser har förordat låta skyddet bli totalt
och gälla alla tänkbara varuslag skulle enligt min mening föra för långt.
Ett sådant system skulle nämligen kunna få inte obetydliga konkurrensbegränsande
verkningar, samtidigt som det skulle innebära att man sträckte
möns ter skyddet betydligt längre än som betingas av önskemålet att stimulera
till nyskapande på mönsterområdet och bereda mönsterhavarna ett
rimligt mått av trygghet och säkerhet.

En sådan avgränsning av skyddsomfånget som det här gäller kan åstadkommas
på olika sätt. Som utredningen har framhållit kan det ligga nära
till hands att utnyttja ett klassificeringssystem och låta skyddet omfatta
endast varor inom den klass som mönstret kommer att tillhöra. Ett sådant

46 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

system skulle visserligen underlätta för formgivare och fabrikanter att göra
sig underrättade om huruvida en registrering föreligger som hindrar dem
att utnyttja ett visst mönster för en bestämd vara eller grupp av varor. Å
andra sidan skulle metoden sannolikt ofta leda till en sakligt olämplig avgränsning
av skyddsomfånget. Av praktiska skäl måste klassindelningen
bli i viss mån schematisk och antalet klasser begränsat. Att låta skyddsomfånget
följa klassindelningen kan därför lätt leda till att skyddet sträcks
längre än som är sakligt motiverat och t.o.m. kanske längre än sökanden
egentligen avsett. Omvänt kan det tänkas att sökandens bristande förtrogenhet
med klassificeringssystemet medför att ett mönster klassas på sådant
sätt att vissa varor i direkt strid med sökandens intentioner faller utanför
skyddsområdet enbart på den grund att de formellt tillhör en annan
klass.

Den principiellt riktigaste metoden, som också torde vara bäst ägnad att
leda till materiellt tillfredsställande resultat i de enskilda fallen, synes vara
att det läggs i sökandens hand att bestämma vilka varuslag han vill att
skyddet skall omfatta. Detta är också utredningens ståndpunkt, vilken har
vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Förslaget innebär, att registrering
skall ske inte för varor eller varuslag tillhörande viss klass utan för
de varor eller varuslag som sökanden har angett i sin ansökan och att
skyddet därefter skall omfatta de varor för vilka registrering har skett.
Jag finner en sådan ordning ändamålsenlig och biträder förslaget.

Denna lösning innebär att det inte får någon rättslig betydelse i fråga
om skyddsomfånget till vilken klass ett registrerat mönster hänförs. En
annan sak är att man i praktiken bör kunna räkna med att det normalt
skall råda överensstämmelse mellan det rättsliga skyddsomfånget och
mönstrets klassificering. Den som vill utnyttja ett mönster för en viss vara
bör med andra ord kunna vinna ett rimligt mått av säkerhet även om han
inskränker sina undersökningar till att gälla registreringar inom den klass
varan tillhör. En förutsättning är givetvis att man får ett efter varusortimenten
på marknaden väl anpassat klassificeringssystem och att detta
tillämpas på ett förnuftigt och smidigt sätt. Uppenbart är att registreringsmyndigheten
vid klassificeringen bör fästa stort avseende vid sökandens
egna önskemål och synpunkter.

Patent- och registreringsverket har i detta sammanhang uppmärksammat
vissa frågor som sammanhänger med nyhetsgranskningens omfattning. Enligt
verket bör denna granskning kunna i huvudsak begränsas till att gälla
registreringar och ansökningar inom den klass till vilken sökanden hänför
mönstret. En utvidgning av granskningen till att omfatta andra klasser
bör ske bara om sökanden uttryckligen begär det och erlägger den högre
avgift som utvidgningen medför.

Jag är inte beredd att nu i detalj ta ställning till frågor om granskningens
omfattning. Dessa kommer att regleras i den tilltänkta tillämpningskun -

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1970

görelsen till den nya lagen. I princip bör det visserligen åligga sökanden
att ange till vilka varuklasser mönstret enligt hans mening skall hänföras
men det ankommer ytterst på registreringsmyndigheten att avgöra klassiliceringsfrågan
med ledning av sökandens varuuppgift. Sedan myndigheten
bestämt till vilka klasser mönstret skall hänföras, måste granskningen
givetvis omfatta dessa klasser. Eftersom det emellertid enligt förslaget i
princip skall gälla ett krav på absolut nyhet, kan man inte uppställa någon
kategorisk regel om att granskning aldrig behöver ske inom andra klasser.
I gränsfall torde det vara oundvikligt att granskningen utvidgas. Som
patent- och registreringsverket har antytt blir frågan om granskningens
omfattning särskilt av betydelse när det gäller ornament. Om sökanden
uttryckligen begär granskning också inom annan klass, bör hans önskemål
efterkommas. Oavsett om en utvidgad granskning sker på myndighetens
initiativ eller på sökandens begäran, skall givetvis avgifterna bestämmas
med utgångspunkt från det antal klasser som granskningen omfattar.

Inom ramen för den bestämning av skyddets omfattning som ligger i
begränsningen till vissa angivna varor uppkommer fråga om skyddsomfånget,
dvs. huruvida registreringen skall skydda bara mot utnyttjande
av mönster som helt överensstämmer med det registrerade mönstret
eller om skyddet också i någon utsträckning skall omfatta sådana mönster
som företer på visst sätt bestämd likhet med det registrerade. Utredningen
har stannat för det senare alternativet. Dess förslag innebär att man vid
fastställande av likhetskravet använder samma normer som när det gäller
att fixera skillnadskravet. Skyddet skall alltså enligt förslaget omfatta också
mönster som inte väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret.

Utredningens ståndpunkt i detta hänseende har vunnit allmän anslutning
under remissbehandlingen. Också för egen del ansluter jag mig till förslaget,
som från både praktiska och principiella synpunkter synes leda till
en naturlig och lämplig avgränsning av skyddsomfånget. Att skyddet utsträcks
till att omfatta också mönster som inte helt överensstämmer med
men dock företer påtagliga likheter med det registrerade synes nödvändigt
för att mönsterrätten skall få erforderlig styrka och på ett effektivt sätt
kunna tillgodose de ändamålssynpunkter som bär upp mönsterskyddslagstiftningen.
Jag finner det också lämpligt att likhetskravet korresponderar
mot det skillnad skrav som enligt förslaget skall utgöra en skyddsförutsättning.
Som utredningen har påpekat medför dess förslag bl.a. den fördelen,
att man på mönsterområdet slipper praktiskt taget alla fall av s.k. beroendeförhållanden,
dvs. fall då visserligen skillnadskravet är uppfyllt
men mönsterhavaren ändå inte kan utnyttja mönstret utan tillstånd av annan
mönsterhavare med vars registrerade mönster det nya mönstret företer
likheter. Sådana beroendeförhållanden, med de olägenheter de för med sig
för både mönsterskapare och fabrikanter, skulle kunna uppkomma om
kravet på likhet vid bestämmande av skyddsomfånget sätts lägre än kravet

48 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

på skillnad som skyddsförutsättning. De skäl som utredningen har anfört
mot att på mönsterområdet ge rum för sådana beroendeförhållanden finner
jag övertygande. Utredningens ståndpunkt medför bl.a. ökad säkerhet för att
ett mönster som efter verkställd nyhetsgranskning vinner registrering också
kan utnyttjas av mönsterhavaren utan att denne riskerar att begå intrång
i annans mönsterrätt — under förutsättning givetvis att nyhetsgranskningen
har varit effektiv och fullständig. Detta bidrar uppenbarligen till att stärka
mönsterrättens förmögenhetsrättsliga värde.

Som utredningen har framhållit torde man emellertid inte kunna undvika
ett bestämt slag av beroendeförhållanden. Om ett mönster i sig har
upptagit ett tidigare registrerat mönster kan det visserligen föreligga så
väsentlig skillnad mellan de båda mönstren vid den totaljämförelse som
skall ske vid prövningen av registreringsansökningen att skillnadskravet
kan anses uppfyllt. Som exempel har utredningen nämnt, att ett klubbmärke,
som åtnjuter skydd, anbringas på en klubbjacka för vilken mönsterskydd
därefLer söks. Enligt utredningen bör den tidigare mönsterhavaren i
princip åtnjuta skydd mot att hans mönster utnyttjas på detta sätt. Den
lösning av problemet som utredningen har föreslagit innebär, att ett mönster,
som i sig har tagit upp ett tidigare för annan registrerat mönster i dess
helhet, inte får registreras utan tillstånd av den som innehar rätten till det
sistnämnda mönstret. Att beroendeförhållandet på detta sätt blir reglerat
redan på registreringsstadiet finner jag i likhet med patent- och registreringsverket
vara en fördel. Jag vill därför biträda utredningens förslag i
denna del. Den regel som utredningen har föreslagit bör enligt min mening
gälla också det fallet att ett mönster i sig har upptagit ett mönster som inte
väsentligen skiljer sig från ett tidigare registrerat mönster, dvs. ligger inom
det äldre mönstrets skyddsomfång.

Jag delar helt näringsfrihetsrådets uppfattning att skyddsomfånget inte
får ges en sådan utformning att en bakomliggande teknisk idé faktiskt
kan komma att skyddas. I detta hänseende vill jag hänvisa till vad jag har
anfört i det föregående vid behandlingen av frågan om en särskild undantagsregel
för sådana fall som avses i näringsfrihetsrådets yttrande. Som
framgår av vad jag därvid har uttalat förblir mönsterskyddet enligt mitt
förslag ett rent utseendeskydd.

En remissinstans har föreslagit att mönster som frambragts hos myndighet
som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte skall vara föremål
för mönsterrätt och har härvid hänvisat till bestämmelserna i 9 § upphovsrättslagen,
enligt vilken handlingar som upprättats hos sådan myndighet
inte är föremål för upphovsrätt. De skäl som har föranlett denna
bestämmelse och som nära sammanhänger med principen om allmänna
handlingars offentlighet gör sig emellertid inte gällande på samma sätt på
mönsterområdet. Det ligger betydligt närmare till hands att här dra en
parallell med förhållandena på patentområdet. Någon inskränkning i möj -

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

ligheten att få patent på uppfinningar som har gjorts hos myndighet gäller
emellertid inte enligt PatL, som i den delen överensstämmer med tidigare
gällande rätt. Jag finner inte heller anledning att från den nya mönsterskyddslagens
tillämpningsområde göra undantag för mönster som har skapats
hos statlig eller kommunal myndighet.

Skyddstiden

Frågan om skyddstidens längd är ett av de viktigaste spörsmålen vid en
revision av mönsterlagstiftningen. F. n. gäller en skyddstid av fem år från
den dag då registreringsansökningen gjordes. Den kan inte förlängas. I Danmark
och Norge är skyddstiden maximalt femton år, uppdelad på treårsperioder.
Utredningens förslag, att skyddstiden skall bestämmas till fem
år med möjlighet till förlängning för ytterligare två femårsperioder, eller
således till maximalt femton år, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av det övervägande flertalet av remissinstanserna. Även jag vill med hänvisning
bl. a. till intresset av att stimulera till nyskapande på mönsterområdet
och till önskemålet att få nordisk rättslikhet på området ansluta mig
till förslaget. Mönsterregistrering skall alltså enligt vad jag föreslår gälla
intill dess fem år har förflutit från ansökningsdagen men på begäran kunna
förnyas för ytterligare två femårsperioder. Jag kan i likhet med vissa remissinstanser
instämma i utredningens uttalande om vikten av att förnyelse
sker endast när detta är företagsekonomiskt motiverat. Förnyelseavgifterna
bör därför bestämmas enligt en progressiv skala och till sådana
belopp att man i görligaste mån undgår förnyelse i förråds- eller defensivsyfte.

Arbetstagarmönster

Till skillnad från vad som gäller i fråga om uppfinningar finns inte
några bestämmelser om rätten till mönster som har framställts av en arbetstagare
i hans anställning eller av en uppdragstagare vid fullgörande av uppdraget,
s. k. arbetstagarmönster. Med hänsyn till det snävt begränsade tilllämpningsområdet
för gällande lag om mönster torde frågan hittills också
ha varit av underordnad praktisk betydelse. Man har därför få hållpunkter
för vad som idag kan anses vara gällande rätt på området.

Med ett sådant utvidgat mönsterskydd som nu föreslås framträder på ett
helt annat sätt det praktiska intresset av att frågan om arbetstagarmönster
blir löst. Det gäller emellertid här inte i första hand en mönsterrättslig fråga
utan ett spörsmål som måste besvaras från arbetsrättsliga utgångspunkter

50 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

och med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser. Att mönsterskyddsutredningen
har avstått från att inom ramen för sitt uppdrag lägga
fram förslag till en reglering av frågan framstår mot denna bakgrund som
följdriktigt. Utredningen har emellertid härvid utgått från att frågan om
arbetstagarmönster skall bli föremål för särskild utredning och att en
eventuell lagstiftning samordnas med lagstiftningen om rätten till arbetstagares
uppfinningar och med en motsvarande lagstiftning på det upphovsrättsliga
området.

Önskemålet om särskild utredning har vunnit stöd hos åtskilliga remissinstanser.
Jag vill inte heller utesluta att det kan visa sig nödvändigt att
låta utreda frågan med sikte på att få till stånd en särskild lagstiftning
i ämnet. Av flera skäl anser jag emellertid att tiden ännu inte är mogen härför.
Som utredningen har framhållit bör en sådan lagstiftning samordnas
med bl.a. lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Frågan
om revision av 1949 års lagstiftning på detta område har nyligen varit
föremål för utredning. Det lagförslag som lades fram år 1964 (SOU 1964:
49) blev emellertid hårt kritiserat, och det torde inte kunna läggas till grund
för lagstiftning. Vid Nordiska rådets 16 :e session i Oslo i februari 1968 antogs
en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och
Sverige att ta upp överläggningar med sikte på att få till stånd enhetlig lagstiftning
om arbetstagares uppfinningar och därvid lägga den gällande svenska
lagstiftningen till grund för förhandlingarna. Rekommendationen har föranlett
initiativ till förnyade nordiska departementsöverläggningar. Enligt
min mening bör resultatet av dessa överläggningar avvaktas, innan frågan
om arbetstagarmönster tas upp. Härtill kommer att man ännu saknar
underlag för att bedöma hur en lagstiftning på detta område bör utformas
inom ramen för en mönsterskyddslag med så generell räckvidd som nu föreslås.
Först sedan den nya lagen har varit i tillämpning någon tid kommer
ett tillräckligt erfarenhetsmaterial att vara tillgängligt.

Det avgörande skälet för mitt ställningstagande ligger emellertid på ett
annat plan. Både på patentområdet och på mönsterområdet synes hithörande
frågor lämpa sig väl för en reglering på frivillighetens väg genom överenskommelser
mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Den i princip
dispositiva karaktären av 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar
har också utnyttjats för sådana överenskommelser, som till viss
del satt lagens bestämmelser ur spel. Något hinder att frågan om arbetstagarmönster
regleras på motsvarande sätt föreligger givetvis inte, och jag
anser att den vägen bör prövas i första hand. Sedan numera kollektivavtal
kan slutas också för statliga tjänstemän, kan en avtalsmässig reglering i
princip ske över hela fältet. Jag fäster stor vikt vid att de två största
arbetstagarorganisationerna, LO och TCO, i sina yttranden har förordat att
det tills vidare lämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa frågan om arbetstagarmönster
genom frivilliga överenskommelser. Först om det visar sig

Öl

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

omöjligt att på denna väg nå en tillfredsställande lösning, är jag beredd att
ta upp frågan om en utredning.

Hur rättsläget kommer att gestalta sig, om eller så länge frågan om rätten
till arbetstagarmönster inte blir löst vare sig genom överenskommelser på
arbetsmarknaden eller lagstiftningsvägen är som jag redan har antytt ovisst.
Uppenbart är emellertid att tillkomsten av den nya mönsterlagen inte i och
för sig medför någon ändring i förhållande till vad som gäller redan nu
i fråga om mönster inom metallindustrin. En annan sak är, att den nya
lagstiftningen innebär en väsentlig utvidgning av det område inom vilket
frågan får praktisk betydelse.

Det finns inte anledning att här gå närmare in på spörsmålet om innebörden
av gällande rätt. Det måste besvaras med tillämpning av allmänna
arbetsrättsliga regler. Den principiella utgångspunkten måste emellertid
vara, att det primärt är mönsterskaparen som innehar rätten till sin skapelse.
Såtillvida gäller också här den grundsats som i fråga om arbetstagares
uppfinningar har kommit t ill uttryck i 2 § första stycket 1949 års lag om
rätten till arbetstagares uppfinningar, och så långt är jag alltså ense med
utredningen. Därmed är emellertid inte sagt att det måste förutsättas ett
uttryckligt avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren för att rätten i ett
enskilt fall i stället skall anses tillkomma den förre. Speciellt när det gäller
särskilt anställda formgivare ligger det nära till hands att i själva tjänsteavtalet
intolka en rätt för arbetsgivaren att utan särskilt medgivande av den
anställde och normalt utan annan ersättning än som inryms i dennes löneförmåner
tillgodogöra sig resultaten av den anställdes inönsterskapande
verksamhet. I vissa fall kan dock omständigheterna vara sådana att arbetsgivaren
visserligen bör anses ha rätt att omedelbart på grund av anställningsförhållandet
inträda i arbetstagarens rätt till mönstret men endast under
förutsättning att han utger skälig ersättning. För dessa bedömanden bör
de principer som ligger till grund för den legislativa och avtalsmässiga
regleringen i fråga om rätten till arbetstagares uppfinningar kunna tjäna
till ledning. Det är dock inte möjligt att ställa upp några allmängiltiga regler.
Spörsmålet får lämnas till rättstillämpningen att avgöras från fall till fall
under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter.

Skydd mot s.k. slavisk eftcrbildning

Med s. k. slavisk efterbildning brukar förstås mycket närgånget efterbildande
av annans arbetsresultat, bl. a. när det gäller en varas utformning.
Under mönsterskyddsutredningens arbete har bl. a. från textilindustrins
sida förts fram önskemål om att vid sidan av mönsterrätten införs ett av
registrering oberoende skydd mot sådana efterbildningar för fall då mönsterskydd
inte kan komma ifråga, exempelvis på den grund att nyhetskravet
inte är uppfyllt. Utredningen har emellertid efter övervägande av tänkbara

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

möjligheter att tillgodose detta önskemål avvisat tanken att inpassa någon
sådan form av skydd i det föreslagna mönsterrättssystemet, en tanke som
utredningen har funnit mindre väl förenlig med allmänna mönsterrättsliga
grundsatser. Denna ståndpunkt har vunnit allmän anslutning hos remissinstanserna.
Jag finner också för egen del att utredningen förebragt övertygande
skäl mot att det vid sidan av mönsterskyddet skapas en särskild
form av skydd mot slavisk efterbildning.

Vid mitt ställningstagande har jag i likhet med mönsterskyddsutredningen
också beaktat att föreliggande behov av sådant skydd åtminstone i viss
omfattning torde kunna tillgodoses inom ramen för lagstiftningen mot
illojal konkurrens. I det förslag till lag om otillbörlig konkurrens som utredningen
om illojal konkurrens har lagt fram — och som också har remissbehandlats
— finns en bestämmelse om att den som obehörigen använder
eller ger annan del av teknisk förebild, vilken har anförtrotts honom för
utförande av arbete eller för affärsändamål, skall kunna ådömas ansvar.
En bestämmelse av detta slag torde ge vissa möjligheter att ingripa mot en
del fall av missbruk av mönster. Förslaget innehåller också en allmän bestämmelse
om att i näringsverksamhet inte får vidtas konkurrensåtgärd genom
vilken hederlighet och god affärsmoral sätts åsido gentemot konsument
eller näringsidkare. Enligt vad utredningen framhåller i sitt yttrande över
förslaget till lag om mönster skall denna bestämmelse visserligen i princip
inte tillämpas subsidiärt i förhållande till sistnämnda lag, men det kan enligt
utredningen dock tänkas att särskilt förkastliga former av slavisk efterbildning
kan förbjudas med stöd av bestämmelsen.

Det är visserligen inte möjligt att nu uttala sig om huruvida detta lagförslag
kommer att leda till lagstiftning eller om och i så fall i vilken form
bestämmelser av antytt slag kommer att ingå i en ny lagstiftning på området.
Förslaget ger dock en anvisning om att de nu aktuella problemen
rörande slavisk efterbildning kan få sin lösning inom ramen för en sådan
lagstiftning. Alldeles bortsett från de sakliga skäl som kan anföras mot att
söka en lösning av dessa problem genom mönsterrättsliga skyddsbestämmelser,
bör uppenbarligen ett slutligt ställningstagande till det berörda lagförslaget
inte föregripas. Jag kommer emellertid att ta upp frågan i hela dess
vidd i samband med att förslaget om en revision av lagstiftningen mot illojal
konkurrens tas upp till slutlig prövning.

Skydd för brukskonst

Efter en mycket ingående undersökning har utredningen lagt fram förslag
till vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag i fråga om skyddet för
konsthantverk och konstindustri. Dessa båda uttryck bör enligt utredningens
mening ersättas med den gemensamma beteckningen brukskonst,
som har sin motsvarighet i danskt och norskt språkbruk. En remissinstans

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

har föreslagit att i stället uttrycket »nyttokonst» används. Av hänsyn främst
till önskvärdheten av nordisk enhetlighet förordar jag dock utredningens
förslag.

I Storbritannien tillämpas ett system för gränsdragning mellan upphovsrätt
och mönsterrätt som i korthet går ut på att serietillverkade produkter
inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd. Att införa det
brittiska systemet i Sverige skulle som utredningen har framhållit innebära
en försämring av det nuvarande rättsskyddet. Som några remissinstanser
har påpekat skulle en övergång till ett helt nytt system dessutom
innebära stora olägenheter. Den gällande ordningen är också den som allmänt
förekommer bland Bernunionens mera betydande länder, om man
undantar Storbritannien. Jag ansluter mig därför till utredningens ståndpunkt
och finner inte skäl att föreslå några särbestämmelser för serietillverkade
produkter eller över huvud några särskilda regler om gränsdragningen
mellan upphovsrätt och mönsterrätt. Till frågan om s.k. dubbelt
skydd återkommer jag i det följande.

Beträffande den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av
brukskonst föreslog auktorrättskommittén i sitt betänkande år 1956 att samma
skyddstid skulle gälla som för övriga konstverk, dvs. till utgången av
femtionde året efter upphovsmannens dödsår. Vid remissen till lagrådet av
förslaget till upphovsrättslag biträdde också föredragande departementschefen
detta förslag. Lagrådet förordade inte någon annan lösning men påpekade
att frågan ägde samband med mönsterrätten. I propositionen togs
därför inte slutlig ståndpunkt till frågan utan ställningstagandet sköts upp
i avvaktan på att arbetet på en revision av mönsterrätten blev slutfört. I
UhL behölls i enlighet härmed den tidigare gällande regeln om en tioårig
skyddstid för verk av konsthantverk och konstindustri, räknat från verkets
offentliggörande eller, om verket inte var offentliggjort vid konstnärens
död, från dennes dödsår. Som ett provisorium föreskrevs vidare, att om rätt
till sådant verk annars skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—
1970, rätten skall gälla intill utgången av år 1971.

Mönsterskyddsutredningen föreslår nu att skyddstiden för verk av brukskonst
skall vara densamma som för annan konst. Utredningen åberopar
främst att man av principiella skäl och med hänsyn till att gränsen mellan
de olika konstarterna i praktiken ofta är flytande inte bör göra någon skillnad
i skyddshänseende mellan brukskonst och annan konst men hänvisar
också till de internationella aspekterna och önskemålet om nordisk rättslikhet.
Till motverkande av de risker för dubbelskapande inom området för
brukskonst som en förlängning av skyddstiden kan tänkas medföra föreslår
utredningen att skärpta krav iakttas vid bedömningen av vad som skall
anses vara verk av brukskonst.

Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag
i denna del. Några handelskammare förordar dock en skyddstid på 20

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 44

54 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

eller 30 år och två instanser anser att samma skyddstid som för mönster
bör gälla.

Utredningens uttalande att den nuvarande tioåriga skyddstiden inte synes
ha några förespråkare har alltså bestyrkts under remissbehandlingen. Även
jag anser att utgångspunkten för den fortsatta prövningen bör vara att
skyddstiden skall förlängas. När det gäller att bestämma skyddstidens längd
bör beaktas att frågan gäller endast produkter som har fått en sådan individuell
och konstnärlig gestaltning att de är att anse som konstverk. I likhet
med majoriteten av remissinstanserna tillstyrker jag utredningens förslag
att kraven på konstnärlighet skärps. Som jag kommer att utveckla
närmare i det följande innebär denna skärpning att det i framtiden i princip
skall ställas lika höga krav i detta hänseende när det gäller verk av
brukskonst som i fråga om andra konstverk. Under sådana förhållanden
finns det enligt min mening inte skäl att föreskriva kortare skyddstid för
verk av brukskonst än för konstverk i allmänhet. I våra nordiska grannländer
liksom i ett flertal andra länder inom Bernunionen har sedan länge
gällt en femtioårig skyddstid även för verk av brukskonst. Denna ordning
synes inte ha medfört några olägenheter. I likhet med utredningen anser
jag att riskerna för ogynnsamma verkningar för prisbildningen inte bör
överdrivas. Också de övriga skäl utredningen har anfört till stöd för sitt
förslag i denna del finner jag övertygande. Jag förordar i enlighet härmed
att skyddstiden för verk av brukskonst blir lika lång som för andra verk
av bildande konst.

Som jag nyss nämnde har utredningen förutsatt, att man vid bedömningen
av vad som skall anses utgöra verk av brukskonst skärper kraven
på individualitet och konstnärlig gestaltning i förhållande till vad som
hittills har gällt i praxis. Jag biträder i princip denna uppfattning, som har
vunnit livlig och praktiskt taget enhällig anslutning av remissinstanserna.

Bakgrunden till både utredningens och min egen ståndpunkt i denna del
är, att sannolikheten för dubbelskapande med därav följande olägenheter
är större när det gäller brukskonst än i fråga om exempelvis bildkonst. Utformningen
av bruksföremål är mer eller mindre bunden av funktionella
hänsyn med härav följande begränsning av variationsmöjligheterna. Det
bör därför vara ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet
att produkten fått en sådan individuell och konstnärlig
gestaltning att risken för att samma produkt också skall framkomma genom
annans självständiga skapande är obefintlig eller i varje fall mycket ringa.
Som utredningen framhåller har man hittills i praxis inte ställt särskilt
stränga krav i detta hänseende. Åtminstone delvis torde detta bero på att
det f.n. inte finns några andra möjligheter att få skydd för produkter av
brukskonst utanför metallindustrins område. I och med att ett generellt
mönsterskydd införs skapas emellertid helt nya förutsättningar för att upprätthålla
ganska stränga krav på konstnärlighet när det gäller att bestämma

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

den ram inom vilken verk av brukskonst skall beredas upphovsrättsligt
skydd, eftersom de produkter som lämnas utanför detta skyddsområde i
stor utsträckning i stället kan beredas mönsterskydd.

Det ställer sig emellertid svårt att ge några närmare riktlinjer för hur
eller var gränsen skall dras. Syftet att så långt det är möjligt undgå riskerna
för dubbelskapande inom det upphovsrättsliga skyddsområdet bör som
nämnts vara allmänt vägledande. Som utredningen har framhållit torde
detta innebära bl.a., att de tre alster som senast har bedömts av högsta
domstolen — en stol, en bokhylla och en väggspegel —- i framtiden inte
skall anses uppfylla kraven på konstnärlighet och individuell prägel. Beträffande
rent dekorativa element torde det inte finnas skäl att tillämpa andra
normer än dem som tillämpas för bildkonst i allmänhet. Men även i övrigt
synes bedömningen av alster av brukskonst böra så långt det är möjligt
ske utifrån samma värderingar som är vägledande vid bedömningen av
alster av exempelvis bildkonst eller skulptur. Sålunda bör endast sådana
produkter beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning
bedöms som produkter av konstnärligt skapande, låt vara att det i fråga
om vissa produkter med hänsyn till de begränsade variationsmöjligheterna
kan finnas anledning att visa jämförelsevis stor generositet.

Utredningens uttalanden om betydelsen av god tro vid dubbelskapande
eller utnyttjande av skyddade brukskonstverk och om bevisprövningen vid
bedömande av om efterbildning föreligger har inte rönt gensagor under
remissbehandlingen och föranleder inte heller några principiella invändningar
från min sida.

Jag delar utredningens uppfattning att det f.n. inte finns anledning att
inrätta ett särskilt sakkunnigorgan för att tillhandagå med uttalanden
om huruvida förutsättningar föreligger för att bereda verk av brukskonst
upphovsrättsligt skydd. Härvid förutsätter jag att Svenska slöjdföreningens
opinionsnämnd också framdeles kommer att utnyttjas för detta
ändamål. Till frågan om statligt stöd åt nämndens verksamhet kan det bli
anledning att återkomma i annat sammanhang, men det synes inte finnas
skäl att nu göra några uttalanden i denna fråga.

Det är allmänt godtaget inom upphovsrätten att ny lagstiftning i princip
skall tillämpas även på äldre verk, dvs. verk som har tillkommit före
den nya lagstiftningens ikraftträdande. Eftersom den nu föreslagna lagstiftningen
innebär en avsevärd förlängning av skyddstiden, skulle emellertid
en strikt tillämpning av denna princip i vissa fall medföra ett återupplivande
av skyddet för verk som har tillkommit för mycket lång tid
sedan. Detta skulle uppenbarligen kunna medföra olägenheter för dem som
har inrättat sig efter det rådande rättstillståndet. Utredningen har därför
föreslagit den begränsningen i fråga om retroaktiv tillämpning av de nya
reglerna att dessa skall gälla endast beträffande sådana äldre verk som vid
ikraftträdandet fortfarande åtnjöt skydd, dvs. i huvudsak alster som har

56 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

offentliggjorts under 1950 eller senare. Härvid förutsätter utredningen vidare
att äldre verk i princip skall beredas skydd endast om de uppfyller
de stränga krav på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt
förslaget skall tillämpas efter den nya lagens ikraftträdande. För att äldre
verk som inte uppfyller dessa krav inte till någon del skall förlora det skydd
som de åtnjuter f.n., föreslår emellertid utredningen en regel av innebörd
att sådant verk skall äga upphovsrättsligt skydd enligt nuvarande bestämmelser
under den skyddstid som nu gäller för det samt därutöver under
en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens ikraftträdande. Sådant
skydd skall föreligga oberoende av när verket offentliggjordes. -— Utredningens
förslag är inte enhälligt. En minoritet om tre ledamöter föreslår
att de nya reglerna blir gällande även beträffande verk som har offentliggjorts
före år 1950.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser jag praktiska skäl
tala för majoritetens ståndpunkt. Dessa skäl bör enligt min mening bli
avgörande. Jag biträder följaktligen utredningens förslag att de nya reglerna
skall tillämpas på äldre verk endast om verket vid den nya lagens ikraftträdande
åtnjöt skydd enligt äldre lag. Jag delar också utredningens — i
denna del enhälliga — uppfattning att skydd enligt den nya lagstiftningen
i princip bör beredas endast sådant äldre verk som uppfyller de skärpta krav
på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt vad jag tidigare
har anfört bör gälla som förutsättning för upphovsrättsligt skydd. Den särskilda
övergångsbestämmelse som utredningen har föreslagit och som innebär,
att äldre verk dock skall skyddas med tillämpning av nu gällande
grundsatser i fråga om skyddsförutsättningarna under den skyddstid som
gäller för verket enligt äldre lag samt därutöver under en tid av tio år från
den nya lagens ikraftträdande, anser jag också lämplig, och jag godtar
förslaget även i denna del.

Vad angår förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt har utredningen
inte funnit skäl att förorda någon jämkning i den nuvarande regeln
att upphovsrätt till ett verk kan göras gällande utan hinder av att verket
har registrerats som mönster, s.k. dubbelt skydd. Förslaget har tillstyrkts
av praktiskt taget samtliga remissinstanser och även jag biträder
utredningens ståndpunkt. Regeln om dubbelt skydd i 10 § UhL bör dock
underkastas en redaktionell jämkning.

Följ dlagstiftning till mönsterskyddslagen m. m.

Som jag har anfört vid behandlingen av utredningens förslag till ny lag
om mönster bör handlingar i ärende angående ansökan om registrering av
mönster kunna beredas sekretesskydd i viss utsträckning. I enlighet med
vad jag har utvecklat närmare i det föregående bör de grundläggande
bestämmelserna om förutsättningarna för och omfattningen av sekretessskyddet
tas upp i sekretesslagen. I 23 § nämnda lag finns f.n. bestämmelse

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

om hemlighållande av handlingar i ärenden angående ansökan om patent.
I paragrafens andra stycke bör nu tas upp föreskrift om hemlighållande av
handling i ärende angående ansökan om registrering av mönster. I övrigt
föranleder förslaget till mönsterskyddslag och förslaget till lag om ändring i
upphovsrättslagen vissa följdändringar i 14 kap. 5 § brottsbalken, 85 §
utsökningslagen samt 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1967 (nr 840) om
patent- och registreringsverkets besvär savdelning. Samtidigt bör viss jämkning
ske i 30 § varumärkeslagen, så att där intagna bestämmelser om prioritet
bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 6 §
PatL och 8 § förslaget till mönsterlag. Till frågan om den närmare innebörden
av nu berörda lagändringar återkommer jag i det följande.

Skydd för vapen och andra officiella beteckningar

Genom bestämmelserna i 1960 års lagstiftning om skydd för vapen och
vissa andra officiella beteckningar samt reglerna i 14 § 1. 1960 års VmL
om förbud mot registrering av varumärke, i vilket intagits vapen eller beteckning
som inte får brukas som varumärke, är föreskrifterna om sådant
skydd i art. 6ter i Pariskonventionens Londontext uppfyllda för svensk rätts
del. De svenska skyddsreglerna går i själva verket i vissa hänseenden längre
än konventionen kräver. Rörande de överväganden som ligger till grund
för 1960 års nu nämnda lagstiftning hänvisar jag till prop. 1960:167 s. 103
och 220 f.

Vid Pariskonventionens revision i Lissabon år 1958 gjordes vissa ändringar
i art. 6ter i konventionen. I sak innebar ändringarna dels att skyddet
för annat statsemblem än statsflagga skall gälla endast under förutsättning
att emblemet, märket eller stämpeln tagits upp på en förteckning som på
visst sätt tillställts unionsländerna, dels att nya bestämmelser infördes om
skydd för vissa internationella organisationers symboler och namn. Stockholmstexten
av Pariskonventionen är i dessa hänseenden likalydande med
Lissabontexten. Rörande bestämmelsernas närmare innebörd hänvisar jag
till den redogörelse jag har lämnat i det föregående.

För att Sverige skall kunna tillträda Pariskonventionens Stockholmstext
krävs att vår lagstiftning på detta område bringas i överensstämmelse med
den i Lissabon reviderade art. 6ter.

Ändringen i konventionen i fråga om förutsättningarna för skydd av statsemblem
föranleder inte någon lagändring hos oss. Redan nu sträcker sig
skyddet för statsemblem enligt 1960 års lag om skydd för vapen och vissa
andra officiella beteckningar samt 14 § 1. VmL längre än vad konventionen
föreskriver, eftersom det inte i något fall krävs att emblemet finns
upptaget på någon internationell förteckning. I princip bör en sådan generell
reglering alltjämt gälla.

De nya reglerna om skydd för vissa internationella organisationers symboler
och namn saknar emellertid motsvarighet i svensk lag utom såvitt

58 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

avser FN och IAEA. Av skäl som utredningsmannen har anfört bör det inte
komma i fråga att i lag ange alla de övriga internationella organisationer
som nu kan bli aktuella. I stället bör Kungl. Maj :t genom lag bemyndigas
att förordna om tillämpning av dessa skyddsregler i fråga om de symboler
för och namn på internationella organisationer som skall åtnjuta skydd enligt
Pariskonventionen eller enligt annan internationell överenskommelse.
En sådan fullmaktsbestämmelse bör som utredningsmannen har föreslagit
lämpligen infogas i lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra officiella
beteckningar. Den bör i huvudsak ges det innehållet att Kungl. Maj :t
efter avtal med främmande stat eller med mellanstatlig organisation kan
förordna att de nuvarande skyddsbestämmelserna i 1 § i 1960 års lag i ämnet
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan organisations vapen,
flagga, emblem eller benämning.

Utredningsmannen har föreslagit, att en sådan fullmaktsbestämmelse tas
in som en ny 1 a § i 1960 års nyssnämnda lag och att i samband med att
en kungörelse med förordnanden enligt denna paragraf utfärdas 1947 och
1961 års lagar om skydd för FN:s emblem och namn resp. IAEA:s emblem
upphävs. Det är emellertid att märka, att skyddet för dessa båda organisationers
emblem in. m. till skillnad från det skydd för statsemblem etc. som
föreskrivs i 1 § 1960 års lag och skyddet enligt Pariskonventionen art. 6ter
för internationella organisationers vapen m. m. inte är inskränkt till att
avse emblemens eller FN-namnets användning i näringsverksamhet. Det
blir därför nödvändigt att antingen låta 1947 och 1961 års lagar fortfara
att gälla eller också i 1960 års lag eller på annat lämpligt ställe i lagstiftningen
ta upp en särskild bestämmelse om FN:s emblem och namn samt
IAEA:s emblem, i sak överensstämmande med föreskrifterna i nu gällande
särskilda lagar i ämnet. Med hänsyn till önskvärdheten att vinna större enhetlighet
och överskådlighet i lagstiftningen om skydd för vapen och andra
symboler eller beteckningar vill jag för egen del förorda att såväl 1960 års
lag som 1947 och 1961 års särskilda lagar nu ersätts av en enda ny lag om
skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. I samband därmed
kan en lagteknisk förenkling av regelsystemet ske och bl. a. reglerna om
påföljd för överträdelse av skyddsreglerna göras mer enhetliga.

En remissinstans har utlalat, att de nya skyddsbestämmelserna för internationella
organisationers symboler m. m. inte bör få inkräkta på äldre rätt
till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyddade beteckningarna
eller namnen. Denna synpunkt finner jag vara värd visst beaktande. Konventionen
ger också i art. 6ter 1. c möjlighet att tillgodose önskemålet om
undantag för äidre rättigheter. De nya skyddsreglerna behöver nämligen
inte tillämpas till förfång för rättigheter som har förvärvats i god tro i resp.
unionsland innan konventionen — dvs. i förevarande hänseende Lissabontexten
av konventionen — trädde i kraft för det landet. Med utnyttjande av
denna konventionsbestämmelse kan och bör enligt min mening åstadkom -

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

mas en ordning liknande den som har gällt i fråga om rätten att använda
sådana emblem eller beteckningar som avses i 1960 års lag om skydd för
vapen m. fl. beteckningar eller att använda FN:s resp. IAEA:s emblem eller
FN:s namn utan hinder av bestämmelserna i 1947 resp. 1961 års lagar om
skydd för dessa organisationers emblem m.m. I övergångsbestämmelserna
till 1960 års lag föreskrevs, att den som före lagens ikraftträdande lovligen
brukade viss beteckning alltjämt och utan hinder av lagens bestämmelser
skulle få bruka beteckningen till utgången av år 1965, dvs. under en övergångstid
av fem år. Liknande övergångsbestämmelser gällde enligt 1947
och 1961 års lagar i fråga om varumärke eller firma som lagligen registrerats
före resp. lags ikraftträdande och i fråga om rätten att använda varumärke
som begagnats före resp. lags utfärdande, varvid dock övergångstiden
bestämdes till tre resp. tre och ett halvt år. Jag vill förorda att det i
övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftning som jag nu föreslår ges
föreskrift av innebörd, att den som brukar viss beteckning vid den tidpunkt
då Kungl. Maj :t med stöd av lagens bestämmelse om skydd för internationella
organisationers emblem och namn meddelar förordnande om skydd
enligt lagen för sådant emblem eller sådan beteckning, utan hinder av förordnandet
skall få använda emblemet eller beteckningen under en övergångstid
av tre år, räknat från den dag då förordnandet meddelades.

Till enskildheterna i övrigt i den lagstiftning om skydd för vapen m. in.
som sålunda föreslås återkommer jag i det följande.

Den av utredningsmannen särskilt behandlade frågan om innehållet i den
förteckning som bör avlämnas från svensk sida enligt Lissabontextens nu
aktuella bestämmelser torde få tas upp till särskild prövning i ett annat
sammanhang.

Motionerna

I motionerna 1:842 och 11:987 hemställs »att riksdagen måtte besluta, att
Kungl. Maj:t vid utformningen av de tillämpningsföreskrifter som omnämnes
i förslaget till lag om mönsterskydd 8 § andra stycket även beaktar vikten
av att sökande i ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,
för vilken ansökan prioritet från utländsk ansökan åberopas,
skall inom lämplig föreskriven tid inlämna prioritetsbevis till den svenska
registreringsmyndigheten; samt att i övrigt vad vi i motionen anfört måtte
beaktas».

Till stöd för yrkandena anförs följande.

Med stor tillfredsställelse konstaterar vi att genom propositionen 1969:168
betingelser skapas för att vi i vårt land kan få en tidsenlig lagstiftning om
skydd för mönsterskapande. Härigenom tages ett betydelsefullt steg för att

60 Första lagutskottets utlåtande nr år 1970

reparera den brist i fråga om skyddets omfattning och utformning som
kännetecknat vår föråldrade lag från år 1899. Genom denna nya lag kan
också besvärande hinder för vårt lands anslutning till internationella konventioner
undanröjas. Likaså är vi tillfredsställda över att en betydande
nordisk enhetlighet åstadkommes inom detta lagstiftningsområde, även om
denna enhetlighet krävt en anpassning, som innebär att vissa ytterligare
förbättringar ej kunnat uppnås.

Den utredning som arbetat med denna reform har gått mycket grundligt
till väga. Glädjande nog överensstämmer också departementschefens förslag
i allt väsentligt med de förslag utredningen framlagt.

Vi vill dock beröra frågan om granskningen av inkommande ansökningar
om mönsterskydd. Det är enligt vår uppfattning av stor betydelse att nyhetsgranskningen
vid patentverket blir så effektiv som möjligt. Visserligen kan
vi dela utredningens ståndpunkt att en fullständig nyhetsgranskning inte är
praktiskt möjlig att utföra, och vi har förståelse för att den svenska utredningskommittén
måst gå med på en kompromisslösning i den nordiska
gemenskapens tecken, varigenom som ett minimikrav skall gälla att de giltiga
mönsterregistreringarna i det egna landets register granskas. För Sveriges
del rekommenderar utredningen emellertid att granskningsmaterialet
tills vidare skall omfatta alla mönsterregistreringar i Sverige samt kungjorda
mönsterregistreringsansökningar i Danmark, Finland och Norge. Därjämte
bör enligt utredningen granskning ske av här i landet inneliggande ansökningar
om mönsterregistrering. Nordisk enighet har uppnåtts om att nyhetsgranskningens
omfattning inte skall i detalj anges direkt i lagen utan att
denna fråga bör regleras i administrativ ordning, d. v. s. för Sveriges del genom
bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar.

Kungl. Maj :t skall alltså i tillämpningsbestämmelserna ange hur nyhetsgranskning
skall ske, men departementschefen har angivit att det förfarande
som utredningen har rekommenderat i de flesta fall torde vara mest
ändamålsenligt. Trots att utredningens förslag för Sveriges del går något
längre än den minimibestämmelse varom nordisk enighet uppnåtts, måste
vi beklaga att nyhetsgranskningen i varje fall under ett begynnelseskede
med nödvändighet blir alltför ofullständig. En betydande uppmärksamhet
från enskilda mönsterskapares och företags sida kommer att krävas genom
utnyttjande av besvärsrätten efter ansökningars kungörande. Detta kommer
i varje fall under en ganska lång begynnelsetid att bli ganska betungande
och kostnadskrävande.

Vi vill ifrågasätta om inte Kungl. Maj :t genom tillämpningsbestämmelserna
skulle kunna bemyndiga registreringsmyndigheten att vid nyhetsgranskningen
också utnyttja sådant annat vederhäftigt material, som kan
förekomma inom speciella branscher, för att undvika att uppenbart icke
nyhetsgrundande ansökningar godkännes vid granskningen. Som exempel
kan vi nämna möbelbranschen, som kan beräknas komma att utnyttja
möns ter skyddet i betydande omfattning. Det av näringslivet inom möbelbranschen
högt uppskattade Möbelinstitutet har ett möbelregister och en
systematiskt ordnad marknadsöversikt. Ett utnyttjande av detta register
och den sakkunskap som Möbelinstitutet besitter skulle inte nämnvärt behöva
förlänga eller försvåra granskningsarbetet, men skulle medföra en
ytterst värdefull förbättring av nyhetsgranskningen. Härigenom skulle besvärsvägen
i många fall säkerligen bli helt överflödig och det registrerade
skyddet säkrare. I den mån motsvarande värdefullt material föreligger eller

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1970 61

kommer att sammanställas inom andra branscher borde sådant också kunna
beaktas.

Beträffande äldre registreringar inom varumärkes- och patentområdet
och deras nyhetshindrande inflytande på inlämnade mönsterskyddsansökningar
kan utan tvekan besvärliga och för mönsterskyddssökande svårförståeliga
hinder uppstå. Svea hovrätt förordar i sitt remissyttrande (s. 67 i
propositionen) att en äldre hemlig ansökan, som blir allmänt känd efter det
en yngre ansökan om mönsterregistrering har getts in, skall gälla som nyhetshinder
endast om den leder till registrering. Mycket talar för att denna
uppfattning är riktig, men med hänsyn till den argumentering som departementschefen
anför vill vi nöja oss med detta omnämnande. Vi förutsätter
dock att en ändring av här ifrågavarande bestämmelser kan komma att bli
nödvändig, om olägenheterna i det berörda avseendet visar sig bli av större
betydelse än vad departementschefen anför.

I detta sammanhang vill vi aktualisera en annan sida av tillämpningen
av nyhetshinder för registrering av mönster. Med hänsyn till föreskriften
i mönsterskyddslagens § 2 andra stycket är det väsentligt för rättssäkerheten
att det hos registreringsmyndigheten föreligger bevismaterial om från
vilken dag en ansökan om patent eller varumärkes- eller mönsterregistrering
skall kunna betraktas som nyhetshinder för en senare ingiven mönsterskyddsansökan.
Ifrågavarande dag är för en ansökan, som åberopar prioritet
från en utländsk ansökan, inlämningsdagen (prioritetsdagen) för den utländska
ansökningen. Den med prioritet sökta svenska ansökningen är nyhetshindrande
från prioritetsdagen endast i den mån som framgår av den
prioritetsgrundande utländska ansökningen. Till bevisning är det sålunda
väsentligt att ha tillgång till en av den utländska registreringsmyndigheten
styrkt kopia (prioritetsbevis) av den prioritetsgrundande utländska ansökningen.
Sådant prioritetsbevis kan i vissa länder endast anskaffas från registreringsmyndigheten
av innehavaren av det utländska skyddet.

Om prioritetsbevis ej inlämnats till den svenska registreringsmyndigheten
i den med prioritet sökta svenska ansökningen, är sålunda tredje man, som
vill bevisa att en senare sökl mönsterregistrering är ogiltig genom att den
med prioritet sökta ansökningen är nyhetshinder från sin prioritetsdag, utlämnad
åt godtycket hos innehavaren av det utländska skyddet — är alltså
helt beroende av om denne vill eller inte vill ställa ett prioritetsbevis till förfogande.

Inom patentområdet, där motsvarande nyhetsregel gäller sedan år 1968,
har man redan konstaterat olägenheter i berörda hänseende med patent,
som beviljats med prioritet utan att prioritetsbevis inlämnats till den svenska
registreringsmyndigheten.

Utskottet

I propositionen läggs fram förslag till ny mönsterskyddslag och en ny
lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar jämte förslag
om vissa av mönsterskyddslagen föranledda följdändringar i annan
lagstiftning. I anslutning härtill föreslås vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag.

Genom mönsterskyddslagen, som avses ersätta 1899 års lag i samma
ämne, föreslås ett generellt skydd för såväl prydnadsmönster som nytto -

62 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

mönster inom samtliga industrigrenar. Mönsterrätt förvärvas genom registrering
hos patent- och registreringsverket för en tid av fem år med möjlighet
till förnyelse för ytterligare två femårsperioder. Registrering av mönster
medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkesmässigt utnyttja mönstret.
En förutsättning för registrering är att mönstret är nytt och att det
väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före ansökningsdagen. Registreringsförfarandet
ordnas som ett s. k. förprövningssystem, d. v. s. registreringsmyndigheten
skall företa en nyhetsgranskning. Denna kompletteras
av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget medger samtidig
registrering av varianter av ett och samma mönster. Under vissa förutsättningar
kan samregistrering ske av flera olika mönster. Handlingarna
i registreringsärende blir i princip offentliga, men handling som visar mönster
kan hemlighållas under viss kortare tid. Kostnaderna för registreringsförfarandet
skall täckas genom avgifter. Förslaget innehåller vissa regler
om tvångslicens, bl. a. när allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att
annan än mönsterhavaren får utnyttja mönstret. Uppsåtligt intrång i mönsterrätt
föranleder straffansvar. Skadeståndsskyldighet inträder vid mönsterintrång,
även när detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Ändringarna i 1960 års upphovsrättslag innebär att skyddstiden för verk
av s. k. brukskonst förlängs till 50 år, räknat från det år då upphovsmannen
avled. Kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skall skärpas.
Vissa äldre verk skall oberoende härav åtnjuta skydd under en övergångstid
av 10 år.

Den nya lagen om skydd för vapen m. m. avses ersätta 1960 års lag i
samma ämne samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas
emblem och namn respektive internationella atomenergiorganets
emblem.

De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 1 oktober 1970. Den nya
lagstiftningen möjliggör Sveriges tillträde till den s. k. Lissabontexten av
1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd och de materiella bestämmelserna
i 1967 års Stockholmstext av konventionen. I propositionen
föreslås att riksdagen godkänner konventionerna i dessa hänseenden.

Det har sedan lång tid tillbaka i vårt land varit allmänt vedertaget att
samhället bör stödja skapande andlig verksamhet genom att i viss utsträckning
ge upphovsmannen ensamrätt till vad han skapat. Utskottet ser därför
med stor tillfredsställelse att det omfattande utredningsarbete på mönsterskyddets
område som för drygt femton år sedan initierades av riksdagen
nu lett fram till förslag där denna målsättning fullföljts. Det mönsterskydd,
som förslagen innefattar, ligger i linje med och kompletterar den lagstiftning
på det immaterialrättsliga fältet som bl. a. resulterat i 1960 års upphovsrätts-
och varumärkeslagar samt i en ny patentlag år 1967. Med särskild
tillfredsställelse konstaterar utskottet att det samarbete på det nordiska
planet som så framgångsrikt ledde fram till en nordisk patentgemenskap,

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

kunnat fullföljas och möjliggjort att praktiskt taget likalydande lagförslag
framlagts i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Samarbetet har så till
vida fortsatts på parlamentsplanet att kontakt fortlöpande hållits beträffande
behandlingen i folkrepresentationerna. I Danmark har lagförslaget
den 30 april antagits i oförändrat skick, bortsett från en detalj justering
av övergångsbestämmelserna. I Norge föreligger ett enhälligt utskottsbetänkande,
vari förslaget tillstyrks med en smärre jämkning rörande förfarandet
som saknar betydelse för svenskt vidkommande. I Finland har
propositionsframläggandet försenats, men avsikten är enligt vad utskottet
erfarit alltjämt att den nya lagstiftningen där liksom i övriga nordiska länder
skall träda i kraft den 1 oktober 1970.

Förslaget till mönsterskyddslag innebär en avsevärd utvidgning av mönslerskyddet
i förhållande till vad nu gäller. Det skall sålunda inte som nu
vara begränsat till att endast gälla alster inom metallindustrin utan omfatta
alla industrigrenar och dessutom avse såväl nytto- som prydnadsmönster.
Genom förslaget möjliggörs ett skydd för sådan formgivning, som
visserligen utgör en nyskapelse men dock inte når upp till den konstnärliga
höjd som utgör villkor för skydd enligt upphovsrättslagen och inte
heller äger tillräcklig uppfinningshöjd för att kunna skyddas genom patent.
Fn lagstiftning i enlighet med förslaget bör som departementschefen framhåller
vara i hög grad ägnad att stimulera till ett nyskapande som kommer
allmänheten till godo i form av nya estetiskt och funktionellt högvärdiga
produkter. Förslaget möjliggör också en anslutning från svensk sida
till den stora krets av länder med ett väl utbildat mönsterskydd, som biträtt
de inledningsvis angivna konventionstexterna.

I överensstämmelse med det anförda ansluter sig utskottet till huvudlinjerna
i förslaget till mönsterskyddslag. Även enskildheterna i förslaget
är enligt utskottets mening väl avvägda. I yttrandet behandlar utskottet
i det följande huvudsakligen vissa detalj spörsmål rörande mönsterskyddet,
vilka upptagits i de i anledning av propositionen väckta motionerna 1:842
och 11:987 eller eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

I motionerna framförs främst olika önskemål rörande utformningen av
de tillämpningsföreskrifter som enligt förslaget till mönsterskyddslag kan
meddelas av Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av registreringsmyndigheten,
d. v. s. patent- och registreringsverket. Av de frågor
motionärerna tar upp behandlas här först ett spörsmål rörande konvenlionsprioritet.

Enligt 8 § i förslaget kan Kungl. Maj :t förordna att ansökan om registrering
här i riket av mönster, för vilket skydd tidigare sökts utom riket, skall
vid nyhetsprövning enligt 2 § och vid tillämpning av reglerna i 6 § om
föranvändarrätt anses gjord samtidigt som ansökningen i den främmande
staten, om sökanden yrkar det. Verkningarna av att sådan prioritet medges
är hl. a. att sådana nyhetsskadliga omständigheter som har inträffat

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

under prioritetstiden, d. v. s. under tiden efter den utländska ansökningen
men före ansökningen i Sverige, inte utgör nyhetshinder.

Motionärerna framhåller att det för bevisning av prioritetsrätt är väsentligt
att ha tillgång till en bestyrkt kopia av den prioritetsgrundande utländska
ansökningen. Sådant prioritetsbevis kan emellertid enligt motionärerna
i vissa länder endast utfås av den som innehar det utländska skyddet.
Tredje man, som vill bevisa att en ansökan om mönsterregislrering
är ogiltig på grund av att en senare i Sverige sökt mönsterregistrering
utgör nyhetshinder från dagen för den tidigare utländska ansökningen,
prioritetsdagen, är därför — om prioritetsbevis ej bifogats den svenska ansökan
i vilken prioritet begärts — helt beroende av om innehavaren av det
utländska skyddet vill ställa ett prioritetsbevis till förfogande. Olägenheter
av en sådan ordning har enligt motionärerna konstaterats på patentområdet,
där motsvarande nyhetsregel gäller sedan år 1968. Motionärerna hemställer
att riksdagen skall besluta att vid förordnande med stöd av 8 §
mönslerskyddslagen skall beaktas behovet av föreskrifter om att sökande,
som begär patent eller varumärkes- eller mönsterregistrering under åberopande
av prioritet från utländsk ansökan, inom viss tid skall inlämna prioritetsbevis
till den svenska registreringsmyndigheten.

Av motionerna kan inte med säkerhet utläsas huruvida motionärerna
åsyftar olägenheter som kan aktualiseras på ansökningsstadiet eller som
kan uppkomma sedan registrering beviljats. Utskottet behandlar i det följande
bägge fallen.

Vad gäller frågan om olägenheter på ansökningsstadiet vill utskottet först
understryka att prioritetsfrågorna på detta stadium inte kommer att få
någon aktualitet för registreringsmyndigheten i andra fall än då ett nyhetshinder
påvisas ha blivit känt under prioritetsfristen eller då en kollision
föreligger mellan flera ansökningar under nämnda frist. På patentområdet,
där som motionärerna framhåller motsvarande regler gällt under ett
par år, begärs enligt vad som upplysts från patent- och registreringsverket
prioritet i cirka 13 000 av 18 000 patenlansökningar per år. Endast i ett par
hundra fall om året uppkommer emellertid anledning att kräva dokumentation
i form av bevis från den utländska registreringsmyndigheten, och i
inte mer än ett tiotal fall per år har de olägenheter för tredje man, som
motionärerna nämner, aktualiserats. I samtliga fall har enligt verket svårigheterna
hittills kunnat bemästras genom föreläggande för den som sökt
prioritet att inkomma med prioritetsbevis. En föreskrift om obligatorisk
skyldighet att inge sådant bevis skulle således på patentområdet innebära
att det helt övervägande antalet prioritetssökande onödigtvis belastades
med besväret att införskaffa de ofta mycket vidlyftiga handlingarna i det
utländska ärendet, vartill prioritetsbeviset knyts. Även på mönsterskyddsområdet,
där man enligt mönsterskyddsutredningen kan räkna med 3 000
—4 000 mönsterskyddsansökningar per år, skulle sannolikt ett genomfö -

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1970 65

rande av motionärernas förslag relativt sett medföra onyttigt besvär i ungefär
samma utsträckning; det bör dock beaktas att prioritetsbevisen där
normalt endast omfattar en enkel handling. Inte sällan skulle det också
kunna medföra en avsevärd tidsutdräkt. Vid internordiska överläggningar
som ägt rum för utarbetande av gemensamma tillämpningsföreskrifter till
den nya lagstiftningen har man enligt vad utskottet erfarit från danskt
och norskt håll bestämt tagit avstånd från förslaget. Av intresse är vidare
att enighet därvid uppnåtts om att i tillämpningsföreskrifterna införa en
bestämmelse som ger registreringsmyndigheten befogenhet att även på
mönsterskyddsområdet förelägga sökanden att inge prioritetsbevis. De möjligheter
som i fråga om patent visat sig vara till fyllest för att komma till
rätta med de av motionärerna påtalade olägenheterna torde sålunda komma
att vara för handen också i mönstersammanhang. Härigenom synes
också syftet med motionerna i nu berörd del väsentligen bli tillgodosett.

Vad härefter gäller frågan om den föreslagna lagstiftningen kan innebära
nackdelar i angivet hänseende för tredje man då registrering beviljats bör
först anmärkas att olägenheter av det slag motionärerna anger förutsätter
att det förelegat en kollison mellan olika ansökningar och att detta förbisetts
av registreringsmyndigheten. På mönsterområdet torde risken för
dylika förbiseenden vara utomordentligt ringa och kan inte motivera en
regel av det av motionärerna föreslagna innehållet. Skälen härför kan givetvis
vara starkare på patentområdet. Där skulle emellertid som ovan anförts
nackdelarna av motionärernas förslag bli högst påtagliga.

I enlighet med det anförda bör motionerna, såvitt de gäller konventionsprioritet,
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionerna behandlas vidare föreskriften i 2 § förslaget till mönsterskyddslag
att en äldre hemlig ansökan om mönster- eller varumärkesregistrering
eller om patent vid kollision med en yngre ansökan om mönsterregistrering
skall äga verkan som nyhetshinder oberoende av om den leder
till registrering och endast under förutsättning att den blir allmänt tillgänglig
för allmänheten, innan den avskrivs eller avslås. Enligt motionärerna
talar mycket för uppfattningen att den äldre ansökningen skall verka nylietsbindrande
endast om den leder till registrering. De avstår emellertid
från särskilt ändringsyrkande.

Utskottet vill i denna del endast anföra att propositionens förslag härvidlag
stämmer överens med vad som gäller enligt 2 § patentlagen och att
det som departementschefen framhåller är önskvärt att patent- och mönsterrätten
får samma innehåll i detta hänseende. Anledning saknas därför
alt frångå propositionens förslag varom nordisk enighet uppnåtts. Självfallet
kan det dock som motionärerna synes mena finnas anledning att ompröva
ställningstagandet om detta efter någon tid skulle visa sig vara
mindre väl grundat.

I motionerna framförs slutligen också önskemål rörande omfattningen

66 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

av den nyhetsgranskning som registreringsmyndigheten enligt 14 § förslaget
till mönsterskyddslag skall ombesörja i syfte att undersöka om förutsättningarna
för registrering av mönstret är uppfyllda. Granskningens
omfattning har inte reglerats i själva lagen utan erforderliga föreskrifter
skall med stöd av en fullmaktsbestämmelse meddelas av Kungl. Maj:t. Departementschefen
gör emellertid i propositionen vissa vägledande uttalanden.
Granskningen avses sålunda skola omfatta alla hos myndigheten anhängiga,
före ansökningsdagen inkomna ansökningar om registrering av
mönster samt mönster som tagits in i eller avförts ur mönsterregistret. Som
eu följd av det absoluta nyhetskrav som förslaget uppställer skall därjämte
beaktas sådant material som faktiskt är känt för registreringsmyndigheten,
även om det inte ingår i det nyssnämnda granskningsmaterialet.

Enligt motionärerna blir den av departementschefen förordade nyhetsgranskningen,
i varje fall under ett begynnelseskede, alltför ofullständig.
Motionärerna anser att även annat vederhäftigt material, som kan förekomma
inom speciella branscher, bör utnyttjas. Som exempel nämns det möbelregister
som förs av Möbelinstitutet och vilket enligt motionärerna är högt
uppskattat av näringslivet. Ett utnyttjande av detta register och den sakkunskap
Möbelinstitutet besitter skulle enligt motionärerna inte nämnvärt
behöva förlänga eller försvåra granskningsarbetet men medföra en värdefull
förbättring av nyhetsgranskningen samt minska antalet invändningar.

Utskottet delar självfallet motionärernas uppfattning att det är av stor
betydelse att registreringsmyndighetens nyhetsgranskning blir så effektiv
som möjligt. En fullständig nyhetsgranskning beträffande mönster är emellertid
inte praktiskt möjlig att åstadkomma; avsevärda begränsningar
måste göras och innefattas också i departementschefens nyssnämnda uttalanden.
De olägenheter för mönsterhavarna som följer härav motverkas
av att förprövningen kombineras med ett invändningsförfarande, varigenom
utomstående bereds tillfälle att genom påpekande till registreringsmyndigheten
klargöra att det föreligger hinder av något slag mot registrering
av mönstret i fråga. Den rätta avvägningen av granskningens omfattning
kan givetvis vara föremål för delade meningar. I och för sig synes
inte finnas anledning till annat antagande än att det av motionärerna omnämnda
möbelregistret skulle kunna utgöra en värdefull informationskälla.
Om granskningen utsträcktes till att omfatta även detta register, skulle
den emellertid lätt kunna tendera att utvidgas till ett stort antal andra förekommande
eller blivande privata register. En så utsträckt granskning skulle
leda till sådana nackdelar i form av merarbete för granskningsmyndigheten,
tidsutdräkt och kostnadsökningar att motsvarande fördelar knappast
stod att vinna i form av ökad trygghet för mönsterhavarna. Utskottet är
därför inte berett att förorda den utvidgning av den obligatoriska granskningen
som föreslås i motionerna. En annan sak är att det i tveksamma
fall kan finnas anledning för registreringsmyndigheten att t. ex. genom ett

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1970

remissförfarande använda sig av den sakkunskap som finns samlad i Möbelinstitutet
eller hos liknande organ.

I anslutning till det sist anförda vill utskottet något beröra en avgiftsfråga
som sammanhänger med nyhetsgranskningens omfattning. I propositionen
förutsätts att inom registreringsmyndigheten skall vid granskningen
utnyttjas ett efter varusortimentet anpassat klassificeringssystem med
ett begränsat antal olika klasser, vartill de olika mönstren hänförs. Avsikten
är att det skall ankomma på sökanden att ange den klass till vilken
han anser att mönstret hör. Med ledning härav skall registreringsmyndigheten
hänföra mönstret till viss klass. I propositionen uttalas att med hänsyn
till det uppställda kravet på absolut nyhet en kategorisk regel inte kan
uppställas att nyhetsgranskning aldrig behöver ske inom andra klasser än
dem till vilka mönstret hänförts av registreringsmyndigheten. I gränsfall
torde det enligt departementschefen A^ara oundvikligt att granskningen utvidgas
till att avse också annan klass. Vidare bör uttryckliga önskemål
från sökanden om granskning också inom annan klass efterkommas. Departementschefen
tillägger att vid en sådan utvidgad granskning skall, oavsett
om granskningen sker på myndighetens initiativ eller på sökandens
begäran, avgifterna bestämmas med utgångspunkt från det antal klasser
som granskningen omfattar.

Utskottet delar uppfattningen att det ibland kan visa sig nödvändigt att
företa en nyhetsgranskning också inom andra klasser än dem till vilka
mönstret hänförts av registreringsmyndigheten. Någon ovillkorlig skyldighet
att efterkomma sökandens begäran om granskning i annan klass bör
dock inte föreligga; om en sådan framställning är klart obefogad bör myndigheten
kunna avstå från att utvidga granskningen. Med anledning av det
ovan återgivna uttalandet i propositionen rörande avgiftsbestämningen vill
utskottet framhålla att det kan vara förenat med praktiska olägenheter att
ta ut avgifter för granskning inom andra klasser än dem till vilka mönstret
hänförts. I synnerhet gäller detta när den utvidgade granskningen sker på
myndighetens initiativ, bl. a. därför att tvister lätt kan uppkomma om huruvida
granskningen varit nödvändig. Med hänsyn härtill kan det enligt utskottets
mening vara skäl att vid del fortsatta arbetet på tillämpningsföreskrifterna
till mönsterskyddslagen överväga en regel som innebär att
granskningsavgifter endast tas ut för de klasser till vilka mönstret hänförts
av registreringsmyndigheten. En sådan regel torde enligt vad utskottet erfarit
komma att upptas i motsvarande danska och norska tillämpningsbestämmelser.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag till
ny mönsterskyddslag och avstyrker bifall till motionerna 1:842 och 11:987.
Utskottet förordar även att riksdagen godkänner 1958 års s. k. Lissabontext
och de materiella bestämmelserna (art. 1—12) i 1967 års s. k. Stockholmstext
av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd.

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1970

Även de föreslagna ändringarna i 1960 års upphovsrättslag är enligt utskottets
mening välgrundade. Det synes utskottet naturligt att vad gäller
skyddstiden inte göra någon skillnad mellan brukskonst, d. v. s. konsthantverk
och konstindustri enligt tidigare terminologi, och annan konst, särskilt
som gränsen mellan de olika konstarterna inte sällan är flytande.
Även de internationella aspekterna och önskemålet om nordisk rättslikhet
talar för den föreslagna förlängningen av skyddstiden. Utskottet tillstyrker
således förslaget i denna del.

Vad gäller förslaget i övrigt vill utskottet framhålla att det i och med att
ett generellt mönsterskydd införs skapas helt nya förutsättningar för att
upprätthålla strängare krav på konstnärlighet när det gäller att bestämma
den ram inom vilken verk av brukskonst skall beredas upphovsrättsligt
skydd. De produkter som lämnas utanför detta skyddsområde kan nämligen
i stor utsträckning i stället beredas mönsterskydd. Utskottet ansluter
sig därför även till förslaget att kravet på konstnärlighet skärps när det
gäller brukskonst. Bedömningen bör som departementschefen uttalar så
långt det är möjligt ske utifrån samma värderingar som är vägledande vid
bedömningen av alster av exempelvis bildkonst eller skulptur.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen inte
givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med bifall till propositionen nr 168 år
1969

dels godkänner den i Lissabon den 31 oktober 1958 och i
Stockholm den 14 juli 1967 reviderade Pariskonventionen
den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd, i fråga om
Stockholmstexten såvitt avser artiklarna 1—12,

dels antager de vid propositionen fogade lagförslagen;

B. att motionerna 1:842 och 11:987, i den mån de ej kan
anses besvarade med vad utskottet ovan anfört, icke föranleder
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1970

På första lagutskottets vägnar:

EBIK ALEXANDEBSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s), Schött (m), Svanström (ep), fru
Lindström (s) * och herr Sörenson (fp);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s)*, herrar Dockered (ep), Wiklund
i Stockholm (fp), Johansson i Växjö (ep), Oskarson (m) och Jadestig
(s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1970