Första lagutskottets utlåtande Nr 9 (Utlåtande 1937:L1u9 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till vissa lagbestämmelser
angående återbrytande av dom som vunnit
laga kraft.

I en inom andra kammaren väckt, lill lagutskott hänvisad motion, nr 98,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lundstedt hemställt,

l:o) att riksdagen måtte besluta antaga följande ändrade lydelse av 31 kap.
3 § rättegångsbalken:

På ansökan av den för beredande av frågor angående återbrytande av dom
särskilt tillsatta nämnd besluter Konungen därom, huruvida dom, som vunnit
laga kraft, må hävas och saken ånyo komma under skärskådande. Ej må
Konungen vägra bifall till sådan ansökan om doms återbrytande utan att
synnerliga och av Konungen bestämt angivna skäl däremot äro. Konungen
har makt att utan särskild ansökan därom bryta dom åter.

Sedan dom återbrutits, varde saken förvist till den rätt, som sist dömt däri,
och pröve rätten på parts begäran de omständigheter och skäl, som i saken
andragits, så ock vad vederparten däremot svarar, och äge rätten makt den
förra domen ändra, där skälen så giltige äro. Finnes annorlunda; gälde han,
som sig dem åberopat, vederparten kostnad och skada: plikte ock där till, som
i 29 kap. sagt är. Vill endera sedan söka högre rätt där emot; havé där lov
till: och fullgöre det, som förr i denna balk om varje domstol föreskrives.

I brottmål, som sålunda kommer under förnyat skärskådande, må skärpning
av den återbrutna straffdomen icke ske.

2:o) att riksdagen måtte besluta antaga följande

Lag

med bestämmelser örn särskild nämnd för handläggning av frågor angående
återbrytande av dom.

§1.

Frågor angående återbrytande av dom skola till förberedande handläggning
upptagas av en särskild nämnd, bestående av fem ledamöter, utsedda
av Konungen för en tid av fem år. Av ledamöterna skola tre antingen vara
innehavare av professur i privaträtt, straffrätt eller processrätt vid någon av
Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 9. 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

de juridiska fakulteterna eller ock tillhöra Sveriges Advokatsamfund. Minst
en av dessa tre skall vara professor vid sådan fakultet och minst en av dem
tillhöra advokatsamfundet. Nämndens återstående två ledamöter skola icke innehava
befattning i statens tjänst. Konungen utser ock särskilda suppleanter
en för var ledamot, varvid för professor utsedd suppleant skall innehava ställning
av professor eller docent vid juridisk fakultet, helst i något av nyss
nämnda ämnen. Konungen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande
i nämnden och en annan att vid förfall för honom tjänstgöra i hans ställe.

Ledamot av nämnden kan på sin ansökan därom befrias från uppdraget.
Konungen åge ock när anledning därtill föreligger skilja ledamot från nämnden.

Har ledamot i nämnden ej förut avlagt domareed, skall han gå sådan ed,
innan han tager säte i nämnden. Mot ledamot i nämnden gälla samma jäv,
som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare.

Mot beslut av nämnden må talan ej förås.

Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet utfärdar Konungen.

§ 2.

Menar någon, att dom, som vunnit laga kraft, kan hävas och att saken
förty ånyo bör komma under skärskådande, och är han i saken part, må
han till nämnden framställa begäran, att nämnden måtte taga hans skäl under
omprövning och till Konungen ingå med sådan ansökan, varom i 31 kap. 3 §
rättegångsbalken sägs.

Finner nämnden, att saken ånyo bör komma under skärskådande, i ty att
rättegångsfel, brister i den i målet företedda bevisningen eller felaktig bevisuppskattning
eller rättstillämpning kunna allvarligen befaras ha förelegat,
skall nämnden till Konungen ingiva ansökan om återbrytande av domen.

Nämndens beslut fattas enligt reglerna, i tillämpliga delar, för omröstning
till dom. Nämnden har, vare sig dess beslut innefattar bifall å ansökan eller
icke, att uttryckligt motivera sitt beslut.

I fråga om de skäl som föranlett motionärens hemställan får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Gällande rätt bereder för vissa speciella fall möjlighet att få ett genom
laga kraftvunnen dom avgjort mål återupptaget.

Ett sådant särskilt rättsmedel utgör institutet återbrytande av dom som
vunnit laga kraft, varom stadgas i 31 kap. rättegångsbalken. I 1 § av nämnda
kapitel föreskrives sålunda bland annat: »Ej havé någon våld, utan allenast
Konungen, att bryta dom åter, som vunnit laga kraft,--—.» Enligt rege ringsformen

§ 18 mom. 1 skola ansökningar om återbrytande av dom prövas
av högsta domstolen. De närmare betingelserna för återbrytande av dom
och förfarandet därvid regleras av 31 kap. 3 § rättegångsbalken, som lyder:

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Haver någon funnit nya skäl, och menar att dom, som vunnit laga kraft,
där med hävas kan; söke Konungens lov, att saken må å nyo skärskådas: och
varde då förvist till den rätt, som sist haver dömt där i. Innan han sina skäl
där förete må, [ ] svärje, att han ej förr dem vetat, eller förstått, att de

av sådan vikt varit, så ock, att han ej där med söker uppehålla och skada
sin vederpart i hans rätt, utan tror sig orsak hava dem att driva. Fullgör han
det [ ]; pröve domaren de nya skäl, så ock vad vederparten där emot sva rar,

och åge makt, den förra domen ändra, där skälen så giltige äro. Finnes
annorlunda; gälde han, som sig dem åberopat, vederparten kostnad och skada;
plikte ock där till, som i 29 kap. sagt är. Vill endera sedan söka högre
rätt där emot; havé där lov till: och fullgöre det, som förr i denna balk örn
varje domstol föreskrives.

Ehuru rättegångsbalken nyttjar benämningen resning för ett annat extraordinärt
rättsmedel än det nu ifrågavarande, nämligen s. k. återställande av
försutten tid, torde enligt allmänt språkbruk med resning i regel avses återbrytande
av dom som vunnit laga kraft.

Frågan om utformningen av de särskilda rättsmedlen har upptagits av
processkommissionen i dess år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (andra delen s. 231 ff. samt fladje delen s. 135 ff.).

Vidare har chefen för justitiedepartementet, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 15 juni 1935, tillkallat professorn Åke Hassler och advokaten
friherre Georg Stjernstedt att, under samråd med processlagberedningen,
biträda vid utredning angående ändrade bestämmelser rörande resning. Dessa
sakkunniga lia den 21 december 1935 avlämnat promemoria i ämnet med
förslag till lagstiftning. Över promemorian lia efter remiss utlåtanden avgivits
av justitiekanslersämbetet samt riksdagens justitieombudsman och militieombudsman.
Promemorian jämte utlåtandena lia därefter av Kungl. Maj:t
för yttrande överlämnats till processlagberedningen.

Omförmälda promemoria och utlåtanden lia såsom bilagor fogats vid utskottets
förevarande utlåtande; och tillåter sig utskottet att såsom utredning
i ämnet hänvisa till dessa bilagor. Därvid vill utskottet fästa uppmärksamheten
på att i promemorian finnes intagen redogörelse för utländsk rätt
på området (s. 6), gällande svensk rätt (s. 7) samt processkommissionens
förslag (s. 8—9).

I motionen anföres bland annat:

Det torde icke vara möjligt att låta frågan om resningsinstitutets reform
framskjutas till den ovissa tidpunkt, »då den stora processreformen genomföres».
Det vore synnerligen lyckligt, att inga viktiga hinder förelåge för
lagstiftning på området. Genomgripande ändringar på större områden av
lagstiftningen erfordrades icke för ändamålet och genom förefintligheten av
den utredning, varom ovan talats, måste det vara möjligt för justitieministern
alt till innevarande riksdag framlägga proposition om reform av resningsinstitutet.
Oavsett att riksdagen sålunda hade ali emotse proposition
i ämnet, torde det vara motiverat att särskilt motionera örn ändring av resningsinstitutet.
Härigenom bleve ju riksdagen satt i tillfälle att under alla
förhållanden för sin del besluta örn erforderliga lagändringar.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottet.

Huvudsyftet med en reform måste bli beaktande av alla sådana grunder,
enligt vilka lagakraftvunnen dom kunde visas vara felaktig. En enskild
skulle visserligen icke genom en eller annan processuell formalitet kunna
framtvinga resning. Men den örn resning beslutande myndigheten måste äga
möjlighet att bevilja resning, så snart skäl eller omständigheter av vad beskaffenhet
de vara kunde gjorde sannolikt att lagakraftvunnen dom icke
stöde i överensstämmelse med vid domens avkunnande gällande rätt. -—
Olika meningar hade gjorts gällande angående åt vilken myndighet
doms återbrytande borde anförtros. I den omnämnda promemorian
hade man sökt arrangera en samverkan mellan högsta domstolen och
annan myndighet. En förberedande behandling och gallring av resningsansökningar
skulle verkställas av J. K., J. O. eller M. O. Denna idé om
ett förberedande resningsorgan syntes välgrundad. Fråga vore nu huru
ett sådant organ borde vara beskaffat. J. K., J. O. och M. O. torde vara
alltför belastade med andra uppgifter för att kunna åtaga sig den nu ifrågavarande.
En lämplig lösning torde vara att Konungen utsåge en nämnd på
fem personer utanför den egentliga ämbetsmannavärlden att granska ansökningar
om återbrytande av dom. I de fall då nämnden så funne skäligt skulle
den ha att till högsta domstolen ingå med ansökan örn återbrytande av
dom. Sådan ansökan skulle högsta domstolen icke äga utan synnerliga skäl
avslå. Därjämte skulle emellertid möjlighet vara öppnad för högsta domstolen
att på eget initiativ förordna örn återbrytande av dom.

Sammanfattningsvis kunde beträffande reformen av resningsinstitutet sägas:
Resningsfrågor borde alltjämt avgöras av högsta domstolen men efter
ansökning av en särskild nämnd, som förberedde ärendet och vars ansökan
icke annat än på starka skäl borde få avslås. Resningsgrunderna borde i
princip omfatta såväl nytillkomna bevisgrunder som förelupna processuella
felaktigheter och felaktig bevisuppskattning eiler rättstillämpning. Vad domar
i brottmål anginge skulle återbrytande självfallet icke kunna leda tili
den tilltalades nackdel.

Såsom av utskottets redogörelse framgår har den betydelsefulla frågan örn
hur resningsinstitutet bör vara reglerat under de senaste åren varit föremål
för utredning. Ett av särskilda sakkunniga upprättat förslag i ämnet ligger
för närvarande, enligt Kungl. Maj:ts remiss, för yttrande hos processlagberedningen,
vilken jämväl i samband med den allmänna rättegångsreformen
har att överväga frågan om anordnandet av de särskilda rättsmedlen, däri
inbegripet resningsinstitutet. Att riksdagen nu skulle taga ställning till ett
i detalj utformat förslag, såsom i motionen påyrkats, synes vid dessa förhållanden
icke kunna komma i fråga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 19 februari 1937.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson*, Kuben Wagnsson,
Otto Wangson, Colleen, Verner Andersson och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark,
Ryberg, Olsson i Mellerud, Lundstedt* och Gezelius.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Lundstedt, enligt vilkens mening utskottet bort föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om framläggande av förslag i
huvudsaklig överensstämmelse med motionen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9

Bilaga A.

P. M.

angående utsträckt möjlighet att återbryta dom varigenom någon

sakfällts för brott.

Grundsatsen att mål som avgjorts genom laga kraft ägande dom icke ånyo
må komma under domstols behandling modifieras i de flesta nutida lagar
därigenom, att i vissa bestämt avgränsade fall särskilda rättsmedel ställas till
parternas förfogande. Avsikten med anordnandet av sådana extraordinära
rättsmedel är i de vanligaste och viktigaste fallen att bereda part möjlighet
att efter den laga kraft vunna domens undanröjande få saken ånyo prövad
av domstol. Jämväl i brottmål kan extraordinärt rättsmedel komma till
användning, enligt de flesta lagar såväl till den tilltalades förmån som till hans
nackdel. Härvid gäller emellertid allmänt, att förutsättningarna för undanröjande
och ny prövning äro mindre stränga i det förra fallet än i det senare.

Den engelska rätten intager i förevarande hänseende en särställning. Något
extraordinärt rättsmedel av ovannämnda art finnes numera icke, men tilltalad
som till sin förmån vill åberopa nya omständigheter kan erhålla utsträckning
av den vanliga appellfristen. Till nackdel för den tilltalade
torde över huvud ett förnyat upptagande av ett avdömt mål icke
kunna äga rum. Enligt fransk rätt kan återupptagande av ett rättskraftigt
avgjort brottmål, genom extraordinärt rättsmedel (révision) endast ske till
den tilltalades förmån i vissa av lagen angivna fall. Dessa avse att någon
blivit dömd för mord eller dråp och det befinnes att den person som antagits
vara dödad är vid liv, att genom skilda domar två personer blivit dömda för
samma brott och domarna äro oförenliga, att ett i målet hört vittne sedermera
dömts för falskt vittnesmål mot den tilltalade, samt att efter domen
omständigheter och bevis framkommit, som äro ägnade att ådagalägga den
tilltalades oskuld. Det sistnämnda fallet är naturligen det viktigaste och kan
sägas i viss mån innesluta även de föregående.

De tyska och österrikiska lagarna och efter mönstret av dem de norska
och danska lagarna samt de finländska lagförslagen (av åren 1901 1909
1923 och 1925) tillåta återupptagande av måi såväl till förmån som till nackdel
för den tilltalade. Förutsättningarna äro i huvudsak desamma i dessa
lagar och förslag; de kunna återföras till två grupper. Den ena av dessa
innefattar fall da den meddelade domen tillkommit under inverkan av brottsligt
förfarande. Såsom exempel härpå kan anföras, att en i målet åberopad
handling varit förfalskad eller ett vittne avgivit falsk utsaga eller en domare
uppsåtligen forfarit orätt. Den andra gruppen upptager de fall då omständigheter
och bevis aberopas, som ej förebragts i rättegången och som äro
agnade att avagabringa en annan utgång av målet. Regelmässigt äro villkoren
for återupptagande till den tilltalades nackdel strängare än för återupptagande
till hans fördel antingen så till vida, att anspråken på orsakssammanhanget
mellan den aberopade grunden för återupptagande och den meddelade
domens innehall skärpas, eller så alt återupptagande ej må ske med mindre
fråga ar örn grövre brott, såsom enligt österrikisk, norsk och dansk rätt

Första lagutskottets utlåtande Nr 9. 1

Även svensk rätt bereder möjlighet att på grund av nya skäl få ett genom
laga kraft vunnen dom avgjort brottmål återupptaget. I 31 kaj), rättegångsbalken
meddelas bestämmelser om huru dom må återbrytas som vunnit laga
kraft. Därom stadgas i 3 §, lika för tviste- oell brottmål, att örn någon funnit
nya skäl och menar, att dom som vunnit laga kraft därmed kail hävas,
äger lian söka Konungens lov att saken ånyo må skärskådas. Enligt regeringsformen
§ 18 prövas sådana ansökningar av högsta domstolen. Bifalles
ansökningen, skall sökanden hänvisas att anmäla målet hos den rätt som
sist dömt däri. Innan sökanden får där förete sina skäl, skall han avlägga
en ed av den innebörd, att han ej förr känt dem eller förstått, att de varit av
sådan vikt och att han ej därmed söker uppehålla och skada sin vederpart
i hans rätt utan tror sig hava orsak att driva dem. Mål om ansvar för brott
torde numera av högsta domstolen återförvisas till den lägre rätten, utan att
för målets upptagande föreskrives anmälan av sökanden, och föreskriften om
edgång kommer då ej heller i fråga att tillämpas. Enligt 17 kap. 32 § rättegångsbalken
kan vidare hovrätt i vissa fall återupptaga brottmål till nackdel
för den tilltalade. Möjlighet finnes enligt 25 kap. 10 § och 30 kap. 38 § rättegångsbalken
att anföra s. k. nullitetsbesvär, nämligen då någon dömts
ohörd eller sådan dom fällts att någon som ej varit part i målet därav lider
förfång.

Jämlikt 103 § med flera stadganden i lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes torde vad sålunda gäller rörande möjligheten
till ändring i allmän domstols laga kraft ägande dom också vara tilllämpligt
med avseende å dom som avkunnats av krigsdomstol.

Uttrycket »skäl» i 31 kap. 3 § har i praxis uppfattats såsom åsyftande faktiska
omständigheter eller bevis av betydelse för prövningen av det rättskraftigt
avgjorda målet, vilka förelegat vid den tid målet avdömdes. Fordran
på att skäl skall vara »nytt» innebär att det ej åberopats i målet samt att
det icke varit för sökanden känt när målet handlades eller att han icke då
insett eller bort inse dess betydelse för avgörandet. På grund av det sätt
varpå beslut i ärenden rörande återbrytande avfattas möter understundom
svårighet att angiva vilket bevis eller vilken omständighet, som i det särskilda
fallet funnits berättiga till återbrytande. Bland mera konkret angivna skäl
som ansetts kunna medföra återbrytande må nämnas: att medicinalstyrelsen
avgivit utlåtande varigenom frågan om den dömdes brottslighet kommit i
förändrat läge (N. J. A. 1917 not. B nr 140, 1922 not. B nr 456), att efter domen
skriftligt bevis anträffats (N. ,1. A. 1921 not. B nr 273), att i målet avlagd
ed befunnits vara falsk (N. J. A. 1931 not. B nr 715), att skriftliga bevis
varit förfalskade (N. ,1. A. 1924 s. 660), att bevis förebragts därom att annan
person begått det brott varför sökanden dömts (N. J. A. 1926 not. B nr 453,
1933 s. 216), att den dömde falskeligen erkänt sig skyldig (N. J. A. 1930 s.
342), att misstag förelupit med avseende å den dömdes ålder (N. J. A. 1918
not. B nr 541). I intet fall synas rättsliga grunder hava föranlett återbrytande.
Exempel torde sålunda saknas därpå, alt felaktig uppskattning av förebragt
bevisning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning ansetts såsom
skäl att återbryta dom.

Vad angår de svenska lagförslagen upptog lagkommittén i sitt förslag till
allmän kriminallag bestämmelser örn resning i anledning av nya skid. I huvudsak
samma bestämmelser förordades sedermera av äldre lagberedningen
och av nya lagberedningen i dess principbetänkande. De föreslagna stadgandena
inneburo, att högsta domstolen på ansökan skulle kunna bevilja resning,
örn emot den som blivit frikänd genom laga kraft ägande dom yppades nya
skäl. Brottet skulle dock förskylla visst angivet svårare straff, enligt nya
lagberedningen straffarbete ej under två år. I ill förman för den suni Eilits

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

till ansvar kunde oavsett brottets beskaffenhet resning sökas i högsta domstolen
på grund av nya skäl, varmed den dömde ville visa att han varit oskyldig
till brottet. Nya lagberedningen framhöll, att resning ej skulle beviljas
med mindre synnerliga skäl därtill förelåge.

Processkommissionen, som ansåg särskilda rättsmedel böra vara inrättade
för att i undantagsfall möjliggöra förnyad prövning av rättskraftigt avgjorda
brottmål, fann den gällande rättens anordning av dessa rättsmedel kunna i
huvudsak bibehållas. Ett särskilt rättsmedel borde vara inrättat med avseende
å de fall, då nya faktiska omständigheter och bevis bleve bekanta varigenom
det tidigare avgörandet framstode såsom materiellt oriktigt. Detta
rättsmedel, som även skulle vara tillämpligt då det befunnes att rättegångsforfarandet
varit behäftat med vissa allvarligare brister, syntes lämpligen böra
benämnas resning. Dessutom borde finnas ett särskilt rättsmedel för återställande
av försutten laga tid, varjämte möjlighet borde beredas tilltalad att
ta ett mal återupptaget till ny handläggning, om det avgjorts i hans utevaro
och han av giltig anledning hindrats att komma tillstädes.

Resning skulle enligt kommissionens mening i överensstämmelse med gällande
rätts ståndpunkt kunna ske såväl lill fördel som till nackdel för den
tilltalade. Som förutsättning för att resning skulle beviljas borde särskilda
grunder angivas, och endast örn den som sökte resning kunde ådagalägga att
sadan grund förelåge, borde resning få förekomma. Såsom grund för resning
borde kunna åberopas såväl felaktigheter med avseende å rättegången
(processuella resningsgrunder) som nya faktiska omständigheter och bevis,
vilka påve anledning att den givna domen i sak oriktigt avgjort målet (materiella
resningsgrunder). Olika regler borde i vissa avseenden uppställas i
fråga om resning till fördel för den tilltalade och till nackdel för honom.

Till förmån för den tilltalade borde resning få ske örn visst grövre rättegångsfel
förelupit i målet. Såsom exempel härpå nämndes, att den rätt som
slutligen avgjort målet ej varit behörigen sammansatt. Bland de materiella
resningsgrunderna skulle komma i betraktande bland annat brottsligt eller
eljest otillbörligt handlingssätt av någon som tagit befattning med målet.
Da möjlighet förelåge att ett förfarande av angivna slag medverkat till utgången
borde resning fa ske. Den andra materiella resningsgrunden avsåge
nya skäl och bevis. Kunde den tilltalade åberopa nytt skäf eller bevis och
kunde det skäligen antagas, alt dess förebringande i målet skulle hava lett
tdl hans frikännande eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse
än den som tillämpats, borde möjlighet att vinna resning stå
öppen. Däremot syntes det ej böra sättas i fråga att resning skulle få förekomma
endast i syfte att utverka en nedsättning av straffet efter det tillämpade
lagrummet; för sådana fall borde nådevägen anlitas. Till nackdel folden
tilltalade borde enahanda omständigheter, som skulle utgöra resningsgrunder
till förman för den tilltalade, kunna aberopas ehuru med vissa begränsningar.
Dessa borde dock icke avse de processuella utan endast de
materiella resningsgrunderna. Sålunda syntes brottsligt eller otillbörligt för
hällande med avseende a den tidigare rättegången böra gälla såsom resningsgrund
endast örn det skäligen kunde antagas att förhållandet inverkat på
utgången i så matto att en skyldig frikänts eiler dömts med tillämpning av
en väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort ifrågakomma. Även
beträffande nya skäl och bevis såsom resningsgrund borde strängare villkor
uppställas. Sålunda syntes i detta avseende böra fordras att straffarbete
kunde följa å brottet. Vidare borde till den tilltalades säkerhet stadgas, att
andra omständigheter ej finge leda till ett återupptagande än de som ägde
sådan betydelse för saken, att det syntes otvivelaktigt att därest den åberopade
omständigheten förebragts i målet den tilltalade blivit sakfälld eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 9- 9

brottet hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den förut
tillämpade.

I frågan om vilken myndighet borde tilläggas behörighet att pröva ansökningar
om resning anförde processkommissionen i huvudsak följande. Rätten
att besluta huruvida resning finge äga rum vore allestädes överlämnad åt
domstol. Enligt vissa lagar beviljades resning av högsta instansen, medan
andra läte resningsfrågor avgöras av den domstol, mot vilkens dom resning
söktes eller ock av den domstol som i första instans prövat målet. Gällande
svensk rätt lämnade avgörandet till högsta domstolen, i vissa fall till hovrätt;
enligt de svenska lagförslagen skulle endast högsta domstolen äga behörighet
att bevilja resning. Kommissionen hade haft under övervägande
att föreslå, att den domstol som senast dömt i målet borde vara behörig myndighet
i frågor om resning. Härför talade att, därest fråga örn resning väcktes
inom en ej alltför lång tid efter målets handläggning, domstolens ledamöter
kunde äga en på egen erfarenhet grundad kännedom om målet som en
högre instans ej besiltte. Värdet av denna synpunkt borde dock ej skattas
alltför högt, enär då en något längre tid förflutit mellan domen och resningsfrågans
prövning minnet av den föregående handläggningen förflyktigat
eller i varje fall utgjorde en osäker grundval för frågans bedömande. Den
hos oss gällande regeln, att rätten att återbryta dom tillkomme högsta domstolen,
vilade säkerligen på insikten örn angelägenheten av att den laga kraft
vunna domen hölles vid makt. I särskilt hög grad gjorde sig vid resningsinstitutels
handhavande betydelsen av en enhetlig tillämpning gällande. En
olikformig rättstillämpning skulle här mer än eljest vara förkastlig. Ur denna
synpunkt måste företräde givas åt den nuvarande anordningen med högsta
domstolen såsom behörig myndighet för prövning av resningsfrågor.

Av det anförda framgår, att den gällande svenska rättens ståndpunkt i fråga
örn förutsättningarna för återbrytande av laga kraft vunnen dom i det
väsentliga överensstämmer med de moderna utländska lagarnas så ock med
vad under reformarbetet på rättegångsväsendets område hos oss föreslagits.
En lagstiftning i enlighet med vad processkommissionen ifrågasatt skulle sålunda
på det hela taget endast innebära en närmare utveckling av redan antagna
rättsgrundsatser, i det att de omständigheter som giva rätt att få dom
äterbruten komme att tydligare och fullständigare än nu är fallet angivas i
lagen. Såsom ytterligare grunder för återbrytande utöver dem, som kunna
anses inrymda i nu gällande lags bestämmelser, skulle upptagas de av kommissionen
föreslagna resningsgrunderna att visst grövre rättegångsfel förelupit
och att brottsligt förfarande med avseende å målet ägt rum. Vad angår
den senare torde emellertid möjlighet till återbrytande redan nu kunna anses
föreligga, och genom nullitetsbesvär kan i viss omfattning en med formellt
fel behäftad dom angripas.

Den ledande principen för bestämmande av grunderna för återbrytande av
dom sådana de hittills utformats är den tanken, att själva det sätt varpå
domstolen prövat det material som förelagts densamma icke får åberopas
som grund för återbrytande. Det mäste vara något utanför själva den prövande
verksamheten liggande som skall kunna föranleda återbrytande, alt
materialet befunnits i vissa hänseenden bristfälligt eller att nytt material
tillkommit. Undantag härifrån kan förekomma då visst grövre rättegångsfel
förelupit eller brottsligt förfarande med avseende å målet ägt runi. Men
längre sträcka sig icke de processuclla grunderna flir återbrytande. Ilar förfarandet
varit i viisentliga punkter formellt oangripligt och brottsligt förfarande
ej förekommit, den så att säga yttre ramen kring prövningen är felfri,
kan domen ej labbas hurudan prövningen lin till sitt innehåll varit be -

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

skaffad. Domstolen kan sålunda hava grundat sitt avgörande på en uppenbart
felaktig uppskattning av den förebragta bevisningen eller gjort sig skyldig
till en klart oriktig lagtolkning eller rättstillämpning; däråt kan ingenting
göras. Anledningen till att man inlagd denna ståndpunkt ligger tydligen
först och främst däri, att det ordinära inslanssystemet funnits utgöra en tillräcklig
garanti för att bevisningen uppskattas och rättsreglerna tillämpas på
ett riktigt sätt. Vidare har befarats att, därest fel i bevisuppskattning eller
rättstillämpning, däri inbegripet lagtolkning, kunde utgöra grund för återbrytande,
sådant skulle komma att sökas i den omfattning att prövningsmyndighelen
i själva verket bleve en överinstans i förhållande till den domstol
som avkunnat domen, alltså i stor utsträckning högsta instansen själv. Det
torde också hava slått klart att domstolarnas anseende skulle bliva i hög
grad lidande örn det vore part obelaget att på vilka processuella grunder som
helst söka återbryta lide. En regel av sådant innehåll skulle med skäl kunna
betecknas som ett uttryck för misstro till domstolarnas förmåga av riktig
bevisuppskattning och rättstillämpning.

Det synes icke kunna anses tvivelaktigt att den principiella ståndpunkt
gällande rätt och lagförslagen intagit till frågan örn grunderna för återbrytande
av dom förtjänar anslutning. Att införa en allmän befogenhet för
part att på processuell grund söka återbrytande kan sålunda ej ifrågasättas.
Härmed är dock icke sagt att ej i något fall skäl kunde finnas att utvidga
möjligheten till återbrytande på processuell grund, så att felaktig bevisuppskattning
eller oriktig rättstillämpning finge leda till återbrytande. Det kan
näppeligen förnekas att fall kunna förekomma och jämväl förekommit då
en doms materiella oriktighet, förorsakad av felaktig bevisuppskattning eller
rättstillämpning, framstått som ett besvärande exempel på rättsordningens
ofullkomlighet. Detta har givetvis i första hand varit till nackdel för den
part som domen gått emot, då ett för honom viktigt rättsligt intresse icke
erhållit lagens skydd. Än betydelsefullare torde emellertid vara de skadeverkningar
på rättsordningen i dess helhet som i dylika fall kunna uppstå.
Rättssäkerheten kan i vida kretsar komma att framstå såsom hotad och förtroendet
för rättsskipningen lida avbräck. Det är uppenbart att dessa synpunkter
väga tyngre i brottmål än i tvistemål och att de få en alldeles särskild
styrka då det gäller brottmålsdom varigenom någon sakfällts för ett
grövre brott. Att den som oskydigt dömts för sådant brott, måhända av en
domstol där ett flertal olika meningar örn hans brottslighet framkommit,
skall sakna värjo möjlighet att erhålla rättelse därför att bevisuppskattning
och rättstillämpning icke få angripas, torde knappast stå i överensstämmelse
med allmän rättsuppfattning här i landet. Angelägenheten av att
laga kraft vunna domar stå fast och att domstolarnas auktoritet skyddas
kan icke anses väga tyngre än hänsynen till rättsuppfattningens krav på
att den dömde i sådant fall skall kunna få sin sak ånyo prövad. Nådevägen
kan ej här anlitas; vad den oskyldigt dömde söker är icke nåd utan rättvisa.
Och det är uppenbarligen av största vikt alt ej den meningen vinner
utbredning, att möjligheten till upprättelse förvägras honom på mindre
vägande formella grunder.

Örn alltså skäl tala för att de processuella grunderna för återbrytande utvidgas
så att även fel i bevisuppskattning eller rättstillämpning få i sådant
hänseende åberopas (extraordinärt återbrytande), är det emellertid klart
att denna möjlighet att erhålla återbrytande bör mycket strängt begränsas.
Först och främst synes återbrytande endast kunna ifrågasättas lill förmån
för den som sakfällts för brott. En frikännande dom bör vara orubblig om
icke någon ordinär grund för återbrytande kan åberopas. Detta står i överensstämmelse
med den hävdvunna och utan tvivel sakligt grundade upp -

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

fattningen, att möjligheten till återbrytande bör vara mera vidsträckt då det
gäller att återbryta dom lill den tilltalades förmån än när fråga är örn ny
prövning till bans nackdel. Det är angelägnare att bereda den oskyldigt
dömde upprättelse än att fälla den som en gång lyckats undgå ansvar. Men
även en utsträckning av möjligbeten till återbrytande till den sakfälldes
förmån synes böra vara betingad därav, att synnerligen vägande skäl föreligga
till undantag från regeln att bevisuppskattning och rättstillämpning ej
må angripas. Härför tala med styrka de ovan anförda skäl varpå denna
regel grundats och vilka endast för sällsynta undantagsfall kunna medgiva
ett avvikande från densamma.

Att domen då extraordinärt återbrytande skall ske måste framstå såsom
materiellt oriktig synes vara självklart; bär felaktig bevisuppskattning eller
rättstillämpning icke medfört en oriktig dom finnes uppenbarligen ej skäl
att på denna grund återbryta densamma. Vidare synes givet att det extraordinära
återbrytandet icke får äga rum när det brott varför den tilltalade
sakfällts är av mindre allvarlig natur, eller då det blott kan bliva fråga om
gärningens hänförande under en något mildare straffskala eller örn en nedsättning
av straffet inom den stadgade latituden. I dessa senare fall bör
nådevägen anlitas eller ock därest straffet utståtts ersättning därför beredas.
För användning av extraordinärt återbrytande torde som regel böra fordras
att frihetsstraff ådömts och att det finnes sannolikt att den tilltalade efter
ny prövning kommer att frikännas eller brottet hänföras under en väsentligt
mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Endast om så är förhållandet
synes det egentliga motivet till anordnande av extraordinärt återbrytande.
angelägenheten att upprätthålla förtroendet för rättsskipningen,
kunna anses vara för handen. Därest emellertid såsom nedan ifrågasättes
prövningen av frågan huruvida i det konkreta fallet det kan anses vara av
synnerlig vikt att återbrytande äger nini anförtros åt särskilt kvalificerade
myndigheter, torde det icke vara av nöden att närmare angiva betingelserna
för återbrytande ur nämnda synpunkt. Ej heller lär det vara behövligt att
i övrigt mera utförligt bestämma förutsättningarna för återbrytande. I
synnerhet om man i det väsentliga bibehåller oförändrade hittills gällande
stadganden med deras knappa avfattning och därav följande ofullständighet
synes det önskvärt att icke binda den beslutande myndigheten genom
uppställande av regler, sorn kunde utesluta möjligheten att återbryta dom
i något fall där detta dock av starka skäl vore betingat. Rätten att besluta
om ålerbrytande måste naturligen, icke minst i här avsedda fall vilkas behandling
kräver den högsta grad av omdömesförmåga och ansvarskänsla,
anförtros åt en myndighet vars kvalifikationer utgöra en tillräcklig garanti
för att den utan stöd av detaljerade lagbestämmelser kan på ett tillfredsställande
sätt lösa den förelagda uppgiften.

Enligt nu giillande rätt prövas som ovan anförts frågor örn återbrytande
av dom jämlikt 31 kap. rättegångsbalken av högsta domstolen, åt vilken
§ 18 regeringsformen överlämnar att utöva Konungens befogenhet i förevarande
avseende. De svenska lagförslagen ifrågasätta såsom jämväl framgår
av vad tidigare anförts icke någon ändring härutinnan. Det synes icke
föreligga anledning att tillägga annan myndighet än högsta domstolen befogenhet
att besluta örn återbrytande i de särskilda fall då sådant skulle förekomma
på annan grund än nu gällande lag stadgar. Tvärtom torde icke
bos någon annan vare sig judiciell eller administrativ myndighet kunna antagas
föreligga de förutsättningar för eit vidsynt och samvetsgrant bedömande
av frågor rörande extraordinärt återbrytande, vilka liro tillfinnandes bos
högsta domstolen. Det skulle näppeligen heller vara möjligt att skapa en
särskild utanför den nuvarande organisationen stående instans som kunde

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

anses mera kvalificerad härtill. Inrättandet av en dylik instans skulle för
övrigt icke vara utan betänkligheter med hänsyn till den verkan detta kunde
tå på domstolarnas ställning i den allmänna opinionen. Den misstanke
s°m på vissa håll yppats, att högsta domstolen skulle vara mindre benägen
att bevilja återbrytande för att icke rubba auktoriteten bos dess egna och
möjligen också andra instansers avgöranden, torde sakna berättigande. Om
högsta domstolen hittills måhända synts en eller annan kritiker följa en
alltför restriktiv praxis i fråga om att bevilja återbrytande, bar detta utan
tvivel berott på att högsta domstolen icke med stöd av gällande lag kunnat
gå längre. Anledning torde ej finnas att antaga annat än att högsta domstolen
därest möjligheten att bevilja återbrytande vidgas kommer att utnyttja
denna möjlighet i den utsträckning lagstiftaren avsett.

Örn alltså avgörandet av frågor örn extraordinärt återbrytande av dom
bör förbehållas högsta domstolen, inställer sig spörsmålet huruvida i dessa
tall liksom vid återbrytande i övrigt det bör stå part öppet att med ansökan
opi återbrytande vända sig omedelbart till högsta domstolen. Skulle en
sådan befogenhet tillerkännas för brott sakfälla personer måste man utan
tvivel vänta sig, att ett stort antal ansökningar örn återbrytande bomme att
ingivas till högsta domstolen, vilkens tid och arbetskraft skulle i ej obetydlig
grad bliva tagen i anspråk för dessa ansökningars behandling. Därmed
skulle ock den undantagskaraktär, som måste tillkomma återbrytande på
grund av oriktig bevisuppskattning eller rättstillämpning, i väsentlig mån
komma att utplånas. Det synes därför oundgängligt att finna en form för
en förberedande behandling och gallring av de fall då återbrytande begäres
på bär avsedda grund. Denna form måste bereda garanti såväl för att de
fall där ett allmänt intresse kräver möjlighet till ny prövning bliva beaktade,
som ock för att en rationell utrensning sker av de säkerligen långt talrikare
mål, i vilka utan att dylikt intresse föreligger ansökan om extraordinärt
återbrytande försökes såsom en sista utväg till ändring. Det synes då
vara naturligt och lämpligt att för denna maktpåliggande prövning anlita
de myndigheter, vilka hava såsom särskild uppgift sig ålagt att övervaka
rättsvården i riket, nämligen justitiekanslern samt riksdagens justitieombudsman
och militieombudsman. Det lider intet tvivel att dessa ämbetsmän
skulle komma att med framgång lösa uppgiften att pröva frågor om extraordinärt
återbrytande och där anledning föreligger göra ansökan örn sådant
återbrytande bos högsta domstolen. Deras ställning som åklagare lär icke
hindra att sagda uppgift anförtros dem, enär enligt modern rätt åklagare
allmänt tillägges befogenhet att göra ansökan örn återbrytande till förmån
för den tilltalade, en regel som processkommissionen föreslagit till införande
bos oss och vilken för övrigt redan tillämpats i vår praxis (N. J. A. 1933 s.
216 med flera rättsfall). Genom att nämnda ämbetsmän underkastade ärenden
rörande extraordinärt återbrytande en förberedande prövning skulle
högsta domstolens befattning med dessa komma att högst väsentligt inskränkas;
i de sannolikt ganska fåtaliga fall då framställning örn återbrytande
bomme att göras .skulle ärendena föreligga i sådant skick att deras avgörande
ej bleve mycket betungande. Klart är visserligen att ifrågavarande
åklagarmyndigheters arbetsbörda körnare att i motsvarande grad ökas, men
beaktas bör, att hos nämnda myndigheter endast en ämbetsman bleve sysselsatt
med handläggning av förevarande ärenden medan i högsta domstolen
en hel avdelning skulle tagas i anspråk, och vidare att en ej obetydlig
del av arbetet torde kunna utföras av underordnade tjänstemän. Möjligheter
lära ej heller saknas att i mån av behov lätta de nämnda åklagarmyndigheternas
arbetsbörda i övrigt.

Den lagstiftning som skulle föranledas av bär ifrågasatta utsträckning av

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

rätten att få dom återbruten torde kunna begränsas därhän, att till 31 kap.
3 § rättegångsbalken lögås ett nytt stycke upptagande bestämmelser örn vad
ovan benämnts extraordinärt återbrytande. Någon allmän omreglering av
stadgandena om återbrytande synes icke för här ifrågasatta reform vara erforderlig
eller ens tillrådlig med hänsyn till det nu pågående arbetet med ny
allmän processlagstiftning. De brister som frånsett begränsningen av grunderna
för återbrytande vidlåda lagens nuvarande reglering av berörda institut
torde icke vara av den art att tidpunkten då nämnda allmänna lagstiftning
kan bliva genomförd ej kan i övrigt avvaktas. Vid sådant förhållande
lär ett föregripande av denna lagstiftning böra undvikas. Vid sidan örn berörda
lagändring torde bestämmelser örn justitiekanslerns, justitieombudsmannens
och militieombudsmannens befattning med frågor om extraordinärt
återbrvtande böra införas i instruktionerna för dessa ämbetsmän.

Med ledning av vad sålunda anförts hava upprättats utkast till dels lag
örn tillägg till 31 kap. 3 § fättegångsbalken, dels kungörelser örn ändring i
gällande instruktioner för justitiekanslersämbetet samt för riksdagens justitieombudsman
och militieombudsman. Enligt § 96 regeringsformen skola
instruktionerna för justitie- och militieombudsmännen utfärdas av riksdagen,
som alltså har att besluta örn ändringarna i nämnda instruktioner.

Utkastet till lag örn tillägg till 31 kap. 3 § rättegångsbalken giver först uttryck
åt regeln, att i det nya stycke som avses att fogas till nu gällande stadgande
behandlas fall av återbrytande som icke omfattas av nämnda stadgande.
Något närmare angivande av vilka dessa fall äro har icke ansetts erforderligt
eller ens lämpligt med hänsyn till vad ovan framhållits om önskvärdheten
av att myndigheterna ej onödigt bindas i tillämpningen av stadgandet
om extraordinärt återbrytande. Av det förut sagda framgår emellertid, att
under stadgandet komma fall där domen framstår såsom materiellt oriktig
på grund av felaktig bevisuppskattning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning.
Hinder finnes emellertid ej att använda den föreslagna bestämmelsen
även i andra fall där möjlighet till ny prövning synes böra beredas.
Återbrytandets undantagskaraktär markeras dels genom stadgandet att det
skall finnas vara av synnerlig vikt att målet ånyo varder prövat, dels ock
genom bestämmelsen att endast justitiekanslern, justitieombudsmannen och
militieombudsmännen äga göra ansökan örn återbrytande. På dessa ämbetsmän
ankomma prövning och avgörande av frågan huruvida det kan anses
vara av synnerlig vikt att möjlighet till ny rättegång beredes. Såsom ovan
framhållits torde anledning ej finnas att närmare bestämma när det skall
anses vara av synnerlig vikt att möjlighet öppnas till ny prövning; de beslutande
myndigheterna lära utan tvivel dessförutan komma att på ett tillfredsställande
sätt tillvarataga de intressen av allmän och enskild art som
härvidlag göra sig gällande. Enligt numera i praxis tillämpade regler göres
ansökan örn återbrytande till förman för sakfälld av denne själv eliel av
åklagaren; det synes emellertid naturligt att initiativ till extraordinär aterbrytande
endast må tagas av den sakfällde i form av begäran hos någon av
de nämnda högre åklagarmyndigheterna. Det kunde måhända synas som
örn ett allmänt intresse av återbrytande skulle kunna tänkas föreligga i något
fall då den sakfällde själv ej tager initiativ, men avsevärd praktisk betydelse
torde ej tillkomma denna möjlighet och man torde böra taga hänsyn
till den sakfälldes genom underlåtenhet att taga initiativ uttryckta önskan att
det må bero vid den fällda domen. Konungen bär tillagts befogenhet att
efter ansökan av behörig myndighet återbryta domen när skäl därtill är.
Med detta uttryck avses att befogenhet till återbrytande skall föreligga da det
finnes sannolikt, att domen är materiellt oriktig och att den sakfällde efter
ny prövning kommer att frikännas eller brottet hänföras under en väsentligt

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Att binda prövningen vid
närmare angivna förutsättningar har icke ansetts behövligt eller lämpligt

Ändringarna i instruktionerna för justitiekanslersämbetet, justitieombudsmannen
och militieombudsmannen ålägga dessa myndigheter att pröva gjord
framställning rörande ansökan om återbrytande och att örn laga anledning
därtill finnes göra sådan ansökan. En fråga som här framställer sig är den
huruvida skyldighet att pröva framställning skall föreligga då samma framställning
avvisats av annan av de nämnda myndigheterna i fall då konkurrerande
kompetens dem emellan är för handen. Det har ej ansetts nödigt
eller lämpligt att i nämnda hänseende begränsa den sakfälldes möjlighet att
få till stånd återbrytande. En föreskrift om att förut hos annan myndighet
gjord framställning utan vidare skall avvisas kan lätteligen kringgås genom
omformulering av framställningen med åberopande av ytterligare något skäl
för återbrytande. Den olägenhet som ligger däri att en myndighet kan i en
viss fråga örn återbrytande komma till skiljaktigt resultat gentemot en annan
myndighet torde svårligen kunna undvikas. Närmare föreskrifter om
innehållet av ansökan örn återbrytande synas ej erforderliga.

Stockholm den 19 december 1935.

Åke Hassler. Georg Stjernstedt.

Utkast

till

Lag om tillägg till 31 kap. 3 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att till 31 kap. 3 § rättegångsbalken skall fogas ett
nytt, andra stycke av följande lydelse.

Finner i annat fall än i första stycket sägs justitiekansler!! eller ock riksdagens
justitieombudsman eller militieombudsman det vara av synnerlig vikt,
att mål vari någon genom laga kraft ägande dom sakfällts för brott ånyo
varder prövat, gore på begäran av den sakfällde ansökan därom och bryte
Konungen domen åter när skäl därtill är.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk Författningssamling.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utkast

till

Kungörelse om ändrad lydelse av 4 § instruktionen för justitiekanslersämbetet
den 25 oktober 1918 (nr 827).

Kungl. Majit har funnit gott förordna, att 4 § i instruktionen den 25 oktober
1918 för justitiekanslersämbetet sådant detta stadgande lyder jämlikt
kungörelsen den 31 december 1921 (nr 852), skall erhålla följande ändrade
lydelse:

4 §. Justitiekanslerns ämbetsplikter---till Kungl. Majit inkomma;

att, där någon begär att justitiekanslern jämlikt 31 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken skall göra ansökan om återbrytande av dom, pröva ärendet
och örn laga anledning därtill finnes göra ansökan om att domen må
varda återbruten;

att granska--— varde stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den då kungörelsen, enligt
därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk Författningssamling.

Utkast

till

Kungörelse om ändrad lydelse av instruktionen den 14 maj 1915 (nr 132)
för riksdagens justitieombudsman.

Kungl. Maj :t har — sedan riksdagen beslutat viss ändring i instruktionen
den 14 maj 1915 för riksdagens justitieombudsman — funnit gott till allmänhetens
kännedom kungöra nämnda ändring, så lydande:

20 §. Begär någon, att justitieombudsmannen jämlikt 31 kap. 3 § andra
stycket rättegångsbalken skall göra ansökan om återbrytande av dom, bör
justitieombudsmannen, där domen avkunnats av annan domstol än krigsdomstol,
pröva ärendet och om laga anledning därtill finnes göra ansökan
om att domen må varda återbruten.

21—26 §§. Lika lydande med nuvarande 20—25 §§.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den då kungörelsen, enligt
därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk Författningssamling.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utkast

till

Kungörelse om ändrad lydelse av instruktionen den 14 maj 1915 (nr 133)
för riksdagens militieombudsman.

Kungl. Maj :t har — sedan riksdagen beslutat viss ändring i instruktionen
den 14 maj 1915 för riksdagens militieombudsman -— funnit gott till allmänhetens
kännedom kungöra nämnda ändring, så lydande:

19 §. Begär någon, att militieombudsmannen jämlikt 31 kap. 3 § andra
stycket rättegångsbalken skall göra ansökan om återbrytande av dom, bör
militieombudsmannen, där domen avkunnats av krigsdomstol, pröva ärendet
och om laga anledning därtill finnes göra ansökan om att domen må varda
återbruten.

20—24 §§. Lika lydande med nuvarande 19—23 §§.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den då kungörelsen, enligt
därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk Författningssamling.

Bilaga B.

Justitiekanslersämbetet.

Till Konungen.

Sedan justitiekanslersämbetet genom nådig remiss den 31 december 1935
anbefallts avgiva yttrande över upprättad P. M. angående utsträckt möjlighet
att återbryta dom varigenom någon sakfällts för brott, får ämbetet i underdånighet
anföra följande.

Förslaget lämnar nuvarande, i 31 kap. 3 § rättegångsbalken upptagna bestämmelse
om resning orubbad. Har part funnit nya skäl, kan han alltså
hos Högsta Domstolen söka resning. Men i ett tillagt andra stycke till paragrafen
har föreslagits en utvidgning av resningsinstitutet sålunda att i brottmål
skulle till förmån för den sakfällde resning kunna ske jämväl i andra
fall, d. v. s. oaktat nya skäl ej tillkommit. I dessa fall skulle emellertid en
preliminär prövning ske av justitiekanslern eller justitieombudsmannen
respektive militieombudsmannen, vilka — i händelse de funne fog för resning
— skulle föra frågan vidare till Högsta Domstolen.

Första laqutskottets utlåtande Nr 9.

Innebörden i det nya stycket torde i huvudsak vara att återbrytande av
lagakrafts unnen dom kan motiveras nied att domstolen förmenas hava bort
komma till annat slut med stöd redan av det material som varit för domstolen
tillgängligt. För korrigering av felaktiga doniar har samhället ställt
till förfogande överinstanser dit den missnöjde kan hänvända sig för rättelses
ernående. Uppenbarligen är det för rättssäkerheten av största vikt att
sedan, eventuellt efter anlitande av tillgängliga ordinära rättsmedel, slutlig
dom fallit, vid denna ock må förbli. Väl framträder detta intresse mindre
markerat i brottmål, när fråga är om ändring till sakfällds förmån, men liksom
i civilmålen behandlas vanligen även i brottmålen olika anspråk, beträffande
vilka parterna måste någon gång få ett bindande besked örn vad de
hava att rätta sig efter för sina vidare dispositioner. Det är icke utan starka
skäl som lagen hållit möjligheten att återbryta dom inom snäva gränser. Då
vår lag medger resning allenast där nya för målets bedömande betydelsefulla
omständigheter tillkommit, torde densamma icke hava intagit en
strängare ståndpunkt i frågan än i allmänhet andra länders lagstiftning ansett
nödig.

Justitiekanslersämbetet vill icke förneka att resningsinstitutet kan i någon
mån behöva revideras. Det synes exempelvis böra närmare klargöras i vad
mån processuella fel böra få inverka. Men då i förslaget synes främst hava
åsyftats att möjliggöra en omprövning huruvida domstol (exempelvis Högsta
Domstolen) på det för densamma tillgängliga materialet kommit till ett riktigt
slut i saken, har man, utan att förläna resningsprövningen någon högre
kvalifikationsgrad än som står till buds inom gällande instanssystem och
utan att inordna densamma i detta system, i verkligheten givit resningsinstitutet
en funktion motsvarande den som skulle hava tillkommit en nybildad
högre instans. Ämbetet finner den föreslagna, allmänt hållna bestämmelsen
ägnad att allvarligt rubba den fasthet och stadga som är nödvändig i varje
instansordning.

Såsom resningsskäl omnämner promemorian av domstol begånget fel i
bevisuppskattning eller rättstillämpning. I förra hänseendet riktar sig kritiken
mot resultatet av domstolens avvägning och värdesättning av det å
ömse sidor förebragta bevismaterialet, en väsentligen icke juridisk-teknisk
fråga, i vilken den tilltalade, som själv bäst vet örn han är skyldig eller ej,
har de bästa förutsättningar att bedöma huruvida han bör låta sig åtnöja
med domen eller söka ändring i högre instans. Bryr han sig icke örn, att
utnyttja tillgängliga ordinära rättsmedel, synes i förevarande fall icke försvarligt
att bereda honom annan väg att få till stånd en omprövning. Över
Högsta Domstolens dom får han dock icke besvära sig. Beträffande sådan
dom skulle då gälla det uttalandet i promemorian att det knappast torde stå
i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning här i landet att den som
oskyldigt dömts, måhända av en domstol där ett flertal olika meningar örn
hans brottslighet framkommit, skulle sakna varje möjlighet att erhålla rättelse
därför att bevisuppskattning icke får angripas. Här må dock erinras
örn vad ämbetet tidigare anfört ur principiell synpunkt. Örn man nu tänkte
sig alt, efter resning, Högsta Domstolen med annan sammansättning jin vid
den förra domens meddelande skulle, måhända återigen med yppade meningsskiljaktigheter,
komma lill annat resultat än i den förra domen, vad förlänar
den senare större auktoritet? Och vore det icke oformligt och för
rättskipningen betänkligt örn det tillätes att ställa en instansavdelning som
kritisk granskare i en redan av annan, likvärdig instansavdelning ur olika
synvinklar genomdiskuterad oindömesfråga? Av praktiska skäl måste ju
ock samhället någonstans draga en gräns för omprövningarna. Och härutinnan
må bemärkas att i vårt land, i motsats mot vad fallet är i endel andra

milano till riksdagens protokoll 1937. 9 saini. 1 arnt. Nr 9. 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

länder, bevisfrågan får dragas ända upp till högsta instans och att för närvarande
är under övervägande att genom ökad muntlighet bereda andra instansens
bevisprövning större tillförlitlighet.

De ovan beträffande bevisprövningen anförda synpunkterna äro väsentligen
tillämpliga jämväl när frågan gäller den rättstillämpning som kommit
till uttryck i en dom. Särskilt framträda de då begäran om ny prövning
på extraordinär väg avser i doktrin och praxis omdiskuterade tolkningsfrågor.
Det finnes dock på detta område en grupp fall, där det icke kan
råda mer än en mening därom att meddelad straffdom strider mot gällande
lag och där rättskänslan kräver att rättelse må ske. Ämbetet syftar
här på sådana, dessbättre icke ofta förekommande uppenbara förbiseenden
som exempelvis att iterationsstraff felaktigt ådömts, att kumulering av straff
skett utan iakttagande av lagstadgad begränsning, att uppenbart felaktig tilllämpning
av konkurrensreglerna lett till högre straff, att påföljd ådömts som
icke inträder annat än i samband med strängare straff än det i målet utdömda,
att ny lag tillämpats där gammal lag bort gälla eller omvänt, att
strafflatituden i åberopat lagrum överskridits, att straff ådömts oaktat preskription
inträtt eller att villkorlig dom förklarats förverkad i anledning av
att den dömde begått nytt brott, ehuru detta förövats först efter prövotidens
slut. Även här kan visserligen ställas anspråk på att rättelse sökes på ordinär
väg och det må, där så behövs, tillses att den dömde får sakkunnigt
biträde för bevakande av hans intresse. Men man ställes dock lätt inför
fall där det bjuder emot att låta den tilltalade umgälla att han exempelvis
genom nöjdförklaring närmast efter domen avskurit sig från rätten att fullfölja
i förlitan på att domstolen i dessa för honom ofta främmande juridisktekniska
frågor förfarit i överensstämmelse med lagens föreskrifter. De
principiella synpunkterna på frågan örn utvidgning av resningsinstitutet tala
dock närmast för att såsom korrektiv mot stötande konsekvenser i här förevarande
hänseende alltjämt begagna benådningsrätten som i dessa fall —
ehuru under en för dem vilseledande benämning — hittills haft en viktig
uppgift. Om emellertid möjlighet till resning i nu avsedda fall anses böra
införas, torde såsom en förutsättning för en dylik utvidgning av institutet
böra uppställas fordran på att tillämpningen av härom meddelade bestämmelser
låter sig klart avgränsas till nämnda fall.

Såsom förut nämnts skulle enligt förslaget justitiekanslern eller justitieombudsmannen
respektive militieombudsmannen pröva ansökningar örn resning
enligt den nya bestämmelsen. Ämbetet finner i och för sig intet att
erinra mot att en prövning av ifrågavarande slag anförtros åt en åklagarmyndighet
vilken väl har att tillse det brott bliva beivrade men vars verksamhet
i lika mån präglas av intresset att rätt vederfares alla.

En med förslaget i denna del förknippad olägenhet är dock att anordningen
med två olika linjer för behandling av resningsansökningar vållar
en viss oklarhet i de som man kan förvänta icke sällsynta fall då sökande,
jämte det han förmenar bevismaterialet hava blivit oriktigt bedömt, tillika
åberopar nya omständigheter.

Prövningen av ansökningarna måste, såsom i promemorian uttalats, beräknas
komma att medföra ett avsevärt arbete. Väl får antagas att rättstillämpningsfallen
icke bliva numerärt betydande, och icke sällan torde man
för prövningen kunna ur handlingarna extrahera rättsfrågan utan genomgående
av hela materialet. I vilken utsträckning åter omprövning av bevisningen
kommer att påkallas undandrager sig ali beräkning med beaktande
av att tilltalad, som bestritt skuld, väl i allmänhet tycker sig ha anledning
vara missnöjd med domstolens bevisvärdering. Man torde kunna utgå från

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

alt huvudparten ärenden skulle komma att gälla bevisfrågan, och i dessa fall
kräver prövningen förtrogenhet med materialet i dess helhet.

Så som förslaget utformats i fråga örn förutsättningarna för resning finner
ämbetet alltså förklarligt att utredarna, trots ovan påpekade olägenhet, känt
behov av att genom föreskrift om en preliminär gallring undvika den ökade
arbetsbelastning för Högsta Domstolen som förslaget eljest skulle medföra.
Då i promemorian uttalas att den föreslagna anordningen komme att i motsvarande
grad öka ifrågavarande åklagarmyndigheters arbetsbörda, vill ämbetet
emellertid framhålla att frekvensen ansökningar med visshet kan beräknas
bliva icke obetydligt större med denna anordning. Att vända sig till
dessa myndigheter kostar intet, och då att döma av vissa uttalanden i promemorian
förutsatts att prövningsmyndigheten icke skulle inskränka sig till
att pröva materialet i det skick, vari det framlagts, utan synes hava tillagts
en mera positiv uppgift, jämförlig med ett partsombuds, blir den bekväma
anordningen ägnad att befordra tillkomsten av mindre välbetänkta och dåligt
preparerade framställningar, hopkomna utan sakkunnig medverkan. Ytterligare
kan nämnas att då erfarenheten visat att årligen ett icke ringa antal
klagoskrifter underställas såväl justitiekanslerns som justitieombudsmannens
granskning, jämväl nu ifrågavarande ärenden förmodligen komme att
i viss omfattning bliva föremål för dubbelprövning. Förslagets genomförande
skulle uppenbarligen kräva en förstärkning av justitiekanslersämbetets
redan hårt ansträngda arbetskrafter.

I promemorian uttalas att resning bör ifrågakomma endast där en omprövning
är av synnerlig vikt. Ämbetet håller för sannolikt att en allmänt
hållen bestämmelse sådan som den nu föreslagna skulle ge anledning till
många framställningar som icke fylla det angivna kravet. Och just på det
område — bevisfrågan — där man kan förvänta sig det största antalet ärenden
torde endast i sällsynta undantagsfall resning kunna ifrågasättas. Att
sålunda offentlig myndighet belastas med ett övervägande improduktivt arbete
av avsevärd omfattning synes utgöra ytterligare en allvarlig erinran mot
förslaget utöver de invändningar av principiell art som tidigare anförts.

På grund av vad sålunda anförts anser justitiekanslersämbetet sig böra
avstyrka en lagändring i överensstämmelse med de föreslagna riktlinjerna.

Stockholm den 29 januari 1936.

Underdånigst
K. G. HJÄRNE.

Sten Fallenius.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Riksdagens Justitieombudsman.

Bilaga C.

Till Konungen.

Genom remiss den 31 december 1935 har Eders Kungl. Majit berett riksdagens
justitieombudsman tillfälle att avgiva utlåtande över upprättad promemoria
angående utsträckt möjlighet att återbryta dom varigenom någon
sakfällts för brott.

I anledning härav får jag i underdånighet anföra följande.

I 31 kap. rättegångsbalken äro bestämmelser givna örn huru dom må
återbrytas, som vunnit laga kraft. Därom stadgas i 3 §, att om någon funnit
nya skäl och menar, att dom som vunnit laga kraft därmed kan hävas,
äger han söka Konungens lov, att saken ånyo må skärskådas. Enligt regeringsformen
§ 18 prövas sådan ansökan av högsta domstolen. Bifalles
ansökningen, skall sökanden hänvisas att anmäla målet hos den rätt, som
sist dömt däri. Innan sökanden får där förete sina skäl, skall han avlägga
en ed av elen innebörd, att han ej förr känt dem eller förstått, att de varit
av sådan vikt, och att han ej därmed söker uppehålla och skada sin vederpart
i hans rätt utan tror sig hava orsak att driva dem. Mål örn ansvar för brott
torde numera av högsta domstolen återförvisas till den lägre rätten, utan
att för målets upptagande föreskrives anmälan av sökanden, och föreskriften
om edgång kommer då ej heller i fråga att tillämpas.

oSåsom i promemorian påpekats har uttrycket »skäl» i 31 kap. 3 § rättegångsbalken
i praxis uppfattats såsom åsyftande faktiska omständigheter
eller bevis av betydelse för prövningen av det rättskraftigt avgjorda målet,
vilka förelegat vid den tid målet avdömdes. Felaktig uppskattning av i
målet förebragt bevisning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning anses
däremot icke såsom skäl att återbryta dom. Fordran på att skäl skall
vara »nytt» innebär, att det ej åberopats i målet och att det icke varit för sökanden
känt när målet handlades eller att han icke då insett eller bort inse
dess betydelse för avgörandet.

Enligt det vid promemorian fogade lagutkastet skulle till 31 kap. 3 § rättegångsbalken
läggas ett nytt, andra stycke av innehåll, att därest i annat fall
än i första stycket sägs justitiekanslern eller ock justitieombudsmannen eller
militieombudsmannen finner det vara av synnerlig vikt, att mål vari någon
genom lagakraftägande dom sakfällts för brott ånyo varder prövat, skall han
på begäran av den sakfällde göra ansökan därom hos Konungen, som då har
att bryta domen åter, när skäl därtill äro.

Enligt detta utkast skulle alltså återbrytande av lagakraftägande dom kunna
ske även då »nya skäl» icke föreligga. Utkastet angiver icke närmare, i
vilka fall återbrytande utan sådana skäl (extraordinärt återbrytande) skulle
kunna ifrågakomma. Enligt vad i promemorian framhålles skulle emellertid
under stadgandet komma fall, där domen framstår såsom materiellt oriktig
på grund av felaktig bevisuppskattning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning.
Den föreslagna bestämmelsen skulle emellertid kunna användas
även i andra fall, där möjlighet till ny prövning synes böra beredas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Den gällande svenska rättens ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för
återbrytande av lagakraftvunnen dom överensstämmer i huvudsak med de
moderna utländska lagarnas ävensom med vad under reformarbetet på rättegångsväsendets
område hos oss föreslagits. Den ledande principen har
varit, att själva det sätt varpå domstolen prövat det i målet förebragta materialet
icke får åberopas som grund för återbrytande. Det nu framlagda förslaget
bryter med denna princip i en utsträckning, som synes mig ägnad att
ingiva betänkligheter ur rättssäkerhetens synpunkt. Särskilt den omständigheten
att genom dom i brottmål i regel även anspråk av ekonomisk art prövas
och att alltså återbrytande av domen kan medföra rubbning av ekonomiska
förållanden, vilka bort kunna anses slutgiltigt ordnade sedan domen
vunnit laga kraft, bör mana till försiktighet med ökning av möjligheterna för
sakfälld person att erhålla återbrytande av domen.

Enligt nu ifrågavarande förslag skulle extraordinärt återbrytande kunna
erhållas även i sådana fall, då den sakfällde underlåtit att i vanlig ordning
besvära sig hos högre instans. Att för dylikt fall medgiva den sakfällde rätt
att söka återbrytande under åberopande av felaktig värdering från domstolens
sida av det i målet prövade bevismaterialet synes mig icke böra ifrågakomma.
Men även för de fall, då den sakfällde icke försummat att anföra
besvär, torde det ej vara tillrådligt att öppna möjlighet till återbrytande på
den grund att domstolen (i dessa fall vanligen högsta domstolen) skulle hava
träffat sitt avgörande på grundval av felaktig uppskattning av bevisningen.
Örn en avdelning av högsta domstolen funnit den tilltalade överbevisad om
brottet men den avdelning av domstolen, som sedan finge att pröva ansökan
örn domens återbrytande, bomme till ett motsatt resultat, vilken garanti finnes
för att den senare avdelningens bevisprövning är riktigare än den förras?
Och ännu betänkligare ställer sig saken, örn den fällande domen varit enhällig
men beslutet i den senare avdelningen fattats med exempelvis en rösts
majoritet. I detta sammanhang må påpekas, att risken för felaktig dom på
grund av oriktig bevisuppskattning borde vara mindre i vårt land än i sådana
länder, där bevisfrågan icke får bliva föremål för den högsta instansens
prövning. Väl är det sant att vår rättegångsordning är behäftad med betydande
olägenheter i fråga om bevisföring och bevisprövning, men dessa
olägenheter torde genom den väntade rättegångsreformen bliva avhjälpta.
Det må för övrigt bemärkas, att inom justitiedepartementet utarbetats lagförslag,
åsyftande att redan med nuvarande rättegångsordning genom ökad
muntlighet i hovrätterna skapa större rättssäkerhet.

Vad härefter angår frågan, huruvida felaktig rättstillämpning bör kunna
utgöra grund för doms återbrytande, synes mig den nu gällande rättens ståndpunkt
i viss mån vara för sträng. Härvid åsyftas sådana fall, då vederbörande
domstol gjort sig skyldig till ett uppenbart förbiseende och det alltså
icke kan föreligga mer än en mening i fråga örn domens oriktighet. I händelse
av sådant förbiseende, men däremot icke i övriga fall av felaktig rättstillämpning,
torde möjlighet böra finnas till återbrytande för erhållande av
rättelse. Emellertid ina framhållas svårigheten att utforma en lagbestämmelse
så avfattad, alt vid tillämpningen därav fallen av uppenbart förbiseende
bliva klart avgränsade från de fall, där frågan örn domens riktighet är
en mer eller mindre svår tolkningsfråga.

Skulle emellertid trots de tungt vägande invändningar, som kunna framställas
däremot, lagändring komma till stånd, som i den utsträckning utkastet
angiver vidgar möjligheterna till återbrytande av dom, torde det vara
ofrånkomligt att ansökningarna örn extraordinärt återbrytande underkastas
en förberedande behandling och gallring, så att endast de ansökningar, för
vilka synnerliga skid kunna åberopas, komma under högsta domstolens prov -

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

ning. Då uppstår emellertid den svårlösta frågan, å vilken eller vilka det skall
ankomma att utföra den erforderliga förberedande prövningen. Promemorians
författare hava funnit det naturligt och lämpligt, att denna krävande uppgift
anförtros åt justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen.
Onekligen kunna vissa skäl anföras för en sådan lösning av frågan.
Mot förslaget i vad det avser att tilldela justitieombudsmannen och militieombudsmannen
ställning av förprövningsinstans tala dock skäl, som enligt
mitt förmenande väga tyngre än de, vilka kunna åberopas för förslaget
härutinnan. Den uppgift, som enligt lagutkastet skulle ankomma på riksdagens
ombudsmän, skiljer sig till sin art väsentligt från ombudsmännens
nuvarande kontrollerande verksamhet. Ingripande av justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen mot domare eller andra tjänstemän förutsätter
att vederbörande gjort sig skyldig till tjänstefel. Sådant fel skulle däremot
icke behöva vara förutsättning för att justitieombudsmannen eller militieombudsmannen
skulle göra ansökan örn återbrytande av dom i enlighet
med de föreslagna bestämmelserna. Vederbörande ombudsman skulle enligt
dessa hava att pröva det förebragta processmaterialet under anläggande
av ungefär samma synpunkter som en överdomstol och skulle icke kunna
inskränka sig till en undersökning, huruvida de som tidigare haft målet under
behandling därvid begått tjänstefel av beskaffenhet att påkalla ombudsmannens
ingripande.

Mot förslaget att inkoppla riksdagens ombudsmän såsom verksamma organ
i den procedur, som skulle föregå extraordinärt återbrytande, synes mig
även den omständigheten tala, att ombudsmännens föreslagna uppgift skulle
få till indirekt följd, att innehållet i domstolarnas och i all .synnerhet högsta
domstolens utslag och övriga beslut i en helt annan omfattning än för närvarande
bragtes under riksdagens och dess lagutskotts granskning i sammanhang
med den årligen återkommande granskningen av ombudsmännens
ämbetsförvaltning. På grund härav anser jag, att örn förprövning av ansökningar
om återbrytande skall äga rum, prövningen bör ankomma på Konungen
underställd myndighet. Därest emellertid på sätt föreslagits jämväl riksdagens
ombudsmän skulle tilläggas ställning av förprövningsinstans, synes
det mig kunna ifrågasättas, huruvida icke stadgande om denna ombudsmännens
nya uppgift bör införas i regeringsformen.

Ett lagfästande av det nu framlagda förslaget skulle säkerligen få till följd,
att ett mycket stort antal sakfällda — antagligen så gott som alla vilka mot
sitt nekande dömts för brott av svårare art — komme att söka utverka extraordinärt
återbrytande och för sådant ändamål hänvända sig till justitiekanslern.
justitieombudsmannen eller militieombudsmannen med hemställan
att ansökan därom måtte göras. Icke minst torde härvidlag justitieombudsmannen
komma att bliva betungad. Det torde kunna antagas, att i de flesta
fall såsom skäl för domens återbrytande skulle komma att åberopas oriktig
bevisuppskattning. För att kunna avgöra, huruvida påstående härom har
fog för sig, måste i regel hela eller åtminstone större delen av processmaterialet
genomgås. Ehuru man väl torde kunna utgå ifrån att skäl för återbrytande
endast i sällsynta undantagsfall skulle finnas vara för handen, framgår
likväl av det nyss sagda, att prövningen av ansökningarna kan beräknas
medföra ett avsevärt arbete. Då justitieombudsmannens arbetsbörda redan
nu är mycket tyngande, skulle en väsentligare ökning därav medföra risk för
att ärendena icke kunna ägnas en så omsorgsfull prövning som erfordras.
Beträffande den ökning av arbetsbördan, som förslagets genomförande skulle
medföra för justitiekanslern och riksdagens ombudsmän, framhålles visser -

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

ligen i promemorian, att möjligheter ej torde saknas att i mån av behov lätta
nämnda myndigheters arbetsbörda i övrigt. Huru denna lättnad skulle åvägabringas
omnämnes emellertid icke.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 1 februari 1936.

Underdånigst

Nils Ljunggren.

/Gösta Stenlund.

Riksdagens Militieombudsman.

Bilaga D.

Till Konungen.

Genom remiss den 31 december 1935 har militieombudsmannen bereus
tillfälle att avgiva utlåtande över en P. M. angående utsträckt möjlighet att
återbryta dom varigenom någon sakfällts för brott.

Med anledning härav får militieombudsmannen anföra:

Enligt 31 kap. 3 § rättegångsbalken kan dom i såväl tvistemål som brottmål,
vilken vunnit laga kraft, återbrytas, örn man funnit nga skäl och menar
att dom därmed hävas kan. Man har då att söka Konungens lov att saken
må ånyo skärskådas. Dylika ansökningar prövas i alla mål, som icke tillhöra
regeringsrättens slutliga prövning, av högsta domstolen.

Uttrycket »skäl» angives i promemorian i praxis ha uppfattats såsom åsyftande
faktiska omständigheter och bevis av betydelse för prövningen av målet;
dessa skäl skola ha förelegat vid den tid då målet avgjordes. Att skälet
skall ha varit »nytt» anses innebära, att det icke åberopats i målet och att
det icke varit för sökanden känt, när målet handlades, eller att han då icke
insett eller bort inse dess betydelse för avgörandet. Efter återgivande av vissa
exempel på fall, där resning beviljats, uppgives vidare, att i intet fall syntes
rättsliga grunder ha föranlett återbrytande och att exempel torde saknas
därpå att felaktig uppskattning av förebragt bevisning eller oriktig lagtolkning
eller rättstillämpning ansetts såsom skäl att återbryta dom.

Efter en redogörelse för dels vissa utländska lagars ståndpunkt till frågan
om återbrytande av dom, som vunnit laga kraft, dels ock vad i sagda
ämne hos oss föreslagits under reformarbetet på rättegångsväsendets område
framhålles vidare i promemorian: En lagstiftning i enlighet med vad processkommissionen
ifrågasatt skulle på det hela taget endast innebära en
närmare utveckling av redan antagna rättsgrundsatser; de omständigheter,
som skulle giva rätt att få dom återbruten, skulle komma att tydligare och
fullständigare än nu är fallet angivas i lagen. Såsom ytterligare grunder för
återbrytande utöver dem, som kunna anses inrymda i nu gällande lags bestämmelser,
upptoge processkommissionen allenast dels de fall att visst grövre

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

rättegångsfel förelupit dels ock att brottsligt förfarande med avseende å målet
ägt rinn. Den ledande principen för bestämmande av grunderna för återbrytande
av dom sådana de hittills utformats vore, att själva det sätt, varpå
domstolen prövat det material, som förelagts densamma, icke finge åberopas
som grund för återbrytande, där ej grövre rättegångsfel förelupit eller brottsligt
förfarande med avseende å målet ägt rum. Domstolen kunde sålunda ha
grundat sitt avgörande på en uppenbart felaktig uppskattning av den förebragta
bevisningen eller gjort sig skyldig till en klart oriktig lagtolkning eller
rättstillämpning, däråt kunde ingenting göras. Det är i första hand nu anförda
olägenheter — att det sätt, på vilket domstolarna prövat det förelagda
materialet, icke för närvarande utgjorde skäl för resning annat än vid fall
av grövre rättegångsfel eller brottsligt förfarande med avseende å målet —•
det vid promemorian fogade lagutkastet åsyftar att avhjälpa. Återbrytande
skulle enligt lagutkastet endast ifrågakomma till förmån för den som sakfällts
för brott. Enligt motiveringen till lagutkastet skulle i regel fordras, att
frihetsstraff ådömts och att det funnes sannolikt, att den tilltalade efter ny
prövning komme att frikännas eller hrottet komme att hänföras under en väsentligt
mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Men man stannar
ej vid att bereda möjlighet till resning vid fall av felaktig bevisuppskattning,
oriktig lagtolkning och oriktig rättstillämpning. Resning skulle under nyss
angivna förutsättningar kunna beviljas jämväl i andra fall, där möjlighet
till ny prövning syntes böra beredas.

Då det måste förväntas att, därest en sådan befogenhet skulle tillerkännas
för brott sakfällda personer, ett mycket stort antal ansökningar örn återbrytande
komme att ingivas, har det synts oundgängligt att finna en form för
en förberedande behandling och gallring av de fall, då återbrytande på här
avsedd grund begäres. Denna förprövning skulle åstadkommas på det sätt
att sakfälld person, som på angiven grund önskade resning, finge därom
framställa begäran hos justitiekanslern eller justitieombudsmannen eller i
mål, som faller inom militieombudsmannens ämbetsområde, hos militieombudsmannen.
På en var av dessa ämbetsmän skulle därefter ankomma att,
där han efter prövning av målet funne det vara av synnerlig vikt, att målet
bleve ånyo prövat, därom göra ansökan; varefter Konungen hade att bryta
domen åter, när skäl därtill vore.

Rättegångsförfarandet i underrätt utmärkes för närvarande, åtminstone vad
ett stort antal underdomstolar angår, av dess avsaknad av koncentration;
handläggningen är i mål av krävande beskaffenhet ofta uppdelad på ett flertal
rättegångs tillfällen, ej sällan avbrutna av betydande tidsintervaller. Det
inträffar, att parterna företrädas av ombud, som icke äro förtrogna med saken;
framställda frågor kunna därför ej tillfredsställande besvaras. Utredningen
genom hörande av vittnen får ej alltid önskvärd fullständighet; vittnena
höras ej i parternas personliga närvaro och skilda vittnen örn samma
tilldragelse höras vid olika rättegångstillfällen. Vidare framstå gällande regler
för bevisföring och bevisprövning såsom hinder för en riktig och fullständig
utredning. Vid underrätterna på landet förekomma tillika växlingar
på ordförandeposten. Det bör dock framhållas, att åtminstone vissa av dessa
anmärkningar i mindre mån gälla handläggningen av grövre brottmål. Ä
andra sidan har i dessa mål bristen på kompetenta åklagare gjort sig mera
kännbart gällande. Den utredning, som med tillämpning av en på sätt angivits
bristfällig förhandlingsordning kan åvägabringas, sammanfattas i domstolens
protokoll och protokollets innehåll är ensamt avgörande för underrättens
dom i målet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Vad överrätterna angår, där proceduren praktiskt taget hittills uteslutande
varit skriftlig, utgöres det material, varpå de lia att grunda sina domar, i huvudsak
av underrättens protokoll.

En rättegångsordning av sålunda angiven beskaffenhet, behäftad med, förutom
andra, nyss beskrivna brister, kan icke lämna den säkerhet för materiellt
riktiga domslut, som bör utgöra kännetecknet å en fullgod rättegångsordning.

Då bristerna hänföra sig till de grundläggande principerna för rättegangsförfarandet,
kan det emellertid ej förväntas att dessa olägenheter kunna avhjälpas
genom partiella åtgärder. Vad som behöves är en reform från grunden,
medförande koncentration i förfarandet, muntlighet i sakframställningen,
fri bevisföring och bevisprövning, möjlighet att höra parterna under ansvar,
reformering av protokollsföringen samt muntlig förhandling i överrättsförfarandet.
Det behöves med andra ord att domstolen berndes vidgade möjligheter
att utforska sanningen i den sak, som hänskjutits till domstolens
bedömande, att domaren får tillfälle att grunda sitt avgörande på den bevisning
han själv upptagit, på vad han själv vid rätten iakttagit, och icke såsom
nu, på vad protokollet, måhända ofullständigt, återgiver av den utredning
och bevisning, som med tillämpning av gällande förhandlingsmetod och
principer för bevisning vid rätten åstadkommits.

Örn alltså vårt rättegångsförfarande företer vissa allvarliga brister, böra
å andra sidan verkningarna av dessa brister icke överskattas, icke i oförminskad
omfattning hänföras till områden, där de sannolikt icke göra sig med
full styrka gällande. Militieombudsmannen föranledes att framhålla dessa
synpunkter av den anledningen att det föreliggande lagutkastet uppenbarligen
utgår från den förutsättningen, att rättsskipningen för närvarande brister
i säkerhet i sådan omfattning att den, som är oskyldig, kan riskera att bil
ådömd svårare straff. Det anföres i detta avseende i promemorian, att domstolen
kan hava grundat sitt avgörande på en »uppenbart felaktig uppskattning
av den förebragta bevisningen eller gjort sig skyldig till en klart oriktig
lagtolkning eller rättstillämpning». Därjämte tillägges: »Det kan näppeligen
förnekas att fall kunna förekomma och jämväl förekommit, da en doms
materiella oriktighet, förorsakad av felaktig bevisuppskattning eller rättstil -lämpning framstått såsom ett besvärande exempel på rättsordningens ofullkomlighet.
» Något särskilt fall angnes dock icke. Med allt erkännande av
svårigheten att å förevarande område åstadkomma ett mera omfattande och
bindande bevismaterial synes dock någon utredning ägnad att styrka riktigheten
av en sådan uppfattning om rättsskipningens tillstånd lia bort iore bl

Det* är ett klint förhållande, att i överdomstolarna meningsskiljaktigheter
runvi/ i bevisfrågor förekomma i icke obetydlig omfattning och det inträffar
ci så sällan, jämväl i högsta instans, att fällande dom, varigenom frihetsstraff
ådömes, meddelas med allenast en rösts majoritet. Att sa sker, ar mahanda
ä"nat att hos allmänheten minska tilltron till rättsskipningens säkerhet
Såsom redan antytts innefattar det skriftliga förfarandet vissa risker med
liänsvn till bevisningsrcsultatcns tillförlitlighet. Då den, som skall dorna i
målet icke haft tillfälle att själv iakttaga vad vid ratten förekommit, kail
lian föranledas alt antingen över- eller underskatta den förebragta bevisningen
värde Det osäkerhetsmoment, sorn sålunda vidlåder processmaterialet,
torde utgöra en förklaring lill det måhända förhållandevis stora antalet meningsskiljaktigheter
i överrätterna jämväl i bevisfrågor. Mihtieombudsmannen
är dock närmast benägen anse, alt detta osäkerhetsmoment vid domslolarnås
bevisvärdering övervägande verkar till tilltalad persons förmån. Forefinllighetcn
av eli måhända förhållandevis stort antal skiljaktiga meningar i

Hiliana lill riksdagens protokoll 1937. ''■> »ami. 1 avil Sr ''■)■

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

överinstanserna synes sålunda, åtminstone icke utan vidare, kunna åberopas
såsom stöd för att vår rättsordning skulle vara i den omfattning ofullkomlig,
som promemorian synes förutsätta.

Från de utgångspunkter militieombudsmannen i det föregående utvecklat
rörande bristerna i vårt nuvarande rättegångsförfarande kan militieombudsmannen
emellertid icke annat än ställa sig tvivlande till nyttan över huvud
taget av att vid nuvarande tidpunkt — medan vi väl ännu lia att tillämpa ett
föråldrat rättegångsförfarande men dock stå inför, såsom man får hoppas,
förverkligandet inom en nära framtid av en enligt moderna principer uppbyggd
rättegångsordning — söka genom öppnandet av vidgade möjligheter
till återbrytandet av lagakraftvunna domar avhjälpa brister i det nuvarande
rällegångsförfarandet.

Vidgade möjligheter till resning kunna icke förväntas i någon nämnvärd
grad avhjälpa dessa brister, vilka hänföra sig bl. a. till själva sättet för
upptagandet av processmaterialet och en därav föranledd osäkerhet i fråga
örn möjligheten att till dess rätta värde uppskatta det förebragta materialets
betydelse för rättegångens avgörande. Resning i de fall, som förslaget avser,
skulle endast medföra en förnyad prövning av det redan under rättegången
förebragta, i protokollen i målet samlade materialet. Denna prövning, såväl
förprövningen hos justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen
som prövningen i högsta domstolen, skulle alltså vila på
samma osäkra grund, som de i själva saken av domstolarna träffade avgörandena.

Skall ur rättssäkerhetens synpunkt ett förbättrat resultat kunna förväntas
ur en förnyad prövning av det i målet samlade processmaterialet, sedan detta
prövats i de ordinarie instanserna, torde åtminstone i de mål, där frågan
gäller värdering av förebragt bevisning — och det är väsentligen sådana mål,
som skulle inbegripas under det föreliggande lagutkastet — erfordras att
bevisningen förebringas vid muntlig förhandling inför den prövande myndigheten.
Militieombudsmannen kan i varje fall för sin del icke tänka sig
möjligheten att i mål, där riktigheten av den verkställda bevisuppskattningen
ifrågasattes, kunna på ett nöjaktigt sätt fullgöra den förprövning, som i mål,
där krigsdomstol dömt, skulle kunna tillkomma honom, utan att han finge
tillfälle att personligen höra parterna och i målet åberopade vittnen.

Militieombudsmannen tror sig med det nu anförda hava åberopat goda
skäl för att en förbättrad rättssäkerhet för närvarande knappast står att
vinna genom en vidgad användning av resningsinstitutet. Det mål man vill
nå torde i stället böra eftersträvas genom vidtagande av förbättringar i det
ordinära rättegångsförfarandet, såväl vid underrätterna som i synnerhet vid
överrätterna. I sådant avseende synes, därest särskilda åtgärder anses påkallade
innan den väntade rättegångsreformen kan träda i kraft, utsträckt
användning av muntliga förhör i hovrätt vara väl förtjänt att övervägas.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att en så betydande utvidgning
av möjligheten att i extraordinär ordning få riktigheten av domstols beslut
prövat, som det föreliggande lagutkastet innefattar, icke synes böra vidtagas
med mindre man äger visshet örn att det föreslagna förfarandet låter sig inpassas
i en ny rättegångsordning. Hela spörsmålet om de extra ordinära
rättsmedlen och den omfattning, i vilken de böra kunna anlitas, lärer emellertid
vara beroende av vilken utformning rättegångsreformen kommer att
få, och torde därför böra upptagas till behandling i samband med denna
reform. Skulle därvid en utvidgning av resningsinstitutet i den omfattning
i promemorian förordas ej finnas böra ske, synes likväl böra tågås i övervägande
huruvida icke — utöver de av processkommissionen ifrågasatta grunder
för återbrytande av dom — jämväl det fall att uppenbart misstag före -

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

lupit av beskaffenhet, att det inverkat på doms materiella resultat, bör utgöra
giltig anledning till resning. En dylik resningsgrund torde, därest den
finnes böra godtagas, i likhet med vad för närvarande gäller enligt 31 kap.
3 § rättegångsbalken, böra äga tillämpning i såväl civil- som brottmål.

Skulle emellertid en utvidgning av resningsinstitutet, i den omfattning lagutkastet
åsyftar, anses böra nu komma till stånd, får militieombudsmannen
emot förslaget att såsom förprövningsinstans i förhållande till högsta domstolen
anlita riksdagens ombudsmän anföra:

Riksdagens ombudsmäns ställning i konstitutionellt hänseende finnes angiven
i 96 § regeringsformen sålunda, att de skola i egenskap av riksdagens
ombud, efter den instruktion riksdagen för vardera utfärdat samt enligt den
fördelning, som finnes i lagrummet närmare angiven, hava tillsyn över lagars
och författningars efterlevnad, ävensom vid vederbörliga domstolar i laga
ordning tilltala dem, som i sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller
annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter
behörigen fullgöra. Det tillägges därjämte, att ombudsmännen äro i all
måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning
för aktörer utstaka.

Det medel regeringsformen tillerkänt ombudsmännen för utövande av
sagda tillsyn är att anställa åtal mot den eller dem, som eftersatt sina plikter.
I instruktionerna lia deras uppgifter närmare utvecklats och har därvid
bl. a. uttalats, att örn någon finnes hava felat endast av ovarsamhet, utan
vrång avsikt, vederbörande ombudsman må låta bero vid vunnen rättelse
eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit. Någon andel i den verkställande
makten har emellertid icke tillagts dessa ämbeten. Att så icke
skulle ske var vid justitieombudsmansämbetets inrättande år 1809 i verkligheten
en grundläggande förutsättning för ämbetets tillblivelse. Man utgick
därvid från de principer örn »maktfördelningen», som finnas uttalade i 1809
års konstitutionsutskotts memorial med förslag till regeringsform. I nämnda
memorial angav utskottet de huvudgrunder, på vilka statsförfattningen
skulle vila sålunda, att utskottet hade sökt bilda en styrande makt, en lagstiftande
makt och en domaremakt samt sökt rikta dessa makter »till inbördes
bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att
lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga».

Med de sålunda angivna principerna för maktfördelningen överensstämde
ej att tillerkänna riksdagens ombudsman något inflytande å den styrande
makten. I detta avseende var man vid uppdragandet av gränserna för ämbetets
verksamhet mycket vaksam. Till upplysning härom kan hänvisas till
innehållet i konstitutionsutskottets memorial nr 5 till 1810 års riksdag och
nr 12 till 1815 års riksdag, båda föranledda av vissa till utskottet inkomna
förslag syftande till viss utvidgning i justitieombudsmannens arbetsuppgifter.
1 det förra memorialet anförde utskottet, att utskottet ansåge »sorn en
ovillkorlig plikt att förekomma» att justitieombudsmannen »kunde erhålla
någon aktiv inflytelse på den verkställande måklén». I det senare memorialet
anförde utskottet, som av »flera skäl» avstyrkte det då framlagda förslaget:
»Däribland förekommer främst det i själva grundsatsen för ämbetets
inrättning liggande huvudmotiv, alt detta ämbete aldrig må äga anledning
att göra något ingrepp i den verkställande maktens göromål.»

Något avsteg från de grundsatser, som sålunda vid justitieombudsmansämbetets
tillkomst varit bestämmande vid uppdragandet av gränserna för
ämbetets befogenhetsområde, har militieombudsmannen veterligen ej skett
vare sig i fråga örn justitieombudsmansämbctet eller i fråga örn del sedermera
tillkomna militieoinbudsmansämbctet. Dessa ämbeten utgöra följaktligen
i förhållande till den verkställande makten helt fristående myndig -

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

heter, vilkas uppgift är att såsom riksdagens ombud men under eget ansvar
och av eget initiativ utöva tillsyn över den verkställande maktens organ,
däri inbegripet domaremakten.

Enligt det föreliggande lagutkastet skulle riksdagens ombudsmän, en var
inom sitt ämbetsområde, få sig ålagt alt, då någon bos honom begär att han
skall göra ansökan om återbrytande av dom, pröva ärendet och. om han
finner det vara av synnerlig vikt att målet ånyo varder prövat, bos Konungen
göra sådan ansökan. Riksdagens ombudsmän skulle sålunda bliva en instans
till vilken part ägde bänvända sig. Ombudsmännens ingripande skulle icke,
såsom eljest är fallet, vara beroende därav huruvida de funne skäl antaga,
att fel i tjänsten av beskaffenhet alt påkalla beivran läge den eller deni till
last, som bure ansvaret för ett beslut. En sådan verksamhet är uppenbarligen
icke av det slag, som regeringsformen och gällande instruktioner tillagt
riksdagens ombudsmän. Den synes närmast vara att jämställa med den
justitiekanslern ensam åliggande uppgiften att efter hemställan av underordnad
åklagare pröva huruvida allmänt åtal må hos Kungl. Majit fullföljas.
Men denna uppgift är icke ett utslag av justitiekanslerns kontrollerande verksamhet
över ämbets- och tjänstemän utan utgör en honom i hans egenskap av
kronans högste åklagare ålagd särskild skyldighet.

I lagutkastets motivering anföres såsom enda skäl av rättslig innebörd till
stöd för möjligheten att anlita riksdagens ombudsmän såsom förprövningsinstans
den omständigheten, att enligt modern rätt tillägges allmänt åklagare
befogenhet att göra ansökan om återbrytande av dom till förmån för den tilltalade.
Det anmärkes med anledning härav, att möjligheten för åklagare att
söka resning allmänt torde vara och i varje fall i svensk rätt är begränsad till
de mål, i vilka han uppträtt eller ägt kompetens att uppträda såsom åklagare.
För riksdagens ombudsmäns vidkommande är denna inskränkning av betydelse.
Resning, varom i förslaget är fråga, måste nämligen praktiskt taget
uteslutande komma att hänföra sig till mål, i vilka riksdagens ombudsmän
icke ägt kompetens att uppträda såsom åklagare. Därest riksdagens ombudsmän
åläggas vissa funktioner i dylika mål, innebär detta alltså, att man å
dessa ämbeten överflyttar uppgifter, som rätteligen tillhöra den verkställande
makten.

Militieombudsmannen anser för sin del, alt en sammanblandning av ombudsmännens
kontrollerande uppgifter med uppgifter, som äro uttryck för
statens styrande verksamhet, icke kan bliva till gagn. Militieombudsmannen
ser i det föreliggande förslaget en fara ur den synpunkten att har väl
ett undantag gjorts från grundsatsen att riksdagens ombudsmän skola utgöra
fran den styrande makten helt fristående organ, är därmed ett prejudikat
givei, som kan i en framtid fa icke önskvärda följdverkningar. Det bör ihågkomma,
att förutsättningen för att riksdagens ombudsmän skola kunna fullgöra
sm kontrollerande uppgift är, att de intaga en fri och obunden ställning
Man ager enligt militieombudsmannens uppfattning icke avfärda nu antydda
la.rhagor därmed att de för närvarande icke kunna anses äga aktualitet. Konstitutionella
spörsmål böra bedömas jämväl ur synpunkten av vad i en framtid
kan men ej nödvändigt behöver inträffa.

I anslutning till vad salunda anförts bör vid en sådan utvidgning av resmngsinstitutet,
som det föreliggande lagutkastet innefattar, uppgiften att
verkställa forprovning av ansökningar örn resning och i dylika ärenden göra
framställning bos Konungen i samtliga mål, som icke anhängiggjorts av justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen. uteslutande åvila Konungen
underställd myndighet. Skulle emellertid en sådan ändring av riksda.
gens ombudsmäns ställning och arbetsuppgifter anses böra komma till stånd
som lagutkastet innefattar, får militieombudsmannen såsom sin uppfattning

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

framhålla, att densamma är av den betydelse att den, i likhet med vad fallet
är med den ombudsmännen tillkommande befogenhet att anställa atal,
bör komma till uttryck i regeringsformen. ,

Militieombudsmannen anser sig vidare böra fästa uppmärksamheten a
vissa följder, delvis av konstitutionell innebörd, som ett inkopplande av riksdagens
ombudsmän såsom instans i resningsärenden Iean antagas medföra.

Ett lagfästande av det föreliggande utkastet skulle föranleda att riksdagens
ombudsmän nödgades fatta ståndpunkt till domstolarnas avgöranden i
rättstvister i en ordning som hittills icke varit förutsatt. Anledning till dylikt
ståndpunkttagande skulle nämligen, såsom redan framhållits, ifrågakomma
oberoende av örn skål funnes antaga, att fel i tjänsten av beskaffenhet
att påkalla beivran läge någon till last. Vidare torde väl riksdagens lagutskott
vid granskningen av ombudsmännens ämbetsberättelser, diarier och
registratur icke kunna undgå att ingå i överläggning och prövning av ombudsmännens
beslut i resningsärenden. Då resningsansöknmgarna övervägande
komme att avse högsta instansens domar, har militieombudsmannen
svårt att föreställa sig huru det skulle kunna undvikas att lagskipning^! i
högsta domstolen på detta sätt bringades under riksdagens granskning. En
sådan tillsyn över rättsvården skulle visa sig ägnad att tillskapa meningsskiljaktigheter
i lagskipningsspörsmål icke allenast mellan riksdagens ombudsmän
och domstolarna utan ock mellan ombudsmännen och riksdagen
samt mellan riksdagen och domstolarna. Det sistnämnda framstår såsom
särskilt betänkligt med hänsyn därtill att meningsskiljaktigheterna jamval
skulle gälla avgöranden i högsta instans. Det kan icke vara lämpligt att öppna
vidgade möjligheter för uppkomsten av dylika konflikter, vilka mäste
menligt inverka på förtroendet till såväl rättsskipningen som den i var författning
anordnade kontrollen över rättsskipningen. =

I detta sammanhang må jämväl framhållas de svårigheter, i vilka riksdagens
ombudsmän, vid ett genomförande av förslaget, kunna bil försatta, särskilt
under tider, då starka meningsmotsättningar göra sig gällande mellan
politiska partier och samhällsklasser. Ombudsmännen tillsättas genom val
och för allenast ett år i sänder. Detta förhållande är i och för sig icke ägnat
att åt ämbetenas innehavare förläna någon särdeles trygg ställning. Anses
emellertid ombudsmännen årligen böra ställas under omval, bör a andra sidan
deras självständighet icke äventyras därigenom att nian alagger dem
uppgifter, som ligga utanför deras egentliga verksamhetsområde.

Vidare skulle, därest riksdagens ombudsmän jämte justitiekanslern göras
till förprövningsinstans i ärenden angående resning, därigenom uppenbarligen
aktualiseras frågan om det inbördes förhållandet mellan riksdagens ombudsmän
och justitiekanslersämbetct. Detta spörsmål var vid justitieombudsmansämbetets
tillkomst föremål för ingående överläggningar oell man
försökte till en början uppdraga gränserna så att kollisionsfall skulle i görligaste
mån undvikas. Då en dylik gränsdragning visade sig ej möjlig, överläts
åt utvecklingen att lösa spörsmålet. Det torde vill kunna sägas, att hittills
svårigheter i praktiken knappast uppkommit därav att riksdagens ombudsmän,
envar inom sitt ämbetsområde, samt justitiekanslern äga befogenhet
att ingripa i samina saker. Alt så i praktiken endast i ringa omfattning
skett torde böra tillskrivas dels den omständigheten att innehavarna av dessa
ämbeten låtit sig angeläget vara att, där en av deni ingripit, låta denne utan
inblandning från den andre föra saken till slut, dels ock dari att vid klagomål
mot ämbets- och tjänstemän för fel i tjänsten klagande i regel nöjt sig
nied elt avgörande av endera myndigheten, riksdagens ombudsman eller ju stitiekanslersämbetet.

.....

Helt annorlunda måste emellertid förväntas, alt forhallandena komma att

nilian!) till riksdagens protokoll 10.17. I) samt. 1 ami. Ar t). 4

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

ställa sig i resningsärendena. I dessa ärenden kan på goda grunder befaras
att parter, som förgäves vänt sig till en av de båda myndigheter, som skola
aga befogenhet att pröva ansökan om återbrytande av dom, komma att i stor
omfattning utnyttja den återstående möjlighet, som ligger i hänvändelse till
den andra behöriga myndigheten. Olägenheterna av en dylik ordning ligga i
oppen dag. Det må vara tillräckligt att i sådant avseende hänvisa till den
menliga inverkan på ämbetenas auktoritet, som måste bliva en följd därav
att ifrågavarande myndigheter skola nödgas att i betydande omfattning ingå
i provning av varandras beslut. Att en sådan praxis borde så vitt möjligt
forekommas har allt från justitieombudsmansämbetets tillkomst framstått
såsom självklart och denna uppfattning äger förvisso alltjämt full giltighet.

Skilda uppfattningar hava rått och kunna med fog råda angående sättet för
utövandet av den riksdagens ombudsmän åvilande tillsynen över rättsskipningen
samt huru långt denna tillsyn bör sträcka sig. I ett avseende vore dock
önskvärt, att enighet kunde föreligga, nämligen att tillsynen icke bör försiggå
under sammanblandning med eller invävas i uppgifter, som äro att
hänföra till den verkställande makten.

Rörande det sätt, varpå den föreliggande lagstiftningsuppgiften i utkastet
lösts, får militieombudsmannen slutligen framhålla: Därest lagstiftning avseende
en utvidgning av möjligheterna att vinna resning i brottmål finnes
bora komma till stånd, torde i lagen uttryckligen böra angivas de särskilda
förutsättningar, under vilka resning må kunna beviljas. Att ett rättsmedel
har extra ordinär karaktär lärer innebära, att befogenheten att använda detsamma
skall framstå såsom undantag från den allmänna processuella regeln
att en lagakraftvunnen dom är orubblig. Ett sådant undantag måste vara
betingat av särskilda skäl. Rättsmedlet ma med andra ord komma till användning
allenast under vissa särskilt angivna förutsättningar. Härav synes
ock böra följa, att dessa förutsättningar skola angivas av lagen. Lagförslaget
synes åsyfta, att resning skall kunna vinnas jämväl i sådana fall,
då underrätts eller hovrätts utslag tagit åt sig laga kraft, enär den sakfällde
försummat att överklaga utslaget. Militieombudsmannen ifrågasätter, örn
i dylikt fall resning bör kunna vinnas under annan förutsättning än som innefattas
i gällande lags stadganden.

Underdånigst:

TORSTEN PETERSSON.

Sture Centerwall.

Stockholm i militieombudsmansexpeditionen den 30 januari 1936.

377404. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.