Första lagutskottets utlåtande nr H år 1967 (Utlåtande 1967:L1u44 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1967

Nr 44

Utlåtande i anledning av väckt motion om straffrihet för mindre,
oavsiktliga förseelser.

Första lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 614 i första kammaren av herr Per Jacobsson (fp).
I motionen hemställes att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en översyn av gällande straffregler i syfte att undvika
straffbarhet för mindre, oavsiktliga förseelser.

Motionen har remissbehandlats.

Motionen

I motionen framhålles att en grundförutsättning för att ett rättssamhälle
skall fungera är att lagarnas utformning och tillämpad rättspraxis har god
förankring hos samhällsmedborgarna; den enskilde måste känna och förstå
att de korrektionsmedel samhället förfogar över och tillämpar har det
dubbla syftet att bestraffa och tillrättaföra den som bryter mot landets lagar,
men också att lagarnas utformning och tillämpning har ett allmänpreventivt
syfte att utgöra ett avhållande moment för den som frestas att överskrida
lagens råmärken. Motionärerna framhåller vidare att vi lever i ett gammalt
rättssamhälle, där lagarnas utformning fortskridit successivt, i stor utsträckning
betingad av samhällets förändring genom tiderna. På detta sätt
har en brottslagstiftning växt fram som vi i stort sett accepterar och vars
huvudgrunder de flesta medborgare känner till.

Samtidigt som det synes uppenbart att samhället måste skärpa sina ansträngningar
att bekämpa våld och brottstendenser reser sig enligt motionären
frågan om inte vår brottslagstiftning — även om den till vissa delar är
tämligen ny — ändå är mogen för en översyn, därvid det principiella och
praktiska greppet från samhällets sida ställs under debatt. Över huvud taget
förefaller det motionären som om den konventionella synen på begreppet
brott och straff skulle behöva prövas och omvärderas med hänsyn till utvecklingen
i samhället och de förändringar i tänkesätt och värderingar som
försiggår.

Från rent principiella synpunkter kan, framhåller motionären vidare, den
frågan ställas: Skall den enskilde straffas för glömska eller, som termen lyder
oavsiktlig vårdslöshet, eller över huvud för sådana förseelser där man
med till visshet gränsande sannolikhet vågar påstå att någon brottslig avsikt
ej förelegat? Det är enligt motionären ingalunda säkert att de rekvisit
som i dag erfordras för att konstituera en fällande dom, på dessa eller enaBibang
till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 1 avd. Nr U

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1967

handa grunder, vare sig accepteras av den som döms eller omfattas av en
mera allmän opinion. Det torde på allvar kunna ifrågasättas om inte en stor
del av de förseelser, som i dag sysselsätter våra domstolar och på ett ogynnsamt
sätt påverkar arbetsbalansen, skulle kunna redas upp genom erinringar
eller ett mera smidigt administrativt förfarande av olika samhällsorgan.

Avslutningsvis framhåller motionären att problemet ingalunda är enkelt,
men att detta inte utgör skäl varför man skall underlåta att uppta
till prövning en fråga som för den enskildes rättssäkerhet är av största vikt
och samtidigt för samhället en rättsfråga av stor principiell betydelse.

Vissa författningsbestämmelser

Av intresse i förevarande sammanhang är vissa bestämmelser om rapporteftergift,
underlåtenhet att anställa åtal och påföljdseftergift.

Enligt 14 § polisinstruktionen den 3 december 1965 skall polisman, om
han erhåller kännedom om brott som hör under allmänt åtal, avge rapport
därom till vederbörande förman så snart det kan ske. Är brott obetydligt
och klart ursäktligt, äger polisman underlåta att avge rapport eller att
vidarebefordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande
eller erinran till den felande.

Åklagare må enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken besluta att icke tala å
brott bl. a. om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd
än böter icke skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring
ej är påkallad från allmän synpunkt eller om det i annat fall av särskilda
skäl är uppenbart att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte
från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej
heller eljest är påkallat att åtal väcks. I fråga om de sist upptagna fallen
får beslut som nyss sagts endast meddelas av riksåklagaren. Beträffande
unga lagöverträdare har särbestämmelser meddelats i lagen den 20 mars
1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Har brott begåtts
av någon som vid tiden för brottet ej fyllt 18 år, må sålunda utöver vad som
följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att ej tala å brottet
bl. a. om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Åtal
skall dock väckas om det finns påkallat ur allmän synpunkt.

Beträffande påföljdseftergift stadgas i 33 kap. 4 § brottsbalken att påföljd
må helt eftergivas, om det på grund av särskilda omständigheter finns
uppenbart att påföljd för brottet ej är erforderlig.

Remissyttrande m.m.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från utredningen om specialstraffrätten, som anför
följande.

Det ämne som motionen behandlar är av stor samhällelig betydelse.
Årligen beivras i vårt land mer än 600 000 lagöverträdelser. För det stora
flertalet, som utgöres av relativt lindriga förseelser, blir påföljden böter.
Bland dessa förseelser dominerar trafikförseelserna. Endast en ringa del

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 1967

av dem som ådömes straffrättsliga påföljder, har begått sådana allvarligare
brott, som bestraffas enligt brottsbalken.

Många av de förseelser, som bestraffas enligt trafiklagstiftningen eller
enligt de otaliga speciella straffbestämmelser, som finnes i näringslagstiftningen,
skattelagstiftningen o. s. v., är straffbara redan vid vårdslöshet hos
den ansvarige. I enstaka fall förekommer t. o. in. straffansvar utan att ens
vårdslöshet ligger den ansvarige till last. Det bör dock erinras att vårdslöshetsbrott
av allvarligare slag bestraffas enligt brottsbalken, t. ex. vållande
till annans död och allmänfarlig vårdslöshet.

Det är mycket sannolikt — ehuru ingen vetenskaplig bevisning därför
kan förebringas — att det förhållandet att en stor del av landets befolkning
årligen utsättes för straffrättsliga påföljder medför olägenheter i form av
irritation över rättsväsendet och bristande respekt för lag och författning.
Att denna omfattande kriminalisering medför en stor belastning på polis,
åklagare och domstolar är ovedersägligt, även om påföljderna i stor utsträckning
ålägges genom förenklade förfaranden såsom strafföreläggande eller
åläggande av ordningsbot och parkeringsbot.

I motionen antydes med all rätt, att denna omfattande kriminalisering
borde kunna minskas genom användande av andra medel än straffrättsliga
påföljder.

Specialstraffrättsutredningen kan så mycket hellre ansluta sig till tendensen
i motionen som utredningen i en promemoria av den 1 september
1966 uttalat, att straffbestämmelser bör utfärdas restriktivt och att man
alltid bör överväga om ett påtänkt straffstadgande inte kan ersättas av regler
om andra påföljder, t. ex. vite eller skadestånd. Enligt utredningens
mening bör också lagregleringar göras sådana, att de är lätta att följa.

Man kan emellertid inte bortse från att vårt komplicerade samhälle kräver
detaljerad reglering på de mest skilda områden och att straffrättsliga påföljder
ofta är de enda medel som kan tillgripas för att garantera att dessa
regleringar följs. Ej heller kan man undgå att kriminalisera vårdslösa överträdelser
av vissa föreskrifter eller vårdslös underlåtenhet att fullgöra vissa
förpliktelser, t. ex. deklarationsplikt i vissa fall. Inskränkte man straffansvaret
till uppsåtliga gärningar, skulle det, bl. a. på grund av bevissvårigheter,
bli svårt att uppehålla lydnaden för vissa föreskrifter på t. ex. trafikens,
beskattningens och arbetarskyddets områden.

Enligt specialstraffrättsutredningens uppfattning bör de problem som
beröres i motionen städse beaktas i strafflagstiftningen, särskilt på specialstraffrättens
område. En ständig lagstiftningsverksamhet pågår på detta område
och de enskilda författningarna gäller i regel en tämligen begränsad tid,
innan de omarbetas eller ersättes av nya författningar. Den översyn av gällande
författningar, som föreslås i motionen, kan därför göras successivt,
allteftersom ny lagstiftning blir aktuell. Därvid bör de synpunkter som
utredningen anfört beaktas. Någon särskild utredning för att genomföra
de önskemål som framställes i motionen synes däremot icke vara behöv !ig Från

den i remissyttrandet omnämnda promemorian må följande avsnitt
här citeras.

»Den som skriver en författning och tänker sig att föreslå ett straffstadgande
för att garantera författningens efterlevnad bör först överväga om
författningen verkligen behöver en straffrättslig påföljd, eller om inte andra
sanktioner, t. ex. skadestånd eller vite, kan vara mera ändamålsenliga.
Finner man att en straffbestämmelse är nödvändig, bör vissa grundläggande

4 Första lagutskottets utlåtande nr H år 1967

synpunkter beaktas vid utformningen av bestämmelsen. För det första bör
regeln ges en sådan form, att ett förfarande blir straffbart endast om det
verkligen äventyrar genomförandet av den reglering, som författningen
åsyftar. Straffbestämmelsen bör med andra ord vara restriktiv. För det
andra bör bestämmelsen utformas så, att det klart framgår vilket handlingssätt
som skall vara straffbart. För det tredje bör man söka förutse allmänhetens
och massmedias reaktioner vid en tillämpning av den tänkta regeln
och utforma den så, att den i största möjliga mån framstår som acceptabel
åtminstone för en upplyst opinion. För det fjärde, slutligen, bör man söka
bilda sig en uppfattning om vilken verkan bestämmelsen kan ha för
samhällets rättsvårdande myndighet. Man bör m. a. o. söka beräkna vilken
frekvens polisundersökningar, åtal, domar och verkställighet av domar kan
få och om införandet av den tänkta regeln kan leda till krav på förstärkning
av dessa organs resurser. Hänsyn till myndigheternas arbetsbörda bör
även tas vid själva utformningen av straffbestämmelsen. Särskilt gäller
detta bestämmandet av straffskalan.»

Utskottet

I förevarande motion hemställes om översyn av gällande straffregler i
syfte att undvika straffbarhet för mindre, oavsiktliga förseelser.

Som specialstraffrättsutredningen påpekat i sitt yttrande över motionen
kräver vårt komplicerade samhälle på de mest skilda områden en detaljerad
reglering, vars efterlevnad i många fall synes kunna garanteras endast om
straffrättsliga påföljder kan tillgripas. Det synes emellertid, som utredningen
också anfört, å andra sidan sannolikt att ett icke ringa antal förseelser
med fördel skulle kunna beivras med andra medel. Utskottet instämmer
således i motionens syfte men anser sig kunna utgå från att den av
motionären föreslagna översynen av gällande författningar sker successivt
vid det ständiga lagstiftningsarbete som pågår på specialstraffrättens område.
Någon särskild utredning i ämnet är därför inte erforderlig.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, 1:614, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 oktober 1967

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Arvidson
(h), Ernulf (fp), Svanström (ep), fru Lilly Ohlsson (s) och herr Lidgard
(h);

från andra kammaren: fru Gärde Widemar (fp), fru Johansson (s),
herrar Ekström i Björkvik (s), Svensson i Vä (ep), fru Kristensson (h), fröken
Bergegren (s), herrar Keijer (fp) och Jönsson i Malmö (s).

ESSELTE AB. STHLM 67
71484?