Första lagutskottets utlåtande Nr 9 (Utlåtande 1929:L1u9 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1929 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
angående domstols behörighet i fråga om upptagande av
vissa brottmål.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 104,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Schlyter hemställt, att
riksdagen måtte för sin del besluta viss ändring i lagen den 22 februari
1924 angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål.

Denna lag lyder:

Är någon vid allmän underrätt tilltalad för brott och hålles han i målet
häktad, skall vid den rätt upptagas jämväl talan, som mot den tilltalade
föres på grund av brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo,
så vida det kan ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest
med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt; dock
må ej på grund av vad nu sagts upptagas mål, för vilka i fråga om rätt
domstol ^älla särskilda, från stadgandena i 10 kap. 21 § rättegångsbalken avvikande
föreskrifter.

Uppkommer efter vad i första stycket sägs vid domstol fråga om upptagande
av talan på grund av brott, begånget inom annan domstols domvärjo,
ankomme på åklagaren vid den förra domstolen att utföra åklagaretalan.

Varder i mål, varom ovan förmäles, talan fullföljd till högre rätt, må, där
ytterligare handläggning vid underrätt finnes böra äga rum, målet förvisas
till underrätt, vid vilken målet förut icke handlagts men inom vars domvärjo
något av de brott begåtts, om vilka i målet är fråga.

Lagen trädde i kraft den 1 september 1924.

I motionen hemställes nu, att orden »och hålles han i målet häktad» måtte
utbytas mot orden »som hör under allmänt åtal». Ändringen skulle träda i
kraft den 1 september 1929.

I fråga om de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande, får
utskottet hänvisa till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 1 avd. 6 häft. (Nr 9.)

Första lagutskottets utlåtande Nr 0.

Qällande bestämmelser

om forum i
brottmål.

De allmänna bestämmelserna om laga domstol i brottmål återfinnas i 10
kap. 21 § rättegångsbalken. Angående innehållet av detta lagrum lämnade
föredragande departementschefen vid remiss till lagrådet den o mars 1922
av förslaget till 1924 års lag en redogörelse av följande lydelse:

»Vår processrätts huvudregel angående laga domstol eller forum i brottmål
innefattas i första punkten av 10 kap. 21 § rättegångsbalken. Enligt denna
bestämmelse skola — med undantag allenast för de i lagrummet ej avsedda
fall, då på grund av särskilt stadgande brottmål skall upptagas vid specialforum
— dylika mål handläggas och avdömas av allmän underrätt i den ort,
där den brottsliga gärningen blivit begången. I de övriga punkterna av
samma lagrum lämnas särskilda föreskrifter för det fall, att en person samtidigt
är ställd under tilltal för brott, begångna inom olika underrätters
domvärjo. Innehållet av dessa bestämmelser är följande.

Aro de brott, som föras den tilltalade till last, av samma slag, hava i tur
och ordning de särskilda domstolarna att företaga rannsakning, en var angående
det inom dess domvärjo begångna brottet, samt att pröva, huruvida
den tilltalade är saker till detta brott eller icke. Härtill inskränker sig domstolens
befattning med målet, så vida den tilltalade ännu icke undergått
rannsakning vid samtliga de domstolar, där ansvarstalan mot honom skall
upptagas. Oavsett huruvida detta besvarande av frågan om den tilltalades
straffskyldighet utfaller till hans förmån eller till hans nackdel, skall målet
företagas till slutligt avgörande först när den på detta sätt fortlöpande serien
av rannsakningar vid olika domstolar nått sitt slut. Utmätandet av straff
för de brott, till vilka den tilltalade i denna ordning av olika domstolar förklarats
saker, tillhör den domstol, vid vilken den sista rannsakningen äger
rum; denna domstol har sålunda att i ett sammanhang bedöma hela deD
brottslighet, som ligger den tilltalade till last. Har eu domstol stannat vid
det resirltat, att tilltalad förklaras icke saker till det brott, angående vilket
domstolen har att rannsaka, lärer visserligen hava utbildats den praxis, att
den domstol, som sist rannsakar, icke yttrar sig om detta brott; men den av
lagen uppställda regeln kommer likväl till uttryck däruti, att tid för fullföljd
av talan mot dylikt frikännande räknas från dagen för den slutligt dömande
domstolens utslag.

Äro åter de särskilda, inom olika jurisdiktionsområden begångna brotten
icke av ensartad beskaffenhet, gör lagen en åtskillnad mellan olika fall. Om
samtliga brotten äro ''ringa’ — varmed enligt en stadgad praxis torde förstås
sådana brott, för vilka straffskalan icke upptager annat straff än böter —
skola de vart för sig ej blott handläggas utan även avdömas av domstolen
i gärningsorten. Därest brotten eller något av dem varit av svårare beskaffenhet
än sålunda angivits, skulle enligt lagrummets ursprungliga lydelse,
efter rannsakning vid varje särskild domstol slutligt utslag angående samtliga
brott, till vilka den tilltalade förklarats saker, meddelas av den domstol,
inom vars domvärjo det ''grovaste’ brottet blivit begånget. Genom kungl.
kungörelsen den 18 december 1823 ändrades emellertid denna regel så till
vida, att utan avseende å brottens mer eller mindre grova beskaffenhet den
tilltalade skall slutligt dömas av den rätt, där han sist lagföres. Förfarandet
i det senast berörda fallet kommer således att helt överensstämma med
behandlingen av de mål, i vilka föres talan om ansvar för likartade brott,
begångna inom olika domstolsområden.

I tillämpningen torde den nyss återgivna regeln om förfarandet vid sammanträffande
av likartade brott modifieras sa till vida, att om samtliga
dessa brott äro ringa och icke till varandra stå i det sammanhang, som enligt
straffrätten förutsättes för begreppet fortsatt brott, förvisning av mål

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

från en domstol, till annan icke äger rum. I dylikt fall meddelas således
slutligt utslag av varje särskild domstol angående det brott, som förövats
inom domstolens domvärjo.»

Från nu berörda huvudregel, att brottmål skola handläggas och prövas av
domstol i gärningsorten, gör lagen den 22 februari 1924 ett betydelsefullt
undantag. Enligt denna lag är det nämligen medgivet domstol, där en person
står under åtal, att rannsaka och döma angående brott, som av honom
förövats inom annan domstols jurisdiktionsområde. En förutsättning härför
är i första hand, att den tilltalade skall vara i målet häktad; beträffande
en på fri fot varande tilltalad gäller alltjämt huvudregeln. I övrigt har lagen
givit domstolen en vidsträckt handlingsfrihet genom att — frånsett en
bestämmelse om mål, som skola handläggas vid speciella fora — medgiva
gemensam handläggning, så snart sådan kan ske utan men för utredningens
fullständig het samt det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter
finnes lämpligt. Genom denna lag har det följaktligen blivit möjligt
för en domstol, som är behörigt forum beträffande ett i en serie ingående
brott, att rannsaka och döma angående dem alla, och kan således den
förut nödvändiga förvisningen av målet undvikas.

Enligt motionärens förslag skall för tillämpning av 1924 års lag ej längre Motionen.
förutsättas, att den tilltalade hålles i målet häktad. I stället föreslås såsom
förutsättning, att åtalet skall avse brott, som hör under allmänt åtal. Till
denna grupp av brott hänföras enligt 19 § andra punkten i förordningen den
16 februari 1864 om strafflagens införande alla brott, vilka ej enligt uttryckligt
stadgande i lag äro undantagna från allmänt åtal. De brott, som äro
undantagna, äro av två slag, nämligen dels angivelsebrott eller brott, varå
allmän åklagare allenast efter angivelse av målsägande är pliktig att utföra
åtal, t. ex. vissa frids- och misshandelsbrott, dels ock målsägandebrott eller
sadana brott, vilka ma åtalas endast av målsägande, t. ex. vissa ärekränkningsbrott.
Då som bekant det ojämförligt största antalet brott hör under
allmänt åtal, skulle ett genomförande av ändringsförslaget innebära en betydande
utvidgning av tillämpningsområdet för 1924 års lag.

För bedömande av det väckta ändringsförslaget synes det utskottet lämp- Förarbetena
ligt att i vissa delar något närmare redogöra för tillkomsten av 1924 års till lagen
lag. och vad därmed äger samband. ruari 1924.

År 1912 väcktes inom första kammaren en motion, nr 48, vari hemställdes Motion 1912.
om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till sådan ändring
av 10 kap. 21 § rättegångsbalken, att de olägenheter, som vore förbundna
med gällande bestämmelser angående en brottslings rannsakande och dömande
på flera olika platser skulle kunna helt och hållet eller åtminstone i så stor
utsträckning som möjligt undanröjas.

Lagutskottet hemställde i utlåtande, nr 47, om avslag å motionen under
anförande bland annat:

I all processlagstiftning förefunnes ett nära sammanhang mellan reglerna
angående forum, å ena, samt rättegångsförfarandets allmänna grunder och

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

den därefter inrättade domstolsorganisationen ävensom åklagarväsendets ställning
och utveckling, å andra sidan. Då i vårt land saknades det underlag
för en tidsenlig lösning av processuella detaljfrågor, vilket utgjordes av en
efter moderna principer ordnad straffprocess, hade utskottet funnit en lagändring
i den av motionären töreslagna riktningen icke kunna med fördel
inpassas i vårt i så många avseenden föråldrade rättegångssystem. Till stöd
för denna uppfattning anförde utskottet, att saväl anordningen av vart
åklagarväsende som hänsyn till de bevismedel, som användes i den nuvarande
svenska straffprocessen, utgjorde hinder för den föreslagna lagändringen.
Beträffande en relorm av begränsad ^ omfattning, sådan motionären
alternativt påyrkat närmast med tanke på sådana brott, vilka blivit av den
tilltalade erkända, ställde sig utskottet tvivlande till möjligheten av en dylik
begränsnings praktiska genomförande och höll i allt tall före, att en förändring
i denna riktning måste erhålla synnerligen ringa praktisk innebörd.
Slutligen erinrade utskottet, att frågan om fullständig ombildning av vårt
rättegångsväsen återupptagits, i det att under aret förarbeten till en sådan
reform tagit sin början. Då den föreliggande frågan otvivelaktigt i detta
sammanhang bleve föremål för allsidigt övervägande och densamma enligt
utskottets mening endast i dylikt sammanhang kunde lösas, funne sig utskottet
icke kunna tillstyrka någon riksdagens åtgärd i ämnet.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Motion 1921. Vid 1921 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 207,
däri hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för riksdagen av förslag till sådan ändring av bestämmelserna i avseende
å laga domstol i brottmål, att under vissa i motionen angivna förutsättningar
rannsakning och dom måtte kunna ske vid annan domstol, än där
den brottsliga gärningen ägt rum. Såsom förutsättning för undantag från
de allmänna bestämmelserna i 10 kap. 21 § rättegångsbalken angavs i motionen,
att den tilltalade erkände de uppgivna brotten, att icke det oaktat
åklagare, målsägande eller den tilltalade yrkade på rannsakningens verkställande
inför domstol å de orter, där övriga brott skett, eller att första
domstolen ansåge att rannsakningen borde i vanlig ordning fortgå, att utredning
och yttrande infordrades från vederbörande åklagare vid de domstolar,
där eljest brottet skolat rannsakas, att förfarandet måtte äga rum
endast i avseende å bedömandet av vissa brott och att i varje fall vissa
grövre brott undantoges från möjlighet att avdömas annat än vid den domstol,
inom vars domvärjo de blivit begångna. Jämväl ifrågasattes i motionen,
’ huruvida förfarandet skulle tillämpas endast efter yrkande av högre
åklagaremyndighet än den vid första domstolen fungerande.

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande, nr 28, vari utskottet

anförde:

»Att svåra olägenheter från såväl samhällets som den tilltalades synpunkt
vidlåda den nu gällande ordningen i förevarande avseende lärer ej kunna
bestridas. Vanligen är det i här förekommande fall fråga om sadana brott
som tiuvnad och bedrägeri, förövade inom ett flertal olika underrätters domvärio
Då den häktade nu måste undergå rannsakning vid var och en av
dessa domstolar, blir det ofta nödvändigt att för målets utredning företaga
långa och tidsödande fångtransporter. Exempel har sålunda givits pa att
den häktade för omedelbart erkända bedrägeribrott undergått rannsakning

Första lagutslcottets utlåtande Nr 9. 5

vid 27 olika domstolar och nödgats å järnväg tillryggalägga 400 mil. Domens
avkunnande blir i sådana fall oskäligt fördröjt. Brottslingen åsamkas
genom den långa häktningstiden onödigt lidande, och domstolarnas arbetsbörda
ökas onödigtvis. Statsverket åsamkas såväl genom de långa fångtransporterna
som genom de extra sammanträden med domstolarna, som särskilt
å landet vanligen bliva erforderliga, dryga kostnader. Att en ändring
i dessa missförhållanden är önskvärd ligger i öppen dag.

Yäl torde, på sätt lagutskottet vid 1912 års riksdag gjort gällande, eu
gemensam handläggning av åtal för inom olika underrätters domvärjo begångna
brott med hänsyn till vårt nuvarande rättegångsförfarande vara förenat
med stora vanskligheter i åtskilliga hänseenden. En allmän bestämmelse
om gemensam handläggning av mål i dylika fall lär följaktligen för
närvarande näppeligen vara möjlig att genomföra. En dylik allmän regel
för mål av ifrågavarande slag föreslås emellertid ej i den nu förevarande motionen.
Densamma avser allenast, att under vissa i motionen närmare angivna
förutsättningar en gemensam handläggning må äga rum. Med en begränsning
i av motionärerna angiven riktning bliva svårigheterna för den föreslagna
reformen enligt utskottets mening uppenbarligen mindre framträdande.
Att märka är vidare, att de mål, varom här är fråga, i regel äro av skäligen
enkel beskaffenhet, och under förutsättning att erkännande från den
brottslige föreligger lärer rannsakning vid allenast en domstol i regel vara
till fyllest för vinnande av erforderlig utredning.»

Utskottet hemställde därefter, att riksdagen måtte, i anledning av ifrågavarande
motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande, huruvida och under vilka förutsättningar vid
sammanträffande av brott, begångna inom skilda domstolars domvärjo, rannsakning
och dom finge äga rum vid allenast en av dessa domstolar, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Över den skrivelse, som riksdagen i enlighet härmed avlät, avgav processkommissionen
utlåtande, däri anfördes följande:

»Det nuvarande förfarandet vid rannsakning med person, som samtidigt
lagföres för brott, förövade inom skilda domstolars domvärjo, är obestridligen
i flera avseenden förenat med olägenheter. En förenkling av rättegångsförfarandet
härutinnan synes, då frågan endast rör en detalj utan
principiell betydelse, icke böra inverka menligt på den allmänna rättegångsreformen.
Processkommissionen finner därför hinder icke möta mot att en
ändring av gällande bestämmelser i förevarande ämne nu genomföres.»

Därefter utarbetades inom justitiedepartementet ett lagförslag i ämnet.
Vid remissen till lagrådet den 3 mars 1922 anförde departementschefen efter
att hava redogjort för gällande regler om forum i brottmål:

»Den praktiska tillämpningen av de nu ifrågavarande bestämmelserna har
visat sig medföra betydliga olägenheter. I främsta rummet har detta blivit
fallet, då häktad person står under tilltal för brott, begångna inom olika
domstolars områden. Välbekant och ofta uppmärksammad är verkan av den
ovillkorliga föreskriften om den häktades rannsakande vid varje särskild
domstol, inom vars område brott blivit begånget. En följd härav är. att
häktade personer stundom måste transporteras mellan ett stort antal domstolar
i vitt skilda landsdelar. Den tid, som kommer att föregå det slutliga

Processkommissionen
1921.

Departe mentschefen 1922.

Första lagutskottets utlåtande Nr 0.

avgörandet, får härigenom ofta en utsträckning, vilken icke står i rimligt
förhållande till målets beskaffenhet. För många tilltalade torde såväl de upprepade
inställelserna för olika domstolar och de därmed förbundna transporterna
som den utdragna rannsakningstiden ställa sig särskilt prövande, nven
ur rättsskipningens synpunkt är en sådan anordning i vissa avseenden otillfredsställande.
Flera domstolar bliva på detta sätt sysselsatta med behandlingen
av samma mål, och det säger sig självt, att därmed i många fall åtskillig
arbetskraft onödigtvis tages i anspråk. Att därjämte de härav föranledda
extra domstolssammanträdena och de häktades förpassning mellan domstolarna
måste för det allmänna medföra dryga kostnader ligger i öppen dag.

Inom vårt rättegångsväsen är den nu skildrade proceduren en ingalunda
ovanlig företeelse. Ej sällan förekomma fall, då på grund av de rannsakande
domstolarnas stora antal systemets olägenheter bliva särskilt skarpt
framträdande. Utan tvivel skulle därför eu lagändring, som innebure en
förenkling av det nuvarande förfärandet genom dylika måls förläggande till
minsta möjliga antal domstolar eller, i bästa fall, en enda domstol, ur olika
synpunkter vara att betrakta såsom en reform av icke oväsentlig betydelse.
Om önskvärdheten av en förändring i s;tdan riktning lärer i själva verket
råda blott en mening.»

Efter att hava lämnat en framställning av reformsträvandena m. in. anförde
departementschefen vidare:

»Såsom jag redan i det föregående anmärkt, lärer en förenkling av vårt
nuvarande rättegångsförfarande i det avseende, varom här är fråga, utan
meningsskiljaktighet betraktas såsom en i och för sig nyttig och angelägen
reform. Ett närmare utförande av skälen för detta gamla önskemåls sakliga
berättigande torde därför icke vara från min sida erforderligt. Orsaken till
att på denna punkt allt fått förbliva vid det gamla är otvivelaktigt att söka
i de svårigheter, som äro förbundna med de flesta partiella förändringar inom
processlagstiftningens område. I högre grad än övriga rättssystemets huvuddelar
utgör denna lagstiftning ett organiskt helt. Mer än en gång har också
vanskligheten av att ur detta sammanhang utbryta detaljfrågor blivit bestyrkt;
endast undantagsvis har på denna väg en antaglig lösning kunnat
vinnas. Om sålunda obenägenheten mot sådana frågors upptagande till fristående
behandling i mycket haft stöd i gammal erfarenhet om gagnlösheten
av dylika försök, har under senare år såsom ytterligare skäl för återhållsamhet
i detta avseende kunnat hänvisas till det fortgående arbetet på eu
fullständig revision av vårt rättegångsväsen. Vad det nu föreliggande spörsmålet
beträffar, synes emellertid efter det av processkommissionen avgivna
yttrandet den senast berörda ståndpunkten ej längre kunna upprätthållas.
Då kommissionen funnit hänsyn till den stora rättegångsreformen icke böra
std hindrande för en lagändring i det syfte, riksdagen i sin skrivelse angivit,
har jag ansett frågan härom böra utan dröjsmål upptagas till prövning. Den
utredning, iag låtit verkställa inom justitiedepartementet, har lett tillutarbetande
av ett lagförslag, för vars innehåll jag nu anhåller få lämna redogörelse.

Under den föregående behandlingen av detta ärende har fullständig enighet
rätt därom, att om överhuvud någon förenkling av det nuvarande förfärandet
skall kunna genomföras, anspråken icke kunna ställas allt för höga
i fråga om räckvidden av en dylik reform. Även om man i vissa fall torde
varit benägen att tillägga svårigheterna en något, större vikt än de i verkligheten
äga, lärer det icke vara föremål för tvivel, att någon mer ingripande
rubbning av den nuvarande ordningen icke för närvarande kan ifrågasättas.
Såsom framhållits särskilt av lagutskottet vid 1912 års riksdag skulle en

Första lagutskottets utlåtande Nr 0.

ändring av den processuella regeln att brottmål skola handläggas av domstolen
i gärningsorten icke kunna undgå att medföra ganska vidsträckta
konsekvenser såväl i fråga om åldagarmaktens befattning med brottmålen
som beträffande själva förhandlingen inför rätta och särskilt bevisnings förebringande
inför domstolen. I synnerhet skulle svårighet uppstå med hänsyn
till vittnesbevisningen, där sådan erfordras. Uppenbarligen måste det i allmänhet
vara uteslutet att för åklagare, målsägande och vittnen stadga en
skyldighet att inställa sig vid annan domstol än gärningsortens. Utom att
dessa personer härigenom skulle oskäligt betungas, komme en sådan förändring
med all sannolikhet att ur kostnadssynpunkt för det allmänna leda till
motsatsen av vad som åsyftats. Att därför i allmänhet nämnda regel måste
upprätthållas intill dess att med ett modernare rättegångsväsen nya former
erhållits för åklagarinstitutionens handhavande av sin uppgift och för domstolsproceduren,
torde icke tarva närmare utläggning. Ej heller de gällande
principerna för straffets bestämmande vid sammanträffande av brott kunna,
i den mån de inverka på den nu föreliggande frågan, i detta sammanhang
ställas under diskussion. Då en fullständig revision av såväl process- som
straffrätten nu är under förberedelse, inskränker sig den närvarande uppgiften
till att, så långt ske kan under bestående rättegångsordning, söka en
mer eller mindre tillfällig utväg undan de olägenheter, som äro förbundna
med det gällande förfärandet.»

Departementschefen ingick i fortsättningen å det närmare innehållet av förslaget
och yttrade därvid:

»Då det gäller att finna en utgångspunkt för en omläggning av behandlingsordningen
för brottmål av förevarande slag, riktar sig uppmärksamheten naturligt
i främsta rummet på den bristande anpassning efter olikartade fall.
som kännetecknar de nuvarande bestämmelserna. Lagens föreskrifter äro
härutinnan ovillkorliga. För vissa fäll kan detta vara naturligt och riktigt,
men för andra är denna stelhet i hög grad till hinder för ett praktiskt ordnande
av rättegången i dessa mål. Förvisning till annan domstol skall äga
rum, även om åtgärden uppenbarligen icke är erforderlig för att bringa målet
i utrett skick. Ehuru vid en domstol den tilltalades brottslighet är till fullo
styrkt jämväl i vad den faller under annan domstols jurisdiktion och ehuru
den tilltalade själv vid denna senare domstol ingenting har att andraga som
han icke med samma verkan skulle kunnat framföra vid den förra, skall
rannsakningsförfarandet fortsättas. Det torde vara tillräckligt att i detta hänseende
erinra om de ofta förekommande mål angående tjuvnad, i vilka den
tilltalade redan efter första anhållandet erkänt en följd av tillgrepp på olika
platser. I detta avseende typiska äro ock, såsom framhölls under överläggningen
i ämnet vid fjolårets riksdag, vissa mål angaende bedrägeri och förfalskning,
i vilka den handling eller verksamhet, som utgör förberedelsen till
ett större antal på skilda ställen fullbordade brott, i så hög grad är det
väsentliga för utredningen i målet, att i och med densamma hela det brottsliga
förfärandet blir klarlagt. Såsom ett belysande exempel anfördes bland
annat det fäll, att en person uppgjort en lista, som uppgives avse tecknande
av bidrag till ett ideellt ändamål, och därefter å den ena orten efter den
andra insamlat penningar, som han tillgodogjort sig för egen räkning. Aven
kan erinras om de ej sällsynta fall, dä en person i bedrägligt syfte genom
tidningsannons utbjuder varor eller dylikt, för vilka han därefter — ictan att
lämna någon eller i varje fall icke utfäst valuta — upptager betalning genom
postförskott å en mängd olika platser. Förvisningsförfarandet, som är avsett
att betrygga utredningens grundlighet och fullständighet, har i dessa fall nedsjunkit
till en ren formalitet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Eu förundersökning måste helt naturligt åtminstone i flertalet fall verkställas
på ort och ställe för varje särskilt brott, och, på sätt lagutskottet
1912 antydde, lärer det med hänsyn till åklagarväsendets nuvarande organisation
icke kunna ifrågasättas, att dylik undersökning skall utföras av
annan än polismyndigheten i gärningsorten. Det ligger, emellertid i sakens
natur att i här avsedda fall de polisundersökningar, som verkställas i de
särskilda orterna, i allmänhet bliva föga vidlyftiga eller invecklade. Över
detta enkla utredningsmaterial kan den tilltalade höras lika väl vid den ena
domstolen som vid den andra. Utan någon olägenhet skulle under dessa
förhållanden rättegången kunna koncentreras till rannsakning och avgörande
vid en domstol. Och även i de fall, då serien av brott innesluter ett eller
flera, som icke redan från början ligga lika klara utan kräva en mer ingående
förhandling inför rätta, bör detta icke hava till följd, att förvisning
av mål skall äga rum i större utsträckning än som i varje särskilt fall påkallas
av ändamålet därmed.

Då det icke kan ifrågasättas att för något fall upphäva regeln, att straff
för samtliga förbrytelser skall utsättas av den domstol, som sist rannsakar,
torde den lösning, som är möjlig att uppnå, ligga däri, att varje rannsakande
domstol skall vara skyldig taga under övervägande, i vilken utsträckning
förvisning till annan domstol är erforderlig för bedömande av den brottslighet,
som lägges den tilltalade till last. Finner redan den första domstolen,
att sådan åtgärd är överflödig, har denna domstol att både rannsaka
och döma angående samtliga brotten. Har åter undersökningen givit till
resultat, att rannsakning bör äga rum vid någon eller några av de övriga
domstolarna, har domstolen att pröva, förutom åtal för brott inom domstolens
eget behörighetsområde, jämväl övriga åtal, som icke funnits böra föranleda
förvisning. Fn dylik prövning måste tydligen, där den icke leder
till frikännande, stanna vid att den tilltalade förklaras saker till brotten i
fråga. På detta sätt har varje domstol att i sin tur tillse, huruvida de mål,
som föregående domstol skjutit ifrån sig, kunna utan fortsatt förvisning upptagas
till prövning. Det slutliga avgörandet, utsättande av straff för samtliga
brott, till vilka den tilltalade prövats saker, skall, såsom för närvarande
gäller, tillhöra den domstol, där han sist lagföres. Möjlighet hålles sålunda
öppen att, om förutsättningarna därför äro för handen, på vilket stadium
som helst under den fortlöpande rannsakningsserien avsluta förvisningsproceduren.
I övrigt blir förfärandet det gamla. Ändringen ligger endast däri,
att antalet rannsakande men icke dömande domstolar i möjligaste mån begränsas.
I allmänna drag är härmed angiven den ledande tanken i det förslag,
jag nu framlägger. Kan denna tanke utföras i praktiken, skulle detta,
utan att innebära någon väsentlig rubbning av nu gällande principer för
rättegången i dessa mål, helt visst beteckna ett avgjort framsteg.»

Departementschefen övergick därefter till en granskning av de i 1921 års
motion uppställda förutsättningarna för undantag från bestämmelserna i
10 kap. 21 § rättegångsbalken samt uttalade därvid, att det icke syntes
lämpligt att i berörda hänseenden genom fästa regler inskränka domstolens
handlingsfrihet.

I fråga om lagens tillämpningsområde yttrade departementschefen bland
annat:

»Enligt förslaget skall lagen gälla endast i fråga om mål, däri den tilltalade
hålles häktad. Såsom den föregående framställningen torde utvisa,
hava önskemålen om en förändring av det nuvarande förfärandet uteslu -

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

tan.de
påkalla, att lagändringen utsträckes till att omfatta jämväl mål, i vilka den
tilltalade befinner sig på fri fot.»

Av de uttalanden, vartill förslaget vid granskningen i lagrådet gav an- Lagrådet
ledning, må här återgivas följande yttrande av två ledamöter:

»Goda skäl äro anförda till stöd för en lagändring i den riktningen, att
de i 10 kap. 21 § rättegångsbalken givna reglerna icke må strängt tillämpas
i varje fall, då någon gjort sig skyldig till brott inom särskilda underrätters
domvärjo. Och då upplyst är, att den omfattande rättegångsreform,
varmed processkommissionen är sysselsatt, icke föregripes eller eljest försvåras
av en lagändring av angiven art, torde anledning saknas att vidare
uppskjuta denna.

Vid ändringens genomförande bör man dock givetvis, på sätt framhålles i
föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet, gå fram
med en viss varsamhet, så att icke reformen utsträckes till att omfatta mera
än en tillfällig utväg undan de olägenheter, som äro förbundna med det
gällande förfarandet.»

Vid behandlingen av den proposition i ämnet, nr 3, som därefter framlades Första lagför
1924 års riksdag, yttrade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända atj^tct
utlåtande, nr 3, bland annat, att de föreslagna bestämmelserna syntes vara
väl avvägda samt att de i icke ringa mån torde vara ägnade att undanröja
de praktiska olägenheter, som vore förbundna med ett strängt genomförande
av gällande regler om forum. Utskottet hemställde därefter om bifall till
propositionen.

Lag i ämnet utfärdades den 22 februari 1924.

Den 15 december 1926 avgav processkomissionen sitt betänkande angåen- Processkomde
rättegångsväsendets ombildning. Enligt komissionens förslag skall i brott- i

mål den rätt i regel vara behörig domstol, inom vars domkrets brottet timat. brottmål.
Med brottmål förstås i betänkandet allenast mål, i vilka föres ansvarstalan,
och alltså icke såsom nu jämväl mål, i vilka föres annan talan på grund av
brottslig gärning. I vissa fall må enligt förslaget åtal anställas vid den
rätt, där gärningsmannen bar sitt hemvist eller där han gripits eller eljest
uppehåller sig. Därom yttrar processkommissionen bland annat, att om utredning
eller bevisning beträffande omständigheter, som avse den brottsliga
gärningen, icke erfordras, enär den tilltalade avlagt en fullständig bekännelse
eller själva gärningen eljest är uppenbar, men det däremot gäller att utreda
gärningsmannens personliga förhållanden och karaktär samt psykiska
tillstånd över huvud, skulle den domstol, inom vars domkrets den tilltalade
bar sitt hemvist, kunna vara att föredraga såsom forum framför gärningsortens
domstol. Behövdes ej heller någon ingående utredning angående gärningsmannens
förhållanden, skulle det för minskning av kostnader och omgång
kunna vara förmånligast, att målet handlades vid den domstol, där
gärningsmannen gripits eller han eljest uppehölle sig.

Dessa regler lida enligt kommissionens förslag viss inskränkning för det fall,
att någon förövat brott inom skilda domkretsar. I sådan händelse skall åtal
för brotten under viss förutsättning kunna anställas i ett sammanhang, och

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 1 avd. 6 häft. (Nr 9.) 2

Första lagutskottets utlåtande Nr ''■).

om sa skall ske, är varje rätt, som är behörig för något av brotten, laga
domstol för dem alla. Till närmare belysande av kommissionens förslag
härutinnan vill utskottet anföra föjande uttalande i betänkandet:

»Det är tydligt, att gemensam handläggning i sådana fall, då eu person
begått flera brott, medför betydande fördelar. Dessa göra sig uppenbarligen
framför allt gällande, i den mån brottsligheten är att bedöma såsom ett helt
och enligt strafflagens bestämmelser ett gemensamt straff'' skall utmätas för
de brottsliga handlingarna, såsom fallet för närvarande är hos oss, när de
särskilda handlingarna äro att anse såsom fortsättning av samma brott eller
när någon på en gång lagföres för flera stölder, även om sammanhanget ej
är sådant, att fortsatt brott i egentlig mening föreligger. Men jämväl dä
de brottsliga gärningarna icke skola bedömas på detta sätt, är gemensam
handläggning önskvärd. En klarare uppfattning vinnes av den brottsliges
personlighet och över huvud de omständigheter, som inverka på målets bedömande
ur subjektiv synpunkt. Förfarandet blir enklare och snabbare samt
ofta även billigare. Anmärkas kan i detta sammanhang att enligt strafflagskommissionens
förslag till strafflag (1923, allmänna delen) ett gemensamt
straff'' alltid skall ådömas vid sammanträffande av brott, sålunda även i de
fall, där för närvarande domstolen med tillämpning av föreskrifterna i 4
kap. 2 § strafflagen har att utsätta särskilda straff.

Dessa skäl för gemensam behandling av åtal för flera brott gälla även för
det fall, att brotten äro begångna inom olika domstolars domvärjo. Att förvisningsförfarandet
icke är ägnat att befordra snabbhet och billighet ligger
i öppen dag. Det kan väl icke bestridas, att för nu avsedda fäll gemensam
handläggning jämte ett strängt tillämpande av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna
emellanåt kunna medföra olägenheter, särskilt för vittnen
och målsägande, vilka äro avlägset boende från den tingsstad, där åtalet
skall utföras. Processkommissionen har emellertid för åtskilliga fall berett
möjlighet till bevisnings upptagande vid annan domstol än den, där huvudförhandlingen
skall äga rum. Dessa bestämmelser böra lämpligen i vidsträckt
omfattning komma till användande för nu avsedda fäll. Och härigenom
lära de omförmälda olägenheterna ofta bliva i det väsentliga avhjälpta,
om ock i stället muntlighetsprincipen kommer att lida ett visst
intrång.

Med hänsyn till de avsevärda fördelar, som gemensam handläggning av
åtal mot samma person för flera brott medför och de möjligheter processkommissionens
förslag erbjuder att undgå de olägenheter, som av en sådan
gemensam handläggning kunna följa i det fall, att brotten äro begångna
under olika domstolars domvärjo, har processkommissionen ansett sig böra,
med någon utvidgning av den i 1924 års lag antagna grundsatsen, uppställa
den allmänna regeln, att gemensam handläggning av åtal för flera brott
emot samma person skall, även om brotten äro begångna inom skilda domkretsar.
äga rum, såvida det kan ske utan avsevärd olägenhet. Enligt vad
som i 1 kap. uttalats bör, när brotten äro begångna inom olika domstolars
domvärjo, envar av domstolarna vara behörig behandla åtalen. _ Detta förutsätter
en nära samverkan mellan de olika åklagare, inom vilkas distrikt
brotten blivit begångna. Beaktas böra därvid självfallet de berättigade intressen,
som må förgfinnas för talans anhängiggörande vid den ena eller den
andra domstolen. Åklagarnas plikt till samverkan bör uttryckligen fastslås.
Vid uppkommande meningsskiljaktighet mellan åklagarna, vid vilken
domstol det gemensamma åtalet bör äga rum, torde en föreskrift, att frågan
av dem hänskjntes till överordnad åklagares avgörande, vara på sin plats.

Första lagutskottets utlåtande Nr 0.

Härigenom vinnes trygghet för att det gemensamma åtalet kommer att utföras
vid den lämpligaste domstolen.»

Till stöd för det i motionen framställda förslaget om utvidgning av 1924
års lag till att avse även fall, då icke någon hålles häktad, har motionären
bland annat påpekat, att efter tillkomsten av lagen strävanden gjort sig
gällande att undvika häktning, där sådan ej varit oundgängligen nödvändig.
I detta avseende må erinras om kungörelsen den 23 oktober 1925, däri åklagare
och polismyndighet, som beslutat om häktning, ålagts skyldighet att
till vederbörande länsstyrelse insända vissa uppgifter, bland annat om skälet
för häktningen. Enligt kungörelsen har vidare åklagare, sedan slutligt utslag
i mål mot den häktade meddelats, att underrätta länsstyrelsen, huruvida
den häktade försatts på fri fot m. m. Och för varje halvår skall länsstyrelsen
till justitiedepartementet insända förteckning över de personer, beträffande
vilka uppgift lämnats.

Angående häktningsfrekvensen får utskottet meddela vissa från rättsstatistiken
hämtade uppgifter. I en efterföljande tablå redovisas såsom »tilltalade»
allenast personer, vilka varit tilltalade för brott eller förseelse mot
allmänna strafflagen (utom 111 kap. 15 § och 18 kap. 15 §), krigslag eller
tryckfrihetsförordningen eller också hållits häktade i målet. Hed brottmål
avses i överensstämmelse härmed endast sådana mål, i vilka personer, tillhörande
denna kategori, äro ställda under åtal. Siffrorna gälla uteslutande
härads- och rådhusrätter. Anmärkas må, att siffrorna givetvis avse samtliga
tilltalade, således icke allenast sådana tilltalade, som begått brott inom
skilda domkretsar.

	Antal häktade	Antal tilltalade	Antalet häktade i förhållande till antalet tilltalade
1921.....	..... 2,484	11,487	21-6 %
1922 .....	..... 2,123	9,472	22-4 >
1923 .....	..... 2,142	10,238	20-9 >
1924 .....	..... 1,958	10,351	18-9 >
1925 .....	..... 2,334	12,227	191 >
1926 .....	..... 1,937	11,423	17-0 >
1927 .....	..... 2,091	11,740	17-8 ,
	Antal mål, i vilka någon varit häktad	Antal	Antalet mål, i vilka någon varit häktad, i
	brottmål	förhållande till antalet brottmål
1921.....	—	9,629	21''6 s
1922 .....	..... —	7,965	22-5 >
1923 .....	..... 1,762	8,497	20''7 >
1924 .....	..... 1,714	8,822	19-4 >
1925 .....	..... 1,947	10,222	19-0 »
1926 .....	..... 1,667	9,563	17-4 >
1927 .....	..... 1,763	9,736	18-1 »

Häktnings institutets användning -

På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen har processkommis- Utskottet.
sionen i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning uttalat,
att gemensam handläggning av åtal i sådana fall, då eD person begått brott

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

inom skilda domstolars domvärjo, medför betydande fördelar. Dessa göra
sig uppenbarligen framför allt gällande, i den mån brottsligheten är att bedöma
såsom ett helt och enligt strafflagens bestämmelser ett gemensamt
straff skall utmätas för de brottsliga handlingarna. Men jämväl då de brottsliga
gärningarna icke skola bedömas på detta sätt är enligt kommissionens
åsikt gemensam handläggning önskvärd. En klarare uppfattning vinnes av
den brottsliges personlighet och över huvud de omständigheter, som inverka
på målets bedömande ur subjektiv synpunkt. Förfarandet blir enklare och
snabbare och ofta även billigare.

De av processkommissionen sålunda framhållna fördelarna av en gemensam
handläggning finner utskottet uppenbara. Genom 1924 års lag har ock gemensam
handläggning möjliggjorts beträffande mål, däri den tilltalade hålles
häktad. Att de till förmån för en gemensam handläggning åberopade skälen
icke göra sig gällande enbart beträffande sådana mål, är emellertid givet.
I själva verket torde det ur principiell synpunkt vara mindre riktigt att låta
reglerna om forum i brottmål bero av att den tilltalade är i målet häktad.
Med hänsyn till de från alla håll vitsordade goda verkningarna av 1924 års
lag, synes det utskottet nu förtjänt av övervägande, huruvida icke en utvidgning
av lagens tillämpningsområde med fördel skulle låta sig genomföra.
Att de svårigheter, som ofta vidlåda en partiell förändring på processlagstiftningens
område, skulle särskilt framträda vid försök att bereda
1924 års lag ökad räckvidd, torde icke behöva befaras, då den princip, som
det gäller att främja, redan är införd i lagstiftningen och befunnits gagnelig.
Avgörande för frågan, om lagen bör erhålla utsträckt tillämplighet,
är emellertid det behov, som må föreligga av gemensam handläggning utav
åtal mot på fri fot varande personer för brott, begångna inom skilda domkretsar.
I detta hänseende torde de ovan anförda siffrorna rörande häktningsfrekvensen
vara av intresse. Såväl antalet häktade i förhållande till
antalet tilltalade som antalet mål, i vilka någon varit häktad, i förhållande
till antalet brottmål har sedan år 1921 nedgått. Huruvida nedgången i
häktningsfrekvensen jämväl avsett sådana personer, som begått brott inom
flera underrätters domkretsar, låter sig naturligen icke med någon säkerhet
bedöma, men det kan antagas, att så i viss mån är förhållandet.

På grund av det anförda vill utskottet''tillstyrka riksdagen att vidtaga
åtgärd i motionens syfte. Att riksdagen utan vederbörande myndigheters
hörande nu skulle besluta lagändring, finner utskottet emellertid icke tillrådligt,
utan torde ytterligare utredning vara erforderlig. Härvid bör beaktas,
att vissa erinringar torde kunna framställas mot den av motionären
föreslagna begränsningen av lagens tillämpningsområde till brott, hörande
under allmänt åtal. Sålunda skulle lagen med den föreslagna lydelsen omfatta
även sådana under allmänt åtal hörande brott, vilka vid första domstolen
ej åtalats av allmän åklagare utan av målsäganden. I ett avseende
skulle lagen också med en dylik lydelse få mindre räckvidd än den nu
äger, i det att lagen ej skulle få tillämplighet i det fall, att en person åtalas
och häktas för ett brott, som ej lyder under allmänt åtal, t. ex. vårds -

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

löshet i konkurs. Dylika erinringar skulle väl undvikas, därest lagen komme
att avse allenast sådan talan, som utfördes av allmän åklagare, oavsett om
brottet hörde under allmänt åtal eller icke, men utskottet vill ifrågasätta,
om en dylik begränsning är lämplig eller om lagens räckvidd bör bestämmas
på annat sätt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning
lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i
fråga om upptagande av vissa brottmål må erhålla vidgad
tillämplighet, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 1 mars 1929.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Larson i Lerdala, Klefbeck,
Schlyter, Svenson i Eskhult, öhman och Cederborg*;

från andra kammaren: herrar Björkman, Nilsson i Antnäs, Lindqvist i Halmstad,
Olsson i Ramsta, Hedlund i Östersund*, Christenson*, Sjögren och Jonsson i Risinge.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Åkerman, Öhman, Björkman, Nilsson i Antnäs, Hedlund i
Östersund och Christenson, vilka anfört:

Vid genomförandet av lagen den 22 februari 1924 rådde fullständig enighet
om önskvärdheten att gå fram med stor varsamhet. Inom lagrådet uttalades
sålunda, att reformen icke borde utsträckas till att omfatta mera än
en tillfällig utväg undan de med det gällande förfarandet förbundna olägenheter,
varmed åsyftades de uteslutande i mål rörande häktade förekommande,
ofta långa och tidsödande fångtransporterna samt häradsrätternas betungande
med urtima ting för dessa mål. Att något praktiskt behov icke yppat sig
att göra lagen tillämplig jämväl på mål, i vilka den tilltalade befann sig

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 9-

på fri fot, uttalades jämväl av föredragande departementschefen vid remissen
till lagrådet.

En utvidgning av lagens tillämplighetsområde på sätt i motionen påyrkats
skulle innebära en principiell omläggning av forumbestämmelserna vid sammanträffande
av brott, begångna inom olika domstolars behörighetsområden.
För en dylik vittgående ändring — som för övrigt i många hithörande fall
skulle medföra avsevärda besvär och kostnader för vittnen, målsägare m. fl.
och sannolikt stundom även leda till godtagande av mindre tillförlitlig utredning
än den som vore möjlig i orten för brottets begående — måste enligt
vår mening kunna åberopas trängande skäl. I motionen anföres huvudsakligen,
att det numera i allt större utsträckning förekommit, att i fall då
häktning förr var det vanliga, personer tilltalats, särskilt för tjuvnadsbrott,
utan att vara häktade’ samt att dylika tilltalade icke sällan begått brott
inom olika domstolars domvärjo. Att beträffande de brottslingar, varom nu
är fråga, en sådan minskning i häktningsfrekvensen skulle hava inträtt, att
på grund därav en ändring av 1924 års lag skulle vara befogad, våga vi
bestrida. Yi anse således, att motionären icke anfört något bärande skäl för
den nu föreslagna ändringen. Ett steg i den av motionären påyrkade riktningen
kan ock säkerligen befaras leda till ytterligare krav på ett fortgående
å den inslagna vägen och ett slutligt uppgivande under den bestående
rättegångsordningen av huvudregeln om forum i brottmål. Under åberopande
av vad sålunda anförts hemställa vi,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

2) av greve Spens.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290786