Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u14 - b l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

Nr Ii 14

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till årvdabalk m. m.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr B 23, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt i statsrådet fört protokoll föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

1) Ärvdabalk

Härigenom förordnas, att ärvdabalken i Sveriges rikes lag skall hava följande
lydelse.

1 KAP.

Om rätt att taga arv

1 §-

Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död; dock må barn,
som är avlat dessförinnan, taga arv, om det sedermera födes med liv. År
fråga om rätt till del i boet efter arvlåtarens efterlevande make, skall hänsyn
tagas till tiden för makens död.

2 §•

Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis ej
förebringas att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så förfaras som
om han icke överlevat denne.

3 §.

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. Är i annan
stat svensk medborgare icke likställd med inlänning i fråga om rätten att
taga arv, eller måste han där vidkännas större avdrag än denne, äger Konungen
förordna att motsvarande inskränkning skall gälla för den statens
medborgare här i riket.

2 KAP.

Om skyldemans arvsrätt
1 §•

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar
(bröstarvingar).

Arvlåtarens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar trada
i dess ställe, och skall var gren laga lika lott.

1 liihamj till riksdagens protokoll 1058. 0 samt. 1 avd. Nr B H

2 Första lagutskottets utlåtande nr B H år 1958

2 §.

Finnas ej bröstarvingar, taga arvlåtarens fader och moder hälften var av
arvet.

Är fader eller moder död, dela arvlåtarens syskon faderns eller moderns
lott. I avlidet syskons ställe träda dess avkomlingar, och skall var gren taga
lika lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av
arvlåtarens föräldrar, skall denne taga hela arvet.

Äro halvsyskon efter arvlåtaren, taga de med helsyskon eller deras avkomlingar
del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej
helsyskon, och äro båda föräldrarna döda, skola arvlåtarens halvsyskon taga
hela arvet. I avlidet halvsyskons ställe träda dess avkomlingar.

3 §.

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, taga
farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Envar ärver lika lott.

Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, skola den dödes barn
dela hans lott. Äro ej barn efter den döde, tager den andre av farföräldrarna
eller morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn, hans
barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, skall hela arvet gå till arvingarna
å den andra.

4 §•

Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva.

3 KAP.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar
i boet efter den sist avlidne maken

1 §•

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen
maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder,
syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro närmast till arv efter
den först avlidne taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan
annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna
om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

2 §•

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild
egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne
annan andel än hälften av makarnas egendom, taga de arvingar efter den
först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Första lagutskottets utlåtande nr B H år 1958

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av
kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken,
skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

3 §.

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling,
utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig
minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens
död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den
först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den
som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den
först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit
från det gåvan mottogs.

Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom
ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle
lända arvingarna efter den först avlidne till förfång.

4 §•

Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den
först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes
arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande
i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkovran
härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits
av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 3 §,
skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas
med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av efterlevande
maken.

5 §•

Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens
arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den
maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera
förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å
lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans
lott.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om
bodelning är stadgat.

6 §.

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning enligt
detta kapitel av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum,
innan bodelning må förrättas.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och
hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande
makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas
egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först
avlidnes arvingar.

Vad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i
arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han,
till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit
egendom utöver vad förut tillkom honom.

7 §•

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla
hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan
är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej
gälla.

8 §.

Vad i detta kapital är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga
tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde
åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas
giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas
som hade återgång skett.

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande; så ock om den arvsrätt, som tillkommer
barn utom äktenskap, och om arvsrätt efter sådant barn

1 §•

Adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas som om adoptivbarnet
varit adoptantens barn i äktenskap.

2 §•

Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän
till adoptivbarnet å andra sidan äger arvsrätt ej rum. Har make adopterat
andra makens barn, skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas
gemensamma.

3 §•

Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar taga arv efter barnets moder
och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig
börd.

Första lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958

4 §.

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet
skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd,
skall barnet taga arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet
av äktenskaplig börd. I andra fall äga barnet och fadern ej arvsrätt efter
varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äger ej arvsrätt rum.

Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, taga dess avkomlingar
arv efter honom och han efter dem, på sätt i 2 kap. är stadgat.

5 §•

Förklaring varom i 4 § sägs skall avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna
i församling där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två
personer bevittnad handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller
barnavårdsnämnden. Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse.
Har barnet fyllt aderton år, är förklaringen ej gällande, med mindre den
godkänts av barnet i den ordning varom nyss är sagt.

5 KAP.

Om allmänjna arvsfondens rätt till arv

1 §•

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, skall arvet tillfalla
en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

2 §•

Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock
får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Konungen
besluta att klander ej skall äga rum.

3 §•

Arv som tillfallit fonden må, där det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis
avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan som stått arvlåtaren nära.

4 §.

Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock
om fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

6 Första lagutskottets utlåtande nr B It år 1958

6 KAP.

Om förskott å arv

1 §•

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas
å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna
måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan arvinge,
skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna
måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas
giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet
efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra
maken.

2 §.

Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbildning,
skola ej avräknas å dess arv, såvitt den som vidkänts kostnaden därmed
endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.

Ej heller skall å bröstarvinges arv avräkning äga rum för sedvanliga skänker,
vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

3 §•

Avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet,
såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.

4 §•

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott,
är han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom
träffats då förskottet gavs.

5 §•

Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen
före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning
ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.

6 §•

Har arvinge som mottagit förskott avlidit före arvlåtaren, äro förskottstagarens
avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter.

Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit
förskott, äro, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkomlingar
som aga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren pliktiga
att avräkna förskottet å sina arvslotter; dock taga de ej mindre del
i kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

Första lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958

7 §•

Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall
avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit
avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge
eller testamentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § äger
taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna
i 2—6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.

7 KAP.

Om laglott

1 §•

Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, utgör hans
laglott.

2 §■

Bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren
mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testamente,
såframt icke annat föranledes av detta.

3 §•

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.
Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå
före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss
egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till
storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge,
till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet
på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstagaren
sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom,
har förlorat sin rätt.

4 §•

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter
eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente,
skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente
äga motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall
vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen
återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid
laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till
kvarlåtenskapen.

Första lagutskottets utlåtande nr B li år 1958

Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första
stycket, skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter
arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda
skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i
bröstarvinges laglott.

5 §•

Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst
eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rörande
dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga
över den, äger bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin laglott
i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

6 §•

Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen,
skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges
laglott.

Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhållsbidrag
stadgas i 8 kap.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och
kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter
vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äger barnet, innan arv
eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till underhållet
med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett
år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras
underhåll, skall dem emellan sådan jämkning ske som med hänsyn till deras
behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges
arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd
att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande
av underhållsplikt.

2 §.

Har arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla
underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller an -

Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

noriedes njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider
eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida intrång
i sin laglott. Bröstarvinge äger dock påkalla sådan jämkning i förordnandet
att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsvarande
högst fem för hundra av laglottens värde; och äger han utfå laglotten,
om han för bidraget ställer säkerhet som av den underhållsberättigade eller
av rätten godkännes.

Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §.

Har någon erhållit egendom i testamente av den som efterlämnat barn som
avses i 2 §, är han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande
högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen ej utgivas
till honom, med mindre säkerhet, som godkännes av den underhållsberättigade
eller av rätten, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamentstagaren
bröstarvinge, skall vad nu är sagt gälla allenast egendom som överstiger
hans arvslott.

4 §•

Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på
sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhållsbidrag
till barn som avses i 1 eller 2 §, beträffande gåvan och gåvotagaren
vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsvarande
tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna
egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess
värde.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den
mån det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

5 §•

Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn som avses i
1 §, är bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller
eljest såsom gåva, pliktig att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde
vid mottagandet, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs; dock
äger sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vållande
gått förlorad. Av det belopp som sålunda skall utgivas äger barnet årligen
såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid som
återstår för dess uppfostran och omständigheterna i övrigt får anses belöpa
på året.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga
skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare
är ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han
skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av
underhållsplikt.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

6 §.

Egendom som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda
tider jämlikt 2, 3 eller 4 § skall, såframt ej annat överenskommits, ställas
under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i 18 kap. föräldrabalken.

7 §•

När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äger rätten förordna att
underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller
upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det
belastar bröstarvinges laglott.

8 §•

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas
senast vid skiftet.

Rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 § göres gällande genom att
anspråk framställes eller talan väckes, i fall som avses i 3 § inom ett år
sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade delgivet
och i fall som avses i 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning
efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätten förlorad.

9 §•

Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt
till underhall för arvlatarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter
honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för-sådana barn och
deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

De i detta kapitel meddelade bestämmelserna äga icke tillämpning, då
barn till arvlåtaren adopterats av annan än arvlåtarens make.

10 §.

Dör fadern till barn utom äktenskap, och har barnet ej efter vad i 4 kap.
sägs arvsrätt efter honom, skall det belopp, som erfordras till fullgörande
lör framtiden av hans underhållsskyldighet mot barnet, före arvs- och testamentslotter
utga av behållningen i boet; dock att barnet icke härigenom
må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit, om det varit av
äktenskaplig börd.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet gäller vad i 7 kap.
7 § föräldrabalken är stadgat för det fall, att fadern åtager sig att till barnets
underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Med belopp som tillfaller barnet skall förfaras på sätt i sistnämnda lagrum
är föreskrivet.

Första lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958 11

9 KAP.

Om rätt att göra eller taga testamente
1 §•

Den som fyllt tjuguett år må genom testamente förordna om sin kvar låtenskap.
Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller
som efter fyllda sexton år vill förordna om egendom, över vilken han äger
själv råda.

2 §.

Förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då är
avlad och sedermera födes med liv är utan verkan.

Utan hinder av vad nu är sagt gäller förordnande, enligt vilket blivande
arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger taga
testamente, skola erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då
annan, som skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest
upphör. Ej må i sådant förordnande olikhet göras mellan syskon, vilka ej
äro födda eller avlade vid testators död.

3 §•

Om rätt för utländsk medborgare att bär i riket taga testamente gäller
vad om utlännings rätt att taga arv är stadgat.

10 KAP.

Om upprättande och återkallelse av testamente
1 §•

Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga
närvaro skall testator underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin
underskrift därå. Vittnena skola bestyrka handlingen med sina namn. De
skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står
testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

2 §•

Testamentsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De
höra ock å handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt övriga
omständigheter som kunna vara av betydelse för testamentets giltighet.

Hava vittnena å handlingen intygat att vid testamentets upprättande så
tillgått som i 1 § sägs, skall intyget, där klander väckes, äga tilltro, såframt
omständigheter ej förekomma som förringa intygets trovärdighet.

Första lagutskottets utlåtande nr B år 1958

3 §.

År någon av sjukdom eller annat nödfall förhindrad att upprätta testamente
på sätt i 1 § sägs, må han förordna om sin kvarlåtenskap muntligen
inför två vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och
undertecknad handling.

Sådant testamente är ogillt, om testator sedermera under tre månader
varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap såsom i 1 § är stadgat.

4 §•

Till testamentsvittne må ej tagas den som är under femton år eller på
grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen, ej heller testators
make eller den som med honom är i rätt upp- eller nedstigande
skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller som på grund av adoption
står i motsvarande förhållande till honom.

Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make
eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag som nyss är
sagt eller på grund av adoption står i motsvarande förhållande till honom.
Förordnande att vara testamentsexekutör medför dock ej hinder att vara
vittne.

Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad i rättegångsbalken
är stadgat om sådant bevis.

5 §.

Har testator i den ordning som gäller för testamentes upprättande återkallat
sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller
eljest otvetydigt givit tillkänna att förordnandet ej längre var uttryck för
hans yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.

Utfästelse att ej återkalla testamente är icke bindande.

6 §•

Vill någon, i samband med återkallelse av visst förordnande eller eljest,
göra tillägg till sitt testamente, gäller vad om upprättande av testamente är
stadgat.

7 §.

Har någon genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente
väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, är han
förlustig sin rätt på grund av testamentet.

11 KAP.

Om testamentes tolkning

1 8;

Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma
med testators vilja; och skall förty vad nedan i 2—9 §§ stadgas lända till

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och
övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

Har testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått
annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta
meningen kan utrönas.

2 §•

Legat skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott.

3 §.

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egendom äga företräde
framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter legatens värde.

4 §•

Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, är
förordnandet utan verkan.

5 §-

Är viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller
eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, äger testamentstagaren icke
i anledning därav njuta ersättning.

6 §.

Dör testamentstagare innan hans rätt inträtt eller kan testamentet eljest
ej verkställas i vad honom angår, skola hans avkomlingar träda i hans ställe,
såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill. 7 8 9 10

7 §•

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej utgör
bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss
testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §, universella testamentstagares
lotter i motsvarande mån ökas.

8 §•

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses
därefter trolovningen eller äktenskapet annorledes än genom testators död,
är förordnandet utan verkan. Samma lag vare, där någon gjort testamente
till sin make och sådant fall är för handen som i 3 kap. 8 § sägs.

9 §.

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom som tillkommer
viss arvinge eller testamentstagare, åligger det denne alt verkställa förordnandet.
I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.

10 §.

Med legat förstås särskild i testamente given förmån, såsom viss sak eller
visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egendom eller rätt att därav
njuta ränta eller avkomst.

Universell testamentstagare är den som testator insatt i arvinges ställe
genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av
kvarlåtenskapen eller överskott därå.

14 Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall

1 §•

Är genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer efterlevande
make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens
rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat motsvarande
tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

2 §•

Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, vartill
äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gäller vad
nedan i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet.

3 §•

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen därav.
Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egendomen
må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga
användning föranleder därtill.

Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendomen
som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

4 §•

Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren
avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös egendom
och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, äger rätten på ansökan
bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar är nyttjanderättshavaren
behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära
betalning.

Ej må nyttjanderätten överlåtas.

5 §■

Kapitalbelopp skola av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt
om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke
ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock
vad som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk
för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade
lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

6 §•

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest
förfoga över egendomen.. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall
samtycket lämnas skriftligen med två vittnen.

Första lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958 15

Kan samtycke ej erhållas, äger rätten på ansökan tillåta åtgärden, när
skäl äro därtill.

Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, är åtgärden
ogill, om nyttjanderättshavaren påstår det.

7 §-

Egendom som omfattas av nyttj anderätten må ej tagas i mät för ägarens
gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar
därför eller fråga är om gäld, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap.

8 §.

Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av ny ttj anderätten
skall tillhöra ägaren.

9 §-

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat
otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, må rätten
på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock
förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man
som avses i 18 kap. föräldrabalken.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas, då nyttjanderätten upphör eller
egendomen ställes under vård och förvaltning av god man.

10 §.

Har genom testamente förordnats att legat skall tillfalla två eller flera
efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stadgas
äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs,
äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom
skada.

11 §-

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenskapen
och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild
vård, skall den, där ej annat följer av testamentet, ställas under förvaltning
av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken

13 KAP.

Om testamentes ogiltighet
1 §-

Var testator ej behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller är testamentet
ej upprättat i laga form, är det ej gällande. I fall, varom sägs i 10 kap.
4 § andra stycket, är dock testamentet ogill t allenast i den del som där

avses.

16 Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

2 §•

Testamente är ej gällande, om det upprättats under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

3 §•

Har någon tvungit testator att upprätta testamentet eller förmått honom
därtill genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning,
är testamentet ej gällande.

Samma lag vare, om testator blivit svikligen förledd att upprätta testamentet
eller om han eljest svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans
vilja att göra testamentet.

14 KAP.

Om bevakning, delgivning och klander av testamente

1 §•

Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testamentstagaren
fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda
förordnandet.

Skall någon på grund av testamente njuta rätt efter annan och har testamentet
ej bevakats enligt vad i första stycket sägs, må bevakning med laga
verkan äga rum inom tid, som där stadgas, efter det han fått veta att den
föregående testamentstagarens rätt upphört.

Bevakning gäller till förmån för envar testamentstagare, för vilken tiden
icke gått till ända.

2 §.

Bevakning sker vid den rätt där testator skolat svara i tvistemål i allmänhet
eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt.

Vid bevakning uppvisas testamentet i huvudskrift och intages i protokollet.
Har den som vill bevaka icke testamentet i sin besittning eller är det
muntligen upprättat, sker bevakningen genom förordnandets tillkännagivande.

3 §.

Testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum enligt vad i 1 och 2 §§
är sagt, har förlorat sin rätt mot arvinge som ej avstått från klandertalan.

4 §•

Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom överlämnande
av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i bestyrkt
avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör
med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll.

Första lagutskottets utlåtande nr B It år 1958

Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 1 §, må
testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid tiden för delgivningen
äro närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland
dem, jämväl för de övriga.

5 §•

Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt 13 kap., skall han
därom väcka klandertalan inom sex månader efter det han erhöll del av
testamentet såsom i 4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.

Om påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott stadgas
i 7 kap.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig
gärning uppsåtligen bragt om livet.

Dräper han sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter annan,
äger han ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den
dräpte levat.

2 §•

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd,
viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller aterkalla
testamente eller att avstå därifrån, har han förverkat rätten att taga
arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad
sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning, där någon uppsåtligen
förstört eller undanhållit testamente.

3 §•

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare av brottslig gärning gäller envar som
medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs.

4 §•

Har någon förverkat sin rätt att taga arv, skall ärvas såsom hade han dött
före arvlåtaren.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1998. 9 samt. 1 avd. Nr B 14

Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

16 KAP.

Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den
dode å okand ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin
vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall
ratten låta i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv
efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att
gora Sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var
införd i tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den
rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den eflerlevandes
bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.

2 §■

Ivan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huruvida arvinge finnes som
tore allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad^
till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boet i sin vård eller
då forhållandet eljest varder kunnigt, låta i allmänna tidningarna ofördröjhgen
intaga kungörelse om arvfallet, med anmaning till okända arvingar att
gora sm rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var
införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen
kännedom finnes om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens
namn som om hans vistelseort. ö

3 §•

Är testamentstagare okänd eller vistas han å okänd ort, skall vad i 1 §
första stycket är stadgat om anmälan och kungörelse angående arv äga motsvarande
tillämpning med avseende å testamentsförordnandet.

Skall testamentstagarens rätt inträda vid annan tid än testators död, må
kungörelse ej ske förrän den tiden är inne.

4 §.

Arvinge eller testamentstagare, som ej har att göra sin rätt gällande efter
vad i 1, 2 eller 3 § sägs, skall göra det inom tio år från dödsfallet eller, om
hans ratt inträder först vid senare tidpunkt, från denna.

5 §•

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare att giva tillkänna huruv!da
han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, äger rätten
orelagga honom att gora sin rätt gällande inom sex månader från det föreläggandet
blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift.

Första lagutskottets utlåtande nr B H år 1958

Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av
någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen
ifall denne försummar att bevara sin rätt.

6 §•

Vill arvinge eller testamentstagare, utan att tillträda kvarlåtenskapen eller
sin lott däri, göra sin rätt gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god
man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare
som tillträtt kvarlåtenskapen eller ock, om skifte ej skett, hos boutredningsman
eller annan som sitter i boet. Anmälan må ock göras hos rätten.

Har god man mottagit anmälan, skall han tillkännagiva den hos rätten.
Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess
försorg med posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vilkas
namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter den döde
eller eljest kända för rätten.

7 §•

Har arvinge eller testamentstagare icke inom tid, som i 1—5 §§ är för
varje fall stadgad, tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott däri eller anmält
anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, är han sin rätt förlustig.

8 §•

Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som skulle
varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som
avses i 3 kap. 1 §, före den sist avlidne maken.

9 §•

Närmare bestämmelser om kungörelse varom stadgas i 1—3 §§ meddelas
av Konungen.

17 KAP.

Om arvsavtal
1 §•

Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med annan
än denne, är det ogillt.

Samma lag vare om avtal angående rätt på grund av testamente.

2 §•

Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen
hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande. Bröstarvinge äger
dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot skäligt vederlag
eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make

20 Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

enligt testamente eller tillfaller lians avkomlingar enligt lag eller enligt testamente
med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat.

Ej må underårig avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmyndarens
skriftliga samtycke.

Där ej annat framgår av omständigheterna, gäller arvsavsägelse ock mot
arvinges avkomlingar.

3 §•

Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, är ej gällande.
Utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid,
är giltig allenast såvitt följer av vad om testamente är stadgat.

18 KAP.

Allmänna bestämmelser om dödsbo
1 §•

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare)
hava att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad
i 19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom.
De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och
svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat
samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande maken
ej dödsbodelägare, om han ej är arvinge eller universell testamentstagare.
Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller
universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i
arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,
vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

2 §•

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller
av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står
under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som
sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen;
och har han att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt,
där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap.
föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande
make som ej är delägare i boet.

År ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall husfolk,
husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen
samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polis -

Första lagutskottets utlåtande nr B li år 1958

myndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde äskas
eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall rätten, där så erfordras,
förordna god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

3 §•

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för
boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet
rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, är det ej för boet
bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4 §.

Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen äro
dödsbodelägare är gällande, ändå att annan delägare finnes.

Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan
av testamentstagare, är den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var
i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen
förrättats.

5 §•

Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äger såsom förskott
å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen
förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn skola städse njuta
nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6 §•

Dödsbodelägare är pliktig att ersätta skada, som han med avseende å
boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon,
vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda
utgivits skall dem emellan fördelas efter deras andelar i kvarlåtenskapen,
så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning
prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger
envar delägare till last.

19 KAP.

Om boutredningsman och testamentsexekutör
1 §•

Då dödsbodelägare begär det, skall rätten förordna, att egendomen skall
avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan
egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd
att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testa -

Första lagutskottets utlåtande nr B lk år 1958

mentstagares ställe (testamentsexekutör), äger jämväl han påkalla beslut
som nu är sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den som
erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse,
där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande,
eller på begäran av borgenär eller den som står i ansvar för betalning
av gäld efter den döde, där det måste antagas att dödsboet är på obestånd
eller att sökandens rätt eljest äventyras. Är dödsbodelägare eller den som
erhållit legat omyndig eller har enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken god
man förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning av boutredningsman,
om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill.

Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvaltning,
men är testamentsexekutör ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra
uppdraget, skall rätten, då ansökan göres av någon vars rätt är beroende av
utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt, meddela beslut som i
första stycket sägs.

Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente som ej
vunnit laga kraft.

2 §.

Vid ansökan som i 1 § sägs fogas avskrift av bouppteckningen efter den
döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteckning
förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras
hemvist samt, där testamentsexekutör är förordnad, om dennes namn och
hemvist.

3 §•

Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bliva
utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende
skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen.

Delägare må förordnas till boutredningsman.

Är testamentsexekutör utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om
ej skäl äro däremot.

4 §.

Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsmän förordnas. Rätten
äger bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och skall därvid
tillika föreskriva, efter vilka grunder delningen skall ske.

5 §.

Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak,
skall han av rätten entledigas.

Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild
orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av
någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder
kunnigt.

Första lagutskottets utlåtande nr B år 1958

Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman och förklaras testamentet
sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida uppdraget
likväl bör vara honom anförtrott.

6 §.

Göres av samtliga delägare ansökan att boet ej längre skall förvaltas av
boutredningsman, och är ej fall för handen som i 1 § andra stycket sägs,
skall rätten, med boutrédningsmannens entledigande, förordna därom, såframt
det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen.
Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke
inhämtas.

7 §•

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, är förordnandet för boutredningsman
förfallet.

8 §.

Dör boutredningsman, skall det av den som har hans egendom i sin vård
utan dröjsmål anmälas hos rätten.

9 §•

Har den som gjort ansökan enligt 1 § ej fullgjort vad i 2 § är stadgat,
skall rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande
ej är tillgängligt då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen
skall vara förfallen.

Innan rätten meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodelägarna
genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig,
såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Där det prövas erforderligt,
skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig
inför rätten.

Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han samtyckt därtill
eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att
yttra sig.

10 §.

Kan i ärende som avses i 1 eller 5 § slutligt beslut ej omedelbart meddelas,
äger rätten, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt
beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning,
i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så kan ske
utan märklig tidsutdräkt.

Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot
hovrättens beslut må talan ej föras.

24 Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

11 §•

Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat,
företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutredningsmannen
söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande.
Kan uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, skall boets
egendom av boutredningsmannen avträdas till konkurs.

I fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning
i boet samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring
av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse
som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen
inhämta delägarnas mening, om det lämpligen kan ske.

12 §.

Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att
tala och svara i mål som röra boet.

13 §.

Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas utan
att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det
ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt länder
dock ej till inskränkning i den förfoganderätt som kan tillkomma boutredningsmannen
enligt lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd som
i törsta stycket sägs, är den ogill, om delägare väcker talan om klander
därå inom tre månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast
inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades.

14 §.

Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom insättning
i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej heller
eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör.

Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej förskottsvis utgivas
till delägare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är
beroende av utredningen.

15 §.

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan
äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall
boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning
för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen
till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Samma
lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter
vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

16 §.

Kunna flera boutredningsmän, som hava förvaltningen odelad, ej enas i
ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss
mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut
må talan ej föras.

17 §.

När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt, skall
rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvaltning,
såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning som han
kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äger genomgå räkenskaper och
andra handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall,
på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplysningar
om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till anmärkning,
göra anmälan hos rätten.

Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av delägare eller eljest,
förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning eller
ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berättelse.

Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa
delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall
stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emellan
efter deras lotter i boet.

18 §.

Boutredningsman är pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller
av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av
utredningen.

Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla
för en. Ersättningsbeloppet skall utredningsmännen emellan slutligen fördelas
efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar av dem till
last.

Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehandlingar och
penningmedel, som tillkomma omyndig eller den för vilken god man förordnats,
stadgas i föräldrabalken.

19 §.

Om talan å boutredningsmans förvaltning gäller vad om syssloman är
stadgat. Klandertalan må föras av envar delägare. Den som anställt klandertalan
är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden,
i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till
godo.

26 Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

Boutredningsmannen äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning
för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgörelse
gäldas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Äro flera betalningsskyldiga,
svara de en för alla och alla för en.

20 §.

Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår
av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets utredning
erforderliga åtgärder.

Vad i 14—16, 18 och 19 §§ sagts om boutredningsman skall äga motsvarande
tillämpning å testamentsexekutör ävensom å den som genom testamente
förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den
döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är
stadgat.

21 §.

Rättens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd
klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 §.

20 KAP.

Om bouppteckning

1 §•

Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såframt
ej på ansökan inom samma tid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet
eller av annan särskild orsak förlänger tiden.

2 §.

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård eller ock boutredningsman
eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt
utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättningen
skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make skall kallas,
ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan
arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den kallas
som vid tiden för bouppteckningen är närmast att sålunda taga arv eller
testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör,
ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har
egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

3 §•

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullständiga
namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hem -

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

vist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika, för underårig
om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde.
Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från del i
kvarlåtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen.
Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas
bevis att han i tid blivit kallad.

4 §.

Boets tillgångar och skulder antecknas sådana de voro vid dödsfallet.
Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas;
dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skall ske allenast
om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare som äger
efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes
giftorättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare
varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.

5 §.

Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående
förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller
i bestyrkt avskrift fogas därvid såsom bilaga.

Bouppteckningen skall jämväl innehålla uppgift om sådan den döde tillhörig
livförsäkring som, enär förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlåtenskapen.

År bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall, där delägare begär
det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans avkomling
av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock om gåva
som efterlevande maken, dennes avkomling eller universell testamentstagare
mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott
erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla,
där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande
till givarens villkor.

6 §•

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst
förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han
ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig
förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo rikliga och att
ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med
ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av någon, vars rätt kan bero
därav, eller ock av boutredningsman eller testamentsexekutör. Edgångsplikt

Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

åligger jämväl delägare eller efterlevande make som ej uppgivit boet. Har
annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläggas honom, om
skäl äro därtill.

Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat
och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

7 §•

Finnes egendom å flera orter, må särskild bouppteckning förrättas å varje
ort. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets
tillgångar och skulder, och skall vad i 5 § stadgas äga tillämpning allenast
å den bouppteckningen.

8 §•

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt
avskrift för registrering ingivas till rätten i den ort där den döde skolat
svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes,
till Stockholms rådhusrätt. Äro flera bouppteckningar, skola de ingivas samtidigt;
och skall tiden härför räknas från det den sista bouppteckningen
upprättades.

Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är ej
avskrift ingiven, skall sådan tagas på boets bekostnad.

9 §■

Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom laga tid förrättats och
ingivits. Finnes det vara försummat, äger rätten vid vite förelägga viss tid
eller, där bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta därom. Sådant
förordnande utgör ej hinder att vara god man vid förrättningen.

Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen
finnes ej hava så förfarits som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning bristfällig,
äger rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen
skall avhjälpas.

Den som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning må vid vite hållas
därtill.

10 §.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan
felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande
tillägg eller rättelse; och gäller om sådan handling vad ovan är
stadgat om bouppteckning.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

21 KAP.

Om den dödes gäld
1 §•

Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteckningen
förrättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutredningsman
eller till konkurs, svara delägarna för sådan gäld efter den döde
som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och avträdes
ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter, svarar
delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

2 §•

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad
efter det bouppteckningen förrättades, är delägare pliktig att till dödsboet
utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en månad före ansökningsdagen,
överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga
medel, men skall ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar efter
vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkandet
avser ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han
ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

3 §.

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs, enär egendomen
i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses
som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den dag konkursansökningen
ingavs.

4 §.

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria borgen
som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej
anses såsom veterlig.

5 §.

Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, skall
bodelningen eller skiftet gå åter. Då gälden finnes ej vara större än att den
kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra makens
egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräkning vid bodelningen,
skall likväl avträdande till förvaltning av boutredningsman allenast
omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och
kostnaderna för förvaltningen. Vad sålunda erfordras skall av delägarna utgivas
i förhållande till vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för
mycket; och skall bodelningen eller skiftet i övrigt förbliva ståndandc.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de
vid bodelningen eller skiftet vunnit.

6 §.

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse,
skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld. Finnes egendomen
ej i behåll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot.

7 §•

Skyldighet att utgiva egendom jämlikt 5 eller 6 § skall tillika omfatta
ränta eller avkomst av egendomen. Nödig kostnad för egendomen skall ersättas,
så ock nyttig kostnad, där den var gjord i god tro.

8 §•

Innan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända eller, där boet
står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borgenärernas
förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog
kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.

9 §•

Sedan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända, må borgenär
fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen
och för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Ställes ej säkerhet inom tre månader,
må förfallotid ej tillgodonjutas.

10 §.

Är efter den döde gäld som ej förfaller inom sex månader, må den, där
flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare,
hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen.
Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, är dock ej skyldig
att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter
uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla sig allenast till säkerheten.

11 §•

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för
egendomsavträde enligt 1 § första eller andra stycket, till men för borgenärer
utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes
använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara
de för sådan gäld efter den döde som, då de så förforo, var eller sist vid
därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden allenast
ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kännedom
om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

Första lagutskottets utlåtande nr B li år 1958

12 §.

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna
för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad bouppteckning
blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd,
där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

13 §.

Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutredningsman,
utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall sålunda förvaltas,
skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egendomsavträdet
ej ägt rum.

14 §.

Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings förrättande,
skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare
vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift
eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt.

15 §.

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock
gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första
stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före
egendomsavträdet ådragits boet.

16 §.

Vad i 1—4 samt 11—15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara
för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å allmänna
arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmyndaren
eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för skada som
kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17 §.

Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada,
svara de en för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan
fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

18 §.

Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej heller
tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 2 §
åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, är han fri från
ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

19 §.

Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom tagas
i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämp -

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

ning. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i delägares skyldighet
att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

22 KAP.

Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

1 §•

Legat av oskifto skall utgivas så snart det kan ske utan men för någon,
vars rätt är beroende av boets utredning.

Företages arvskifte innan legatet utgivits eller egendom, som därför erfordras,
blivit ställd under särskild vård, äro delägarna en för alla och alla
för en ansvariga för förordnandets verkställande såsom om skifte ej ägt
rum. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap.
6 § stadgade grunden.

2 §•

Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är denne pliktig
att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom som är avsedd
för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror att egendomen
ej utgivits till honom, skall han gälda skadan.

3 §.

Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller eljest
äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas
för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under
särskild vård.

4 §.

Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet, avkastningen
tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föranletts
av boutredningen, av honom gäldas innan egendomen utgives.

5 §.

Å legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstagaren, såvitt ej
annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra om
året, sedan fyra månader förflutit från testators död.

6 §•

Vad i detta kapitel är stadgat om legat skall äga motsvarande tillämpning
å ändamålsbestämmelse.

7 §•

Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av
ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, vare sig

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

han äger de! i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomiing eller
universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testamentsexekutör.

Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på förordnande
av länsstyrelsen i det län där verkställigheten huvudsakligen skall ske.

23 KAP.

Om arvskifte
1 §•

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning äga rum mellan efterlevande maken
och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

2 §•

Mot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning
skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren ''fritagits från ansvar
för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej
mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller
delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom
blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör,
må skifte ej företagas, innan denne anmält att utredningen slutförts.

3 §.

Envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock
bör vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott.
Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslår.

4 §•

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna
med vittnen.

5 §.

Då delägare begär det, skall rätten förordna någon att vara skiftesman.
Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen
skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistrering
skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testamentsexekutör
som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman,
såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.

S? Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 saml. 1 avd. Nr B 11

Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

6 §.

Finnes skiftesman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak
skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av någon,
vars rätt är beroende av skiftet, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

7 §•

Innan rätten meddelar beslut som avses i 5 eller 6 §, skola delägarna genom
särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig. Där det
provas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas
att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han samtyckt därtill eller
entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

8 §•

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättningen
kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde som
finnes erforderligt.

Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma om delningen
och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skifteshandlingen
skall ofördröj ligen delgivas envar delägare genom överlämnande
av besannad avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han inom tre
månader efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare; försittes denna
tid, ar ratt till talan förlorad. I mål som nyss är sagt äger rätten inhämta
yttrande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet.

9 §•

Skiftesman äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning
för sina kostnader.

24 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo

1 §•

Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva
samman i oskiftat bo, gäller, i den mån ej annat föranledes av avtalet, om
förvaltningens handhavande och boets företrädande vad i 18 kap. 1 § sägs;
och skall vad i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

2 §.

Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostnad av gemensam hushållning
eller eljest för gemensam räkning, är envar delägare berättigad
att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

Första lagutskottets utlåtande nr B 74 år 1958

3 §.

Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo, är avtalet gällande tills tre månader förflutit sedan det blivit av någon
delägare uppsagt hos de övriga. Samma lag vare, där vid avtal gällande för
bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.

4 §•

Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör delägare
och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit
i avtalet, skall detta, om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upphöra
att gälla tre månader efter uppsägningen.

Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets
eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning som i första
stycket sägs tillkomma den å vars vägnar avtalet slutits.

5 §.

Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig ändring
inträtt i de förhållanden som därvid voro avgörande, eller finnes avtalet
av annan särskild orsak ej böra bestå, må rätten på delägares talan förklara,
att avtalet skall upphöra att gälla.

Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för delägare
som är omyndig eller för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat.

6 §•

Förordnas om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, är
avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande
meddelas på ansökan av delägare.

25 KAP.

Om dödförklaring

1 §•

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit
tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må ansökan
göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i livsfara
då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.

2 §•

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge
eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen, hos rätten i den ort, där
den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol
ej sålunda finnes, hos Stockholms rådhusrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

3 §•

Över ansökningen skall rätten höra den bortovarandes inom riket vistande
make och närmaste fränder, annan som kan antagas senast hava haft underrättelse
om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklagaren
i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.

4 §.

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den bortovarande
avlidit, skall rätten utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse å honom
att senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla
sig hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som
kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröj ligen införas i allmänna
tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i
den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för
uppläsande i kyrkan så snart ske kan.

5 §•

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända, skall rätten, om
sådan tid som i 1 § sägs är förfluten och man ej vet att den bortovarande
avlidit, förklara att han skall anses för död; och skall han antagas hava
avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad
då nyss angiven tid gick till ända, eller i fråga om bortovarande som fyllt
sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången
av den månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall
enligt andra punkten i samma paragraf, å den dag eller, om dagen ej är
känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut
skall angivas vilken dag sålunda är att antaga såsom dödsdag.

6 §•

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, skall, där dödförklaring skett,
tiden räknas från det beslutet vann laga kraft.

7 §•

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, skall envar, som i följd
av dödförklaringen tillträtt egendom, bära den åter. Samma lag vare, där
den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagits såsom
dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, är jämväl
denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden
efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egendomen,
eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft
nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den
ej var gjord å tid som nyss sagts.

Första lagutskottets utlåtande nr B li år 1958

2) Lag

om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna ärvdabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda i
kraft den 1 januari 1959.

Har arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skall äldre lag
fortfarande äga tillämpning. Ändå att arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet,
skall dock nya balken lända till efterrättelse beträffande boutredning
och arvskifte, när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne avlidit
efter ikraftträdandet.

2 §.

Genom nya ärvdabalken upphävas:
lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv;
lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente;
lagen samma dag (nr 107) om arvsavtal;

lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte; och
8 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande av föräldrabalken.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum
som ersatts genom bestämmelse i nya ärvdabalken, skall denna i stället
tillämpas.

4 §•

Har adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet
av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken,
skall beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet
och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag äga tillämpning, ändå att
arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande.

Vad nu stadgats skall ej gälla, om förklaring meddelats enligt punkt 1 i
övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken.

5 §•

Bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken äga tillämpning då föreläggande
som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att arvlåtaren
avlidit dessförinnan.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

3) Lag

om ändring i giftermåls balken

Härigenom förordnas, dels att 12 kap. 3 § och 13 kap. 13 § giftermålsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i
15 kap. samma balk skall såsom 29 § införas ett nytt stadgande av nedan
angiven lydelse och att nuvarande 29 §2 skall betecknas 30 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 KAP.

Till dess bodelning sker, tage efterlevande
maken del i förvaltningen
av den dödes egendom efter vad i
lagen om boutredning och arvskifte
sägs.

§•

Till dess bodelning sker, tage efterlevande
maken del i förvaltningen
av den dödes egendom efter vad
i ärvdabalken sägs.

13 KAP.
13 §.

Vid lotternas------makens

Skall ena------äger anvisa.

lott.

Rätt, varom i första stycket sista
punkten sägs, tillkomme, när make
är död, ej andra arvingar än bröstarvingar;
och njute de sådan rätt
allenast beträffande fastighet, som
maken förvärvat från släkting i rätt
uppstigande led eller sådan släktings
dödsbo.

vants dödsbo.

Om det-------särskilt stadgat.

Rätt, varom i första stycket sista
punkten sägs, tillkomme, när make
är död, ej andra arvingar än bröstarvingar;
och njute de sådan rätt allenast
beträffande fastighet, som maken
förvärvat från någon med vilken
han varit släkt i rätt uppstigande led
eller till vilken han på grund av
adoption stått i motsvarande förhållande
eller ock från sådan anför -

15 KAP.

29 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god
man, varom i 18 kap. föräldrabalken
förmäles.

1 Senaste lydelse av 12 kap. 3 § se SFS 1933: 316 och av 13 kap. 13 § se SFS 1926: 191.

2 Senaste lydelse se SFS 1946: 822.

Första lagutskottets utlåtande nr B år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §. 30 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom
förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24
eller 25 §, skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

Vad i 13 kap. 13 § nya lagen stadgas
för det fall att ena maken är död
skall, om maken avlidit efter nya lagens
ikraftträdande och 13 kap. är
tillämpligt vid bodelning i anledning
av makens död, äga tillämpning, ändå
att äktenskapet ingåtts före ikraftträdandet.

4) Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5, 9 och 12 §§,
7 kap. 5 och 10 §§, 12 kap. 1 §, 14 kap. 2 §, 15 kap. 12 § samt 20 kap. 3, 5—7,
9, 12, 13 och 36 §§ föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att 4 kap. 7 § nämnda balk skall upphöra att gälla, dels ock att
i 4 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad 13 §, av nedan
angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.
2 §.

Är mannen död, och har han varken
försuttit tid till talan enligt 1 §
eller efter barnets födelse erkänt barnet
såsom sitt, må envar, som jämte

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

(Gällande lydelse)

eller näst efter barnet är berättigad
till arv efter honom, väcka sådan talan
inom ett år från det han erhållit
kännedom om barnets födelse och
om mannens död. Har mannen ej
varaktigt sammanbott med barnet,
vare arvinge dock ej förlustig sin talan
förrän ett år förflutit från det att
anspråk, som grundats på att barnet
har äktenskaplig börd, framställts
mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne,
jämte maka, såsom närmaste
arvingar skyldemän som avses i 2
kap. 1 § lagen om arv, äge envar av
dem sådan rätt.

Vill barn som avses i 1 kap. 1 §
vinna förklaring, att det icke har äktenskaplig
börd, äge barnet väcka talan
därom mot mannen eller, om han
är död, hans arvingar. Efterlämnar
mannen, jämte maka, såsom närmaste
arvingar skyldemän som avses
i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan
riktas mot dem, som då talan väckes
äro närmast till arv.

(Föreslagen lydelse)

eller näst efter barnet är berättigad
till arv efter honom, väcka sådan talan
inom ett år från det han erhållit
kännedom om barnets födelse och
om mannens död. Har mannen ej
varaktigt sammanbott med barnet,
vare arvinge dock ej förlustig sin talan
förrän ett år förflutit från det att
anspråk, som grundats på att barnet
har äktenskaplig börd, framställts
mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne,
jämte maka, arvingar som avses
i 3 kap. 1 § ärvdabalken, äge envar
av dem sådan rätt.

§•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 §
vinna förklaring, att det icke har äktenskaplig
börd, äge barnet väcka talan
därom mot mannen eller, om han
är död, hans arvingar. Efterlämnar
mannen, jämte maka, arvingar som
avses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, skall
talan, såvitt dessa angår, riktas mot
dem som då talan väckes äro närmast
till arv.

4 KAP.

Den som är förklarad omyndig må
ej antaga adoptivbarn med mindre
han vill adoptera eget barn utom äktenskap
eller adoptera gemensamt
med myndig make samt förmyndaren
samtycker till adoptionen.

Utan eget samtycke må den som
fyllt tolv år ej adopteras.

§•

Den som är förklarad omyndig må
ej utan förmyndarens samtycke antaga
adoptivbarn.

§•

Utan eget samtycke må den som
fyllt tolv år ej adopteras; dock må,

Första lagutskottets utlåtande nr B år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

utan hinder av att samtycke ej föreligger,
adoption ske av den som är
under sexton år, därest det kan antagas
lända honom till skada att han
tillfrågas.

Den som ej---—---samtycke inhämtas.

Den som är-------förmyndarens samtycke.

7 §■

Barnets rättsliga ställning till föräldrarna
röner ej annan inverkan av
adoptionen än som följer av vad i 6
och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll
eller eljest i lag särskilt stadgas.

9 §•

Adoptivförhållandet varde---

Har adoptivbarnet grovt förgått sig
mot adoptanten eller hans närmaste,
eller för adoptivbarnet ett lastbart
eller brottsligt liv, äge adoptanten
vinna adoptivförhållandets hävande.

för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig
mot adoptanten eller hans närmaste
eller för barnet ett lastbart eller
brottsligt liv, och kan det uppenbarligen
icke fordras att adoptivförhållandet
ändock skall bestå, äge adoptanten
vinna adoptivförhållandets
hävande.

12 §.

Avlider adoptanten, må adoptivförhållandet
efter ansökan av adoptivbarnets
föräldrar eller en av dem hävas,
såframt det påkallas av barnets
bästa.

Varder adoptivbarnet efter adoptantens
död adopterat av annan, skall
det tidigare adoptivförhållandet anses
hävt.

12 §. 13 §•

Häves adoptivförhållandet, upphö- Häves adoptivförhållandet, upphöre
all verkan av adoptionen, såvitt re all verkan av adoptionen såvitt
ej annat särskilt stadgas. angår adoptivbarnets ställning till

Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

adoptanten och dennes skyldemän.
Rätten äge dock, om med hänsyn till
anledningen till hävandet, barnets ålder
och övriga omständigheter särskilda
skäl äro därtill, vid hävandet
bestämma, att adoptanten skall bidraga
till adoptivbarnets underhåll.

I förhållande till adoptivbarnets
skyldemän medför hävandet i fall
som avses i 10 § ej någon ändring
med avseende å underhållsskyldighet
eller rätt till arv; i fall som avses
i 8, 9 och 12 §§ äge rätten, efter vad
med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt, bestämma, huruvida
adoptionens verkan i sagda hänseenden
skall bestå. Är barnet underårigt,
tillkomme vårdnaden och förmynderskapet
den som rätten utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas i
5 kap.

7 KAP.

5 §•

Adoptant och--------makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga Med adoptionen upphör underatt
bidraga till dess underhåll, där hållsskyldigheten mellan föräldrarna
ej adoptanten samt, om han är gift, och barnet. Om den som är gift adophans
make bliva ur stånd att full- terar sin makes barn, skall dock ungöra
sin underhållsskyldighet. derhållsskyldigheten mellan maken

och barnet bestå.

10 §.

Fader till-------efter nedkomsten.

Dör fadern--------efter dödsfallet.

Vad i första och andra styckena
sägs om fadern skall, där barnet födes
dött eller havandeskapet avbrutits,
i den mån det finnes skäligt gälla
den som haft samlag med modern
å tid då barnet kan vara avlat, om det

Första lagutskottets utlåtande nr B H år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad i 7 § första stycket, andra
stycket första punkten samt tredje
stycket ävensom 8 § är stadgat om
avtal eller dom rörande underhåll till
barn utom äktenskap skall äga motsvarande
tillämpning med avseende
å underhåll, som enligt vad i första
och andra stycket av förevarande
paragraf sägs tillkommer modern.

ej framstår såsom osannolikt att han
är barnets fader.

12 KAP.

1 §•

Förmynderskap för underårig
skall inskrivas, då fader, efter vilken
den underårige är arvsberättigad, eller
moder avlider, eller då dessför-^
innan egendom, som skall stå under
förmyndarens förvaltning, annorledes
än genom upptagande av lån tillfaller
den underårige eller någon rättens
åtgärd vidtages i fråga som rör
förmynderskapet.

Förmynderskap för underårig
skall inskrivas, då fader, efter vilken
den underårige är arvsberättigad, eller
moder eller, om den underårige
är adopterad, adoptant avlider eller
då dessförinnan egendom, som skall
stå under förmyndarens förvaltning,
annorledes än genom upptagande av
lån tillfaller den underårige eller någon
rättens åtgärd vidtages i fråga
som rör förmynderskapet.

Inskrivningen skall--— Stockholms rådhusrätt.

14 KAP.
2 §•

Förmyndare, som-------

Mot borgenär i dödsboet eller annan,
vars rätt är beroende av utredningen,
står förmyndaren, såvitt angår
skada genom hans åtgärd eller
försummelse, i ansvar efter vad i lagen
om boutredning och arvskifte
stadgas.

— omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller annan,
vars rätt är beroende av utredningen,
står förmyndaren, såvitt angår
skada genom hans åtgärd eller
försummelse, i ansvar efter vad i
ärvdabalken stadgas.

Första lagutskottets utlåtande nr B li år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 KAP.
12 §.

Förvärvar omyndig-----

Äger omyndig att av dödsbo utfå
värdehandling eller penningar på
grund av giftorätt, arv eller testamente
eller såsom underhåll enligt
lagen om arv, vare boutredningsman
eller testamentsexekutör pliktig att,
såframt ej värdet är ringa eller överförmyndaren
eljest medgiver undantag,
nedsätta värdehandlingen eller
inbetala medlen hos bank enligt vad
i första stycket stadgas. Vad nu sagts
om skyldighet att inbetala penningmedel
hos bank skall ock gälla, där
någon, som här i riket driver försäkringsrörelse,
skall utgiva försäkringsbelopp,
som tillkommer omyndig,
och fråga ej är om pension eller
livränta eller om försäkringsbelopp,
som den omyndige äger att själv förvalta.
I andra fall äge överförmyndaren
genom meddelande till den som
skall utgiva värdehandling eller penningar
förordna, att nedsättning eller
inbetalning skall ske hos bank.

Den som-------förmv

--särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå
värdehandling eller penningar på
grund av giftorätt, arv eller testamente
eller såsom underhåll enligt 8
kap. ärvdabalken, vare boutredningsman
eller testamentsexekutör pliktig
att, såframt ej värdet är ringa eller
överförmyndaren eljest medgiver undantag,
nedsätta värdehandlingen eller
inbetala medlen hos bank enligt
vad i första stycket stadgas. Vad nu
sagts om skyldighet att inbetala penningmedel
hos bank skall ock gälla,
där någon, som här i riket driver försäkringsrörelse,
skall utgiva försäkringsbelopp,
som tillkommer omyndig,
och fråga ej är om pension eller
livränta eller om försäkringsbelopp,
som den omyndige äger att själv förvalta.
I andra fall äge överförmyndaren
genom meddelande till den som
skall utgiva värdehandling eller penningar
förordna, att nedsättning eller
inbetalning skall ske hos bank.
daren därom.

20 KAP.
3 §.

Talan rörande faderskapet till barn
utom äktenskap eller om barnets
egenskap av trolovningsbarn må väckas
vid rätten i den ort, där mannen
har sitt hemvist eller lägersmålet
skett. Är han död, må talan väckas
vid den rätt, som har att upptaga tvist
om arv efter honom.

Första lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Laga domstol i ärende om anta- Laga domstol i ärende om antagande
av adoptivbarn eller adoptiv- gande av adoptivbarn vare rätten i
förhållandes hävande vare rätten i den ort, där adoptanten har sitt hemden
ort, där adoptanten har sitt hem- vist.
vist.

Ärende om adoptivförhållandes hävande
upptages av rätten i den ort,
där adoptanten eller, om han är död,
adoptivbarnet har sitt hemvist.

6 §•

I ärende om antagande av adoptivbarn
skall rätten söka inhämta upplysning
huruvida vederlag eller bidrag
till barnets underhåll är givet
eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton
år, skall yttrande inhämtas såväl
från barnavårdsnämnden i den församling,
där adoptanten är kyrkobokförd,
som ock, där barnavårdsman
förordnats för barnet, från den
barnavårdsnämnd som har att utöva
tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet
och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling, där föräldrarna
eller den av dem som har
vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

I ärende om antagande av adoptivbarn
skall rätten söka inhämta upplysningar
om barnet och adoptanten
ävensom huruvida vederlag eller bidrag
till barnets underhåll är givet
eller utfäst. Har barnet ej fyllt aderton
år, skall yttrande inhämtas såväl
från barnavårdsnämnden i den församling,
där adoptanten är kyrkobokförd,
som ock, där barnavårdsman
förordnats för barnet, från den
barnavårdsnämnd, som har att utöva
tillsyn å barnavårdsmannens verksamhet,
och eljest från barnavårdsnämnden
i den församling, där föräldrarna
eller den av dem som har
vårdnaden om barnet är kyrkobok -

förd.

Fader eller —---—---han höras.

I fall, varom i 5 kap. 12 § andra
stycket sägs, lämne rätten arvingar
efter den avlidne adoptanten som avses
i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig.

7 §•

Är adoptivbarn---—---andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes I ärende om adoptivförhållandes
hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § hävande jämlikt 4 kap. 8, 9 eller 12 §
lämne rätten alla dem tillfälle att lämne rätten alla dem tillfälle att
yttra sig, vilkas samtycke eller hö- yttra sig, vilkas samtycke eller hö -

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

(Gällande lydelse)

rande vore för adoption erforderligt,
så ock, där adoptanten är förklarad
omyndig, hans förmyndare. Är adoptivbarnet
omyndigt och är ej annan
än adoptanten förmyndare, eller vistas
den, mot vilken ansökningen är
riktad, å okänd ort, skall hans rätt
bevakas av god man, varom i 18 kap.
förmäles.

(Föreslagen lydelse)

rande vore för adoption erforderligt,
så ock, där adoptanten är förklarad
omyndig, hans förmyndare eller, om
han är död, arvingar efter honom
som avses i 2 kap. 3 §. Är adoptivbarnet
omyndigt och är ej annan än
adoptanten förmyndare, skall barnets
rätt bevakas av god man, varom
i 18 kap. förmäles.

9 §.

Fråga rörande--------sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Vill käranden
i mål om underhåll till barn
utom äktenskap hellre stämma till
rätten i den ort, där lägersmålet
skett, vare det tillåtet. Har den som
var underhållsskyldig gentemot barn
avlidit, upptages talan om underhåll
till barnet av den rätt, där dödsboet
svarar. Angående talan om underhåll
enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn
utom äktenskap skall vad angående
talan om underhåll till barnet är
stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i-------med äktenskapsmål.

Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Väckes sådan
fråga i mål rörande faderskapet
till barn utom äktenskap, gälle vad i
3 § stadgas. Angående talan om underhåll
enligt 7 kap. 10 § åt modern
till barn utom äktenskap skall vad
angående talan om underhåll till
barnet är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

12 §.

I mål angående underhåll äge rätten
att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna därom
efter vad som finnes skäligt.
Skyldighet att utgiva bidrag må dock
ej åläggas någon, med mindre sannolika
skäl föreligga att han är bidragsskyldig.

I fråga

I mål angående underhåll äge rätten
att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom eller beslut föreligger
förordna därom efter vad som finnes
skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag
må dock ej åläggas någon, med
mindre sannolika skäl föreligga att
han är bidragsskyldig.

motsvarande tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Har mannen, efter det han på
grund av förordnande som avses i
12 § betalat underhållsbidrag till
barn utom äktenskap eller barnets
moder, genom laga kraft ägande
dom funnits icke vara underhållsskyldig,
må han dock ej av den som mottagit
underhållsbidraget söka åter
vad han utgivit men äge av allmänna
medel återbekomma guldna bidragsbelopp
jämte ränta efter sex för
hundra om året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma
under prövning, inom ett år från
det domen vunnit laga kraft göras
hos länsstyrelsen i det län, där målet
avgjordes av underrätt.

Har rätten, efter det mannen på
grund av förordnande som avses i
12 § betalat underhållsbidrag till
barn utom äktenskap eller barnets
moder, genom dom eller beslut som
vunnit laga kraft skilt saken från sig
utan att mannen funnits vara underhållsskyldig,
äge han dock ej av den
som mottagit underhållsbidraget söka
åter vad han utgivit men må berättigas
att av allmänna medel återbekomma
guldna bidragsbelopp jämte
ränta efter sex för hundra om
året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att komma
under prövning, inom ett år från
det domen eller beslutet vunnit laga
kraft göras hos länsstyrelsen i det
län, där målet handlades av underrätt.

Vad av-------ägde rum.

Talan mot — —-----ämbetsverks beslut.

36 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god
man, varom i 18 kap. förmäles.

Vad i-------denna balk.

Då fråga-------eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959; och skall med avseende
därå iakttagas:

1. Där adoption ägt rum enligt
äldre lag, äge adoptanten sist inom
fem år från nya lagens ikraftträdande
hos rätten göra ansökan om förklaring,
att å adoplivförhållandet
skall tillämpas vad som är stadgat

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

för det fall att adoption ägt rum enligt
nya lagen.

Med avseende å ansökan som nu
sagts skola bestämmelserna om antagande
av adoptivbarn äga motsvarande
tillämpning. Kan det antagas
att vid adoptionen var förutsatt att
adoptivbarnets föräldrar icke skulle
hava kännedom om vem som adopterade
barnet, vare dock ej erforderligt
att föräldrarna höras.

2. Har förklaring varom under
punkt 1 sägs ej meddelats, skall beträffande
adoptivförhållande som där
avses vad i 7 kap. 5 § i dess äldre
lydelse är stadgat alltjämt äga tilllämpning,
såvitt angår underhåll enligt
1 § samma kapitel.

3. Har adoptanten avlidit före nya
lagens ikraftträdande eller adoptivförhållandet
hävts genom beslut som
meddelats före ikraftträdandet, skall
i stället för bestämmelserna i 4 kap.
12 § första stycket och 13 § nya lagen
tillämpas vad som gällt enligt
äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap. 12 §
andra stycket nya lagen äge ej tilllämpning,
där adoptivbarn efter
adoptantens död adopterats av annan
och sistnämnda adoption skett
före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 20 kap. 13 §
i dess nya lydelse skola ej äga tilllämpning,
där rättens dom eller beslut
vunnit laga kraft före ikraftträdandet.

Första lagutskottets utlåtande nr B It år 1958

5) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 12 och 13 §§, 20 kap. 13 §, 21 kap. 1 §
samt 36 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

De som med varandra äro eller varit
gifta eller äro trolovade eller äro
i rätt upp- och nedstigande släktskap
eller svågerlag eller äro syskon eller
äro i det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon,
eller som stå i adoptivförhållande
till varandra, må ej samtidigt sitta
som domare i rätten.

§•

De som med varandra äro eller varit
gifta eller äro trolovade eller äro
i rätt upp- och nedstigande släktskap
eller svågerlag eller äro syskon eller
äro i det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon,
eller som på grund av adoption stå i
motsvarande förhållande till varandra,
må ej samtidigt sitta som domare
i rätten.

Domare vare-------

2. om han med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag eller är syskon eller är
i den släktskap, att den ene är avkomling
till den andres syskon eller
att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag,
att den ene är eller varit gift
med den andres syskon eller syskons
avkomling eller med någon, från vilkens
syskon den andre härstämmar,
eller om han står i adoptivförhållande
till part;

eller skada;

2. om han med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag eller är syskon eller är
i den släktskap, att den ene är avkomling
till den andres syskon eller
att de äro syskonbarn, eller i det svågerlag,
att den ene är eller varit gift
med den andres syskon eller syskons
avkomling eller med någon, från vilkens
syskon den andre härstammar,
eller om han på grund av adoption
står i motsvarande förhållande till
part;
i målet.

3. om han

1 Senaste lydelse se beträffande 4 kap. !3 § SFS 1947:616.
r 4 Ililxang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 1 avd. Nr B 11

Första lagutskottets utlåtande nr B It år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 KAP.

Har någon genom brott blivit dödad,
äge hans efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon
eller den som stått i adoptivfanhållande
till honom samma rätt som
målsägande att angiva brottet eller
tala därå.

Avlider eljest--------i

§•

Har någon genom brott blivit dödad,
äge hans efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon
eller den som på grund av adoption
stod i motsvarande förhållande
till honom samma rätt som målsägande
att angiva brottet eller tala
därå.

tala brottet.

21 KAP.
1 §•

Den misstänkte--------

Har den misstänkte avlidit, äge
hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon eller den
som stått i adoptivförhållande till
honom föra talan mot dom, såvitt genom
denna fastställts, att den misstänkte
förövat gärningen.

- den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, äge
hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon eller den
som på grund av adoption stod i
motsvarande förhållande till honom
föra talan mot dom, såvitt genom
denna fastställts, att den misstänkte
förövat gärningen.

36 KAP.

Den som med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag eller är syskon eller är
i det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon, eller
som står i adoptivförhållande till

§•

Den som med part är eller varit
gift eller är trolovad eller är i rätt
upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag eller är syskon eller är i
det svågerlag, att den ene är eller
varit gift med den andres syskon, eller
som på grund av adoption står i

Öl

Första lagutskottets utlåtande nr B ti år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

part vare ej skyldig att avlägga vitt- motsvarande förhållande till part
nesmål. vare ej skyldig att avlägga vittnes mål.

Står någon----— — — att vittna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

6) Lag

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

I mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äktenskap
äger rätten, där det yrkas av part eller eljest finnes erforderligt, förordna
att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper,
som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum med avseende å
modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, mannen
i äktenskapet och, i mål om faderskapet till barn utom äktenskap, man
mot vilken talan föres. Förekommer anledning till antagande, att annan
haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, må förordnande
om undersökning avse jämväl honom.

Rätten äger ock, där det för utredningens fullständigande finnes erforderligt,
förordna att undersökningen skall omfatta syskon till barnet eller föräldrar
till annan som avses med förordnande enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som
förordnandet skulle avse.

2 §•

Rätten äger vid vite förelägga den som avses med förordnande enligt 1 §
att med intyg av behörig sakkunnig visa, att för blodundersökning erforderligt
blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt
aderton år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

3 §•

Den som, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande, inställer
sig för undersökning som avses i denna lag är, om han ej själv är part

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 195S

i målet, berättigad till ersättning och förskott efter enahanda grunder och i
samma ordning som stadgas beträffande vittnes inställelse vid rätten.

Om parts kostnad gäller vad om rättegångskostnad är föreskrivet. Angående
ersättning av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång är särskilt
stadgat.

4 §•

Har rätten förordnat om undersökning enligt denna lag, skall gottgörelse
som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för tagande
av blodprov samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten
bestämd skälig ersättning för annan undersökning utgå av allmänna medel
i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till
vittnen.

5 §.

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till
sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärftliga
egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen därtill
förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Genom lagen upphäves lagen
den 10 juni 1949 (nr 385) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Har rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersökning
eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, skall
beträffande förordnandet äldre lag äga tillämpning. Där någon före ikraftträdandet
blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning, skall ock
äldre lag gälla om ersättning och förskott i anledning av undersökningen.

7) Lag

angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919
(nr 367) om fri rättegång

Härigenom för ordnas, att 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri
rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Part, som------ — — talan utgått.

Av allmänna--—----för en.

När i mål om äktenskaplig börd När i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äk- eller faderskapet till barn utom äk 1

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1919: 3S6, av 4 § se SFS 19Ö8: 76 och av 6 § se SFS 1917:633.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

(Gällande lijdelse)

tenskap blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper äger rum på begäran av
part, som åtnjuter fri rättegång, skall
stämpel ej åsättas utlåtande över undersökningen.
Gottgörelse, som i statens
eller kommuns tjänst anställd
läkare äger betinga sig för åtgärd i
och för undersökningen, skall utgå
av allmänna medel. Har rätten förordnat
om undersökning av någon,
skall ersättning och förskott, som må
tillkomma honom, utgå efter enahanda
grunder och i samma ordning,
som stadgas angående ersättning och
förskott av allmänna medel till vittnen.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Har part — -------meddelas honom.

Om synnerliga------— — vid domstolen.

Vad i första och andra styckena år
stadgat om ersättning och förskott
för inställelse vid domstol skall äga
motsvarande tillämpning då part,
som åtnjuter fri rättegång, i mål om
äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap inställer sig
för blodundersökning eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper.

Har part--—----för utgifterna.

Part, som åtnjuter fri rättegång,
må ej i målet förpliktas gottgöra
statsverket ersättning till offentlig
försvarare, tolk eller stenograf, eller
kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken
av allmänna medel utgått
för bevisning varom rätten självmant
föranstaltat.

§•

Part, som åtnjuter fri rättegång,
må ej i målet förpliktas gottgöra
statsverket ersättning till offentlig
försvarare, tolk eller stenograf, ej
heller ersättning som utgått enligt 4 §
lagen angående blodundersökning
m. in. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äk -

Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tenskap. Samma lag vare beträffande
kostnad som enligt föreskrift i
rättegångsbalken eller 3 § första stycket
nämnda lag av allmänna medel
utgått för bevisning varom rätten
självmant föranstaltat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

Har rätten innan nya lagen trätt i
kraft meddelat förordnande om blodundersökning
eller annan undersökning
rörande ärftliga egenskaper eller
har någon före ikraftträdandet
blivit av part anmodad att undergå
sådan undersökning, skall äldre lag
alltjämt äga tillämpning.

I propositionen hänvisas till vad som upptagits i den till årets A-riksdag
avlämnade propositionen nr 144, vilken icke hann upptagas till slutlig behandling
av riksdagen före dess upplösning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslaget utgör det sista och avslutande ledet i det arbete med revision av
ärvdabalken i 1734 års lag som försiggått under de senaste årtiondena. Den
första delen av arbetet fullbordades då balkens samtliga bestämmelser åren
1917—1933 ersattes med ett flertal moderna lagar. När år 1949 en del av
dessa lagar sammanfogades till en föräldrabalk, förutsattes att återstoden
av lagarna skulle bilda en ärvdabalk. Det nu framlagda förslaget till ärvdabalk
motsvarar gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt
om boutredning och arvskifte (se propositionen nr 144 till årets förra riksdag).

Förutom de ändringar som är betingade av den föreslagna systematiseringen
jämte andra formella omarbetningar innehåller förslaget vissa sakliga
nyheter, främst i fråga om adoptivbarns allmänna rättsställning. Enligt
förslaget skall sålunda adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas
som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap. Däremot skall
arvsrätt ej äga rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena sidan
samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan. I samband härmed

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

föreslås vissa ändringar i föräldrabalkens regler om antagande av adoptivbarn
och hävande av adoptivförhållande. Vidare skall enligt förslaget underhållsskyldigheten
mellan adoptivbarnets naturliga föräldrar och adoptivbarnet
upphöra med adoptionen.

Bland övriga ändringar kan nämnas att bestämmelserna om bevakning
och klander av testamente samt preskription av rätt att taga arv eller testamente
i vissa avseenden fått ny utformning.

Utöver den nya ärvdabalken föreslås i propositionen bl. a. ny lagstiftning
angående blodundersökning m. m., som vidgar möjligheterna att förordna
om blodundersökning och annan antropologisk undersökning i faderskapsmål.

Under förarbetena till den nya lagstiftningen har jämväl ändrade regler
beträffande utomäktenskapliga barns arvsrätt övervägts. Propositionen upptager
dock ej något förslag i detta avseende. Det har ansetts att frågan bör
anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning om stärkande av efterlevande
makes ställning i andra makens dödsbo.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1959.

1. Inledning

År 1946 avgav ärvdabalkssakkunniga förslag till föräldrabalk. Därvid
förutsattes att återstoden av de lagar, vilkas sammanförande till en eller
flera större enheter anförtrotts de sakkunniga, skulle bilda en ärvdabalk.
Sedan lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget antagits
vid 1949 års riksdag, har nu de sakkunniga den 15 februari 1954 avgivit
betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954:6). Detta förslag utgör
en kodifikation av gällande lagar om arv, testamente, arvsavtal samt boutredning
och arvskifte. Till saklig nyprövning har upptagits vissa särskilda
spörsmål, däribland frågorna om utomäktenskapligt barns arvsrätt och om
arvsrätten vid adoptivförhållande. I samband med övervägandet av dessa
frågor bar jämväl reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap samt om adoptivbarns rättsställning i övrigt upptagits till omprövning.

Vid fullgörande av sitt uppdrag i förevarande del bar ärvdabalkssakkunniga
utgjorts av riksmarskalken Birger Ekeberg, ordförande, justitierådet
Gösta Walin och, enligt förordnande den 29 juli 1949, hovrättsrådet Hugo
Henkow. De sakkunniga har samrått med f. d. inspektören i Stockholms
barnavårdsnämnd, numera direktören i allmänna barnhuset fröken Ragnhild
Berglind, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy Eriksson,
andre vice talmannen i riksdagens första kammare, lantbrukaren V. G.
Lodenius, f. d. direktören i Stockholms stads rättshjälpsanstalt E. G. Swartling
och direktören i svenska socialvårdsförbundet E. C. A. Wahlberg, vilka

56 Första lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958

den 29 juli 1949 utsetts för alt på kallelse av ärvdabalkssakkunnigas ordförande
deltaga i överläggningar med de sakkunniga.

Yttranden över ärvdabalkssakkunnigas förslag har infordrats av justitiekansler^
rikets hovrätter, 1951 års rättegångskommitté (endast beträffande
processen i faderskapsmål), socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska
centralbyrån, statskontoret, statens institut för rasbiologi, statens rättskemiska
laboratorium, kammaradvokatfiskalsäinbetet, överståtliållarämbetet,
länsstyrelserna i Norrbottens, Östergötlands, Södermanlands, Hallands, Kronobergs,
Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, domkapitlen i Uppsala
ärkestift samt Härnösands, Linköpings och Visby stift, medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund, medicinska högskolan i Göteborg, karolinska
institutets lärarkollegium ävensom av barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Linköping, Norrköping, Halmstad, Luleå, Vårfruberga
kommun i Södermanlands län samt Hälleberga och Annerstads kommuner
i Kronobergs län.

Yttranden över förslaget har därjämte efter remiss avgivits av föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
svenska bankföreningen, svenska socialvårdsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-förbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, yrkeskvinnors samarbetsförbund,
högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska landsbygdens kvinnoförbund,
som likaledes beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, har icke låtit sig
avhöra.

2. Förslagets allmänna innebörd

De sakkunniga

Ärvdabalken i 1734 ars lag innehöll tjugutre kapitel med bestämmelser
om arv, boutredning, arvskifte, testamente och förmynderskap. Samtliga
bestämmelser blev efterhand upphävda och ersatta med ett flertal under
åren 1917 1933 utfärdade lagar. Avsikten var att dessa sedermera skulle

sammanfogas till en eller flera större enheter. Detta kodifieringsarbete påböljades
ar 1941, då ärvdabalkssakkunniga tillkallades för ändamålet.

På grundval av ett av de sakkunniga framlagt förslag antogs vid 1949 års
riksdag (prop. nr 93, första lagutskottets utlåtande nr 34 samt riksdagens
skrivelse nr 325) en föräldrabalk med bestämmelser som motsvarade
då gällande lagar om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om barn
utom äktenskap, om adoption, om makes underhållsskyldighet mot andra
makens barn samt om förmynderskap.

Genom de sakkunnigas nu föreliggande betänkande har gällande regler
om arv, testamente, boutredning och arvskifte sammanställts till en ärvda
b a 1 k. Denna har, liksom föräldrabalken, ansetts icke böra innehålla
bestämmelser rörande internationella rättsförhållanden. Icke heller har det

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958 57

funnits lämpligt att däri upptaga vad som stadgats i lagen om allmänna
arvsfonden.

De särskilda bestämmelserna i den föreslagna ärvdabalken, vilken sålunda
motsvarar lagarna om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning
och arvskifte, har upptagits i den ordning vari lagarna nu angivits och
inom varje ämnesgrupp efter nuvarande kapitelindelning. Endast i ett avseende
har avvikelse härifrån ansetts erforderlig. Bestämmelserna om förverkande
av rätt till arv i 10 kap. arvslagen och om preskription av rätt till arv
i 9 kap. samma lag har funnits kunna med fördel föras samman med motsvarande
regler i testamentslagen, nämligen 6 kap. om förverkande av rätt
att taga testamente och 8 kap. om preskription. Sålunda tillkomna gemensamma
kapitel om förverkande och preskription har placerats närmast efter
testamentsreglerna i övrigt. Återstående bestämmelser i 10 kap. arvslagen,
vilka innehåller allmänna stadganden om rätt att taga arv, utgör en
viss motsvarighet till 1 kap. testamentslagen och 1 kap. boutredningslagen
och har därför fått bilda ett inledande kapitel bland reglerna om arv.

I den föreslagna ärvdabalken handlar sålunda 1—8 kap. om arv, 9—14
kap. om testamente, 15 och 16 kap. om förverkande och preskription av rätt
att taga arv eller testamente, 17 kap. om arvsavtal samt 18—25 kap. om
boutredning och arvskifte.

I anslutning till ärvdabalksförslaget har de sakkunniga upprättat förslag
till lag om ändring i föräldrabalken. Med hänsyn till den sakliga
omprövning av de nuvarande arvsreglerna som skett i vissa hänseenden,
har det nämligen befunnits nödvändigt att till nytt övervägande upptaga
jämväl vissa bestämmelser i föräldrabalken. Sålunda är frågan huruvida
barn utom äktenskap kan tillerkännas vidgad arvsrätt efter fader och
fädernefränder i första hand beroende på möjligheten att med erforderlig
säkerhet fastställa faderskapet till sådant barn, och i sammanhang med
ändrade regler om arvsrätten vid adoptivförhållande bör tillses att adoptionsinstitutet
i dess helhet vinner en efter nutida förhållanden bättre anpassad
utformning.

Beträffande de viktigaste av de sakliga ändringar i förhållande
till gällande rätt som föreslagits har de sakkunniga översiktligt anfört: -

Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

Enligt gällande bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap skall den man, som haft samlag med modern å tid då barnet
kan vara avlat, anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet
avlats vid samlaget. En legal presumtion gäller således beträffande den av
modern uppgivne man som kan styrkas ha haft könsförbindelse med henne
under konceptionstiden. År hans faderskap ej osannolikt, presumeras han
vara fader, oavsett om modern haft samlag även med någon annan. Till följd
härav måste det stundom inträffa att det rättsligen fastställda faderskapet
icke överensstämmer med det biologiska.

Från olika synpunkter är det angeläget att det verkliga faderskapet blir

Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958

fastställt med största möjliga säkerhet. Alltjämt saknas emellertid förutsättningar
för att ett barns härstamning normalt skall kunna fastslås med
den bevisstyrka som eljest kräves för att ett sakförhållande skall anses ådagalagt,
och en presumtionsregel av ovan angivna slag kan därför icke undvaras.
De senaste årens forskningar, främst på blodprovets område, ha emellertid
avsevärt ökat möjligheterna att vid prövningen av hithörande frågor
nå säkrare resultat. När det blivit utrett att modern under konceptionstiden
haft samlag med två eller flera män, vilkas faderskap i och för sig icke är
osannolikt, föreligga ofta omständigheter som mer eller mindre starkt tala
för att en viss av dem är barnets fader. På grundval av blodprovsresultatet,
tiden för de olika samlagen och övriga omständigheter bör domstolen söka
utvälja den man som med större sannolikhet än den eller de övriga kan
anses ha avlat barnet samt förklara honom vara fader. När påtaglig övervikt
i sannolikhetshänseende icke kan konstateras för någon av männen, bör talan
om faderskapets fastställande ogillas. Till underhållet av barn, för vilket
faderskapet ej fastställts, bör liksom enligt gällande lag bidrag utgå av allmänna
medel.

Det tilläggsstadgande, som de sakkunniga i enlighet härmed föreslå till
nuvarande regel om faderskapets fastställande, nödvändiggör ändring också
i fråga om det processuella förfarandet. För närvarande gäller att talan
om faderskapets fastställande skall väckas mot mannen. Detta stadgande
kan bibehållas. Då det är ovisst vem av två eller flera som är fader, måste
emellertid talan i ett sammanhang föras mot dem alla, om domstolen skall
kunna göra nyss berörda sannolikhetsbedömning. De sakkunniga föreslå
därför att talan om faderskapets fastställande skall kunna väckas mot två
eller flera samtidigt. Med tanke på att modern icke alltid har intresse av
att instämma mer än en man innefattar förslaget dessutom befogenhet för
rätten att, då det finnes påkallat för utredningen, förelägga barnets ställföreträdare
att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i
målet.

De nya reglerna skola enligt förslaget tillämpas även i mål som redan äro
anhängiga vid ikraftträdandet. De olägenheter, som i vissa fall kunna följa
härav, uppvägas enligt de sakkunnigas mening av det bättre resultat vartill
reglerna torde leda.

Utomäktenskapligt barns arvsrätt

I förhållande till moder och mödernefränder har barn utom äktenskap
samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap. För närvarande taga
däremot utomäktenskapligt barn och dess fader arv efter varandra endast
om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring.
Arvsrätt mellan barnet och fädernefränderna förekommer icke.

Principiella betänkligheter mot att i arvsrättsligt hänseende helt likställa
de utomäktenskapliga barnen med barn i äktenskap föreligga ej enligt
de sakkunnigas mening. Visserligen anses blodsbandet icke enbart utan
endast i förening med den därmed förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten
utgöra arvsrättens grund, men vid så nära släktskap som mellan
fader och barn kan avgörande vikt icke tillmätas det förhållandet att vid
utomäktenskaplig börd samhörigheten i allmänhet är ganska ringa.

Då frågan om vidgad arvsrätt mellan barn utom äktenskap och dess
fader och fädernefränder tidigare varit föremål för övervägande, har mot
utvidgningen framför allt anförts ovissheten om faderskapet. Med de nya
regler om fastställande av faderskapet, som i korthet berörts under föregående
avsnitt, torde emellertid det verkliga faderskapet kunna fastslås

Första lagutskottets utlåtande nr B It år 1958

med avsevärt större säkerhet än förut. Om dessa regler genomföras, bör
därför ej längre hinder i detta hänseende anses möta.

För den händelse fadern till ett utomäktenskapligt barn gift sig med annan
än barnets moder, kan givetvis barnets arvsrätt efter fadern ha ogynnsamma
verkningar för den familj, som denne efterlämnar vid sin död, och
då i dylikt fall kvarlåtenskapen vanligen utgör resultat av makarnas och
stundom även deras barns gemensamma arbetsinsatser och besparingar,
kan det utomäktenskapliga barnets rätt till del däri te sig stötande. När
fråga är om ett mindre bo, äger emellertid efterlevande makan i allmänhet
jämlikt 13 kap. 12 g giftermålsbalken taga hela boet. Nämnda lagrum är för
närvarande icke i sin helhet tillämpligt, om den döde efterlämnat barn utom
äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.
Men för att tillgodose intresset av att sammanhålla ringare bon föreslå
de sakkunniga alt denna begränsning i lagrummets tillämplighet skall
upphävas. Vidare må framhållas att barn, vars uppfostran icke är avslutad,
äger få underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt de hittills i 8 kap.
lagen om arv upptagna bestämmelserna. Härigenom kunna underåriga barn
i äktenskapet säkerställas med avseende å uppehälle och utbildning, i varje
fall framför självförsörjande medarvingar. Slutligen kan också erinras om
möjligheten att upprätta testamente. Om arvsrätten för barn utom äktenskap
ej skall bli illusorisk, måste visserligen sådant barn erhålla laglottsrätt
lika med barn i äktenskap. Visst utrymme för dispositioner till förmån
för den efterlämnade familjen föreligger dock, vilket måste anses Aara av
betydelse exempelvis då hustrun i boet infört egendom till stort värde utan
att äktenskapsförord blivit upprättat.

På grund av det sålunda anförda och vad som närmare utvecklas vid 2
kap. i förslaget till ärvdabalk föreslå de sakkunniga att barn utom äktenskap
skola erhålla samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap.

Enligt vanliga principer skall ny lagstiftning på arvsrättens område äga
tillämpning i samtliga fall då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet. När
fråga är om utomäktenskapligt barn, som är trolovningsbarn eller beträffande
vilket fadern avgivit arvsrättsförklaring, har, om fadern levde vid
ikraftträdandet, något binder icke ansetts möta att låta en sådan regel gälla.
Vad åter angår barn utom äktenskap i andra fall ha de sakkunniga funnit erforderligt
att föreslå en särskild övergångsbestämmelse, innebärande att om
sådant barn är fött innan nya ärvdabalken trätt i kraft, äldre lag fortfarande
skall tillämpas, ändå att arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet.

Adoptivbarns allmänna rättsställning

Genom adoption grundas mellan adoptanten och adoptivbarnet ett rättsförhållande
av väsentligen samma innehåll som förhållandet mellan föräldrar
och barn. Något familjeriittsligt förhållande mellan adoptanten och
adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt medför
adoptionen däremot i princip icke. Vid sidan av adoptivförhållandet
fortbcstår i vissa hänseenden rättsförhållandet mellan barnet och dess släkt.

Oaktat adoptivbarnet sålunda för närvarande bar rättslig anknytning
även till sin släkt, är barnets förbindelse med denna i verkligheten ofta bruten.
I stor utsträckning förekommer nämligen s. k. inblankoadoption av
spädbarn. Detta i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar
genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämna samtycke till adoption
utan alt känna till adoptantens namn och bostadsort. Någon kontakt mellan
barnet och dess släkt ifrågakommer därför vid sådan adoption i allmänhet
icke, i varje fall ej förrän adoptanten funnit den lämpliga tidpunkten
vara inne att underrätta barnet om dess egenskap av adoptivbarn.

Första lagutskottets utlåtande nr B Ib år 1958

De sakkunniga förutsätta att inblankoförfarandet även i fortsättningen
skall kunna användas vid sidan av adoption efter direkta förhandlingar
mellan barnets föräldrar och den blivande adoptanten. Med tanke främst på
denna allt vanligare form av adoption har det emellertid funnits nödvändigt
att vidtaga vissa principiella ändringar i adoptivbarnets rättsställning.
Om adoptionen innebär att den faktiska förbindelsen mellan barnet och
dess släkt avskäres, bör icke heller något rättsligt band dem emellan kvarstå.
I motsats till vad hittills gällt föreslås därför alt adoptivbarnet och
dess föräldrar icke skola vara underhållsskyldiga mot varandra. Likaledes
med ändring av gällande rätt stadgar förslaget därjämte att barnet och dess
släkt skola taga arv efter varandra endast då förbehåll därom gjorts vid
adoptionen. Särskilt när barnets rättsliga samband med dess släkt avbrytes
är det emellertid angeläget att barnet fastare införlivas med adoptantens
miljö. En av förutsättningarna härför är att barnet även i förhållande till
adoptantens släkt får samma ställning som ett adoptantens eget barn. Barnet
föreslås därför skola vara arvsrättsligt bundet icke blott såsom hittills
till adoptanten utan även till dennes släkt.

Den sålunda antydda omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning
innebär i stort sett att adoptivbarnet kommer att stå i familjerättsligt förhållande
till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som ett adoplantens
eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess
släkt principiellt avskäres.

Arvsrätten vid adoptivförhållande

Adoptivbarnet och dess avkomlingar äga för närvarande rätt att taga arv
efter adoptanten. Vid adoptivbarnets död åter äro adoptanten och hans avkomlingar
i allmänhet berättigade att ärva endast så stor del av kvarlåtenskapen
som i värde motsvarar vad barnet erhållit i arv, gåva eller testamente
från adoptanten. Adoptivbarnet och dess skyldemän ha i övrigt rätt
till arv efter varandra utan hinder av adoptionen.

Att adoption bör grunda arvsrätt mellan adoptivbarnet och adoptanten är
givet, eftersom syftet med adoptionen just är alt skapa ett föräldraförhållande
såsom ersättning för det naturliga. Huruvida adoptivbarnet och dess
släkt det oaktat böra kunna ärva varandra, är beroende på adoptivförliållandets
närmare beskaffenhet. I flertalet fall innebär adoptionen, såsom vid
inblankoadoption, en fullständig överflyttning av barnet från dess egen
släkt till adoptantens, och ur skilda synpunkter synes det då vara lämpligast
att arvsrätten mellan barnet och dess släkt icke kvarstår. Men adoption förekommer
även utan att en sådan fullständig överflyttning från en släkt till
en annan är avsedd, t. ex. då ett barn, som blivit föräldralöst, adopteras av
en nära anförvant. I dylikt fall torde anledning saknas att avbryta barnets
arvsrättsliga förbindelse med sin släkt.

På grund härav ha de sakkunniga funnit att arvsrätten vid adoptivförhållande
bör anordnas efter två skilda linjer. I normala fall skall adoptionen
medföra att barnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän
å andra sidan icke vidare äga taga arv efter varandra. Adoption skall emellertid
även kunna äga rum med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund
av skyldskap, och har så skett skola barnet och dess skyldemän i princip
ärva varandra utan hinder av adoptionen.

Eftersom den normala formen av adoption skall innebära att arvsrätt
mellan adoptivbarnet och dess släkt icke längre äger ram, har det synts
önskvärt och naturligt att barnet står i arvsrättsligt förhållande icke blott
till adoptanten utan även till dennes skyldemän. Det föreslås därför att barnet
skall äga taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn.

Förslå lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958

Barnet skall sålunda också ha rätt till laglott efter adoptanlen och dennes
skyldemän i rätt uppstigande led.

Beträffande adoption med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av
skyldskap ha avvikande regler utöver vad som betingas av förbehållets innebörd
ansetts böra undvikas. Barnet och dess avkomlingar äga därför enligt
förslaget även i detta fall rätt till arv efter adoptanten och dennes skyldemän
som om barnet vore adoptantens eget barn. Denna arvsrätt skall dock
icke vara förenad med laglottsrätt. Med hänsyn till att arvsberättigade skyldemän
till barnet kunna finnas skola adoptanten och dennes skyldemän i
allmänhet icke ärva större del av barnets kvarlåtenskap än som till värdet
motsvarar vad barnet erhållit av dem i arv, gåva eller testamente.

Då adoption kommit till stånd före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande,
ha de nya arvsreglerna icke ansetts kunna utan vidare tillämpas.
Beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållande i dylikt fall skall
därför äldre lag i allmänhet gälla. Med tanke närmast på sådana adoptivförhållanden,
där den faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess
släkt redan vid adoptionen eller senare blivit bruten, kunna emellertid nya
lagens regler för adoption utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund
av skyldskap bli tillämpliga. Härför fordras särskilt beslut av domstol efter
ansökan inom fem år från ikraftträdandet.

Förutom förslagen till ärvdabalk och till lag om ändring i föräldrabalken
innehåller betänkandet även förslag till följ dförfattningar. Bland
dessa märkes en ny lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Detta förslag innehåller
främst ändrade ersättningsregler.

Nordiskt samarbete

Ärvdabalkssakkunnigas utredning har i viss utsträckning bedrivits i nordiskt
samarbete. Ett flertal överläggningar har sålunda ägt rum mellan
ärvdabalkssakkunniga samt representanter för Danmark, Finland och Norge,
därvid Danmark representerats av professor O. A. Borum, hpjesteretsdommer
Bodil Dybdal och landsdommer T. Tops0e-Jensen med fuldmsektig H.
Krog som sekreterare, Finland av presidenten U. J. Castrén, regeringsrådet
T. Ahava och justitierådet H. Brunou med t. f. förvaltningssekreteraren B.
E. Sjöholm som sekreterare samt Norge av professor C. J. Arnholm, ekspedisjonssjef
K. J. 0ksnes och lagdommer A. Endresen med konsulent E.
Sandene som sekreterare.

Vid överläggningarna nåddes principiellt enighet om det förslag till materiella
bestämmelser om fastställande av faderskapet til] barn utom äktenskap,
för vilket i det föregående i korthet redogjorts. För Finlands del skulle
emellertid tillfogas en subsidiär bestämmelse, som för det fall att faderskapet
icke kunde fastställas medgåve möjlighet att liksom hittills viss bestämd
man ålades enbart underhållsskyldighet. I fråga om förfarandet förutsattes
varje land för sig skola vidtaga erforderliga ändringar. Beträffande
adoptionsinstitutet enades man i väsentliga avseenden. Såsom ytterligare
en huvudpunkt vid överläggningarna behandlades reglerna om äkten -

Första lagutskottets utlåtande nr B ti år 1958

skaplig börd. Det resultat som i detta hänseende nåddes innebär huvudsakligen
anslutning till de i den svenska föräldrabalken redan upptagna bestämmelserna.
Frånsett en viss uppmjukning av gällande preskriptionsregler har
det därför för Sveriges del icke synts erforderligt att framlägga något förslag
i ämnet. Slutligen må nämnas att frågan om internationellt privaträttsliga
regler beträffande barn i och barn utom äktenskap upptagits till behandling.
Något slutgiltigt konventionsförslag föreligger dock ännu icke.

Sedan remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas förslag avslutats
har på danskt initiativ nya nordiska överläggningar ägt rum rörande vissa
adoptionsrättsliga spörsmål. Den 14 och 15 april 1955 sammanträdde sålunda
i Köpenhamn representanter för de nordiska justitiedepartementen i syfte
att diskutera behovet av två olika adoptionsformer samt att söka eliminera
vissa olikheter mellan de olika förslagen till ny adoptionslagstiftning. Vid
sammanträdet träffades den överenskommelsen att justitiedepartementen i
de nordiska länderna, delvis med frångående av de olika kommittéförslagen,
skulle söka verka för att följande lagstiftningsåtgärder genomfördes:

1. Endast en adoptionsform bör förekomma, nämligen den s. k. starka
adoptionen eller adoption utan sådant förbehåll varom sägs i 4 kap. 7 § av
ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk.

2. Regeln att den som fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke
(4 kap. 5 § första stycket föräldrabalken) bör kompletteras med ett stadgande
av innebörd, att sådant samtycke dock ej skall erfordras beträffande
barn som icke fyllt sexton år, därest det finnes anledning antaga att det
skulle lända barnet till skada att inhämta dess samtycke.

3. Den i de danska och norska kommittéförslagen upptagna regeln att i
samband med adoptionen särskilt förordnande kan meddelas om barnets
religiösa uppfostran bör utgå.

4. Förbudet mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn (se betr.
svensk rätt 2 kap. 12 § giftermålsbalken) bör bibehållas, men i lagtexten
bör icke — i vidare mån än som följer av att detta äktenskapshinder ej är
upplösande — regleras rättsverkningarna av att sådant äktenskap likväl
kommer till stånd. (Jfr Westring, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl. s. 40—
41 och 184.)

Departementschefen

Vid remiss till lagrådet av förslaget, vari då även upptagits förslag till
ändrade bestämmelser rörande fastställande av faderskap till utomäktenskapliga
barn ävensom dessa barns arvsrätt, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg:

»Detta lagstiftningsärende utgör det sista och avslutande ledet i det arbete
med revision av ärvdabalken i 1734 års lag som försiggått under de senaste
årtiondena. Den första delen av arbetet fullbordades då balkens samtliga bestämmelser
åren 1917—1933 ersattes med ett flertal moderna lagar. År 1949
sammanfogades de av dessa lagar som handlade om föräldrar och barn samt

Första lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958

om förmynderskap till en föräldrabalk, och återstoden av lagarna med
regler om arv, testamente, boutredning och arvskifte förutsattes skola bilda
en ärvdabalk. Såsom jag framhöll vid föräldrabalkens antagande bygger
tanken att i balkar kodifiera bestämmelserna inom detta centrala rättsområde
på gamla svenska lagstiftningstraditioner och utgör ett led i den redan
delvis förverkligade planen att sammanföra de viktigare lagreglerna
inom civilrätten samt straff- och processrätten i systematiskt avgränsade
enheter.

Det av ärvdabalkssakkunniga utarbetade förslaget till ärvdabalk motsvarar
nu gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt om
boutredning och arvskifte. Dessa lagar ansluter sig väl till varandra, och
vid deras sammanfogande erfordras därför formella ändringar i ganska
liten utsträckning. Även om kodifieringen sålunda icke medför så många lagtekniska
detaljförbättringar, måste det likväl ur praktisk och allmän systematisk
synpunkt anses som en betydande vinst att alla grundläggande regler
på arvsrättens område sammanförs till ett enhetligt lagverk.

Liksom remissmyndigheterna har jag icke något att erinra mot den föreslagna
ärvdabalkens omfattning och allmänna disposition.

Ehuru de sakkunniga i första hand haft till uppdrag att formellt omarbeta
gällande lagar på området, har de därjämte i enlighet med sina direktiv
upptagit vissa frågor till saklig nyprövning. Förslaget till ärvdabalk
och det i anslutning därtill upprättade förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
innefattar flera vittgående ändringar i gällande rätt. Sålunda
föreslår de sakkunniga att barn utom äktenskap skall erhålla samma arvsrättsliga
ställning som barn i äktenskap. I samband härmed har de sakkunniga
verkställt omprövning av reglerna om fastställande av faderskapet till
barn utom äktenskap och förordar ändringar i dessa regler med syfte att
det verkliga faderskapet skall kunna fastslås med större säkerhet än hittills.
Vidare innebär de sakkunnigas förslag att arvsrätten vid adoptivförliållande
skall omläggas, så att adoptivbarn i högre grad än för närvarande
är fallet skall taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn. 1
samband härmed föreslår de sakkunniga att adoptionsinstitutet även i övrigt
erhåller sådan gestaltning att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt
förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som
ett adoptantens eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet
och dess släkt principiellt avskäres.

Av vad sålunda anförts beträffande ifrågasatta sakliga ändringar framgår
att det är mycket betydelsefulla rättsproblem som förekommer till bedömande
i detta lagstiftningsärende. Frågan om utomäktenskapligt barns
arvsrätt efter fader och fädernefränder har redan tidigare vid olika tillfällen
varit föremål för utredning och prövning utan att, såsom i våra nordiska
gannländer, ha fått en tillfredsställande lösning. Övriga här berörda
frågor, som på skilda sätt sammanhänger med den senaste tidens utveckling,
har av ärvdabalkssakkunniga behandlats i samarbete med representanter
för Danmark, Finland och Norge. Ännu ett viktigt steg på det nordiska lag -

Första lagutskottets utlåtande nr B li år 1958

samarbetets område har tagits genom de överläggningar rörande vissa adoptionsrättsliga
problem som efter avslutad remissbehandling ägt rum mellan
de nordiska justitiedepartementen och för vilkas resultat förut redogjorts.
Den enighet om föreslagna lösningar som slutligen i allt väsentligt nåtts synes
mig böra hållas i minnet vid frågornas bedömning, låt vara att önskvärdheten
av största möjliga nordiska rättslikhet måste vägas mot de sakliga
krav som den nationella utvecklingen och rättsuppfattningen på särskilda
punkter kan ställa. I samband med den följande redogörelsen för de olika
bestämmelserna i förslaget skall jag redovisa mitt ståndpunktstagande till
de föreliggande problemen.

I detta sammanhang vill jag slutligen nämna att i Norge i maj 1954 tillsatts
en kommitté för revision av den norska arvslagstiftningen i hela dess
vidd. Denna utredning är avsedd att bedrivas i nordiskt samarbete; för att
deltaga i överläggningar i ämnet har i Danmark utsetts en särskild kommitté
och för Sveriges del har motsvarande uppdrag lämnats ärvdabalkssakkunniga.
Även Finland torde komma att deltaga i samarbetet. Det lagsamarbete
som sålunda skall äga rum har jag icke ansett böra hindra behandlingen
av nu ifrågavarande lagstiftningsärende. Såsom av det föregående
framgår inrymmer detta flera viktiga spörsmål, beträffande vilka
utredningen i erforderlig mån skett i nordisk samverkan. Enligt min mening
är det angeläget att dessa frågor snarast möjligt blir prövade, och
motsvarande prövning torde även komma till stånd i de övriga länderna utan
avbidan på det ännu icke påbörjade samarbetet. Något samlat resultat av
detta kan med hänsyn till uppgiftens omfattning och art icke väntas föreligga
på ganska lång tid.»

Propositionen

Sedan lagrådet i sitt yttrande över förslaget till ärvdabalk förordat, att
ändring i vad nu gäller i fråga om arvsrätten för utomäktenskapliga barn
icke för närvarande åvägabringas, samt uttalat som sin uppfattning att den
föreslagna kodifieringen ändock borde komma till stånd, har i propositionen
icke upptagits något förslag till ändrade regler rörande arvsrätt för
utomäktenskapliga barn. Föredragande departementschefen, statsrådet Lindell,
har anfört bl. a.:

»Om sålunda det till lagrådet remitterade förslaget icke nu upptages, såvitt
angår ändrade regler om utomäktenskapliga barns arvsrätt, är det likväl
angeläget att andra frågor med det snaraste bringas till sin lösning. Detta
gäller särskilt frågan om adoptivbarns rättsställning. Lagrådet har som
förut nämnts uttalat uppfattningen, att kodifieringen av lagarna om arv,
testamente, arvsavtal samt boutredning och arvskifte bör komma till stånd
även om ändring icke åvägabringas i fråga om arvsrätten för utomäktenskapliga
barn. Behovet av en kodifiering är visserligen icke så stort på detta
område, eftersom de olika lagar som avses skola sammanföras är av förhållandevis
sent datum. Antages nu en ny ärvdabalk, får man räkna med att det

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

tämligen snart uppkommer anledning till ändring däri, nämligen då frågan
om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt ånyo upptages. En möjlighet är
att i stället genom särskild lagstiftning ändra reglerna om adoptivbarns
rättsställning. Det synes emellertid innebära påtagliga fördelar att alla
grundläggande regler på arvsrättens område sammanföres till ett enhetligt
lagverk. Förslag om ny ärvdabalk bör därför nu framläggas.»

Jämväl det remitterade förslaget till ändrade regler angående fastställande
av faderskapet till barn utom äktenskap avstyrktes av lagrådet och i propositionen,
som icke innehåller något förslag till lagändring på detta område,
anför departementschefen att förslaget i denna del med anledning av lagrådets
invändningar tills vidare icke torde böra genomföras. Det anmärktes
att frågan finge upptagas på nytt i samband med slutligt ståndpunktstagande
till spörsmålet om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.

Utskottet

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har under de senaste årtiondena
pågått ett omfattande arbete med en revision av ärvdabalken i 1734
års lag. Under åren 1917—1933 ersattes sålunda balkens bestämmelser av
ett flertal skilda lagar, vilka tillsammans brukar innefattas under benämningen
nya ärvdabalken. Redan från början var emellertid avsikten att de
särskilda lagarna sedermera skulle sammanföras till en eller flera större
enheter. Tanken att i balkar kodifiera bestämmelserna inom detta centrala
rättsområde bygger, såsom departementschefen framhållit, på gamla svenska
lagstiftningstraditioner och utgör ett led i den redan delvis förverkligade
planen att sammanföra de viktigare lagreglerna inom civilrätten samt
straff- och processrätten i systematiskt avgränsade enheter. Kodifieringsarbetet
har tidigare lett till den av riksdagen år 1949 antagna föräldrabalken,
vari sammanförts lagstiftningen om föräldrar och barn samt förmynderskapsrätten.
Det nu föreliggande förslaget till ärvdabalk bildar slutstenen
i kodifieringsarbetet på förevarande rättsområde. I den föreslagna
ärvdabalken har upptagits reglerna om arv, om testamente, om arvsavtal
samt om boutredning och arvskifte.

Utskottet är ense med departementschefen om att det ur praktisk och
allmän sjstematisk synpunkt är en betydande vinst att alla grundläggande
regler på arvsrättens område på detla sätt sammanföres till ett enhetligt lagverk.
Det synes utskottet lämpligt att så sker, oaktat någon ändring icke
företages i vad nu gäller i fråga om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt
utan denna fråga är avsedd att upptagas i annat sammanhang.

Mot den nya balkens omfattning och allmänna disposition har ulskottet
intet att erinra.

Till övervägande del innebär förslaget endast en formell omarbetning av
gällande bestämmelser, och någon allmän översyn av den materiella rätten
på området har ej heller föregått förslagets framläggande. Sålunda har
flertalet gällande bestämmelser upptagits i den nya balken med oförändrat

5 liihang Ull riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 1 avd. Nr 13 14

Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

sakligt innehåll. Emellertid föreslås i sakligt hänseende betydelsefulla ändringar
i gällande rätt beträffande adoptionsinstitutet. Arbetet härmed har
bedrivits i nordiskt samarbete såväl av ärvdabalkssakkunniga som på departementsplanet.
Förslagets allmänna innebörd är att adoptivbarn i högre grad
än för närvarande är fallet skall taga arv och ärvas som om det vore adoptantens
barn i äktenskap. I övrigt skall adoptionsinstitutet erhålla sådan
gestaltning att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i familjerättsligt förhållande
till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som ett adoptantens
barn i äktenskap och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess
släkt principiellt avskäres. Till dessa ändringar, mot vilka utskottet i stort
sett ej har någon erinran, skall utskottet återkomma i det följande. I övrigt
har vissa detalj spörsmål, som i olika sammanhang blivit föremål för uppmärksamhet,
upptagits till övervägande. Av dessa har några föranlett lagändring,
medan övriga icke befunnits kräva lagstiftningsåtgärd.

Även utskottet är av den uppfattningen att det icke föreligger något behovav
mera genomgripande nydaningar av de materiella reglerna på hela området,
vilka alla tillkommit ganska nyligen. Med hänsyn till förslagets allmänna
innebörd att endast utgöra en kodifiering av gällande rätt har icke
heller utskottet upptagit till saklig omprövning alla de lagbestämmelser som
utan ändring överförts till den nya balken. Vad angår förslagets utformning
i formellt hänseende hälsar utskottet med tillfredsställelse den företagna
omredigeringen i riktning mot ett modernare språkbruk.

Utskottet övergår nu till behandling av vissa av de särskilda bestämmelserna
i de framlagda lagförslagen. Övriga bestämmelser har av utskottet
lämnats utan erinran.

3. Förslaget till ärvdabalk

4 KAP.

1 och 2 §§

I dessa paragrafer regleras arvsrätten vid adoption, dels i förhållande till
adoptantsidan (1 §) och dels i förhållande till adoptivbarnets skvldemän

(2 §).

Beträffande innehållet i de sakkunnigas förslag och de däröver avgivna
remissyttrandena ma hänvisas till s. 104—115 i propositionen nr 144.

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen bl. a.:

»De bestämmelser om arvsrätt vid adoptivförhållande som upptages i gällande
arvslag har utan någon väsentlig saklig ändring överförts dit från
1917 års lag om adoption. Med hänsyn till att adoptionsinstitutet icke infördes
i vår rätt förrän genom sistnämnda lag, är det därför naturligt att
bestämmelserna giver uttryck åt en tämligen försiktig ståndpunkt. Då adoption
var en i praktiken oprövad anordning, ville man ej låta rättsverkningarna
därav på arvsrättens område bli mera genomgripande än nödvändigt.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

Samtidigt som man ganska snävt avgränsade adoptivbarnets arvsrättsliga
förhållande till adoptantsidan, fick barnet i princip behålla sin på skyldskapen
grundade ställning med avseende å rätten till arv.

Man kan räkna med att över 60 000 barn blivit adopterade i Sverige under
adoptionsinstilutets snart fyrtioåriga giltighetstid. Detta visar att institutet
bar en stor social och praktisk betydelse. Denna möjlighet att få till stånd
en fast familjebildning kan uppenbarligen skänka stora mänskliga värden
åt barnlösa personer och hemlösa barn. Erfarenheten bär också givit vid
handen att adoptivbarn i allmänhet vinner en mycket fast ankytning icke
blott till adoptanlen utan även till dennes släkt, under det att den faktiska
förbindelsen mellan barnet och dess naturliga släkt i ett mycket stort antal
fall — särskilt när fråga är om spädbarnsadoption — definitivt upphör
i och med adoptionen. Denna utveckling har lett till att en reform av adoptionsinstilutet
numera framstår såsom angelägen. Därvid bör en utvidgning
av arvsrätten i förhållande till adoptantsidan komma till stånd, och samtidigt
bör arvsrätten mellan barnet och dess naturliga släkt i princip helt
avskäras.

De sakkunnigas förslag bygger på denna grundsyn, som också vunnit allmän
anslutning bland remissinstanserna. Emellertid har de sakkunniga icke
ansett sig kunna taga steget fullt ut och förorda införandet av en enda, radikalt
ny adoptionsform. I stället har de föreslagit att två former av adoption
skall skapas med delvis olika rättsverkan. Som huvudregel skulle gälla att
arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess skyldemän icke skulle förekomma,
men om särskilt förbehåll därom gjorts vid adoptionen, skulle barnet och
dess skyldemän vara berättigade att ärva varandra. Anledningen till att de
sakkunniga sålunda, förutom den så att säga starkare och för normalfallen
avsedda adoptionen, även föreslagit en svagare adoptionsform får ses mot
bakgrunden av strävandena att åstadkomma största möjliga rättslikhet mellan
de nordiska länderna på detta område. I Norge är nämligen båda dessa
former av adoption redan införlivade med lagstiftningen, och de norska
kommittérade har tydligen ansett det önskvärt att allt framgent bibehålla
de båda adoptionsformerna. Efter de förut omnämnda överläggningarna mellan
representanter för de nordiska justitiedepartementen i april 1955 har saken
dock kommit i ett annat läge. Vid dessa överläggningar hävdades nämligen
från norsk sida att möjligheten till adoption med bibehållen arvsrätt på
grund av skyldskap — vilken adoptionsform i praktiken kommit till användning
endast i ungefär 2 % av samtliga beviljade adoptioner — icke behövde
bibehållas för framtiden. Såsom redan omtalats delades denna uppfattning
av de i sammanträdet deltagande representanterna för övriga nordiska justitiedepartement.

Söker man närmare ange i vilka fall den föreslagna svagare adoptionsformen
skulle få praktisk betydelse, torde man finna att den kunde komma till
användning i framför allt två lägen. Dels skulle denna adoptionsform kunna
ifrågakomma när den vårdnadshavande av föräldrarna till ett skilsmässobarn
ingått nytt äktenskap och den nye maken önskar adoptera barnet utan

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

att darfor barnets förbindelser med den andre av föräldrarna och hans släkt
skall bil avskurna; och dels skulle den svagare adoptionsformen kunna lämpa
j°r <j!t f®U att ett föräldralöst barn omhändertagits av en nära anförvant.
Nyttan för barnet av en adoption blir emellertid i dessa fall ofta mindre än
eljest. Och barnets rent ekonomiska intresse kan i stället tillgodoses på
estamentsvägen. Fördelarna med den svagare adoptionsformen synes i varje
tall icke uppvaga de i flera remissyttranden berörda nackdelarna av att brvta
sönder adoptionsinstitutet i två olika former. Fn sådan anordning skulle
otvivelaktigt medföra att både lagstiftningen och rättstillämpningen komplicerades
samt att oklarhet hos allmänheten komme att råda om detta för gemene
man praktiskt viktiga instituts rättsverkningar. Då det efter de senaste
nordiska överläggningarna i ämnet dessutom får tagas för visst, att den
svagare adoptionsformen icke kommer att genomföras i något av våra grannlander,
vill jag fororda att denna adoptionsf orm, som enligt de norska er farenhetenm

torde ha betydelse blott i ett mycket litet antal fall, ej heller
miores hos oss. J

Såsom svenska socialvårdsförbundet framhållit bör ändamålet med adoplonsmstjtutet
vara att skapa en ordning varigenom de känslomässiga och
rättsliga banden mellan barnet och de biologiska föräldrarna helt brvtes och
järnet i stallet utan inskränkningar knytes till adoptivföräldrarna och deras
skyldeman, som vore det adoptivföräldrarnas eget barn. Detta syfte tillgodoses
genom den adoptionsform utan förbehåll om arvsrätt på grund av skvldskap
vilken de sakkunniga föreslagit såsom normalfall och vilken följaktligen
ensam upptagits i departementsförslaget. Vid adoptivförhållande kommer
således att i arvsrättsligt hänseende gälla att adoptivbarnet och dess avkomlingar
tager arv och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens eget
barn (1 §). Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga
skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan skall arvsrätt däremot i princip
ej äga rum (2 §). Endast för den händelse make adopterat andra makens
barn, bör ett undantag stadgas från sistnämnda princip, i det att arv då
bör tagas som om barnet varit makarnas gemensamma.

I anslutning till det nu sagda må en av ett par remissinstanser upptagen
iråga angående sakkunnigförslagets lagtekniska utformning beröras. I 1 §
törsta stycket förevarande kapitel (motsvarande 1 § i departementsförslaget)
stadgas att adoptivbarn och dess avkomlingar äger taga arv som om
adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Härav har de sakkunniga ansett
utan vidare skola följa att vissa andra bestämmelser, som icke uttryckligen
avser adoptivbarn eller dess avkomling, skall tillämpas även då fråga är om
adoptivförhållande. De åsyftade remissinstanserna har funnit detta ur formell
synpunkt vara otillfredsställande samt förordat införandet av en allmän
regel rörande adoptionens rättsverkningar. Den ena instansen har sålunda
löreslagit en bestämmelse av innehall att vad i lag föreskrives om
bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn och dess avkomling
i den mån ej annat stadgas.

Frågan om införandet av en allmän regel rörande adoptionens rättsverk -

Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

ningai utgör ett svårt lagtekniskt spörsmål, som uppmärksammades redan
under förarbetena till 1917 års adoptionslag. Lagberedningen framhöll därvid
att den tyska lagen — till skillnad mot t. ex. den schweiziska — innehåller
en allmän föieskrift att adoptivbarnet genom adoptionen erhåller samma
rättsliga ställning som adoptantens äkta barn. Beredningen underströk att
adoptionen givetvis borde ge barnet i allt väsentlig rättsställning som adoptantens
äkta barn, men icke desto mindre hade beredningen icke funnit lämpligt
upptaga någon dylik allmän föreskrift. Den tyska bestämmelsen syntes
fortsatte beredningen — tolkas så, att den allenast avsåge att göra de i
den allmänna civillagen intagna reglerna angående förbållandet mellan föräldrar
och barn tillämpliga jämväl beträffande adoptivföräldrar och adoptivbarn.
I andra hänseenden såsom beträffande straffrättsliga, processuella
och i allmänhet alla offentligrättsliga frågor gällde om adoptivföräldrar och
adoptivbarn särskilda föreskrifter, upptagna i de särskilda författningarna.
Enligt lagberedningens mening torde försiktigheten också bjuda att vid ny
lagstiftning i ämnet icke angående sist nämnda frågor i adoptivlagen upptaga
någon allmän regel. Det behövdes prövning beträffande varje särskild sådan
i råga huruvida adoptivbarn skulle vara att likställa med naturliga barn.
Skulle regeln sålunda inskränkas till det civilrättsliga området, torde den enligt
lagberedningens mening icke utan fara för missförstånd kunna givas den
allmänna avfattning som tyska lagen hade. Men icke heller en till det civilrättsliga
området inskränkt allmän regel hade lagberedningen ansett sig
kunna förordna. Jämväl beträffande detta område visade det sig att reglerna
om förhållandet mellan föräldrar och barn i allmänhet icke kunde utan
vidare tillämpas på adoptivföräldrar och adoptivbarn. Så gott som på alla
punkter erfordrades modifikationer av eller tillägg till de allmänna reglerna.
Då det sålunda varit nödvändigt att i den föreslagna adoptionslagen giva
speciella regler angående förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn
i de särskilda hänseenden, som skulle avses med en generell civilrättslig
regel i ämnet, hade en sådan blivit överflödig. Av de speciella regler
lagberedningens förslag innehölle framginge i allt fall med önskvärd tydlighet,
att förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn i civilrättsligt
hänseende bleve i det väsentliga detsamma som mellan föräldrar och
barn.

Den lagstiftningsteknik som lagberedningen sålunda förordade användes
alltjämt. Ett exempel härpå är följande. Enligt 4 kap. 1 § arvslagen äger
adoptivbarn lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten, dock alt
bröstarvinge ej skall till följd av adoptivbarnets arvsrätt lida intrång i sin
laglott. Härigenom får bestämmelserna i 1 kap. 1 § nämnda lag tillämpning
beträffande adoptivbarn utan särskilt stadgande därom, liksom ock det i
1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § samma lag uppställda villkoret, att bröstarvingar
ej finnes, kommer att omfatta även adoptivbarn. Det må nämnas att icke
heller norsk eller finsk rätt upptar någon allmän föreskrift om alt adoptivbarn
i allt väsentligt har samma rättsställning som adoptantens äkta barn.
Däremot innehåller den danska adoptionslagen en dylik föreskrift, vilken

Första lagutskottets utlåtande nr B 74 år 1958

trots sin allmänna utformning dock torde taga sikte endast på rent civilrättsliga
förhållanden.

Enligt min mening skulle det i och för sig vara önskvärt att på lämpligt
ställe, väl snarast i 4 kap. föräldrabalken, upptaga en allmän regel att adoptivbarn
genom adoptionen får i princip samma rättsställning som ett adoptantens
inom äktenskap födda barn. Särskilt om adoptionsinstitutet reformeras
på sätt i departementsförslaget förordas och den ifrågasatta svagare
adoptionslormen alltså ej införes, skulle en dylik regel framstå som i hög
grad naturlig. Icke desto mindre väcker det vissa betänkligheter att beträda
denna väg. Till en början är det sålunda, såsom redan lagberedningen framhöll,
mycket svårt att överblicka konsekvenserna i olika hänseenden av en
allmän regel i ämnet, även om denna regel uttryckligen begränsas till det
rent civilrättsliga området. Och vidare skulle en allmän föreskrift kunna
utgöra ett hinder för att i praktiskt särskilt viktiga sammanhang giva en ur
upplysningssynpunkt önskvärd specialregel, t. ex. att adoptivbarn i arvsrättsligt
hänseende skall vara jämställt med ett adoptantens äkta barn. En
dylik specialregel skulle ju redan vara täckt av den allmänna regeln. Med
hänsyn till vad nu sagts har jag följaktligen stannat för alt icke förorda
någon allmän föreskrift utan i princip bibehålla den nuvarande lagstiftningstekniken.

Då departementsförslaget i likhet med de sakkunnigas förslag åsyftar en
mera fullständig arvsrättslig likställighet mellan adoptivbarn och eget barn,
synes det motiverat att i nya ärvdabalken utnyttja denna lagstiftningsteknik
i ännu större utsträckning än i gällande lag. Det nyss återgivna stadgandet
i 1 § förevarande kapitel innebär tydligen att i fråga om arvsrätt
adoptivbarnet, oaktat det icke är bröstarvinge till adoptanten, blir likställt
med ett barn till denne och ett barnbarn till adoptantens föräldrar. Likaså
får ett barn till adoptivbarnet ställning såsom adoptantens barnbarn och såsom
barnbarnsbarn till adoptantens föräldrar. I förhållande till adoptantens
syskon blir, för att ytterligare exemplifiera stadgandets innebörd, adoptivbarnet
att anse som ett syskonbarn. Då det gäller att avgöra vilken arvsrätt
ett adoptivbarn eller dess avkomling har, skall alltså tillämpas vad som är
stadgat om skyldemans arvsrätt. Bestämmelser härom finns i 2 kap. i förslaget,
men även reglerna i 6 kap. om förskott å arv, i 7 kap. om laglott och i
17 kap. 2 § om avsägelse av rätt till arv måste i tillämpliga delar iakttagas,
om adoptivbarnets likställdhet med adoptantens eget barn skall upprätthållas.
Det synes naturligt att likställigheten får konsekvenser också i andra
sammanhang, där skyldemans arvsrätt är i fråga. Sålunda bör, liksom hittills,
det i 2 kap. 2 § och 3 kap. 1 § i departementsförslaget stadgade villkoret,
att bröstarvingar ej finnes, anses uppfyllt endast om även adoptivbarn
och avkomlingar till sådant saknas. Likaledes bör bestämmelserna i 11 kap.
6 och 7 §§ tillämpas som om begreppen avkomling och bröstarvinge jämväl
omfattade adoptivbarn eller dess avkomling, men eftersom dessa bestämmelser
utgör tolkningsregler som endast skall iakttagas där ej annat får anses
följa av vederbörande testamente, är frågan om bestämmelsernas innebörd

Första lagutskottets utlåtande nr B lå år 1958

uppenbarligen av mindre betydelse. Däremot synes reglerna om underhållsbidrag
i 8 kap. och 18 kap. 5 § icke angå arvsrätten i egentlig mening, och
det är därför befogat att, såsom ock skett, uttryckligen angiva i vad mån reglerna
äger tillämpning vid adoptivförhållanden. Vad slutligen beträffar det
föreslagna stadgandet i 13 kap. 13 § giftermålsbaiken får jag hänvisa till det
följande.»

Utskottet

Förslaget innefattar såsom framgår av det ovanstående vittgående förändringar
beträffande de till adoptionsinstitutet knutna rättsverkningarna.
Den föreslagna omgestaltningen av adoptionen bygger på den grundtanken
att den rättsliga regleringen mera än vad som enligt gällande rätt är fallet
bör överensstämma med den faktiska situation som är för handen i det
alldeles övervägande antalet adoptionsfall. Adoptionsförhållandet leder i
praktiken oftast till att adoptivbarnet erhåller en fast anknytning till adoptanten
och hans släkt, under det att förbindelsen mellan barnet och dess
naturliga släkt i allmänhet definitivt upphör i och med adoptionen. Det har
därför ansetts angeläget att omreglera rättsverkningarna i överensstämmelse
härmed eller så att barnets rättsliga anknytning till adoptanten och hans
släkt förstärkes samtidigt som de rättsliga relationerna mellan barnet och
dessa skyldemän i motsvarande mån avbrytes.

Även utskottet anser, på skäl som närmare skall utvecklas vid behandlingen
av de föreslagna ändringarna i föräldrabalken, en reform av adoptionsinstitutet
efter angivna linjer vara önskvärd.

I arvsrättsligt hänseende kommer förslagets grundtanke till uttryck på
det sätt att en utvidgning sker av arvsrätten i förhållande till adoptantsidan,
varjämte arvsrätten mellan barnet och dess naturliga släkt i princip
avskäres helt. Den föreslagna utvidgningen av arvsrätten innebär att adoptivbarnet
och dess avkomlingar skall taga arv och ärvas som om adoptivbarnet
varit adoptantens barn i äktenskap; adoptivbarnet skall sålunda äga
arvsrätt — förenad med laglottsrätt — ej endast såsom enligt gällande rätt
efter adoptanten utan även efter adoptantens skyldemän, och adoptivbarnet
skall ärvas av adoptantsidan på samma sätt som ett adoptantens eget barn.
Adoptivbarnets likställighet med adoptantens eget barn medför dessutom
en motsvarande verkan när fråga är om arvsrätt för eller rätt till arv efter
avkomling till adoptivbarnet. Syftet med denna arvsrättsliga ordning är att
åstadkomma att barnet får den samhörighet med adoptantens släkt, som är
en förutsättning för dess verkliga införlivande med adoptantens hem och
miljö.

Vad gäller arvsrätten mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena
samt adoptivbarnets naturliga släkt i övrigt å andra sidan innebär förslaget
att adoptionen skall, i motsats till vad som gäller enligt nuvarande ordning,
medföra alt denna arvsrättsliga förbindelse upphör. För eu sådan reglering
har ansetts tala ej endast att adoption numera i flertalet fall medför ett

72 Första lagutskottets utlåtande nr B U år 1958

upphörande av den sociala ocli ekonomiska gemenskap mellan arvlåtare och
arvtagare, som tillsammans med blodsbandet utgör arvsrättens grund, utan
även att det härigenom skapas förutsättning för att knyta banden fastare
mellan adoptivbarnet och adoptantsidan. 1 detta lagstiftningsärende har
emellertid också övervägts att vid sidan av den egentliga huvudformen,
d. v. s. adoption med den verkan att arvsrätt ej längre skall äga rum mellan
barnet och dess naturliga släkt, tillskapa en särskild form med bibehållen
arvsrätt, avsedd för fall där med adoptionen icke åsyftas att genomföra
en fullständig överflyttning av barnet till adoptanten och hans anhöriga,
exempelvis då ett föräldralöst barn adopteras av en nära anförvant. Övervägande
skäl har emellertid ansetts tala för att adoptionsinstitutet icke bör
på dylikt sätt uppdelas i två former med sinsemellan olika rättsverkningar,
helst som i de fåtaliga fall, för vilka en andrahandsform skulle vara av betydelse,
barnets rent ekonomiska intresse kan tillgodoses testamentsvägen.

Den reglering förslaget sålunda upptager rörande arvsrätten vid adoptivförhållande
synes utskottet stå i god överensstämmelse med de till grund
lör adoptionsinstitutets omgestaltning liggande allmänna synpunkterna.
Att adoptivbarnet, på sätt föreslås, arvsrättsligt knytes fastare till adoptantsidan
samtidigt som den arvsrättsliga förbindelsen i förhållande till
den naturliga släkten skall upphöra måste nämligen verksamt bidraga till
den förstärkning av adoptionsinstitutet, som enligt vad erfarenheterna från
dess hittillsvarande tillämpning utvisar blivit i hög grad önskvärd. Den familjebildning,
som adoptionsvägen kan åvägabringas, kan genom denna
omläggning förväntas erhålla en fastare och tryggare struktur till båtnad
för såväl adoptivbarnen som adoptivföräldrarna. Det får också antagas, att
en på dylikt sätt utformad arvsrätt har stöd i en allmänt utbredd rättsuppfattning.
Att sönderbryta adoptionsinstitutet i två olika former anser
icke heller utskottet tillrådligt. På grund av det anförda får utskottet tillstyrka
proposlionens förslag beträffande arvsrättens utformning vid adoptivförhållande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen rörande förslagets 2 §
skall från huvudregeln att arvsrätt ej äger rum mellan adoptivbarn och dess
avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan
gälla det undantaget, att om make adopterat andra makens barn, arv
dock må tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. I fråga om
tolkningen av detta stadgande har lagrådet uttalat, att det torde få förutsättas
att stadgandet skall jämlikt grunderna för detsamma anses tillämpligt
även för det fall att föräldrar till utomäktenskapligt barn ingår äktenskap
med varandra efter det att endera av dem adopterat barnet. I vad lagrådet
sålunda uttalat vill utskottet instämma. Därest stadgandet ej gåves tillämplighet
för angivna fall skulle ju eljest, såsom lagrådet anfört, för barnet
tölja arvsrättslig likställighet med barn som födes efter äktenskapets ingående
endast om den av makarna som icke är adoptant i sin tur adopterar
barnet, en ordning som måste te sig svårförståelig för vederbörande.

Första lagutskottets utlåtande nr B 74 år 1958

4. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

I överensstämmelse med den tankegång, som ligger till grund för de nya
reglerna om arvsrätt vid adoption, nämligen att adoptivbarnet bör i rättsligt
hänseende knytas fastare än hittills till adoptanten och dennes släkt
medan i motsvarande mån de rättsliga relationerna till barnets naturliga
föräldrar avbrytes, har enligt det föreliggande förslaget till lag om ändring
i föräldrabalken vidtagits vissa ändringar i bestämmelserna om adoption
(4 kap.) och om underhållsskyldighet vid adoption (7 kap.). Vidare föreslås
vissa av adoptionsinstitutets omgestaltning föranledda ändringar i reglerna
om handläggning av ärenden angående adoption (20 kap.).

Propositionen upptager härjämte vissa från adoptionsreglernas utformning
fristående förslag till ändringar i föräldrabalken. De viktigaste av
dessa rör regleringen av mannens ersättningsskyldighet gentemot moder
till utomäktenskapligt barn för kostnader i samband med förlossningen, då
barnet födes dött eller då havandeskapet avbrutits (7 kap. 10 §), samt rätten
för man, som på grund av interimistiskt förordnande i mål angående
underhåll betalat underhållsbidrag men sedermera ej ålägges underhållsskyldighet,
att återfå vad han erlagt till följd av förordnandet (20 kap.
13 §).

4 KAP.

Adoptionsinstitutet infördes i vårt land genom 1917 års lag om adoption.
Den reglering institutet då erhöll gäller i huvudsak alltjämt, i det att lagens
bestämmelser, sedan de arvsrättsliga stadgandena överförts till lagen
om arv, intagits i föräldrabalken utan mera väsentliga ändringar.

Alltsedan sin tillkomst har adoptionsinstitutet haft stor social betydelse.
Redan år 1918 uppgick antalet slutligt handlagda ärenden angående antagande
av adoptivbarn till 921. Fram till mitten av 1930-talet höll sig siffran
för det årliga antalet sådana ärenden tämligen konstant och utgjorde
år 1935 1 086. Därefter utvisar statistiken en så gott som oavbruten stegring
till maximisiffran 3 681 som nåddes år 1947. De två närmast följande
åren var ärendena 3 213 respektive 2 902 samt de tre närmast därefter
följande åren (alltså 1950—1952) 2 872, 2 740 respektive 2 904. Sammanlagda
antalet adoptioner, som i Sverige kommit till stånd under åren 1918—
1950, har uppskattats till cirka 50 000 (stadskollegiets i Stockholm utlåtande
nr 467 år 1952 s. 3707).

Beträffande gällande regler rörande adoption må hänvisas till betänkandet
(s. 165 och 166).

De sakkunniga (s. 166—168) bär anfört att, ehuru barnet står i familjerättsligt
förhållande både till adoptanten och till sin egen släkt, barnet ofta
rent faktiskt är avskuret från förbindelse med släkten. Adoption av spädbarn
sker i själva verket numera i stor utsträckning på ett sätt som direkt
åsyftar att åstadkomma ett dylikt resultat. Liksom i våra nordiska grannländer
förekommer nämligen även hos oss s. k. inblankoadoption. Detta
i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar lämnar sam -

Första lagutskottets utlåtande nr B H år 1958

tycke till adoptionen utan att äga kännedom om adoptantens namn och
bostadsort. I allmänhet förmedlas adoptionen i sådant fall av barnavårdsnämnden
i en större stad. Om exempelvis modern till ett utomäktenskapligt
barn vill bortadoptera barnet, låter barnavårdsmannen modern och
eventuellt även fadern underteckna en skriftlig förklaring därom. Sedan
nämnden fått kännedom om makar som önskar adoptera och anses lämpliga
såsom adoptivföräldrar till barnet, får dessa del av alla tillgängliga upplysningar
om barnet. Barnets moder erhåller däremot endast allmänna uppgifter
om de blivande adoptivföräldrarna, såsom beträffande ålder, samhällsställning
o. d. men icke beträffande namn och bostadsort. Då nämnden
härefter kan konstatera att enighet råder om adoptionen, överlämnas
moderns förut avgivna samtyckesförklaring och eljest erforderliga handlingar
till adoptivföräldrarna, som själva ombesörjer ansökan om rättens tillstånd
till adoptionen. Om modern sedermera ångrar sig och hos barnavårdsnämnden
begär närmare uppgifter för att kunna träda i förbindelse
med barnet, brukar nämnden villfara hennes begäran endast om särskilda
skäl föreligger och adoptivföräldrarna lämnar medgivande därtill.

Efter att ha påpekat att detta förfarande anses medföra betydande fördelar
yttrar de sakkunniga i fortsättningen:

Den trygghetskänsla som adoptivföräldrarna erhålla genom att barnets
släkt saknar vetskap om deras identitet skapar förbättrade förutsättningar
för att de skola kunna behandla barnet som sitt eget. För barnets lyckliga
utveckling är av vikt att det fast införlivas i adoptivföräldrarnas miljö och
får växa upp utan de slitningar som kunna uppkomma, när barnets föräldrar
eller andra anförvanter söka upprätthålla kontakt med barnet. Kännedom
om adoptivföräldrarnas namn och bostad kan enligt erfarenhetens
vittnesbörd utnyttjas på olämpligt sätt. Även om de naturliga föräldrarna
iedas av känsla för barnet, kunna försök från deras sida att träffa barnet
vara mycket störande.

Inblankoförf arande t kan emellertid också medföra olägenheter. Ur barnets
synpunkt är det i regel lyckligt om dess ställning såsom adoptivbarn
icke blir uppenbarad på ett tidigt stadium. Å andra sidan böra adoptivföräldrarna
icke dröja alltför länge med att giva barnet upplysning därom.
Då de själva äro okända för barnets släkt, kunna de lättare än eljest
förledas att underlåta det. Att barnet framdeles i ovetenhet om sina släktskapsförhållanden
kan t. ex. ingå äktenskap med en närbesläktad person
behöver man väl i allmänhet knappast räkna med; sannolikheten för att
ett sådant fall skall inträffa är mestadels ringa. Men barnet måste under
alla förhållanden anses äga en etiskt betingad rätt att när det nått erforderlig
mognad få veta sin härstamning, och det är en ganska allvarlig sak,
om risken att adoptivföräldrarna skola eftersätta sina skyldigheter härutinnan
ökas. Det bör även framhållas att kontakt mellan adoptivbarn och
dess föräldrar ingalunda alltid behöver leda till slitningar eller andra olägenheter.
Såväl barnet som föräldrarna kunna därför onödigtvis gå miste
om värden som släktförbindelsen medför.

Med hänsyn till vad sålunda har anförts har det synts de sakkunniga som
om fördelarna av inblankoadoplion överväger olägenheterna därav. De sakkunniga
nämner att detta också är den allmänna uppfattningen bland dem
som är verksamma på barnavårdsområdet. Ehuru ett närmare bedömande

Första lagutskottets utlåtande nr B H år 1958

av vissa med nämnda adoptionsförfarande sammanhängande problem torde
fordra ingående psykologiska och sociologiska undersökningar, som icke
kunnat företagas av de sakkunniga, säger sig dessa därför ha förutsatt
att förfarandet även i fortsättningen skall kunna användas vid sidan av
adoption efter direkta förhandlingar mellan barnets föräldrar och de blivande
adoptivföräldrarna. Något särskilt lagsladgande om tillåtligheten av
inblankoadoption synes de sakkunniga ej erforderligt. Det har tidigare ifrågasatts,
om ett giltigt samtycke till adoption över huvud kunde anses föreligga
då barnets föräldrar lämnat sitt medgivande utan vetskap om vilken
adoptanten vore. De sakkunniga erinrar emellertid om att det i rättspraxis
godtagits att samtycke till adoption lämnats genom förmedling av viss angiven
barnavårdsnämnd utan angivande av bestämd adoptant (NJA 1940
s. 690).

I fråga om inblankoadoptions rättsverkningar bör däremot enligt de sakkunnigas
mening vidtagas vissa ändringar. De sakkunniga anför, att några
familjerättsliga rättigheter och förpliktelser icke bör kvarstå mellan barnet
och dess släkt sedan den faktiska förbindelsen emellan dem avbrutits.
Att de rättsliga relationerna upphör är ofta en förutsättning för att en
adoption med syfte att fullständigt överflytta ett barn från en släkt till en
annan skall kunna förverkligas på ett lyckligt sätt. Å andra sidan bör ett
mera effektivt avbrytande av adoptivbarnets rättsliga förbindelse med dess
egen släkt ersättas av att barnet fastare införlivas med adoptanten och
dennes anhöriga. Lämpligen bör barnet därvid i rättsligt hänseende knytas
närmare jämväl till adoptantens släkt.

Vad angår verkan av adoptionens hävande eller adoptantens död yttrar
de sakkunniga, att det i allmänhet synes mindre lämpligt att hävandet
medför att förhållandet till adoptivbarnets släkt utan vidare återupplivas
samt att adoptivbarnet efter adoptantens död i princip ej längre står i något
rättsligt förhållande till dennes släkt. Har sambandet med adoptivbarnets
släkt en gång brutits, är det ofta icke möjligt att låta barnet återinträda
i sina tidigare rättigheter utan att andras intressen kränkes.

De anförda synpunkterna gäller enligt de sakkunnigas mening i viss utsträckning
även beträffande annan adoption än inblankoadoption. Såvitt
det är möjligt bör givetvis -— yttrar de sakkunniga — adoptivförhållandets
reglering vara enhetlig.

Sammanfattningsvis anför de sakkunniga att det synes vara önskvärt att
genomföra en omgestaltning av adoptivbarnets rättsställning sa att barnet
kan komma att i princip stå i samma förhållande till adoptanten och hans
släkt som ett adoptantens eget barn, varvid samtidigt, då annat ej är avsett,
det familjcrätlsliga bandet mellan adoptivbarnet och dess släkt avskäres.
Gällande regler om adoption har av de sakkunniga omarbetats i denna riktning.
Konsekvenserna framträder främst i fråga om arvsrätten, varom bestämmelser
upptagits i de sakkunnigas förslag till ärvdabalk (4 kap. och 7
kap. 7 §). Enligt en i det följande närmare berörd ändring av 7 kap. 5 § föräldrabalken
föreslås vidare att underhållsskyldigheten mellan föräldrarna

Första lagutskottets utlåtande nr B H år 1958

och adoptivbarnet skall upphöra med adoptionen. Första stycket av 12 § i
törevarande kapitel innehåller en bestämmelse, som ger möjlighet att få
adoptivförhållande hävt sedan adoptanten avlidit. Härav framgår indirekt
— yttrar de sakkunniga — att adoptantens död i och för sig icke, såsom
hittills, medför adoptivförliållandets upphörande. I andra stycket av samma
paragraf föreskrives att om adoptivbarn efter adoptantens död adopteras
av annan, det tidigare adoptivförhållandet skall anses hävt. Rättsverkningarna
av adoptivförliållandets hävande regleras i 13 §. Enligt vad där stadgas
medför hävandet, såvitt angår adoptivbarnets förhållande till dess skyldemän,
ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv endast
om detta i överensstämmelse med särskilda förutsättningar bestämts
av domstolen. Är barnet underårigt, skall vårdnaden och förmynderskapet
tillkomma den som rätten utser därtill.

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen:

»Som de sakkunniga påpekat tillgår adoption av spädbarn ofta på så sätt
att barnets föräldrar genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämnar
samtycke till adoptionen utan att känna till adoptantens namn och bostadsort.
Sådan s. k. inblankoadoption syftar direkt till att avskära barnets förbindelser
med den naturliga släkten, samtidigt som den avser att skapa en så
nära anknytning mellan barnet samt adoptanten och dennes släkt att barnets
ställning väsentligen blir densamma som om adoptivbarnet varit adoptantens
eget.

Det torde icke råda någon tvekan om att inblankoförfarandet vid adoption
är förenat med betydande fördelar. Barnet kan då lättare växa upp i känslan
av att det som ett vanligt barn ingår i adoptantens familj, och för adoptanten
blir det mera självklart att i olika hänseenden betrakta barnet som sitt
eget. Å andra sidan är det uppenbart att nämnda förfarande också kan medföra
vissa olägenheter, framför allt när barnet en gång får vetskap om sin
ställning som adoptivbarn. Upplysning därom torde adoptanten i regel icke
böra underlåta att lämna, enär barnet såsom i betänkandet anförts får anses
äga en etiskt betingad rätt att när det nått erforderlig mognad få veta sin
härstamning. I likhet med de sakkunniga anser jag dock att fördelarna av
inblankoadoption överväger olägenheterna därav. Lagstiftningen bör därför
ej lägga några hinder i vägen för tillämpningen av detta förfarande. Tvärtom
kan det sägas vara angeläget att lagstiftningen i viss mån uppmuntrar till användningen
av inblankoadoption. Så kommer också faktiskt att ske, därest
adoptionsinstitutet reformeras på det sätt som nu föreslås. Det utmärkande
för den adoptionsform utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, som
ensam upptagits i departementsförslaget, är ju att det rättsliga sambandet
mellan barnet och dess naturliga släkt avskäres. Detta är vid inblankoadoption
endast en naturlig konsekvens av att den rent faktiska samhörigheten
mellan dem brutits.

Som de sakkunniga påpekat synes något särskilt lagstadgande om tillåtligheten
av inblankoadoption ej erforderligt. I rättspraxis har detta förfarande
sedan länge godtagits.»

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

Lagrådet har icke haft någon erinran mot den föreslagna omgestaltningen
av adoptionsinstitutet. Däremot har lagrådet framställt en detaljanmärkning
mot det remitterade förslaget, avseende utformningen av 4 kap. 9 §.
Vad lagrådet anfört har beaktats i propositionen.

Utskottet

Adoptivbarnets enligt förslaget fastare anknytning till adoptanten och
dennes släkt kommer, såvitt nu är i fråga, till synes därigenom att adoptantens
död icke såsom hittills i och för sig skall medföra att adoptivförhållandet
upphör; härför skall fordras särskilt beslut av rätten efter ansökan
av adoptivbarnets föräldrar eller en av dem eller ock att barnet adopteras
på nytt (4 kap. 12 §). Adoptionens verkan att avskära de rättsliga förbindelserna
mellan barnet och dess föräldrar visar sig enligt förslaget däri
att föräldrarnas hittillsvarande subsidiära underhållsskyldighet gentemot
barnet ävensom dettas underhållsskyldighet mot föräldrarna upphör genom
adoptionen. Hävande av adoptionen skall ej heller som hittills medföra
att barnet automatiskt återinträder i den rättsliga ställning i förhållande
till föräldrarna, som rådde före adoptionens tillkomst. I vilken utsträckning
de rättsliga relationerna till föräldrarna skall återupplivas vid
adoptionens hävande göres beroende av rättens förordnande i hävningsärendet;
i detta skall rätten jämväl — om barnet är underårigt — utse
vårdnadshavare och förmyndare (4 kap. 13 §).

De sålunda föreslagna ändringarna i adoptionsinstitutets utformning synes
utskottet väl ägnade att förstärka institutets ställning såsom ett från
social synpunkt betydelsefullt och ändamålsenligt instrument att skänka
en naturlig uppväxtmiljö åt barn, vilkas föräldrar icke finner sig i stånd att
själva taga ansvaret för sina barn. Den rättsliga reglering, som adoptionsinstitutet
nu föreslås erhålla, torde också helt motsvara vad som såväl från
adoptantens som från de naturliga föräldrarnas sida regelmässigt åsyftas
med adoptionen; i flera remissvar har framhållits att parterna i adoptionsärenden
i stor utsträckning hyser den uppfattningen, att adoption med redan
nu gällande regler innebär en fullständig rättslig överflyttning av
barnet från den naturliga släkten till adoptanten och dennes släkt. De föreslagna
ändringarna torde sålunda ha ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.
Även för adoptivbarnens del kan omgestaltningen av adoplionsinstitutet
antagas medföra fördelar, i det adoptivföräldrarnas förstärkta
ställning i förhållande till barnets naturliga föräldrar torde skänka adoptivföräldrarna
en trygghetskänsla, som normalt underlättar för dem att
omfatta barnet med samma känslor som om barnet vore deras eget.

Den i propositionen föreslagna reformeringen av adoptionsinstitutet har utformats
med tanke på de vanligaste fallen av adoption, nämligen då adoptanten
och barnets föräldrar redan vid adoptionens tillkomst syftar till att
barnet skall fullständigt införlivas med adoptantens familj och förbindelserna
med den naturliga släkten helt avbrytas. Samma regler skall einel -

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

lertid gälla även då parterna i adoptionsärendet icke har denna avsikt, exempelvis
då adoption sker av en nära anförvant. Det synes likväl icke behöva
befaras, att reformen kommer att medföra olägenheter i dylika fall. Den
faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess föräldrar kan ju, om
detta motsvarar föräldrarnas önskan, trots adoptionen upprätthållas, och
om adoptionen häves på annan grund än överenskommelse mellan adoptant
och adoptivbarn, torde i nu avsedda fall skäl föreligga för rätten att
samtidigt med hävningsbeslutet meddela sådana förordnanden beträffande
underhållsskyldighet, vårdnad och rätt till arv, att barnets rättsliga ställning
i förhållande till de naturliga föräldrarna blir densamma som före
adoptionen.

Med hänsyn till det sagda finner sig utskottet böra tillstyrka de i propositionen
föreslagna ändringarna i fråga om adoptionsinstitutets utformning.

20 KAP. 6 §

I denna paragraf stadgas för närvarande att i ärende om antagande av
adoptivbarn rätten skall söka inhämta upplysning huruvida vederlag eller
bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Härjämte lämnas föreskrifter
om bland annat rättens skyldighet att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd.
Såsom av 4 kap. 6 § föräldrabalken framgår får rätten ej giva
tillstånd till adoption, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för
barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest
särskild anledning är till adoptionen.

I propositionen föreslås att i paragrafen intages en uttrycklig anvisning
att rätten i ärendet skall söka inhämta upplysningar, förutom såsom hittills
i fråga om vederlag och underhållsbidrag, jämväl angående barnet och
adoptanten. Härjämte föreslås att i ett nytt tredje stycke av paragrafen
stadgas skyldighet för rätten att i ärende om ny adoption av adoptivbarn,
vars adoptant avlidit, lämna vissa av den dödes arvingar tillfälle att yttra
sig.

Utskottet

Enligt förslaget till ny lydelse av 4 kap. 12 § skall, om adoptivbarnet efter
adoptantens död adopteras av annan, det tidigare adoptivförhållandet
anses hävt. I det nya adoptionsärendet skall rätten enligt det förslagna tilllägget
till 20 kap. 6 § höra de arvingar efter den avlidne adoptanten, som
angives i 2 kap. 3 § föräldrabalken, d. v. s. de arvingar, som i mål om hävande
av äktenskaplig börd skulle ha instämts av barnet. Föreskriften härom
har av de sakkunniga motiverats med att den verkan den nya adoptionen
får för skyldemännen, framför allt i arvsrättsligt hänseende, måste beaktas
vid prövningen av den nya adoptionens lämplighet. För den avlidne
adoptantens efterlevande make kan emellertid den nya adoptionen icke
medföra någon arvsrättslig konsekvens; barnet har redan ärvt adoptanten

Första lagutskottets utlåtande nr B 15 år 1958

och någon arvsrätt mellan dennes make och barnet förefinnes icke. Hörande
av maken skulle därför från nu förevarande synpunkt icke vara erforderligt.
Avgörande vid bedömandet av den nya adoptionens lämplighet bör
vidare — i överensstämmelse med vad som föreskrives i 4 kap. 6 § — vara
huruvida adoptionen kan antagas lända barnet till gagn. Om skäl till sådant
antagande föreligger torde de arvsrättsliga återverkningarna för den avlidne
adoptantens skyldemän — dessa mister genom den nya adoptionen
möjligheten att ärva barnet liksom de i vissa situationer också förlorar en
arvinge i barnet — icke få hindra den nya adoptionen. Det må framhållas
att det icke har ansetts motiverat att föreskriva att adoptionssökandens
skyldemän skall höras i ärende om tillstånd till adoption, ehuru sådant tillstånd
regelmässigt får en genomgripande betydelse för skyldemännens
möjligheter till arv efter adoptionssökanden. Det synes knappast kunna anföras
något skäl att tillerkänna det intresse, som den avlidne adoptantens anförvanter
kan ha i fråga om arvsrätt mellan dem och barnet, större betydelse
än intresset hos adoptionssökandens anförvanter av arvsrätt i förhållande
till denne. Med hänsyn till det sagda kan det ifrågasättas huruvida det
föreslagna tillägget till 20 kap. 6 § är behövligt. Utskottet finner emellertid
att det på annan grund än den i propositionen återgivna kan vara befogat
att i det nya adoptionsärendet höra den avlidne adoptantens anförvanter.
Dessa torde nämligen efter adoptantens död vara de personer, som äger den
bästa kännedomen om barnet, och de bör följaktligen kunna lämna upplysningar
av värde för bedömandet av den tillämnade adoptionens lämplighet.
Utskottet anser sig därför böra tillstyrka det föreslagna tillägget.

Punkt 1 i övergångsbestämmelserna

Enligt det i propositionen under förevarande punkt föreslagna övergångsstadgandet
skall adoptant, där adoptionen ägt rum enligt äldre lag, äga att
inom fem år från nya lagens ikraftträdande göra ansökan hos rätten om förklaring
att å adoptivförhållandet skall tillämpas vad som är stadgat för det
fall att adoption ägt rum enligt nya lagen. Med avseende å sådan ansökan
skall bestämmelserna om antagande av adoptivbarn äga motsvarande tilllämpning.
Det skall emellertid icke vara erforderligt att höra barnets föräldrar,
om det kan antagas, att det vid adoptionen var
förutsatt att föräldrarna icke skall ha kännedom om vem som adopterade
barnet.

I de sakkunnigas förslag, vilket på denna punkt upptogs oförändrat i lagrådsremissen,
var stadgandet om undantag från skyldigheten att höra föräldrarna
så utformat, att hörande av dem skulle kunna underlåtas, o in det
var förutsatt vid adoptionen att föräldrarna icke skulle äga
kännedom om adoptivföräldrarnas identitet.

Md sin granskning av det remitterade förslaget yttrade lagrådet hl. a.:

»Lagrådet har ej funnit anledning till erinran mot vare sig det materiella
innehållet i förevarande regler eller stadgandet, att bestämmelserna om an -

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

tagande av adoptivbarn skola äga motsvarande tillämpning med avseende å
ansökan om sådan förklaring som ovan omförmäles. Lagrådet finner det
även naturligt att den praxis som i fråga om tillstånd att antaga adoptivbarn
utbildat sig i och med godtagandet av s. k. inblancoadoption får sin motsvarighet
när det gäller meddelande av sådan förklaring som här avses. Vad
beträffar undantagsregeln synes det visserligen tveksamt om icke föräldrarnas
samtycke städse bör inhämtas. Såsom en remissinstans framhållit
kunna allmänna rättsgrundsatser anföras till stöd för en regel av denna innebörd.
Då emellertid ett medgivande in blanco i realiteten inneburit att
barnets föräldrar medgivit avbrytandet av alla, såväl rättsliga som andra,
törbindelser med barnet, vill lagrådet icke motsätta sig upptagandet av en
undantagsregel av det föreslagna innehållet. Att undantagsregelns giltighet
utsträckes även till vissa andra fall än inblancoadoptioner kan lagådet däremot
icke tillstyrka. Emellertid kan, såsom från ett par håll påpekats, uppstå
svårigheter att utreda huruvida inblancoadoption verkligen förelegat,
därest undantagsregeln erhåller den av de sakkunniga föreslagna och av departementschefen
godtagna lydelsen (’Där vid adoptionen var förutsatt’
etc.). I avsaknad av annan utredning torde emellertid adoptantens uppgifter
i regel få godtagas. För att utmärka detta synes undantagsregelns avfattning
böra jämkas något, förslagsvis genom att de nyss citerade inledningsorden
utbytas mot orden ''Rån det antagas att vid adoptionen var förutsatt’.»

Vad lagrådet anfört har, på sätt framgår av det föregående, iakttagits i
propositionen.

Utskottet

I enlighet med allmänna rättsgrundsatser blir nya lagens regler tillämpliga
på alla adoptioner, vartill tillstånd lämnats efter nya lagens ikraftträdande.
Detta gäller även om ansökan gjorts dessförinnan. För adoptioner,
som medgivits enligt äldre lag, skall i princip de äldre reglerna alltjämt
gälla, dock att adoptivbarnets underhållsskyldighet gentemot de naturliga
föräldrarna upphör. I övergångsbestämmelsernas punkt 1 öppnas emellertid
möjlighet för adoptanter i redan bestående adoptivförhållanden att efter
ansökan vinna förklaring av rätten, att de nya reglerna skall i sin helhet
gälla, oaktat adoptionen kommit till stånd enligt äldre lag. I sådant ansökningsärende
skall bestämmelserna om antagande av adoptivbarn äga motsvarande
tillämpning. Till följd härav skall regelmässigt samtycke inhämtas
av barnets föräldrar. Enligt en till stadgandet fogad undantagsregel
skall det dock icke vara erforderligt att höra föräldrarna, om det kan antagas
att vid adoptionen var förutsatt, att adoptivbarnets föräldrar icke
skulle ha kännedom om vem som adopterade barnet. Hörande av föräldrarna
kan sålunda underlåtas vid de s. k. inblancoadoptionerna.

Såsom lagrådet i sitt yttrande framhållit kan det i ärenden om förklaring
enligt punkt 1 i övergångsbestämmelserna ofta visa sig svårt att utreda,
huruvida det vid adoptionens tillkomst varit förutsatt att föräldrarna

Första lagutskottets utlåtande nr B H år 1958

skulle sakna kännedom om adoptantens identitet; svårigheterna härvidlag
blir särskilt framträdande i de enligt erfarenheten icke sällsynta fall, då
föräldrarna lämnat sitt medgivande till adoptionen in blanco men adoptantens
namn sedermera tillskrivits av den barnavårdstjänsteman, som biträtt
i adoptionsärendet. Med hänsyn till den förstärkta ställning i förhållande
till adoptivbarnets föräldrar, som de nya reglerna erbjuder adoptanten, torde
det kunna förväntas att åtskilliga adoptanter önskar begagna sig av möjligheten
att erhålla förklaring att de nya bestämmelserna skall gälla för
adoptivförhållandet. Detta önskemål måste anses legitimt och det är till
följd härav angeläget att domstolarnas tillämpning av övergångsstadgandet
icke kommer att motverka adoptanternas intresse. De förenämnda utredningssvårigheterna
får sålunda i tillämpningen icke leda till att domstolarna
regelmässigt inhämtar föräldrarnas samtycke. Såsom lagen utformats
bör domstolarna i stället ha en ganska vidsträckt befogenhet att underlåta
att höra föräldrarna. Har föräldrarna efter adoptionen icke haft någon kontakt
med barnet och adoptivhemmet — varom domstolen i ärendet erhåller
upplysning från adoptanten och, då barnet är under 18 år, barnavårdsnämnden
—- ger nämligen detta förhållande ett starkt stöd för antagandet,
att det vid adoptionen var förutsatt att föräldrarna icke skulle ha kännedom
om adoptantens identitet, och hörande av föräldrarna bör då underlåtas.
Utskottet vill jämväl uttala sin anslutning till lagrådets uttalande,
att adoptantens uppgifter om vad som avsetts vid adoptionen i regel får
godtagas, därest annan utredning saknas. *1 illämpas de föreslagna bestämmelserna
i enlighet med vad sålunda anförts, synes det icke behöva befaras
att adoptanter i någon nämnvärd utsträckning kommer att avhålla sig
från att begära förklaring om tillämpning av de nya reglerna; å andra sidan
torde de naturliga föräldrarnas rättsställning i förhållande till barnet
icke komma att till följd av förklaringen undergå någon förändring, som
icke överensstämmer med vad föräldrarna vid adoptionen betraktat som en
naturlig följd av att de samtyckte till densamma. Utskottet har sålunda
icke någon erinran mot det föreslagna övergångsstadgandet.

5. Förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

Delta förslag innefattar flera viktiga ändringar i förhållande till vad nu
gäller. Sålunda har bl. a. föreslagits vidgade möjligheter att i dylika mål förordna
om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning. Nyheterna
i berörda avseende har samband med den av de sakkunniga behandlade
frågan rörande ändrade regler om fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap. Ehuru i sistnämnda avseende icke framlägges något förslag
i propositionen, utan denna fragas avgörande skjutes pa framtiden, bär
det ändock ansetts lämpligt att genomföra de föreslagna ändringarna rött
Bihang till riksdagens protokoll 1058. 0 samt. 1 avd. Nr B 14

Första lagutskottets utlåtande nr B 74 år 1958

rande blodundersökning in. m. De vidgade möjligheter att genom blodundersökning
m. m. fullständiga eller förstärka utredningen i faderskapsmål, som
därigenom öppnas, har nämligen enligt såväl departementschefens som lagrådets
uppfattning ansetts vara av sådant värde, att man icke heller i nuvarande
läge ansett sig böra avstå från dem. Det har också antagits att den nya
lagen skulle kunna bidraga till att värdefulla erfarenheter vinnes för ett slutligt
ståndpunktstagande till utformningen av reglerna om faderskapsprövningen.

En närmare redogörelse för vad som föregått förslaget lämnas å s. 264—-276 i propositionen nr 144, vartill utskottet får hänvisa.

Utskottet

Den i förslaget viktigaste utvidgningen innebär att skyldighet att underkasta
sig blodundersökning eller annan antropologisk undersökning skall av
domstolen kunna åläggas, utom de personer som enligt gällande ordning är
undersökningspliktiga, syskon till barnet samt föräldrar till övriga personer,
som kan komma i fråga för undersökning. Erinras må att ett förslag av liknande
innebörd förelåg till bedömande vid tillkomsten av gällande lag i ämnet
men att riksdagen på hemställan av första lagutskottet ställde sig avvisande
härtill. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1949: 34) anförde utskottet,
att de anhöriga, varom vore fråga, stode helt utanför rättegången och
ofta saknade allt intresse av utgången. Det uttalades vidare, att man, även
om det obehag en undersökning medförde i regel vore ringa, dock finge upprätthålla
grundsatsen om den kroppsliga okränkbarheten, att en dylik vidsträckt
undersökningsplikt säkerligen icke skulle kunna påräkna förståelse
bland allmänheten samt att det på vetenskapens dåvarande ståndpunkt endast
i mycket få fall förelåge möjlighet att komma till klarhet i faderskapsfrågan
genom undersökning av parternas anförvanter.

För tillgodoseende av det från allmänna synpunkter viktiga intresset att
komma till ett materiellt riktigt resultat i en faderskapsfråga är de bevismedel,
varom här är fråga, av stor betydelse. I den mån vetenskapliga framsteg
på området medför förbättrad säkerhet och vidgade möjligheter att utesluta
eller fastställa det biologiska faderskapet bör självfallet lagstiftningen, där så
kan ske, anpassas därefter. Att pa sätt nu föreslagits utvidga undersökningsplikten
till vissa anförvanter till parterna kan te sig befogat, därest vad därigenom
vinnes i bevishänseende är så betydande, att den enskildes anspråk
på kroppslig integritet måste få vika.

Utskottet har rörande värdet av undersökning av berörda anförvanter inhämtat
upplysningar från sakkunnigt håll. I avseende å blodundersökningarna
har därvid uppgivits, att det numera i ett mycket stort antal fall är av
betydelse för såväl möjligheten att utesluta faderskap som för bedömande av
iaderskapssannolikheten att erhålla blodprov från parternas anförvanter,
särskilt deras föräldrar. Vid statens rättskemiska laboratorium företages i
ett åttiotal fall årligen blodgruppsbestämningar, vari innefattas på frivillig -

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

hetens väg tagna prov från dylika anförvanter. I ungefärligen det dubbla
antalet fall årligen, där en analys av prov av sistnämnda slag skulle kunnat
få betydelse, kan däremot undersökningen till följd av vägran från de berördas
sida icke erhålla denna omfattning. Det anses därtör vara av betydande
värde att erhålla möjlighet att ålägga anförvanterna undersökning.
Rörande värdet av att underkasta anförvanterna annan antropologisk undersökning
än blodundersökning för bedömningen av faderskapsfrågor synes
inom sakkunniga kretsar råda delade meningar. Å ena sidan anses alt det
endast i sällsynta undantagsfall kan vara av värde att i den nu i praktiken
förekommande morfologiska undersökningen inbegripa ifrågavarande anförvanter,
medan å andra sidan den meningen också är företrädd att en
dylik utvidgning har och för framtiden kan få allt större betydelse. Att utesluta
möjligheten av en undersökning av anförvanterna anses dock ej på
något håll lämpligt. Det har i sammanhanget också uttalats, att kommande
forskning inom biokemien kan förväntas ge möjligheter att för faderskapsbedömning
undersöka ärftliga biokemiska egenskaper.

Av vad utskottet sålunda inhämtat synes framgå att blodgruppsforskningen
gått starkt framåt sedan förevarande fråga senast behandlades i
riksdagen och att betydelsen av att erhålla möjlighet att underkasta anförvanterna
en undersökning på senare tid ökat väsentligt vad gäller blodgruppsbestämningarna.
Även vad beträffar annan antropologisk undersökning
saknas icke skäl att särskilt med tanke på den framtida utvecklingen
hålla möjligheten öppen att i sådana fall, där det kan förväntas vara av värde,
ålägga jämväl anförvanter undersökningsplikt. Det är sålnnda tydligt att
nu angivna förhållanden bereder ökad tyngd åt det från allmänna synpunkter
berättigade kravet att skapa större bevismöjligheter vid den rättsliga
bedömningen av faderskapsfrågor. Med hänsyn härtill vill utskottet, oaktat
vad tidigare invänts om att ifrågavarande anförvanter såsom utomstående
ofta saknar allt intresse av avgörandet alltjämt äger giltighet, icke motsätta
sig den föreslagna utvidgningen av undersökningsskyldigheten. Det må emellertid
erinras om att enligt förslaget förordnande om undersökning av de
ifrågavarande anförvanterna icke får meddelas i andra fall än då den utredning,
som eljest står till buds, icke ger tillräckliga möjligheter att fastställa
faderskapet utan behöver fullständigas. Utskottet vill understryka betydelsen
av att detta krav strängt upprätthålles i tillämpningen, enär det är
av vikt att den personkrets det här gäller icke onödigtvis tvingas att underkasta
sig undersökning. Det måste förväntas att begagnandet av denna möjlighet
föregås av ett noggrant övervägande från domstolarnas sida rörande
åtgärdens betydelse i bevishänseende. Det är tydligt att annan antropologisk
undersökning än blodundersökning för närvarande endast i undantagsfall
bör kunna påtvingas dessa personer.

Utskottet vill i detta sammanhang ifrågasätta om icke annan antropologisk
undersökning än blodundersökning borde närmare regleras genom på
administrativ väg utfärdade tillämpningsföreskrifter. Måhända skulle härigenom
kunna givas vissa normer rörande arten av och metoderna för dylika

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958

undersökningar. Under alla förhållanden synes det för vinnande av enhetlighet
önskvärt att föreskrift meddelas om att medicinalstyrelsen för varje fall
skall utse undersökare och företaga granskning av undersökningsresultaten.
Tillämpningsföreskrifterna kan sedan kompletteras och ändras allteftersom
nya vetenskapliga forskningsrön så föranleder.

En annan ändring som föreslås avser det fall att i mål av förevarande
slag även man, som icke är part, i vissa fall skall vara skyldig att underkasta
sig undersökning, som i lagen avses. Enligt gällande rätt kräves härför
att det kan hållas för visst att mannen haft samlag med modern under
konceptionstiden, medan förslaget innebär att förordnande om undersökning
skall få meddelas, där anledning förekommer till antagande att sådant
samlag ägt rum. Denna uppmjukning av förutsättningarna har motiverats
av att enligt det i lagrådsremissen upptagna förslaget till ändring av reglerna
om fastställande av faderskap möjlighet öppnats att i rättegången indraga
även annan man än den ursprungligen instämde och att det under
sådana förhållanden vore ändamålsenligt att underlätta för domstolen att
ålägga honom skyldighet att dessförinnan underkasta sig undersökning. Då
ändring i reglerna om fastställande av faderskap icke längre föreslås, kunde
det synas mest följdriktigt att behålla nuvarande mera begränsade regel.
Utskottet anser emellertid icke erforderligt att föreslå ändring i det
framlagda förslaget härutinnan. Undersökning i fall som här avses torde
i regel bliva av ringa värde, därest det icke klarlägges att den utom processen
stående mannen verkligen haft samlag med modern. Bevisning rörande
ietta faktum är enligt gällande ordning, vari som nyss nämnts nu icke föreslås
ändring, tillåten endast i mycket begränsad omfattning, och undersökning
som här sägs bör självfallet icke tillgripas annat än i den omfattning
det kan få betydelse i målet. Under sådana förhållanden kan någon nämnvärd
förändring i rättstillämpningen icke väntas följa av den föreslagna
ändringen. Härtill kommer att förevarande villkor i gällande rätt måhända
kan anses ha erhållit en mera snäv utformning än som varit påkallat av
förhållandena.

6. Ikraftträdandebestämmelser

Utskottet

I propositionen föreslås, att nya ärvdabalken och därmed sammanhängande
lagstiftning skall träda i kraft den 1 januari 1959. Med hänsyn till de
viktiga nyheterna beträffande adoptionsinstitutet är det angeläget att låta
den nya lagstiftningen träda i tillämpning snarast möjligt. Ett ikraftträdande
i enlighet med förslaget synes dock ägnat att väcka betänkligheter ur
andra synpunkter. Att ytterst kort tid förflyter mellan utfärdandet och
ikraftträdandet av den nya lagstiftningen, som överspänner ett vittomfattande
rättsområde, kan nämligen vålla olägenhet så till vida att både myndigheter
och enskilda, vilkas verksamhet beröres därav, icke beredes till -

Första lagutskottets utlåtande nr B lb år 1958

räckligt utrymme att skaffa sig kunskap om de nya reglerna. Till detta kommer
att på en punkt, nämligen i anslutning till den nya lagen om blodundersökning
m. m., torde erfordras kompletterande, i administrativ väg utfärdade
tillämpningsföreskrifter. Enligt vad som upplysts kan arbetet härmed
icke utan svårigheter slutföras i tillräckligt god tid före ikraftträdandet.
Vid övervägande av dessa omständigheter har utskottet kommit till
den uppfattningen att ikraftträdandet av den nya lagstiftningen bör något
uppskjutas. På grund härav vill utskottet förorda, att den nya ärvdabalken
och de lagar, som i övrigt genom propositionen förelagts riksdagen till
antagande, får träda i kraft den 1 juli 1959.

Utskottets hemställan

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till ärvdabalk;

B) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken —
måtte för sin del antaga nämnda förslag med den ändringen
däri, att de i 1 § första stycket intagna orden »den 1 januari
1959» utbytes mot orden »den 1 juli 1959»;

C) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i övriga genom propositionen
framlagda lagförslag — måtte för sin del antaga dessa lagförslag
med den ändringen beträffande vart och ett av dem
att de i slutbestämmelserna intagna orden »den 1 januari
1959» utbytes mot orden »den 1 juli 1959».

Stockholm den 6 november 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, Per Olofsson, Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, fru Gärde Widemar och herr Arvidson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Hedqvist, fru Johansson,
herr Onsjö, fru Roman, herr Fröding och fru Löfqvist.

Första lagutskottets utlåtande nr B It år 1958

Reservation

vid förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

av fru Sjöström-Bengtsson och fru Löfqvist.

Första lagutskottets utlåtande nr B 14 år 1958 87

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 54

Lagförslag

Ärvdabalk .................,......................................... 1

Lag om införande av nya ärvdabalken................................ 37

Lag om ändring i giftermålsbalken .................................. 38

Lag om ändring i föräldrabalken .................................. 39

Lag om ändring i rättegångsbalken ................................ 49

Lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller

faderskapet till barn utom äktenskap................................ 51

Lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr

367) om fri rättegång .......................................... 52

Förslagets allmänna innebörd............................................ 56

Utskottet ............................................................ 55

Förslaget till ärvdabalk

4 kap. 1 och 2 §§ (arvsrätt vid adoptivförhållande) .................... 66

Utskottet ............................................................ 71

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

4 kap. (om adoption) .............................................. 73

Utskottet ............................................................ 77

20 kap. 6 § .......................................................... 78

Utskottet .......................................................... 78

Övergångsbestämmelserna ............................................ 79

Utskottet .......................................................... 30

Förslaget till lag angående blodundersökning m. m........................... 81

Utskottet .......................................................... 32

Ikraftträdandebestämmelser ............................................ 84

Utskottet ......................................................... 84

Utskottets hemställan .................................................. 85

Reservationer .......................................................... 86

681772 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag