Första lagutskottets utlåtande nr bb år 1961 (Utlåtande 1964:L1u44 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr bb år 1961

Nr 44

Utlåtande i anledning av väckta motioner om jämkning av rättegångskostnad,
m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 211 i första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, och nr 258 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att rättegångsbalkens 31 kapitel §§ 1, 6 och 7 ändras så att rättegångskostnaderna
kan jämkas till belopp som svarar mot betalningsförmågan och
att i de fall då flera tilltalade döms för samma brott kostnaderna skall fördelas
mellan de tilltalade med hänsyn till omständigheterna och solidarisk
betalningsskyldighet åläggas endast om särskilda skäl talar därför».

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Inledning

Enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall i mål vari åklagaren för talan
den tilltalade, om han döms för brottet, till statsverket återgälda vad enligt
rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne eller sakkunnig eller
eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt i
arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans
hämtande till rätten. Motsvarande skyldighet föreligger enligt lagen den
20 december 1940 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål
i princip beträffande kostnad för blodundersökning. Om rättegångskostnadens
belopp icke står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet
och villkor, må ersättningen enligt 31 kap. 1 g rättegångsbalken
jämkas efter vad som prövas skäligt. Förklaras den tilltalade på grund av
sin sinnesbeskaffenhet fri från straff, prövar rätten om och i vad mån den
tilltalade med hänsyn till omständigheterna skäligen bör återgälda rättegångskostnaderna.
Enligt 31 kap. 0 g rättegångsbalken skall, om flera tilltalade
döms för medverkan till samma brott eller för brott som äger samband
med varandra, de dömda solidariskt svara för rättegångskostnaden.
I den mån kostnaden hänför sig till del av målet, som endast angår någon
av dem, eller uppstått till följd av viss vårdslöshet eller försummelse av
någon av dem, är denne ensam ersättningsskyldig. Om flera dömda solidariskt
förpliktats att svara för rättegångskostnad, kan domstolen enligt
1 —Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. I avd. A’r b b

2 Första lagutskottets utlåtande nr it år lOCti

31 kap. 7 g rättegångsbalken på yrkande av någon av dem pröva hur kostnaden
slutligen skall fördelas mellan dem eller om någon skall vidkännas
hela kostnaden.

I sammanhanget må erinras om att för tilltalad, som åtnjuter fri rättegång,
gäller särskilda bestämmelser. Enligt 6 § lagen om fri rättegång må
sådan tilltalad icke i målet förpliktas återgälda ersättning till offentlig
försvarare eller kostnad för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.
Finnes sådan tilltalad efter rättegångens avslutande kunna utan intrång i
de medel som är nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet gälda kostnad, som avses i 6 §, må den
tilltalade på yrkande av kronans ombudsman förpliktas ersätta statsverket
sådan kostnad. Talan må dock ej väckas senare än fem år efter rättegångens
avslutande. Underrättelse från domstol till utmätningsman för åtgärd mot
fria rättegångsparten lämnas emellertid endast om kostnaden överstiger
300 kronor.

Motionerna

Efter redogörelse för innehållet i 31 kap. 1 § rättegångsbalken och 6 g
lagen om fri rättegång anför motionärerna följande.

Frågan under vilka förutsättningar tilltalad som döms för brott helt
eller delvis kan befrias från att återgälda statsverket rättegångskostnaderna
har under senare år varit föremål för livlig diskussion. Under
diskussionen har å ena sidan (Svensk Juristtidning 1960 s. 132 ff och 312)
hävdats att stadgandet i 31 kap. 1 § rättegångsbalken lämnar domstolarna
vidsträckt möjlighet att jämka rättegångskostnaderna. Jämkning
skulle enligt denna uppfattning kunna ske såväl då beloppet icke
står i rimligt förhållande till brottsligheten som då beloppet icke är
rimligt med hänsyn till den dömdes betalningsförmåga. Endast om beloppet
är rimligt ur båda dessa synpunkter skulle möjligheten att jämka
vara utesluten. Gentejnot denna uppfattning har å andra sidan (Svensk
Juristtidning 1960 s. 310) gjorts gällande att jämkning enligt 31 kap. 1 §
rättegångsbalken kan ske endast då kostnaden står i missförhållande
till såväl brottsligheten som den dömdes villkor. Jämkning skulle således
enligt denna uppfattning icke kunna ske enbart på den grund att
ett återgäldande av kostnaden med hänsyn till den dömdes ekonomiska
villkor icke ter sig rimligt. Sistnämnda uppfattning, vilken vinner stöd
av den processrättsliga litteraturen (Gärde in. fl. Kommentar till rättegångsbalken
s. 417 och Olivecrona Rättegången i brottmål enligt RB
s. 346 not 5) torde vara den i rättspraxis i allmänhet vedertagna.

Den ståndpunkt lagen enligt der* förhärskande uppfattningen intar
beträffande skyldigheten för tilltalad att ersätta rättegångskostnad måste
ur flera synpunkter anses otillfredsställande. Såsom framhållits under
diskussionerna är det ur psykologisk synpunkt olämpligt att i en dom
i brottmål ålägga den tilltalade att fullgöra något som han icke förmår.
Särskilt är detta av betydelse i fråga om villkorligt dömda och villkorligt
frigivna. Ett åläggande av betalningsskyldighet, som icke står i rimligt

Första lagutskottets utlåtande nr 44 ur 196t

förhållande till den dömdes betalningsförmåga, kan i dylika fall verka
nedbrytande på den tilltalade och motverka hans återanpassning i samhället.
Detta bestyrks av skyddskonsulenternas och övervakarnas erfarenheter.
Ett åläggande av återbetalningsskyldighet för rättegångskostnad
minskar även — såsom framhållits under diskussionen (Sv. J. T. 1956 s.
281) — möjligheterna för målsägaren att få ersättning för den skada
han lidit.

Ur statsfinansiell synpunkt kan det icke anses tillfredsställande att
domstolarna i ett stort antal ålägger tilltalade, som icke kan förväntas
kunna betala rättegångskostnaderna, återbetalningsskyldighet för dessa.
Härigenom uppstår onödigt arbete för indrivningsmyndigheterna och
ytterligare kostnader för statsverket. En jämkning av återbetalningsskyldigheten
till belopp som svarar mot betalningsförmågan skulle därför
innebära eu icke obetydlig rationalisering. Nämnas må i detta sammanhang
att beträffande kostnader i fri rättegång uppgift till indrivningsmyndigheten
för åtgärd mot fria rättegångsparten lämnas endast om
beloppet överstiger 300 kronor. Överstiger beloppet icke 300 kronor
vidtas i följd härav ingen indrivning.

En möjlighet att minska olägenheterna skulle vara att bevilja tilltalad,
som icke förmår betala rättegångskostnaderna, fri rättegång, vilket
skulle medföra att den tilltalade icke i målet blev förpliktad betala
kostnaden för bland annat offentlig försvarare. Denna utväg är emellertid
i allmänhet icke framkomlig. Ofta medför nämligen rättegången för den
tilltalade icke några omedelbara utgifter. Fri rättegång kan då icke
erhållas (N. J. A. 1961 : 143j. Att märka är också att även den som
beviljats fri rättegång i princip är skyldig ersätta statsverket dess kostnader
i anledning av rättegången. Kan kostnaderna icke uttas av annan,
är fria rättegångsparten skyldig återgälda dessa till statsverket, låt vara
att återkravet sker i annan form och att, såsom förut berörts, återkrav
under vissa betingelser icke sker. För att lösa frågan syns därför lagändring
erforderlig. Sådan har också förordats av Sveriges advokatsamfund
i yttrande över ett av rättegångskommittén 1958 avgivet betänkande
angående »Rättegångshjälp».

Motionärerna tar därefter till behandling upp frågan om skyldighet för
flera dömda att solidariskt återgälda rättegångskostnad samt anför efter
att ha lämnat en redogörelse för lagens bestämmelser följande.

I den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till Nya rättegångsbalken
(s. 424) uttalas att, därest samma person förordnats till offentlig försvarare
för flera tilltalade som åtalats för medverkan i samma brott och de
tilltalades inställning till åtalet väsentligen är densamma, de tilltalade
torde böra åläggas att solidariskt svara för ersättningen. I praxis torde dock
med hänsyn till bland annat afl utredningen i brottmål ofta väsentligen
avser vilken påföljd som bör ådömas det ej sällan förekomma, att solidarisk
betalningsskyldighet för kostnaden för försvarare ej åläggs utan att
kostnaden fördelas på de tilltalade så att varje tilltalad får svara endast
för sin del av kostnaden. Har de tilltalade särskilda försvarare, är tilltalat!
enligt rättspraxis, om ej särskilda skäl föranleder till annat, skyldig återgälda
statsverket endast kostnaden för sin egen försvarare (Sv. J. ''I’. 1954
rf s. 17).

Lämpligheten av den i 31 kap. 6 § rättegångsbalken upptagna huvud -

4 Första lagutskottets utlåtande nr H år 19tit

regeln atl om tlera tilltalade döms för samma brott eller brott som har
samband med varandra, de dömda solidariskt skall återgälda rättegångskostnad
till statsverket kan starkt ifrågasättas. Följden av eu dylik regel
blir att om av två tilltalade den ene saknar medel att betala rättegångskostnaderna,
den eller de övriga får svara för hela kostnaden. För en tilltalad
som i följd härav ensam får svara för rättegångskostnaderna, framstår
detta ej sällan som en uppenbar orättvisa. Regeln kan också leda till att
den slarvige och mindre ansvarskännande premieras på bekostnad av den
som söker göra rätt för sig. Det kan därför starkt ifrågasättas, om icke
huvudregeln bör vara den att rättegångskostnaden skall fördelas mellan
de tilltalade med hänsyn till omständigheterna och att solidarisk betalningsskyldighet
ålägges endast om särskilda skäl talar därför.

Remissyttranden

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, skyddskonsulentcn i Stockholms norra distrikt för äldre och
skyddskonsulenten i Stockholms södra distrikt för unga. Härjämte har tillfälle
att avgiva yttrande över motionerna beretts Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges landsfiskaler samt Föreningen Sveriges stadsfiskaler.
Riksåklagarämbetet har vid sitt remissvar fogat till ämbetet inkomna yttranden
från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från
Föreningen Sveriges landsfogdar.

Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva till endera eller båda
av de ändringar, som föreslås i motionerna. Från flera håll framhålles dock
att resultatet av annan utredning bör avvaktas eller att frågorna bör prövas
i ett större sammanhang. Vad gäller solidarisk betalningsskyldighet anföres
i några remissyttranden att det med hänsyn till lagtillämpningen synes
tveksamt om det är erforderligt med ändrade bestämmelser.

Justitiekanslersämbetet anser visserligen att vägande skäl kan anföras
till stöd för att jämkning skall ske i större utsträckning än vad för närvarande
brukas men att dock flera omständigheter talar mot att nu
genomföra en utvidgning av jämkningsregeln på sätt motionärerna föreslagit
samt anför följande.

De frågor, som angår rättegångskostnad, äger delvis nära samband med
varandra. I vissa hänseenden rymmer de spörsmål, som är av förhållandevis
komplicerad natur. Ändring i ett avseende kan komma att återverka på
andra hithörande lagregler. Enligt ämbetets mening är det därför vanskligt
att utan närmare utredning vidtaga eu enstaka ändring i enlighet med vad
motionärerna i denna del föreslagit.

Vidare må framhållas att en framkomlig väg att minska tilltalads rättegångskostnader
är att bevilja honom förmånen av fri rättegång. Möjligheten
att bevilja sådan förmån är likväl för närvarande förhållandevis begränsad.
Emellertid är en särskild utredning tillkallad för att verkställa översyn av

Första lagutskottets utlåtande nr ii ur t DG i o

lagstiftningen om rättshjälp i rättegång och därmed sammanhängande frågor.
Det torde kunna antagas, att uppmärksamhet därvid kommer att ägnas
även åt den tilltalades ställning. Enligt ämbetets mening föreligger det skäl
att avvakta de förslag denna utredning kommer att framlägga. Av redogörelsen
i årets riksdagsberättelse framgår att utredningen beräknas bli
slutförd under 1964 (se 1 .In: 43).

I brottmål utdömes ofta skadestånd till målsäganden. De olägenheter,
som för den tilltalade må vara förenade med skyldigheten att )>etala rättegångskostnader,
gäller i kanske än högre grad i fråga om förpliktelsen alt
gälda skadestånd. Frågan om skadestånd i brottmål och möjligheten att
verkligen hålla målsäganden skadeslös har i skilda sammanhang varit föremål
för diskussion bland annat inom riksdagen. Därvid har förslag framförts
om att det allmänna i vissa fall borde svara för ersättningen. Om eu
sådan lösning anses böra närmare övervägas — och mycket talar därför —
kan det ifrågasättas, om anledning ej föreligger att med detta spörsmål
samordna problemet om ersättningsskyldigheten beträffande rättegångskostnaderna.

De skäl som här anförts mot att nu ändra jämkningsregeln i 31 kap. 1 §
rättegångsbalken äger enligt ämbetets uppfattning tillämpning även i fråga
om den av motionärerna föreslagna ändringen av bestämmelserna i 31 kap.

7 § om solidarisk återbetalningsskyldighet för flera tilltalade.

Riksåklagarämbetet ställer sig positivt till motionerna och tillstyrker
en utredning angående den närmare utformningen av eu ändrad lagstiftning
på området. Ämbetet ansluter sig till uppfattningen att jämkning enligt
gällande lag kan ske endast då kostnadens belopp står i missförhållande
till såväl brottsligheten som den dömdes villkor. Starka skäl talar
enligt ämbetet för att jämkningsmöjligheterna utvidgas i den av motionärerna
angivna riktningen. Ämbetet påpekar att den nuvarande regeln
kan leda till stötande resultat även i vissa andra situationer än de av
liotionärerna berörda samt anför därefter följande.

Ämbetet vill i detta sammanhang erinra om att när del gäller lagöverträdare
i åldern 15—17 år åtid i vissa fall är påkallat därav, att påföljdsfrågan
finnes böra hänskjutas till domstol, medan däremot i åtskilliga
andra fall den lämpligaste behandlingen av den unge kan åvägabringas i
samband med åtalseftergift. Härvid är ofta rent tillfälliga omständigheter
utslagsgivande, och det synes otillfredsställande att sådana faktorer skall
vara avgörande för frågan om brottet skall föranleda skyldighet att återgälda
statsverket kostnader. I fråga om de unga lagöverträdarna är
uppenbarligen resocialiseringssynpunkten av särskild betydelse. Ofta torde
ett åläggande att till statsverket återgälda kostnader motverka den återanpassning
i samhället som insatta behandlingsåtgärder syftar till alt
åvägabringa. Enligt ämbetets mening kan ifrågasättas, om icke — i vart
fall beträffande unga lagöverträdare — sådan skälighetsprövning som
sägs i 31 kaj), t § andra stycket rättegångsbalken borde göras generellt
tillämjdig. Vad angår frågan om skyldighet att återgälda rättegångskostnader
i högre rätt, särskilt i fall där talan fullföljts av åklagaren för erhållande
av prejudikat, må jämväl hänvisas till ämbetets yttrande över
rättegångskonnnitténs betänkande med förslag till lag om rättsgångshjälj)
m. in. (SOU 1958:40), vari ämbetet anförde bl. a.

(i Första lagutskottets uttalande nr H år 196i

Ämbetet vill i anslutning till kommitténs uttalanden i betänkandet s.
83 f. anföra några allmänna synpunkter å den i 31 kap. 1 § rättegångsbalken
upptagna regeln om jämkning av tilltalads ersättningsskyldighet
till statsverket, då ersättningens belopp icke -står i rimligt förhållande till
den tilltalades brottslighet och villkor. Regeln är restriktivt utformad,
bör att jämkning skall kunna ske kräves, att kostnadens belopp skall
tramstå som icke rimligt i förhållande till den tilltalades brottslighet och
villkor. Eu regel med denna snäva utformning leder enligt ämbetets mening
i vissa fall till klart otillfredsställande resultat. Det har sålunda förekommit
att i fall, där åklagarsidan på grund av prejudikatintresset nödgas
föra ett mål angående en förseelse, som icke förskyller mer än ett måttligt
dagsbotsstraff, till andra instans eller genom samtliga instanser, den
tilltalade, vilken nödgats anlita offentlig försvarare, i den slutliga fällande
domen ålagts att gälda förutom böter ersättning till det allmänna med
belopp, som stundom flerfaldigt överstiger böternas belopp. Att på detta
sätt den reella påföljden av eu förseelse på grund av rättegångskostnadsreglerna
blir avsevärt strängare än straffbudet i och för sig föranleder
synes otillfredsställande, över huvud synes det kunna ifrågasättas om det
är rimligt att den tilltalade skall bära kostnaderna för processen i högre
instans i sådana fall, där fullföljd av talan i målet blivit nödvändig på
grund av ett oriktigt avgörande i första instans av en rättsfråga eller en
påföljdsfråga samt fullföljden således icke vållats av något den tilltalades
eget förhållningssätt i målet. (Jämför beträffande synpunkter å denna
fråga i dansk och norsk straffprocessrättslig litteratur Hurwits, Den
danske straffretspleje 2 uppl. 1949 s. 835 vid not 13, och Skoie, Den norske
straffsprocess band II s. 254.) Av anförda skäl vill ämbetet förorda att en
uppmjukning av jämkningsregeln upptages till övervägande.

Vad angår ändring av 31 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken torde visserligen,
såsom motionärerna anfört, i praxis ofta förekomma, att kostnad
för gemensam försvarare fördelas på olika medverkande i samma brott.
Det är emellertid ingalunda klart hur långt domstolarnas möjligheter härvidlag
sträcker sig. Ämbetet har sig bekant fall, där dylik kostnad ålagts
solidariskt och uttagits i sin helhet av en av flera tilltalade, vilket denne av
naturliga skäl uppfattat såsom ett orättvist tilläggsstraff. Med hänsyn
till vad nu anförts delar ämbetet motionärernas uppfattning, att förevarande
lagrum bär ändras så att solidarisk återbetalningsskyldighet skall
åläggas endast om särskilda skäl talar därför.

Statsåklagare^ i Stockholm lämnar i sitt yttrande följande statistiska
uppgifter från indrivningsmyndigheten i Stockholm rörande återbetalnings -

skyldigheten till statsverl	ket för	rättegångskostnader i brottmål. 1961
inkomna ärenden:	5 007	inkomna ärendens belopp:	1 100 000
betalda ärenden:	3 007	betalda ärendens belopp:	400 000
avskrivna ärenden:	2 170	avskrivna ärendens belopp: 1962	441 000
inkomna ärenden:	7 114	inkomna ärendens belopp:	1 350 000
betalda ärenden	3 014	betalda ärendens belopp:	574 000
avskrivna ärenden:	2 400	avskrivna ärendens belopp:	540 000

Första lagutskottets utlåtande nr i I år 1964

1963

inkomna ärenden:
betalda ärenden:
avskrivna ärenden:

6 860 inkomna ärendens belopp: 1 453 000

3 030 betalda ärendens belopp: 524 000*

2 260 avskrivna ärendens belopp: 517 000

* varav 120 000 i skatteåterbäring

Härefter anför statsåklagare!! i sitt yttrande följande.

Det synes icke som motionärerna har underskattat de nackdelar, som
är förenade med de dömdas återbetalningsskyldighet. Vad beträffar de
svårigheter som kan uppstå angående den dömdes återanpassning i
samhället saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av vad motionärerna
anfört. Utöver den av motionärerna anförda litteraturen må erinras
om Ekelöf Sv. JT 1956 sid. 67.

Vad sedan angår hänsynen till målsägande^ intresse, kan emellertid
ifrågasättas, om motionärerna uppfattat läget riktigt. Enbart den omständigheten,
att man efterger statsverkets fordran innebär naturligtvis
ingen garanti för att målsäganden får ut sina pengar. Den allmänna
diskussionen om tillgodoseende av målsägande^ rätt har följt bland annat
den linjen, att statsverket ersätter målsäganden eller att problemet löses
försäkringsvägen eller att införsel i lönen medges (TSA 1961 sid. 151).
Bärkraften av motionärernas argument i denna del kan alltså ifrågasättas.

Beträffande de statsfinansiella skälen finns däremot ingen anledning
till erinran.

Utöver vad motionärerna anfört synes följande synpunkter böra beaktas.
Återbetalningsskyldigheten kan många gånger uppfattas såsom ett
tilläggsstraff. Det förefaller då orättvist, som också Ekelöf framhåller
(Sv. JT 1956 sid. 67 ff), att under det att straffet noga utmätes efter den
tilltalades skuld utdömes återbetalningsskyldigheten — ofta till stora belopp
och i bötesdomar till och med till större belopp än själva straffet — utan
att hänsyn, annat än i undantagsfall, tages till den tilltalades brottslighet
och skuld. Sådant hänsynstagande kan ske endast om nu förevarande
jämkningsgrund föreligger samtidigt med skäl till jämkning på grund a\
den tilltalades villkor.

Vidare bör anmärkas, att innevarande ordning innebär, att den dömde
i allmänhet även i prejudicerande mål åläggs att bära kostnader för målets
juridiska bedömande, trots att denna kostnad rimligtvis måste anses åvila
statsmakterna såsom ett led i deras ansvar för rättsutvecklingen.

Riskerna att ådraga sig återbetalningsskyldigheten kan också såsom
Ekelöf framhållit i Sv. JT 1956 sid. 67 verka dämpande på den misstänktes
lust att begära offentlig försvarare. Skulle å andra sidan en försvarare
ha förordnats mot den tilltalades vilja, kan det i många fall synas hart
att förplikta honom att betala kostnaderna för detta försvar.

Slutligen må tilläggas att, då motionärerna angriper återbetalningsskyldigheten
från synpunkten på den dömdes återanpassning i samhället, det
kan ifrågasättas om ej skäl föreligger att granska rådande preskriptionstid
för återbetalningsskyldigheten av rättegångskostnaderna. Det synes lämpligt.
att denna preskriptionstid bestämmes i likhet med vad som gäller beträffande
återbetalningsskyldigheten enligt Kl S fria rättegångslagen, nämligen
till eu tid av fem år från domsdagen (jmf. 21 S förslag till lag om rättegångshjälp
SOU 1958:40).

Första lagutskottets utlåtande nr U år IMi

På grund av vad ovan anförts synes behov föreligga av en reform pa
ltragavarande område. Erforderlig utredning angående de tilltalades villkor
och betalningsförmåga kan erhållas av dagsbotsuppgiften och i förekommande
tall av personundersökningen. Från de synpunkter åklagarmyndigheten
bär att företräda föreligger således ingen erinran mot bifall
till motionerna i denna del.

Däremot avstyrker statsåklagare!! ändring i 31 kap. (i och 7 §§ rättegångsbalken
med följande motivering.

De största kostnaderna i ett brottmål torde vara advokatarvodena. Enlbd
rättspraxis, vilket jämväl anmärkts av motionärerna, har envar tilltalad
av domstolen ålagts återbetalningsskyldighet endast i vad avser kostnaderna
for egen försvarare. Vad därefter angår ersättning för bevisning i målet
synes det uppenbart, att om samtliga tilltalade bestrider och samma bevisning
aberopas mot dem de tilltalade jämväl solidariskt skall återgälda
statsverket kostnaderna för denna. I de fall åter där somliga tilltalade erltanner
och andra bestrider åtalet ter det sig som ett generellt rättvisekrav
att de som erkänner icke förpliktas att återgälda kostnader för bevisning
enbart därför att de är medåtalade.

Ifrågavarande bedömande torde också ex officio kunna beaktas av domstolen
enligt nuvarande bestämmelser och ändring i rättegångsbalken
i torevarande hänseende synes icke vara erforderlig.

Statsåklagaren i Göteborg anser någon ändring av 31 kap. 1 § rättegångsbalken
ej ertorderlig om domstolarna godtager den närmast till liands
liggande tolkningen av lagtexten att jämkning kan ske även för den händelse,
att kostnaden är orimligt hög i förhållande till den dömdes ekonomiska
ställning. I yttrandet tillstyrkes utredning om ändrad formulering
ai 6 och 7 §§ i nämnda kapitel så att rättegångskostnaderna skall fördelas
mellan de tilltalade efter föreliggande omständigheter och att solidarisk
betalningsskyldighet skall åläggas endast om särskilda skäl talar därför.

Statsåklagaren i Malmö framhåller i sitt yttrande följande.

Som skäl för sitt förslag anföra motionärerna dels att det är ur psykologisk
synpunkt olämpligt att i brottmål ålägga den tilltalade att fullgöra
nagot, som han icke förmår, dels ock att det ur statsfinansiell synpunkt
skulle innebära en icke obetydlig rationalisering, om återbetalningsskyldigheten
jämkades till belopp, som svarade mot betalningsförmågan.

Det förstnämnda skälet anser jag knappast vara ayr den stvrka att det
motiverar en lagändring. All betalningsskyldighet, som ålägges av domstoi,
den ma avse underhållsbidrag, skadestånd eller böter verkar på sitt
sätt nedslående eller i sista hand nedbrytande på den det drabbar. Från
skadeståndsrättens område vet vi, att det ej är ovanligt att hyggliga och
ordentliga medborgare, som på grund av olyckliga omständigheter vållat
skada, ålagts en skadeståndsskyldighet, som de uppenbarligen aldrig någonsin
kan fullgöra. \ id sådant förhållande frågar man sig, om anledning
finns att betrakta här ifrågavarande ersättningsskyldighet annorlunda.
Här är det ju dock fråga om personer, som begått brott, och
de bör då rimligen också i full utsträckning få ta konsekvenserna av sina

Första lagutskottets utlåtande nr M år l!)6i

handlingar. Till konsekvenserna bör också full återbetalningsskyldighet
ifråga om rättegångskostnaderna höra.

Motionärernas påpekande att ett åläggande av återbetalningsskyldighet
minskar målsägandens möjlighet att utfå skadestånd förtjänar givetvis
beaktande. Frågan skulle måhända kunna lösas så, att målsägandens rätt
till skadestånd tillerkändes en viss förmånsrätt framför skyldigheten att
återgälda rättegångskostnaderna, över huvud synes målsägandens för
närvarande föga avundsvärda ställning vara av den betydelse att den bör
upptagas i ett större sammanhang.

Vad motionärerna anfört om de statsfinansiella synpunkterna kan icke
motivera den föreslagna ändringen. Visserligen är det riktigt att indrivningsmyndigheterna
åsamkas arbete och statsverket kostnader i ett stort
antal hithörande fall. På rättsskipningens område måste emellertid de
statsfinansiella skälen vaka för de rättsliga synpunkterna. Börjar man
att på ett område rucka på denna princip, kan detta lätteligen leda till
att praktiska rationaliseringssynpunkter läggs till grund för en lagstiftning,
som ytterst medför rättsosäkerhet.

Ytterligare en synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. Det kan
framstå som tveksamt, vilken tidpunkt som skall vara avgörande vid
bedömandet av den tilltalades betalningsförmåga. Om eu till obetydlighet
jämkad återbetalningsskyldighet skulle åläggas en vid tiden för domens
meddelande helt utblottad tilltalad, som kort tid därefter får sin ställning
avsevärt förbättrad, måste den jämkningen framstå som otillfredsställande.
Lika otillfredsställande skulle det kunna vara om eu vid tidpunkten för
domen förmögen tilltalad ålägges återbetalningsskyldighet i full utsträckning
varefter han får sin ekonomi så undergrävd, att han, då betalningsskyldigheten
aktualiseras, saknar alla möjligheter att fullgöra den.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört anser jag mig icke kunna tillstyrka
den nu föreslagna ändringen av 1 §.

Däremot finner jag de skäl motionärerna anfört vara av den styrka,
alt deras förslag bör kunna realiseras på annat sätt. Man skulle sålunda
kunna tänka sig att frågan om jämkning upptoges och avgjordes av de
exekutiva myndigheterna i samband med verkställighetsåtgärd. En annan
tänkbar möjlighet vore att den tilltalade vid väsentligt förändrade förhållanden
eller om det eljest skulle anses uppenbart obilligt att betalningsskyldighet
utkrävdes tillerkändes rätt att påkalla jämkning. Ur
praktisk synpunkt torde det förra alternativet vara att föredra. En lagstiftning
av nu angivet innehåll bör under alla förhållanden vara restriktiv.

Ifrågasättas kan, om icke en hel del skulle vara att vinna, om domstolarna
vore mer restriktiva i fråga om förordnanden av offentliga försvarare.

Vad slutligen angår de föreslagna ändringarna av (i och 7 §§ finner jag
de skäl, som motionärerna anfört vara i hög grad beaktansvärda, varför
jag tillstyrker dessa förslag.

Föreningen Sneriges landsfogdar genom dess styrelse förklarar alt lagändring
av ill kap. 1 § rättegångsbalken är erforderlig för att nå det
mål vartill motionerna syftar. Enär föreningen delar motionärernas synpunkter
i denna del tillstyrkes eu ändring av detta lagrum. Beträffande
frågan om solidarisk ersättningsskyldighet för rättegångskostnad torde
enligt föreningen i praxis fördelning av kostnaderna få antagas ske i så

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 196-i -

stor omfattning att det kan ifrågasättas om lydelsen av (i § nämnda kapitel
medför eu otörnuftig eller obillig rättstillämpning. Föreningen uttalar att
behov av den föreslagna lagändringen i denna del knappast föreligger, om
syftet endast är att bekräfta vedertagen praxis.

Svea hovrätt påpekar att principen om ersättningsskyldigheten för tilltalad,
som dömes i mål vari åklagare för talan, genombrytes av den i
lagen givna bestämmelsen om jämkningsmöjlighet.

Hovrätten anför vidare.

Motiven till denna bestämmelse synes delvis vara av kriminalpolitisk art.
(Jfr SOU 1938:44 sid. 345 och 1920:32 sid. 305—306.) Emellertid talar
starka kriminalpolitiska skäl för att jämkning bör kunna ske även under
hänsynstagande allenast till den dömdes ekonomiska förhållanden. Hovrätten
ansluter sig därför i princip till förslaget i motionerna att rättegångskostnaderna
skall kunna jämkas till belopp som svarar mot den
dömdes betalningsförmåga. För en sådan ordning talar också de i motionerna
anlagda statsfinansiella synpunkterna.

Genomföres den föreslagna regeln uppstår emellertid frågan efter vilka
riktlinjer den tilltalades betalningsförmåga skall bedömas. Enligt lagen
om fri rättegång må fri rättegång beviljas den, som icke äger tillgång till
gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras
utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åliggande underhållsskyldighet. Tvivelsutan uppfyller ett avsevärt
antal av de tilltalade villkoren för erhållande av fri rättegång. Eu
analog tillämpning av nämnda bestämmelser synes för dem böra leda till
att ersättning med tillämpning av den i motionerna föreslagna regeln
normalt jämkas till noll. Emellertid kan diskuteras om vid bedömandet av
den tilltalades betalningsförmåga icke hör beaktas även hans framtida
ekonomiska situation, exempelvis hans möjligheter att efter avtjänat frihetsstraff
erhålla arbetsinkomster av sådan storlek att de förslår såväl till
hans uppehälle som till de kostnader varom nu är fråga. Det synes dock
klart, att en bedömning av den dömdes framtida betalningsförmåga i allmänhet
måste bli osäker. Det får följaktligen förväntas bli det normala,
att utredning i huvudsak kan vinnas allenast rörande den tilltalades ekonomiska
situation vid tidpunkten för domen. Om den tilltalade härvid icke
befinnes helt sakna betalningsförmåga är det naturligen av största kriminalpolitiska
värde, att hans ersättningsskyldighet bestämmes i förhållande
till hans nedsatta förmåga. Emellertid gör sig i denna situation med skärpa
gällande behovet av fasta normer vid bestämmandet av ersättningsskyldighetens
omfattning. (Jfr den kritik som 1951 års rättegångskommitté i
sitt betänkande med förslag till lag om rättegångshjälp m. m. riktat mot
den för erhållande av fri rättegång lagfästa s. k. relativitetsprincipen,
SOU 1958:40 sid. 72.) Att märka är ju, att fråga blir om undantagslös
prövning ex officio av ersättningsfrågan i varje mål där den tilltalade
dömes efter talan av åklagare och där statsverket haft kostnader av i
31 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken angivet slag. En förutsättning
för införande av den föreslagna regeln synes därför vara, att regler tillskapas
som medger en enhetlig praxis för samtliga jämkningsfall.

Hovrätten understryker i yttrandet därefter värdet av en samordning
mellan den i motionerna föreslagna jämkningsregeln och gällande bestäm -

Första lagutskottets utlåtande nr ii år 196i

melser om fri rättegång. I yttrandet förordar hovrätten att, om rättegångsbalken
ändras, sådan ändring göres i lagen om fri rättegång, att vad i
rättegångsbalken finnes stadgat om återbetalningsskyldighet — och därmed
också om möjlighet till jämkning — för tilltalad, skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om kostnader som utgått i anledning av fri rättegång
för den tilltalade. 1 yttrandet uttalar hovrätten vidare följande.

Motionernas ändringsförslag ger emellertid anledning till spörsmålet
om icke frågan huru kostnader i brottmål skall ersättas bör underkastas eu
allsidig omprövning. Enligt hovrättens mening motiverar såväl kriminalpolitiska
skäl som önskemålet av enkla och enhetliga regler bl. a. en undersökning
av möjligheten att låta samtliga kostnader — oberoende av den
tilltalades ekonomi — förskotteras av statsverket med eventuell skyldighet
för tilltalad, som dömes, att i mån av betalningsförmåga återgälda nu avsedda
kostnader.

Hovrätten anser därför att det i motionerna framlagda ändringsförslaget
icke bör genomföras förrän samtliga hithörande frågor närmare
utretts.

Beträffande motionärernas hemställan om ändring av 31 kap. 6 och 7 § g
rättegångsbalken har hovrätten icke blivit övertygad om behovet härav
samt uttalar till stöd för detta ståndspunktstagande följande.

I motionerna föreslås vidare sådan ändring i 31 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken
alt i de fall flera tilltalade dömes för samma brott solidarisk
betalningsskyldighet ålägges endast om särskilda skäl talar därför och
att kostnaderna eljest fördelas mellan de tilltalade med hänsyn till omständigheterna.
Som motiv för ändringen anföres främst, att det för en
tilltalad ej sällan framstår som en uppenbar orättvisa att han får ensam
svara för rättegångskostnaderna då övriga tilltalade, med vilka han har
solidariskt betalningsansvar, saknar medel till dessas gäldande.

Nämnda motiv ter sig icke helt övertygande. Väl anger 31 kap. G § första
stycket rättegångsbalken som huvudregel solidariskt ansvar för rättegångskostnader
då flera dömes för medverkan till samma brott eller för brott
som äger samband med varandra. Emellertid lider denna regel inskränkning
genom den i andra punkten av samma stycke intagna bestämmelsen
att kostnad, som hänför sig till del av målet vilken angår allenast någon
av de tilltalade, skall gäldas av honom ensam. På grund av sistnämnda bestämmelse
torde i praktiken vara huvudregel, att de tilltalade icke ålägges
solidarisk återbetalningsskyldighet. I den mån så likväl sker torde det normalt
gälla allenast smärre kostnader, såsom exempelvis ersättning till av
åklagaren åberopade vittnen, vilkas hörande haft betydelse för utredning
av den gemensamma brottsligheten och vilka skulle ha hörts beträffande
envar av de tilltalade oavsett om åtalen mot dem handlagts var för sig eller
i gemensam rättegång. Den orättvisa, varom motionerna talar, synes således
i varje fall icke hem av att den tilltalade på grund av det solidariska ansvaret
får gälda eu kostnad som icke direkt orsakats av honom.

Skyddskonsulenten i Stockholms norra distrikt för äldre ansluter sig till
förslaget atl rättegångskostnader skall jämkas till belopp, som svarar mot
l>ctalningsförmågan. Att avkräva människor prestationer, som de är

Första lagutskottets utlåtande nr H år 19ti''i

oförmögna till, kan enligt skyddskonsulenten endast la eu negativ effekt
i form av minskad respekt för gällande lag. Vad gäller solidarisk betalningsskyldighet
för rättegångskostnader bör enligt skyddskonsulenten
denna fråga särskiljas från spörsmålet om jämkning och göras till föremål
lör särskild översyn tillsammans med frågan om de solidariska skadestånden.

Skyddskonsulenten i Stockholms södra distrikt för unga uttalar att eu
utredning i detta distrikt och Malmö distrikt visar att jämkning förekommer
i ett ringa antal tall. I Irågan om möjligheter till jämkning instämmer
skyddskonsulenten i motionärernas förslag. Beträffande solidarisk betalningsskyldighet
för rättegångskostnad synes det skyddskonsulenten icke
möjligt förorda någon ändring eller utredning med mindre även frågan
om solidariskt gäldande av skadeståndshetalning upptages.

Sveriges advokatsamfund genom dess styrelse ansluter sig vad angår
förutsättningarna för jämkning av rättegångskostnadsersättning till vad
motionärerna anfört. Styrelsen tillstyrker i detta avseende motionerna och
anför:

Såsom antytts i motionerna har styrelsen i sitt den 26 juni 1959 avgivna
yttrande över 1951 års rättegångskommittés år 1958 avgivna betänkande
med förslag till lag om rättegångshjälp in. in. (SOU 1958:40) uttalat den
uppfattningen att orden »brottslighet och villkor» i 31 kap. 1 § första
stycket rättegångsbalken bör ändras till »brottslighet eller villkor», detta
för att göra det möjligt för domstolarna att, oavsett brottsligheten, jämka
ersättningen redan med hänsyn till att en ersättningsskyldighet utan jämkning
icke skulle stå i rimligt förhållande till den tilltalades villkor (se
lidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1959 sid. 246). Styrelsens uttalande
i denna fråga föranleddes närmast av en av rättegångskommittén föreslagen
bestämmelse i lagen om rättegångshjälp, men styrelsen är av den uppfattningen
att stadgandet i 31 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken bör
ändras i enlighet med vad nyss sagts, utan avbidan på resultatet av den
nu pågående utredningen om den fria rättegången.

När rättegångskommittén avstod från att framlägga förslag till ifrågavarande
ändring i rättegångsbalken, motiverades detta av kommittén därmed
att frågan jämväl, »och kanske främst», torde böra bedömas från
kriminalpolitiska synpunkter (betänkandet sid. 83 84). Styrelsen kan

för sin del icke se att ur dessa synpunkter något kan vara att invända
mot den av motionärerna föreslagna lagändringen. Några kriminalpolitiska
fördelar torde man icke vinna genom att förplikta en tilltalad, som
dömes för brottet, att till det allmänna utgiva en rättegångskostnadsersättning,
vars belopp icke står i rimligt förhållande till den tilltalades villkor.
Tvärtom kan, såsom motionärerna påpekat, med fog göras gällande
att det ur psykologisk synpunkt är olämpligt att ålägga ilen tilltalade att
fullgöra något som han icke förmår, en synpunkt som är av särskild betydelse
i fråga om villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Enligt styrelsens
mening talar därför de kriminalpolitiska synpunkterna närmast
för och icke emot en lagändring av föreslagen innebörd.

Vad angår frågan om skyldighet för flera tilltalade att solidariskt åter -

Första lagutskottets utlåtande nr bi år li)6l 13

gälda rättegångskostnad anser styrelsen motionärernas synpunkter riktiga.
Styrelsen anför emellertid att det kan vara föremål för någon tvekan huruvida
lagändring är erforderlig för att dessa synpunkter skall bli tillräckligt
beaktade i rättsskipningen. Efter redogörelse för praxis vid två av
landets största rådhusrätter anför styrelsen avslutningsvis följande.

Såsom stadgandet i 31 kap. 6 g första stycket rättegångsbalken är avfattat
framstår dock det solidariska betalningsansvaret såsom lagens huvudregel.
I likhet med motionärerna anser styrelsen att, såvitt angår tilltalads
återbetalningsskyldighet till statsverket, huvudregeln bör vara den
att betalningsskyldigheten fördelas mellan de tilltalade med hänsyn till
omständigheterna och att solidarisk betalningsskyldighet ålägges endast
om särskilda skäl talar därför. I det avseende varom här är fråga tillstyrker
styrelsen därför en utredning i motionens syfte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar vitsordar att stadgandet i 31
kap. 1 g rättegångsbalken i allmänhet tolkas på sätt motionärerna angivit,
varvid föreningen hänvisar till justitieombudsmannens årsberättelse
1964 s. 205. Föreningen varnar för alltför stort överseende i fråga om sådana
konsekvenser av ett brott som rättegångskostnad. Bättre än att införa
eu ny jämkningsregel synes föreningen vara, att domstolarna mer än som
nu sker utnyttjar de jämkningsmöjligheter stadgandet ger. I denna del
avstyrker därför föreningen motionen. Beträffande solidarisk betalningsskyldighet
anför föreningen följande.

Föreningen önskar först framhålla, att i fråga om ersättning till offentlig
försvarare för flera tilltalade — såsom motionärerna ock anför — kostnaderna
ofta fördelas på de tilltalade, så att var och en endast åläggs betalningsskyldighet
för vad rimligen vållats av honom. I denna del synes
hinder icke möta mot en ändring av 31 kap. 6 och 7 §§ i av motionärerna
föreslagen riktning. Men fråga är i brottmål även om åtskilliga andra
kostnader än för försvarare, t. ex. sakkunnigutlåtande eller vittnesbevisning.
Att i sådana fall, där bevisningens förebringande föranletts av brottet
och icke av den ene eller andre av flera tilltalade, mera generellt fördela
kostnaden synes föreningen icke önskvärt.

Föreningen Sveriges stadsdomare genom dess styrelse har intet att
erinra mot den föreslagna ändringen angående möjlighet till jämkning.
Beträffande den solidariska betalningsskyldigheten avstyrker föreningen
motionärernas yrkande. Föreningen anför att kostnaderna som regel
icke skulle ha blivit större om endast eu tilltalad funnits. Detta gäller
enligt föreningen främst beträffande andra rättegångskostnader än kostnaden
för offentlig försvarare. När det emellertid är fråga om dylik kostnad
torde det ofta vara så alt varje tilltalad får svara för sin del av
kostnaden.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anför i sitt yttrande följande.

De skäl som anföres för att jämkning alltid skall kunna ske med hänsyn
till betalningsförmågan synes bärande. Det berättigade i att över huvud

Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 196b

taget ålägga den som dömes för brott att gälda rättegångskostnader kan
diskuteras. De belopp som utdömes, svarar på intet sätt för det allmännas
totala kostnader för rättegången. Endast vissa slag av kostnader får utdömas,
vilket medför att de totala påföljderna för likartad brottslighet
kan variera avsevärt för olika tilltalade. Föreningen är därför närmast benägen
att tillstyrka bifall till motionen i denna del. Det bör emellertid
beaktas att skyldighet att generellt ta hänsyn till den tilltalades ekonomiska
villkor vid utdömande av rättegångskostnader föranleder att utredning
alltid måste förebringas därom. I vilken form detta skall ske diskuteras
inte i motionen. Det kan väl förutsättas att erforderlig utredning finns
tillgänglig i ett stort antal mål. I andra mål åter finge utredning förebringas
särskilt, vilket torde medföra en icke helt obetydlig arbetsökning för
utredningsorganen.

Vad därefter angår frågan om skyldighet för flera tilltalade att solidariskt
återgälda rättegångskostnader synes behovet av lagändring, såvitt
föreningen kunnat finna, inte vara särskilt framträdande. Kostnaden för
offentlig försvarare är regelmässigt den största posten. Enligt praxis
fördelas denna, som motionärerna påpekar, på de tilltalade med hänsyn till
omständigheterna. Solidarisk betalningsskyldighet för andra kostnader
synes, där det framstår som önskvärt, kunna undvikas med stöd av
rättegångsbalkens bestämmelser.

Föreningen ansluter sig till motionärernas uppfattning att solidarisk
betalningsskyldighet ofta skulle framstå som stötande men avstyrker
bifall till motionen, enär lagändring icke synes erforderlig för att undvika
olägenheterna därav.

Föreningen Sveriges landsfiskaler genom dess styrelse anser att vissa
skäl talar för att möjligheterna till jämkning med beaktande mera av den
dömdes ekonomiska villkor bör vidgas. Styrelsen anser det visserligen
vanskligt att ta ställning till hur reglerna för en vidgad jämkning bör
utformas och uttalar att det knappast kan bli fråga om jämkning i den
utsträckning motionärerna synes ha tänkt sig och med hänsynstagande
uteslutande till den dömdes betalningsförmåga. Det är emellertid enligt
styrelsen lämpligt att frågan göres till föremål för utredning. Styrelsen
uttalar vidare att gällande regler om solidarisk ersättningsskyldighet för
rättegångskostnad alltför hårt binder domstolen och kan leda till stötande
resultat. Även om enligt styrelsen också i denna del motionärernas förslag
är alltför långtgående, är det motiverat att möjligheterna att underlåta
åläggande av solidarisk betalningsskyldighet vidgas.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen skall enligt reglerna om rättegångskostnad
i brottmål den, som på talan av åklagare dömes för brott, till
statsverket återgälda vad av allmänna medel utgått bl. a. för bevisning samt
i arvode och ersättning åt försvarare. Om ifrågavarande kostnad icke står

Första lagutskottets utlåtande nr år W(H

i rimligt förhållande till den dömdes brottslighet och villkor, kan emellertid
domstolen jämka det belopp som eljest skolat återbetalas. Vidare gäller
att då flera döines för medverkan till samma brott eller för brott som äger
samband med varandra, de enligt huvudregeln solidariskt skall svara för
rättegångskostnaderna. Hänför sig kostnad till del av målet, som endast
angår någon av de dömda, skall denne dock ensam svara för sådan kostnad.

I förevarande motioner hemställes, att riksdagen måtte besluta lagändring
så att ersättningsskyldigheten för rättegångskostnad kan jämkas till belopp
som svarar mot betalningsförmågan. Vidare yrkar motionärerna att, när
mål angår flera dömda, kostnaderna som regel skall fördelas mellan dem
med hänsyn till omständigheterna och att solidarisk återbetalningsskyldighet
skall kunna åläggas endast om särskilda skäl talar därför.

Av remissvaren framgår att jämkningsregeln enligt praxis tolkas så att
nedsättning i ersättningsskyldigheten är tillåten endast om kostnaden står
i missförhållande till såväl den dömdes brottslighet som hans ekonomiska
villkor. Motionärernas uttalande att en sådan rättstillämpning mången
gång medför otillfredsställande resultat vinner stöd av flertalet remissyttranden.
Det uttalas sålunda att åläggande av betalningsskyldighet, som icke
står i rimligt förhållande till betalningsförmågan, kan motverka den dömdes
återanpassning i samhället. Jämväl kan det ur statsfinansiell synpunkt,
såsom i motionerna framhålles, vara till olägenhet att i stor utsträckning
uldömes belopp, som ej sedermera kan indrivas. Även annorledes synes
jämkningsregeln i sin nuvarande utformning kunna leda till mindre önskvärda
avgöranden. Sålunda har riksåklagarämbetet upplyst att tilltalad
stundom, t. ex. i mål som av prejudikatintresse föres till högsta instans, förpliktas
återgälda kostnad, som vida överstiger det till böter bestämda straffet.
Vad sålunda och i övrigt förekommit i ärendet giver enligt utskottets
mening vid handen att ifrågavarande jämkningsbestämmelse bör överses.
En ändring av bestämmelsen kan emellertid såsom under remissbehandlingen
anförts få återverkningar på hl. a. reglerna om fri rättegång och lär därför
icke nu böra vidtagas. Det torde i stället få ankomma på Kungl. Maj :t
att i lämpligt sammanhang upptaga det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet till närmare övervägande.

Vad därefter gäller solidarisk återbetalningsskyldighet framgår av remissyttrandena
att domstolarna vanligen mellan de dömda fördelar den i
allmänhet största kostnaden nämligen ersättningen till försvarare. Olägenheterna
med gällande bestämmelser i denna del torde därför icke vara särskilt
påtagliga. Emellertid synes det kunna övervägas i samband med att
jämkningsregeln överses, huruvida jämväl bestämmelserna om solidarisk
återbetalningsskyldighet behöver omarbetas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Första lagutskottets utlåtande nr H år 1961

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1:211
och 11:258, i skrivelse till Kungl. Majrt måtte giva till
känna vad utskottet i det föregående anfört.

Stockholm den 17 november 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvklson,
Ferdinand Nilsson*, Hilding, Lundin, Helge Karlsson* och Nyman*;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren,
Östrand*, Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Keijer, Fröding* och fröken
Bergegren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM (4

414874