Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958 (Utlåtande 1958:L1u10 - b l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

Nr B 10

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr B 26, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt i statsrådet fört protokoll föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

1) Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

1 Kap.

4 §•

I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten
vare dock domför utan nämnd vid
måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som
ej sker vid huvudförhandling eller
syn å stället, så ock i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen.
Lag samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar
för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer
anledning, att målsägande
finnes.

5 §.

I tingslag----—--deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. /för mål allenast ansvar högst nio. I mål om brott, varå icke
1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 1 avd. Nr 13 10

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

(Nuvarande lydelse)

för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och förekommer i
målet ej anledning, att målsägande
finnes, eller hålles syn å stället utom
huvudförhandling, vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele----

(Föreslagen lydelse)

kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom
huvudförhandling vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.

— inom nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Om häradsrätts sammansättning
i mål, vari huvudförhandling påbörjats före nämnda dag, gälle vad i
äldre lag är stadgat.

2) Lag

om ändring i strafflagen

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 § strafflagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse-) (Föreslagen lydelse)

4 Kap.

Förekommer till--—---—

Domstolen må ej förordna om förening
av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Angående domstolens sammansättning
vid sådant förhör så ock eljest
vid avgörande av fråga om förening
av straff gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål; rådhusrätt vare dock domför
med tre i nämnden. Domstolens
avgörande sker genom beslut. Beslu 1

Senaste lydelse, se SFS 1958:10.
s Avser paragrafens lydelse enligt lag den
nuari 1959.

§•

av målen.

Domstolen må ej förordna om förening
av straff utan att den dömde
erhållit tillfälle att yttra sig. Begär
den dömde att bliva muntligen hörd,
skall tillfälle därtill beredas honom.
Angående domstolens sammansättning
vid sådant förhör så ock eljest
vid avgörande av fråga om förening
av straff gälle vad i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om
domförhet vid huvudförhandling i
brottmål; underrätt vare dock domför
med tre i nämnden. Domstolens
avgörande sker genom beslut. Beslu 10

januari 1958, vilken träder i kraft den 1 ja -

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

tet skall, där ej annorlunda förordnas,
lända till efterrättelse ändå att
talan däremot föres. Utan avbidan
på beslut om förening av straff må
ettdera straffet verkställas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Har förhandling påbörjats
före nämnda dag, gälle om rättens sammansättning vad i äldre lag är stadgat.

3) Lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare------—- — lagfaren domare.

Vid annan------ärendet angår

1. adoption, vårdnaden------— andra fall;

2. förmynderskap eller----• •—- — 10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt — -— —---är tvistigt;

4. nedsättning av ■— -—- —-----till fusion;

5. förvaltning av------— i sparbank;

6. förordnande eller —-----är tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till-------ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga, Skall i häradsrätt nämnd deltaga,
vare häradsrätten i ärende, som av- vare häradsrätten i ärende, som avses
i andra stycket 2, 3, 6 eller 7, ses i andra stycket 2, 3, 6, 7 eller 9
domför med tre i nämnden, dock ej eller angår intagande i rättens protodå
fråga är om tillstånd till viss för- koll av förening varom under 8. förvaltningsåtgärd
eller talan mot över- mäles, domför med tre i nämnden,
förmyndares beslut. dock ej då fråga är om tillstånd till

viss förvaltningsåtgärd eller talan
mot överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954: 436.

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

I propositionen åberopas vad som anförts i en vid årets förra riksdag framlagd
proposition, nr 159, vilken icke hann upptagas till slutlig behandling av
riksdagen före dess upplösning.

Till behandling i samband med propositionen har utskottet förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr B 150 av herr Alexanderson m. fl. och
nr B 151 av herr Pålsson m. fl. samt
inom andra kammaren
nr B 186 av herr Gezelius m. fl. och
nr B 187 av herr Larsson i Norderön m. fl.

Samtliga motioner utmynnar i hemställan om avslag å propositionen. Likalydande
är dels motionerna I: B 150 och II: B 186 dels ock motionerna
I: B 151 och II: B 187.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna.

Inledning

Genom lag om ändring i rättegångsbalken den 10 januari 1958 har nya bestämmelser
meddelats om rådhusrätts sammansättning i brottmål. Enligt
dessa bestämmelser skall rådhusrätt bestå av lagfaren ordförande och tremansnämnd
i flertalet av de brottmål, som hittills avgjorts av tre eller fyra
lagfarna domare. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1959.

Till grund för de nya reglerna om rådhusrätts sammansättning i brottmål
ligger ett delbetänkande av stadsdomstolsutredningen (SOU 1956:28).
Framläggandet av detta betänkande innan utredningsarbetet i övrigt slutförts
föranleddes närmast av en önskan att höja rådhusrätternas arbetskapacitet
utan ökning av antalet domartjänster och att på så sätt möjliggöra
för dessa domstolar att bemästra de arbetsbalanser som förekommer vid
vissa av dem. I betänkandet sade sig utredningen ämna framdeles föreslå,
att den mindre nämnden i häradsrätt finge samma befogenheter som i rådhusrätt
och att tremansnämndens nuvarande uppgifter anförtroddes ensamdomare.
Domförhetsreglerna i brottmål skulle därmed bli desamma för häradsrätt
och rådhusrätt.

Med hänsyn till uttalanden av riksdagen, att frågan om den mindre nämnden
i häradsrätt borde upptagas snarast och utan avvaktan på slutförandet
av utredningsuppdraget i övrigt, har utredningen utbrutit även denna fråga
till särbehandling. Utredningens förslag bär framlagts i en den 19 februari
1958 dagtecknad promemoria om häradsrätts sammansättning i brottmål
(SOU 1958:9). ttranden över promemorian har efter remiss avgivits av
riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, 1951 års rättegångskommitté, Sveriges
advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövningar, föreningen Sveriges
landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges juristförbund, svenska stadsförbundet och svenska

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

landskommunernas förbund. Därjämte har en skrift inkommit från häradshövdingen
Ernst Leche in. fl. för nämndemännen i Nedansiljans domsaga.

Rättsläget och utredningens förslag m. m.

I brottmål kommer rådhusrätt från och med den 1 januari 1959 att ha
följande sammansättningsformer. I mål om ansvar för brott, varå ej kan
följa svårare straff än böter och vari ej förekommer anledning att målsägande
finnes — i det följande kallade bagatellbrottmål — blir rådhusrätt
såsom hittills domför med endast en lagfaren domare. I mål om ansvar för
brott, varå ej kan kan följa straffarbete eller avsättning, blir rådhusrätt domför
med lagfaren ordförande och tre nämndemän. Återstående brottmål,
d. v. s. de allvarligare brottmålen, skall avgöras av ordförande och fullsutten
nämnd, vilket innebär, att i nämnden skall sitta minst sju och högst nio.

I fråga om häradsrätts sammansättning i brottmål gäller enligt nuvarande
ordning, att nämnd alltid skall medverka vid huvudförhandling i brottmål.
För häradsrätt finnes således ej möjlighet att avgöra bagatellbrottmål med
endast en domare i rätten. Dessa mål får emellertid i häradsrätt avgöras
med tremansnämnd, vars behörighetsområde motsvarar ensamdomares i
rådhusrätt. I alla övriga brottmål består häradsrätt av ordförande och fullsutten
nämnd.

I 1 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas om häradsrätts ordinarie, d. v. s. i
tingsordning fastställda, ting. Dessa är av två slag, dels allmänna ting dels
ting för huvudförhandling i mål, vari häradsrätt är domför med tre i nämnden.
Allmänt ting skall enligt 7 § första stycket hållas för huvudförhandling
med nämnd å tingsställe å bestämda tider — som regel varje vecka —
med undantag för tiden under häradsrätts ferier; enligt 2 § kungörelsen den
10 juli 1947 om tingsordningar m. m. skall häradsrätt hålla ferier från och
med den 17 juni till och med den 21 augusti, från och med den 19 december
till och med den 6 januari samt från och med måndagen före påsk till och
med lördagen efter påsk. Tremansting skall enligt 1 kap. 7 § andra stycket
rättegångsbalken, om behov föreligger, hållas å bestämda tider och orter; de
får hållas även under häradsrätts ferier samt å annan ort än den, där tingsställe
är. Kungl. Maj:t förordnar om varje häradsrätts tingsordning, och
bestämmelser härom är meddelade i den nyssnämnda kungörelsen.

För innebörden av utredningens förslag och motiven därför samt för de
över förslaget avgivna remissyttrandena lämnas en redogörelse å s. 7—24
i propositionen nr 159 till årets förra riksdag.

Departementschefen

Vid remiss till lagrådet av det i förenämnda proposition nr 159 upptagna
förslaget anförde föredragande departementschefen, statsrådet Lindell, följande: »Såsom

av den förut lämnade redogörelsen framgår genomfördes för råd -

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

husrätternas del förra året en reform av innebörd att rådhusrätt vid handläggning
av mål om brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning,
från och med den 1 januari 1959 blir domför med en lagfaren ledamot och
nämnd, bestående av tre personer. Den juristkollegiala sammansättningen
av rådhusrätt kommer således med ingången av nästa år, frånsett vissa speciella
fall, att försvinna i brottmålen; det är i huvudsak endast i tvistemål,
som rådhusrätten därefter kommer att utgöras av ett juristkollegium utan
lekmannainslag. Reformen förestavades främst av intresset att med tillbörligt
beaktande av rättssäkerhetssynpunkterna åstadkomma en mera rationell
ordning för handläggningen av de många ordinära brottmålen vid rådhusrätterna.
Systemet med tre lagfarna domare ansågs nämligen utgöra en
något överdimensionerad anordning för dessa mål. Ett viktigt syfte med reformen
var också att ge lekmannaelementet vidgat inflytande i rådhusrätterna.
Även behovet att underlätta arbetsläget för vissa rådhusrätter med
stora arbetsbalanser var ett av skälen för reformen.

De nya reglerna om rådhusrätts sammansättning i brottmål grundas på
ett förslag, som i augusti 1956 avgavs av stadsdomstolsutredningen. Denna
utredning har till huvudsaklig uppgift att överväga rådhusrätternas framtida
ställning, d. v. s. att bereda marken för ett eventuellt förstatligande av
dessa domstolar. Förslaget utgjorde det första ledet i detta omfattande utredningsarbete.
Det var emellertid begränsat till att avse enbart förhållandena
i rådhusrätt. Något förslag i syfte att införa en motsvarande ordning
vid häradsrätterna — där den mindre nämndens behörighetsområde för närvarande
är begränsat till bagatellbrotlmålen — framlades däremot icke;
utredningen avsåg att framdeles återkomma till detta ämne. Utredningens
ställningstagande i detta hänseende mötte viss kritik vid remissbehandlingen
av utredningens förslag. Bl. a. gav föreningen Sveriges häradshövdingar
uttryck åt uppfattningen att den bebådade utvidgningen av den mindre häradsnämndens
behörighet redan då borde genomföras. Att så borde ske förordades
också av Svea hovrätt. I det förslag, som på grundval av utredningsförslaget
och yttrandena däröver remitterades till lagrådet, upptogs
likväl ej några ändrade regler med avseende å domförhetsreglerna beträffande
häradsrätt. Detta föranledde lagrådet — som i princip lämnade förslaget
utan erinran — till påpekandet, att det varit önskvärt att jämväl dessa
regler blivit föremål för omprövning i sammanhanget. Åt enahanda uppfattning
gav även första lagutskottet uttryck i sitt av riksdagen sedermera
godkända utlåtande över förslaget. Utskottet framhöll jämväl önskvärdheten
av att spörsmålet snarast och utan avvaktan på slutförandet av utredningens
uppdrag i övrigt upptogs till övervägande och att därav föranledda
förslag förelädes riksdagen.

Det förslag, som stadsdomstolsutredningen i överensstämmelse med de
önskemål, som sålunda framförts bl. a. av riksdagen, nu avgivit innebär ett
ytterligare närmande av våra båda underrättstyper till varandra. Det föreslås
sålunda, att häradsrätt med liten nämnd skall få samma befogenhet
som rådhusrätt med liten nämnd och att i häradsrätt, liksom i rådhusrätt,
bagatellbrottmålen skall kunna avgöras av lagfaren domare ensam. Förslå -

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1058

get har godtagits av flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna.
Vissa invändningar har dock, såsom framgår av den föregående
redogörelsen, framkommit vid remissbehandlingen. Invändningarna grundas
främst på att nämndemansinstitutionen vid våra häradsrätter
uppbäres av en lång historisk tradition och att denna tradition icke bör brytas
allenast för att tillgodose kravet på likformighet med rådhusrätterna.

Det torde icke råda mer än en mening om att nämnden i häradsrätt spelar
en betydande roll för rättsvården i vårt land, och man bör därför slå
vakt om denna institution. Därmed är dock icke sagt att en så stor nämnd
som 7-—9 nämndemän är nödvändig i alla mål. På detta, liksom på många
andra områden, är det påkallat att förbehålla den större insatsen av tid
och arbetskraft för viktigare fall och i övrigt iakttaga en skälig begränsning.
Endast på denna väg torde nämndens ställning i längden kunna bevaras.

Med denna utgångspunkt kan enligt min mening ett ställningstagande til!
det nu föreliggande förslaget ej ge anledning till större tvekan. Även av vissa
remissinstanser har förslaget uppfattats såsom en tämligen given konsekvens
av den nyligen genomförda reformen för stadsdomstolarnas del. Sedan
det av statsmakterna numera godtagits att rådhusrätt med liten nämnd
skall kunna handlägga de ordinära brottmålen, finns uppenbarligen intet
rimligt skäl, varför icke också häradsrätt med enahanda sammansättning
skall kunna göra det. Det har ej gjorts gällande — och det kan enligt min
mening ej heller göras det — att domarna och lekmännen i häradsrätt skulle
vara mindre skickade för sitt värv än domare och nämnd i rådhusrätt.
Det finns — såvitt jag kan finna — ej heller någon anledning befara att ej
systemet med ensamdomare skulle låta sig inpassa även i häradsrätt. Jag
är således beredd att tillstyrka utredningens förslag såväl om tremansnämnd
som om ensamdomare i häradsrätt.

Den omständigheten att häradsrätt i mål om brott, varå icke kan följa
straffarbete eller avsättning, är domför med tre i nämnden bör uppenbarligen
ej — såsom också min företrädare i ämbetet för motsvarande situation
uttalade vid framläggandet av förslaget om nya regler för rådhusrätts sammansättning
i brottmål — utgöra hinder för att i sådana mål låta fulltalig
nämnd medverka. Tvärtom bör så ske, då särskilda skäl påkallar det, såsom
att bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar eller det eljest befinnes
lämpligt. Även rent organisatoriska skäl kan tala för att nämnden är fullsutten.

I fråga om behörighet för ensamdomare att handlägga bagatellbrottmål
har invändning ej rests mot tanken att sådan behörighet skulle tillkomma
domare med åtminstone fiskalskompetens. Däremot har man i åtskilliga yttranden
motsatt sig att tingsnotarie skall kunna förordnas att ensam avgöra
sådana mål. Man har menat, alt tingsnotarierna vid handläggningen av ifrågavarande
mål behöver eu nämnd vid sin sida. Jag delar denna uppfattning.
Man torde få räkna med — såsom också framhållits i liera remissvar — att
bagatellbrottmålen även framdeles kommer att anförtros åt tingsnotarie.
Icke minst ur utbildningssynpunkt är detta av stort värde. Det måste därvid
vara ett både nödvändigt och viktigt stöd för honom alt kunna lila till en

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

nämnd. Jag föreslår därför att möjligheten att meddela förordnande för
tingsnotarie att handlägga bagatellbrottmål göres beroende av att nämnd
medverkar. Bestämmelse härom torde böra upptagas i domsagostadgan.

En regel om vidgad behörighet för häradsrätt med liten nämnd torde
komma att föranleda vissa omläggningar, då det gäller att ordna nämndens
tjänstgöring på ett rationellt sätt. Några allmänna regler härom låter sig
dock knappast uppställa. Det torde få ankomma på häradshövdingen att
närmare reglera tjänstgöringen. Såsom föreningen Sveriges häradshövdingar
anfört bör emellertid icke komma i fråga att kalla nämnd till allmänt ting
först sedan det blivit klart vilka mål som skall handläggas på tinget. Fasta
tjänstgöringsturer bör om möjligt fastställas i förväg. I åtskilliga domsagor,
kanske framför allt i de större, är det naturligtvis möjligt att reservera någon
eller nagra tingsdagar för ting med tremansnämnd. Det är givetvis också
tänkbart, såsom utredningen påpekat, att mål och ärenden med hänsyn
till domförhetsreglerna indelas i grupper och utsättes till olika klockslag
samt att för varje grupp kallas det antal nämndemän som erfordras.

Tremanstingen av nu förekommande slag synes på många håll ha spelat
ut sin roll. Antalet mål, som liandlägges vid dessa ting, är mycket litet,
främst beroende på den vidgade användningen av strafföreläggande. Som
utredningen påpekat har föreningen Sveriges häradshövdingar också hemställt
— i skrivelse den 27 juli 1956 — att frågan om bibehållande av tremanstingen
i gällande omfattning måtte upptagas till prövning. Genom de
nu föreslagna kompetensreglerna har dock denna fråga kommit i ett nytt
läge. Det bör närmare undersökas för varje särskild domsaga, i vad mån
tingssammanträde med tremansnämnd bör hållas under tid då häradsrätten
eljest har ferier och i vilka fall det alltjämt är påkallat att sådant sammanträde
hålles på annan ort än tingsställe. En sådan undersökning kommer
sannolikt att visa att antalet dylika, på förhand fastställda sammanträden
bör minskas. Det ankommer på Kungl. Maj :t att i administrativ ordning
meddela bestämmelser härom. Innan ytterligare erfarenhet vunnits i detta
hänseende är jag icke beredd att pröva utredningens förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 7 § rättegångsbalken.

Mot förslaget till ändrad lydelse av 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden
har jag ej funnit anledning till annan erinran än att jag — i
likhet med ett par remissinstanser — vill förorda att ärende om dödande av
förkommen handling må kunna handläggas med endast tre i nämnden. Förslaget
torde böra kompletteras i detta syfte.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen ger ej anledning till erinran.

Lagförslagen bör träda i kraft samtidigt med de nya domförhetsreglerna
för rådhusrätterna eller den 1 januari 1959.»

Lagrådet m. m.

Vid fördragning av lagförslagen i lagrådet lämnades desamma utan erinran
av två av lagrådets ledamöter, medan lagrådets två övriga ledamöter anförde
följande:

Första lagutskottets utlåtande nr B JO år 1958

»Enligt förslaget om ändring av 1 kap. 4 § rättegångsbalken skall häradsrätt
bli domför utan nämnd vid huvudförhandling och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer anledning att målsägande finnes.
Häradshövdingen, tingsdomare eller tingssekreterare eller tillfällig vikarie
skulle alltså enligt den nya lydelsen av lagrummet kunna ensam avgöra
målen.

Vid behandling av förslag till lag om ändring i rättegångsbalken som
förelädes lagrådet genom remiss den 1 mars 1957 och som rörde rådhusrätts
sammansättning i olika mål ansåg sig lagrådet böra understryka angelägenheten
av att den lagfarne domaren — vare sig han hade nämnd vid sin
sida eller ej — verkligen representerade erfarenhet och kunde svara för
kontinuitet i avgörandena. Samma synpunkt har betonats i åtskilliga yttranden
som avgivits över det nu aktuella förslaget om ändring i domförhetsreglerna
för häradsrätt, i det man motsatt sig att tingsnotarie skulle kunna
förordnas att ensam avgöra ifrågavarande s. k. bagatellbrottmål. Föredragande
departementschefen har med anledning härav uttalat sig för att i
domsagostadgan borde införas bestämmelse, enligt vilken möjligheten att
meddela förordnande för tingsnotarie att handlägga sagda brottmål skulle
göras beroende av att nämnd medverkar.

Det synes oformligt att på detta sätt, på en omväg över domsagostadgan,
införa en särskild regel om domstolens sammansättning för det fall att den
lagfarne ledamoten är mindre erfaren. Det principiellt riktiga är i stället
att ordinarie domare eller tillräckligt erfaren vikarie dömer i saken. Så
länge det ej är sörjt för att så blir förhållandet bör enligt vår mening någon
ändring av 1 kap. 4 § rättegångsbalken ej vidtagas. Om denna paragraf får
bli oförändrad, blir följden att vid huvudförhandling eller syn i bagatellbrottmål
alltjämt skulle krävas att häradsrätten består av lagfaren domare
och minst tre nämndemän, d. v. s. även då annan än tingsnotarie är ordförande.
Antalet dylika mål är ej så stort och handläggningen ej så tidskrävande
att sagda förhållande kan ur arbetssynpunkt innebära någon kännbar
olägenhet och att nämnd får deltaga vid målens handläggning har naturligtvis
alltid sitt värde.

På grund av det anförda hemställa vi, att sagda paragraf icke blir föremål
för ändring i nu förevarande sammanhang.»

Vad som förekommit vid lagrådsbehandlingen föranledde icke någon ändring
i de remitterade lagförslagen, vilka med endast en redaktionell jämkning
upptogs i förenämnda proposition nr 159. De i förevarande proposition,
nr B 20, framlagda lagförslagen överensstämmer till alla delar med de i
propositionen nr 159 upptagna.

Utskottet

Den reform av domförhetsreglerna för häradsrätt som föreslås i förevarande
proposition kan sägas utgöra eu följd av 1957 års lagstiftning om ändrade
regler rörande rådhusrätternas domförhet i brottmål. Rådhusrältsre -

Första lagutskottets utlåtande nr B JO år 1958

formen innebär att dessa domstolar fr. o. m. den 1 januari 1959 skall vid
handläggning av brottmål i allmänhet sammansättas av en lagfaren domare
och nämnd och sålunda även ha dylik sammansättning i de brottmål, vilka
hittills handlagts av ett kollegium av tre eller fyra jurister. Vad angår
nämndens storlek är rådhusrätt i mål om brott, varå icke kan följa straffarbete
eller avsättning, domför med tre personer i nämnden. Genom reformen
åstadkoms ej endast ett vidgat lekmannainflytande i städernas rättsskipning
utan togs även ett stort steg i riktning mot en mera enhetlig sammansättning
av rådhusrätt och häradsrätt. Kvar står dock en väsentlig olikhet
mellan dessa underrätter i fråga om den mindre nämndens kompetensområde,
i det att denna i häradsrätt är behörig att handlägga allenast s. k.
bagatellbrottmål, varmed förstås mål om ansvar för brott varå ej kan följa
svårare straff än böter och vari ej förekommer anledning att målsägande
finnes. Övriga brottmål handlägges alltså i häradsrätt med stor nämnd, bestående
av lägst sju och högst nio personer. I rådhusrätt får bagatellbrottmålen
alltsedan den år 1948 genomförda stora processreformen handläggas
av en lagfaren domare ensam.

Då första lagutskottet år 1957 tog ställning till rådhusrättsreformen, vilket
ställningstagande kom till uttryck i det av riksdagen godkända utlåtandet
nr 38, gjorde utskottet det uttalandet att det ur principiell synpunkt varit
önskvärt att jämväl häradsrätternas domförhet samtidigt kunnat bli
föremål för omprövning, så att möjlighet öppnats att ernå likformighet i
fråga om underrätternas sammansättning i brottmål. Med hänsyn till att
någon prövning av frågan om häradsrätternas domförhet i det dåvarande
läget ej ansågs kunna ske framhöll utskottet önskvärdheten av att denna
fråga snarast och utan avvaktan på slutförandet av stadsdomstolsutredningens
övriga arbetsuppgifter upptoges till övervägande och därav föranledda
förslag förelädes riksdagen.

Det önskemål, som sålunda uttalats av 1957 års riksdag, har nu i förevarande
proposition blivit tillgodosett. På grundval av förslag, som efter utredning
utarbetats av stadsdomstolsutredningen, har nämligen genom propositionen
föreslagits, att häradsrätt med liten nämnd skall få samma befogenhet
som rådhusrätt med liten nämnd och att i häradsrätt, liksom i
rådhusrätt, bagatellbrottmålen skall kunna avgöras av en lagfaren domare
ensam.

Vad först beträffar förslaget om utvidgning av den mindre liäradsnämndens
kompetensområde vill utskottet till en början erinra om att utskottet
vid prövningen av 1957 års reform angående rådhusrätternas domförhet
godtog att rådhusrätt med tremansnämnd finge handlägga den betydande
gruppen medelsvåra brottmål, ett ställningstagande som förestavades av den
uppfattningen att en dylik sammansättning i allmänhet vore för ifrågavarande
målgrupp till fyllest med hänsyn såväl till rättssäkerhetssynpunkterna
som till önskemålet om upprätthållande av en ur jämväl andra synpunkter
god och effektiv rättsskipning. Därest en bedömning efter samma grunder
skulle leda till den slutsatsen att även den mindre häradsnämnden kan

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1058

tilläggas en motsvarande kompetens — spörsmål vartill utskottet skall återkomma
— är det enligt utskottets mening angeläget att utan onödigt dröjsmål
åstadkomma ett närmande av de båda underrättstyperna till varandra.
Utskottet anser nämligen, att en dylik olikhet i domförhetshänseende mellan
de båda slagen av underrätter, som sakligt sell är omotiverad, icke bör få bli
bestående under så lång tid som kan beräknas förflyta till dess lagstiftning
på grundval av stadsdomstolsutredningens slutliga förslag kan genomföras.

Mot den föreslagna reformen torde lika litet som i fråga om motsvarande
anordning vid rådhusrätterna kunna riktas någon befogad invändning ur
rättssäkerhetssynpunkt. Invändningar av dylikt slag har icke heller framförts
under remissbehandlingen. Det saknas också anledning antaga att
rättsskipningen vid häradsrätterna skulle efter förslagets genomförande bli
kvalitativt sämre än vid rådhusrätterna. Såsom departementschefen framhållit
kan det icke göras gällande att domarna och lekmännen i häradsrätterna
skulle vara mindre skickade för sitl värv än domare och nämnd i
rådhusrätt. Härtill kommer att förslaget kan förväntas erbjuda vissa fördelar
ur praktisk synpunkt. Särskilt för stora och medelstora häradsrätter med
betydande arbetsbelastning är en lättnad i nämndemännens tjänstgöringsskyldighet
önskvärd, i det att härigenom skapas bättre förutsättningar fölen
god och allsidig rekrytering av nämndemännen. I detta sammanhang bör
framhållas att enligt vad som upplysts inom utskottet på sina håll yppats
svårigheter att för nämndemannauppdrag rekrytera representanter för löntagargrupperna,
särskilt tim- och ackordsavlönade, ett förhållande som i
stor utsträckning torde bero på en alltför betungande tjänstgöringsskyldighet
för nämndemännen. Det synes sålunda knappast finnas anledning att
ställa sig tvekande inför reformförslaget med mindre häremot kan anföras
vägande skäl, betingade av för häradsnämnderna speciella förhållanden.

Vissa erinringar i sistfaerörda hänseende har framförts i de föreliggande
motionerna. Bl. a. har gjorts gällande att häradsnämndens uppgift att tillföra
domstolen orts- och personkännedom icke skulle kunna fyllas i samma
utsträckning som tidigare samt att nämndens folkliga anknytning och
dess funktion att representera det allmänna rättsmedvetandet skulle avsevärt
försvagas. Utskottet är väl medvetet om att rättsskipningens genom
nämndinsitutionen garanterade folkliga förankring alltid varit och fortfarande
är av största betydelse för upprätthållandet av förtroendet för rättsskipningen.
Även den orts- och personkännedom, som genom lekmännen tillföres
rättsskipningen på landet, är av ett visst värde. Dessa synpunkter,
som helt naturligt väger tyngst i fråga om handläggning av mål om grövre
brott, vid vilken även enligt den föreslagna lagstiftningen stor nämnd alltjämt
skall deltaga, torde emellcrlid beträffande övriga mål i allmänhet bli
tillbörligen tillgodosedda genom den mindre nämndens deltagande. Vad frågan
om utnyttjandet av nämndens orts- och personkännedom beträffar bör
det tilläggas att vår nya rättegångsordning starkt begränsar möjligheterna
att använda nämnden som upplysningskälla vid målens handläggning. Enligt
föreskrift i rättegångsbalken skall nämligen domen grundas å vad vid

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

huvudförhandlingen förekommit — d. v. s. på den verksamhet parterna bedrivit
inför rätten — och denna regel hindrar alltså att avgörandet grundas
å material, som rättens ledamöter inhämtat utanför målet. Endast i den
män sådant material utgöres av omständigheter, som är allmänt kända, eller
av allmänna erfarenhetssatser har domstolen rätt att begagna sig därav.
Därest en ordning av detta slag icke upprätthölles, skulle nämligen rättens
avgörande kunna komma att grundas på sakuppgifter, som parterna ej
fått del av och därför icke blivit i tillfälle alt motbevisa. Det är alltså uppenbart
att gällande processordning i stor utsträckning hindrar att domstolen
vid målens handläggning tillgodogör sig inom nämnden framkomna upplysningar.

I detta sammanhang bör framhållas — vilket också skett i propositionen
•— att reformen icke innebär att sammansättningen med den stora nämnden
skulle vara helt utesluten vid handläggning av mål av förevarande slag.
Tvärtom har särskilt understrukits att den större nämnden bör deltaga, då
särskilda skäl påkallar det, såsom att bevisningen är vidlyftig eller svårbedömbar
eller det eljest befinnes lämpligt. Härvid har även rent organisatoriska
synpunkter ansetts kunna tala för att nämnden är fulltalig. Utskottet
är av den uppfattningen att, om i vissa fall särskilda önskemål föreligger om
att orts- och personkännedom tillföres domstolen i största möjliga omfattning,
också detta kan få motivera att den stora nämnden kommer till användning.

Motionärerna har även framfört den synpunkten alt minskningen av häradsnämnden
skulle komma att medföra att nämnden finge svårare att göra
sig gällande gentemot fackdomaren med påföljd att ämbetsmannainflytandet
skulle komma att öka. Utskottet har emellertid för sin del svårt att se
att i detta hänseende olika förutsättningar skulle föreligga i städerna och på
landsbygden. Det kan därför icke med fog göras gällande att den mindre häradsnämnden
skulle få svårare att hävda sig i förhållande till juristinslaget
än den mindre nämnden i rådhusrätt. I anledning av det i motionerna framförda
påståendet, att reformen innebär en minskning av lekmannainflytandet
i häradsrätterna, bör erinras om att enligt gällande omröstningsregler, i
vilka ändring icke föreslås, i den mindre sammansättningen endast tre
nämndemän kan, om de är ense, överrösta juristdomaren, medan det för att
den stora nämnden skall kunna diktera domen erfordras att minst sju av
dess ledamöter är ense därom. I belysning av detta förhållande kan därför
snarare ett påstående om att reformen i realiteten innebär ett ökat lekmannainflytande
anses ha fog för sig.

Det ovan anförda leder enligt utskottets mening till den slutsatsen att
övervägande skäl föreligger att nu genomföra den föreslagna utvidgningen
av den mindre häradsnämndens kompetensområde. Reformen har också tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet av de hörda remissinstanserna.
Utskottet får därför förorda förslaget i denna del.

\ad härefter angår förslaget om införande vid häradsrätterna av systemet
med ensamdomare vid handläggning av bagatellmålen har utskottet ej

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

någon principiell erinran däremot. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att tingsnotarie icke bör få handlägga dylika mål utan att ha
nämnd vid sin sida och har intet att invända mot det sätt, varpå departementschefen
avsett att reglera detta spörsmål.

Förslagen till lag om ändring i strafflagen och till lag om ändrad lydelse
av 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden föranleder ej någon erinran
från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen ■— med avslag å motionerna I: B 150 och
II: B 186 samt I: B 151 och II: B 187 i vad de berör förevarande
del — måtte antaga de genom propositionen framlagda
förslagen till dels lag om ändring i rättegångsbalken, dels
lag om ändring i strafflagen;

B. att riksdagen — med avslag å motionerna I: B 150 och
II: B 186 samt I: B 151 och II: B 187 i vad de berör förevarande
del — måtte antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den
20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

Stockholm den 15 juli 1958

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per Olofsson, fru Gärde Widemar,
herrar Lindgren, Erik Svedberg, Franzén, Arvidson och Alexanderson; från

andra kammaren: herrar Rylander, Hedqvist, Gezelius*, fru Johansson,
fru Boman, herrar Ekström i Björkvik, Jacobsson i Sala och Fälldin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Gärde Widemar, herrar Franzén, Arvidson, Alexanderson, Gezelius,
fru Boman och herr Fälldin, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

»Den svenska häradsnämnden har utomordentligt djupa rötter i svenskt

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

rättsliv och har, särskilt efter den omdaning av rättegångsordningen som genomförts
i och med den nya rättegångsbalkens antagande, visat sig äga stort
värde även under nu rådande samhällsförhållanden. Den bärande tanken
bakom nämndinstitutionen är att rättsskipningen i första instans skall äga
en stark förankring i en bred folklig representation, som ger ett uttryck för
det allmänna rättsmedvetandet. Sedan landskapslagarnas tid har nämnden
i princip bestått av tolv nämndemän, men vid processreformens genomförande
ansågs det möjligt att, utan att förändra nämndens karaktär, minska
antalet nämndemän till nio med sju som lägsta domfört antal. Det nu föreliggande
förslaget, att för det helt övervägande antalet mål minska det domföra
antalet till tre, innebär däremot enligt utskottets mening en så väsentlig
nedskärning, att själva nämndinstitutionens karaktär därigenom radikalt
förändras. Visserligen skall den större nämnden fortfarande fungera i
grövre brottmål, men då gränsen mellan de olika målkategorierna dragits
så, att blott en fjärdedel av målen hänföres till grövre brottmål, kommer tremannanämnden
att framstå som det normala och den större nämnden som
en förstärkt nämnd för speciella mål.

Det är enligt utskottets mening uppenbart, att den sålunda föreslagna nedskärningen
innebär en minskning av lekmannainflytandet och en försämring
av rättsskipningens kvalitet. Det kan visserligen sägas, att en tremannanämnd
lättare än en sjumannanämnd kan enas och därigenom avgöra
domslutet, men i praktiken torde domar, som beslutas av nämnden mot den
lagfarne domarens mening bli mycket sällsynta vare sig nämnden består av
tre eller sju ledamöter. Nämndens verkliga inflytande på rättsskipningen
sker icke på detta sätt utan genom de argument och synpunkter, som framföres
under överläggningen och som i avsevärd utsträckning inverkar på de
domslut, varom domare och nämnd i de flesta fall enar sig. Detta inflytande
minskas givetvis i och med nedskärningen av antalet nämndemän, då de
olika nämndemännen har synpunkter och argument att framföra och olika
mål kräver belysning från olika håll. Samtidigt minskas även nämndens
möjlighet att tillföra domstolen orts- och personkännedom. I den mån man
uppfattar lekmannainflytandet som ett värdefullt inslag i rättsskipningen
innebär minskningen tydligen en försämring av rättsskipningens kvalitet.

Utskottet är visserligen medvetet om att kraven på rättsskipningen och
dess organ måste variera med hänsyn till målens beskaffenhet och betydelse.
Det är således naturligt att en mindre kvalificerad sammansättning av domstolen
föreskrives för enklare mål. Utskottet anser emellertid att den kategori
mål, som enligt propositionen skulle handläggas av den mindre nämnden,
i stor utsträckning omfattar även mål, som fordrar fulla kvalifikationer
hos domstolen. Sålunda skulle dit hänföras ett stort antal mål, som gäller
utdömande av frihetsstraff. Och trafikmålen, som kommer att utgöra den
övervägande delen av denna kategori, kan bl. a. genom sin betydelse för
körkortsindragningarna vara av den största betydelse för de därav berörda.
De är dessutom av sådan natur, att nämndens medverkan där är av minst
lika stor betydelse som i mål om egendomsbrott, där den tilltalades skuld i

Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1058 15

de flesta fall är klar och domstolens bedömande huvudsakligen gäller den
påföljd, som skall tillämpas.

Med det anförda har utskottet velat belysa, vilken väsentlig betydelse för
rättsskipningen som den föreslagna ändringen i nämndens sammansättning
skulle ha. Det bör i varje fall krävas synnerligen starka skäl för att vidtaga
en sådan ändring. Dylika skäl har enligt utskottets mening icke anförts.
Även om det må vara önskvärt, att likhet skapas mellan stad och land i
fråga om underrätternas organisation, så kan detta icke vara ett tillräckligt
skäl att så brådstörtat och så radikalt, som här föreslagits, förändra
häradsnämndens karaktär. Den år 1957 för rådhusrätterna beslutade sammansättningsformen
har ännu icke prövats i praktiken, och den möjligheten
bör hållas öppen att enhetligheten mellan stad och land så småningom
uppnås på ett sätt, som närmare överensstämmer med häradsrätternas nuvarande
organisation. Denna fråga, som kräver ett noggrannare övervägande
än som hittills ägt rum, bör i stället lämpligen prövas i samband med
det slutliga ståndpunktstagandet till stadsdomstolarnas förstatligande. Lagstiftningen
om ändrad sammansättning av rådhusrätterna i vissa brottmål,
som genomförts bland annat med hänvisning till att den medförde ett utökat
lekmannainflytande på rättsskipningen, bör sålunda icke få användas
som ett argument för en lagändring i fråga om häradsnämndens sammansättning,
vilken verkar i motsatt riktning.

Mot förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om handläggning av
domstolsärenden har utskottet icke någon erinran.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I:B 150
och II: B 186 samt I: B 151 och II: B 187 i vad de berör förevarande
del — måtte avslå de genom propositionen framlagda
förslagen till dels lag om ändring i rättegångsbalken,
dels lag om ändring i strafflagen;

Särskilt yttrande

av herrar Rglander och Jacobsson i Sala, vilka anfört:

»Då utskottet år 1957 till behandling förehade ovan berörda förslag till
ändring av rådhusrätternas domförhet, biträdde vi den mening, som kom
till uttryck i den vid utskottets utlåtande fogade reservationen och som innefattade
i första hand avstyrkande av förslagets antagande och i andra
hand yrkande om meddelande av vissa övergångsbestämmelser i syfte att

16 Första lagutskottets utlåtande nr B 10 år 1958

minska den ökning av kostnaderna för rättsvården, som vid bifall till förslaget
komme att drabba vissa städer. Vår negativa inställning till rådhusrättsreformen
grundade sig på den uppfattningen, att vårt domstolsväsen
borde bli föremål för en enhetlig och genomgripande reform och att alla de
spörsmål, som äger samband med frågan om rådhusrätternas framtida organisation
samt sammansättningen av dessa och övriga underrätter, bort
övervägas i ett sammanhang. Vi ansåg därför, att principiella betänkligheter
mötte mot att i det dåvarande läget, då inom sladsdomstolsutredningen
en omfattande utredning pågick angående dessa spörsmål, beträda en väg,
som innebar en partiell reform avseende endast rådhusrätterna, särskilt som
detta för åtskilliga städer skulle medföra avsevärt ökade kostnader för rättsvården.
Utredningsarbetet angående underrätternas organisation pågår fortfarande
och kan förväntas taga ytterligare lång tid i anspråk. Då emellertid
den reformväg, från vilken vi tidigare avrått, godkänts av riksdagen,
bör enligt vår mening de anförda skälen mot partiella reformer icke få
hindra, att reformarbetet för att åstadkomma en mera enhetlig underrättsorganisationen
än för närvarande fullföljes. Det skulle, som också från skilda
håll framhållits i den tidigare debatten, vara stötande, om genom rådlmsrättsreformen
tillskapades en ny olikhet mellan städernas domstolar och
övriga underrätter, i det att, om ändring ej vidtoges också med avseende å
häradsrätts domförhet, nämnden i rådhusrätt komme att även i vissa mål om
frihetsstraff eller skadestånd bestå av allenast tre ledamöter, medan i häradsrätt
en sådan sammansättning finge förekomma endast i bötesmål och
ej i något fall i fråga om skadestånd. Denna bristande enhetlighet i fråga
om domförheten skulle bli så mycket mer framträdande som det övervägande
flertalet av brottmålen beröres därav. I ovannämnda av riksdagen
godkända utskottsutlåtande framhölls också såsom önskvärt att, om förslaget
till rådhusrättsreform antoges, frågan om häradsrätternas domförhetsregler
snarast möjligt och utan avvaktan på slutförandet av utredningens
uppdrag toges upp till övervägande och att därav föranledda förslag förelädes
riksdagen. Nu ifrågavarande förslag har framlagts i anledning av det
av riksdagen sålunda uttalade önskemålet.»

581231 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag