Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u11 - b l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958

Nr B 11

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrade bestämmelser
om rätt för målsägande att närvara vid
åklagarens sakframställning.

Första lagutskottet har till behandling förehafl eu inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr B 242 av herr Larsson i Stockholm
m. fl. I motionen hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t föreslå sådan ändring i rättegångsbalken att målsägande, som skall
höras med anledning av åklagarens talan, i princip icke må närvara under
åklagarens sakframställning».

Såsom motivering för sin hemställan åberopar motionärerna vad som anförts
i den vid årets A-riksdag väckta, av riksdagen före dess upplösning ej
slutbehandlade motionen II: 349 av herr Eliasson i Stockholm. I denna motion
anfördes bl. a., att samma bevissäkerhetsintresse som föranlett bestämmelse
i rättegångsbalken om att vittne ej må övervara förhandlingen i målet
innan vittnet höres, med mindre särskilda skäl är därtill, i princip torde
tala för en motsvarande regel beträffande målsägande, som skall höras i
anledning av åklagarens talan. Beträffande de av motionärerna i övrigt åberopade
skälen får utskottet hänvisa till den förenämnda motionen 11:349,
vilken utmynnade i samma hemställan som förevarande motion.

Gällande bestämmelser m. m.

Innebörden av begreppet målsägande bestämmes i (i kap.
8 § strafflagen. Där stadgas, att målsägande är den, emot vilken brott begånget
är, eller som därav förnärmad blivit eller skada lidit. Enligt stadganden
i 20 kap. 13 och 10 §§ rättegångsbalken jämställes vissa personer med
målsägande, dock endast i fråga om rätt att angiva brott till åtal eller att
tala å brott.

Rörande målsägandens process uella ställning finnes stadganden
i 20 kapitlet rättegångsbalken. I 5 § föreskrives sålunda att brott må av
målsägande angivas till åtal bos åklagare eller polismyndighet. Målsägandcn
må enligt 8 § ej själv väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal,
med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, alt åtal ej skall
äga rum. Har åklagare väckt talan äger målsäganden emellertid biträda
åtalet; lian må ock i högre rätt fullfölja talan. Utan binder av den i paragrafen
stadgade begränsningen i målsägandens åtalsrätl må målsägande
väckta talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 1 avd. Nr II 11

2 Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958

osann tillvitelse angående brott. Nedlägges allmänt åtal på den grund att
tillräckliga skäl ej föreligger att den misstänkte är skyldig till brottet, må
målsägande!! enligt 9 § övertaga åtalet. — Jämlikt 14 § jämförd med 11
kap. 5 § skall målsägande, även om han ej för talan, infinna sig personligen
vid huvudförhandling i underrätt eller hovrätt, om hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen
är målsägande skyldig infinna sig personligen, om hans närvaro finnes
erforderlig för utredningen. Är målsägande skyldig att infinna sig personligen,
skall rätten meddela förordnande därom. — Målsägande som höres
i anledning av åklagarens talan är jämlikt 15 § berättigad till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är stadgat.

Bestämmelser rörande talan mot den misstänkte om enskilt
anspråk på grund av brott återfinnes i 22 kap. rättegångsbalken.
Enligt 1 § må sådan talan föras i samband med åtal för brottet. Upptages
ej anspråket i samband med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål
stadgade ordningen. När enskilt anspråk grundas på brott, som hör under
allmänt åtal, är åklagaren enligt 2 § skyldig att på målsägandens begäran
i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om
det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Föres i
särskilt mål vid rätten talan om enskilt anspråk i anledning av brott, äger
rätten, om det finnes lämpligt, förordna att talan skall upptagas till behandling
i samband med åtalet.

Av det anförda torde framgå att man kan urskilja tre typfall av målsägandens
medverkan i brottmål, vari åklagare för talan, nämligen 1) då
målsäganden för ansvarstalan jämte åklagaren, 2) då målsäganden för talan
om enskilt anspråk och 3) då målsäganden ej för talan utan endast höres
i anledning av åklagarens talan. Från nu förevarande synpunkt äger
jämväl det fall, då målsäganden — efter att ha överiagit åtalet — ensam för
ansvarstalan, visst intresse med hänsyn till att det belyser möjligheten av
att en målsägande, som till en början icke uppträtt som part i rättegången,
i ett senare skede av denna kan komma att intaga sådan ställning.

Enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken må envar, som icke är part i målet,
höras såsom vittne. I brottmål må dock målsäganden icke vittna, även
om han ej för talan. Hinder för målsägandens hörande som vittne föreligger
även för det fall, att han utfäst sig att ej föra talan i målet. Att målsäganden
ej kan höras som vittne utesluter emellertid icke att hans uppgifter kan
tillmätas värde som bevis; jämlikt 35 kap. 1 § rättegångsbalken skall rätten
efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra, vad som är
bevisat i målet. Vid denna bevisprövning kommer också målsägandens uppgifter
i betraktande.

Det må i detta sammanhang anmärkas att flertalet av lagrådets ledamöter
vid sin granskning av processlagberedningens förslag under 36 kap. 1 §
— vilket förslag överensstämde med nuvarande lagtext — hemställde om
sådan ändring i förslaget att målsägande, som ej vore part, skulle kunna hö -

Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958

ras som vittne. Denna hemställan biträddes emellertid icke av departementschefen,
som framhöll att bevisvärde kunde tilläggas målsägande^ uttalanden,
oaktat han icke hörts som vittne, enär domstolen i detta fall — liksom
då det gällde utsagor av den tilltalade — hade fri bevisprövning.

I motionen föreslås införande av en sådan ordning att målsägande, som
skall höras i anledning av åklagarens talan, i regel ej skulle närvara under
åklagarens sakframställning. Det må med hänsyn härtill i korthet erinras
om den ordning, i vilken parterna har att yttra sig under
förhandlingen. I 46 kap. 6 § rättegångsbalken föreskrives beträffande
huvudförhandling vid underrätt i mål, vari allmänt åtal föres, att
åklagaren skall framställa sitt yrkande och den tilltalade uppmanas att angiva,
huruvida han erkänner eller förnekar gärningen. Åklagaren skall därefter
utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter, varå det grundas,
d. v. s. lämna sin sakframställning. Sedan höres målsäganden. Den
tilltalade skall därpå uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken
och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rätlens
tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till den tilltalade.
Därefter får frågor ställas av försvararen. Enligt 8 § i samma kapitel
skall bevisningen förebringas sedan målsäganden och den tilltalade hörts.
För huvudförhandling i hovrätt gäller enligt 51 kap. 16 § rättegångsbalken
att förhandlingen inledes med att underrättens dom uppläses i den mån det
erfordras, varefter vadekäranden skall uppgiva, i vilken del domen överklagas
och vilket yrkande han framställer. Tillfälle skall lämnas vadesvaranden
att yttra sig över yrkandet. Därefter skall åklagaren utveckla åtalet
i den mån det erfordras för prövning av vadetalan. Har talan fullföljts av
den tilltalade, må dock, om hovrätten finner det lämpligare, först den tilltalade
och därefter åklagaren utveckla sin talan. Part skall erhålla tillfälle
att bemöta vad motparten anfört. Även i hovrättsprocessen höres i mål om
allmänt åtal målsäganden i anslutning till åklagarens utveckling av sin
lalan. Härefter framlägges bevisningen. För huvudförhandling i högsta
domstolen gäller såvitt nu är i fråga enahanda ordning som i hovrätt.

Beträffande parternas och andra i rättegången deltagande
personers närvaro under förhandlingen i målet
följer av de för rättegångsordningen grundläggande principerna om omedelbarhet
och muntlighet att de agerande skall övervara förhandlingen med
endast de inskränkningar, som kan befinnas nödvändiga för att tillgodose
intresset av att det material som framlägges blir så fullständigt och så tillförlitligt
som möjligt. Med hänsyn till detta intresse har i 46 kap. 7 § rättegångsbalken
stadgats att, om anledning förekommer att part i annan parts
närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen eller om part
hindrar annan part i hans berättelse, rätten äger förordna att parten ej må
vara tillstädes under förhöret. Vad sålunda stadgats om part gäller också
målsägande, även om han ej för talan. Part, som icke övervarit förhör med
annan part skall, sedan han åter förekallats, erhålla kännedom om vad som

Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958

förekommit i hans frånvaro. I fråga om vittnes närvaro under förhandlingen
gäller enligt 36 kap. 9 § rättegångsbalken den inskränkningen, att
vittne ej må, med mindre särskilda skäl är därtill, övervara förhandlingen
i målet, innan förhöret med vittnet ägt rum. Syftet med denna bestämmelse
är naturligen att säkerställa vittnesutsagans sanning genom att undanröja
risken av att vittnet tager intryck av vad parterna anför och medvetet
eller omedvetet — anpassar sin berättelse därefter.

I sin ämbetsberättelse till 1957 års riksdag har justitieombudsmannen redogjort
för ett vid eu avdelning av Stockholms rådhusrätt tillämpat förfarande
att låta målsägande, som icke själv för talan utan endast höres i anledning
av åklagarens talan, efter eget medgivande vara frånvarande under
åklagarens sakframställning. I ärendet anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Lundvik:

Jämlikt 36 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken må vittne ej, med
mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen i målet, innan förhöret
med vittnet äger rum. Någon bestämmelse av motsvarande eller därmed
jämförlig innebörd finnes icke i fråga om målsägande. Denne äger sålunda,
vare sig han intager ställning av part i målet eller icke, övervara hela
huvudförhandlingen (jfr Olivecrona: Rättegången i brottmål enligt RB s.
79) med den i detta sammanhang dock betydelselösa inskränkningen, att
han enligt 46 kap. 7 § rättegångsbalken lika med part kan beordras lämna
rättssalen, om hans närvaro kan antagas störa förhöret med annan part.

Denna lagens ståndpunkt får ses mot bakgrund av den ställning rättegångsbalken
i övrigt tillerkänner målsäganden. Vare sig han för talan i målet
eller icke, betraktas målsäganden som den tilltalades naturliga motpart.
Såsom sadan är han obehörig att vittna (se 36 kap. 1 §) och har att avgiva
sin utsaga före den tilltalade (jfr 46 kap. 6 §). Hörandet av målsäganden
ingår alltså icke i bevisupptagningen i egentlig mening. Även om målsäganden
icke uppträtt såsom part vid huvudförhandlingen, äger han fullfölja talan
i högre rätt (20 kap. 8 §). Han äger även övertaga åtalet, om åklagaren
nedlägger sin talan på den grund att tillräckliga skäl för den misstänktes
skuld icke föreligga (20 kap. 9 §).

Påpekas må vidare, att det för målsäganden kan vara av direkt betydelse
att åhöra sakframställningen från åklagarens sida, enär denna kan giva honom
anledning att biträda åtalet eller väcka enskilt anspråk.

Med anledning av vad som i den av avdelningen åberopade promemorian
antytts om risken för att målsäganden skulle låta sig påverka av åklagarens
sakframställning vill jag framhålla, att åklagaren bör undvika att närmare
gå in på förhållanden, som kunna förväntas bli belysta genom målsägandens
utsaga. Risken för påverkan torde därför, vid en rätt utförd sakframställning
från åklagarens sida, vara ringa.

Det a\ avdelningen tillämpade förfarandet att tillfråga målsäganden, om
han har något emot att lämna rättssalen under åklagarens sakframställning,
måste i betraktande av det anförda anses olämpligt. Förfarandet är icke förutsatt
i rättegångsbalken och strider mot dess andemening. En med rättegångsförfarandet
obevandrad målsägande får lätt den uppfattningen att förfrågningen
innefattar en anmaning till honom att lämna rättssalen. Förfarandet
är därför ägnat att betaga målsäganden hans lagliga rätt att närvara
under hela huvudförhandlingen.

Första lagutskottets utlåtande nr II 11 år 1958

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionen från Göta hovrätt, riksåklagarämbetet och 1951 års
råttegångskommitté. Vid riksåklagarämbetets remissvar har fogats yttranden
av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tillfälle att yttra
sig över motionen har vidare av utskottet beretts Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler
och Sveriges advokatsamfund.

Statsåklagaren i Malmö tillstyrker bifall till motionen, medan statsåklagaren
i Stockholm finner det vanskligt att företaga en avvägning mellan fördelarna
och olägenheterna av att förhindra målsäganden att närvara under
åklagarens sakframställning samt uttalar att, därest förslaget skulle föranleda
en lagändring, denna bör ges begränsad räckvidd, i det möjlighet att
förhindra målsäganden att närvara under sakframställningen bör föreligga
endast i de fall, då målsäganden ej själv för talan samt rätten finner skäl
föreligga för en sådan ordning och målsäganden ej har något att erinra däremot.

Göta hovrätt, riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Göteborg, rättegångskommittén,
stadsdomareföreningen och landsfogdeföreningen förordar i sina
yttranden att en utredning företages på grundval varav en lagändring
i motionens syfte skulle kunna åvägabringas. Stadsfiskalsföreningen
tillstyrker en utredning om ändring av rättegångsbalken så till vida att, när
särskilda skäl därtill föreligger, målsäganden icke skulle behöva närvara vid
åklagarens sakframställning.

Avstyrkande yttranden har avgivits av advokatsamfundet, häradshövdingeföreningen
och landsfiskalsföreningen.

Statsåklagaren i Malmö anför i sitt tillstyrkande yttrande:

De argument, som anföras till stöd för motionen, synas riktiga. Särskilt
framträdande bli nackdelarna av den nuvarande ordningen i de fall, då den
misstänkte helt eller delvis förnekar gärningen och bevisningen i målet utgöres
av utsagor av två eller flera målsägande. Dessa bli då i tillfälle att
först åhöra åklagarens sakframställning, och den eller de målsägande, som
ej höres först, få tillfälle att taga del av vad tidigare hörd målsägande har
att uppgiva. Även om man i regel ej har anledning att ifrågasätta målsägandes
vilja alt tala sanning, föreligger dock fara för att han kan påverkas av
de tidigare lämnade uppgifterna.

Statsåklagaren i Stockholm anför till stöd för sin ståndpunkt:

När det gäller att bedöma det föreliggande spörsmålet de lege ferenda, torde
till eu början kunna fastslås, att målsägande^ uppgifter inför rätta ofta
kunna hava en stor, ja stundom avgörande betydelse för utgången av ett
brottmål. Detta gäller ej blott i sådana slags mål, varom var fråga i det av
justitieombudsmannen avgjorda ärendet, nämligen väsentligen mål, avseende
ett tämligen enkelt händelseförlopp, utan även och måhända i än högre

Första lagutskottets utlåtande nr Bil år 1958

grad mål, avseende invecklade och svårbedömda rättsförhållanden. Det må
härvidlag endast erinras om att exempelvis i ett bedrägerimål, avseende mera
invecklade affärstransaktioner, frågan, på vad sätt och i vilka avseenden
målsäganden kan ha blivit vilseledd, ofta framstår som ett spörsmål av centralt
intresse i målet, och givet är, att på dessa punkter målsägande^ egna
uppgifter komma att utgöra den väsentliga bevisningen i målet. Såsom exempel
på andra fall, där åtalet i huvudsak grundas på målsägande^ uppgifter,
må endast nämnas otuktsmål — i mål angående otukt mot minderåriga
föreligger ofta ej annat bevismaterial än de minderårigas, målsägandenas,
egna uppgifter —, våldtäklsmål, misshandelsmål m. in.; i de sistnämnda
båda slagen av mål utgöres ej sällan bevismaterialet huvudsakligen av målsägande^
uppgifter samt läkarintyg angående skador, som få antagas hava
åsamkats målsäganden genom åtalade förfarandet. 1 mål av nu angivna beskaffenhet
är åklagaren ofta hänvisad till att väsentligen grunda sin saktramställning
på målsägandens relation av händelseförloppet. Den av justitieombudsmannen
i ovanberörda ärende anvisade utvägen att undvika att
under sakframställningen ingå på förhållanden, som kunna väntas bli belysta
genom målsägandens utsaga, är tydligen i dylika fall svårframkomlig.

Det torde vidare förhålla sig så, att del betydande bevisvärde, som mången
gång ligger i målsägandens inför rätta lämnade sakuppgifter, kan bättre tillvaratagas
och utnyttjas, om målsäganden icke är närvarande under saklramställningen,
än i motsatt fall. Det torde nämligen icke kunna förnekas,
att målsägandens uppgifter icke blott för domstolens ledamöter framstå såsom
mera övertygande utan stundom även faktiskt hava ett större bevisvärde
i de fall, då målsäganden icke varit närvarande under åklagarens saktramställning,
än i de, då lian åhört sakframställningen och har möjlighel
anpassa sina uppgifter efter denna. Särskilt gäller detta i de mera invecklade
målen, där fråga ej endast är om redogörelse för ett faktiskt händelseförlopp
utan om ex. den psykiska reaktion, målsäganden visat inför ett visst uppträdande
från den åtalades sida, såsom i fråga om vilseledandemomentet i bedrägerimål.

Det torde sålunda kunna fastslås, att målsägandens närvaro under åklagarens
sakframställning kan återverka på bevisvärderingen i processen, och
att det ur denna synpunkt kan vara angeläget att i viss utsträckning kunna
förhindra målsäganden att närvara vid sakframställningen.

Mot ett sådant förfarande tala emellertid såsom framgår av vad justitieombudsmannen
anfört i ovanberörda ärende starka betänkligheter, vilka närmast
äro av principiell räckvidd och sammanhänga med målsägandens ställning
som part. Då dessa förhållanden ingående berörts av justitieombudsmannen,
torde det vara onödigt att här närmare ingå på desamma.

Av de remissmyndigheter och sammanslutningar som uttalat sig för eu utredning
av den i motionen berörda frågan anför Göta hovrätt, att det enligt
hovrättens erfarenhet stundom inträffar sådana fall, då det skulle vara önskvärt
att eu målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, ej
vore närvarande under åklagarens sakframställning, och att det skulle vara
till gagn om för sådana undantagsfall laglig möjlighet till en sådan ordning
kunde öppnas. Riksåklagarämbetet anför:

Uppenbarligen kan det inträffa att målsäganden vid lämnandet av sin berättelse
influeras av åklagarens strax dessförinnan lämnade sakframställning.
Risk för en dylik påverkan föreligger givetvis icke generellt, men
typfall givas, där en påverkan kan tänkas förekomma. Här må nämnas
minderåriga målsägande i mål angående sedlighetsbrott, målsägande, som

Första lagutskottets utlåtande nr B it år 1958

iiro ålderstigna eller lida av psykiska defekter, målsägande, som på giund
av berusning vid brottstillfället eller genom vid brottet ådragna skador ha
dåligt minne av händelserna kring detta samt målsägande, som pa giund av
brottets obetydlighet, frånvaro av personligt intresse i saken eller den långa
tid som förflutit, sedan händelsen inträffade, ej särskilt lagt denna på minnet.
Det måste givetvis anses oriktigt att målsäganden i dylika fall lämnar
en berättelse, som är grundad ej på den egna minnesbilden av brottet, utan
_i varje fall delvis — på åklagarens sakframställning. En liknande situation
kan för övrigt tänkas uppkomma, där åtalet gäller en serie av likartade
brott mot olika målsägande, vilka ha möjlighet att åhöra varandras berättelser.

Ä andra sidan finnas givetvis ett stort antal brottmål, särskilt stora och betydelsefulla
sådana, där ställningen i rättegången är sådan att något inflytande
på målsäganden från åklagarens sida ingalunda är att befara.

Då problemet endast mera sällan lärer kunna lösas på det sätt som anges
i justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1957 s. 216, vilt ämbetet förorda
att en utredning verkställes, under vilka förutsättningar rätten må förordna
att målsäganden ej må vara tillstädes under åklagarens sakframställning.

Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter i sitt yttrande huruvida icke skäl
föreligger att jämväl vidtaga den ändringen i gällande ordning, att målsäganden
får avgiva sin berättelse, sedan även den tilltalade hörts. I yttrandet anföres
efter en redogörelse för JO:s uttalande i förevarande fråga i 1957 års

ämbetsberättelse:

Det är visserligen riktigt, att målsäganden i processen intager en särställning.
Han kan föra ersättningstalan i malet, biträda atalet, överklaga domen
och\inder vissa förutsättningar till och med övertaga åtalet. Å andra sidan
bör icke förbises, att målsägandens uppgifter med den fria bevisprövningen
kan tillerkännas avgörande betydelse i bevishänseende. Det kan alltså föreligga
skäl att mera beakta målsägandens ställning i detta hänseende. Anmärkningar
böra icke kunna riktas mot tillförlitligheten av målsägandens
uppgifter på den grund att han i sin berättelse kan direkt bygga på den redogörelse,
som åklagaren nyss lämnat. Tvärtom synes det angeläget, att målsäganden
tvingas att med egna ord berätta vad som inträffat i målet. Erfarenheten
torde giva vid handen, att målsägandena ofta lockas att hänvisa till
vad åklagaren anfört och gärna använda samma ordalag, som åklagaren
nyss brukat. Erfarenheten har även visat, alt den tilltalade ibland gjort den
invändningen om målsägandens berättelse, alt målsäganden ju nyss hört
vad åklagaren anfört och alt det är lätt för dem båda att komma överens om
vad den ene och den andre skall yttra. Samma invändning kan ju visserligen
göras även om målsäganden höres utan att ha närvarit vid aklagaiens sakframställning.
Invändningen förutsätter emellertid därvid, alt åklagaren och
målsäganden ingående lärt sig sina olika roller och torde otta motbevisas om
målsäganden beredes tillfälle att självständigt och utan ledning av sakframställningen
framlägga sin berättelse. Skäl kunna även föreligga för att målsäganden
skall kunna höras i annan tidsordning än den nu gällande. Det kan
vara av intresse att den tilltalade först får precisera sin ståndpunkt, innan
målsäganden höres. Justitieombudsmannens önskemål, att åklagaren i sin
sakframställning skall undvika att gå in på förhållanden som kunna väntas
bliva belysta av målsägandens utsaga kan i praktiken ofta vara svart att

Första lagutskottets utlåtande nr B it år 1958

mässigt saknas, torde det vara ogörligt för åklagaren att göra eu sakframställning
utan alt han far ingående beröra niålsägandens uppgifter.

Det anförda torde belysa, att målsägandens ställning i processen bör omprövas.
Ett övertagande av atalet kan icke inträffa tidigare än att åklagaren
förklarat sig icke längre kunna ur bevissynpunkt föra detsamma. Målsägandens
ställning torde därigenom radikalt förändras. Hans uppgifter få snarare
karaktären av sakframställning. I den mån hans berättelse äger betydelse ur
beMssynpunkt kommer rätten säkerligen att än grundligare beakta i''vad mån
tilltro kan sättas till densamma. Den omständigheten att ett övertagande av
ätalet kan ske även sedan målsägande!! under processens tidigare del hörts,
då åklagaren lett åtalet, torde icke böra förhindra den reformen, att målsäganden
kan anmodas att icke övervara sakframställningen och höras i annan
tidsordning än tidigare. — Skulle målsägande!! i högre rätt fullfölja
talan, torde till en början kunna förutsättas, att åklagaren''icke vädjat eller
antort besvär. Målsägandens ställning torde i så fall'' bliva densamma som
or den händelse att han övertagit åtalet. — Har åklagaren aldrig väckt åtal,
torutsatter rättegångsbalken att målsägande!! angivit brottet, innan han belattigas
att föra ansvarstalan i saken. Den ifrågasatta reformen saknar i detta
sammanhang intresse.

RattegångsbaJken förutsätter, att målsägande!! kan biträda ett av åklagaren
vackt atal. Förhållandet torde vara detsamma, om målsägande!! jämte åklagaren
överklagar underrättens dom eller beslut. I dessa fall är målsägande!!
jämte aklagaren verksam som part under hela processen. Förhållandet torde

... ,..lksom övertagande av åtalet och separat överklagande av utslaget _ in ratfa

yttd-ligt sällan. Omständigheterna torde emellertid giva vid handen,
att malsaganden i dessa undantagsfall är så nära knuten till'' förandet av processen,
att det skulle framstå som stötande om särskilda omständigheter
viinde vidtagas för att bättre utnyttja hans berättelse ur bevissvnpunkt.

, ladande1, a^t målsägande!! kan föra ersättningstalan antingen «''enoni
aklagaren eller särskilt för sig, vare sig det nu sker i brottmålet elle^ i
eu process för sig, torde jämväl böra beaktas i detta sammanhang. Frågan,
hui in nia malsaganden skall föra ersättningstalan eller icke, torde vara avgjord
innan processen börjar. Det torde därför sakna betydelse för mälsaganden
att kunna avlyssna sakframställningen i avsikten att kunna bestamuni,
huruvida han skall föra talan eller ej. Har målsäganden beslutat
sig tor att resa ansprak pa ersättning är han givetvis mer intresserad av att
aklagaren vmner brottmålet än eljest. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida
förhållandet i regel inverkar på tillförlitligheten av lians uppgifter. Vid
bedömandet av bevisningen och liknande omständigheter torde målsägandens
inställning till ersättningsanspråken likväl böra beaktas. Förhållandet
att målsägande!! for ersättningstalan torde dock icke böra hindra, att han
an horas utan att vara närvarande vid sakframställningen om hrottet och
tf berättelsen kan avgivas i annan tidsordning än nu. Under den del av
saktranistallningen, i vilken åklagaren berör niålsägandens ersättningstalan,
synes lian däremot bora närvara. För han själv talan, lär han i början av
processen fa utveckla små anspråk.

Öyertygtmde skäl synas sålunda tala för att det av herr Eliasson väckta
loi slaget '' mner beaktande. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida förliål öretn^.

1CFHanfSa 1fnve^kladc’ att e» »tidning hör ske, innan lagändring
oi etages. Ett i etormtorslag synes bora utformas sålunda, att det skall ankomma
pa aklagaren att avgöra, huruvida målsäganden skall äga rätt atl
hörn''afa ak akar<jns sakframställning om brottet samt om målsäganden skall
bo as fore eller ef er den tilltalande. Har målsäganden biträtt åklagarens talan
ellei jämte aklagaren överklagat underrättens dom eller beslut'', bör den -

Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958

na regel dock ej äga tillämpning utan den nu gällande ordningen härska.
Anser man till äventyrs, att målsägande, som för ersättningstalan, hör intaga
enahanda ställning, bör regeln utformas därefter.

I råitegångskommitténs yttrande anföres:

Målsägandens ställning i brottmålsprocessen kan mycket variera. Ibland
biträder han åklagarens ansvarstalan, ofta för han talan om enskilt anspråk,
men vanligt är också att lian icke intager partställning utan endast höres
i målet i anledning av åklagarens ansvarstalan, närmast såsom ett led i bevisningen.
Även då målsäganden för talan, höres han i regel därjämte i anledning
av åklagarens talan.

Risken alt målsäganden tager intryck av vad åklagaren anför då talet utvecklas
kan i vissa fall vara betydande. Särskilt framträdande torde denna
risk vara när det gäller förhör med minderårig målsägande, exempelvis i
otuktsmål, men den kan föreligga även i andra fall. I justitieombudsmannens
ämbelsberättelse för år 1957 har uttalats, att åklagaren med hänsyn till
nämnda risk bör undvika att närmare gå in på förhållanden, som kunna förväntas
bli belysta genom målsägandens utsaga. Även om det sålunda rekommenderade
förfaringssättet ibland och i fråga om vissa detaljer kan tillämpas,
är det emellertid enligt kommitténs uppfattning i praktiken ofta icke
möjligt för åklagaren, som har att utveckla vilken gärning han lägger den
tilltalade till last, att förfara på detta sätt. Ifrågavarande rekommendation
löser därför icke problemet.

Å andra sidan är målsägandens närvaro då åklagaren utvecklar åtalet ofta
värdefull icke minst därigenom att tillfälle heredes målsäganden, vilken till
skillnad från åklagaren som regel har omedelbar kännedom om gärningen,
att påpeka brister och felaktigheter i åklagarens sakframställning. Vidare
tar det sig rent principiellt främmande att vägra en målsägande, i varje fall
om han själv för talan, att följa förhandlingen. Om rätten enligt bestämmelserna
i 46 kap. 7 § rättegångsbalken, vilka äro avsedda för en annan situation
än den i motionen åsyftade, förordnat att målsägande ej må vara tillstädes
under viss del av förhandlingen, skall han sedan han åter förekallats
erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förekommit. Om möjlighet öppnades
att vägra målsägande att närvara under åklagarens sakframställning,
skulle kunna göras gällande, alt en motsvarande regel om upprepning av
vad som förekommit i målsägandens frånvaro skulle erfordras även för sistnämnda
situation.

Det anförda torde visa all det i motionen väckta spörsmålet är ganska
komplicerat. Att målsäganden icke skulle få närvara under åklagarens sakframställning
kan i varje fall icke göras till huvudregel. Måhända kan däremot
befinnas riktigt och lämpligt, att en möjlighet öppnas för rätten att i
vissa särskilda undantagsfall förordna därom; i så fall torde i princip skillnad
ej böra göras mellan det fall då målsäganden intager parlsställning och
del fall då han allenast höres i anledning av åklagarens talan. Frågan synes
vara förtjänt att utredas. Möjligen hör vid eu sådan utredning även beaktas
den ofta diskuterade frågan, om målsäganden bör höras omedelbart efter
åklagarens sakframställning eller först i samband med bevisningen.

Styrelsen för stadsdomareföreningen redogör i sitt yttrande för de olika
fall, i vilka målsäganden medverkar i brottmål, vari allmänt åtal föres, samt
finner det vara ett intresse ur bevissynpunkt alt målsäganden icke får övervara
åklagarens sakframställning i de fall, då målsäganden intager en mera
passiv roll genom all lians medverkan är inskränkt till alt lämna upplys -

Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958

ningar i anledning av åklagarens ansvarstalan eller då situationen är likartad
ehuru målsägande!! för skadeståndstalan. Styrelsen anser nuvarande
bestämmelser alltför stela och finner frågan böra närmare utredas, lämpligen
i 1951 års rättegångskommitté.

Även landsfogdeföreningen finner rättegångskommittén höra ägna frågan
en genomgång och framlägga det förslag som kan befinnas lämpligt för att
tillgodose det syfte, som ligger bakom motionen, nämligen bevismedlets integritet.
Föreningen framhåller hävid att målsägandens ställning som part icke
sällan är så uttunnad att parisbegreppet endast är en etikett, som döljer ett
vittne, nämligen då målsägandens hörande endast är påkallat som bevisning;
i sådana fall torde det enligt föreningen vara konsekvent att upptaga hans
berättelse i samband med bevisningen och att behandla honom mera som
vittne än som part.

Stadsfiskalsföreningen anför såsom skäl för silt tillstyrkande av eu utredning: Det

problem, som i motionen upptagits till behandling, är frågan om i vilken
mån målsägarens trovärdighet kan förringas genom att han får närvara
under åklagarens sakframställning.

Innan föreningen går in på berörda problem bör framhållas, att, ehuru
målsäganden i princip skall höras av rätten, den praxis alltmer utvecklat sig,
att såväl åklagaren som den tilltalade och försvararen ställa frågor till
målsäganden. Sättet härför skiljer sig icke nämnvärt från vittnesförhöret
eller förhöret med den tilltalade. Om målsägandens trovärdighet sättes i fråga,
finnes sålunda här en utväg att få denna fråga närmare utredd inför rätten.

Målsägandens uppgifter om mot honom förövad brottslig gärning äro oftast
det förhållande som utlöser vederbörande myndighets aktivitet. Hans
uppgifter nedtecknas, varvid främst undersökes, huruvida skäl för fortsatt
utredning föreligger. Om uppgifterna visat sig trovärdiga, utgöra de jämte
annan bevisning grunden för beslutet om åtal. Även i åklagarens sakframställning
ingå dessa uppgifter såsom en integrerande del. Vad målsäganden
i rätten får taga del av genom åklagarens sakframställning är alltså i allmänhet
främst sina egna uppgifter, låt vara med kompletterande tillägg. Med
hänsyn härtill torde risken för en påverkan av målsäganden vara minimal
genom åklagarens sakframställning.

Det kan emellertid icke förnekas, att målsäganden har ett starkt intresse
i målet och att olika faktorer kunna inverka på hans iakttagelser och minne.
Det kan icke uteslutas, att målsägande!! t. ex. i god tro lämnat oriktiga uppgifter,
som han, sedan han upptäckt detta, ändock av olika skäl vidhåller.
I ett sådant fall vore det måhända lättare för honom att inför rätten frångå
den oriktiga berättelsen om han icke varit närvarande under åklagarens sakframställning.
Även måste framhållas, att suggestibiliteten hos olika personer
varierar och att sålunda exempelvis barn anses mera suggestibla än
vuxna. Särskilt när det gäller barn och då i synnerhet i mål rörande sedlighetsbrott,
i vilka mål målsägandens utsaga ofta utgör den väsentligaste bevisningen,
och därför måste bliva föremål för ytterligare noggrann värdering,
vore uppenbart eu fördel om målsägande!! icke behövde vara närvarande under
åklagarens sakframställning. Därtill kommer att ett återberättande genom
åklagaren av den brottsliga gärningen möjligen kan bidraga till en mentalt
skadlig fixering hos psykiskt mindre välutvecklade barn. Med hänsyn till vad
ovan framhållits beträffande möjligheterna att genom frågor belysa tro -

Första lagutskottets utlåtande nr Ii 11 år 1958

värdigheten hos målsägande!! må här understrykas, att det,a instituts användning
i fråga om barn i egenskap av målsägande av naturliga skäl måste
bliva rätt begränsad.

Häradshövdingeföreningen anför följande skäl mot det i motionen väckta
förslaget:

Föreningen anser det uteslutet att man i ett brottmål, vari målsägande!!
för talan jämte åklagaren, skulle kunna hindra målsäganden att närvara under
åklagarens sakframställning. Beträffande mål, vari målsäganden innan
han höres förklarar sig icke ämna föra någon talan, kan man icke ställa sig
lika självklart avvisande till den av motionären väckta tanken. Det är emellertid
att märka att en dylik förklaring icke torde innebära någon bindande
utfästelse som avstänger målsäganden från rätt att under fortsättningen av
huvudförhandlingen framställa yrkande mot den tilltalade eller att övertaga
åtalet, därest detta skulle av åklagaren nedläggas, eller att fullfölja
åklagarens talan i högre instans. Målsäganden torde således vara att betrakta
såsom potentiell part och bör såsom sådan rimligen icke hindras från att
övervara målets handläggning. Beaktas bör också alt utsaga av målsägande
såsom bevismedel intager en helt annan ställning än eu vittnesutsaga och
närmast är att jämställa med utsaga av part i tvistemål. Med hänsyn till det
anförda och då det torde vara ganska sällsynt att målsägande skulle av åklagarens
sakframställning suggeras till att lämna uppgifter som han icke
skulle ha lämnat, därest han ej åhört sakframställningen, anser föreningen
det icke vara lämpligt med ett principiellt förhud för målsägande att närvara
under åklagarens sakframställning. Däremot skulle man möjligen kunna
tänka sig en särbestämmelse för det av motionären berörda fallet av målsägandeförhör
med minderårig. Eu dylik särbestämmelse borde då givetvis
avse även närvaro under det den tilltalade höres. Föreningen ifrågasätter
emellertid om något verkligt behov av dylik undantagsbestämmelse förefinnes.

I advokatsamfundets yttrande anföres:

Målsägande^ ställning i processen är enligt rättegångsbalken reglerad
sålunda: Biträder målsäganden åtalet eller för han talan om enskilt anspråk,
är han att anse som part, och alla bestämmelser som gäller part blir
då direkt tillämpliga på honom. Om målsäganden icke för någon talan, är
han visserligen lagtekniskt icke att beteckna som part, men han är dock i
viss män jämställd med part. Han kan sålunda icke höras som vittne (BB
;>,6: 1). Höres han i anledning av åklagarens talan, avger han icke sin utsaga
under straffansvar. Han höres icke i samband med upptagande av vittnesbevisningen
utan omedelbart efter åklagarens sakframställning (RB 4(1: (i).

Att målsäganden på delta sätt i viss mån jämställts med part, synes också
naturligt, då han nämligen äger rätt att fullfölja talan mot domen och i
så fall blir part i målet, även om han icke fört talan i underrätten (RB

20:8).

Om nu målsäganden är part eller att i viss man jämställa med part, är det
enligt styrelsens mening svårt att förstå hur man skulle kunna förbjuda
honom att närvara vid åklagarens sakframställning. Han har ju ett befogat
krav på att, i den mån han så önskar, få höra hur åklagaren framställer saken;
enligt BB 46: 7 skall också part, som ej fått närvara, erhålla kännedom
om vad i hans frånvaro förekommit. Målsägande^ närvaro under åklagarens
sakframställning kan även vara av värde ur den synpunkten att målsäganden
kan rätta eventuella tel och misstag i sakframställningen.

Det kan naturligtvis tänkas all målsäganden någon gång påverkas av

Första lagutskottets utlåtande nr B ti år 1958

åklagarens sakframställning. Om emellertid åklagaren sin plikt likmätigt
beaktar icke blott omständigheter, som är till nackdel för den tilltalade,
ntan även omständigheter, som talar till dennes förmån, synes risken för att
målsäganden skall bli påverkad i den riktningen, att han sedan lämnar för
den tilltalade mera graverande uppgifter än han eljest skulle ha gjort, vara
tämligen ringa. Därtill kommer också att rätten vid bedömandet av det bevisvärde
som bör tillmätas målsägandens berättelse måste beakta — förutom
målsägandens ställning av part eller blivande part — såväl det förbållandet
att målsäganden icke lämnar sina uppgifter under edsansvar som ock
den omständigheten att målsäganden åhört och sålunda kan ha tagit visst
intryck av åklagarens sakframställning. Det är därför icke fullt riktigt, när
det i motionen uttalas att »samma bevissäkerhetsintresse», som föranlett
bestämmelsen om förbud för vittnen att närvara, i princip skulle tala för
motsvarande regel beträffande målsäganden. För övrigt må erinras om att
målsäganden hörts redan under förundersökningen och därvid kan ha blivit
påverkad i än högre grad än vad han blir genom att åhöra åklagarens
sakframställning vid rätten. Ett förbud för målsäganden att närvara vid
denna sakframställning kan därför skapa ett sken av att målsäganden är
mera opåverkad än vad som faktiskt är fallet.

Om målsäganden skall bibehållas vid den ställning han har enligt rättegångsbalken,
kan styrelsen på anförda skäl icke tillstyrka bifall till motionen.
En helt annan fråga är huruvida det möjligen vore mest rationellt att
ändra rättegångsbalken så att målsägande, som ej är part, skulle kunna
böras som vittne. En sådan ändring förordades av lagrådets flertal vid
granskningen av processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. Departementschefen
biträdde emellertid icke lagrådets uppfattning i detta hänseende.
Styrelsen anser icke heller en sådan lagändring önskvärd.

Styrelsen för landsfiskalsföreningen förklarar sig icke beredd att tillstyrka
bifall till motionen och anför till stöd för sitt ställningstagande följande
:

Syftet med motionen är givetvis att det bevisvärde, som kan ligga i förhöret
med målsäganden, i mesta möjliga mån skall förstärkas. Huruvida den
omständigheten att målsäganden ej tillätes att närvara vid åklagarens sakframställning
i nämndvärd grad skulle verka höjande på bevisvärdet synes
dock tveksamt med hänsyn till den ställning som målsäganden intar i processen.
Även om så stundom skulle bli fallet, torde det dock kunna ifrågasättas
om en ändring i föreslagen riktning kan anses lämplig. En dylik ändring
synes i vart fall icke kunna bli tillämplig i fråga om målsägande, som biträder
åtalet eller för skadeståndstalan. Olika regler skulle följaktligen bli
erforderliga för de skilda situationer, som kunna tänkas förekomma, något
som knappast vore lyckligt.

Enligt styrelsens mening kan något mera påtagligt behov av en ändring i
enlighet med motionen knappast anses föreligga.

Utskottet

Med hänsyn till målsägandens processuella ställning enligt gällande rätt
innebärande att målsäganden antingen är part eller ock när som helst
under rättegången kan inträda som part genom att biträda åklagarens talan
eller övertaga eller fullfölja åtalet eller yrka skadestånd av den tilltalade —
kan målsäganden icke hindras att närvara under huvudförhandlingen eller

Första lagutskottets utlåtande nr B It år 1958

del därav utom i visst fall, som bär saknar intresse. Emellertid förekommer
det i mål om allmänt åtal fall, då målsägande^ egenskap av part jämte
åklagaren eller potentiell part undanskymmes av hans egenskap av upplysningskälla
rörande det brott, åtalet avser. Med den fria bevisprövning
som råder enligt rättegångsbalkens bestämmelser kan i extrema fall domstolens
avgörande bli helt beroende av tilltron till målsägande^ givet är att
i flertalet fall, då inålsäganden höres i anledning av åklagarens talan, målsägande!^
uppgifter har åtminstone någon betydelse för domstolens ställningstagande
till frågan vad som är bevisat i målet.

I motionen påpekas att en målsägande, som skall böras i anledning av
åklagarens talan, kan taga intryck av den framställning av saken som han
hört åklagaren lämna omedelbart innan han själv skall avgiva sin berättelse
rörande samma förhållanden. Om domstolen har anledning antaga att så är
fallet, kan onekligen målsägande^ uppgifter komma att frånkännas den betydelse
såsom bevis, som de eljest skulle ha haft. Motionärerna förmenar,
att samma bevissäkerhetsintrsse som föranlett bestämmelsen alt vittne regelmässigt
ej må övervara förhandlingen, innan vittnet höres, i princip talar
för en motsvarande regel beträffande målsägande som skall böras i anledning
av åklagarens talan. I motionen föreslås i överensstämmelse härmed
eu sådan ändring i rättegångsbalken att målsägande, som skall höras i anledning
av åklagarens talan, i princip icke må vara närvarande under åklagarens
sakframställning.

Ehuru, såsom ovan anförts, målsägande^ uppgifter ej sällan har betydelse
från bevissynpunkt, finner utskottet det uteslutet att tillskapa en ordning,
enligt vilken målsäganden som regel icke skulle få närvara under åklagarens
sakframställning. Även när målsäganden icke uppträder i rättegången
såsom part jämte åklagaren är han att betrakta som den tilltalades
naturliga motpart — vilken synpunkt ansetts vara ett avgörande hinder för
att tillåta målsäganden att vittna i brottmål — och han kan städse övergå
till att intaga partställning genom att framställa yrkande om ansvar eller
skadestånd. Vid sådant förhållande måste enligt utskottets förmenande huvudregeln
vara, att målsäganden äger övervara förhandlingen i dess helhet;
att såsom i motionen föreslås generellt undanskjuta målsägandens intresse
av att följa rättegången i syfte att stärka underlaget för bevisprövningen
synes utskottet icke kunna förordas. Däremot torde det kunna närmare övervägas
huruvida icke i vissa fall intresset av att kunna utesluta misstanke
om påverkan på målsäganden bär en sådan tyngd alt det måste anses taga
över målsägandens intresse av att övervara förhandlingen i dess helhet samt
alt för dessa fall tillskapa en legal möjlighet att hindra målsäganden från
att övervara åklagarens sakframställning. I remissyttrandena över motionen
kommer denna tankegång flerstädes till synes. En lagändring av angiven
innebörd bör emellertid uppenbarligen föregås av eu närmare undersökning
av hithörande frågor, varigenom ott underlag skulle kunna erhållas för bestämmandet
av under vilka betingelser målsäganden skulle kunna hindras
att övervara åklagarens sakframställning.

Bland de remissinstanser som funnit skäl föreligga för eu närmare un -

Första lagutskottets utlåtande nr B 11 år 1958

dersökning av den genom motionen aktualiserade frågan befinner sig 1951
års rättegångskommitté. Denna har att med beaktande av vunna erfarenheter
av den nya processordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till
erforderliga ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och
dess följ dförfattningar. I kommitténs uppdrag ingår att undersöka jämväl
de spörsmål, som under utredningsarbetet kan framkomma och befinnes
förtjäna avseende. Med hänsyn till den mening, rättegångskommittén uttalat
i sitt remissvar, synes det kunna förutsättas att kommittén upptager förevarande
spörsmål till närmare undersökning. Vid sådant förhållande finner
utskottet icke anledning att nu föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en närmare undersökning i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: B 242, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 juli 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Per Olofsson, Erik
Svedberg, Franzén, Arvidson och Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius*, fru Boman, herrar
Ekström i Björkvik, Jacobsson i Sala, fru Löfqvist, herr Johansson i Gränö*
och fröken Bergegren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

581246

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag