Första lagutskottets utlåtande nr Al (Utlåtande 1948:L1u41 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

Nr 41.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till militär rättegångslag, m. m.

Genom en den 9 april 1948 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 216, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) militär rättegångslag samt

2) lag om införande av militära rättegångslagen.

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan angives anförts till stöd för
de genom propositionen framlagda lagförslagen, får utskottet hänvisa till
densamma.

Inledning.

I anledning av väckta motioner beslöt 19A5 års riksdag i skrivelse den
14 april 1945 till Kungl. Maj :t (nr 134) hemställa, att Kungl. Maj :t ville
låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt
för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, som därav kunde
föranledas. Med anledning av skrivelsen igångsattes en utredning av frågan.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 juni 1945 uppdrog
sålunda dåvarande departementschefen åt rådmannen Erik Wilhelmsson att
inom departementet verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande
i fredstid och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Översten G. F.
Brinck, ledamoten av riksdagens andra kammare C. P. Olsson, dåvarande
landsfogden, numera byråchefen K. G. Persson, hovrättsrådet, numera militieombudsmannen
N. I. Regner, ledamoten av riksdagens andra kammare,
borgmästaren A. O. E. Rylander, häradshövdingen E. G. H. Siljeström, ledamoten
av riksdagens andra kammare O. E. Werner och advokaten H. O. E.
Wildund utsågos att deltaga i överläggningar med utredningsmannen. Utredningen
avgav den 17 december 1946 betänkande angående revision av
det militära rättegångsväsendet (SOU 1946:91). Efter remiss ha yttranden
över betänkandet inkommit från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

På grundval av betänkandet och med ledning av de däröver avgivna yttrandena
utarbetades inom justitiedepartementet ett utkast till militär rättegångslag.
Efter remiss avgåvos yttranden över lagutkastet och en därvid fogad
promemoria av olika remissinstanser. Lagutkastet har därefter varit
föremål för överarbetning inom justitiedepartementet, i samband varmed
ett förslag till lag om införande av militära rättegångslagen upprättats. Sedan
de båda lagförslagen varit underställda lagrådet för granskning, ha de vid
propositionen fogade förslagen utarbetats inom justitiedepartementet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 191/8. 9 samt. 1 avd. Nr 41.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att de nuvarande krigsdomstolarna skola avskaffas
och att rättsskipningen i militära mål under fredstid skall handhavas
av vissa allmänna domstolar i deras vanliga sammansättning. Det
beräknas att ett trettiotal rådhusrätter och ett tiotal häradsrätter komma
att få handlägga militära mål. Utrednings- och åklagaruppgifterna i dessa
mål skola enligt propositionen ankomma på de allmänna åklagarna.

Under krig och beredskapstillstånd skola fortfarande finnas särskilda
krigsrätter. Dessa bliva enligt förslaget sammansatta av en lagfaren ordförande
och en nämnd på tre personer, varav en militär och två civila lekmän.
Såsom åklagare vid dessa krigsrätter skola fungera särskilda krigsfiskaler.

Den disciplinära bestraffningsrätt, som tillkommer militära chefer, skall
enligt propositionen bibehållas i ungefär samma omfattning som nu. Disciplinstraff
skall dock i princip få åläggas endast av chef som har minst
regementsofficers grad eller tjänsteklass. I syfte att förbättra utredningen
i disciplinmål föreslås åtskilliga nya bestämmelser. Bl. a. skall i vissa fall
utredningen verkställas av allmän åklagare i stället för av militärmyndigheterna.
En annan viktig nyhet är, att arreststraff som ålagts av militär
chef ej längre skall få verkställas omedelbart utan först sedan beslutet vunnit
laga kraft mot den dömde. Såsom rådgivare åt de militära cheferna i
disciplinmål och andra juridiska ärenden skola fortfarande finnas auditörer.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1949.

Krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid.

Efter en redogörelse för bl. a. tidigare förslag om krigsdomstolarnas avskaffande
under fredsförhållanden anför föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg:

»Såsom av den inledande redogörelsen framgår, är kravet på krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid lika gammalt som den gällande militära
rättegångslagen. Jag skall icke här närmare beröra anledningarna till att
detta önskemål, som under de tre senaste decennierna framställts med allt
större skärpa, icke tidigare blivit uppfyllt. Dock förtjänar det nämnas, att
en av de tyngst vägande invändningarna mot krigsdomstolarnas avskaffande
varit att frågan därom ägde nära samband med såväl processreformen
som revisionen av strafflagen för krigsmakten och ej borde utbrytas ur
detta sitt organiska sammanhang. Denna invändning har numera bortfallit.

Vid mitt bedömande av frågan om krigsdomstolarna böra
avskaffas utgår jag från att de militära chefernas disciplinära bestraffningsrätt
kommer att bibehållas. Detta spörsmål ämnar jag närmare
dryfta i det följande. Jag vill redan här påpeka att frågeställningen —
av skäl som torde ligga i öppen dag — allenast avser förhållandena i freds -

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

tid. Något upphävande av krigsdomstolsorganisationen under krig och beredskapstillstånd
har icke heller ifrågasatts av riksdagen.

De skäl som tala för krigsdomstolarnas avskaffande ha framförts vid åtskilliga
tillfällen. I första hand har därvid påpekats, att det inom breda
lager av det svenska folket förefunnes en stark misstro mot den militära
rättsskipningen i dess nuvarande utformning.
Denna misstro borde det, icke minst i försvarsväsendets eget intresse, vara
angeläget att undanröja, och detta alldeles oberoende av om misstron kan
anses grundad eller ej. Av några remissinstanser har nu gjorts gällande, att
beredskapstidens erfarenheter skingrat den misstro mot den militära rättsskipningen
som existerat under 1920- och 1930-talen, varför detta motiv
för krigsdomstolarnas avskaffande vore förlegat. Häremot må framhållas
att riksdagen så sent som i april 1945 -— alltså kort före beredskapstidens
slut — såsom ett av de främsta skälen för sin hemställan om utredning
angående krigsdomstolarnas avskaffande åberopade att dessa domstolar
inom breda folklager icke uppbures av samma förtroende som de allmänna
domstolarna. Att misstron mot den militära rättsskipningen ingalunda upphört
bestyrkes för övrigt av innehållet i ett flertal remissyttranden. Jag
hänvisar i denna del främst till de utlåtanden som avgivits av Göta hovrätt,
skånska hovrätten och hovrätten för Övre Norrland, vilka hovrätters presidenter
samtliga förvaltat militieombudsmansämbetet.

Det andra huvudskälet för krigsdomstolarnas avskaffande — och det
måhända viktigaste — är att det i princip måste anses oriktigt att söndersplittra
domstolsorganisationen genom att upprätthålla s p e c i a 1 d o rast
o 1 ar för olika arter av mål. Särskilt olämplig måste en sådan anordning
med specialdomstolar vara inom straffrättsskipningen. Såsom riksdagen
understrukit, kan nämligen därigenom grundsatsen om allas likhet inför
lagen lätt komma att trädas för nära.

Det är visserligen sant att statsmakterna, trots de skäl som sålunda
kunna anföras mot specialdomstolar, under de senaste decennierna tillskapat
flera nya sådana domstolar, såsom vattendomstolarna och arbetsdomstolen.
Dessa nyinrättade domstolar giva emellertid — såsom framhölls
i 1933 års proposition i förevarande ämne — icke någon särställning åt
vissa medborgare i avseende å sättet och ordningen för rättsskipningen beträffande
dem, något som däremot i viss mån kan sägas vara förhållandet
med krigsdomstolarna. Härtill kommer att såväl vattenmålen som kollektivavtalsmålen
torde vara betydligt mera särpräglade än flertalet militära
mål. Givet är att, om specialdomstolar i militära mål vore nödvändiga för
att rättsskipningen i dylika mål skulle fungera på ett tillfredsställande
sätt, krigsdomstolarna borde fortbestå i en eller annan form, trots de anförda
invändningarna mot dem. Uppgiften för en reform på det militära
rättegångsväsendets område borde då bl. a. bli att med lämpliga medel undanröja
misstron mot krigsdomstolarna. Enligt min bestämda mening föreligga
emellertid ej några starkare sakliga skäl för att bibehålla dessa domstolar.
Denna min uppfattning skall jag nu något närmare utveckla.

4 Första lagutskottets utlåtande nr il.

Det argument som främst åberopats till förmån för specialdomstolar i
militära mål är att de särskilda omständigheterna i dessa mål göra det erforderligt
att låta militär sakkunskap vara representerad i själva
domstolen. Detta förmenas vara nödvändigt ur två olika synpunkter,
vilka skulle kunna betecknas specialvapen- och miljösynpunkterna. Den
förra synpunkten innebär att en rent civil domstol skulle sakna förmåga
att rätt bedöma de problem av militärteknisk eller eljest speciell natur
som uppkomma i vissa mål från förband av specialvapen. Jag vill gärna bekräfta
att det i och för sig skulle kunna vara värdefullt om i en del av
dessa mål i domstolen inginge någon representant för den speciella sakkunskap
varom här är fråga. Men det ligger å andra sidan i öppen dag, att
man med minst lika stort fog skulle kunna göra gällande ett behov av att
flytta in sakkunniga i själva domstolen, när det gäller åtskilliga icke-militära
mål av tekniskt invecklad beskaffenhet. I nya rättegångsbalken och dess
följ dförfattningar har behovet av specialkunskap icke tillgodosetts genom
medverkan av experter med säte i rätten, utan man har där tvärtom med
den största konsekvens upprätthållit principen att erforderlig speciell sakkännedom
skall införas i rättegången enligt reglerna om bevisning. I detta
sammanhang kan nämnas, att den tidigare föreskriften i vattenlagen om
rätt för tillkallad sakkunnig att deltaga i vattenöverdomstolens överläggning
upphävts i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det synes
uppenbart att avvikelse från ifrågavarande viktiga princip icke bör ske utan
tungt vägande skäl. Dylika skäl synas mig icke föreligga för de militära
målens vidkommande. Det förtjänar att påpekas, att denna mening icke
saknar förespråkare bland de militära myndigheterna. Chefen för armén
har sålunda givit uttryck för en dylik uppfattning.

Vad härefter beträffar miljösynpunkten innebär denna, att ett militärt
förband alltid kommer att i stor utsträckning utgöra en värld för sig som
följer sina egna regler och att en ingående kännedom hos själva domstolen
om den särskilda miljö som de militära förbanden sålunda representera
skulle vara ett oundgängligt villkor för att domstolen skall kunna rätt bedöma
de militära målen, särskilt brottmålen. Vissa remissinstanser anse
till och med att en rent civil domstol skulle sakna möjlighet ej blott att
tillräckligt beakta disciplinens krav utan även att verkställa en tillfredsställande
straffmätning. I sistnämnda hänseende förmenas bl. a., att närvaron
av en militär representant i själva domstolen skulle innebära en garanti
mot ett alltför strängt bedömande av begångna förseelser.

För att bedöma bärkraften av denna synpunkt är det av vikt att något
närmare granska arten av de militära målen. Det framgår då av en vid utredningens
betänkande såsom bilaga B fogad uppställning, avseende fördelningen
av de militära målen under åren 1935—1938 på olika brottstyper,
att icke mindre än 25 procent av målen rörde rymning eller olovligt undanhållande,
att omkring 15 procent rörde rena förmögenhetsbrott och 7 procent
fylleri eller förargelseväckande beteende, medan 19 procent av målen
rörde lydnadsbrott, misshandel eller förolämpning och omkring 25 pro -

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

cent olika slag av tjänstebrott. Det torde med fog kunna antagas att det i
det övervägande antalet av dessa mål icke var erforderligt för domstolen
att besitta någon annan kännedom om den särskilda miljön inom förbandet
än den som en icke-militär domare regelmässigt besitter. Det synes
icke behöva ifrågasättas att en allmän domstol, som ju oupphörligen konfronteras
med de mest skilda spörsmål, icke skulle tillräckligt beakta disciplinens
krav, liksom icke heller att den skulle sakna förmåga att på ett
tillfredsställande sätt avväga straffmätningsfrågorna. När det föreligger
behov av djupare inblick i miljöfrågor, kan domaren självfallet få detta
tillgodosett genom bevisning i vanlig ordning. I detta sammanhang vill
jag emellertid understryka vikten av att vid den militära rättsskipningen
icke lämnas obehörigt utrymme åt ett specifikt militärt betraktelsesätt. På
det hela taget har jag det intrycket att betydelsen av miljösynpunkten avsevärt
överdrivits.

Jag övergår härefter till att beröra de humanitära synpunkter
som i debatten kring krigsdomstolarnas avskaffande åberopats som skäl
för specialjurisdiktionens bibehållande på det militära området. Det har sålunda
anförts att det icke vore rätt mot de värnpliktiga, om dessa för ofta
obetydliga förseelser behövde svara inför allmän domstol i samma ordning
som andra åtalade och därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten
och pressen, som är förbunden med en inställelse vid allmänna
domstolsförhandlingar. I detta sammanhang har vidare gjorts gällande, att
det skulle vara psykologiskt olämpligt och för disciplinen skadligt, om militärt
befäl nödgades för förseelse i tjänsten inställa sig för rannsakning
och dom vid allmän domstol. I likhet med vad som skedde i 1933 års proposition
vill jag understryka att dessa argument, och i synnerhet det sistnämnda,
i själva verket uppenbarligen åsyfta att likheten inför lagen borde undvikas
och specialdomstolar för sådant ändamål bibehållas. Ifrågavarande
synpunkter kunna väl föranleda att viss varsamhet iakttages då det gäller
att till domstols prövning hänskjuta disciplinära förseelser av mera bagatellartad
natur; för dylika förseelser finns ju möjligheten att begagna tillrättavisningsrätten
och den disciplinära bestraffningsrätten. Men om det
i ett visst fall förhåller sig så att saken, trots förhandenvaron av de militära
chefernas nu nämnda befogenheter, finnes böra hänskjutas till domstols
prövning, eller om brottet eljest är av sådan art eller svårhetsgrad
att disciplinär bestraffning över huvud icke kan ifrågakomma, synes mig
den felande icke kunna göra gällande något berättigat anspråk på att dömas
i en särskild ordning.

De i det föregående behandlade invändningarna mot krigsdomstolarnas
avskaffande ha väsentligen varit av principiell natur. Mot reformen ha emellertid
även framställts vissa erinringar av praktisk art. Det har
sålunda ifrågasatts huruvida de allmänna åklagarna vore tillräckligt kvalificerade
för de maktpåliggande uppgifter som enligt utredningens förslag
skola åvila dem liksom om de kunde rå med den därmed förenade arbetsbelastningen.
Vad beträffar den förra frågan vill jag, med anslutning till

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

vad justitiekanslersämbetet i denna del anfört, framhålla att åklagarna i
och för sig måste anses skickade att verkställa erforderlig utredning och
föra talan i militära brottmål. Däremot vill jag, med hänsyn till den åklagarna
redan åvilande arbetsbördan, icke utesluta möjligheten av att det på
sina håll i praktiken kan komma att uppstå svårigheter för dem att bemästra
även de militära målen. Såsom framhållits i årets statsverksproposition
kan måhända därför en viss ökning av åklagar- och polispersonalen
visa sig behövlig. Detta synes emellertid icke böra hindra reformens genomförande.

Några remissinstanser ha hävdat den uppfattningen, att den militära
rättsskipningen icke kunde ske med samma snabbhet och smidighet vid
allmänna domstolar som vid särskilda för ändamålet inrättade specialdomstolar.
Härom vill jag endast anföra att jag till fullo beaktar betydelsen ur
disciplinär synpunkt av en snabb handläggning men att jag räknar med att
detta intresse skall kunna tillgodoses även om rättsskipningen i militära
mål överflyttas till de allmänna domstolarna. Jag återkommer till denna
fråga i det följande. Icke heller synes man behöva befara att, såsom någon
instans gjort gällande, om krigsdomstolarna avskaffas i fredstid, det i händelse
av krig eller därmed jämförliga förhållanden skulle möta alltför stora
svårigheter att i hast tillskapa funktionsdugliga krigsdomstolar.

Såsom framgår av vad jag sålunda anfört har jag alltså kommit till det
resultatet, att verkligt vägande skäl för krigsdomstolarnas bibehållande såsom
specialdomstolar i militära mål icke kunna anses vara för handen.
Med hänsyn härtill och då, såsom också förut nämnts, starka skäl kunna
åberopas för krigsdomstolarnas avskaffande bygger departementsförslaget
till militär rättegångslag på den principen att rättsskipningen i militära mål
i fredstid skall anförtros åt de allmänna domstolarna.»

Författningsförslagens allmänna utformning.

Rörande lagutkastens allmänna utformning och disposition har departementschefen
anfört.

»Gällande bestämmelser om den militära rättsskipningen äro, såsom av
den förut lämnade redogörelsen framgått, icke sammanförda i en enda lag
utan återfinnas i — förutom lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
—• jämväl strafflagen för krigsmakten samt lagen den 9 juni 1944
angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.
Även vissa andra författningar upptaga regler om den militära rättsvården.
Olägenheterna av denna splittring ligga i öppen dag, och jag har
därför funnit det angeläget att i en enda lag sammanföra bestämmelser om
domstolsrättsskipningen i militära mål samt regler om rätt för befattningshavare
vid krigsmakten att ålägga disciplinstraff, tillrättavisning och ersättningsskyldighet.
Ehuru i senare fallet icke är fråga om rättegång i vanlig
mening, har en lag av detta innehåll ansetts lämpligen kunna kallas
militär rättegångslag.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Departementsförslaget bygger i huvudsak på de resultat, till vilka utredningen
kommit i sitt betänkande och som enligt en av remissinstanserna så
gott som enhälligt omfattad mening äro lämpade att läggas till grund för
lagstiftning för den händelse krigsdomstolarna skola avskaffas i fred. I vissa
avseenden ha dock, med anledning av vad som framkommit i yttrandena
eller eljest, avvikelser gjorts från utredningens förslag. Dessa avvikelser
skola angivas i det följande.

Frågan om dispositionen av lagtexten är svårlöst. En fullt
överskådlig gruppering av bestämmelserna lär nämligen icke kunna ernås
vare sig man, på sätt som skett i utkastet, söker lämna en ur kronologisk
synpunkt sammanhängande framställning av förfarandets gång i dess helhet
eller — vilket några remissinstanser yrkat — söker att till skilda avdelningar
sammanföra å ena sidan reglerna angående domstolsrättsskipningen
och å den andra bestämmelserna om rätt för befattningshavare vid krigsmakten
att ålägga disciplinstraff, ersättningsskyldighet och tillrättavisning.
Jag har dock kommit till det resultatet, att den senare metoden i princip är
att föredraga, ehuru jag icke funnit det lämpligt att undantagslöst följa
densamma (jämför 8 och 10 kap.). Förslaget upptar därför i en avdelning
regler om den handläggning av militära mål som ankommer på befattningshavare
vid krigsmakten och i en annan avdelning bestämmelser om
rättegången i militära mål som ej avgjorts av sådan befattningshavare. Några
få allmänna bestämmelser ha upptagits i en inledande avdelning.»

Utskottet.

Frågan om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid har vid flerfaldiga
tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Senast begärde 1945 års
riksdag utredning i ämnet. I samband därmed utvecklade utskottet i utlåtande
nr 24 till nämnda riksdag sin allmänna syn på spörsmålet. Utskottet,
som får erinra om vad då anfördes, finner icke erforderligt att nu i detalj
ingå på den argumentering som förts i huvudfrågan utan hänvisar härvidlag
till departementschefens ovan återgivna yttrande.

Utskottet kan dock icke underlåta att här något beröra ett par synpunkter,
som framkommit i debatten. Utskottet vill då liksom skedde 1945 först understryka
olämpligheten av att domstolsorganisationen söndersplittras genom
förekomsten av specialdomstolar. Icke minst i fråga om brottmål gör
sig denna synpunkt starkt gällande. Den omständigheten, att straffrättsskipningen
i fråga om vissa arter av mål utövas av särskilda domstolar, kan lätt
leda till åsidosättande av grundsatsen om allas likhet inför lagen.

Bland de erinringar, som riktats emot förslaget om krigsdomstolarnas avskaffande,
torde visst avseende icke kunna frånkännas vad anförts angående
behovet av sakkunskap i särskilt invecklade militära mål. Utskottet finner
emellertid den av departementschefen anvisade vägen att i sådana mål,
där speciell militär sakkunskap kan erfordras, vederbörande chef tillser alt

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

någon militär befattningshavare ställes till domstolens förfogande för att
lämna denna de upplysningar, som domstolen kan finna behövliga, innebära
en tillfredsställande lösning.

Den nuvarande ordningen företer allvarliga brister inte endast ur principiell
synpunkt utan även i praktiskt hänseende. En av de mest vägande invändningarna
mot denna har gällt den bristfälliga utredningen i många militära
mål. Enligt det föreliggande förslaget kommer utredningen, som hittills
åvilat militära organ utan utbildning för uppgiften, att överflyttas å civil
åklagarmyndighet i alla sådana fall, där så kan anses påkallat.

Med hänvisning till vad nu anförts får utskottet tillstyrka, att krigsdomstolarna
avskaffas i fredstid. Den lämpliga tidpunkten för reformens genomförande
måste också anses nu vara inne. Sedan den allmänna rättegångsreformen
vid årsskiftet 1947/1948 trätt i kraft, blir möjligt att direkt inpassa
de militära målen i den allmänna rättegångsordningen. Vidare undergår
den militära strafflagstiftningen just nu en genomgripande omdaning.
Utskottets år 1945 uttalade önskemål att det militära rättegångsväsendet och
den militära strafflagstiftningen skulle revideras samtidigt har sålunda även
blivit tillgodosett.

Vissa betänkligheter av praktisk art ha dock anförts vad angår tidpunkten
för reformen. Det har ifrågasatts, om den knappa tillgången på utbildade
åklagare icke utgör hinder för att redan från och med den 1 januari 1949
överflytta en så avsevärd del av utredningen i de militära målen som förutsättes
skola ske från militära organ till åklagarna. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj :t i god tid vidtager erforderliga åtgärder för att
möta de svårigheter, som i detta hänseende kunna uppstå under ett övergångsskede.

Den föreslagna omläggningen av det militära rättegångsväsendet medför
även vissa ekonomiska konsekvenser. För närvarande bär staten i militära
mål hela kostnaden för såväl utredningen, vilken omhänderhas av militära
befattningshavare, som själva rättsskipningen. Om förslaget antages, kommer
på grund av att magistratsstäderna av ålder ha att bestrida kostnaderna
för sin rättsskipning en stor del av nämnda kostnader att överflyttas på sådana
städer, i eller i vilkas närhet militära förband äro förlagda. Utredningsarbetet,
som i betydande utsträckning skall övertagas av åklagarna, kommer nämligen
att i övervägande antalet fall åvila kommunalt avlönade stadsfiskaler,
liksom den dömande verksamheten i första instans huvudsakligen skall läggas
på rådhusrätter. Denna fråga beröres närmare i statsverkspropositionen
(Bilaga 4; punkt 25) och kommer att i vederbörlig ordning behandlas av
statsutskottet. Utskottet saknar därför anledning att närmare ingå på densamma.

Utskottet skall härefter övergå att behandla vissa särskilda frågor i de
genom propositionen framlagda lagförslagen ävensom fråga om ändring i
24 kap. 22 § rättegångsbalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 41. “

Förslaget till militär rättegångslag.

1 KAP.

3 §•

I denna paragraf angivas vilka mål som skola vara att anse såsom militära
brottmål. I anledning av att utskottet i utlåtande nr 39 föreslagit omnumrering
av vissa paragrafer i 11 kap. strafflagen, erfordras redaktionella
ändringar i förevarande paragraf, såvitt angår hänvisningarna till bestämmelser
i nämnda kapitel.

2 KAP.

9 §•

Beträffande de av utskottet föreslagna redaktionella ändringarna i denna
paragraf får utskottet hänvisa till vad som anföres vid 3 §.

10 och 11 §§.

I disciplinmål kunna åläggas disciplinstraff, förverkandepåföljd och ersättningsskyldighet.
I sistnämnda hänseende gäller den i 58 § angivna begränsningen
att ersättningsskyldighet får åläggas i denna ordning endast såframt
den förlust eller skada, som skall ersättas, sammanlagt ej överstiger 200
kronor. Någon motsvarande värdegräns har icke uppställts, vad angår åläggande
av förverkandepåföljd i disciplinmål.

När föreskriften att bestraffningsberättigad befattningshavare äger förklara
beslagtaget gods förverkat infördes 1945, saknades anledning att uppställa
en sådan gräns, enär bestämmelsen, ehuru generellt utformad, egentligen
åsyftade blott sådant förverkande av hos fyllerister beslagtagna rusgivande
medel, varom talas i lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa
fall av spritdrycker och vin m. in. Genom de nya reglerna om förverkande i
2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, om vilkas antågande utskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 39, kommer emellertid området för användning av förverkandepåföljd
att avsevärt vidgas. Fråga om förverkande av transportmedel,
som kommit till begagnande vid rymning eller undanhållande och i samband
därmed beslagtagits, kan exempelvis uppkomma i disciplinmål.

Det bör i detta sammanhang observeras, att den omständigheten, att annan
person än den misstänkte äger rätt till egendom, som tagits i beslag
och om vars förverkande är fråga, icke enligt gällande rätt utgör hinder
för den bestraffningsberättigade att avgöra saken. Även annan än krigsman
kan sålunda vara enskild part i disciplinmål. Någon ändring härutinnan föreslås
icke i propositionen.

Med hänsyn till det anförda synes det utskottet angeläget, att möjligheten
att ålägga förverkandepåföljd i disciplinmål på något sätt begränsas. Utskottet
har därvid velat förorda, att samma värdegräns, som uppställts beträffande
ersättningsskyldighet, också skall tillämpas i fråga om förverkande.

Av nu angivna skäl föreslår utskottet ett tillägg till It § första stycket av

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

innebörd, att bestraffningsberättigad befattningshavare vid åläggande av
disciplinstraff icke skall äga pröva, om egendom, som tagits i beslag i målet,
skall vara förverkad, därest värdet av det beslagtagna överskrider 200 kronor.
Dylika mål skola i stället i sin helhet avgöras av domstol. För den skull
har i 10 § som punkt 1 inskjutits, att straff icke må åläggas i disciplinmål,
därest tillika är fråga om förverkande av egendom och denna fråga ej må
prövas i disciplinmål. I anledning härav ha de övriga båda punkterna i 10 §
omnumrerats.

Av de av utskottet föreslagna bestämmelserna följer, att därest bestraffningsberättigad
befattningshavare jämlikt 37 § förordnar om beslag av
egendom,vars värde överskrider den angivna gränsen, han enligt 22 § första
stycket 2 blir skyldig att genast hänskjuta målet till åklagaren. Därest åklagaren
beslagtagit dylik egendom, som skäligen kan antagas på grund av
brottet skola förverkas, kan det mål, vari beslaget skett, jämlikt 80 § icke
överlämnas till militär befattningshavare för att avgöras i disciplinmål. Om
tråga om förverkande skulle uppkomma utan samband med åläggande av
disciplinstraff, måste ärendet alltid avgöras av domstol.

3 KAP.

I förevarande kapitel bestämmes, vilka befattningshavare som skola äga
bestraffningsrätt i disciplinmål. Med denna rätt följer enligt 59 § också behörighet
att ålägga ersättningsskyldighet i ersättningsmål. En ledande tanke
i kapitlet är att skapa trygghet för att bestraffningsrätten förbehålles erfarna
olticerare, vilka kunna förutsättas äga den mogenhet i omdömet som
utövande av bestraffningsrätten kräver. Utskottet vill understryka angelägenheten
av att denna synpunkt också tillgodoses vid lagens tillämpning.

5 KAP.

Den i propositionen föreslagna uppdelningen av utredningsarbetet i militära
mål mellan åklagare och militära befattningshavare förutsätter en
nära samverkan dem emellan. Särskilt angeläget är att alltid den bestraffningsberättigade
snarast erhåller kännedom om att åklagare inlett förundersökning
mot någon av hans underlydande, då det gäller brott av beskaffenhet
att fråga om ansvar därför skall handläggas såsom militärt brottmål.
Denna synpunkt har tillgodosetts genom stadgandet om åklagares underrättelseplikt
i 80 § andra stycket. Emellertid kunna också omvänt förekomma
fall, då det enligt utskottets mening är önskvärt, att den bestraffningsberättigade
träder i förbindelse med åklagarmyndigheten. Har den förre anledning
lörmoda, att den misstänkle tillika begått brott, vilket är föremål för utredning
av viss åklagare, bör han taga kontakt med denne. Skulle sådan utredning
pågå, är nämligen den bestraffningsberättigade befattningshavaren
skyldig hänskjuta målet till vederbörande åklagare under i 22 § första stycket
7 angivna förutsättningar.

Första lagutskottets utlåtande nr Al. 11

24 §.

I de fall, då utredningen även framdeles kommer att omhänderhas av militära
befattningshavare, skall den erhålla formen av militärförhör, under
vilken beteckning sammanfattats de olika åtgärder, som kunna företagas
under utredningsarbetet vid förbandet. I likhet med vad som föreslagits av
utredningsmannen finner utskottet i och för sig önskvärt att, där förhållandena
så medgiva, ledningen av militärförhören vid ett och samma förband
anförtros en bestämd, för uppgiften lämpad regementsofficer, som därigenom
får möjlighet att förvärva rutin i fråga om polisiärt utredningsarbete.

Under militärförhöret kan, om så i något fall skulle finnas nödigt, även
verkställas viss utredning angående den misstänktes sinnesbeskaffenhet. Utredningen
kan lämpligen ske i form av inhämtande av yttrande från militärläkaren
eller särskild till förbandet knuten psykiater. Utredning av sådant
slag kan bliva av betydelse exempelvis för avgörande av frågan om
arreststraff skall verkställas med eller utan tjänstgöring.

Vid utformningen av militärförhöret i övrigt torde vad i 23 kap. rättegångsbalken
är stadgat om förundersökning i brottmål tjäna till vägledning.
Hämtning till förhör får sålunda t. ex. anses tillåten i den utsträckning, som
där angives. Att krigsman kan bliva föremål för sådan åtgärd, torde följa
redan av den militära lydnadspliktens natur.

6 KAP.

I kapitlet regleras närmare olika straffprocessuella tvångsåtgärder i den
militära rättegången. Bestraffningsberättigad befattningshavare har här
tillagts vissa befogenheter i fråga om säkringsmedlen gripande och beslag
samt undersökningsmedlen kroppsvisitation och kroppsbesiktning, vilka åtgärder
i övrigt närmare regleras i rättegångsbalken.

Kapitlet upptages väsentligen av regler beträffande förvarsarrest. Bestämmelserna
rörande detta institut ha avsevärt förenklats gentemot vad
för närvarande gäller. Liksom tidigare skall förvarsarrest även framgent
enligt förslaget fylla funktionen av såväl straffprocessuellt säkringsmedel
som preventiv åtgärd till skydd för krigslydnaden.

Enligt 30 § äger förman befogenhet att förordna om förvarsarrest av
underlydande. Förmanskapet har i 26 kap. 21 § tredje stycket förslaget till
lag om ändring i strafflagen anknutits till befälsrätten. Frågan om vem som
äger befälsrätt regleras emellertid icke i lag utan i tjänstgöringsreglementet
för krigsmakten (4 kap.), vilket fastställes av Kungl. Maj:t kommandovägen.
Med hänsyn till den betydelse relationen förman—underlydande bär
på en råd punkter i den militära strafflagstiftningen och processordningen
— däribland den nu diskuterade — vill utskottet framhålla önskvärdheten
av att icke kommandovägen göras förändringar i fråga om befälsrätten,
med mindre verkningarna därav inom de nu angivna lagstiftningsområdena
först undersökts.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Utskottet vill i detta sammanhang också uttrycka sin tillfredsställelse
över att förvarsarresten i förslaget kringgärdats med absoluta tidsfrister,
som förhindra att åtgärden otillbörligt utsträckes i tiden. Det undantag
härifrån, som medgivits i 31 § andra punkten för det fall, att förbindelse
mellan den som förordnat om förvarsarrest och den bestraffningsberättigade
icke kan uppnås, torde med nuvarande kommunikationer komma att
under fredsförhållanden få ringa praktisk betydelse.

Utöver nu nämnda åtgärder behandlas i kapitlet i 36 § ytterligare ett
tvångsingripande, som får ske utan direkt processuellt samband. Paragrafen
ersätter närmast stadgandet i 100 § lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes rörande tagande i förvar av den, som är överlastad av starka drycker.
Den nuvarande bestämmelsen är avfattad i överensstämmelse med den
på det civila området alltfort gällande föreskriften i 7 § förordningen den
16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap. Utskottet har icke velat
motsätta sig den modernisering och i samband därmed skärpning av stadgandet,
som skett i det föreliggande lagförslaget, liksom ej heller den föreslagna
utvidgningen, att åtgärden skall få tillgripas mot även icke berusad
ordningsstörare, ehuru därigenom föreskrifterna i militära rättegångslagen
rörande ingripande mot berusade icke komma att helt överensstämma med
fylleriförordningens motsvarande regler.

7 KAP.

38 §.

I förevarande paragraf fastställes i vilka fall bestraffningsberättigad befattningshavare
har att inhämta auditörens yttrande i disciplinmål. Däremot
beröras icke de tillfällen, då sådant yttrande eljest kan böra inhämtas,
t. ex. i samband med hänskjutande till åklagare av mål som icke är disciplinmål
eller i fråga om straffverkställighetsspörsmål.

Till beslut i disciplinmål, som avses i 38 § andra stycket, före vilkas fattande
auditörens yttrande under vissa omständigheter skall inhämtas, äro
att hänföra utom de av departementschefen angivna fallen, nämligen beslut
om hänskjutande till åklagare av mål, som enligt 7 § i och för sig äro att
beteckna som disciplinmål, och beslut om att disciplinstraff icke skall åläggas
eller att anhängiggjort mål skall avskrivas, även beslut som avse användning
av straffprocessuella tvångsåtgärder såsom förvarsarrest, beslag
och kroppsvisitation.

41 §.

Med hänsyn till det ansvar som enligt 20 § åvilar auditören för beslut,
som bestraffningsberättigad befattningshavare fattat på tillstyrkan av denne,
är nödvändigt att skriftliga anteckningar i någon form göras i alla
sådana fall, då auditörens yttrande inhämtats före besluts fattande, oavsett
om fråga är om beslut i disciplinmål eller ej. All onödig omständlighet bör
emellertid undvikas. I många fall torde vara fullt tillräckligt att av hand -

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

lingarna klart framgår, att beslutet tillkommit i överensstämmelse med vad
auditören tillstyrkt. Dennes yttrande synes då behöva särskilt protokollföras,
endast om hans förslag ej följts.

42 §.

Utskottet vill beträffande beslut om förverkandepåföljd rikta uppmärksamheten
på att delgivning av beslutet skall ske med alla dem, vilka ha
rätt till den egendom, som genom beslutet förklarats förverkad.

8 KAP.

Detta kapitel behandlar reglerna för klagan hos domstol över beslut i
disciplinmål. Klagorätten har strängt begränsats till de i 43 § första stycket
angivna arterna av beslut.

Enligt 48 § åvilar det åklagaren att verkställa den ytterligare utredning,
som kan erfordras till komplettering av vad under den tidigare behandlingen
av målet framkommit. Åklagaren skall därvid också i vissa hänseenden
vara sin blivande motpart, den discplinärt bestraffade, behjälplig.
Ehuru föreskrifterna i sistnämnda avseende kunna sägas stå i mindre god
samklang med den kontradiktoriska principen i vår rättegångsordning, synas
de dock i den föreliggande situationen innebära en praktisk lösning. Utskottet
vill därför icke motsätta sig förslaget i denna del.

Ur olika synpunkter är angeläget att klagomål över beslut i disciplinmål
bliva snabbt handlagda och prövade. Kravet på att den straffrättsliga reaktionen
skall följa så snart som möjligt på gärningen har särskild betydelse
vid militära brott och förseelser med hänsyn till krigslydnaden. Vidare måste
observeras, att om en värnpliktig klagar över beslut i disciplinmål som meddelats
kort före den tidpunkt, då han skall lämna militärtjänsten, han i allmänhet
har ett starkt intresse av att målet slutgiltigt avgöres, innan han
rycker ut. Efter utryckningsdagen kan han ha svårigheter att inställa sig vid
förbandets domstol, om t. ex. hemorten skulle ligga på stort avstånd från
förläggningsorten.

I förslaget ha emellertid icke angivits några bestämda frister, inom vilka
vid talan mot beslut i disciplinmål åklagaren skall ha slutfört utredningen
och insänt vederbörliga handlingar till rätten eller rätten skall ha upptagit
och avgjort klagomålen. I lagtexten (48 och 49 §§ ävensom 88 §) ha dock intagits
föreskrifter, varigenom kraven på skyndsamhel i viss mån blivit tillgodosedda.
Utskottet vill för sin del uttala önskvärdheten av att de militära
målen så långt möjligt är givas förtursrätt hos såväl åklagaren som rätten,
så att deras snabba avgörande icke äventyras.

52 §.

Åklagaren har i denna paragraf givits rätt att fullfölja talan mot beslut i
disciplinmål, varigenom disciplinstraff ålagts eller fråga om förverkandepå -

14: Första lagutskottets utlåtande nr 41.

följd prövats, under den förutsättningen, att han finner det ur allmän synpunkt
påkallat.

I det disciplinära förfarandet inför den bestraffningsberättigade förekommer
icke någon åklagare såsom företrädare för de allmänna intressena. Denna
omständighet kan emellertid icke anses utgöra hinder för att åklagaren
tillätes föra talan mot beslut i sådana mål. Begränsningen av åklagarens
klagorätt till fall, då denne finner det ur allmän synpunkt påkallat att fullfölja
talan, har varit nödvändig för att undvika, att åklagarna belastas med
en i det överväldigande flertalet fall obehövlig granskning av alla beslut i disciplinmål.
Överklagande kan vara ur allmän synpunkt påkallat utöver i sådana
fall, där ett prejudikatintresse föreligger, även i mål, som väckt allmän
uppmärksamhet och där det exempelvis med hänsyn till förhållandena
inom krigsmakten är önskvärt att målet blir föremål för domstols provning.

9 KAP.

57 §.

I 9 kapitlet ha givits närmare bestämmelser rörande tidpunkten, då beslut
i disciplinmål få verkställas, i 53—56 §§ beträffande beslut, varigenom disciplinbot
och arreststraff ålagts, och i 57 § rörande beslut, varigenom ersättningsskyldighet
ålagts. Däremot innehåller kapitlet icke i fråga om förverkandepåföjd
någon motsvarande bestämmelse, som angiver tidpunkten, då
äganderätten till den förverkade egendomen övergår å kronan. Uppenbarligen
bör denna tidpunkt inträffa först då det beslut, varigenom förverkandepåföljd
ålagts, vunnit laga kraft mot såväl åklagaren som dem, vilka äga rätt
till den förverkade egendomen, d. v. s. tidigast en månad efter beslutets
meddelande. Till undvikande av oklarhet på denna punkt föreslår utskottet,
att i 57 § som ett första stycke inskjutes ett stadgande, att beslut i disciplinmål,
varigenom egendom förverkats, icke må gå i verkställighet, innan
beslutet vunnit laga kraft. Den i propositionen under denna paragraf föreslagna
bestämmelsen avseende beslut om åläggande av ersättningsskyldighet
kommer enligt utskottets förslag att i oförändrad lydelse ingå som ett andra
stycke i paragrafen.

10 KAP.

Beträffande ersättningsmålen ha icke i lagförslaget intagits några närmare
regler angående den utredning inom förbanden, som måste föregå aahängiggörandet
av sådana mål. Erforderliga bestämmelser härom förutsättas
i 60 § ändra stycket komma att meddelas i administrativ ordning. Det
kan anmärkas, att motsvarande föreskrifter såvitt angår utredningen i
disciplinmål blivit föremål för utförlig reglering i lagförslaget. Utskottet
vill dock icke motsätta sig den föreslagna anordningen, varigenom åt Kungl.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Maj :t överlämnas att giva närmare föreskrifter rörande den förberedande
undersökningen i de militära tvistemålen.

12 KAP.

I förevarande kapitel givas i den inledande 70 § allmänna regler, varigenom
krigsmaktens olika avdelningar läggas under vissa underrätters domvärjo.
Dessa bestämmelser utbyggas sedan genom kompletterande och alternativa
forumregler för de särskilda fallen i de följande paragraferna (71 —
76 §§). Reglerna torde täcka även den i 1 kap. 3 a § förslaget till lag om
ändring i strafflagen omnämnda situationen, att krigsman skall dömas vid
svensk domstol för brott, som han begått utom riket där avdelning av krigsmakten
befinner sig.

Avgörandet vilken domstol som i det enskilda fallet skall väljas ankommer
enligt vanliga grunder i de fall, då allmän åklagare för talan, på denne.
Mången gång synes dock, innan beslut i denna del träffas, samråd böra
äga rum med vederbörande militära chefer och även den enskilda partens
mening inhämtas. Då fråga är om militärt tvistemål, torde motsvarande
prövning böra åvila den som företräder kronan.

77 §.

En och samme befattningshavare kan stundom vara berättigad att utöva
disciplinär bestraffningsrätt vid flera olika avdelningar av krigsmakten.
Den i förevarande paragraf upptagna regeln att klagan över beslut i disciplinoch
ersättningsmål skall upptagas av domstolen för den avdelning, vid vilken
målet avgjorts, måste i sådana fall särskilt beaktas. Utskottet vill framhålla,
att talan sålunda icke skall automatiskt upptagas av domstolen för
den avdelning, som den bestraffningsberättigade själv tillhör.

78 §.

I fråga om ämbetsbrott gälla i svensk rätt i betydande omfattning särskilda
forumregler. Huvudprincipen är därvid att högre befattningshavare
svara för fel och försummelse i tjänsten inför hovrätt eller högsta domstolen,
medan beträffande sådana brott begångna av andra befattningshavare
de vanliga forumreglerna vanligen skola följas. De militära befattningshavarna
intaga i detta hänseende för närvarande en särställning, i det
enligt den nuvarande ordningen åtal i militära mål utan avseende å den lagfördes
tjänsteställning i regel upptages av krigsdomstol i första instans.

När nu den militära rättsskipningen i möjligaste mån skall anpassas Ull
rättsordningen i allmänhet, har departementschefen liksom också utredningen
hyst den uppfattningen, att även vad gäller forum vid ämbetsbrott likställighet
bör införas mellan civila och militära befattningshavare.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Departementschefen har därför i propositionen såsom ett första stycke i
paragrafen föreslagit en lagregel av innehåll bl. a., att mål om ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av den, som bestrider regementschefs
eller därmed likställd eller högre befattning, skall omedelbart upptagas
i hovrätt. Härjämte föreslås ett andra stycke, enligt vilket Kungl. Maj :t tilllägges
befogenhet att föreskriva samma forumregel även beträffande andra
befattningshavare vid krigsmakten.

Bestämmelserna om forum för de statliga befattningshavarna vad gäller
av dem begångna ämbetsbrott finnas intagna i författningar av skiftande
kvalitet. Om man bortser från reglerna i detta avseende för prästerliga befattningshavare,
vilka regler ha kyrkolags natur, synes den grundsatsen i allmänhet
ha iakttagits, att forumfrågan såvitt angår domare reglerats i lag
men i fråga om övriga ämbets- och tjänstemän i vederbörande verks instruktion
eller liknande av Kungl. Maj :t utfärdad författning. Med hänsyn till den
särställning, som den dömande maktens företrädare intaga i olika avseenden
enligt svensk rätt, har tydligen forumfrågan för deras del ansetts som en
Konungens och riksdagens gemensamma angelägenhet, medan det befunnits
tillkomma Kungl. Maj :t att i fråga om övriga statliga ämbets- och tjänstemän
själv bestämma det forum, inför vilket dessa skola ha att svara för ämbetsbrott.

Olika meningar kunna i och för sig göra sig gällande rörande lämpligheten
av att Kungl. Maj :t äger denna befogenhet. Enligt utskottets mening böra
dock i nuvarande läge så långt möjligt är samma regler tillämpas beträffande
de militära befattningshavarna som för de civila. Från dessa utgångspunkter
har utskottet funnit riktigast att föreslå en förändrad lydelse av
förevarande paragraf. Vid dess omredigering har 2 kap. 2 § rättegångsbalken
tjänat utskottet såsom förebild. Enligt detta lagrum tillkommer det hovrätt
att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets- eller
tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall
väckas i hovrätt. De bestraffningsberättigade militära befattningshavare, vilka
närmare angivas i 3 kap. i förevarande lagförslag, utöva dömande funktioner.
Det skulle därför varit följdriktigast, om i lagen utsagts, att bestraffningsberättigad
befattningshavare skulle för ämbetsbrott svara inför hovrätt.
Praktiska skäl ha emellertid talat för att bibehålla propositionens uttryckssätt,
när det gäller att angiva den grupp, som enligt lag skall svara
inför hovrätt, d. v. s. orden »den som bestrider regementschefs eller därmed
likställd eller högre befattning». Under fredsförhållanden falla flertalet
bestraffningsberättigade befattningshavare in under denna bestämning. Sålunda
torde som regel de i 12 § omförmälda bestraffningsberättigade befattningshavarna
bestrida lägst regementschefs eller motsvarande befattning.
Utskottet anser sig därför kunna godtaga nyss återgivna uttryck i propositionen.

I fråga om övriga militära befattningshavare bör liksom beträffande de
civila ämbets- och tjänstemännen det lämnas Kungl. Maj :t fritt att i instrulc -

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

tioner eller liknande författningar reglera forumfrågan. Utskottet utgår därvid
från att Kungl. Maj :t kommer att vid begagnande av denna sin befogenhet
tillämpa samma principer som i fråga om de civila befattningshavarna.
Det kan anmärkas, att redan nu militära befattningshavare i de till
krigsmakten hörande centrala förvaltningsmyndigheterna enligt stadganden
i för verken utfärdade instruktioner fått sig anvisad hovrätt som forum
vid ämbetsbrott i samma utsträckning som gäller för motsvarande befattningshavare
i civila verk.

Då Kungl. Maj :t enligt vad nu sagts redan äger den befogenhet, som bestämmelsen
i 78 § andra stycket i förslaget avser att skänka, föreslår utskottet
att stycket får utgå.

14 KAP.

88 §.

I denna paragraf liksom också i motsvarande bestämmelse i 99 § i följande
kapitel har föreskrivits, att utsättande av förhandling i militärt mål bör ske
efter samråd med vederbörande chef. Därmed bör enligt utskottets mening
förstås den chef, som har bästa förutsättningar att med hänsyn till tjänstgöringsförhållanden
för dem, som skola inställa sig vid domstolen, och
övriga omständigheter föreslå den ur militär synpunkt lämpligaste tidpunkten
för målets förekomst vid rätten. Vanligen lärer närmast komma
i fråga chefen för det förband, där den misstänkte eller den ersättningsskyldige
tjänstgör.

I anslutning till föreskriften i andra stycket av paragrafen om utsättande
av särskilt sammanträde vill utskottet erinra om vad utskottet ovan under
8 kap. anfört om vikten av skyndsamhet vid handläggningen och avgörandet
av militära mål.

15 KAP.

98 §.

Krigsrättsnämndemännen skola enligt denna paragraf utses av Kungl.
Maj :t eller den myndighet, Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt utskottets mening
böra till krigsrättsnämndemän företrädesvis utses personer, som äro
eller varit nämndemän vid sådana allmänna underrätter, som bruka fungera
såsom domstol för avdelning av krigsmakten. Dessa kunna förutsättas
redan i fredstid ha vunnit erfarenhet av militära mål, vilket kan väntas underlätta
krigsrätternas arbete.

I förevarande paragraf har också föreskrivits, att militär krigsrättsnämndeman
i mål, där officer eller underofficer är svarande, icke får tillhöra
samma regemente som svaranden. Med regemente torde i detta sammanhang
böra förstås såväl fredsförbandet som i förekommande fall det krigsorganiserade
förbandet.

2 Bi hd nr/ till riksdagens protokoll HUS. 9 samt. 1 avd. Nr 41.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

102 §.

Närmare föreskrifter ha i förevarande lagförslag icke lämnats rörande
krigsfiskals kompetens, liksom icke heller i rättegångsbalken intagits bestämmelser
om vilka krav som i fråga om utbildning skola ställas på de
allmänna åklagarna. Frågan om bland vilka innehavarna av krigsfiskalsbefattningarna
skola rekryteras har departementschefen lämnat öppen. Utskottet
förutsätter emellertid, att till krigsfiskaler i första hand utses personer
med åklagarutbildning och, därest sådana icke finnas att tillgå, i
vart fall personer med juridisk examen.

104 §.

Förhållandena i fält torde ofta vara sådana, att, sedan förhandling hållits,
krigsrätten måste meddela dom i målet i enskild parts frånvaro. Det är
i dylika fall angeläget, att delgivning av domen sker med den dömde ofördröjligen,
såsom är stadgat i 42 § såvitt avser beslut i disciplinmål.

Förslaget till lag om införande av militära rättegångslagen.

1 §•

Det nära samband, som råder mellan den strafflagsreform, som utskottet
närmare behandlat i sitt utlåtande nr 39, och revisionen av det militära
rättegångsväsendet, nödvändiggör att båda lagkomplexen träda i kraft samtidigt.
Utskottet har icke funnit de konstitutionella betänkligheter, som anförts
gentemot ett ikraftträdande av den militära rättegångslagen den 1 januari
1949, vara av den tyngd, att de kunna utgöra hinder för ett genomförande
av reformen från och med nämnda dag. Utskottet tillstyrker därför
bifall till förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 24 kap. 22 § rättegångsbalken.

I lagförslaget ha icke intagits några särskilda bestämmelser rörande häktning
i militära mål. Rättegångsbalkens regler skola sålunda enligt huvudregeln
i 6 § förslag till militär rättegångslag komma att bliva i allo tillämpliga
i denna del.

För närvarande gäller att militärhäkte kan anlitas för förvaring av häktad,
som är anställd vid krigsmakten eller fullgör tjänstgöringsskyldighet
såsom värnpliktig eller häktats med anledning av uteblivande från honom i
sådan egenskap åliggande tjänstgöring. Användandet av militärhäkte är icke
begränsat till fall, då häktning skett med anledning av brott, som skall beivras
enligt militär rättegångsordning.

I 24 kap. 22 § rättegångsbalken har beträffande förvaring av häktad stadgats,
att den häktade skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes
det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående brott,

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes,
förvaras å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller
åklagaren rätten förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten,
undersökningsledaren eller åklagaren äger jämväl besluta, att den
häktade, sedan han överförts till allmänt häkte, skall för förhör eller annan
åtgärd inställas å plats utom häktet.

Utredningen uttalade på denna punkt, att då det gällde häktning i militära
mål, några särbestämmelser rörande förvaringen av den häktade icke
torde vara påkallade i vidare mån än att liksom för närvarande möjlighet
borde beredas att för ändamålet anlita militärhäkte. I sådant avseende
syntes lämpligen böra föreskrivas, att krigsman, vilken häktats med anledning
av brott, som skulle prövas i den för militära mål stadgade ordningen,
finge förvaras i militärhäkte, där sådant funnes tillgängligt. Det
kunde enligt utredningens mening icke anses befogat att låta den föreslagna
bestämmelsen gälla andra fall än då häktningen skett i militärt mål.

I det inom departementet upprättade utkastet hade intagits en bestämmelse
av innehåll, att häktad krigsman i stället för att föras till allmänt
häkte finge förvaras i mililärhäkte. Stadgandet skilde sig sålunda från utredningens
förslag därutinnan, att begränsningen till fall, då häktningen
skett i militärt mål, bortfallit.

Vid utkastets remissbehandling föranledde den föreslagna bestämmelsen
icke någon erinran. Göta hovrätt uttalade dock att bestämmelsen, som i
och för sig ansågs lämplig, icke syntes ha sin rätta plats i en militär rättegångslag.

Utskottet delar den uppfattning, som kommit till uttryck i utkastet, att
häktad krigsman skall kunna förvaras i militärhäkte. Detta torde även ha
varit departementschefens ståndpunkt. Denne avstod emellertid från att
förorda införande av någon särskild bestämmelse i ämnet av den orsaken,
att uttrycket » allmänt häkte» i 24 kap. 22 § rättegångsbalken ansågs kunna
inkludera även militärhäkte.

Denna ståndpunkt torde emellertid icke vara hållbar. Såväl historiskt som
i gängse språkbruk lärer allmänt häkte avse förvaringslokaler inom fångvårdsanstalt
samt stads- och häradshäkten. Däremot räknas exempelvis
icke polisarrester till allmänt häkte. Innebörden av begreppet militärhäkte
är icke fullt klar. I den straffrättslagstiftning, som utskottet behandlat i sitt
utlåtande nr 39 och som är avsedd att träda i kraft samtidigt med den militära
rättegångslagen, återfinnes i 4 § lagen om disciplinstraff för krigsmän
ett stadgande, alt disciplinstraff skall verkställas i militärhäkte. Med utgångspunkt
härifrån och under hänsynstagande till motiven till detta lagrum
synas under beteckningen militärhäkte böra hänföras i första hand de
arrestlokaler, som finnas uppförda i anslutning till de militära etablissementen
i och för förvaring av personer, som berövats friheten, eller för sådant
ändamål inretts ombord å fartyg samt andra lokaler, som eljest kommit
att mera stadigvarande brukas för nyssnämnda ändamål. Som militärhäkte
böra därutöver även betecknas sådana lokaler, fyllande vissa i admi -

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

nistrativ ordning fastställda krav i fråga om storlek, belysning och bevakning
in. in., vilka under fältförhållanden eller liknande omständigheter, då
fasta arrestlokaler icke finnas att tillgå, tillfälligtvis få tagas i anspråk för
verkställighet av arreststraff. Under dylika förhållanden kan t. o. m. tält
komma ifråga som militärhäkte. De fasta arrestlokalerna torde knappast
kunna betecknas som allmänt häkte. I varje fall äro icke tillfälliga arrestlokaler
dit hänförliga.

För att tillgodose önskemålet om att militärhäkte skall kunna användas
för förvaring av häktad krigsman måste en lagändring företagas. Ett stadgande
om att häktad krigsman må förvaras i militärhäkte avser icke särskilt
den militära rättegångsordningen. Föreskriften bör därför, enär den gäller
även andra mål än militära, intagas bland de allmänna bestämmelserna om
behandling av häktad, vilka återfinnas i rättegångsbalken. Utskottet anser
sig därför böra föreslå den ändringen av 24 kap. 22 § rättegångsbalken att
till första punkten, enligt vilken den som är häktad utan dröjsmål skall
föras till allmänt häkte, göres ett tillägg av innehåll, att häktad krigsman
må dock i stället föras till militärhäkte. Återstoden av paragrafen bör bilda
ett särskilt stycke, vari på grund av den föreslagna ändringen måste
företagas smärre jämkningar.

Utskottet har icke i övrigt funnit anledning till erinran mot de i propositionen
framlagda lagförslagen.

Med stöd av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i förslaget till militär rättegångslag
— måtte för sin del antaga följande förslag till

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) Militär rättegångslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

1 §•

Militära mål skola handläggas vid allmän domstol, där de ej enligt denna
lag handläggas av befattningshavare vid krigsmakten såsom disciplinmål
eller ersättningsmål. Att i vissa fall under krig, beredskapstillstånd och beredskapsövning
krigsrätt är första domstol i militära mål, därom stadgas
i 95 §.

2 §.

Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom
krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 § strafflagen.

3 §.

Såsom militära brottmål anses

1. mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmäles
i något av följande kapitel eller
lagrum i strafflagen, nämligen 11
kap. 9 och 10 §§ därest den brottslige
vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20,
21, 22 och 24 kap. därest brottet angått
krigsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom, 25 kap.
1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.;

enligt denna

krigsman

lag:

mål om ansvar för sådant av
förövat brott som omförmäles
i något av följande kapitel eller
lagrum i strafflagen, nämligen 11
kap. 10 och 11 §§, därest den brottslige
vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20,
21, 22 och 24 kap. därest brottet angått
krigsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom, 25 kap.
1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.;

2. mål om ansvar för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman
förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten
eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten;

3. mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin
tjänsteplikt; samt

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

4. mål om ansvar för brott varigenom någon som ej är krigsman men
innehar tjänst vid krigsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vad i denna lag stadgas om militära brottmål skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om domstols befattning med förundersökning och användande
av tvångsmedel med anledning av brott som är av beskaffenhet att
fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

Såsom militärt brottmål anses icke mål som enligt vad särskilt är stadgat
skall upptagas av annan civil myndighet än domstol.

4 §•

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skola, i den omfattning
Konungen bestämmer, till militära brottmål hänföras jämväl mål om ansvar
å krigsman för annat än i 3 § omförmält brott av vad beskaffenhet det vara
må.

5 §.

Till militära tvistemål hänföras mål som, utan att tillika röra ansvar,
angå fråga

1. om enskilt anspråk på grund av brott som är av beskaffenhet att fråga
om ansvar därför skall handläggas som militärt mål; eller

2. om anspråk på ersättning i annat fall för förlust av eller skada å
krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, såframt anspråket
grundas å förpliktelse med anledning av tjänst vid krigsmakten.

Såsom militärt tvistemål anses icke anmärkningsmål.

6 §.

Med avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där
ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmänhet
föreskrivet; disciplinstraff skall därvid anses lika med böter.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om den handläggning av militära mål som ankommer på befattningshavare
vid krigsmakten m. m.

2 KAP.

Om disciplinmål.

7 §■

Har krigsman förövat brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför
skall handläggas som militärt mål, må i de fall som nedan sägs straff för
brottet åläggas av befattningshavare vid krigsmakten.

Militärt brottmål som sålunda handlägges av befattningshavare vid krigsmakten
benämnes disciplinmål.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

8 §.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under
militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton
dagar eller disciplinbot.

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig
fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden
för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

9 §.

För följande i strafflagen omförmälda brott må, där ej annat följer av
10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs ill kap. 9 eller 1. brott som sägs i 11 kap. 10 eller

10 §, därest den brottslige vid gär- 11 §, därest den brottslige vid gärningens
begående var iklädd militär ningens begående var iklädd militär
tjänstedräkt; tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 §, därest fråga
är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom som lämnats
åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är
om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg
eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom
förare därå; samt

4. brott varom förmäles i 26 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap.
4 §.

Ändå att brottet är sådant som i 9
disciplinmål:

1. om annan målsägande än kronan
finnes och denne förklarar sig
ämna föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet eller eljest påfordrar
att målet handlägges vid
domstol; eller

2. om kronan är målsägande och
ersättningsskyldighet för den genom
brottet uppkomna förlusten eller
skadan ej må åläggas disciplinmål.

§•

§ sägs, må straff därför ej åläggas i

1. om tillika är fråga om förverkande
av egendom och denna fråga
ej må prövas i disciplinmål;

2. om annan målsägande än kronan
finnes och denne förklarar sig
ämna föra talan om enskilt anspråk i
anledning av brottet eller eljest påfordrar
att målet handlägges vid
domstol; eller

3. om kronan är målsägande och
ersättningsskyldighet för den genom
brottet uppkomna förlusten eller
skadan ej må åläggas i disciplinmål.

11 §•

Vid åläggande av disciplinstraff Vid åläggande av disciplinstraff
skall den bestraffningsberättigade skall den bestraffningsberättigade
jämväl pröva om egendom som ta- jämväl pröva om egendom som tagits
i beslag i målet skall vara för- gits i beslag i målet skall vara förverkad.
verkad; dock skall vad sålunda är

Första lagutskottets utlåtande nr il.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

stadgat icke äga tillämpning, om värdet
av det beslagtagna överstiger tvåhundra
kronor.

I disciplinmål må ock åläggas ersättningsskyldighet till kronan enligt vad
därom stadgas i 10 kap.

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer nedannämnda befattningshavare,
envar över den personal som står under hans befäl, nämligen

1. cheferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet;

2. militärbefälhavare och annan omedelbart under chefen för armén lydande
chef, försvarsområdesbefälhavare samt chef för regemente eller därmed
likställt förband vid armén av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass; 3.

marindistriktschef, chef för örlogsstation eller örlogsvarv, inspektören
för kustartilleriet, chef för kustartilleriförsvar och chef för regemente eller
därmed likställt förband vid kustartilleriet av lägst regementsofficers grad
eller tjänsteklass;

4. chef för flygeskader, flygflottilj eller därmed likställt förband vid
flygvapnet av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass, så ock chef
för flygbasområde; samt

5. den som innehar befäl över nu nämnda befattningshavare.

13 §.

Befogenhet som i 12 § sägs tillkommer ock, även om det ej följer redan
av nämnda paragraf, följande befattningshavare där de äro av lägst regementsofficers
grad eller tjänsteklass, nämligen

1. kommendant, platsbefälhavare och chef för skola, kommendering, verk
eller inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten;

2. chef för detacherad avdelning eller för sådan avdelning av förband
som är varaktigt förlagd å annan ort än förbandet;

3. chef för fartygsförband eller fartyg;

4. sektionschef och därmed likställd chef vid kustartilleriförsvar; samt

5. i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigsmakten.

Har befattningshavare som avses i första stycket 1—5 lägre grad eller
tjänsteklass än regementsofficer, må försvarsgrenschefen uppdraga åt annan
befattningshavare av lägst sådan grad eller tjänsteklass att, utan hinder av
att denne icke äger befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva bestraffningsrätt
över personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena
medföra avsevärd olägenhet och har den lägre befattningshavaren
kaptens grad eller tjänsteklass, må bestraffningsrätten anförtros
åt honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

14 §.

I fall som avses i 8 § andra stycket tillkommer bestraffningsrätten befattningshavare
som ägde sådan rätt över den brottslige, när denne senast
stod under militärt befäl.

Första lagutskottets utlåtande nr 41. 25

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

15 §.

Uppkommer fråga att i disciplinmål bestraffa någon som endast för kortare
tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraffningsberättigad
befattningshavare, må på dennes begäran bestraffningsrätten
för särskilt fall i stället utövas av den som eljest närmast äger bestraffningsrätt
över den brottslige.

16 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga
delar gälla i fråga om bestraffningsberättigad befattningshavare.

Är chef å fartyg, som befinner sig i främmande farvatten, av jäv hindrad
att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt och finnes ej där högre
bestraffningsberättigad chef, må bestraffningsrätten i stället utövas av närmast
lägre å fartyget tjänstgörande förman där denne är av minst kaptens
grad eller tjänsteklass.

17 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig äger Konungen, i den mån
förhållandena därtill föranleda, förordna att befattningshavare som har
lägst underofficers grad eller tjänsteklass skall äga bestraffningsrätt i disciplinmål
över underlydande personal, ändå att sådan rätt icke eljest tillkommer
honom.

4 KAP.

Om auditör.

18 §.

För att biträda bestraffningsberättigade befattningshavare vid handläggningen
av disciplinmål och i övrigt i de hänseenden, varom i denna lag
eller eljest är föreskrivet, skola finnas auditörer.

Auditörer förordnas, envar hos en eller flera bestraffningsberättigade befattningshavare,
i den omfattning Konungen bestämmer. Är ej auditör förordnad
hos viss befattningshavare, skall den auditör vara behörig, som förordnats
att biträda närmast högre bestraffningsberättigade befattningshavare.

19 §.

Auditör förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice auditör att vid förhinder
för auditören träda i hans ställe. Konungen meddelar ock närmare bestämmelser
om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för
auditör.

Auditör må endast den vara som uppfyller villkoren för utövande av domarämbete.
Innan auditör inträder i tjänstgöring skall han hava avlagt
domared.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga
delar gälla i fråga om auditör.

20 §.

Auditör är jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut som
denne fattar på tillstyrkan av auditören.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21 §.

Anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas
som militärt mål må göras, förutom hos åklagare eller polismyndighet,
hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt
över den misstänkte.

Är krigsman målsägande, må han göra anmälan utan iakttagande av vad
i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran
i tjänsteväg.

22 §.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller
eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta
målet till åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes
gripande;

4. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest
i högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna
åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet
finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

7. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott,
som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande
vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslvdnanden.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som enligt vad i
70 eller 95 § sägs är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna
mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller i fall som avses
i 78 § till justitiekanslern.

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående
brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske
vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §
stadgas. Prövas saken vara av så ringa vikt, att den bör helt förfalla, är
förhör ej erforderligt.

23 §.

Föreligger fara att bevis går förlorat eller att utredningen eljest avsevärt
försvåras, skall den bestraffningsberättigade, ändå att målet skall hänskjutas
till åklagaren, dessförinnan företaga den utredning som ej lämpligen bör
anstå.

24 §.

Militärförhör skall äga rum så snart ske kan.

Förhöret hålles av bestraffningsberättigad befattningshavare eller den han
i allmänhet eller för visst fall förordnat. Sådant förordnande bör i första
hand lämnas åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning.
Förhörsledaren skall i varje fall hava högre grad eller tjänsteklass än den
med vilken förhöret hålles och lägst kompanichefs eller likställd befattning.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall
iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och
prövning av den misstänktes straffbarhet. Där så ske kan, bör någon av den
misstänktes förmän eller med honom jämställda närvara vid förhöret.

Över förhöret skall föras protokoll. Den som håller förhöret är ansvarig
för protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser om militärförhör meddelas av Konungen.

25 §.

Vid utredning om brott genom militärförhör äger den bestraffningsberättigade
erhålla nödigt biträde av åklagare eller polismyndighet.

26 §.

Om den bestraffningsberättigade, sedan utredning vid militärförhör påbörjats,
erhåller underrättelse att förundersökning angående brottet inletts
av civil myndighet, skall förstnämnda utredning avbrytas och handlingarna
i målet överlämnas till undersökningsledaren.

27 §.

Jämväl sedan utredning vid militärförhör påbörjats skall den bestraffningsberättigade,
om skäl som i 22 § första stycket sägs finnes föreligga,
hänskjuta målet till åklagaren.

Detsamma gäller, om den bestraffningsberättigade efter avslutat militärförhör
finner straffet böra bestämmas till böter.

Att i visst fall, då bestraffningsberättigad befattningshavare förordnat om
beslag, målet skall hänskjutas till åklagaren, därom stadgas i 37 §.

28 §.

Då bestraffningsberättigad befattningshavare hänskjuter mål till åklagare,
skall han översända handlingarna i målet samt skriftligen angiva på vilken
i denna lag bestämd grund hänskjutandet sker.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Förekomma mot krigsman skäl till anhållande, må befattningshavare som
äger bestraffningsrätt över honom förordna att han skall gripas. I sådant
fall skall vad i 24 kap. 7 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken stadgas
äga motsvarande tillämpning.

30 §.

Förman äger förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest:

1. om den underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet och det
för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han
ej lämnas på fri fot; eller

2. om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att
han ånyo avviker.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Krigsman som, då riket är i krig, gör sig skyldig till undanhållande må
ock tagas i förvarsarrest, om särskilda skäl äro därtill.

31 §.

Har den som förordnat om förvarsarrest ej bestraffningsrätt över den
arresterade, skall han omedelbart och sist inom tjugufyra timmar underrätta
den närmast bestraffningsberättigade om arresteringen och skälen
därför. Kan förbindelse med den bestraffningsberättigade ej uppnås inom
sålunda föreskriven tid, skall underrättelsen lämnas så snart sådan förbindelse
erhållits. Den bestraffningsberättigade åligger att omedelbart besluta,
om åtgärden skall bestå eller den arresterade frigivas.

32 §.

Förekomma ej längre skäl att kvarhålla den arresterade, skall han omedelbart
frigivas.

33 §.

Är i mål, som hänskjutes till åklagare, någon tagen i förvarsarrest, skall
vid målets överlämnande åklagaren underrättas därom samt om skälen för
arresteringen.

. Har den bestraffningsberättigade erhållit underrättelse att förundersökning
redan inletts av civil myndighet angående det brott som föranlett arresteringen,
skall han omedelbart lämna undersökningsledaren underrättelse
som nu sagts.

34 §.

Har den bestraffningsberättigade ej inom fyra dagar från den dag, då
han forordnade om förvarsarrest eller mottog underrättelse att annan förman
förordnat därom, hänskjutit målet till åklagare eller avgjort målet,
skall den arresterade omedelbart frigivas.

Är riket i krig och kan förbindelse med åklagaren ej uppnås inom sålunda
föreskriven tid, skall dock tiden i stället utga dagen efter den då sådan förbindelse
erhållits.

Därest ansvarsfrågan upptages till handläggning i disciplinmål, må förvarsarresten
ej i något fall bestå längre än till dess den bestraffningsberättigade
avgjort målet.

35 §.

I fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest skall i tilllämpliga
delar gälla vad som är stadgat beträffande anhållen, dock med
iakttagande av att vad som sägs om anhållningsmyndighet i stället skall avse
bestraffningsberättigad befattningshavare.

36 §.

Krigsman som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten
eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats uppträder berusad, så att
det framgar av hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning
eller ordningen inom krigsmakten må enligt förmans förordnande tagas i
förvar. Den omhändertagne må ej hållas i förvar längre än som betingas
av det ändamål som föranlett omhändertagandet.

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

37 §.

Bestraffningsberättigad befattningshavare må i anledning av brott, för
vilket underlydande är misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare.

Begär den som sålunda drabbats av beslag rättens prövning därav, skall
det mål, i vilket förordnande om beslaget meddelats, omedelbart hänskjutas
till åklagaren.

Har ej mål, vari förordnats om beslag, hänskjutits till åklagaren eller avgjorts
av den bestraffningsberättigade inom två veckor sedan beslaget verkställdes,
skall beslaget omedelbart hävas. Då riket är i krig skall dock vad
i 34 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Om handläggning av disciplinmål.

38 §.

Innan disciplinstraff ålägges skall den bestraffningsberättigade inhämta
auditörens yttrande i målet, särskilt angående brottets beskaffenhet och det
straff som bör åläggas samt, i förekommande fall, om förverkande av egendom
och om ersättningsskyldighet till kronan.

Den bestraffningsberättigade skall ock eljest, innan beslut meddelas i
disciplinmål, inhämta yttrande av auditören, om det med hänsyn till sakens
beskaffenhet finnes erforderligt och utan olägenhet kan ske.

39 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig, så ock eljest då avdelning
för övning eller annat ändamål befinner sig på avlägsen ort, må beslut
som sägs i 38 § första stycket meddelas utan att yttrande från auditören
inhämtats, om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov och
det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt att
den brottslige skyndsamt bestraffas.

40 §.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skall han,
där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte,
om anledning förekommer att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så
ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställning
om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl auditören
vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets
svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt
och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger därvid framställa
de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna till upplysning
i målet.

41 §.

Över bestraffningsberättigad befattningshavares handläggning av disciplinmål
skall föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den
bestraffningsberättigades beslut samt, där förhör hållits enligt 40 §, i kort -

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

het vad som därvid förekommit. I den mån Konungen så förordnar må dock
i stället för protokoll föras tjänsteanteckningar i annan form.

Närmare bestämmelser om protokoll och tjänsteanteckningar meddelas
av Konungen.

42 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller
ersättningsskyldighet ålagts skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den mot
vilken beslutet riktar sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad
denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

8 KAP.

Om klagan över beslut i disciplinmål.

43 §.

Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff,
förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske
hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, har klaganden att inom två dagar från
den dag, då han erhöll del av beslutet, till den som meddelat detsamma inkomma
med fullföljdsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller
motsvarande chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne. Föres
talan endast i fråga om annat än arreststraff, skall fullföljdsinlagan
avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin
talan.

44 §.

I fullfölj dsinlagan skall klaganden uppgiva det beslut mot vilket talan
föres och den ändring i beslutet som han yrkar. Inlagan skall vara egenhändigt
undertecknad av klaganden eller hans ombud.

Uppfyller inlagan ej dessa föreskrifter, skall den som mottagit inlagan
bereda klaganden tillfälle att avhjälpa bristen.

45 §.

Klaganden äger efter framställning hos någon som har att mottaga fullföljdsinlagan
erhålla nödigt biträde med dess författande.

46 §.

Har fullföljdsinlaga inkommit för sent, skall den, jämte bevis om när
klaganden erhöll del av beslutet samt uppgift om dagen då inlagan inkom,
insändas till rätten.

47 §.

I rätt tid inkommen fullföljdsinlaga skall jämte protokoll och övriga
handlingar i disciplinmålet utan dröjsmål översändas till åklagare som omförmäles
i 22 §.

48 §.

Det åligger åklagaren att så snart ske kan i erforderliga delar fullständiga
utredningen, så att målet vid rätten kan företagas till slutlig handläggning
i ett sammanhang. För detta ändamål må, om det finnes erfor -

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

derligt, förhör hållas med klaganden. Har denne icke i fullföljdsinlagan
uppgivit grunderna för sin talan samt de bevis han vill åberopa och vad
han vill styrka med varje särskilt bevis, skall förhör hållas därom, såframt
det ej uppenbarligen är obehövligt.

Vad vid förhöret förekommit skall antecknas.

49 §.

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, skall
han skyndsamt till rätten insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill
styrka med varje särskilt bevis.

50 §.

Finnes klagandens talan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av rätten
avvisas. I annat fall skall fullföljdsinlagan, om den ej insänts av åklagaren,
överlämnas till denne för åtgärd som sägs i 48 §.

51 §.

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till
förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som avtjänar arreststraff
enligt det beslut mot vilket talan föres, förordnar rätten. Målet må, om saken
finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden
uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt städse vara domför med tre i nämnden
samt rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

52 §.

Åklagare som i 22 § sägs är berättigad att, om han finner det ur allmän
synpunkt påkallat, fullfölja talan mot beslut i disciplinmål såvitt därigenom
disciplinstraff ålagts eller fråga om förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren föra talan som nu sagts, skall han inom en månad från
den dag, då beslutet meddelades, ansöka om stämning å den straff skyldige
hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig. Har även den straffskyldige
fullföljt talan mot beslutet, skall dock stämningsansökan göras
samtidigt med att åklagaren till rätten insänder de i 49 § omförmälda handlingarna
i målet; förklaring över fullföljdsinlagan är därvid ej erforderlig.
I stämningsansökan skall, utöver vad eljest är föreskrivet, uppgivas det beslut
mot vilket talan föres, grunderna för den fullföljda talan och den ändring
som yrkas.

Vad i 1 kap. It § rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt vid
huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare äger
ej tillämpning i mål som avses i denna paragraf.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

9 KAP.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål.

53 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall, där den bestraffningsberättigade
ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av
att beslutet ej vunnit laga kraft.

54 §.

Beslut i disciplinmål varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55
och 56 §§ sägs verkställas innan den tid gått till ända, inom vilken den
straff skyldige äger fullfölja talan i ansvarsfrågan. Fullföljes talan i nämnda
fråga, må verkställighet ej äga rum, om den ej redan påbörjats.

55 §.

Ändå att den tid ej gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger
fullfölja talan mot beslut som sägs i 54 §, må beslutet verkställas, om den
straffskyldige i vittnes närvaro inför den bestraffningsberättigade eller
annan som denne förordnat avgiver förklaring att han avstår från talan
mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och medgiver att detta må
verkställas (nöjdförklaring).

56 §.

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som är tagen i förvarsarrest,
må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omständigheter
som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att straffet
omedelbart verkställes, med auditörens tillstyrkande förordna därom. I
fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats ombord på fartyg i främmande
farvatten, må den bestraffningsberättigade förordna att straffet skall omedelbart
verkställas, om detta finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens
upprätthållande.

57 §.

Beslut i disciplinmål varigenom
egendom förverkats må icke gå i
verkställighet, innan beslutet vunnit
laga kraft.

Om tiden för verkställighet av be- Om tiden för verkställighet av beslut
i disciplinmål varigenom ersätt- slut i disciplinmål varigenom ersättningsskyldighet
ålagts stadgas i 65 §. ningsskyldighet ålagts stadgas i 65 §.

10 KAP.

Om åläggande av ersättningsskyldighet.

58 §.

Har egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten gått förlorad eller
blivit skadad och skall frågan om ersättning till kronan handläggas som militärt
mål, må ersättningsskyldighet åläggas av befattningshavare vid krigs -

Första lagutskottets utlåtande nr M.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

makten, såframt den förlust eller skada som skall ersättas sammanlagt ej
överstiger tvåhundra kronor.

Ersättningsskyldighet må åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar,
är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål eller eljest i egenskap
av krigsman är förpliktad att taga vård om den förlorade eller skadade
egendomen.

59 §.

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer den som i disciplinmål
äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.

Är den ersättningsskyldige ej underkastad sådan bestraffningsrätt, må
skyldigheten åläggas av befattningshavare som senast ägde bestraffningsrätt
över honom.

60 §.

Ersättningsskyldighet må ej åläggas, därest tillika är fråga om straffansvar
för den ersättningsskyldige och denna fråga handlägges av åklagare
eller domstol. Prövas ansvarsfrågan i disciplinmål, må ersättningsskyldighet
åläggas i samma mål.

Innan fråga om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall undersökning
av förlusten eller skadan ske enligt bestämmelser som Konungen
meddelar.

Militärt tvistemål som enligt vad ovan sägs handlägges av befattningshavare
vid krigsmakten benämnes ersättningsmål.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten må i samband med åläggande av
disciplinstraff för rymning eller olovligt undanhållande förplikta den straffskyldige
att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande
till tjänstgöring.

62 §. ■

I ersättningsmål skall, innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens
yttrande inhämtas angående frågan om sådan skyldighet föreligger samt
om ersättningens belopp.

63 §.

Om protokoll i ersättningsmål äger vad i 41 § stadgas motsvarande tilllämpning.
Beslut varigenom ersättningsskyldighet ålagts skall skriftligen
delgivas den ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla underrättelse om
vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

64 §.

Mot beslut i ersättningsmål må talan föras av den ersättningsskyldige. Å
sådan talan skall vad i 8 kap. är stadgat om klagan som endast avser annat
än arreststraff äga motsvarande tillämpning.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

65 §.

Beslut av befattningshavare vid krigsmakten varigenom ersättningsskyldighet
ålagts må icke verkställas innan beslutet vunnit laga kraft. I övrigt
skall om verkställighet av sådant beslut gälla vad som är föreskrivet beträffande
domstols dom i tvistemål.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 sand. J avd. Nr 41.

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

11 KAP.

Om åläggande av tillrättavisning.

66 §.

Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 14 § lagen om disciplinstraff för
krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål,
envar i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan
att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket
omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eller tjänsteklass,
så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning vid armén eller
marinen, chef för division eller däremot svarande avdelning vid flygvapnet
samt chef för örlogsdepå.

Såvitt angår underlydande manskap må tillrättavisning ock åläggas av
chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för skola som tillhör
visst förband inom krigsmakten, sekond å fartyg vars chef innehar
lägst regementsofficers grad och kasernbefälhavare vid flottan ävensom chef
för ekipagesektion å flottans varv. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga
tillämpning å hemvärnet.

67 §.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande
lämna denne tillfälle att förklara sig.

över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

68 §.

Vill någon begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning, skall han
skriftligen eller muntligen göra framställning därom hos närmast högre
befattningshavare som har bestraffningsrätt.

69 §.

Ålagd tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till fullo verkställts, åtal väckes eller disciplinstraff
ålägges för samma förseelse, skall verkställigheten upphöra. Detsamma
gäller, om den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om rättegången vid domstol i militära mål m. m.

12 KAP.

Om laga domstol och åklagare.

70 §.

Domstol för avdelning av krigsmakten är, där ej i 15 kap. annorlunda
stadgas, allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort. Konungen
må dock, där ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen så kräver,

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

beträffande viss avdelning förordna att annan allmän underrätt skall vara
domstol för avdelningen.

71 §•

Åtal i militärt brottmål upptages, om brottet förövats under tjänstgöring
vid krigsmakten, av domstolen för den avdelning, till vilken den misstänkte
hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde.

Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan avdelning än nu
sagts, må ock domstolen för denna avdelning upptaga åtalet, där rätten
med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner
det lämpligt.

Tjänstgjorde den misstänkte vid brottets förövande ej vid krigsmakten,
skall åtalet upptagas av underrätt som Konungen för olika fall föreskrivit
eller, om sådan föreskrift ej meddelats, av domstolen för den avdelning,
till vilken den misstänkte hör, eller av den i förhållande till gärningsorten
närmaste underrätt som är domstol för avdelning av krigsmakten.

72 §.

Har på grund av bestämmelserna i 71 § åtal upptagits vid domstol som
där sägs men finner rätten sedermera att målet ej är att anse såsom militärt
mål, må utan hinder därav åtalet dock prövas, om detta med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

73 §.

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas av rätten i den ort där brottet
förövades eller av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet,
om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra
omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

74 §.

Har krigsman mot annan krigsman förövat brott av beskaffenhet att åtal
därför ej skall handläggas som militärt mål, må åtalet ändock upptagas
av domstol som i 71 § sägs, om rätten med hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

75 §.

Bestämmelserna i 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken skola, utan hinder
av föreskrifterna i 9 § samma kapitel, äga tillämpning i fråga om domstols
behörighet att upptaga åtal i militärt brottmål. Ej må dock på grund av
vad sålunda stadgats åtal som skall upptagas omedelbart av högre rätt
upptagas av annan domstol.

76 §.

Med avseende å domstols behörighet i militärt tvistemål skola bestämmelserna
i 71—73 §§ äga motsvarande tillämpning. Rätten skall självmant
pröva sin behörighet.

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket skola bestämmelserna i 10
kap. 14 § rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning då samband som
där sägs råder mellan flera militära tvistemål eller mellan militärt tvistemål
och annat mål. Ej må dock på grund av vad sålunda stadgats tvist
upptagas vid domstol som enligt 17 § samma kapitel icke är behörig.

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

77 §.

Klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål upptages av domstolen
för den avdelning, vid vilken målet avgjorts.

Hovrätt skall omedelbart upptaga
mål om ansvar eller enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott av den som
bestrider regementschefs eller där^-med likställd eller högre befattning.
Har på grund av ämbetsbrott som nu
sagts straff, förverkandepåföljd eller
ersättningsskyldighet ålagts i disciplinmål
eller ersättningsmål, skall
ock klagan däröver upptagas omedelbart
av hovrätt.

Konungen äger föreskriva, att vad
i första stycket stadgas skall gälla
även annan befattningshavare vid
krigsmakten.

Målet upptages av hovrätt, under ''
om målet skolat upptagas av underr;

Hovrätt skall omedelbart upptaga
mål om ansvar eller enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott av den som
bestrider regementschefs eller därmed
likställd eller högre befattning,
eller av annan ämbets- eller tjänsteman,
mot vilken åtal för sådant brott
enligt lag eller författning skall väckas
i hovrätt. Har på grund av ämbetsbrott
som nu sagts straff, förverkandepåföljd
eller ersättningsskyldighet
ålagts i disciplinmål eller ersättningsmål,
skall ock klagan däröver
upptagas omedelbart av hovrätt.

diken hör domstol som varit behörig

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål är, där ej annat stadgas i 15 kap.,
allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av
uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. I fall som avses i
78 § är justitiekanslern åklagare.

13 KAP.

Om förundersökning och tvångsmedel m. m.

80 §.

Har anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall
handläggas som militärt mål skett hos åklagare eller polismyndighet, skall
den som mottagit anmälan, om ej annan målsägande än kronan finnes och
saken synes kunna utredas och avgöras i disciplinmål, i stället för att verkställa
förundersökning överlämna målet till den som i disciplinmål närmast
äger bestraffningsrätt över den misstänkte. Förundersökning skall dock
verkställas, om myndigheten på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga
skäl föreligga att målet handlägges vid domstol. Förundersökning
må ock äga rum, om civil myndighet har att verkställa utredning angående
annat brott som den misstänkte antages hava begått.

Inledes förundersökning, skall den som närmast äger bestraffningsrätt i
disciplinmål över den misstänkte genast underrättas därom.

81 §.

Finner åklagaren ytterligare utredning erforderlig i mål, som hänskjutits
till honom enligt bestämmelserna i denna lag, skall han verkställa sådan
efter vad i rättegångsbalken sägs.

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

82 §.

Åklagare och polismyndighet äga vid förundersökning i militärt brottmål
erhålla nödigt biträde av personal tillhörande krigsmakten.

83 §.

Finner åklagare, sedan militärt brottmål hänskjutits till honom eller eljest
av honom utretts, att den misstänkte förskyller ansvar men att straff
för brottet kan åläggas i disciplinmål, skall han, där ej särskilda skäl till
annat föranleda, underställa bestraffningsberättigad befattningshavare frågan
om denne vill avgöra saken. Finnes annan målsägande än kronan, skall
åklagaren dessförinnan tillfråga denne, om han ämnar föra talan om enskilt
anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges
vid domstol.

Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning, om rätten fastställt
beslag eller förordnande om förvarsarrest eller beslutat om häktning av den
misstänkte.

84 §.

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om eftergift
av åtal skall icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff
för brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om strafföreläggande äger tillämpning
allenast i det fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten
eller hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åklagare
på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Ej må straffföreläggande
avse disciplinstraff.

85 §.

År i mål som hänskjutits till åklagare eller vari utredningen eljest ankommer
på civil myndighet någon tagen i förvarsarrest, skall åklagaren,
om han icke beslutar att åtal ej skall äga rum, sist dagen efter den, då han
mottog underrättelse enligt 33 §, till rättens prövning hänskjuta frågan om
arresten skall bestå.

Beslutar åklagaren att ej väcka åtal, skall han inom samma tid därom
underrätta den som förordnat om arresteringen; och åligger det denne att
tillse att den arresterade omedelbart frigives.

86 §.

Om rättens prövning av fråga som sägs i 85 § första stycket gäller i tilllämpliga
delar vad i 24 kap. 13—16 §§ rättegångsbalken är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den arresterade
vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket lagen
om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning.

14 KAP.

Särskilda bestämmelser om rättegången.

87 §.

I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på
begäran erhålla offentlig försvarare tillkomma, förutom anhållen och häktad,
jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt

Första lagutskottets utlåtande nr åt.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan
följa straffarbete.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådant mål har rätt att erhålla
nödig ledighet från tjänstgöring vid krigsmakten för att samråda med sin
försvarare och i övrigt förbereda sin talan.

88 §.

Utsättande av förhandling i militärt mål bör ske efter samråd med vederbörande
chef.

Där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande eller eljest finnes
vara av vikt att målet skyndsamt avgöres, skall om så erfordras särskilt
sammanträde utsättas att hållas så snart det lämpligen kan ske.

89 §.

Ej må någon såsom domare deltaga i handläggningen av militärt mål,
om han förut i egenskap av auditör tagit befattning med saken.

90 §.

Skall någon som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten hämtas till rätten,
åligger det vederbörande chef att på framställning av rätten låta verkställa
åtgärden.

91 §.

Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där
domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen
eller beslutet ej vunnit laga kraft.

92 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall förhandling hållas
inom stängda dörrar, förutom då sådant eljest i lag är stadgat, jämväl då
offentligheten kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig
för krigsmaktens säkerhet.

93 §.

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt företaga militärt brottmål till avgörande
utan huvudförhandling, förutom i de fall som avses i 51 kap. 21 §
första och tredje styckena rättegångsbalken, jämväl när den tilltalade av
underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller disciplinstraff
eller till fängelse, ej överstigande sex månader, eller fällts till vite och anledning
ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd
än nu sagts; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske,
med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas
utan huvudförhandling.

94 §.

Har efter klagan i vanlig ordning eller besvär över domvilla beslut i disciplinmål
eller ersättningsmål undanröjts och skall i följd därav ny handläggning
äga rum, skall, oaktat beslutet meddelats av befattningshavare
vid krigsmakten, den nya handläggningen äga rum vid underrätt eller, i fall
som avses i 78 §, vid hovrätt.

Beviljas resning i mål som sägs i första stycket och ändrar ej högsta dom -

Första lagutskottets utlåtande nr ål.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

stolen omedelbart beslutet, skall högsta domstolen förordna att målet skall
upptagas av den rätt där talan mot beslutet skolat fullföljas. Vid målets
fortsatta behandling skall så anses som om beslutet överklagats i vanlig
ordning.

15 KAP.

Om krigsrätt.

95 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall i den utsträckning
Konungen bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt vara domstol
för avdelning av krigsmakten.

Har beredskapsövning anbefallts må, ändå att beredskapstillstånd ej inträtt,
Konungen förordna att krigsrätt skall vara domstol för avdelning där
sådan tjänstgöring fullgöres.

Konungen äger förordna om inrättande av krigsrätt och om dess benämning
samt föreskriva under vilken hovrätt krigsrätten skall höra. Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer äger ock föreskriva för vilken
eller vilka avdelningar krigsrätten skall vara domstol.

96 §.

Krigsrätt består av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande samt
nämnd. I nämnden skola sitta tre, därav två civila och en militär. Den militäre
krigsrättsnämndemannen skall hava lägst regementsofficers grad.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren ensam i de fall, då rådhusrätt
vid handläggning av militärt mål är domför med en lagfaren domare.

97 §.

Angående omröstning i krigsrätt skall gälla vad som är stadgat för häradsrätt.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice krigsdomare att vid
förhinder för krigsdomaren träda i hans ställe. Konungen meddelar ock närmare
bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie
för krigsdomare Krigsrättsnämndemännen

utses av Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer. Krigsrättsnämndeman må endast den vara som är valbar till
nämndeman vid allmän domstol. Är officer eller underofficer svarande i militärt
mål, må ej såsom militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra någon som
tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband.

Är nämndeman hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sammanträde,
må rättens ordförande kalla annan behörig person att tjänstgöra
i hans ställe.

99 §.

Krigsrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet kräves. Tid och ställe
för sammanträde bestämmes av krigsdomaren efter samråd med vederbörande
chef.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

100 §.

Vad i 72 § är stadgat skall icke äga tillämpning å krigsrätt.

Ej heller må krigsrätt eljest upptaga mål, som icke är militärt mål, där
ej fråga är om fall, som avses i 74 § denna lag eller 19 kap. 5 § rättegångsbalken,
eller enligt lag målet ej må upptagas av annan domstol än krigsrätten.

101 §.

Mål som skall upptagas av krigsrätt må ej på grund av 10 kap. 14 § eller
19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken upptagas av allmän domstol, såframt ej
rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

102 §.

Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. År i lag för visst fall föreskrivet
att statsåklagare har att pröva huruvida allmänt åtal skall ske, skall
denna prövning i stället ankomma på krigsfiskalen.

Krigsfiskal förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.
Närmare bestämmelser om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av
Konungen.

I mål som upptagits av krigsrätt äger krigsfiskal föra talan även i hovrätten.

103 §.

Till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts behandling må, om
advokat icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

104 §.

Har krigsrätt meddelat dom i enskild parts frånvaro, skall domen delgivas
parten genom rättens försorg. Särskild underrättelse till parten om tiden
och sättet för domens meddelande erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äger motsvarande tillämpning å
slutligt beslut.

105 §.

Talan mot krigsrätts dom eller beslut skall fullföljas hos den hovrätt,
under vilken krigsrätten hör.

I fall som avses i 104 § räknas tiden för fullföljd av talan från den dag,
då klaganden erhöll del av domen eller beslutet.

Anmälan av vad skall göras hos krigsrätten. Fullföljdsinlaga avlämnas
till krigsrätten eller till befattningshavare vid krigsmakten som närmast
äger bestraffningsrätt över klaganden. Krigsman som lyder under kompanichef
eller motsvarande chef må ock avlämna inlagan till denne. Fullfölj dsinlaga
som sålunda avlämnas till befattningshavare vid krigsmakten skall
anses hava därigenom inkommit till rätten.

106 §.

Konungen äger för tid då krigsrätt är inrättad föreskriva skyldighet för
hovrätt under vilken krigsrätten hör att sammanträda utom förläggningsorten
för huvudförhandling i militära mål.

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

2) Lag

om införande av militära rättegångslagen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Militära rättegångslagen skall jämte vad här nedan stadgas lända till
efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2 §•

Genom militära rättegångslagen upphävas

lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången
därstädes *

184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§
strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324);

2 och 3 §§ lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för
krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna
bestämmelser angående flygvapnet;

lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare
att ålägga ersättningsskyldighet;

lagen den 10 juli 1947 (nr 635) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken
å rättegången vid krigsdomstol;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglementen, instruktioner
eller andra särskilda föreskrifter stridande mot militära rättegångslagen.

3 §•

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts
genom bestämmelse i militära rättegångslagen, skall den bestämmelsen i
stället tillämpas.

4 §•

I fråga om mål, som före militära rättegångslagens ikraftträdande varit
föremål för handläggning vid domstol eller hos befälhavare vid krigsmakten,
vilken ägt avgöra målet eller föranstalta om krigsrätts sammankallande
för dess behandling, så ock beträffande ärende om nåd i sådant mål skall
äldre lag tillämpas. Följande avvikelser skola dock gälla:

1. Från och med den dag Konungen bestämmer skall Svea hovrätt vara
krigsöverdomstol i krigshovrättens ställe. Därvid skola de uppgifter, som
författningsenligt åvila krigshovrättsrådet, enligt presidentens bestämmande
fullgöras av ledamot i hovrätten eller tjänsteman vid denna samt de, som
ankomma på överkrigsfiskalen, av advokatfiskalen vid hovrätten.

2. Har ansökan om resning eller om återställande av försutten tid eller
besvär över domvilla inkommit efter militära rättegångslagens ikraftträdande,
skall nya rättegångsbalken tillämpas beträffande ansökningen eller
besvären, ehuru målet behandlats enligt äldre lag.

3. Mål som efter vilandeförklaring eller på grund av återförvisning eller
av annan sådan anledning skolat efter den 30 juni 1949 återupptagas av
bestraffningsberättigad befälhavare eller av domstol som först handlagt
målet skall i stället upptagas av domstol, som enligt ny lag är behörig, och
jämväl i övrigt behandlas enligt ny lag.

4 Bihang titt riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 41.

Första lagutskottets utlåtande nr Al.

4. I fråga om sättet för befordran till verkställighet av krigsdomstols utslag
och befälhavares beslut skall gälla vad i sådant hänseende stadgats
beträffande dom eller beslut i militärt mål som avses i militära rättegångslagen.

5 §•

Mål angående åtal mot krigsman jämlikt § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen
skall anses såsom militärt mål.

B) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i 24 kap. 22 § rättegångsbalken
— måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 24 kap. 22 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 24 kap. 22 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

24 KAP.

22 §.

Den som är häktad skall utan
dröjsmål föras till allmänt häkte.
Finnes det vara av synnerlig vikt,
att den häktade för utredning angående
det brott, som föranlett häktningen,
eller annat brott, för vilket
han misstänkes, förvaras å annan
plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren rätten
förordna, att med överförandet
skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren
äge ock besluta, att den häktade, sedan
han överförts till allmänt häkte,
skall för förhör eller annan åtgärd
inställas å plats utom häktet.

22 §.

Den som är häktad skall utan
dröjsmål föras till allmänt häkte.
Häktad krigsman må dock i stället
föras till militärhäkte.

Finnes det vara av synnerlig vikt,
att den häktade för utredning angående
det brott, som föranlett häktningen,
eller annat brott, för vilket
han misstänkes, förvaras å annan
plats än i första stycket sägs, må
på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren rätten förordna,
att med överförandet skall tills
vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren äge ock besluta,
att den häktade, sedan han
överförts till häkte, skall för förhör
eller annan åtgärd inställas å plats
utom häktet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
19A9.

Stockholm den 9 juni 1948.

På första lagutskottets vägnar:
AXEL LINDQVIST.

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Branting, Ahlkvist, Kriigel,
Ekströmer, Löthner, Göransson och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Rylander, Gezelius, Hedlund
i Östersund, Olsson i Mellerud*, Lindberg, fru Gustafson och herr Gustafsson
i Lekåsa.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Branting, som anfört:

I 92 § regleras för de militära målen frågan om rättegångens offentlighet
under beredskapstillstånd eller krig.

Enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken gäller såsom allmän regel bland annat:

»Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas att---till följd av offentligheten något kan uppen baras,

som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande
makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas inom stängda
dörrar. —--»

I 92 § av den nu föreliggande militära rättegångslagen stadgas att under
beredskapstillstånd eller krig förhandling kan hållas inom stängda dörrar
i två fall, nämligen dels »då sådant eljest i lag är stadgat», dels »då offentligheten
kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för krigsmaktens
säkerhet».

Jag förmenar att detta stadgande antingen är överflödigt eller har en mycket
oklar innebörd. Att rättegång bör hållas inför stängda dörrar, när något
kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt
för främmande makt, framgår av det förefintliga stadgandet i rättegångsbalken.
Avser den nu föreslagna paragrafen att säga någonting därutöver?
Mig synes det självklart att om offentligheten i ett militärt mål kan antagas
vara till skada för krigsföretag eller menlig för krigsmaktens säkerhet, måste
man också anse att sådant fall föreligger, som avses i 5 kap. 1 § rättegångsbalken.
Något vars uppenbarande under krig kan skada krigsföretag eller
under krig eller beredskapstillstånd kan vara menligt för krigsmaktens säkerhet,
hör givetvis också hållas hemligt för främmande makt med hänsyn
till rikets säkerhet.

Skulle den föreslagna 92 § avse att gå längre i frågan om offentlighetsprincipens
inskränkande än gällande lag, synes böra närmare klargöras vad
paragrafen avser alt stadga. Offentlighetsprincipen vid våra domstolar är
så betydelsefull att varje inskränkning därav, utöver stadgandena i gällande
lag, måste till sin innebörd noga granskas. Vad beträffar rättegångar an -

Första lagutskottets utlåtande nr 41.

gående militära mål under krig eller beredskapstillstånd torde det ligga i
sakens natur, att domstolarna skola noga uppmärksamma, att intet må
kunna genom rättegången komma till främmande makts kännedom som
bör hemlighållas med hänsyn till rikets säkerhet. I detta fall blir alltså kravet
på försiktighet starkare än någonsin. Å andra sidan måste observeras,
att militära mål under krigstid kunna bliva ytterst betydelsefulla ur andra
synpunkter; sålunda kan ju i dylika fall tänkas att den anklagade dömes till
döden. I sådana fall måste offentlighetskravet skärpas. Alltså kan det för
domstolen bliva frågan om en avvägning mellan olika intressen. Det till sist
avgörande kan icke gärna bliva annat än hänsynen till rikets säkerhet. Men
vilka fall kunna antagas förekomma, där rättegångens offentlighet blir till
skada för krigsföretag eller till men för krigsmaktens säkerhet, utan att
man samtidigt kan göra gällande, att sådant fall föreligger, som förutses i
5 kap. 1 § rättegångsbalken? Detta har icke på något sätt klargjorts och synes
icke heller kunna klargöras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes mig den föreslagna paragrafen
antingen vara onödig eller öppna okända möjligheter för inskränkningar
i principen om rättegångars offentlighet. Jag får därför yrka, att paragrafen
måtte utgå ur lagförslaget.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481952