Första lagutskottets utlåtande nr B 9 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u9 - b l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr B 9 år 1958

Nr B 9

Utlåtande i anledning av väckt motion om bättre skydd för den
enskilde mot offentlighet av menliga uppgifter i personundersökning
i brottmål.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr B 188, av herr Hanson, Per-Olof.
I motionen hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
föreslå lagändring syftande till bättre skydd för den enskilde mot offentlighet
av menliga uppgifter i personundersökning i brottmål.

Beträffande motiveringen för denna hemställan åberopas en under årets
förra riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 350, av herr Eliasson
i Stockholm med enahanda hemställan, vilken motion icke hann upptagas
till slutlig behandling av riksdagen före dess upplösning. Utskottet får, i
den mån icke nedan lämnas redogörelse för motiveringen, hänvisa till sistnämnda
motion.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål
må, där det prövas erforderligt, personundersökning äga rum för vinnande
av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående
de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande. I vissa fall
skall enligt stadgande i 2 § dylik undersökning ske. Om personundersökning
förordnar domstolen, så snart det finnes lämpligen kunna ske, och
utser till personundersökare lämplig och villig person. Över personundersökningen
skall avgivas skriftlig berättelse till domstolen.

I 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen stadgas, att varje svensk medborgare
skall äga fri tillgång till allmänna handlingar, som förvaras hos statseller
kommunalmyndighet. I denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar
som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess törhållande
till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet
för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och
beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga
ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig säkcihet,
anständighet och sedlighet. I särskild av Konungen och riksdagen samfällt
stiftad lag skall noga angivas de fall, då enligt nyssnämnda grunder
allmänna handlingar skall hållas hemliga.

I Uihany till riktulayens protokoll l''J5X. !> samt. I avd. År l> it

Första lagutskottets utlåtande nr B 9 år 1958

Undantagen från huvudregeln om allmänna handlingars offentlighet
återfinnes i lagen den "28 mai 1987 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (sekretesslagen). I denna lag uppräknas de
handlingar, vilka ej må utlämnas till envar. Enligt 10 § må handlingar
rörande polismyndighets, tullmyndighets eller åklagares verksamhet till
förekommande eller beivrande av brott ej utlämnas i bl. a. det fall att det
skäligen kan befaras att utlämnande skulle vara menligt för enskild person.
Berättelse över personundersökning i brottmål åtnjuter i motsats till
läkarutlåtanden icke skydd enligt lagen.

I princip gäller att sekretesslagens förbud mot handlingars utlämnande
skall iakttagas hos vilken myndighet handlingen än finnes. Emellertid intar
domstolshandlingar härvidlag en särställning. Enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken
skall förhandling vid domstol vara offentlig utom i vissa angivna
undantagsfall. Detta stadgande är uttryck för en allmän princip, för vilken
regler om sekretesskydd får vika. Härav följer i allmänhet att handlingar,
som företes vid förhandling, icke kan hemlighållas, även om de på
grund av stadgande i sekretesslagen skall vara hemliga. Sekretessen i fråga
om domstolshandlingar måste därför anknyta till fall, då handläggning
sker inom stängda dörrar. För att en hemlig handling skall kunna behålla
sin karaktär av hemlig fordras alltså att förhandlingen hålles inom
stängda dörrar. Förutom för de i 5 ka]). 1 § rättegångsbalken angivna
undantagsfallen har ytterligare bestämmelser om förhandling inom stängda
dörrar i vissa mål meddelats i flera andra lagar. Enligt lagen den 10 juni
194-7 om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna
handlingar äger domstol förordna om stängda dörrar i vad förhandling
angår handling som är hemlig på grund av stadgande i sekretesslagen eller
författning som utfärdats med stöd därav, om det finnes vara av synnerlig
vikt att ej genom handlingens offentliggörande något uppenbaras som av
hänsyn till allmänna eller enskilda intressen bör hållas hemligt. Såvitt gäller
berättelse över personundersökning kan enligt 6 § lagen om personundersökning
i brottmål domstol förordna att målet i vad angår utredning
som avses i denna lag skall handläggas inom stängda dörrar, om domstolen
finner det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan att kännedom
om personliga förhållanden, vilka inför domstolen framkommer i
anledning av sådan utredning, i följd av rättegångens offentlighet vinner
spridning. Handläggning inom stängda dörrar kan också enligt stadgande i
41 a § sinnessjuklagen äga rum med avseende å utredning om den misstänktes
sinnesbeskaffenhet, om domstolen finner det lämpligt.

Den inskränkning i offentlighetsgrundsatsen, som följer av ett förordnande
om förhandling inom stängda dörrar, innebär icke mera än att allmänheten
utestänges från förhandlingen. Ett dylikt förordnande vidmakthåller
icke i och för sig det sekretesskydd som eljest enligt stadgande i

Förslå lagutskottets utlåtande nr II i) år 1958 3

sekretesslagen tillkommer vissa handlingar och konstituerar ej heller något
sekretesskydd för andra handlingar som företes vid sådan förhandling. I
36 § sekretesslagen ges emellertid vissa regler om att hl. a. handlingar, som
skall företes eller företetts vid förhandling, kan i viss utsträckning hemlighållas.
Sålunda stadgas i första stycket av nämnda lagrum för det fall att
förhandling hållits inom stängda dörrar att hl. a. därvid företedda handlingar
icke må utan domstolens tillstånd utlämnas, innan målet blivit skilt
från dess handläggning. Intill dess förhandling hållits tillämpas eljest gällande
sekretessbestämmelser för i sekretesslagen skyddade handlingar. Beträffande
andra handlingar har domstolen enligt nyssnämnda stadgande
möjlighet att i avbidan på förhandling inom stängda dörrar besluta, att
handlingar, som inkommer i målet, icke får utan dess tillstånd utlämnas.
Då förhandling hållits inom stängda dörrar, äger domstolen vidare meddela
sådant beslut beträffande handlingar, som därefter inkommer. Enligt andra
stycket i angivna lagrum äger domstolen, då den skiljer målet från sig,
förordna att utlämnande av handling, som då enligt bestämmelserna i första
stycket ej må utlämnas, därefter icke må äga rum utan domstolens tillstånd
innan viss tid förflutit. Är handlingen sådan att den enligt bestämmelse
i sekretesslagen eller föreskrift, som meddelats med stöd därav,
ej må utlämnas till envar, må domstolens förordnande innehålla att vad
sålunda är stadgat om handlingens utlämnande skall äga tillämpning.

Pågående reformarbete

I struff lagberedningens slutbetänkande med förslag till skyddslag in. in.
(.SOU 1956: 55) har upptagits ett förslag till ändring av 5 kap. 1 § rättegångsbalken,
innebärande att till stadgandets tredje stycke fogas en regel
som föreskriver att i brottmål skall, när skäl är därtill, förhandling angående
personundersökning, sinnesundersökning eller annan dylik utredning
rörande den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden
äga rum inom stängda dörrar. Det föreslagna stadgande! är
avsett att ersätta reglerna om förhandling inom stängda dörrar i 6 g lagen
om personundersökning i brottmål och 41 a § sinnessjuklagen. I motiveringen
till detta förslag anför beredningen:

Det ligger i sakens natur, att personundersökning, sinnesundersökning
och annan dylik personutredning i brottmål ofta berör förhållanden av
högst personlig art, vilkas yppande i en offentlig rättegång kan innebära
synnerligt lidande och obehag såväl för den tilltalade själv som för andra
personer. De skäl, på vilka den offentliga handläggningen i brottmål grundas,
torde endast sällan motivera, att sådana förhållanden bringas till
allmänhetens kännedom. Alt så sker är särskilt otillfredsställande i de fall,
då den tilltalade sedermera av domstolen frias från brollcl. Enligt (i § i
den nuvarande lagen om personundersökning äger rätten — om den finner
det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan, att kännedom om

Första lagutskottets utlåtande nr Kl) år 195S

personliga förhållanden, vilka framkommer inför rätten i anledning av utredning,
som avses i lagen, i följd av rättegångens offentlighet vinner
spridning — förordna att målet i vad angår dylik utredning skall handläggas
inom stängda dörrar. En liknande bestämmelse finnes i sinnessjuklagen.
I 41 a § stadgas sålunda, att rätten, där den finner det lämpligt, får
förordna att brottmål, såvitt angår utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet,
skall handläggas inom stängda dörrar. Beredningen föreslår
att dessa bestämmelser ersättes av ett allmänt stadgande i RB 5:1, vilket
utvidgas till att gälla även andra former av personutredning än de som
avses i de nuvarande bestämmelserna.

Motionen

1 motionen erinras om alt berättelse över personundersökning i brottmål
är offentlig handling, oaktat dess innehåll ofta omfattar för den misstänkte
eller annan menliga uppgifter. Motionären påstår att det i praxis
ganska sällan förekommer att föredragning inför rätten av personundersökningen
sker inom stängda dörrar, och det är hans uppfattning att offentliga
uppläsningar av allehanda intima sakuppgifter och omdömen om den
misstänkte och hans anhöriga ofta ger ett pinsamt intryck. Enligt motionären
synes övervägande skäl tala för att personundersökningsberättelsen
bör vara icke offentlig handling och han anser att tillräcklig anledning
saknas att såsom förutsättning för handläggning inom stängda dörrar kräva
att offentligheten finnes vara till avsevärt men för den misstänkte eller
annan.

Remissyttranden

Första lagutskottet vid 1958 års A-riksdag hade i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttranden över den vid nämnda riksdag
väckta motionen II: 350 från 1951 års rättegångskommitté. Därjämte
hade Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund beretts
tillfälle att yttra sig över motionen.

Samtliga remissinstanser utom häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet
avstyrker bifall till motionens hemställan. Häradshövdingeföreningen
tillstyrker att lagändring vidtages i enlighet med strafflagberedningens
ovan berörda förslag. Advokatsamfundet tillstyrker alt det företages
utredning i det syfte som angives i motionen.

Hos de avstyrkande instanserna är den meningen förhärskande atl gällande
bestämmelser i stort sett ger tillräckliga möjligheter att skydda den
enskilde mot att för honom menliga uppgifter i personundersökning vinner
spridning genom rättegångens offentlighet.

Rättegångskommittén anför att bestämmelserna i 0 § lagen om person -

Första lagutskottets utlåtande nr B 9 ur 19öS

undersökning i brottmål om förhandling inom stängda dörrar möjligen
kunde sägas vara till sin avfattning mera restriktiva än som i och för sig
vore motiverat av hänsyn till offentlighetsprincipen. Under erinran om
strafflagberedningens förslag i detta hänseende uttalar kommittén, all
enligt dess uppfattning anledning saknas att i avbidan å den vidare behandlingen
av detta förslag upptaga förevarande fråga till särskild behandling.

Häradshövdingeföreningen förklarar sig dela motionärens uppfattning
om önskvärdheten av att förhandling inom stängda dörrar, avseende personundersökning,
finge ske i större omfattning än den, vartill gällande
bestämmelser öppnar möjlighet, och anser den av strafflagberedningen föreslagna
regeln ändamålsenlig. Då det enligt föreningens mening kan dröja
avsevärd tid innan ställning tagits till beredningens förslag i dess helhet,
anser föreningen starka skäl tala för att förslaget i förevarande del antages
utan avvaktan å den större reformen.

Stadsdomarföreningen säger sig icke kunna vitsorda riktigheten av påståendet
i motionen att det skulle vara sällsynt att föredragning av personundersökning
sker inom stängda dörrar. Enligt föreningens mening torde
det, även om praxis vore växlande, vid åtskilliga domstolar vara snarare
regel än undantag att personundersökning behandlas inom stängda dörrar,
och underlåtenhet att förordna härom berodde ofta helt enkelt på att någon
allmänhet icke vore tillstädes i rättssalen. Föreningen anför vidare:

Motionären vänder sig särskilt emot att i lagen om personundersökning
erfordras avsevärt men för tilltalad eller annan för att handläggningen
skall ske inför stängda dörrar, under det att för förbud mot utlämnande av
allmän handling enligt sekretesslagen blott erfordas att utlämnandet skall
vara menligt för enskild person. Skillnaden i uttryckssätt torde dock icke
i sak innebära någon egentlig skillnad. Uppenbarligen erfordras för tilllämpning
av bestämmelsen i sekretesslagen att det skall vara fråga icke
blott om en olägenhet utan om ett beaktansvärt men. En liknande innebörd
torde av domstolarna inläggas i uttrycket »avsevärt men» i lagen om personundersökning.

Av det ovan anförda torde framgå att 6 § lagen om personundersökning
ger domstolarna tillräckliga möjligheter att genom handläggning inför
stängda dörrar skydda enskilda mot offentliggörandet av för dem menliga
uppgifter i personundersökningar. Det fortsatta hemlighållandet regleras
i 36 § sekretesslagen, emot vilken bestämmelse icke torde kunna riktas
annan anmärkning än att den i praktiken ställer sig besvärlig att tillämpa.

Stadsfislcalföreningen anför att offentlighetsprincipens tillämpning, genom
offentliggörande av åtalsbeslut och offentligheten vid domstol, alltid
måste för den tilltalade medföra ett visst men som man linge acceptera,
och alt vad gällde personundersökning den tilltalades intresse genom gällande
bestämmelser lillbörligen beaklats. Föreningen anför vidare:

Vad det gäller annan person än den tilltalade ställer sig saken något
annorlunda. Denne måste givetvis ha starkare skäl till att för honom men -

B Första lagutskottets utlåtande nr 11 It år 1958

liga uppgifter icke vinna spridning genom domstolsförhandlings offentlighet.
Det kan väl icke utan skäl ifrågasättas, om det icke praktiskt taget
alltid skulle kunna betraktas som ett avsevärt men för honom om i och
för sig för honom menliga uppgifter på angivet sätt vunne spridning. Skulle
denna uppfattning vara riktig, synes redan gällande bestämmelse giva
erforderligt skydd åt honom.

Med hänsyn till en allmän strävan hos domstolarna att om möjligt hålla
förhandlingarna inför öppna dörrar bruka härovan berörda problem ofta
lösas på det sättet att därest parterna efter att ha tagit del av personundersökning
finna det överflödigt att denna föredrages inför domstolen,
så begränsas uppläsningen av personundersökningen till att endast klämmen
föredrages. Enligt föreningens erfarenhet har någon erinran mot denna
praxis icke försports.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser föreningen att gällande lagstiftning
och praxis redan nu bereder såväl den tilltalade som annan, vilken
beröres av personundersökning, tillbörligt skydd för att förhindra att för
dem menliga uppgifter i personundersökning i brottmål genom förhandlings
offentlighet vinna spridning.

Landsfiskalföreningens styrelse anför att de fall, då för den tilltalade
eller annan menliga uppgifter förekommer i personundersökning, torde
vara ganska sällsynta, och att domstolarna i dylika fall torde begagna sig
av möjligheten till handläggning inom stängda dörrar. Föreningen anför
ytterligare:

Enligt styrelsens mening måste en klar skillnad upprätthållas mellan
vad som kan vara »pinsamt» för den tilltalade eller annan, å ena sidan, och
vad som kan vara till »men», å den andra. Att i en process undvika sådant
som kan vara pinsamt för den tilltalade torde icke vara möjligt om kraven
på offentlighet skola tillgodoses i önskvärd utsträckning — hela den offentliga
processen som sådan torde för övrigt för många tilltalade vara mycket
pinsam. Som skydd mot men genom uppgifter i personundersökning torde
den redan befintliga bestämmelsen i nyssnämnda lagrum få anses tillfyllest.
Behov av att utvidga detta skydd anser styrelsen sålunda icke föreligga. En
sådan utvidgning kan icke heller anses önskvärd med hänsyn till att den
ovillkorligen måste medföra en inskränkning i fråga om offentligheten i
processen.

Advokatsamfundets styrelse anför:

Styrelsen delar motionärens uppfattning att lagstiftningen för närvarande
icke bereder tillfredsställande skydd för den enskilde mot offentliggörande
och spridning av sådana för honom menliga uppgifter som intagits
i skriftlig berättelse över personundersökning i brottmål. Dessa berättelser
innehåller ofta påståenden, uppgifter eller omdömen, som är nedsättande för
den tilltalade eller för andra personer, och det kan icke anses riktigt att
dessa handlingar i princip skall vara offentliga. Det måste därför betecknas
såsom en brist att 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (sekretesslagen) icke innehåller någon bestämmelse, som
bereder sekretesskydd åt de handlingar varom här är fråga. Hur en dylik
sekretessbestämmelse närmare bör utformas, är ett spörsmål som bör göras

Första lagutskottets utlåtande nr Bi) år 1958

till föremål för närmare utredning. Styrelsen är icke beredd att nu taga
ställning till frågan huruvida det kan anses tillräckligt med en bestämmelse,
som — närmast efter mönster av 10 § sekretesslagen — begränsar sekretessen
till sådana fall där handlingens utlämnande skulle vara menligt för
enskild person, eller om sekretessen bör sträcka sig längre, såsom fallet är
med många andra slag av handlingar. Självfallet bör sekretessbestämmelsen
icke utformas så, att den lägger hinder i vägen för den som lämnat uppgifter
till personundersökaren att kontrollera hur hans uppgifter återgivits i
berättelsen.

Därest i enlighet med vad styrelsen nu förordat bestämmelse om visst
sekretesskydd införes i sekretesslagen, skulle möjligen kunna ifrågasättas
huruvida det kan anses nödvändigt att i lagen om personundersökning i
brottmål bibehålla det i 6 § upptagna stadgandet*,om möjlighet för domstolen
att förordna om handläggning inom stängda dörrar. Viss sådan möjlighet
skulle nämligen följa redan av lagen den 10 juli 1947 om inskränkning
av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar. Enligt
styrelsens uppfattning erbjuder emellertid sistnämnda lag icke tillräckliga
möjligheter för handläggning inom stängda dörrar i de fall varom nu är
fråga. Styrelsen anser därför att bestämmelsen i 6 § lagen om personundersökning
bör bibehållas och att stadgandets tillämpningsområde bör vidgas
genom att ordet »avsevärt» får utgå ur lagtexten.

Om de av styrelsen nu förordade lagändringarna genomföres, skulle detta
innebära en väsentlig förstärkning av skyddet för den enskilde mot offentliggörande
av för honom menliga uppgifter i personundersökningshandlingar.
Vill man åstadkomma ett tillfredsställande skydd, bör man emellertid
också beakta en av motionären icke berörd fråga, nämligen spörsmålet om
personundersökares tystnadsplikt. I detta hänseende finnes för närvarande
ingen föreskrift. I 4 § tillämpningskungörelsen till lagen om personundersökning
i brottmål stadgas visserligen att personundersökaren skall så förfara,
att den tilltalade och hans anhöriga icke onödigtvis tillskyndas lidande
eller men; med denna bestämmelse åsyftas emellertid uppenbarligen icke
i första hand att ålägga förundersökaren tystnadsplikt. Enligt styrelsens
uppfattning kan tvivel icke råda om att personundersökaren bör vara förbjuden
att för utomstående yppa vad lian vid personundersökningen erfarit.
Till en början bör därför stadgas att personundersökaren handlar under
ämbetsansvar. Ett införande av sekretesskydd för den över personundersökningen
upprättade berättelsen skulle då leda till att personundersökaren
bleve underkastad en tystnadsplikt av samma omfattning som handlingssekretessen.
Då denna tystnadsplikt emellertid icke kan anses stadgad i lag,
skulle på grund av avfattningen av bestämmelsen i 7 kap. 3 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen brott mot tystnadsplikten icke kunna lagligen beivras
i de fall där indiskretionsbrottet begås genom lämnande av uppgifter
för publicering i pressen. Det otillfredsställande förhållande som alltjämt
råder i fråga om åklagares och polispersonals tystnadsplikt skulle då få sin
motsvarighet beträffande personundersökarna. På grund bärav anser styrelsen
att en bestämmelse om tystnadsplikt bör inskrivas i lagen om personundersökning
i brottmål.

Första lagutskottets utlåtande nr B 9 år 1958

Utskottet

Såsom framgår av den föregående redogörelsen kan beträffande domstolshandlingar
förefintliga sekretessintressen komma i konflikt med den
allmänna principen om domstolsförhandlingars offentlighet. Detta har medfört,
att sekretesskydd beträffande dylika handlingar icke kan åvägabringas
eller upprätthållas i vidare mån än det kan anknyta till sådana fall,
där i lag medgetts inskränkningar i offentligheten vid rättegångsförhandlingar.
Såvitt gäller sådan personundersökning, som avses i förevarande
motion, kan dylik inskränkning äga rum med stöd av stadgande i 0 § lagen
om personundersökning^ brottmål. Enligt detta stadgande må nämligen
domstolen förordna, att målet i vad det angår dylik undersökning skall
handläggas inom stängda dörrar, därest domstolen finner det vara till avsevärt
men för den tilltalade eller annan att kännedom om personliga förhållanden
i följd av rättegångens offentlighet vinner spridning. I anslutning
till de fall, då denna möjlighet kan utnyttjas, kan vidare enligt 3(5 §
sekretesslagen såväl för den tid målet är anhängigt som för viss tid efter
det domstolen skilt detsamma från sig vidmakthållas skydd mot utlämnande
till envar av den över personundersökningen upprättade berättelsen.

Motionären uppger sig syfta till att få till stånd ett bättre skydd än det
som enligt gällande regler kan åstadkommas i avseende å menliga uppgifter
i personundersökningar. Särskilt har motionären vänt sig mot att det för
att förhandling skall få hållas inom stängda dörrar kräves att genom offentligheten
avsevärt men skulle uppkomma för den tilltalade eller annan.
I motionen uttalas också att kravet på dylikt avsevärt men syntes helt
oförklarligt, då den menliga uppgiften avsåge annan person an den tilltalad0.

Utskottet har funnit motionärens hegäran närmast vara att så forsta,
att därmed avses att åstadkomma ett förbättrat sekretesskydd genom tillskapande
av vidgade möjligheter att hålla förhandling vid domstol inom
stängda dörrar i vad angår personundersökningar i brottmål; något
som skulle kunna ske genom en ändring av ordalagen i 0 § lagen om personundersökning
i brottmål. I likhet med motionären och några av remissinstanserna
anser utskottet det kunna ifrågasättas, om icke nuvarande bestämmelser
i detta avseende är alltför restriktivt utformade, och utskottet
är icke främmande för tanken att en uppmjukning av dessa kan vara önskvärd
och även genomförbar, enär kravet på offentlighet i allmänhet icke,
när fråga är om dylika personliga förhållanden, gör sig gällande med samma
styrka som eljest. Det hör emellertid anmärkas att, såsom i det föregående
angivits, strafflagberedningen i sitt år 1956 avgivna slutbetänkande
med förslag till skyddslag m. in. beaktat detta reformkrav och föreslagit.

Första lagutskottets utlåtande nr B 9 år 1958

att i 5 kap. 1 § rättegångsbalken skulle upptagas ett stadgande av innebörd
att förhandling rörande bl. a. personundersökning finge äga rum inom lyckta
dörrar så snart domstolen funne skäl därtill. Beredningens förslag i
dess helhet är efter remissbehandling f. n. föremål för bearbetning och
övervägande hos Kungl. Maj :t, och härpå grundade lagstiftningsförslag lärer
komma att inom en ganska nära framtid bli framlagda för riksdagen.
I detta läge synes anledning icke förekomma att nu upptaga den av motionären
väckta frågan och vad därmed sammanhänger till särskild behandling.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, nr I:B 188, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 juli 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV BYLANDEB

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Per Olofsson, Erik
Svedberg, Franzén, Arvidson och Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius*, fru Boman, herrar
Ekström i Björkvik, Jacobsson i Sala, fru Löfqvist, herr Johansson i
Gränö* och fröken Bergegren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 1 avd. Nr Ii 9