Första lagutskottets utlåtande nr 9 (Utlåtande 1944:L1u9 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 2 mars 1944 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
367) om fri rättegång, m. m.

->■ -»i.

Genom en den 31 december 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 12, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång;
och

2) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den

mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Gällande rätt lii. m.

Bestämmelser örn fri rättegång infördes i svensk rätt genom lagen den 19
juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Enligt denna lag kan fri rättegång vid
allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första domstol
i jorddelningsmål och i vattenmål beviljas den som icke äger tillgång till
gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras utgivande
skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av
honom åliggande underhållsskyldighet (1 §). Förmånen av fri rättegång kan
beviljas såväl i tvistemål som i brottmål. I båda fallen gäller dock den begränsningen
att fri rättegång ej må beviljas, där det måste anses vara av
synnerligen ringa betydelse för parten att hans talan vinner prövning. För
brottmålens del är vidare stadgat att, därest brottet hör under allmänt åtal
eller efter angivelse må åtalas av allmän åklagare, fri rättegång ej må beviljas
målsägande i annat fall än då åklagaren anhängiggjort talan i målet
(1 § 3st.).

Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de med rättegången
förenade kostnaderna, såsom stämpelavgift, expeditionslösen och
kostnad för stämnings delgivning eller för inkallelse av och ersättning till
de av parten åberopade vittnen, vilkas hörande rätten prövar erforderligt för
målets utredning. 1 den fria rättegången ingår även förmånen alt på det allmännas
bekostnad erhålla biträde i fall då parten icke själv eller genom nå Bihang

lill riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr 9. 1

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

gon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, kan tillvarataga
sina intressen (2 § 2 st. och 5 § 1 st.). — För mål i hovrätt och högsta domstolen
gälla i så måtto särregler som biträde ej särskilt förordnas. Den som
parten utan förordnande anlitat för rättegången kan emellertid erhålla ersättning
av allmänna medel, om domstolen i allo eller huvudsakliga delar bifaller
partens ändringssökande (10 § 2 st.).

Har tilltalad, som i hovrätt åtnjuter fri rättegång, personligen inställt sig
vid muntligt förhör inför hovrätten, kan han erhålla gottgörelse av allmänna
medel för inställelsen. Gottgörelsen må avse traktamentsersättning med högst
5 kronor för dag och resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!.
Ersättningen utgår ej annat än då den tilltalades hemvist är beläget
på minst fem mils avstånd från hovrättens sammanträdesort. Saknar han
medel att bekosta sin inställelse, kan han erhålla förskott av allmänna medel
å resekostnaden (10 § 3 st.).

Part, som gått förlustig förmånen av fri rättegång, skall förpliktas ersätta
statsverket kostnad som skolat gäldas av allmänna medel. Har parten själv
icke förklarats ersättningsskyldig, skall betalningsplikt åläggas tappande motpart,
såvida denne enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnader
(8 §). Hava parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut förbättrats
i så hög grad, att han kan återgälda av allmänna medel gul dna rättegångskostnader,
kan parten på talan inom viss kortare tid av kronans ombudsman
i orten förpliktas återgälda statsverket dess kostnader, dock ej om
dylik ersättningsskyldighet ålagts motparten (13 §).

Beträffande lagens tillämpning lämnas på s. 9—12 i propositionen en
statistisk översikt. Av denna framgår, att antalet mål, vari fri rättegång förekommit
undan för undan stigit. Statsverkets utgifter för den fria rättegången
ha samtidigt ökats, vilket visas av denna uppställning:

I riksstaten Nettobelastningen

uppfört anslag: under budgetåret:

1926/27............................... 260,000 445,000

1927/28............................... 260,000 516,000

1928 29 ............................... 300,000 565,000

1929/30 ............................... 300,000 522,000

1930/31............................... 300,000 425,000

1931/32............................... 400,000 425,000

1932/33 ............................... 400,000 498,000

1933/34 ............................... 400,000 454,000

1934/35 ............................... 450,000 495,000

1935/36............................... 450,000 487,000

1936/37............................... 475,000 500,000

1937/38 ............................... 475,000 551,000

1938/39 ............................... 475,000 600,000

1939/40 ............................... 500,000 502,000

1940/41............................... 525,000 411,000

1941/42 ............................... 500,000 456.000

1942/43 ............................... 500,000 417,000

1943/44............................... 500,000

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

11129 års lagändringar oell därelter väckta reformförslag:.

Kostnaderna för den fria rättegången ha vid åtskilliga tillfällen varit föremål
för uppmärksamhet.

Redan år 1927 igångsattes sålunda inom justitiedepartementet en utredning
för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av
fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas.

På grundval av denna utredning utarbetades ett förslag till lag om ändring
i vissa delar av lagen örn fri rättegång, vilket i huvudsak godkändes av
1929 års riksdag.

De viktigaste bland de år 1929 tillkomna bestämmelserna voro följande.
I 1 § andra stycket i lagen insköts stadgandet att fri rättegång ej må beviljas
part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för
honom att hans talan vinner prövning. I 5 § tillkom föreskriften att med
beslut angående biträdesförordnande för talans utförande regelmässigt skall
anstå till dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid
funnit, att behov av biträde föreligger. I samma lagrum insköts vidare
det stadgande, enligt vilket före förordnande av biträde skall bedömas, huruvida
parten möjligen kan få sina intressen behörigen tillvaratagna genom
någon som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd. Härmed
har avsetts sådana fall då t. ex. i ett mål om barnuppfostringsbidrag kärandetalan
kan utföras av barnavårdsmannen eller i ett brottmål målsäganden
kan få sina intressen behörigen tillgodosedda genom åklagarens försorg. I
5 § infördes slutligen — till förebyggande av att biträdesförordnande utverkas
för avlägset boende advokat oaktat lämpligt rättegångsbiträde står till
buds på orten — bestämmelsen att till biträde företrädesvis bör anlitas den
som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är avlägset
boende. Till 14 § fogades föreskrift att vid bestämmande av biträdets ersättning
hänsyn skall tagas till hans inställelse vid rätten å samma rättegångsdag
i annat mål och att, örn talan utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts
samt biträdet brustit i nödig aktsamhet, ersättningen efter omständigheterna
må nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet förklaras
ej äga rätt till ersättning.

Etter de år 1929 företagna lagändringarna voro statsverkets kostnader för
den fria rättegången under flera år avsevärt lägre. Sedan nettobelaslningen
på anslaget ånyo stigit, lia åter krav rests på förmånens begränsning.

I sin berättelse till 1940 års riksdag gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden
angående det allmännas kostnader för den fria rättegången m. m.
Den alltmer ökade omfattning, i vilken fri rättegång beviljades, syntes revisorerna
i första band bero på gällande lagstiftning, vilken med sin tämligen
allmänt hållna avfattning icke upptoge några egentliga korrektiv mot
missbruk. Enligt revisorernas mening borde i lag införas bestämmelser, som
medgåve en strängare gallring av ansökningar örn fri rättegång. Innan denna
förmån beviljades, borde en närmare prövning äga rum. övervägas borde
vidare, örn icke rätten att erhålla en sådan förmån borde inskränkas i vissa

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

mål, såsom för svarande i rattfyllerimål och i mål om langning och lönnbränning.
Revisorerna hade vidare ej kunnat undgå att finna att biträde
enligt lagen om fri rättegång av domstolarna förordnades även i mål av mycket
enkel beskaffenhet. Vidare hade iakttagits, att i mål rörande underhållsbidrag
till barn utom äktenskap biträde förordnats åt kärande med fri rättegång,
även där barnavårdsman icke kunde anses ha saknat kompetens att
själv uppträda i rättegången. Revisorerna hade ytterligare kommit till den
uppfattningen att de utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del
fall varit väl höga. Enligt revisorernas mening borde vidare övervägas, huruvida
icke uppdrag att vara biträde i fri rättegång i större utsträckning borde
mot ersättning enligt lägre taxa kunna anförtros personal vid de statsunderstödda
rättshjälpsanstalterna.

Å andra sidan ha under de senare åren till Kungl. Majit inkommit vissa
framställningar rörande partiella utvidgningar av frirätlegångsförmånerna.

Sålunda har riksdagen i skrivelse den 24 april 1937 på förslag av första
lagutskottet (uti. nr 33) anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
om sådan ändring av gällande lag om fri rättegång, att medellös
part må, utöver vad för närvarande gäller, av allmänna medel kunna erhålla
hjälp till sin inställelse inför domstol.

Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande bl. a.:

För framtvingande av svarandens inställelse i mål om ansvar äger domstolen
tillgripa, förutom de även i tvistemål användbara tvångsmedlen vite och
böter, jämväl hämtningsinstitutet. När en persons underlåtenhet att inställa
sig icke har någon annan grund än ekonomisk oförmåga, måste det emellertid
te sig stötande att inställa honom inför domstolen genom kronobetjäningens
försorg. Av naturliga skäl draga sig domstolarna också i det längsta för
en sådan åtgärd. Med nu gällande ordning kan likväl hämtningsinstitutets
användande i dylika fall emellanåt icke undvikas. Erinras må här om stadgandet
i 15 kap. 1 § rättegångsbalken att i brottmål, där efter lag straffarbete
kan följa å brottet, den som är anklagad själv skall svara. Även i
andra fall, t. ex. då fråga är om tillämpande av villkorlig straffdom och över
huvud om frihetsstraff eller högre bötesstraff ifrågakommer, kan domstolen
anse det nödigt att höra den tilltalade personligen. Och denne kan själv ha
befogade anspråk på att få muntligen inför rätten framlägga sin sak. Möjlighet
för den tilltalade att av allmänna medel erhålla hjälp till sin personliga
inställelse föreligger emellertid endast i ett fall, nämligen enligt 10 § tredje
stycket i lagen om fri rättegång vid muntligt förhör i hovrätt. Av det anförda
framgår emellertid att ett ej mindre starkt behov av dylik ekonomisk hjälp
understundom måste anses föreligga när det gäller en fattig persons inställelse
inför en från hans hemort avlägset belägen underrätt.

Utskottet uttalade såsom sin mening, att då fråga vore om ringare brottmål
en tilltalad icke borde tillerkännas rätt till kostnadsfri inställelse annat
än i sällsynta undantagsfall, samt anförde vidare:

Å andra sidan anser utskottet att rätten till fri inställelse icke bör begränsas
till att avse allenast tilltalad i brottmål; ett stort behov av en sådan rätt kan
nämligen understundom föreligga även då fråga är om målsägande i brottmål
eller om part i tvistemål (t. ex. i mål angående fastställande av faderskap

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

till barn utom äktenskap). Den nödiga garantien mot missbruk skulle kunna
erhållas genom en bestämmelse att rätt för medellös part till fri inställelse
endast medgåves då domstol eller dess ordförande, efter verkställd prövning,
funne det föreligga ett verkligt behov av att parten personligen bomme tillstädes
inför rätten.

När utskottet sålunda förordar en reform av lagen om fri rättegång i enlighet
med de av utskottet antydda riktlinjerna, förbiser utskottet icke att därigenom
bomme att ställas i viss mån ökade anspråk på statsverket i ekonomiskt
avseende. Utskottet har även beaktat att riksdagen vid upprepade tillfällen
understrukit vikten av att största möjliga sparsamhet iakttages vid handhavande
av statens medel för bestridande av kostnader enligt lagen om fri
rättegång. Emellertid håller utskottet före att den kostnadsökning, som skulle
föranledas av den av utskottet förordade reformen och vilken för övrigt säkerligen
i tämligen stor omfattning skulle kompenseras såväl genom en
minskning av de stundom mycket dryga utgifterna för vederbörandes hämtning
till rätten som ock genom minskade utgifter för rättegångsbiträde^ icke
lärer bliva av sådan storleksgrad att den bör hindra genomförandet av ett så
angeläget önskemål som det förevarande.

Vidare har riksdagens justitieombudsman i skrivelse till Kungl. Maj:t den
31 december 1937 upptagit frågan om rätt för svarandepart, som åtnjutit fri
rättegång, att kostnadsfritt erhålla protokoll i målet, även örn begäran därom
framställes först efter det utslag meddelats.

Slutligen har riksdagen i skrivelse den 1 mars 1939 på förslag av första
lagutskottet (uti. nr 7) anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
om ändrade bestämmelser med syfte alt i vidgad utsträckning bereda
möjlighet lill ersättning åt biträde i fri rättegång i överrätt.

För närvarande kan som förut nämnts sådan ersättning medgivas blott
för det fall, att överrätten i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande
av part som åtnjuter fri rättegång.

I de motioner (I: 21 och II: 49), som gåvo anledning till riksdagens skrivelse,
anfördes bland annat:

Erfarenheterna under de år ifrågavarande lagstiftning varit i tillämpning
lia visat, att det med nuvarande regler ofta nog kan vara synnerligen svårt
för en medellös part att få kvalificerad advokathjälp vid utförande av talan
i högre instans. Då en part vunnit i underrätt men hans motpart överklagar
underrättens dom, är det ofta av stor vikt att den vinnande parten bevakar
sin talan i överrätten och där bemöter de nya påståenden och den nya bevisning,
som motparten där kan förebringa. Som den medellöse partens advokat
i sådant fall icke kan påräkna gottgörelse vare sig av sin huvudman
eller av allmänna medel, utan endast i hästa fall har utsikt att utfå ersättning
av motparten, är det naturligt att en advokat icke är villig att nedlägga arbete
och kostnader på^ målet. I de fall, då den medellöse parten förlorat i underrätten,
blir vid fråga örn fullföljd det praktiska resultatet, att parten antingen
mäste försöka anskaffa medel lill advokatarvode eller atl hans advokat utan
säkerhet för ersättning får utföra arbete och vidkännas kostnader eller ock
— vilket kanske är det vanligaste — att parten får avstå från att fullfölja
talan.

En lösning av spörsmålet kan sökas på olika vägar. Enklast torde vara alt
tillerkänna överrätt fri prövningsrätt, huruvida ersättning av allmänna ine -

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

del bör tillerkännas rättegångsbiträde i fri rättegång; möjligen böra därvid
några restriktiva bestämmelser införas, såsom att ersättning skall utgå endast
om medellös part haft grundad anledning att fullfölja talan eller anlita biträde
för svaromåls avgivande. Även andra förbehåll kunna tänkas.

Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, att osäkerheten ifråga örn
möjligheterna att erhålla ersättning till biträde i överrätt i många fall torde
leda antingen till att parten nödgades avstå från att utföra sin talan i överrätten
eller också till att den advokat, som av hänsyn till parten åtagit sig
att sköta hans sak i överrätten, åsamkades direkta utgifter. Efter att vidare
bland annat ha erinrat om det ökade behov av biträde i hovrätt, som den
utsträckta användningen av muntliga förhör orsakade, förklarade sig utskottet
anse, att en utvidgning av den fria rättegången i den av motionärerna
åsyftade riktningen borde övervägas. Vid utformningen av bestämmelser för
sådant ändamål borde garantier skapas för att ej biträde anlitades i fall, då
något behov av biträdeshjälp ej kunde anses föreligga.

Jiu föreliggande utredning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet
den 11 december 1941 sakkunniga för att verkställa en översyn
av lagstiftningen örn fri rättegång. De sakkunniga ha sedermera avgivit
ett den 21 november 1942 dagtecknat betänkande med förslag rörande fri
rättegång (SOU 1942: 50).

I detta betänkande ha de anmärkningar och önskemål, som på senare tid
framställts med avseende å den fria rättegången, upptagits till granskning.

De sakkunniga lia till en början berört frågan i vad mån lagen om fri rättegång
erhållit en alltför vidsträckt tillämpning. De lia därvid velat för sin del
bestämt hävda, att den fria rättegången i stort sett icke erhållit en annan
eller vidsträcktare användning än som överensstämmer med dess av lagstiftaren
fixerade ändamål. Flera omständigheter kunde anföras, vilka komme
utgiftsökningen att framstå såsom förklarlig och försvarlig.

De sakkunniga anföra i detta hänseende bl. a. följande.

Statsmakterna ha med den fria rättegången avsett att sörja för att
principen örn allas likhet inför lagen icke lider inskränkning till följd
av de mindre bemedlades oförmåga att bestrida de i en process uppkommande
utgifterna. Likställighet i fråga om rättsskydd mellan den
välställde, å ena, den mindre bemedlade eller obemedlade, å andra sidan,
kan icke uppnås utan att den senare helt eller tid viss del° befrias
från rättegångsavgifter och dylika kostnader samt erhåller bistånd för
andra med rättegången förenade utgifter, särskilt arvodet till rättegångsbiträde.
Det stöd, som det allmänna medelst den fria rättegången lämnar, är i
princip en art av socialhjälp bland många hithörande understödsformer. Med
hänsyn till den sociala utvecklingen i vår tid ter sig den processuella rättshjälpen
som någonting ofrånkomligt. Tänker man på de medellösa ogifta mödrarnas
rättegångar mot nekande eller försumliga barnafäder — en i sammanhanget
synnerligen vanlig kategori — framstår institutets behövlighet och sociala
syfte med särskild tydlighet. I så måtto skiljer sig emellertid den fria rättegången
rent praktiskt från andra slag av social omvårdnad, som det vid
bedömandet, huruvida förmånen skall få åtnjutas, är svårare än eljest att pa

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

förhand avgöra, om vederbörandes talan verkligen är förtjänt av det allmännas
stöd. I princip borde naturligtvis bistånd lämnas blott de sökande, vilkas
sak är rättmätig, men tillförlitligt besked om del befogade i en talan kan tydligen
i allmänhet erhållas först vid rättegångens slut — genom domstolens avgörande.
Örn man ej vill från förmånen utesluta åtskilliga vid första anblicken
oklara men kanske i grunden högst befogade anspråk, kan det icke undvikas,
att fri rättegång emellanåt kommer att beviljas rättssökande, vilkas talan
man, i belysning av målets utgång, helst velat se undandragen det allmännas
stöd. Det har förefallit de sakkunniga som om man vid kritiken av den
fria rättegången ej sällan förbisett, att i och för sig tänkbara inskränkningar
lätt kunna allvarligt motverka institutets syfte — att bereda de mindre bemedlade
samma möjligheter att få sin talan prövad av domstol som stå bättre lottade
medborgare till buds.

De sakkunniga lia övervägt lämpligheten av och formerna för ett närmare
samarbete mellan domstolarna och de offentliga
rätts hjälpsanstalterna i ärenden rörande fri rättegång. Härutinnan
erinras bl. a., att anstaltsorganisationen visserligen hittills blivit endast
ofullständigt utbyggd men att enligt ett den 20 mars 1940 avgivet betänkande
med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter (SOU 1940:11) sådan
anstalt som regel skulle inrättas för varje landstingsområde och för varje
stad som icke deltager i landsting. De sakkunniga utgå från att antalet rättshjälpsanstalter
kommer att öka i avsevärd omfattning och att man i det stora
hela kan räkna med samma anstaltstyp som hittills. De ha under sådana
förhållanden ansett lämpligt att i stora drag klargöra, huru enligt deras uppfattning
rättshjälpsanstaltema och den fria rättegången efter anstaitssystemets
utbyggnad böra samordnas. Därefter angivas de praktiska åtgärder som anses
redan nu böra genomföras till främjande av en sådan samordning.

Beträffande frågan om för pr övning lia de sakkunniga icke velat tillstyrka,
att vid behandling av ansökningar om fri rättegång en förberedande
prövning skulle ske av de skäl sökanden kunde åberopa till stöd för sin talan.
De sakkunniga framhålla, att en förprövning av sökandens talan i princip
framstode som naturlig och önskvärd. Mot en sådan prövning hade emellertid
åberopats, att den med hänsyn till processmaterialets knapphet måste bliva
av summarisk beskaffenhet och till följd därav mindre tillförlitlig. Den
obemedlade parten kunde under processens gång åstadkomma en utredning
som måhända gåve stöd åt en talan vilken vid en förprövning kunnat framstå
som obefogad. Införandet av förprövning av den innebörd som här avsåges
kunde komma att rubba förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet
och lätt giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke
för den medellöse som sökte utfå sin rätt.

Betänkligheter mot den ifrågasatta vidgade förprövningen skulle enligt vad
de sakkunniga framhålla uppenbarligen minskas, örn denna kunde förläggas
till en annan instans än domstolen eller dess ordförande, t. ex. rättshjälpsanstalt.
Anstaltsorganisationen vore emellertid alltjämt så ofullständigt utbyggd
att det icke läte sig göra att generellt stadga förprövning genom rättshjälpsanstalt.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

I nuvarande läge ha de sakkunniga fördenskull ansett icke kunna ifrågakomma
att för beviljande av fri rättegång kräva förprövning av annan natur
än den som avser villkoret att fri rättegång skall vägras om det måste anses
vara av synnerligen ringa betydelse för parten att hans talan vinner prövning.
För att skänka något vidare tillämplighet åt detta villkor föreslå de
sakkunniga, att fri rättegång skall vägras, när saken »kan antagas vara av
ringa betydelse». Beträffande innebörden härav anföra de sakkunniga:

Såsom exempel på fall, då fri rättegång på grund av talans ringa betydelse
icke bör medgivas, nämndes i 1929 års proposition, att sökanden ville föra
process örn krav mot någon som saknade utmätningsbara tillgångar. Ett annat
åberopat exempel avsåg den situation, att den tilltänkta rättegången
väsentligen framstod som ett utslag av trakasseringslusta. Första lagutskottet
vid 1929 års riksdag framhöll i sitt utlåtande över propositionen, att
man genom ifrågavarande stadgande bereddes möjlighet att förhindra ett processande
på statens bekostnad, som skulle kunna betecknas som meningslöst
eller nära nog anstötligt. Att processföremålets värde vore ringa skulle, framhöll
utskottet, naturligen icke utesluta, att fri rättegång kunde beviljas en
part. Endast om värdet vore så obetydligt, att det måste anses vara av synnerligen
ringa betydelse för honom, att hans talan vunne prövning, kunde enligt
utskottets mening fri rättegång vägras. Ett under senare år förekommet fall,
som blivit olika bedömt i underrätt och hovrätt, avsåg talan örn utbekommande
av ett par stolar, värda 25 kronor. I detta fall vägrade underrätten men beviljade
hovrätten fri rättegång. Med den av de sakkunniga föreslagna regeln
bör fri rättegång kunna vägras för en sådan talan. I ersättningstvister, där det
fordrade beloppet ej överstiger 25—30 kronor, torde likaledes sökandens intresse
att få sin sak prövad i allmänhet kunna anses ringa. Det förtjänar i detta
sammanhang nämnas, att Stockholms stads rättshjälpsanstalt — enligt vad
de sakkunniga inhämtat — redan nu i regel vägrar sitt bistånd för stämning
vid anspråk på belopp, understigande 30 kronor. Talan i anledning av
sådan ärekränkning, som ej synes kunna bedömas enligt svårare lagrum än
16 kap. 11 § strafflagen, torde också i många fall på grund av villkoret
»ringa betydelse» kunna uteslutas från fri rättegång. Så torde likaledes ej
sällan vara förhållandet med målsägandetalan i anledning av misshandel,
varå ingen skada följt.

De sakkunniga erinra, att enligt det förslag till lag örn fri rättegång som
framlades genom proposition (nr 118) till 1919 års riksdag ersättning till av
parten åberopade vittnen skulle utgå, såvida deras hörande ej utan skäl
påkallats. Enligt det av riksdagen antagna förslaget skall ersättning utgå till
sådana vittnen vilkas hörande rätten prövar för målets utredning erforderligt.
Den utformning, stadgandet sålunda slutligen erhöll, avsåg att förebygga,
att part med fri rättegång onödigtvis ådroge statsverket kostnader för vittnens
instämmande och inställelse. I praxis hade emellertid de avsedda garantierna
icke blivit verksamma. Att upprätthålla ett krav på inhämtande på förhand
av rättens tillstånd till vittnens inkallande skulle också enligt de sakkunnigas
mening bliva tidsödande och omständligt samt motverka önskemålet
om koncentration i rättegången och ej sällan föranleda ökade kostnader för
statsverket. De sakkunniga ha därför förordat en återgång till den lydelse som
innefattades i 1919 års proposition. Kostnaden för vittnesinkallelser skall enligt
de sakkunnigas förslag, likaledes i överensstämmelse med 1919 års proposition,
utgå utan någon prövning av vittnesmålets behövlighet.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

De sakkunniga ha i det hela instämt i de synpunkter som av första lagutskottet
vid 1937 års riksdag åberopats till stöd för önskemålet att part med
fri rättegång även vid underrätt måtte kunna medgivas ersättning för
personlig inställelse. — De sakkunniga lia framhållit, att ersättning
icke borde medgivas utan noggrann prövning av det enskilda fallet. Innan
närmare erfarenhet vunnits av de nya bestämmelsernas tillämpning och med
hänsyn till sparsamhetskravet vore det lämpligt att i vanliga fall medgiva ersättning
blott om partens vistelseort vore belägen minst fem mil från det ställe,
där rätten sammanträdde. Då särskilda omständigheter — såsom t. ex.
invaliditet eller sjukdom eller mycket besvärliga samfärdselförhållanden —
därtill föranledde, borde dock gottgörelse kunna medgivas även vid mindre
avstånd än fem mil. Gottgörelsen för resekostnad skall avse lägsta reseklass
i allmänna resereglemente!. I fråga örn traktamentsersättningen uttala de
sakkunniga, att de utlägg, som denna avsåge alt täcka, merendels torde vara
så jämförelsevis ringa att dylik ersättning vore erforderlig mindre ofta än
gottgörelse för resekostnad. Dylik ersättning borde därför utgå blott när synnerliga
skäl förelåge, t. ex. därför att parten nödgades länge uppehålla sig vid
domstolen och ådroge sig utgifter för logi m. m. I fråga örn traktamentsersättningens
belopp föreslå de sakkunniga, att detta skulle utgöra högst åtta kronor
för varje dag som erfordrades för resan och vistelsen vid domstolen.

Beträffande biträdesför månen uttala de sakkunniga, att då biträdeskostnaderna
utgjorde den större delen av samtliga kostnader för fri rättegång,
det väl framstode som synnerligen angeläget, att biträde förordnades
endast i den mån sådan hjälp vore oundgängligen påkallad. Gentemot de
stundom framförda kraven på inskränkningar i förevarande hänseende anföra
de sakkunniga emellertid, att det vore skäl att varna för alltför stol
stränghet vid bedömandet av parternas behov av sakkunnig hjälp.

De sakkunniga lia övervägt det av riksdagens revisorer berörda önskemålet
att i mål örn underhållsbidrag till barn utom äktenskap biträde icke måtte
förordnas, då barnavårdsman kan anses äga kompetens att själv uppträda
i rättegången. De sakkunniga framhålla, att det ej sällan mött svårigheter att
låta barnavårdsmännen utan biträde föra talan i faderskapsmål. Detta sammanhängde
givetvis med det förhållandet att vederbörande i åtskilliga fall, i
synnerhet på landsbygden och i mindre samhällen, saknade kompetens för
den stundom ganska krävande uppgift som processföringen utgjorde. De
sakkunniga uttala, att spörsmålet huruvida särskilt rättegångsbiträde bör
förordnas i barnuppfostringsmål enligt deras mening tills vidare måste bedömas
från fall till fall. Något lagstadgande rörande detta ämne föreslås icke.

De sakkunniga lia givit sin anslutning till förslaget att ersättning åt biträde
i överrätt borde kunna medgivas i vidare utsträckning än för närvarande.
Rörande de förutsättningar, under vilka ersättning bör förekomma,
anföra de sakkunniga:

Vad först angår biträde åt ändringssökande part kan sådant biträde enligt
gällande bestämmelser erhålla gottgörelse, därest partens talan i huvudsakliga
delar bifalles. Även örn ändringssökandet i ingen eller blott obetydlig

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

del vinner bifall, kan parten emellertid ha haft goda skäl att draga målet
under överrättens prövning och därvid anlita biträde. Även i dylikt fall synes
möjlighet böra finnas att tillerkänna biträdet ersättning. Vad sedan angår biträde
åt svarande i hovrätt synes ersättningsmöjligheten böra helt allmänt
knytas till det förhållande, att behov av biträde för avgivande av svaromålet
erfordrats.

De sakkunniga ha såsom en brist påtalat, att enligt gällande lag möjlighet
saknas att avväga den fria rättegångens innehåll med hänsyn till skilda parters
olika förmåga att bära rättegångskostnader. Om en part över huvud
funnits vara i behov av det allmännas bistånd och erhållit fri rättegång, kunde
lian för närvarande utan ytterligare prövning av sin ekonomiska ställning
erhålla alla i fri rättegång ingående förmåner. För åtnjutande av biträdeshjälp
erfordrades visserligen särskilt beslut men därvid prövades ej, huruvida
parten till äventyrs förmådde själv bestrida kostnaden för biträde. Enligt
de sakkunnigas mening skulle bland dem som erhölle fri rättegång ett
ej ringa antal vara i stånd att själva svara för vissa med rättegången förenade
utgifter. Både ur besparingssynpunkt och med hänsyn till önskemålet att
motverka en stundom förekommande processlystnad vöre det angeläget, att
denna så att säga partiella betalningsförmåga foges i anspråk. På grund härav
borde införas en differentiering av den fria rättegången. Denna
differentiering skulle innebära, att endast de fattigaste parterna skulle åtnjuta
fri rättegång i full omfattning, medan en annan grupp av klientelet tänktes
erhålla fri rättegång med alla delförmåner, utom frihet från stämpel och expeditionslösen,
och en tredje grupp — de relativt bäst situerade — skulle erhålla
fri rättegång allenast med avseende å biträdesförmånen, den drygaste
kostnadsposten.

Part, som åtnjutit fri rättegång och som efter rättegångens avslutande kommer
i bättre ekonomiska förhållanden, kan enligt gällande lag icke förpliktas
att återgälda statsverket dess kostnader för rättegången,
såframt motparten i utslaget ålagts dylik ersättningsskyldighet. Då det ej
sällan förekomme att kostnaden i fråga ej kunde uttagas hos motparten, föreslå
de sakkunniga under 13 §, att den som åtnjutit fri rättegång skall kunna
förpliktas att återgälda statsverkets kostnader även om motparten i utslaget
ålagts gälda kostnaden i fråga. I dylika fall skulle emellertid talan om
åläggande för parten att själv gälda kostnaden icke få väckas förrän det visats
att denna icke kunnat uttagas av motparten.

De sakkunniga ha även behandlat riksdagens revisorers uttalande, att de
utdömda arvodena till biträden i fri rättegång i en del fall varit
väl höga, att några enhetliga grunder för beräkning av dessa arvoden icke
syntes tillämpas och att det vore angeläget att, för nedbringande av de dryga
kostnaderna, vidtaga åtgärder till vinnande av en enhetlig reglering av dessa
biträdesersättningar. De sakkunniga uttala icke någon bestämd mening om
de utdömda arvodenas skälighet men erinra, att i flera yttranden, som avgivits
före utredningens igångsättande, starka betänkligheter framförts mot
att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri rättegång.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Vidkommande kravet på en enhetlig reglering av arvodesbeloppen framhålla
de sakkunniga, att syftet med nuvarande ersättningsbestämmelser i 14 §
andra stycket av lagen varit, att ersättning till biträde skulle fastställas icke
efter antalet inställelser utan efter det arbete som biträdet nedlagt å rättegången.
De sakkunniga anse, att berörda stadgande borde omformuleras så
att denna lagstiftarens mening tydligare franninge, därvid föreskrifterna i
82 och 84 §§ konkurslagen i viss mån kunde tjäna till ledning. I lagen borde
enligt de sakkunnigas mening bringas till uttryck, att avgörande vid arvodets
bestämmande skulle vara det arbete uppdraget krävt samt den omsorg och
skicklighet varmed det utförts. För att domstolen skulle erhålla erforderlig
ledning för sitt beslut i ersättningsfrågan föreslås, att biträdet vid begäran
om ersättning skall lämna en redogörelse för det arbete och de utgifter uppdraget
medfört. I anledning av framförda önskemål att rättens beslut om biträdesersättning
måtte innefatta ett mera specificerat besked örn det angivna
beloppets sammansättning föreslå de sakkunniga vidare, att arvode och gottgörelse
för utgifter skola fastställas var för sig.

över sakkunnigförslaget ha yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
rikets hovrätter, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro,
Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län, Stockholms rådhusrätt,
rådhusrätterna i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro
och Västerås, styrelserna för Stockholms stads, Stockholms läns, Norrköpings
stads, Malmö stads, Hälsingborgs stads, Göteborgs stads, Älvsborgs läns, örebro
läns och Västmanlands läns rättshjälpsanstalter ävensom styrelserna för
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdömare, föreningen
Sveriges landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

För innehållet i de avgivna yttrandena redogöres å sid. 30—46 i propositionen.

På grundval av sakkunnigförslaget och de inkomna yttrandena ha inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn fri rättegång;

och

2) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.
Departementschef en.

Vid remiss till lagrådet den 3 december 1943 av nyssnämnda lagförslag har
föredragande departementschefen, statsrådet Bergquist, anfört bl. a. följande;

»De sakkunniga lia för sin del bestämt hävdat, att den fria rättegången i
stort sett icke erhållit en annan eller vidsträcktare användning än som överensstämmer
med dess ändamål. De lia därvid framhållit, att malens antal
och särskilt antalet av de mål där fri rättegång är vanlig, t. ex. familjerätlsoch
trafikmål, företett en avsevärd ökning på senare tid. Vidare lia de sakkunniga
erinrat örn att de i lagen angivna förmånerna för den som åtnjuter
fri rättegång efter hand utvidgats lill att avse vissa nya förmåner, såsom blod -

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

provskostnad i mål angående faderskapet till barn utom äktenskap, kostnad
för sakkunnigs hörande och kostnad för tilltalads personliga inställelse i hovrätt.
De sakkunniga lia likväl i sitt betänkande prövat olika vägar att, utan
åsidosättande av de mindre bemedlades intressen, tillgodose kravet på en begränsning
av det allmännas utgifter för den fria rättegången. De ha vidare
även, med beaktande av gjorda framställningar, föreslagit vissa utvidgningar
av de med fri rättegång förenade förmånerna.

Såsom en utväg att framdeles rationellt reglera den fria rättegången ha de
sakkunniga anvisat att, sedan rättshjälpsanstalter blivit inrättade i större delen
av landet, regelmässigt anlita dessa för granskning av ansökningar om fri
rättegång samt att såsom biträden åt dem som erhållit denna förmån företrädesvis
utse befattningshavare vid sådana anstalter. Hittills ha endast nio
rättshjälpsanstalter som understödjas med statsmedel inrättats. En tionde
kommer att träda i verksamhet med ingången av år 1944. Det är otvivelaktigt
angeläget att rättshjälpsanstalter inrättas i de delar av landet som ännu äro i
avsaknad därav. Enligt det år 1940 framlagda förslaget rörande offentliga
rättshjälpsanstalter skulle i regel sådan anstalt finnas i varje landstingsområde
och varig stad, som icke deltager i landsting. På grund av det statsfinansiella
läget kan jag emellertid icke för närvarande upptaga denna fråga. Med hänsyn
härtill synes även böra anstå med att taga ställning till de sakkunnigas
program för samarbetet mellan domstolarna och rättshjälpsanstalterna, vilket
varit föremål för gensagor i vissa yttranden.

I fråga om möjligheterna att på andra vägar i besparingssyfte reformera
den fria rättegången torde utredningen ådagalägga att de äro mycket begränsade.
Att genom lagändring i någon avsevärd mån inskränka användningen
av institutet torde icke vara möjligt utan att syftet med detsamma förfelas.
Statsverkets utgifter för ändamålet kunna dock enligt min mening icke
sägas stå i disproportion till det stora värde institutet representerar som ett
medel i rättsvårdens tjänst. Såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, synes
det vara angeläget att i vissa hänseenden något utvidga de förmåner som
lagen om fri rättegång erbjuder. De jämkningar som jag fördenskull ämnar
förorda torde emellertid i förhållande till sammanlagda beloppet av kostnaderna
för den fria rättegången vara av underordnad betydelse.

Av de olika spörsmål som behandlas i betänkandet vill jag till en början
i korthet beröra frågan om fri rättegång i ansökningsärenden. I
vissa yttranden har påkallats, att uttryckliga bestämmelser härom måtte
meddelas. Jag finner dock icke lämpligt att upptaga denna fråga till reglering,
innan gränsen mellan mål och ärenden blivit bättre klarlagd. Denna
gränsdragning kommer att belysas i samband med utarbetandet av följdförfattningar
till den nya rättegångsbalken. Att fri rättegång i viss utsträckning
kan beviljas även när en sak anhängiggjorts genom ansökan torde få anses
fastslaget.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att fri rättegång skulle
kunna åtnjutas även i mål hos lagsöknings domare. Något nämnvärt
praktiskt behov av en sådan utvidgning torde dock icke föreligga.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör poliskammare uteslutas ur uppräkningen
av domstolar, där fri rättegång kan åtnjutas, i 1 § av lagen, enär någon
poliskammare med domsrätt ej längre finnes.

I syfte att förebygga missbruk av den fria rättegången övervägdes såväl
vid lagens tillkomst som vid 1929 års reform, huruvida icke en närmare
förprövning borde äga rum av det berättigade i sökandens talan, innan
förmånen av fri rättegång beviljades. Ehuru tanken vid båda tillfällena avböjdes,
har den även senare framförts, så i riksdagens revisorers berättelse
till 1940 års riksdag. De sakkunniga lia ingående diskuterat denna fråga men
funnit sig icke kunna tillstyrka en förprövning av nämnda natur. Mot införandet
av bestämmelser härom har främst åberopats svårigheten att före
målets handläggning, då processmaterialet vanligen är ofullständigt, med
någon säkerhet avgöra det befogade i partens talan. Härmed sammanhänger
farhågan, att domstolen genom att på ett tidigt stadium taga ståndpunkt i
denna fråga kan vedervåga det anseende för opartiskhet och objektivitet som
den bör äga.

Den ståndpunkt som de sakkunniga intagit i nu nämnda hänseende har i
allmänhet vunnit anslutning i yttrandena. Göta hovrätt har emellertid förordat
en regel av innehåll att fri rättegång ej må beviljas, där sökandens talan
uppenbarligen ej kan vinna bifall. Att införa en sådan bestämmelse synes
mig dock ej lämpligt. Såsom jag förut nämnt ha utredningarna icke styrkt
något sådant missbruk av den fria rättegången som skulle nödvändiggöra ett
principiellt avsteg från lagens nuvarande ståndpunkt.

I nära samband med förslaget örn en allmän förprövning står tanken, att
vissa mål, där partens sak i regel icke skulle vara värd det allmännas stöd,
borde mer eller mindre generellt uteslutas från området för den fria rättegången.
Riksdagens revisorer ha i detta hänseende nämnt »rattfylleri-, langnings-
och lönnbränningsmålen». I de sakkunnigas betänkande erinras örn
att uppslag av denna art övervägts redan vid 1929 års reform men då avböjts.
Den omständigheten att det åtalade brottet måste framstå som speciellt osympatiskt
borde enligt de sakkunnigas mening icke få lända till inskränkning i
den obemedlades möjligheter att erhålla rättshjälp. Han hotades i mål av
nämnda slag med så allvarliga straff, att det ingalunda kunde anses orimligt
att medelst den fria rättegången hjälpa honom att utföra sin talan. Även i
denna del har de sakkunnigas ståndpunkt så gott som enhälligt godtagits i yttrandena.
För egen del finner jag de sakkunnigas ställningstagande välgrundat.
Ej heller de förslag av likartad innebörd som framkommit i vissa yttranden
över de sakkunnigas betänkande kan jag biträda.

Såsom förut nämnts stadgas i 1 § gällande lag, att fri rättegång skall vägras,
där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för sökanden att
hans talan vinner prövning. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i stället gälla,
alt fri rättegång skulle vägras sökanden, örn det »kan antagas vara av
ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning». Jag finner det
lämpligt att såsom de sakkunniga föreslagit utesluta ordet »synnerligen». I

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

övrigt torde de nuvarande ordalagen böra bibehållas. Med anledning av vad
de sakkunniga uttalat angående innebörden av ändringen vill jag anmärka,
att penningvärdet enbart icke får vara utslagsgivande, utan hänsyn måste
i varje särskilt fall tagas till sökandens intresse av sakens prövning.

De sakkunniga ha även förordat vissa bestämmelser av innebörd, att rätten
eller dess ordförande i tvivelsamma fall skall kunna införskaffa ytterligare
material för bedömandet av sakens betydelse för sökanden. I sådant hänseende
föreslås, alt sökanden skall kunna anmodas att lämna närmare upplysningar
om sin sak. Vidare skall motparten kunna höras över ansökningen
och sökanden kunna hänvisas till rättshjälpsanstalt för närmare utredning.
Beträffande förslaget att kunna hänvisa sökanden till sådan anstalt finner jag
av förut anförda skäl icke lämpligt att i detta sammanhang upptaga någon
bestämmelse härom. Det ligger dock i sakens natur att det, när sökanden
ej redan förut vänt sig till rättsbildat biträde, ofta är lämpligt att råda sökanden
att hänvända sig till rättshjälpsanstalt. Bestämmelser i de andra hänseenden
som nu berörts torde vara av alltför speciell natur för att införas i
lagen men kunna efter vissa jämkningar med fördel införas i tillämpningsförordningen.
-- -—

Under 14 § ha de sakkunniga upptagit ett stadgande, att om part, som erhållit
fri rättegång och för vilken protokoll icke utan särskild begäran
utfärdats, vill avgiftsfritt erhålla protokoll, begäran därom skall framställas
före utgången av tiden för erläggande av vad eller anförande av besvär, dock
att sådan anhållan må göras jämväl senare, därest parten visar att målet
är föremål för överrätts prövning. Ett stadgande i detta ämne synes lämpligen
böra upptagas bland bestämmelserna örn de förmåner som automatiskt följa
av fi i rättegång. Stadgandet torde böra innehålla, att frihet från avgift för
protokoll, som ej utfärdas utan särskild begäran, skall jämväl efter det rätten
skilt sig från målet atnjutas saframt sådan begäran göres innan tiden för
bevarande av talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända. Den
lösen som vid stadsdomstol skall påföras statsverket för utskrift av protokollet
bör härvid betraktas såsom en kostnad med anledning av den vid underrätten
åtnjutna förmånen av fri rättegång. Är målet anhängigt i högre instans,
ägei part, som där åtnjuter fri rättegång, även efter utgången av nämnda lid
avgiftsfritt erhålla utskrift av protokollet vid underrätten. I detta fall bör
eventuell kostnad för lösen anses hänföra sig till den fria rättegången i över rätten.

Någon föreskrift i dessa hänseenden erfordras ej.___

Vad härefter angår övriga förmåner som enligt 2 § automatiskt omfattas
av fii rättegång har som förut nämnts den föreslagna omredigeringen av
bestämmelsen om ersättning till vittnen i några yttranden utsatts
för kritik. Därvid har hemställts, att den i gällande lag avsedda förprövningen
av vittnesmålens behövlighet i någon form skulle bibehållas. Då
en sådan förprövning, som den nuvarande bestämmelsen synes förutsätta,
hittills i allmänhet icke synes lia ägt rum och till sitt värde ter sig tvivelaktig”
synes bestämmelsen böra ändras i den riktning de sakkunniga föreslå -

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

git. I fråga om ersättning av allmänna medel för vittnenas inkallande torde
emellertid förslaget böra jämkas så att rätten därtill blir underkastad samma
villkor som ersättningen för vittnes inställelse, d. v. s. att vittnets hörande
ej påkallats utan skäl. Genom en sådan jämkning möjliggöres även
för rätten eller dess ordförande att vägra sin medverkan enligt 6 § till inkallelse
av vittnen, vilkas hörande uppenbarligen ej är erforderligt.

I likhet med Göteborgs rådhusrätt finner jag vad i lagen stadgas rörande
blodprovskostnad i mål om faderskapet till barn utom äktenskap böra
utvidgas att gälla även i mål om äktenskaplig börd, däri käranden åtnjuter
fri rättegång. Ersättning för blodprovskostnad bör även utgå i överrätt.

De sakkunniga ha — i anslutning till riksdagens framställning i ämnet —
föreslagit, att ersättning för parts personliga inställelse
skall kunna utgå ej blott, såsom för närvarande, åt tilltalad vid muntligt
förhör i hovrätt utan även i underrätt och jämväl till andra parter än tilltalad
som åtnjuta fri rättegång. Enligt förslaget skall beträffande underrätt gälla,
att tilltalad, som enligt lag är skyldig att komma personligen tillstädes, eller
part, som enligt beslut av rätten skall inställa sig personligen, skall kunna
erhålla goltgörelse av allmänna medel för inställelse, örn han finnes icke kunna
bestrida kostnaderna därför. Detsamma skall gälla, örn rättens ordförande,
när rätten ej sitter, förklarat partens personliga inställelse påkallad. Ersättningen
må enligt de sakkunnigas förslag omfatta resekostnad enligt lägsta
reseklass i allmänna rcsereglementet samt, när synnerliga skäl därtill äro,
jämväl traktamentsersättning med högst åtta kronor om dagen. Örn partens
uppehållsort är belägen på mindre än fem mils avstånd från det ställe där
rätten sammanträder, skall gottgörelse utgå endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda. Rätten eller dess ordförande skall i fall, då partens
ekonomiska ställning gör det omöjligt för honom att ens tillfälligt förskjuta
kostnaden för resan till rätten, kunna på förhand tillerkänna honom härför
erforderligt belopp.

Erfarenheten har tydligt visat, att det är önskvärt att i viss utsträckning
kunna bereda part ersättning för inställelse vid underrätt på sätt nu för vissa
fall gäller beträffande rättegången i hovrätt. Såväl i tvistemål som i brottmål
är det ej sällan för sakens behöriga utredning oundgängligt att part
kommer personligen tillstädes. Det kan emellertid inträffa, att parten av
brist på medel är ur stånd att hörsamma en kallelse till rätten. I dylikt
fall måste det anses både stötande och opraktiskt, alt han — på sätt nu
emellanåt sker — hämtas till domstolen. Jag finner fördenskull lämpligt att
införa möjlighet alt tillerkänna obemedlad part gottgörelse av allmänna medel
för inställelse i huvudsaklig anslutning till vad de sakkunniga föreslagit.
Genom alt på detta sätt underlätta för parten att personligen inställa sig kan
emellanåt undvikas alt biträde behöver förordnas, varjämte uppskov i viss
utsträckning torde kunna förekommas. Ersättning torde såsom de sakkunniga
förordat böra utgå efter behovsprövning i värjo särskilt fall. Endast om
det linnes att partén icke rimligen kan själv vidkännas kostnaden bör ersätt -

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

ning utgå av allmänna medel. Fri rättegång bör alltså ej automatiskt medföra
ersättning för personlig inställelse.

Behovet av att kunna medgiva ersättning har närmast gjort sig kännbart i
sådana fall, då parten haft mycket långt till sammanträdesorten. I den motion
som gav anledning till riksdagens framställning åberopades det fallet,
att en i Stockholm bosatt person ej ägt medel för resa till Göteborg och därför
medelst hämtning inställts inför domstol i sistnämnda stad. De sakkunniga
ha i sitt förslag medtagit sådana fall, då kostnaden för inställelse tydligen
är ganska ringa. Deras förslag ansluter i denna del till vad som redan nu gäller
med avseende å tilltalad vid muntligt förhör i hovrätten. Det torde emellertid
möta betänkligheter att, när förmånen utvidgas till underdomstolarna och
andra parter än tilltalade, som huvudregel meddela ett så vidsträckt stadgande.
Därest möjlighet beredes att på grund av synnerliga skäl göra undantag, torde
man utan att förfela syftet med förmånen kunna öka det reseavstånd, som
enligt de sakkunnigas förslag i vanliga fall förutsättes för ersättning. Reseersättning
synes i regel ej böra förekomma, örn partens uppehållsort ligger
mindre än tio mil från rättens sammanträdesort. Till belysning av innebörden
av en sådan gränsdragning må nämnas, att en tur- och returbiljett tredje
klass å statens järnvägar för en .sträcka av tio mil kostar 9 kronor 80 öre enligt
zontaxa A.

Beträffande traktamentsersättning synes de sakkunnigas förslag, alt sådan
ersättning skall kunna utgå med högst åtta kronor per dygn, om synnerliga
skäl därtill äro, böra godtagas. Jag vill emellertid särskilt framhålla, att den
största återhållsamhet bör iakttagas i detta avseende. Synnerliga skäl torde
kunna föreligga, om parten nödgas använda två eller flera dagar för resan
och vistelsen vid domstolen och icke har möjlighet att bestrida kostnaden
t. ex. för natthärbärge.

I anledning av framställda anmärkningar torde bestämmelsen örn möjlighet
att utbetala reseersättning i förskott böra jämkas så att den kommer att omfatta
jämväl kostnaden för återresa och följaktligen tur- och returbiljett kan
inköpas. De önskemål som hovrätten för övre Norrland samt föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare framställt örn sättet för
förskottets tillhandahållande torde böra beaktas vid den kommande omarbetningen
av tillämpningsförordningen.

Bestämmelserna om ersättning för personlig inställelse vid underrätt torde
böra upptagas under 4 §. Den nuvarande 4 § synes jämte 3 § böra införas
såsom 2 §. Bestämmelserna i 2 § kunna lämpligen flyttas till 3 §.

Nu gällande bestämmelser i 10 § om gottgörelse för personlig inställelse
vid muntligt förhör i hovrätt torde böra ändras till huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag föreslagit beträffande rättegången i första instans.
De böra alltså ej gälla endast tilltalade i brottmål utan även andra parter
som åtnjuta fri rättegång. Beträffande tilltalad bör liksom för närvarande
föreskrivas, att ersättning må utgå även om han ej varit skyldig att komma
personligen tillstädes. I fråga örn annan part torde böra stadgas, att ersättning
må utgå allenast om hovrätten ålagt honom att komma personligen till -

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

städes. I övrigt böra de för underrätt stadgade villkoren för rätt till ersättning
gälla jämväl i hovrätt. Bestämmelserna böra utformas så att de bliva
tillämpliga även om hovrätten utsätter muntligt förhör att hållas av underrätt.

Även vid fullföljd till högsta instans kan understundom förhör förekomma,
därvid part bör vara personligen tillstädes. Det synes påkallat, att i sådant
fall ersättning kan tillerkännas part liksom vid hovrätt. Jag vill därför förorda,
att möjlighet därtill införes genom en ändring i 11 §.

I åtskilliga yttranden har påpekats, att part som åtnjuter fri rättegång kan
ha vissa särskilda utgifter av skiftande natur, vilka enligt gällande
lag kunna bestridas av allmänna medel endast såsom biträdes »nödvändiga utgifter»
(14 § andra stycket). Exempel därpå utgöra avgifter för mantalsbevis,
ersättning för intyg om barns utvecklingsgrad vid födelsen och för läkarintyg
samt kommissionärsarvoden. Det har betecknats såsom oegentligt, atl ersättning
för dylika kostnader ej kan beredas när — såsom fallet ofta är i t. ex.
faderskapsmål — förordnat biträde ej finnes. I flera yttranden ifrågasättes, att
särskilt kostnaden för läkarintyg borde i lagen upptagas såsom ersättningsgill.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har för sin del föreslagit, att den
fria rättegången utsträckes att omfatta ersättning för sådan med de nu i 2 §
avsedda kostnaderna jämförlig utgift för utredning som rätten funnit erforderlig
i målet.

Det är uppenbarligen rimligt att ersättning för sådana kostnader som nu
nämnts skall kunna utgå även när parten icke erhållit biträde. Emellertid
bör i varje särskilt fall noga prövas, att utgiften i fråga varit nödvändig. Domstolen
bör också pröva skäligheten av det belopp som parten utgivit och, i likhet
med vad jag föreslagit med avseende å ersättning för personlig inställelse,
bör gottgörelse medgivas blott då partens ekonomi ej tillåter att han själv bestrider
utgiften.

Stadgande av nu angiven innebörd, som förutsätter en prövning av domstolen
i varje särskilt fall, bör icke lämpligen upptagas i samma paragraf som
de förmåner vilka automatiskt utgå utan synes böra införas under 4 §.

Då statsverkets kostnader för fri rättegång till stor del avsett ersättningar
åt biträden — enligt den statistiska undersökningen inemot tre fjärdedelar
— är det naturligt, att besparingsönskemålen ofta avsett just denna delförmån.
1929 års reform gällde till väsentlig del biträdeshjälpen. Därvid genomfördes
bl. a. differentieringen mellan uppdrag att biträda vid anhängiggörande
av partens talan och uppdrag att biträda vid talans utförande. Ytterligare
begränsning har emellertid ifrågasatts av riksdagsrevisorerna i deras
berättelse till 1940 års riksdag liksom i enstaka utlåtanden över de sakkunnigas
förslag.

De sakkunniga lia icke velat ifrågasätta inskränkningar i lagens bestämmelser
cm rätt lill biträde. Tvärtom ha de funnit anledning varna för alltför
stor stränghet vid bedömandet av parts behov av sakkunnig hjälp och lia
framhållit, att personer ur de befolkningslager, varom här är fråga, regclmäs Ilihang

till riksdagens protokoll 1944. 9 sami. 1 avd. Nr !).

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

sigt lia svårt att utan bistånd föra sin talan i andra mål än de allra enklaste.
Spörsmålet, huruvida särskilt rättegångsbiträde bör förordnas i barnuppfostringsmål,
måste, såsom de sakkunniga uttalat, tills vidare bedömas från fall
till fall. Att införa särbestämmelser för andra kategorier av mål finner jag
ej heller lämpligt. Jag kan vidare icke biträda av länsstyrelsen i Norrbottens
län framställt förslag, att förmånen att erhålla biträde skulle vara utesluten
i fall där kostnaderna för utredning och genomförande av en parts förmögenhetsrättsliga
anspråk kunde väntas icke stå i rimlig proportion till värdet
av partens intresse i saken. Ett sådant stadgande skulle kunna föranleda en
alltför ojämn tillämpning.

Beträffande reglerna i 5 § om de biträden som böra anlitas föreslå de sakkunniga,
att i paragrafen uttryckligen ängives att även befattningshavare vid
rättshjälpsanstalt böra anlitas för biträdesuppdrag. Därjämte har stadgandet
örn att behörig person, som parten föreslår, skall förordnas till biträde, såframt
ej särskilda skäl föranleda till annat, inskränkts till en bestämmelse
att skäligt avseende bör fästas vid partens önskemål. Det synes lämpligt att
i enlighet med de sakkunnigas förslag i lagtexten nämna befattningshavare
vid rättshjälpsanstalt såsom lämpade för biträdesuppdrag. Den ifrågasatta
jämkningen beträffande partens personförslag, vilken mött invändningar i
flera yttranden, synes däremot icke påkallad.

Sveriges advokatsamfund har hemställt, att ur lagen måtte uteslutas bestämmelsen
att rättegångsbiträde för talans utförande i regel ej bör förordnas
innan parten varit personligen tillstädes. Denna bestämmelse torde dock
vara till nytta och synes böra bibehållas.

I fråga om biträde i hovrätten skall enligt de sakkunnigas förslag till ändring
av 10 § gälla, att hovrätten i det slutliga utslaget må tillerkänna biträde,
som parten anlitat, ersättning av allmänna medel, om ändringssökande part
prövas ha haft skälig orsak att fullfölja talan och därvid anlita biträde
eller om annan part finnes ha haft behov av biträde för avgivande av svaromål.
Enligt gällande lag må ersättning tillerkännas biträde allenast örn hovrätten
i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av parten.

Mot de sakkunnigas förslag har statskontoret likom hovrätten över Skåne
och Blekinge, utom presidenten, framställt erinringar ur statsfinansiell synpunkt.
Hovrätten har härvid bland annat framhållit, att förslaget komme
att föranleda att klagan i avsevärt större utsträckning komme att fullföljas
till hovrätt. De skäl som föranlett förslaget, vilket nära ansluter sig till riksdagens
önskemål, äro emellertid enligt min mening av den vikt att den föreslagna
utvidgningen bör genomföras. Stadgandet bör givetvis tillämpas med
försiktighet. För att utmärka detta torde ordalagen böra jämkas något i
skärpande riktning.

Svea hovrätt har i sitt yttrande föreslagit, att hovrätt, då muntligt förhör
utsättes, skall äga att särskilt förordna någon att mot ersättning av allmänna
medel biträda part vid förhöret. Då det otvivelaktigt är mycket angeläget att
tillgodose detta önskemål och därav föranledd kostnad torde vara jämförelsevis
ringa, vill jag biträda hovrättens förslag. Förordnande att biträda parten

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

torde dock i regel icke lämpligen kunna inskränkas till förhöret utan bör
kunna gälla utförandet av partens talan i hovrätten överhuvud. Häri ingår
givetvis även biträde vid förhör som enligt hovrättens beslut skall äga rum
vid underrätt. I fråga om ersättningen till förordnat biträde kommer 14 §
att bliva tillämplig.

Jag vill härefter upptaga en speciell fråga som rör fri rättegång i vissa
äktenskapsmål vilka anhängiggöras genom ansökan. Såväl i de utlåtanden,
vilka före utredningens igångsättande avgåvos av domhavande
och rådhusrätter, som i remissyttrandena ha åtgärder påkallats mot det förhållandet,
att då två makar i olika ekonomisk ställning ansöka om skillnad
och blott den ena erhållit fri rättegång, enligt nu rådande praxis den andra
i stort sett kommer i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparas
alla utgifter, även när han är i stånd att bära dem. Den fria rättegång som
beviljats den medellösa maken — vanligen hustrun — kommer även andra
maken till godo, och rätten har vid behandlingen av skillnadsmålet icke möjlighet
att ålägga medsökanden att helt eller delvis återgälda statsverket dess
kostnader. Detta förhållande har enligt vad erfarenheten visat givit anledning
till missbruk.

Svea hovrätt, hovrätten för övre Norrland och Stockholms rådhusrätt ha
för nu berörda fall tillstyrkt den av en domhavande föreslagna utvägen att
det vid skillnad efter gemensam ansökan skulle åligga make, som ej har fri
rättegång, att återgälda statsverket kostnaderna för medpartens fria rättegång.
Föreningen Sveriges stadsdomare har anslutit sig till i huvudsak samma
tanke med den begränsningen att andra maken skulle förpliktas att till
statsverket återgälda allenast hälften av kostnaderna för biträdeshjälp åt
den make som hade fri rättegång. Mot en lösning efter någon av angivna linjer
ha de sakkunniga anfört, att en bestämmelse av dylik innebörd icke
kunde göras undantagslös och att det kunde befaras att domstolen av ett sådant
stadgande skulle föranledas till eljest onödiga undersökningar örn den
ifrågavarande makens ekonomiska ställning och eventuellt se sig nödsakad
att inkalla maken för att erhålla utredning i denna del. I likhet med de sakkunniga
anser jag, att regeln icke bör göras undantagslös. Örn även andra
maken är medellös eller det eljest skulle vara obilligt att utkräva bidrag av
honom, bör åläggande av ersättningsskyldighet sålunda icke meddelas.
Jag delar däremot ej de sakkunnigas farhågor, att ett stadgande av angivet
innehåll skulle bliva för betungande genom eljest onödiga undersökningar
rörande andra makens ekonomi och annan omgång. Utredning
örn makarnas ekonomiska förhållanden måste ändock regelmässigt förebringas
i de mål varom här är fråga. Vad angår valet mellan full ersättningsskyldighet
eller ansvarighet endast för hälften av hithörande kostnader finner
jag det senare alternativet vara det mest tillfredsställande. Med hänsyn
till det anförda får jag föreslå, att till 8 § fogas ett stadgande av innehåll,
att örn makar efter gemensam ansökan vinna boskillnad, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad och ena maken åtnjutit fri rättegång, rätten skall ålägga
andra maken att ersätta statsverket hälften av de kostnader som avses i

20 Första lagutskottets utlåtande nr 9.

första stycket av lagrummet, om det icke med hänsyn till omständigheterna
finnes obilligt.--—

De sakkunniga ha funnit angeläget, att genom en differentiering
av den fria rättegången parts eventuella förmåga alt bestrida vissa rättegångskostnader
tages i anspråk.------------------

De sakkunniga ha själva anmärkt, att utrymmet för en differentiering av
lätt insedda skäl blir knappare, ju strängare de ekonomiska villkoren för medgivande
överhuvud av fri rättegång hållas. Vidare har påpekats, att de grupper
av parter, vilkas inkomstläge tillåter större eller mindre egna bidrag
till processkostnaderna, icke vore synnerligen stora. Rörande praxis i fråga
om medellöshetskravet åberopas i annat sammanhang uppgifter som erhållits
vid en förfrågan hos underrätterna. Flertalet domstolar ha icke sett sig
i stånd att fixera någon bestämd inkomstgräns, över vilken fri rättegång enligt
domstolens praxis i regel icke ifrågakommer. Ett trettiotal underrätter
ha emellertid för sin del ansett sig kunna angiva en sådan gräns. Denna
synes för de rådhusrätter som angivit viss gräns ha dragits vid en årsinkomst
av 1,800—2,000 kronor och vid de häradsrätter som här avses genomsnittligt
ha hållits vid 1,500—1,600 kronors inkomst. Dessa uppgifter hänföra sig såsom
nämnts till allenast ett mindre antal av samtliga underrätter, men man
torde icke ha anledning antaga, att det klientel, som vid domstolarna i allmänhet
får åtnjuta fri rättegång, skulle vara väsentligt bättre ställt.

Vad sålunda blivit utrett rörande domstolarnas krav är ägnat att ingiva
tvivel om det praktiska värdet av en sådan differentiering som de sakkunniga
föreslagit. Av personer med så låga inkomster som de angivna lärer
knappast annat än i undantagsfall något väsentligt bidrag till processkostnaderna
kunna begäras. Jag vill erinra, att enligt vad jag tidigare förordat
i fråga om ersättning för partens personliga inställelse och andra nödvändiga
utgifter än dem som nu automatiskt följa med fri rättegång skall särskilt
prövas, huruvida icke parten har förmåga att själv bestrida kostnaderna i
fråga. Någon nämnvärd minskning i statsverkets utgifter för fri rättegång
genom en ytterligare differentiexång lärer icke vara att vinna. Svårigheter
att ernå en någorlunda tillfredsställande enhetlighet vare sig vid bedömande
av sökandena vid en och samma domstol eller olika domstolar emellan
torde också uppstå.---

Av dessa skäl kan jag icke tillstyrka, att den av de sakkunniga förordade
differentieringen genomföres.---

De i betänkandet föreslagna ändringarna i 13 § av lagen som innebära en
utökning av möjligheten att av part, som åtnjutit fri rättegång,
söka åter vad som utgivits av allmänna medel torde
böra genomföras. Med anledning av föreningen Sveriges häradshövdingars anmärkning
mot att återkrav enligt 13 § enligt lagens lydelse förutsätter anhängiggöi-ande
av särskild talan mot vederbörande vill jag erinra, att när
lagen i förevarande hänseende närmast tagit sikte på indiävning genom talan

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

vid domstol, denna form för betalningsskyldighetens utkrävande får betraktas
som en yttersta utväg. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för av föreningen
ifrågasatt omläggning av indrivningsförfarandet. Vid den förestående
omarbetningen av tillämpningsförordningen ämnar jag emellertid — i
anslutning till vissa av de sakkunniga därutinnan väckta förslag — överväga
åtgärder i syfte att göra det nuvarande indrivningssättet mera effektivt. Det
viktigaste praktiska önskemålet synes mig här vara, att kronans ombudsman
får kännedom örn de fall, då återkrav jämlikt 13 § kan resas med utsikt till
framgång.

Den nya lydelsen av 13 § påkallar en övergångsbestämmelse, enligt vilken
äldre lag skall gälla örn motparten förpliktats att återgälda statsverkets
kostnad genom utslag som vunnit laga kraft före nya lagens ikraftträdande.

De jämkningar i nuvarande andra stycket av 14 § som de sakkunniga
föreslagit med avseende å bestämmandet av ersättning åt
biträde synas böra godtagas. Någon specifikation av biträdesersättningen
utöver vad de sakkunniga förordat finner jag icke behövlig. I anledning av
en av de sakkunniga föreslagen formell omredigering av stadgandet örn hänsynstagande
till biträdets inställelse å samma rättegångsdag i annat mål
har Sveriges advokatsamfund framhållit, att det av lagtexten borde klart
framgå, att icke arvodet utan allenast ersättningen för resekostnader, vivre
och tidspillan träffades av bestämmelsen. Då det synes mig ligga i sakens
natur, att arvodet, i vad det avser biträdets sakliga insats i målet, bestämmes
utan hänsynstagande till andra mål, finner jag icke påpekandet föranleda
något förtydligande.

Riksdagens revisorer ha gjort gällande, att de utdömda arvodena till biträden
i fri rättegång i en del fall varit för höga samt att några enhetliga
grunder vid arvodenas beräkning icke syntes tillämpas. Med anledning härav
vill jag framhålla, att Kungl. Majit genom cirkulär till domstolarna den
24 november 1932 och den 1 december 1939 erinrat dessa om vikten av
sparsamhet vid bestämmandet av bland annat nu ifrågavarande ersättningar.
Genom sistnämnda cirkulär anbefalldes domstolarna att från och med den
1 januari 1940 tills vidare kvartalsvis till justitiedepartementet insända specificerad
uppgift å de belopp, som utdömts eller bestämts rörande ersättning
till rättegångsbiträde, förundersökare eller annan. En granskning av de inkomna
uppgifterna har icke givit vid handen, att i nämnvärt antal fall för
höga arvoden skulle ha utdömts, och ej heller de sakkunniga synas anse, att
onödig frikostighet härutinnan förekommit. Från deras sida framhålles
tvärtom, att i domstolsmyndigheternas yttranden flerstädes starka betänkligheter
framförts mot att ytterligare begränsa ersättningen åt biträdena i fri
rättegång. Såsom betecknande för åtskilliga domares syn på problemet åberopas
härvidlag domhavandens i Södertörns domsaga uttalande alt, örn man
väl godkänt den princip örn allas likhet inför lagen varpa den fria rättegången
bygger, det ur rättssäkerhetens synpunkt ej vore tillrådligt att pressa

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Utskottet.

ned biträdesersättningarna till en nivå, som skulle kunna ställa mål med fri
rättegång i en så att säga lägre klass än övriga. Vid flertalet underrätter bestämmes
dock ersättning till biträden i fri rättegång lägre än till ombud i
andra mål. Vad angår önskemålet om större enhetlighet vid ersättningarnas
bestämmande låter det enligt de sakkunnigas mening med hänsyn till målens
skiftande beskaffenhet sig knappast göra att på detta område fastställa bestämda
ersättningstaxor, ett uppslag som för övrigt uttryckligen avböjdes
vid 1929 års reform. De sakkunniga ha emellertid för att vinna större säkerhet
vid ersättningens fastställande föreslagit, att det skall åligga biträdet att vid
begäran om ersättning lämna särskild redogörelse för det arbete och de utgifter
uppdraget medfört. Det synes mig icke möjligt att i detta hänseende
komma längre än som skett genom detta stadgande och de jämkningar av
hithörande bestämmelser i övrigt som sakkunnigförslaget innehåller.

Med anledning av de nya förmåner, som enligt vad jag här förut förordat
skola kunna utgå till part efter prövning i varje särskilt fall, torde genom ett
tillägg till 16 kap. 10 § rättegångsbalken böra stadgas, att i händelse av missnöje
särskild talan skall föras mot beslut, varigenom domstolen under rättegången
utlåtit sig angående ersättning åt part som åtnjuter fri rättegång.»

Lagrådet har lämnat de upprättade lagförslagen utan erinran.

De genom förevarande proposition framlagda lagförslagen ha föranletts
å ena sidan av de krav på begränsning av statsverkets kostnader för den fria
rättegången, som gång efter annan framställts av riksdagens revisorer, och å
andra sidan av vissa framställningar från riksdagen örn utvidgning av de
förmåner den fria rättegången innefattar. I fråga örn kraven på sparsamhet
med statsverkets kostnader för den fria rättegången synes utredningen ådagalägga,
att det icke är möjligt att utan åsidosättande av obemedlade parters
berättigade intressen nedbringa statsverkets kostnader för ändamålet i
nämnvärd mån. Som de sakkunniga anfört, torde den fria rättegången i stort
sett icke hava erhållit en annan eller vidsträcktare användning än som överensstämmer
med dess ändamål. Vid bedömandet av statsverkets utgifter för
den fria rättegången måste man beakta dennas betydelse för de obemedlade
parternas möjligheter att tillvarataga sin rätt och att den fria rättegången
därför är en form av socialhjälp.

Den utvidgning av de med fri rättegång förenade förmånerna, som föreslås
i propositionen, torde komma att föranleda någon ökning av statsverkets
kostnader, men denna torde, enligt vad departementschefen uttalat, i
förhållande till sammanlagda beloppet av kostnaderna för den fria rättegången
vara av underordnad betydelse. Utskottet ansluter sig till detta uttalande,
men vill med hänvisning till det anförda framhålla att de föreslagna
utvidgningarna med de jämkningar däri som utskottet föreslår göra institutet
bättre ägnat att fylla sitt sociala ändamål. Utvidgningarna böra därför
genomföras, även om statsverkets utgifter därigenom komma att stiga något.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Vid övervägande av vad som kan göras för att begränsa statsverkets utgifter
för den fria rättegången har departementschefen liksom de sakkunniga
avvisat tanken på att införa en förprövning av det berättigade i partens
talan. Departementschefen har emellertid föreslagit, att fri rättegång
skall vägras -—- icke såsom enligt gällande lag där det måste anses vara av
synnerligen ringa betydelse för sökanden att hans talan vinner prövning —-utan då det måste anses vara av ringa betydelse för honom att så sker. Utskottet
vill i anledning av de sakkunnigas förut återgivna motivering till denna
ändring ytterligare understryka departementschefens uttalande, att icke
énbart penningvärdet får vara utslagsgivande, utan hänsyn måste i varje
särskilt fall tagas till sökandens intresse av sakens prövning. För en obemedlad
part kan även en ringa fordran vara av stor betydelse. Den utvidgade
möjlighet till förprövning, som stadgandet kommer att innefatta, måste därför
tillämpas med stor varsamhet.

Beträffande ersättning för parts personliga inställelse i underrätt ser utskottet
med tillfredsställelse, att de önskemål i denna riktning, utskottet i
sitt utlåtande till 1937 års riksdag uttalat, nu förverkligats. Som de sakkunniga
och departementschefen förordat, torde ersättning böra utgå efter behovsprövning
i varje särskilt fall och endast örn det finnes att parten icke
rimligen kan själv vidkännas kostnaden. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle reseersättning för det fall, att partens uppehållsort vore belägen på
mindre än fem mils avstånd från rättens sammanträdesort endast utgå, om
särskilda omständigheter därtill föranledde. De sakkunniga ha härvid utformat
sitt förslag i anslutning till vad som nu gäller beträffande tilltalad vid
muntligt förhör i hovrätt. Departementschefen har funnit det möta betänkligheter
att, när förmånen nu utvidgades till underdoms!olairna och andra
parter än tilltalade, som huvudregel meddela ett så vidsträckt stadgande. I
propositionen har därför föreslagits, att reseersättning som regel ej bör förekomma,
om partens uppehållsort ligger mindre än 10 mil från sammanträdesorten.
Undantag skall kunna göras, örn synnerliga skäl därtill äro.

Som utskottet i sitt förutnämnda utlåtande uttalat, kan rätt till ersättning
för inställelsen icke medgivas varje medellös part utan vissa begränsningar
måste uppställas. Att i lagen införa en regel om ett visst minimiavstånd för
rätt till ersättning är givetvis alltid förenat med olägenheter, hur avståndet
än bestämmes. Det synes därför riktigt att, såsom i förslaget skett,
stadga icke blott att ersättning ej alltid skall utgå, så snart partens resa är
längre än det fastställda avståndet, utan också att ersättning skall — vid
synnerliga skäl —kunna utgå, även örn gränsen icke överskrides. Fastän man
på så sätt uppmjukat avståndsregeln, hyser utskottet emellertid farhågor
för att domstolarna skola känna sig alltför bundna av regeln och endast i
sällsynta undantagsfall anse sådana synnerliga skäl föreligga, att ersättning
bör utgå, fastän parten icke haft längre resa än tio mil. Utskottet har
också uppmärksammat, alt förbindelserna mångenstädes i vårt land äro
sådana, att även en resa på mindre än tio mil — där järnvägs- eller omnibus -

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

förbindelse saknas — kan draga avsevärda kostnader. Med hänsyn till vad
nu anförts har utskottet funnit sig böra föreslå sådan ändring i 4 §, att
avståndet i enlighet med vad som nu gäller vid muntligt förhör i hovrätt
bestämmes till fem mil. Genom hänvisningen i 10 § andra stycket
till nu ifrågavarande bestämmelse i 4 § kommer femmilsgränsen att gälla
även för inställelse i hovrätt, varför utskottets förslag i motsats till propositionen
icke medför någon inskränkning i nu gällande rätt för tilltalad
att erhålla ersättning för inställelse vid muntligt förhör i hovrätt.

Utskottet har vid sitt ställningstagande också beaktat att en ändring av
bestämmelsen om minimiavståndet i 4 § första stycket inverkar på rätten till
traktamentsersättning enligt andra stycket i samma paragraf, då nämligen
traktamentsersättning skall utgå »utöver resekostnaden». Genom utskottets
ändringsförslag beträffande reseersättning kommer därför även rätten till
traktamentsersättning att vidgas något. Detta synes utskottet vockså lämpligt,
då det ofta kan förekomma att part, som haft kortare resväg än 10
mil, måste anslå mer än en dag för inställelse vid domstol och därför bör
beredas möjlighet att kunna erhålla traktamentsersättning. — Inom utskottet
har rått tvekan örn icke sådan ersättning borde kunna tillerkännas
en part, fastän han icke funnits berättigad till reseersättning. Därvid har
man närmast haft i sikte de fall, där resekostnaderna äro jämförelsevis obetydliga
men där utgifterna för partens uppehälle och logi stiga till högre
belopp. Ehuru beaktansvärda skäl kunna anföras för en ändring i nu antydd
riktning, finner sig utskottet icke kunna förorda en sådan utvidgning,
då den lätt skulle kunna leda till den felaktiga tillämpningen att traktamentsersättning
komme att utgå slentrianmässigt och icke efter en noggrann prövning
av behovet i varje särskilt fall. Som departementschefen framhållit,
måste emellertid den största återhållsamhet iakttagas vid tillerkännandet
av ersättning för parts inställelse.

I fråga om arvoden till biträden i fri rättegång finner utskottet det uppenbart,
att ersättningen — såsom i 14 § tredje stycket föreslagits — icke får
sättas högre än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg
och skicklighet, varmed det utförts, samt omständigheterna i övrigt kan
anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Det ligger emellertid enligt
utskottets uppfattning lika stor vikt uppå, att detta arvode icke sättes lägre
än vad nyss sagts. Utskottet anser nämligen att biträdesersättningen bör bestämmas
till samma belopp, oavsett om en part har fri rättegång eller ej.
Sker icke detta, kan följden bliva att mera kvalificerade biträden undandraga
sig att biträda parter med fri rättegång och att sådana mål därför
bliva ställda i en sämre klass än övriga. För att motverka en sådan tendens
föreslår utskottet en jämkning av ordalagen i 14 § tredje stycket.

Mot förslaget till lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken
i 1734 års lag har utskottet icke något att erinra.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i förslaget till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång —
måtte för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1—6, 8, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen den 19 juni
1919 örn fri rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Vid allmän underrätt, polisdomstol och krigsrätt samt första domstol i
jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfattning, som
här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång
till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader eller
efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för
fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet.

Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av ringa betydelse
för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vilkens talan
grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed
vinna fri rättegång.

I brottmål,---i målet.

2 §•

Beslut om fri rättegång meddelas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess
ordförande.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas
av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor
och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro
sagda förhållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig
myndighet, som Konungen bestämmer.

3 §■

Part, som åtnjuter fri rättegång, vare befriad från erläggande'' av stämpelavgift
i målet och Hjute tillika den förmån alt av allmänna medel skola gäldas
expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning och sådant rättens
beslut, av vilket motparten skall erhålla del, samt för inkallelse av och
ersättning till sådana av parten åberopade vittnen, vilkas hörande i målet
ej utan skäl påkallats, så ock ersättning till tjänsteman för särskild förrätt 1

Senaste lydelse, se beträffande 1, 4, 5, 8 och 14 §§ SFS 1929: 158, 2 § SFS 1934: 269 samt
10 och 11 §§ SFS 1936: 221.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ning eller å tjänstens vägnar förskjuten kostnad. Frihet från avgift för protokoll,
som ej utfärdas utan särskild begäran, må jämväl efter det rätten
skilt sig från målet åtnjutas, såframt begäran därom göres innan tiden för
bevarande av. talan mot utslaget, genom vad eller besvär, gått till ända.

Av allmänna medel skall ock gäldas ersättning till sakkunnig som utsetts av
rätten, örn ersättningen enligt lag skall utgivas av parten. Har i det slutliga
utslaget förordnats att ersättning, vars gäldande ålegat båda parterna, skall
stanna å parten, skall denna kostnad, även där ersättningen till den sakkunnige
helt eller delvis utgivits av motparten, utgå av allmänna medel.

Har i mål örn faderskap till barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern
åtnjuter fri rättegång, eller i mål örn äktenskaplig börd, däri käranden
åtnjuter sådan förmån, i statens eller kommuns tjänst anställd läkare tagit
blodprov för undersökning av faderns samt moderns och barnets blodgruppsegenskaper,
skall ersättning härför gäldas av allmänna medel. Stämpel skall
ej asättas utlåtande som i anledning av undersökningen avgives.

Är part, som åtnjuter fri rättegång,
enligt lag skyldig eller har han
eljest av rättens ordförande anmodats
att komma personligen tillstädes
vid rätten, eller har rätten ålagt honom
personlig inställelse, åge rätten
med anledning av sådan inställelse på
begäran tillerkänna parten gottgörelse
av allmänna medel för resekostnad
enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!,
om han finnes icke själv
kunna svara för kostnaden. Är avståndet
till sammanträdesorten mindre
än tio mil, må dock sådan gottgörelse
utgå allenast såframt synnerliga
skäl därtill äro. Rätten eller, då rätten
ej sitter, dess ordförande äger besluta
örn förskott av allmänna medel,
därest parten måste antagas sakna
medel för resän.

Om synnerliga skäl föreligga, må

Är part, som åtnjuter fri rättegång,
enligt lag skyldig eller har han
eljest av rättens ordförande anmodats
att komma personligen tillstädes
vid rätten, eller har rätten ålagt honom
personlig inställelse, äge rätten
med anledning av sådan inställelse på
begäran tillerkänna parten gottgörelse
av allmänna medel för resekostnad
enligt lägsta reseklass i allmänna resereglementet,
om han finnes icke själv
kunna svara för kostnaden. Är avståndet
till sammanträdesorten mindre
än fem mil, må dock sådan gottgörelse
utgå allenast såframt synnerliga
skäl därtill äro. Rätten eller, då rätten
ej sitter, dess ordförande äger besluta
örn förskott av allmänna medel,
därest parten måste antagas sakna
medel för resan.

utöver resekostnaden traktamentsersättning
tillerkännas parten med högst åtta kronor för varje dag, som erfordras
för resan och vistelsen vid domstolen.

Har part, som åtnjuter fri rättegång, haft andra nödvändiga utgifter för
rättegången, som icke avses i 3 § men äro jämförliga med där angivna kostnader,
äge rätten ock tillerkänna honom ersättning därför med skäligt belopp,
om han finnes icke själv kunna svara för utgifterna.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 §•

Finnes part, som åtnjuter fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon,
som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga
sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må på
hans begäran lämplig person förordnas att därvid mot ersättning av allmänna
medel biträda honom.

Rättegångsbiträde förordnas---biträde föreligger.

Till rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas
någon som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Företrädesvis bör därvid anlitas befattningshavare vid rättshjälpsanstalt
eller annan som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverksamhet och ej är
avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse
från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro.

Vid förordnande---sitt ställe.

6 §•

Örn delgivning och inkallelse, som i 3 § sägs, föranstalte, såframt parten
därom framställer begäran, rätten eller dess ordförande.

8 §•

När rätten från sig skiljer mål, vari part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,
där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta
honom att ersätta statsverket kostnad, som enligt 3, 4 eller 5 § skolat gäldas
av allmänna medel; dock ankomme på rätten att pröva, om och i vad mån
sådant åläggande bör ske i fall, då beslutet om förmånens upphörande grundats
därpå, att det för parten funnits vara av ringa betydelse, att hans talan
vinner prövning.

Har part,---parts rättegångskostnad.

Vinna makar efter gemensam ansökan boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
och har ena maken åtnjutit fri rättegång, skall rätten, där
det icke med hänsyn till omständigheterna finnes obilligt, ålägga andra maken
att ersätta statsverket hälften av de kostnader, som i första stycket avses.

10 §.

Har part vid underrätt åtnjutit fri rättegång, vare han, då målet fullföljes
till hovrätten, berättigad att jämväl med avseende å rättegången därstädes
tillgodonjuta de i 3 § omförmälda förmåner, såframt ej under tiden partens
förmögenhetsförhållanden veterligen så ändrats, att han utan intrång i
de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av
honom åliggande underhållsskyldighet, kan gälda kostnaderna för rättegången
i hovrätten. Part äge ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av
fri rättegång enligt vad nu sagts, där han, på sätt i 2 § andra stycket föreskrives,
styrker, att han icke äger tillgång till gäldande av de med rätte -

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

gången i hovrätten förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle
sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande
underhållsskyldighet.

Har tilltalad, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, personligen inställt
sig vid muntligt förhör, eller har hovrätten ålagt annan part, som åtnjuter
fri rättegång, att komma personligen tillstädes vid sådant förhör, skall vad
i 4 § första och andra styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Bestämmelsen
i 4 § tredje stycket skall ock gälla med avseende å rättegången
i hovrätten.

Där part, som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, anlitat biträde för rättegången
därstädes, må hovrätten på partens begäran i det slutliga utslaget tillerkänna
biträdet ersättning av allmänna medel, örn parten ägt grundad anledning
att fullfölja talan och därvid haft behov av biträde eller om parten med
hänsyn till målets beskaffenhet haft behov av biträde för avgivande av svaromål.

Har hovrätten utsatt muntligt förhör i mål, där part åtnjuter fri rättegång,
åge hovrätten på partens begäran förordna lämplig person att biträda honom
vid utförande av hans talan i hovrätten, om parten är i behov av sådant biträde;
och skall därvid vad i 5 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Vad i---i hovrätt.

Mot hovrätts---ej föras.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § skola äga motsvarande tillämpning i fråga om mål,
som fullföljes hos Konungen.

13 §.

Finnes part, som åtnjutit fri rättegång, efter rättegångens avslutande kunna
utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för
fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, gälda rättegångskostnad,
som enligt denna lag av allmänna medel guldits, må han på yrkande av
kronans ombudsman i den ort, där parten har sitt hemvist, förpliktas att ersätta
statsverket sådan kostnad, dock att, örn dylik ersättningsskyldighet
ålagts motparten, talan som nu sagts ej må väckas med mindre det visas, att
kostnaden icke kunnat uttagas av denne. Talan må ej anhängiggöras senare
än fem år efter rättegångens avslutande.

Vad i första stycket stadgas gäde ock i fråga om kostnad, som av allmänna
medel guldits för verkställighet av dom eller utslag, dock att tiden för talans
anhängiggörande skall räknas från det verkställighetsåtgärden avslutats.

Har part guldit kostnad, som motparten förpliktats att återgälda statsverket,
inträder han i statsverkets rätt mot den andre.

Första lagutskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Majlis förslag:)

(Utskottets förslag:)

14 §.

Vittnesersättning, som---i brottmål.

Rättegångsbiträde, som förordnats enligt denna lag, åtnjute efter rättens
prövning av allmänna medel arvode för det arbete han nedlagt a rättegången,
så ock gottgörelse för nödvändiga utgifter. Vid begäran om ersättning bör
redogörelse lämnas för det arbete och de utgifter uppdraget medfört. Arvode
och gottgörelse för utgifter skola fastställas var för sig.

Arvode till biträde må icke sättas Arvode till biträde skall bestämmas
högre än som med avseende å det ar- till belopp som med avseende a det ar -

bete uppdraget krävt, den omsorg och
skicklighet, varmed det utförts, samt
omständigheterna i övrigt kan anses
utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Vid bestämmande av ersättning bör Vid bestämmande av ersättning bör
hänsyn tagas till inställelse vid rätten hänsyn tagas till inställelse vid rätten
å samma rättegångsdag i annat mål. å samma rättegångsdag i annat mål.
Finnes talan hava anhängiggjorts el- Finnes talan hava anhängiggjorts el -

ler fullföljts utan skäl, må, där biträ
det brustit i nödig aktsamhet, ersätt -

ler fullföljts utan skäl, må, där biträdet
brustit i nödig aktsamhet, ersätt -

ningen till honom efter omständighe- ningen till honom efter omständigheterna
nedsättas under vad som eljest terna nedsättas under vad som eljest

bort utgå eller ock biträdet förklaras
ej äga rätt till ersättning.

Ej må---utan verkan.

Beslut örn---tillhandahållas biträdet

bort utgå eller ock biträdet förklaras
ej äga rätt till ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Vad i 13 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där motparten förpliktats att
ersätta statsverkets kostnad genom utslag, som vunnit laga kraft före den
1 juli 1944.

2) Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § rättegångsbalken1 i 1734 års lag skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

1 Senaste lydelse se SFS 1941: 813.

Första laautskottets utlåtande nr 9.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande av
förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående kvarstad, beslag, skingringsförbud
eller därmed jämförlig åtgärd eller angående ersättning åt förundersökare
eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förundersökning
i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning
i målet, eller åt part, som åtnjuter fri rättegång, eller åt någon, som förordnats
att biträda part i rättegången eller att i visst mål eller ärende biträda såsom
tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse
av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang
med beslutet av rätten meddelas.

Vad i---partens klagan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Stockholm den 2 mars 1944.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Linnér,
Ahlkvist, Olofsson, Lodenius och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Gezelius, Hedlund i Östersund och Björling, fru
Gustafson* samt herrar Landgren, Sundström i Vikmanshyttan, Skoglund i Umeå och Johansson
i Mysinge.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

441023