Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u13 - b l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Nr Ii 13

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om
en bättre koncentration av rättsvården på den mera
samhällsfarliga kriminaliteten.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr B 189 av herr Nihlfors. I motionen
hänvisas beträffande motiveringen till en vid årets A-riksdag väckt, av riksdagen
före dess upplösning ej slutligt behandlad motion II: 352, vari bl. a.
under skilda rubriker framfördes vissa förslag rörande rapporteftergift, polisbötessystem,
tillämpningen av stadgandet om frihet från straff vid ringa
ovarsamhet i trafik ävensom rörande strafföreläggande. Det hemställes i
förevarande motion — i överensstämmelse med vad som föreslogs i motionen
II: 352 — »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it måtte hemställa
om en skyndsam utredning av vad som kan åtgöras för en bättre koncentration
av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten eller i
andra hand att i vart fall ovan under olika rubriker angivna frågor bli föremål
för skyndsam utredning».

I motionen nämnes såsom en tänkbar utväg att åstadkomma den föreslagna
koncentrationen att man i viss utsträckning skulle minska domstolarnas
arbetsbelastning genom att bl. a. ge åklagarna ökade möjligheter att
meddela strafföreläggande, befria åklagarna från vissa arbetsuppgifter genom
att tillskapa möjlighet för polisen att i vissa fall själv avgöra ärenden
samt slutligen att man skulle avlasta polisen en del av dess arbetsuppgiften
genom t. ex. rapporteftergifter och »annan nedskärning av den mindre
viktiga delen av polisarbetet».

Beträffande motiveringen för motionärens hemställan ävensom beträffande
de frågor i övrigt, som behandlas i motionen utan att utmynna i särskilda
yrkanden, får utskottet i den mån redogörelse därför icke lämnas i det
följande hänvisa till motionen II: 352.

I det följande lämnas under de huvudrubriker, varunder i motionen ifrågasatts
vidtagande av vissa åtgärder, en översiktlig framställning av gällande
bestämmelser och frågornas behandling i olika sammanhang.

A. Rapporteftergift

Hållande bestämmelser m. in.

Den princip, som i fråga om beivran av brott är förhärskande inom svensk
rätt, är den s. k. legalitetsprincipen. Denna kan i korthet sägas innebära, att
rättssatserna skall likformigt tillämpas för alla. Av principen följer alt en 1

Bihany till riksdagens protokoll I9ÖH. >9 samt. I avd. Nr Ii Vi

Första lagutskottets utlåtande nr It 13 år 1958

var som misstänks för att ha överträtt lagen, skall av dem som har till uppgift
att vaka över lagarnas efterlevnad befordras till laga påföljd. Principen,
vilken för åklagarnas del inskrivits i rättegångsbalkens 20 kap. 6 §, har för
polisens vidkommande kommit till uttryck i 8 § allmänna polisinstruktionen
den 5 juni 1958. Där stadgas, att om polisman erhåller kännedom om
brott, som hör under allmänt åtal, skall han så snart ske kan avgiva rapport
därom till vederbörande förman.

Emellertid förekommer undantag från den nämnda principen. Sålunda
bär åklagare i rättegångsbalken 20 kap. 7 § tillagts befogenhet att i vissa
fall eftergiva åtal, bl. a. om å brottet icke kan följa svårare straff än böter
och det är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän
synpunkt. En motsvarande befogenhet att underlåta rapport av brott,
som hör under allmänt åtal, föreligger för polisman enligt 8 § allmänna polisinstruktionen;
där stadgas att polisman äger underlåta att avgiva rapport
och låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande, därest
förseelsen är obetydlig och klart ursäktlig.

Rörande tillämpningen av stadgandet om befogenhet för polisman att underlåta
rapport har närmare anvisningar meddelats den 4 juni 1948 av chefen
för inrikesdepartementet. Ur dessa anvisningar må här återges följande
utdrag.

»Regeln att polisman är skyldig att rapportera alla brott, som faller under
allmänt åtal, är emellertid enligt polisinstruktionen ej ovillkorlig. Det
bär i viss utsträckning överlämnats åt polismannen alt själv bedöma" i vad
mån dylika brott skall göras till föremål för utredning och rapport. Bestämmelserna
härom har utformats så, att polisman när det gäller obetydliga och
klart ursäktliga förseelser äger underlåta att avge rapport och låta saken
bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande.

Med obetydliga förseelser förstås endast sådana överträdelser av
gällande författningar rörande allmän ordning och säkerhet, på vilka ej kan
tölja svårare straff än böter, d. v. s. ordnings- eller polisförseelser. Alla dylika
förseelser är givetvis icke så bagatellartade att de böra bli föremål för
rapporteftergift. Såsom obetydliga kan främst betraktas vissa enklare överträdelser
av trafikbestämmelser och ordningsstadgan för rikets städer eller
med stöd av denna utfärdade lokala ordningsföreskrifter.

Som exempel på dylika trafikförseelser kan nämnas nedstänkta eller eljest
otydliga registrerings- eller besiktningsskyltar, felande eller ofullständiga
uppgifter på namnskylt eller skylt angående tjänstevikt, maximilast,
m. m. och felaktigt anbragt sådan skylt. Till obetydliga trafikförseelser kan
vidare hänföras smärre utrustningsfel, olaga parkering, underlåtenhet alt
ge stopptecken, ange kursändring, fälla ner körriktningsvisare, begagna rätt
hörfil eller annan liknande förseelse, såvida den icke medfört fara eller hinder
för trafiken. Även smärre överskridanden av gällande hastighetsbestämmelser
och ovarsamhet vid gående, varigenom fara eller hinder för trafiken
ej uppkommer, kan anses som obetydliga förseelser.

Som exempel på förseelser mot gällande ordningsföreskrifter, vilka kan
vara obetydliga, kan anföras badning eller camping på förbjuden plats, kälkbacksåkning,
bollsparkning eller annan sport eller lek på sådan plats, nedskräpande
av allmän plats, olovligt beträdande av gräsmattor, olaga affischering,
reklam o. d., försummad gaturenhållning eder snöskottning, felande
eller ej reglementsenlig adressnummerskylt på eller vid byggnad eller fel -

Första lagutskottets utlåtande nr Ii 13 år 1958

aktigt anbragt sådan skylt samt att man låter hund löpa lös eller utan halsband
eller förorena på allmän plats.

För att rapport skall kunna underlåtas fordras emellertid icke endast att
förseisen är obetydlig; den måste dessutom vara klart ursäktlig. För
att en förseelse skall anses såsom ursäktlig fordras, att den icke skett uppsåtligen,
med »vett och vilja», av trots eller likgiltighet eller av grov oaktsamhet
utan heror på tillfällig glömska, missuppfattning, förbiseende eller
dylikt, som även en fullt lojal person med sunt och vaket rättsmedvetande
kan göra sig skyldig till. Som ursäktliga kan således ej betraktas förseelser,
som begås i bestämt syfte, t. ex. i vinningssyfte, eller som innefattar ett avsiktligt
åsidosättande av gällande föreskrifter.

Om en förseelse beror på tillfällig glömska eller förbiseende — en cyklist
glömmer t. ex. att vid mörkrets inbrott tända cykellyktan men rättar på tillsägelse
av polisman genast sin försummelse — eller på andra liknande omständigheter,
bör den däremot anses som ursäktlig. Såsom ursäktliga kan
vidare betraktas smärre förseelser, som beror på okunnighet om lokala ordnings-
eller trafikföreskrifter.----

Rapportering behöver ej heller ske i vissa fall, då någon handlat i en nödsituation,
t. ex. då en cyklist eller bilist för att rädda sig undan en skenande
häst eller för att undvika att köra på ett barn, som plötsligt springer ut på
vägbanan, gör sig skyldig till eu obetydligare trafikförselse, som ej vållar
trafikolycka eller hindrar eller stör trafiken. Begår fordonsföraren i anförda
exempel däremot ett grövre trafikbrott, bör detta i vanlig ordning utredas
och rapporteras. Då bör det nämligen ankomma på åklagarmyndigheten
att avgöra huruvida saken skall åtalas eller ej.------

Frågan vilka förseelser som ej bör rapporteras kan. som av det anförda
framgår, inte besvaras generellt. Som regel måste avgörandet överlämnas
till de enskilda polismännen under beaktande av omständigheterna i varje
särskilt fall.

Möjligheten till rapporteftergift far icke utnyttjas på sådant sätt att
vissa slag av förseelser över huvud taget icke rapporteras av polismännen.
Detta skulle ju innebära att straffbestämmelsen för sådan förseelse i själva
verket sattes ur kraft. Regeln om rapporteftergift avser allenast att befria
den enskilde polismannen från skyldigheten att rapportera i sådana fall, då
en rapport skulle framstå som en obillig eller överdriven tjänsteåtgärd.

Förseelse, som trätt enskild persons intresse för när, bör som regel rapporteras.
Om en förseelse orsakat skada till person eller egendom, skall
den således rapporteras, även om detta enligt de allmänna reglerna eljest
icke behövde ha skett. Undantag kan dock i vissa fall göras för obetydliga
egendomsskador. I dylika fall bör rapporteftergift ifrågakomma endast om
målsäganden förklarar sig ej göra anspråk på någon ersättning för skadan
eller också parterna är överens om sättet för skadans gottgörande. Om t. ex.
cn kollision mellan en cyklist och en bilist orsakats av åtgärd som får anses
vara klart ursäktlig, och därvid eu mindre buckla uppkommit på cykelns
stänkskärm samt cyklisten i polismannens närvaro förklarar, att han ej gör
anspråk på ersättning eller -att han godtar den ersättning som bilisten erbjuder
honom, bör således förseelsen ej rapporteras. Vid dylika bagatellartade
kollisionsskador är det lämpligt, att polismannen tillfrågar målsäganden,
huruvida han kräver ersättning, och rättar rapporteringsfrågan
efter målsägandens inställning. Finner polismannen, att förseelsen ej bör
rapporteras, bör han dock göra sådana anteckningar angående händelsen,
att den vid behov kan rekonstrueras. Sådana förhållanden kan nämligen sedermera
inträffa, ''att saken bör göras till föremål för polisutredning. Det

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

kan exempelvis visa sig att kollisionen orsakat skada, som uppmärksammats
eller framträtt först senare.

Har förseelse orsakat kroppsskada bör den, även om skadan anses ringa,
alltid rapporteras. Det är nämligen merendels omöjligt att från början bedöma
följderna även av en till synes obetydlig kroppsskada.

Vad i övrigt angår de närmare förutsättningarna för rapporteftergift bör
sådan givetvis endast förekomma, då den felande vidgår förseelsen. Bestrider
han, att han gjort sig skyldig till lagöverträdelse, eller har han annan
uppfattning rörande händelseförloppet än polismannen, skall förseelsen
rapporteras i vanlig ordning. Detta gäller även därest den felande vägrar att
på polismannens tillsägelse rätta en begången försummelse.

Gör en person sig på en gång skyldig till dels ett brott av sådan svårhetsgrad,
att det bör göras till föremål för polisundersökning, dels en obetydlig
och klart ursäktlig förseelse, skall båda handlingarna rapporteras. Detsamma
gäller om någon samtidigt begår ett flertal förseelser, vilka visserligen
var för sig skulle kunna bli föremål för rapporteftergift.

Den omständigheten att en felande tidigare gjort sig skyldig till eu förseelse,
som ej rapporterats, kan äga betydelse vid bedömandet i vad mån
den nya förseelsen kan anses klart ursäktlig. Om t. ex. en person, som parkerat
sin bil på förbjuden plats och av polisen gjorts uppmärksam därpå
men ej rapporterats, någon dag senare upprepar samma förseelse, kan den
nya förseelsen ej anses ursäktlig.

Polismannen skall genast på stället avgöra, huruvida eu konstaterad förseelse
skall rapporteras eller ej. Är han tveksam, huruvida rapporteftergift
bör äga rum, skall förseelsen rapporteras. Den omständigheten att en förseelse
rapporteras behöver icke medföra, att den föranleder någon påföljd.
Beträffande samtliga förseelser, varom här är fråga, kan nämligen åklagaren
efterge åtal.

Det formella förfarandet för rapporteftergift bör anpassas efter omständigheterna
i varje särskilt fall. I allmänhet bör polismannen inskränka sig
till att upplysa den felande om att han överträtt visst straffbud, men att förseelsen
med hänsyn till omständigheterna icke kommer att rapporteras. Någon
form av »varning» från polismannens sida bör icke förekomma. Det kan
dock ibland vara befogat att polismannen erinrar den felande om vikten
av att noga iakttaga gällande föreskrifter. Även en sådan erinran skall i
regel ske muntligt. I vissa undantagsfall, såsom då den felande ej är tillstädes
vid polismannens konstaterande av eu felparkering eller annan liknande
förseelse, kan det dock vara lämpligt att den felande, t. ex. genom ett
meddelande på det felparkerade fordonet, göres uppmärksam på överträdelsen.

Då en förseelse ej rapporteras, skall den icke heller göras till föremål för
utredning. Den felande skall ej heller utfrågas om namn, adress eller andra
identitetsuppgifter. Om såsom villkor för rapporteftergift uppställts att den
felande före viss dag skall avhjälpa ett konstaterat utrustningsfel, bör polismannen
dock göra erforderliga anteckningar rörande saken. Detsamma bör,
såsom förut nämnts, gälla vid vissa slag av obetydliga kollisionsfall.

Registrering av förseelser, som ej föranlett rapport eller anteckning av
namn på de felande, har icke ansetts böra föreskrivas.

Självfallet är det av största betydelse att bestämmelserna om rapporteftergift
tillämpas så enhetligt som möjligt. Det åligger därför polischeferna
att allt efter de föreliggande förhållandena lämna polispersonalen de råd
och anvisningar, som kan behövas.»

I svar den 17 december 1957 på en interpellation i andra kammaren av
herr Eliasson i Stockholm om en bättre koncentration av rättsvården på

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 11)58

den mera samhällsfarliga kriminaliteten upplyste chefen för inrikesdepartementet
att frågan om klarläggande föreskrifter om rätt för polisbefäl att
meddela avskrivningsbeslut beträffande förseelser, som kan bli föremål för
rapporteftergift, vore under behandling i departementet.

Motionen

I motionen framhålles bl. a., att det synes föreligga betydligt större olikheter
i tillämpningen av rapporteftergift än som motiveras av skiljaktigheter
i personligt omdöme hos olika befattningshavare, och motionären finner möjligheten
böra undersökas av en omarbetning av de av inrikesdepartementet utfärdade
anvisningarna med hänsynstagande till »rådande kriminalpolitiska
läge». Härvid synes enligt motionären särskild uppmärksamhet böra ägnas
möjligheten alt undvika rapport av mindre trafikförseelser.

B. Polisbötessystem

Gällande rätt m. m.

Enligt gällande rätt finnes icke någon form för beivran av förseelse genom
omedelbart åläggande av böter genom polisman eller polismyndighet. I
processkommissionens betänkande diskuterades nämnda fråga kortfattat i
kapitlet om strafföreläggande. Därvid utsädes att motsvarande institut som
det för den svenska rätten ifrågasatta redan existerade i vissa främmande
länder. Det nämndes vidare att erfarenheterna av strafföreläggande i utlandet
varit övervägande gynnsamma och att tillämpningsområdet på vissa
håll utvidgats. Processkommissionen ansåg strafföreläggande böra införas
i svensk rätt och fann det ej böra möta betänkligheter att låta åklagare utfärda
föreläggande. Man diskuterade ej alternativet med polismyndighets
handhavande av institutet. Ej heller i processlagberedningens förslag övervägdes
möjligheten att låta polismyndighet utfärda strafförelägganden.

Pågående utredning

Med stöd av Kung]. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1956 pågår f. n. genom
av chefen för inrikesdepartementet tillkallade sakkunniga (polisverksamhetsutredningen)
en utredning rörande lämpliga åtgärder i syfte att effektivisera
polisens verksamhet för bekämpande av brottsligheten in. in. Inom
utredningen har frågan om införandet av rätt för polisen att utdöma och
upptaga böter aktualiserats och frågan har diskuterats av utredningen både
internt och vid överläggningar med representanter för polismyndigheter och
polispersonal i ett antal större städer. Det har därvid visat sig att åsikterna
varit delade i frågan huruvida polisen bör erhålla rätt att förelägga böter.
Enighet har emellertid förelegat så till vida att det ansetts önskvärt med en
förenkling av det nuvarande systemet för rapportering och handläggning av
bötesförseelser. Inom utredningen har det införskaffade materialet sammanställts
i en promemoria, i vilken uttalas, att utredningen ansett frågan

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1!)5S

vara av sådan betydelse att den synes böra närmare utredas. Promemorian
bär överlämnats till chefen för inrikesdepartementet och därefter tillställts
justitiedepartementet, där spörsmålet om ärendets fortsatta handläggning
för närvarande överväges.

Motionen

I motionen framföres tanken att efter utländsk förebild i svensk rätt intöra
en sådan ordning att bötesstraff för vissa förseelser, företrädesvis parkeringsförseelser
eller andra mindre förseelser av motortrafikanter, skulle
kunna åläggas redan på polisstadiet. Motionären uppehåller sig i förevarande
avsnitt vid vissa synpunkter, som redovisats i polisverksamhetsutredningens
promemoria och som berör uppkommande olägenheter av ett polisbötessystem,
samt finner dessa olägenheter icke vara av den art, att de bör
utgöra hinder för en reform. Genom en sådan skulle enligt motionären måhända
hälften av alla parkeringsförseelser kunna avgöras på ett tidigt stadium.

C. Ringa oaktsamhet i trafik

Gällande rätt in. in.

I lagen om straff för vissa trafikbrott stadgas i 1 § 1 inom.: Brister vägtratikant
i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka
betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamheten ringa, dömes för
vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

För tolkningen av begreppet ringa oaktsamhet lämnar förarbetena till lagen
viss ledning. 1944 års trafiksakkunniga hade i sitt den 15 maj 1948
avlämnade betänkande (SOU 1948: 34, s. 64, 280 ff) föreslagit, att straffbar
(och alltsa åtalbar) trafikovarsamhet skulle föreligga där man genom att
åsidosätta någon i trafiksäkerhetens intresse meddelad föreskrift eller annoiledes,
av oaktsamhet åsamkat annan person skada eller skada å annans
egendom, som icke är obetydlig, eller framkallat fara för sådan skada.

I propositionen till 1951 års riksdag, som ligger till grund för den nu gällande
lagstiftningen, frånträdde departementschefen det förslag till det straffbara
områdets avgränsning, som de sakkunniga förordat. Efter att ha redogjort
för då gällande föreskrifter och för de sakkunnigas förslag och motiveringen
därför ävensom för vissa remissvar anförde departementschefen
(prop. nr 30 s. 266 ff):

För ådö mande av ansvar för trafikovarsamhet torde, såsom de sakkunniga
toreslagit, principiellt böra förutsättas, att den felande åsidosatt de föreskriftei,
vilka meddelats i trafiksäkerhetens intresse. Det allmänna varsamhetsstadgandet
i 39 § vägtrafikförordningen kan sägas utgöra en sammanfattning
av dessa föreskrifter. Det åligger sålunda vägtrafikanten att
iakttaga den omsorg och aktsamhet, som till förekommande av trafikolycka
betingas av omständigheterna. Huruvida någon olycka verkligen inträffat
eller varit nära att inträffa är i och för sig utan betydelse för bedömandet av

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 10ö8

frågan om ovarsamhet. Så är t. ex. hos en bilist, som »ginar» en skymd
högerkurva, oaktsamheten lika stor, vare sig annat fordon nalkas på andra
sidan kurvan eller ej. Han har nämligen under alla omständigheter att räkna
med möjligheten av annalkande fordon.

De sakkunniga ha, såsom förut nämnts, begränsat straffansvaret till de
fall, då ovarsamheten medfört viss skada eller konkret fara. Det kan emellertid
knappast anses tillfredsställande för rättskänslan, att en vägtrafikant,
som uppenbart åsidosatt reglerna om varsamhet, skall kunna undgå straff
endast därför att han haft den turen, att skada eller fara ej följt. Ur allmänpreventiv
synpunkt är det vidare av största vikt, att det av trafiksäkerhetsintresset
betingade varsamhetskravet erhåller nödigt eftertryck.

Med hänsyn till vad nu sagts är det enligt min mening erforderligt, att
straffsanktionen för ovarsamhet utformas utan sådan begränsning, som av
de sakkunniga föreslagits. Förslaget bör följaktligen jämkas. Man lärer därvid
ha att välja mellan två olika utvägar. Den ena är att — såsom på sina
håll ifrågasatts — direkt i vägtrafikförordningen straffbelägga överträdelse
av de föreskrifter, vilka kunna anses vara av så grundläggande betydelse ur
trafiksäkerhetssynpunkt, att åsidosättandet av desamma — med hänsyn till
allmänpreventionen — bör vara kriminaliserat, även om i det särskilda fallet
skada eller konkret fara icke uppkommit. Den andra utvägen är att i
trafikbrottslagen upptaga en generell bestämmelse om straff för ovarsamhet,
oavsett om skada eller konkret fara föreligger eller ej. Enligt min mening
är den senare lösningen att föredraga. Behovet av straffsanktion lärer nämligen
mera fullständigt täckas genom ett generellt stadgande i trafikbrottslagen
om ansvar för ovarsamhet än genom särskilda straffbestämmelser till
detalj föreskrifter i vägtrafikförordningen. Vidare torde genom ett sådant
generellt stadgande erhållas större frihet att bedöma ansvarsfrågan i det särskilda
fallet än genom kategoriska straffstadganden för åsidosättande av
särskilda trafikregler. Slutligen synes denna lösning vara att föredraga även
ur systematisk synpunkt. Såsom förut antytts kunna nämligen de detaljregler,
vilka här komma i fråga, sägas utgöra allenast olika aspekter av det
allmänna varsamhetsstadgandet i 39 § vägtrafikförordningen och med detta
bilda ett regelkomplex, vars kriminalisering synes böra ske på enhetligt sätt.

Med anknytning till nyssnämnda stadgande synes följaktligen såsom förutsättning
för straffbarhet principiellt böra upptagas, att vederbörande brustit
i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingats
av omständigheterna. Emellertid torde detta ej böra gälla utan undantag.
Hänsynen till allmänpreventionen förefaller nämligen knappast
kräva kriminalisering även av en blott ringa grad av oaktsamhet.

Med tillämpning av det anförda har i departementets förslag uti första
stycket av förevarande paragraf upptagits, att om vägtrafikant brustit i den
omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingats
av omständigheterna, och oaktsamheten ej var ringa, för vårdslöshet i trafik
skall dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

I fråga om innebörden av begreppet ovarsamhet synes följande anmärkning
vara på sin plats.

En vägtrafikant kan stundom ha del i uppkomsten av eu trafikolycka,
oaktat han gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycksfallet.
I dylika fall har med hittillsvarande praxis ej sällan dömts till ansvar för
ovarsamhet, även då situationen varit sådan, all för dess bemästrande skulle
ha erfordrats en alldeles exceptionell kvicktänkthet och kallblodighet. Enligt
min mening är del cj riktigt att åt stadgandet om ansvar för ovarsamhet
i vägtrafik giva en sa vidsträckt innebörd. Detta skulle nämligen innebära,
ati man i trafikmål skärpte de principiella krav, vilka ställas i andra

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

mål om ansvar för oaktsamhet. Man lärer icke böra av en vägtrafikant kräva
mer, än att han innehar de kvalifikationer, som rimligen kunna förväntas
hos en normalt skicklig trafikant inom den grupp, varom fråga är, och att
han gör vad i hans förmåga står för att undvika olycksfall.

Propositionen antogs i förevarande del oförändrad av riksdagen.

Inför den nya trafiklagstiftningens ikraftträdande den 1 januari 1952 erinrade
riksåklagaren i cirkulär den 28 november 1951 åklagarna om innehållet
i trafikbrottslagen, varvid ämbetet bl. a. gjorde följande uttalande:

Ämbetet vill framhålla att det givetvis icke är möjligt att genom en sträng
gränsdragning fixera det straffbara området av oaktsamheten och därifrån
avskilja vad som kan bedömas såsom ringa oaktsamhet. Det må emellertid
erinras — och detta innebär endast ett understrykande av de synpunkter
som framgå ur departementschefens uttalande — att vid en trafikovarsamhet,
som föranlett personskada eller egendomsskada, som ej är obetydlig,
eller där fara framkallats för sådan skada, oaktsamheten kan vara ringa
även om skadan till äventyrs är svårartad eller faran för skada i det särskilda
fallet varit avsevärd. Å andra sidan kan oaktsamheten icke alltid betecknas
som ringa, därför att i det aktuella fallet skada ej inträffat eller
ens fara därför förelegat.

Genom 1953 års trafiksäkerhetsutredning har en undersökning verkställts
rörande bl. a. antalet i trafikolyckor delaktiga motorfordonsförare och hur
stor del av dessa som undgått åtal, enär ovarsamheten bedömts som ringa.
På grundval av resultatet av undersökningen, som avsett vissa städer och
landsfiskalsdistrikt och som redovisats i en i utredningens betänkande »Traliksäkerhet
II» (SOU 1957: 18) intagen tabell, har utredningen gjort följande
uttalande:

De uppgifter, som lämnats i förestående tabell, ävensom de iakttagelser i
övrigt, som utredningen gjort vid sin genomgång av åklagarnas svar, ge vid
handen att praxis växlar på ett sätt, som icke kan anses önskvärt ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Risken för en förare att bli åtalad med anledning av en
trafikolycka och därmed också risken för honom att i körkortsregistret bli
antecknad för en trafikförseelse, är högst olika här i landet beroende av på
vilken plats olyckan inträffar. Denna växlande risk hänför sig uppenbarligen
i första hand till den ojämnhet i åtalsprövningen, som föreligger de olika
åklagarna emellan.

Särskilt intresse erbjuder ett studium beträffande fördelningen av avskrivningsbesluten
å de olika grunder som angivas. Det framgår sålunda, att man
i vissa åklagardistrikt företrädesvis avskriver på grund av ringa trafikovarsamhet,
medan man däremot i andra distrikt vanligen underlåter åtal, enär
brott icke anses styrkt. I Jönköping underläts åtal mot 13 % av de inblandade
förarna, enär ovarsamheten bedömdes vara ringa, och mot 56 % av
förarna av »annan anledning», medan däremot i Solna distrikt 50 % av förarna
undgingo åtal på förstnämnda grund och ingen av »annan anledning».

Motionen

I motionen refereras trafiksäkerhetsutredningens förevarande undersökning
och framhålles att olikheterna i avskrivningsfrekvens mellan skilda
åklagare torde vara större än som är motiverat av omdömesskiljaktigheter.
Motionären anser att en utredning bör företagas för åstadkommande av stör -

Första bigutskottets utlåtande nr Ii 13 år 1958

re enhetlighet vid tillämpningen och förmenar, att en något vidare genomsnittlig
avskrivning på grund av »ringa ovarsamhet» torde kunna genomföras.

D. Strafföreläggande

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken äger åklagare, när allmänt åtal skall
äga rum för brott, varå allenast böter kan följa — dock ej normerade böter
— att, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande må ej avse
dagsböter utöver fyrtio. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller
annan sådan påföljd, skall även denna påföljd föreläggas den misstänkte till
godkännande. Därest fråga är om flera brott, må föreläggande ej givas med
mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej användas,
om anledning förekommer, att målsägande finnes. Jämlikt 4 § gäller
strafföreläggande, som godkänts av den misstänkte, som lagakraftvunnen
dom.

Tillämpningsområdet för strafföreläggande erhöll sin nuvarande omfattning
vid en år 1954 genomförd lagändring. Denna innebar en utvidgning i
förhållande till tidigare tillämpningsområde, i det antalet dagsböter som må
åläggas genom strafföreläggande höjdes från 20 till 40 samt tidigare gällande
förbud mot användande av sådant föreläggande i fråga om misstänkta
under 18 år borttogs.

Redan vid 1950 års riksdag, då nya rättegångsbalken varit i kraft blott två
år, framfördes i motioner bl. a. förslag om utvidgning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande, vilket enligt rättegångsbalkens ursprungliga regler var
snävare än enligt nu gällande lydelse. I motionerna framhölls att straffföreläggandeinstitutet
icke kunde hindra att rena bagatellförseelser droges
inför domstol, enär strafföreläggande vore uteslutet så snart förutom böter
jämväl urbota straff inginge i straffskalan, och detta även om uppenbarligen
aldrig urbota straff ifrågakomme för den aktuella förseelsen.

I sitt yttrande över motionerna i förevarande del anförde första lagutskottet
(uti. nr 23/1950):

Vissa skäl tala---för att utvidga institutets tillämpningsområde

även till brott, där fängelse visserligen ingår i latituden men sällan eller
aldrig ådömes. Inom utskottet ba dock anförts betänkligheter mot en sådan
lösning. Man bar därvid pekat på att åklagarens verksamhet är undandragen
offentlighetens insyn och att åklagaren lätt kan bliva utsatt för obehörig
påverkan. Tydligt är att man vid en eventuell utvidgning på denna punkt
måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka angelägenheten av att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet
på straffrättens område i görligaste män söker utsöndra de rena bagatellförseelserna
till särskilda brottstyper med allenast böter i strafflatituden.

Vid lagändringen år 1954 anförde utskottet (ull. nr 25/1954):

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Det är naturligt att man vid sina strävanden att genom detaljreformer i
processordningen förenkla och förbilliga rättegångsförfarandet upptagit till
övervägande att utvidga användningen av institutet strafföreläggande. Genom
en reform i denna riktning avlastas arbete från domstolarna och även i
viss mån från åklagarna, då dessa slipper inställa sig inför rätta. När utskottet
--------vid 1950 års riksdag övervägde olika förslag till ändringar

i rättegångsbalken, behandlade utskottet även denna fråga. Utskottet fann
därvid särskilt böra övervägas, om icke institutets begränsning till personer,
som uppnått aderton års ålder, skulle kunna slopas. Vidare ansåg utskottet
vissa skäl tala för att utvidga institutets tillämpningsområde även till brott,
där fängelse visserligen inginge i latituden men sällan eller aldrig ådömdes.
Det framhölls dock i utlåtandet, att inom utskottet anförts betänkligheter
mot en sådan lösning.-----

I propositionen föreslås vidare, att strafföreläggande i framtiden skall få
avse högst fyrtio dagsböter i stället för såsom för närvarande högst tjugu.
Däremot tillbakavisas tanken att använda strafföreläggande även vid brott,
varå kan följa fängelse. Vid övervägande av i dessa hänseenden lämpliga begränsningar
av strafföreläggandeinstitutet bör man, såsom klargöres i propositionen,
fasthålla att strafföreläggande ger mindre starka garantier än
ett domstolsförlarande för ett objektivt riktigt avgörande, då processmaterialet
icke framlägges vid ett kontradiktoriskt förfarande. Ehuru strafföreläggande
utmärkt väl lämpar sig för användning vid förseelser av så enkel
beskaffenhet, att bedömandet kan ske mera schematiskt, kan det därför innebära
vissa risker att eftergiva kravet på domstolsprövning i mål, vars bedömande
fordrar hänsynstagande till ett vidare faktumkomplex. Utskottet
delar därför departementschefens uppfattning, att strafföreläggande endast
bör användas vid egentliga ordningsförseelser, och detta ställningstagande
synes föranleda, att strafföreläggande ej bör ifrågakomma vid brotb som
kan medföra frihetsstraff. Däremot torde några betänkligheter ej behöva
möta mot del i propositionen framlagda förslaget att höja gränsen för det
antal dagsböter, som må åläggas i strafföreläggandets form. Den förebragta
utredningen synes nämligen ge vid handen, att för vissa ordningsförseelser
straffet regelmässigt ligger över tjugu dagsböter. Även för sådana förseelser
bör strafföreläggande lämpligen kunna komma till användning, och en
förskjutning av gränsen till fyrtio dagsböter bör ej möta betänkligheter.

Framställning om utredning

De jämlikt bemyndigande den 16 november 1956 tillkallade sakkunniga
för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten har i skrivelse till
chefen för justitiedepartementet den 27 februari 1958 hemställt om en utredning
om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet
att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott. Beslut har ännu
icke fattats rörande den fortsatta behandlingen av det sålunda aktualiserade
spörsmålet.

Motionen

I motionen framföres i förevarande del förslag om att strafföreläggande
skall kunna tillämpas även då fängelse ingår i straffskalan för det ifrågavarande
brottet men det är uppenbart att i det konkreta fallet ej blir fråga
om annan påföljd än högst 40 dagsböter. Motionären uttalar vidare den meningen
att det ej synes föreligga anledning att begränsa institutets tillämp -

Första lagutskottets utlåtande nr 1) 13 år 11)58

ningsområde med hänsyn till målsägande^ I de fall då målsäganden förklarat
sig ej föra ersättningstalan bör enligt motionären hinder ej föreligga att
meddela strafföreläggande.

Remissyttranden

Över den vid 1958 års A-riksdag väckta motionen II: 352 hade första lagutskottet
i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
från riksåklagarämbetet och 1951 års rättegångskommitté. Riksåklagarämbetet
hade vid sitt yttrande fogat bl. a. av ämbetet inhämtade yttranden
från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Därjämte hade utskottet
berett Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler
och Föreningen Sveriges landsfiskaler tillfälle att avgiva yttrande
över motionen.

I några av remissvaren har frågan om arbetsläget hos de rättsvårdande
organen ägnats uppmärksamhet. Sålunda har stadsdomarföreningen
erinrat om den på senare år alltmera ökade arbetsbördan för domstolar, åklagare
och polisens brottsutredande organ och den därav föranledda betydande
arbetsbalans, som på många håll föreligger. Denna utveckling har enligt
föreningens uppfattning lett till en allmän försvagning av samhällets åtgärder
mot den tilltagande brottsligheten. Föreningen anser därför att en upprustning
av samhällets resurser mot brottsligheten är ofrånkomlig och att de
av motionären föreslagna åtgärderna icke kan ersätta eu dylik upprustning.
Häradshövdingeföreningen framhåller, att det icke råder något tvivel om att
läget sedan åtskilliga år tillbaka, i synnerhet i storstäderna, är sådant att
energiska åtgärder är påkallade, om den grövre kriminaliteten skall kunna
bemästras på ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Motionens förstahandsyrkande avseende eu all m än utredning om
vad som kan göras för att få en bättre koncentration av rättsvården på den
mera samhällsfarliga kriminaliteten avstyrkes av flertalet av de remissinstanser,
som tagit direkt ställning härtill. Riksåklagarämbetet, som ställer sig
avvisande till en sådan utredning, anför:

1 en rättsstat måste uppenbarligen tillses att begångna lagöverträdelser
oberoende av svårhetsgraden bliva beivrade. Att — såsom motionären tydligen
tänkt sig — till ledning för de rättsvårdande organens verksamhet söka
uppdela brottsligheten i en mera samhällsfarlig och en mindre samhällsfarlig
kategori måste därför anses principiellt oriktigt och ur skilda synpunkter
olämpligt. Del torde för övrigt vara ogörligt att i praktiken genomföra
en sådan reglering. Den mycket angelägna uppgiften att bekämpa den i
egentlig mening samhällsfarliga kriminaliteten måste i första hand åvägabringas
genom att ökade resurser ställes till rättsvårdens förfogande. Därest
såsom för närvarande är fallet framför allt i de största städerna •— de
rättsvårdande organens resurser äro otillräckliga härför, måste en upprustning
ske, företrädesvis av kriminalpolisen men i sin mån även av åklagarmyndigheterna
och domstolarna.

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

Däremot ansluter sig ämbetet till tanken, att rationaliseringar och förenklingar
inom rättsvården, som kunna verkställas utan avkall på rättssäkerhetsgarantierna,
indirekt kunna leda till att möjlighet skapas att med oförändrade
personella resurser ägna större uppmärksamhet åt bekämpandet
av den i egentlig mening samhällsfarliga kriminaliteten. Det är därför angeläget
att uppmärksamheten ständigt är fäst på de möjligheter, som i detta
avseende kunna föreligga.

Liknande tankegångar uttalas av rättegångskommittén och landsfiskalsföreningen.
I dessa instansers yttranden kommer den uppfattningen till synes
att, om brottsbekämpandet är ineffektivt och långsamt därför att organen
har för liten personal, detta i första hand bör avhjälpas med ökade personella
resurser. Kommittén uttalar också att det ville synas som om åtskilligt
i detta hänseende borde på sina håll åtgöras. Kommittén tillägger dock
att möjligheterna att rationalisera och effektivisera de rättsvårdande myndigheternas
verksamhet självfallet också bör tillvaratagas, men en rationalisering
får icke bli ett självändamål, som äventyrar rättssäkerheten eller
respekten för vissa straffbud.

Häradshövdingeföreningen tillstyrker den begärda utredningen men anför
att denna ståndpunkt icke får fattas såsom ett godtagande av en utveckling,
som leder till att de rättsvårdande myndigheterna för att bättre kunna
bekämpa de farligare lagöverträdarna måste lämna de mindre farliga utan
övervakning. Enligt föreningens uppfattning föreligger ej ett sådant nödläge,
att det ens för en kortare tid är befogat att frånfalla kravet på att de
rättsvårdande myndigheterna skall vara så rustade, i fråga om personal och
i andra hänseenden, att all slags brottslighet kan hållas under tillfredsställande
kontroll. Även med denna uppfattning torde emellertid, anser föreningen,
utrymme finnas för reformer i förenklande och arbetsbesparande
syfte.

Stadsfiskalsföreningen anför:

Enligt föreningens uppfattning torde det i första hand höra åvila de särskilda
polismyndigheterna, envar inom sitt jurisdiktionsområde, att med
hänsyn till sina resurser tillse att dessa användas på effektivast möjliga sätt
och inriktas på den vid varje särskild tidpunkt besvärligaste kriminaliteten.
När det gäller kriminalpolisen, som mestadels sysslar med kriminalitet i
egentlig mening, kan ifrågasättas, huruvida så icke redan sker. De fall, som
i första hand bliva föremål för kriminalpolisens utredning, äro de, i vilka
den misstänkte gripits på bar gärning och därefter processuell tvångsåtgärd
i form av anhållande och häktning ifrågakommer. Även andra svåra brott,
som av olika skäl kräva snabbt ingripande, torde behandlas med förtursrätt.
Med nuvarande begränsade personella resurser leder antydda förfaringssätt
givetvis till att andra ärenden, varav åtskilliga i och för sig ganska

väsentliga, eftersättas.---------Med hänsyn till vad här framhållits synes

fog för det antagandet föreligga, att kriminalpolisen redan nu inom ramen
för sina starkt begränsade resurser i det väsentliga inriktat sin verksamhet
på att bekämpa den mera allvarliga brottsligheten.

Rörande det i motionen upptagna andrahandsyrkandet om utredning
angående vissa i motionen under särskilda rubriker
framförda förslag har stadsdomarföreningen tillstyrkt att dessa

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

förslag blir föremål för närmare överväganden. Rättegång skommittén ställer
sig däremot avvisande till en dylik utredning under framhållande av att
dessa frågor, i den mån de är av beskaffenhet att kunna generellt regleras,
på senare tid varit och fortfarande är föremål för utredning i skilda sammanhang.

I fråga om motionärens förslag om utredning lörande utvidgning av polisens
möjlighet att meddela rapporteftergift har några instanser
erinrat om att detta spörsmål f. n. är under prövning hos Kungl. Maj :t. I sak
framhåller häradshövdingef Öl eningen, att fog synes föreligga för motionärens
åsikt att genom en vidgad rapporteftergift arbetskraft skulle kunna frigöras
utan att någon egentlig risk uppstår för rättsvården. Stadsfiskalsföreningen
yttrar som sin mening att rapporteftergift endast bör få ifrågakomma
vid förseelser, för vilka straffskalan upptager allenast böter, och anser
olämpligt att utvidga tillämpningsområdet att omfatta trafikovarsamhet, för
vilket brott jämväl fängelse ingår i straffskalan. Enligt landsfiskalsföreningens
åsikt saknas anledning att omarbeta de nuvarande anvisningarna för
användningen av rapporteftergift, enär dessa är väl avvägda och icke ger
anledning till kritik. Visserligen — säger föreningen — är anvisningarna
allmänt hållna, men något annat är ej heller möjligt eller lämpligt.

Även förslaget om införande i vårt land av s. k. polisbötessystem
har föranlett några instanser till erinran om att denna fråga f. n. är under
utredning eller prövning. Häradshövdingeföreningen finner önskvärt att det
snarast undersökes i vilken form ett dylikt system kan införas, något som
skulle medföra en icke obetydlig arbetsbesparing för polis- och åklagarmyndigheter.
Enligt föreningens åsikt bör anordningen självfallet begränsas till
förseelser, för vilka endast vanliga penningböter kommer i fråga, och det
bör genom administrativa föreskrifter sörjas för att böterna blir bestämda
till enhetliga belopp. Stadsfiskalsf öreningen anser förslaget värt att närmare
utredas men påpekar att ett dylikt system för den enskilde polismannen
torde komma att medföra ytterligare arbetsmoment. Även landsfiskalsföreningen
har en positiv inställning till utredning av förevarande fråga.

Vad beträffar frågan vad som kan åtgöras för att åstadkomma större enhetlighet
vid tillämpningen av rekvisitet ringa oaktsamhet i 1 §
trafikbrottslagen har riksåklagarämbetet påtalat, att de i motionen åberopade
statistiska uppgifterna rörande avskrivningsfrekvensen i fråga om trafikmål
icke är helt rättvisande, och ämbetet hänför sig härvidlag till ett
av stalsåklagaren i Göteborg i yttrande gjort uttalande av följande innehåll:

Enligt vad jag erfarit, lära i Eskilstuna och Hälsingborg vederbörande
polismän för åklagaren föredraga åtskilliga trafikolyckor för att erhålla besked,
om förundersökning skall ske. Finnes sådan ej erforderlig, inräknas
fallen icke i statistiken. Samma beräkningsgrunder torde icke tillämpas i de
städer, där avskrivningsprocenten redovisats betydligt högre.

Härefter uttalar ämbetet, att även med beaktande av eventuella felkällor
i det statistiska materialet måste dock därav framgå att en påtaglig ojämnhet
förekommer i fråga om atalsprövningen olika åklagarmyndigheter cmcl -

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

ian. Dock anmärker ämbetet, att det kan tänkas att den ojämnhet vid åtalsbedömningen
som föreligger blir i viss mån utjämnad genom domstolens
bedömning av de mål, som underställes densamma. Det är nämligen enligt
ämbetets mening möjligt, att i de distrikt, där endast en relativt liten de!
av de i trafikolyckor delaktiga förarna blir ålalade, sakfällningsprocenten är
högre än i distrikt, där större delen av de delaktiga förarna blir åtalade. Del
skulle därför kunna tänkas, att om antalet sakfällda förare sattes i relation
till antalet delaktiga förare, så skulle skillnaderna mellan de olika distrikten
visa sig bli i någon mån utjämnade. Ämbetet anför därefter ytterligare:

Emellertid är det under alla omständigheter klart, att den ojämna åtalsprövningen
icke är tillfredsställande och att densamma i och för sig motiverar
en undersökning av möjligheterna att åvägabringa en mera enhetlig
praxis. Svårigheterna att meddela riktlinjer, som skulle möjliggöra en enhetlig
praxis i hithörande frågor, äro dock så stora att riksåklagarämbetet
för sin del vill ifrågasätta, huruvida det över huvud taget skall visa sig
möjligt att åstadkomma sådana riktlinjer för åklagarna. "De faktorer, som
samverka till en trafikolycka, äro nämligen så mångahanda och så skiftande,
att det torde vara en mycket vansklig uppgift"att åstadkomma täckande
typfall. Och om sådana fall skulle kunna angivas, uppstår måhända
ä andra sidan risk för att reglerna komma att tillämpas alltför schematiskt.
På grund härav ställer sig ämbetet tveksamt till frågan, huruvida något står
att vinna genom en utredning av spörsmålet. Ämbetet vill för övrigt i detta
sammanhang erinra om att enligt vad ämbetet kunnat konstatera domstolarnas
bedömning av ansvarsfrågorna vid trafikolyckor är mycket oenhetlig.

I anledning av uttalandet i motionen att en något vidare genomsnittlig avskrivning
av fall av ringa ovarsamhet borde kunna genomföras har riksåklagarämbetet
ifrågasatt, om icke en ökad avskrivning rent faktiskt skulle
komma att motverka de kraftigare ingripanden mot olämpliga förare, som
bl. a. åsyftades med de vid 1958 års A-riksdag behandlade ändringarna i tralik
lagstift ningen. Ämbetet anser det nämligen ligga i sakens natur, att länsstyrelserna
blir mindre benägna att ingripa mot förare, om de icke kon
stödja sig på fällande dom eller godkänt strafföreläggande, i den mån detta
institut efter en eventuell lagändring kan få användas vid trafikbrott.

Häradshövdingeföreningen håller för sannolikt att det är möjligt att «e110111
utredning komma fram till en enhetligare tillämpning av åtalsprövn
i ligen i trafikmål och anser det icke uteslutet att det därigenom skulle
bli möjligt att i någon större utsträckning än nu sker undvika åtal i lindriga
ovarsamhetsfall.

Stadsfiskalsföreningen säger sig icke kunna tillstyrka motionen i denna
del. Att genom direkta anvisningar föreskriva vad som rymmes under begreppet
ringa oaktsamhet anser föreningen svårt för att inte säga omöjligt
med hänsyn till den mångfald variationer, som kan förekomma. Enligt föreningens
mening torde problemet i stället kunna bemästras på annat sätt,
t. ex. genom överläggningar på allmänna och lokala åklagarmöten.

Avstyrkande i denna del är även landsfogdeföreningen och landsfisknls/öreningen.
Den förstnämnda föreningen förklarar sig vara av den uppfattningen
att tillräckliga anvisningar redan finns genom riksåklagarämbetets

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1953

cirkulär och att det icke är möjligt att härutöver ge generella anvisningar.
Enligt föreningens uppfattning bör nämligen varje trafikolycka bedömas
individuellt. Landsfiskalsföreningen anser icke heller möjligt eller lämpligt
att ge mera detaljerade anvisningar med hänsyn till de mycket skiftande
situationer det här gäller att bedöma.

Rörande den i motionen föreslagna åtgärden att utvidga tillämpningsområdet
för institutet strafföreläggande anmärker riksåklagarämbetet
att de i motionen anförda synpunkterna i huvudsak ansluter sig till vad
ämbetet tidigare i olika sammanhang föreslagit. Ämbetet erinrar om att
ämbetet i utlåtande år 1953 över ett av 1951 års rättegångskommitté avgivet
förslag om utvidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde uttalat sig
lör att strafföreläggande skulle få användas — förutom vid bötesbrott — i
fråga om förseelser, för vilka högst sex månaders fängelse ingick i straffskalan
men där domstolarna regelmässigt utdömer bötesstraff, såvida målsäganden
på ett sätt som ej rimligen kan ge anledning till komplikationer
förklarat sig ej skola föra ersättningstalan. Under erinran om den av de
sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten nyligen
gjorda framställningen i ämnet har ämbetet ansett sig kunna utgå
från att en utredning i frågan nu kommer till stånd.

Förevarande förslag avstyrkes av rättegångskommittén och häradshövdingeföreningen.
Dessa remissinstanser erinrar om att tillämpningsområdet
för strafföreläggande nyligen utvidgats och de anser tillräckliga skäl icke
föreligga att ånyo ompröva denna fråga. Föreningen uttalar därjämte betänkligheter
mot att alltför mycket vidga åklagarnas dömande verksamhet.
Tillstyrkande är däremot stadsfiskalsf öreningen och landsfiskalsf öreningen,
vilka instämmer i de synpunkter motionären anför. Landsfogdeföreningen
anser att strafföreläggande bör kunna få användas även i fall där målsägande
finnes men där det av en eller annan anledning är uppenbart att
målsäganden icke skall föra talan. Då frågan om en vidgad användning av
strafföreläggande enligt föreningens mening redan torde vara utredd anser
föreningen en lagändring efter nyss antydda linjer möjlig alt genomföra
utan ny utredning.

Utskottet

Det är ett i olika sammanhang ofta påtalat förhållande att samhällets
rättsvårdande organ under efterkrigstiden ställts inför alltmer ökade arbetsuppgifter
och att svårigheter uppkommit att bemästra situationen. Ett flertal
faktorer synes ha samverkat vid uppkomsten av det i vissa hänseenden
oroväckande läget. Vid sidan av den ökade allvarligare brottsligheten, som
genom sin utveckling icke blott i kvantitativt utan även i kvalitativt hänseende
kommit att kräva allt större arbetsinsatser av såväl polis som åklagare
och domstolar, har motorismens hastiga expansion ocii därmed följande

Första lagutskottets utlåtande nr Ii 13 år 1953

övervakningsuppgifter och utredningar av trafikolycksfall medfört en svår
belastning på de rättsvårdande organen. Härtill kommer att åtminstone tidvis
och på sina håll svårigheter förelegat och alltjämt föreligger att erhålla
de personella förstärkningar, som den ökade arbetsbelastningen fordrar. I
viss utsträckning har ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser kunnat
ske genom rationaliseringar och förenklingar; uppenbart är emellertid
att en sådan utväg är möjlig endast i begränsad omfattning, om avkall ej
skall göras på de anspråk, som hittills ställts på rättsvårdens kvalitet. Utskottet
anser det givetvis angeläget att alla tänkbara möjligheter till rationaliseringar
prövas men vill understryka vikten av att vid strävandena att
komma till rätta med nuvarande svårigheter den för en rättsstat grundläggande
rättssäkerheten icke äventyras.

I motionen förordas att rättsvården i nuvarande ansträngda läge koncentreras
på den mera samhällsfarliga kriminaliteten och föreslås att en utredning
verkställes i detta syfte. Rimligtvis måste en sådan koncentration innebära
att områden, där överträdelser av gällande föreskrifter skulle kunna bedömas
som mindre »samhällsfarliga» bleve konsekvent eftersatta från rättsvårdssynpunkt.
Mot en sådan tanke måste rent principiellt allvarliga invändningar
resas. Även om naturligtvis vissa förfaranden straffsanktionerats för
att skydda intressen av en högre valör, medan andra kriminaliseringar skett
för att tillgodose mindre centrala intressen, måste det dock förutsättas att
vägande skäl förelegat för varje kriminalisering. Ett förfarande som i det
enskilda fallet ter sig som en obetydlig förseelse kan ofta vara av den art
att det, om det praktiseras av många, skapar väsentliga olägenheter. Att i
mera betydande utsträckning underlåta att beivra vissa överträdelser skulle
vidare uppenbarligen lätt kunna medföra, att den uppfattningen vunne insteg
att de ifrågavarande stadgandena opåtalat kunde negligeras med en så
småningom skeende uppluckring av respekten för givna föreskrifter såsom
följd. Vådorna härav tarvar ingen närmare belysning. En så stor ökning av
antalet fall av underlåten beivran av förseelser, att man kunde tala om en
koncentration av rättsvården på den allvarligare brottsligheten, torde med
hänsyn till det sagda icke vara möjlig.

Även från andra synpunkter av allmän karaktär torde det kunna starkt
ifrågasättas, om det beträngda läget inom rättsvården hör mötas med en
koncentration till ett visst område av tillgängliga resurser. En sådan lösning
skulle nämligen kunna innebära att de mest iögonenfallande bristerna
tillfälligt doldes och att överblicken och därmed kontrollen över läget omärkligt
försvårades, ja, kanske rent av omöjliggjordes, för de ansvariga myndigheterna.
Rättsvården i stort torde under alla omständigheter vara mest betjänt
av att föreliggande brister får komma till synes; endast om så är fallet
föreligger förutsättningar för att ändamålsenliga motåtgärder kan sättas in
i tid.

Av det sagda framgår att utskottet icke kan biträda motionärens förslag
om en allmän utredning i syfte att åvägabringa en koncentration av rättsvården
på den mera samhällsfarliga kriminaliteten. Denna utskottets inställ -

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

ning utesluter emellertid icke att utskottet kan finna vissa av de i motionen
särskilt framförda uppslagen värda beaktande.

Det är självfallet i nuvarande bekymmersamma situation i särskild grad
angeläget att omsorgsfull prövning sker av olika vägar att genom sådana
reformer, vilka kan genomföras utan avkall på rättssäkerhetskravet, söka
åstadkomma önskvärd effektivisering av rättsvården. Emellertid bör det
framhållas att — enligt vad utskottet nu kan bedöma — tänkbara reformåtgärder
av den mera begränsade omfattning som här kan ifrågakomma
icke skulle medföra särskilt betydande resultat vad gäller bekämpandet av
den omfattande kriminaliteten. Det vill i stället synas som om effektiva åtgärder
i detta syfte nödvändigt måste i första hand inriktas efter andra linjer.
Härvid träder, såsom också antytts av flera remissinstanser, önskemålet
om en upprustning av de rättsvårdande organens resurser i förgrunden.
Behovet av en dylik upprustning framför allt vad gäller polisens resurser
synes i särskild grad vara framträdande i de stora städerna. Det ankommer
icke på utskottet att i förevarande ärende ingå i bedömning av härmed förknippade
spörsmål, av vilka för övrigt flera f. n. är föremål för utredning,
men utskottet kan med tanke på dagens läge icke underlåta att understryka
att snabba och ingripande åtgärder är av nöden.

Utskottet skall härefter till närmare granskning upptaga de i motionen
under särskilda rubriker angivna förslagen till åtgärder.

Ett begränsat avsteg från den i svensk rätt antagna principen att alla som
gör sig skyldiga till lagöverträdelse skall utan åtskillnad befordras till laga
påföljd har kommit till uttryck genom den polisman enligt 8 § allmänna polisinstruktionen
tillagda befogenheten att meddela s. k. rapporteftergift. Denna
befogenhet innebär att polisman kan, om förseelse är obetydlig och klart
ursäktlig, underlåta rapportering därav och låta saken bero vid ett påpekande
eller en erinran till den felande. I de år 1948 av chefen för inrikesdepartementet
utfärdade anvisningarna till den allmänna polisinstruktionen
har närmare utvecklats och exemplifierats vad som bör förstås med obetydliga
och klart ursäktliga förseelser. Bl. a. har däri anförts att med obetydliga
förseelser avses endast sådana överträdelser av gällande författningar
rörande allmän ordning och säkerhet, på vilka ej kan följa svårare straff
än böter, d. v. s. ordnings- eller polisförseelser.

Motionären anser det böra undersökas huruvida möjlighet finnes att omarbeta
anvisningarna, och det synes vara motionärens mening att rapporteftergift
borde få en vidare användning än de nuvarande anvisningarna
medger. Vid en omarbetning skulle enligt vad som framhålles i motionen
särskilt uppmärksammas de mindre trafikförseelserna, däribland även sådana
som föranlett kollisioner. Därest en jämn bearbetning av parkeringsförseelserna
icke kunde upprätthållas, borde — framhåller motionären —
parkeringsövervakningen koncentreras på »farliga parkeringar» och eftersättas
i fråga i om de s. k. tidsparkeringarna.

Enligt utskottets mening skulle någon större minskning av arbetsbelast 2

llihang till riksdagens protokoll 1998. 9 samt. 1 avd. Nr It 13

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

ningen hos polis och åklagare ej kunna åstadkommas på den sålunda föreslagna
vägen med mindre en betydande utvidgning av rapporteftergiftens
användningsområde genomföres. Med hänsyn till de principiella invändningar,
som — enligt vad utskottet ovan i den allmänna motiveringen anfört
— kan resas mot ett betydande eftersättande av kravet på beivran av
lagöverträdelser, torde emellertid en mera omfattande sådan utvidgning
icke kunna ifrågakomma. Det måste sålunda anses uteslutet att generellt
öppna möjlighet till rapporteftergift för förseelser, beträffande vilka straffskalan
upptager jämväl frihetsstraff. Detta innebär att den stora mängden
trafikbrott, innefattande oaktsamhet i trafik, icke faller inom rapporteftergiftens
tillämpningsområde. På samma sätt förhåller det sig i åtskilliga
andra fall, i vilka kriminaliseringen skett sålunda att under en och samma
straff skala, vari jämväl fängelse ingår, rymmes såväl förseelser av förhållandevis
lindrigt slag som brott av mera allvarlig karaktär. Skulle i anslutning
till önskemålet om ökad möjlighet till användning av institutet straffföreläggande
en omreglering ske av vissa straffskalor för trafikbrott — en
fråga vartill utskottet nedan skall återkomma i samband med behandlingen
av detta institut — kan naturligtvis en begränsad användning av rapporteftergift
tänkas komma i fråga beträffande vissa lindriga fall av trafikoaktsamhet.
Reglerna om rapporteftergift bör vidare vara generella, och från
denna synpunkt torde det vara uteslutet att med avseende å någon eller
några utvalda brottsgrupper, t. ex. de i motionen angivna parkeringsförseelserna,
skapa särskilda normer som medger en vidsträcktare rapporteftergift
än vad eljest gällande ordning föreskriver. Vad särskilt angår trafikförseelserna
måste därjämte beaktas, att trafikens på senare år alltmera
ökade ansvällning från allmänpreventiv synpunkt sett snarast understryker
angelägenheten av att trafikbestämmelserna strikt upprätthålles i tilllämpningen.

Från dessa utgångspunkter har utskottet svårt att se att ändringar i reglerna
om rapporteftergift skulle kunna medföra någon avsevärd vinning för
tillgodoseende av motionens allmänna syfte. Detta utesluter naturligtvis icke
att en översyn av anvisningarna kan vara befogad i syfte att något vidga
rapporteftergiftens tillämpningsområde och för att anpassa anvisningarna
efter nyare lagstiftning, exempelvis på trafiklagstiftningens område. Enligt
vad utskottet inhämtat är emellertid frågan om vidgad rätt för polisman
att meddela rapporteftergift samt frågan om befogenhet för polisbefäl att
meddela avskrivningsbeslut i fall, där förseelse rapporterats av underordnad
polisman, f. n. under övervägande inom inrikesdepartementet. Det synes
under sådana förhållanden icke påkallat att något initiativ från riksdagens
sida tages i denna fråga.

I motionen beröres också spörsmålet om införande i vårt land av ett polisbötessystem,
d. v. s. beivran av förseelser genom omedelbart åläggande av
böter genom polisman eller polismyndighet. Ett sådant system har i något
skiftande former införts i vissa främmande länder, vanligtvis kombinerat
med standardiserade böter, och användningen tager företrädesvis sikte på

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

mindre förseelser av motortrafikanter. Från arbetsekonomisk synpunkt sjnes
betydande fördelar vara förknippade med ett dylikt system, i det att
härigenom skulle kunna inbesparas åtskilligt arbete för polis- och åklagarmyndigheterna.
Från flera håll har också uttalats önskemål om en undersökning
huruvida detta system skulle kunna införas i vart land. Även utskottet
anser skäl föreligga att närmare utreda denna fråga. Härvid finge
undersökas huruvida systemet i någon form kan inpassas i vår rättsordning
och komma till användning antingen vid smärre förseelser i allmänhet
eller beträffande någon eller några grupper av förseelser, för vilka detsamma
kan anses särskilt lämpligt, såsom t. ex. de i motionen omnämnda,
ä mycket stort antal förekommande parkeringsförseelserna. Redan institutets
användning enbart å sistnämnda slag av förseelser skulle tydligen innebära
en väsentlig lättnad.

Såsom framgår av den redogörelse, som förut upptagits i detta utlåtande,
har polisverksamhetsutredningen utfört viss förberedande utredning av
förevarande spörsmål och i en till chefen för inrikesdepartementet överlämnad
promemoria uttalat, att frågan enligt utredningens mening vore av den
vikt att den syntes böra närmare övervägas. Enligt vad utskottet inhämtat
har denna promemoria därefter överlämnats till chefen för justitiedepartementet,
och inom detta överväges f. n. huru ärendet i fortsättningen skall
handläggas. Då alltså frågan är under övervägande hos Kungl. Maj:t, anser
utskottet icke erforderligt att riksdagen nu gör någon framställning i ämnet.

Även frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för institutet straffföreläggande
har upptagits av motionären. Enligt gällande bestämmelser kan
strafföreläggande komma till användning endast då fråga är om brott, varå
allenast böter kan följa, dock ej normerade böter. Vidare gäller att strafföreläggande
ej må användas, om anledning förekommer att målsägande finnes.
Motionärens förslag innebär att strafföreläggande skulle få användas även
vid brott, för vilka straffskalan upptager fängelse, om det i det konkreta
fallet är uppenbart att påföljden bör stanna vid det högsta antal dagsböter,
som må föreläggas i strafföreläggande, eller fyrtio dagsböter. Därjämte föreslås
i motionen utvidgning av tillämpningsområdet till sådana fall, där
målsägande finnes, såvitt denne förklarat sig icke föra ersättningstalan.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första lagutskottet
vid ett par tidigare tillfällen i lagstiftningssammanhang haft anledning överväga
omfånget av strafföreläggandeinstitutets tillämpningsområde. Utskottet
har därvid, ehuru utskottet ansett vissa skäl tala för en utvidgning av
tillämpningsområdet till brott, där fängelse visserligen ingår i straffskalan
men sällan eller aldrig ådömes, senast år 1954 stannat för den uppfattningen
att strafföreläggande endast bör användas vid egentliga ordningsförseelser
och funnit detta ställningstagande föranleda att institutet ej bör ifrågakomina
vid brott, som kan medföra frihetsstraff. Visserligen har intet förekommit
som tyder på att erfarenheterna från tillämpningen av strafföreläggande
hittills varit annat än goda, men utskottet anser icke enbart på grund härav
skäl föreligga att på denna punkt frångå sitt tidigare ställningstagande.

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån den är påkallad,
vara möjlig att genomföra på andra vägar. Utskottet har tidigare varit
inne på tanken att man i detta syfte vid lagstiftningsarbetet på straffrättens
område skulle i görligaste män söka utsöndra de rena bagatellförseelserna
till särskilda brottstyper med allenast böter i straffskalan. I motionen
har denna tanke ånyo upptagits, och motionären finner särskilt angeläget
att en reform efter här skisserade linjer överväges beträffande trafikbrotten.
För denna brottsgrupp, vilken utgör den ojämförligt största bland
de brott, som i allmänhet medför allenast böter, har förevarande spörsmål
helt nyligen aktualiserats genom en framställning till chefen för justitiedepartementet
från de sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten.
I denna framställning har nämligen hemställts om en
utredning om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet
att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott. Enligt vad utskottet
inhämtat överväges f. n. inom departementet frågan om ärendets
fortsatta behandling. Vid kommande undersökning av detta spörsmål torde
det även bli nödvändigt att uppmärksamma den i motionen väckta frågan
om strafföreläggandeinstitutets utvidgning till att avse även brott, där målsägande
finnes. Motionens syfte synes sålunda härigenom komma att bli i
avsevärd mån tillgodosett. En mera vittomfattande undersökning, avseende
åtskilliga andra brottsgrupper, kan i nuvarande läge icke anses påkallad
eller lämplig. Därest den nu antydda vägen visar sig framkomlig och ändamålsenlig
är det emellertid enligt utskottets mening önskvärt att efter hand
genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläggandeinslitutet.
På grund av det anförda finner utskottet icke skäl föreslå riksdagen att
hos Kungl. Maj :t begära utredning av förevarande spörsmål.

I fråga om ringa oaktsamhet i trafik framhålles i motionen med stöd av en
utav trafiksäkerhetsutredningen företagen undersökning att en högst skiftande
praxis utbildat sig bland åklagarna i fråga om avskrivning av trafikmål
på grund av att oaktsamheten bedömes såsom ringa och sålunda fallande
utom det straffbara området. Motionären förmenar att genomsnittligt
sett en något större frekvens av avskrivningar av trafikmål på förevarande
grund torde kunna genomföras och förordar en utredning i syfte att åstadkomma
en mera enhetlig praxis härvidlag.

Det torde icke kunna bestridas, att varken själva lagen eller dess förarbeten
ger någon bestämd ledning för bedömandet av vilka fall av trafikovarsamhet
som är att anse som ringa och därför ej straffbara. Detta sammanhänger
givetvis med att omständigheterna i de enskilda fallen är så
växlande att varje lagregel i ämnet med nödvändighet måste givas en synnerligen
allmän avfattning. Konkreta beskrivningar av vad som skall anses
utgöra ringa ovarsamhet skulle, även om de berörde ett mycket stort antal
situationer, likväl endast träffa ett begränsat område av ringa trafikovarsamhet.
Å andra sidan skulle sådana beskrivningar uppenbarligen lätt leda
till att varje fall, på vilket beskrivningen passade in, komme att betraktas
som ringa, ehuru i det enskilda fallet någon tillkommande, i lagen icke förut -

Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1!)58

sedd omständighet borde utesluta ett sådant bedömande. Lagtillämpningen
skulle sålunda lätt tendera att bli schablonmässig. Härvid skulle visserligen
praxis bli mera enhetlig, men rättskipningen skulle i materiellt hänseende
otvivelaktigt förlora härpå. Med hänsyn till det sagda finner utskottet det
icke antagligt att eu utredning i syfte att åvägabringa en fastare reglering
av fallen av ringa trafikovarsamhet skulle kunna leda till några positiva
resultat. En utredning kan icke heller anses påkallad med hänsyn till den
ledning för åklagarna, som domstolspraxis i viss utsträckning lämnar och
framdeles kommer att lämna.

De av trafiksäkerhetsutredningens undersökning belysta skillnaderna i
praxis på förevarande område synes emellertid — även om siffermaterialet
vid en närmare analys skulle befinnas icke vara helt rättvisande — vara
så stora, att det torde vara påkallat att åtgärder överväges för åstadkommande
av en mera enhetlig bedömning. En nära till hands liggande möjlighet
att nå ett sådant resultat synes vara att åklagarna genom centralt —
exempelvis genom riksåklagarämbetet — insamlad statistik över ifrågavarande
avskrivningar fortlöpande finge överblick över avskrivningsfrekvensen
hos samtliga åklagare. Genom jämförelse mellan den genomsnittliga avskrivningsfrekvensen
och sin egen praxis kunde därvid varje åklagare få
en viss uppfattning om huruvida hans tillämpning av lagstadgandet vore
restriktiv eller motsatsen. Det torde kunna förutsättas att en åklagare som
härvid funne sin praxis påtagligt avvika från genomsnittet konnne att jämka
sin tillämpning till hättre överensstämmelse med tillämpningen i stort. I
varje fall skulle de mest iögonenfallande skillnaderna i praxis härigenom
kunna undvikas. I samma riktning skulle, såsom stadsfiskalsföreningen i sitt
remissyttrande påpekat, överläggningar i frågan mellan åklagarna vid allmänna
och lokala åklagarmöten komma att verka. En annan sak är att en
på angivet sätt uppnådd mera enhetlig praxis måhända icke skulle komma
att innebära en på det hela taget större avskrivningsfrekvens än den nuvarande;
det kan lika väl tänkas att praxis stabiliserar sig på en lägre nivå.
I så måtto faller spörsmålet utanför ramen för förevarande motion, vars
grundläggande tanke är att minska de rättsvårdande organens belastning
med ärenden, som icke härrör från »den mera samhällsfai liga kriminaliteten».
På anförda skäl och då den av utskottet antydda utvägen för åstadkommande
av en enhetligare praxis i varje fall icke torde tarva någon särskild
utredning finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionärens
förslag härutinnan.

Av det anförda framgår alt utskottet icke kan biträda motionärens begäran
om utredning. Till en del har detta, såsom framgått, sin grund i att utskottet
ansett betänkligheter möta mot den principiella inriktningen av de
framförda förslagen. I övriga delar har motionens utredningskrav, ehuru utskottet
härutinnan i vissa hänseenden funnit motionen innehålla beaktansvärda
uppslag till effektiviseringar inom rättsvården, icke rönt bifall av anledning
antingen att berörda spörsmål f. n. är under prövning på ansvarigt

22 Första lagutskottets utlåtande nr B 13 år 1958

håll eller ock att motionärens syfte ansetts kunna tillgodoses på annan väg
än den motionären tänkt sig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: B 189, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 juli 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting*, Per Olofsson, Lodenius, fru
Gärde Widemar, herrar Nyström, Erik Svedberg, Arvidson och Alexanderson;
samt

från andra kammaren: herr Rylander, fru Johansson, herr Onsjö, fru
Boman, herr Jacobsson i Sala, fröken Bergegren, herr Andersson i Storfors
och fru Lidman-Frostenson.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

581251 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag