Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961 (Utlåtande 1961:L1u9 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckt motion om rätt för nämndeman
att till rättens protokoll anmäla avvikande mening,
m. m.

Första lagutskottet har behandlat en i första kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 364, av herr Svanström. I motionen hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte »anhålla om en
utredning i syfte att förstärka lekmannainflytandet i vårt rättegångsväsende
och att bereda nämndeman möjlighet att till rättens domstolsprotokoll
få anmäla reservation». I motionen framhålles bland annat, att
nämndemännen genom införande av en bestämmelse om reservationsrätt i
viss omfattning skulle fredas från trycket av att ha deltagit i en dom som
helt gått emot deras personliga rättsuppfattning. Vidare anföres, att välbetrodda
svenska män och kvinnor med lång erfarenhet från det praktiska
livet och med ansvar inför sin uppgift som bisittare i underrätterna borde
vara skickade att med sin lekmannaklokskap biträda de juridiskt utbildade
domarna i exempelvis hovrätterna. — Beträffande skälen för motionärens
hemställan får utskottet i övrigt hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Enligt gällande rättegångsordning förekommer lekmannadomare endast
i underrätterna, där lekmannaelementet är organiserat såsom nämnd vid
den lagfarne domarens sida.

För häradsrätt gäller som huvudregel, att häradshövding med nämnd
dömer i alla mål. Rådhusrätt har i tvistemål kollegial sammansättning med
tre eller fyra lagfarna domare; i brottmål åter är grundformen för rådhusrätts
sammansättning lagfaren ordförande och nämnd.

Vad nu sagts avser underrätts sammansättning vid huvudförhandling,
d. v. s. den förhandling som bildar grundvalen för domen. Under den förberedande
behandlingen av målen är både häradsrätt och rådhusrätt domföra
med en lagfaren domare. Från de allmänna reglerna om sammansättning
vid huvudförhandling gäller undantaget, att i såväl häradsrätt, som
rådhusrätt ensamdomare iir behörig att hålla huvudförhandling i mindre
och enklare mål. Sålunda är i tvistemål rätten domför med en domare vid
huvudförhandling, som äger rum i omedelbart samband med förberedelsen.

1 _ liihang till riksdagens protokoll 19G1. 9 samt. 1 avd. Nr 9

2 Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

Sådan huvudförhandling får hållas, om parterna samtycker därtill eller om
saken finnes uppenbar. I brottmål äger ensamdomare hålla huvudförhandling
och syn, om målet rör allenast ansvar för brott, varå ej kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer anledning att målsägande
finnes.

I fråga om nämndens storlek gäller som allmän regel för både häradsrätt
och rådhusrätt, att i nämnden skall sitta minst sju och högst nio. I mål
om brott, varå ej kan följa straffarbete eller avsättning, så ock vid syn å
stället utom huvudförhandling är dock rätten domför med tre i nämnden

När nämnd medverkar i underrätt, gäller beträffande omröstning, att vid
meningsskiljaktighet mellan ordförande och nämnd nämndens mening skall
galla, om alla i nämnden är ense eller minst sju nämndemän är av samma
mening; i annat fall bestämmer ordföranden utgången.

Anteckning i protokollet av nämndemans mening skall i regel ej ske.
I 6 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas visserligen, att protokollet skall uppta.
ga skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten. Härifrån
gäller emellertid det undantaget, att nämndemans skiljaktiga mening skall
antecknas, endast om nämnden ensam bestämt utgången.

Överväganden vid utarbetandet av nya rättegångsbalken

Enligt den äldre processordningen förekom nämnd endast i häradsrätt.
Det domfora antalet nämndemän var lägst sju och högst tolv, och endast
en enhällig nämnd kunde överrösta den lagfarne domaren.

"\id de omfattande förarbeten, som ligger till grund för den år 1942 av
riksdagen antagna rättegångsbalken, ägnades frågan om lekmäns deltagande
i rättsskipningen ett betydande utrymme och blev i olika förslag löst på
skilda sätt.

I det betänkande, som processkommissionen år 1926 framlade rörande
rättegångsväsendets ombildning, diskuterade kommissionen utförligt de omständigheter,
som talade för och emot lekmäns användande såsom domare.
Kommissionen framhöll, att ställning till lekmännens deltagande i rättsskipningen
borde tagas endast med hänsyn till det värde, ett sådant deltagande
kunde ha i och för sig. En fördel av lekmäns deltagande i rättsskipningen,
framhöll kommissionen, var att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom
underhölles och stärktes. Folket betraktade icke rättsskipningen
sasom en främmande samhällsverksamhet utan kände sin samhörighet med
den Kunskap om rätten samt vördnad för dess upprätthållande och skipande
i landet spreds och slog rot bland folket. Från dessa synpunkter hade
haradsnamnden varit en styrka. Mindre vikt var kommissionen benägen att
tillmata en annan, eljest hos oss ofta framhållen synpunkt, nämligen att
ekmännen tillförde domstolen person- och ortskännedom. Med den full -

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961 3

ständiga utredning, som förutsattes bli förebragt i en efter moderna principer
anordnad process, antogs denna omständighet ej komma att spela
någon större roll.

Huvudvikten borde däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten,
huruvida ett lekmannadeltagande kunde antas bereda ökade förutsättningar
för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mal innefattade i allmänhet
två moment, först en prövning av vad som skulle anses bevisat i fråga
om de faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan
en tillämpning av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.
Prövningen av sakfrågan — yttrade kommissionen var, om
fri bevisprövning gällde, väsentligen beroende pa vanligt gott omdöme och
här kunde lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet
de representerade göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan var
däremot lekmännens medverkan ej av lika stort värde, då de saknade den
kännedom om rätten och den vana vid dess tillämpning, som erfordrades
härtill. En viss uppgift menade kommissionen att lekmännen likväl kunde
fylla vid denna sida av den dömande verksamheten. Jurist domaren hade ett
uppövat sinne för kontinuiteten i rättsskipningen; han beaktade särskilt
vikten av att lika fall behandlades lika. Lekmannen däremot var böjd att
fästa mest avseende vid de individuella omständigheterna i det föreliggande
fallet. Visserligen beaktade ämbetsmannadomaren i allmänhet tillbörligen
även dessa omständigheter, men hans rutin kunde göra honom benägen att
underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten, och
då kunde lekmäns deltagande vara av värde. Manga bestämmelser i nyare
lagar överlämnade ett ganska fritt spelrum åt domarens beaktande av de
individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhöll kommissionen en benägenhet
att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning än
lagen medgav eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett
resultat, som överensstämde med lekmannens uppfattning om billighet.
Särskilt i upprörda tider kunde också befaras, att lekmännen ej visade
samma motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade
ämbetsmannen.

Kommissionen framhöll till sist, att värdet av lekmannadeltagande i
rättsskipningen otvivelaktigt var större i brottmålen än i tvistemålen. I de
förra var bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål,
som mötte, ej sällan sådana, att de väl ägnade sig för lekmännens
uppfattningsförmåga. Deras insats vid straffmätnmgen brukade anses värdefull.
För att bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen var det av
vikt att just i de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan.
T utlandet togs också lekmän i bruk för brottinalsrättsskipnmgcn i vida
större utsträckning än för tvistemålen.

De överväganden, för vilka nu redogjorts, ledde kommissionen till den

4 Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

slutsatsen, att lekmäns deltagande i rättsskipningen kunde medföra fördelar
i olika hänseenden men ock vissa olägenheter samt att sådant deltagande
var mera angeläget i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen.
Enligt kommissionen var den bästa formen för lekmäns medverkan
den, som återfunnes i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordade kommissionen, att lekmän skulle
deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen
av nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angick,
nämnden skulle deltaga i både brottmål och tvistemål.

I fråga om städerna utgick kommissionen — som förutsatte, att staten
övertog rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av
de medelstora bland dem icke längre fick bilda egna domkretsar utan skulle
i rättsskipningshänseende införlivas med angränsande landsbygd. I dessa
städer, liksom i de städer, som redan lydde under häradsrätt, ansåg kommissionen
förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma omfattning
som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och
delvis av stad bestående domkretsar medverka i både brottmål och tvistemål.

I de större städerna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle
bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga,
antog kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande
i rättsskipningen var betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande
fanns ej där, och inbyggarna antogs sakna tillräckligt intresse
för rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas
som ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande
i viktigare brottmål även i de större städerna var av stor betydelse
för rättsskipningen, stannade kommissionen vid att föreslå, att i dessa
städer lekmän i form av nämnd skulle sitta i rätten vid avgörandet av
brottmål, dock att Kungl. Maj:t skulle äga förordna, att vissa mindre
brottmål (polismål) skulle behandlas utan nämnd.

Enligt processkommissionens förslag skulle hovrätterna, liksom både nu
och tidigare, äga pröva målen i hela deras omfattning. Den i brottmålen
merendels dominerande bevisfrågan skulle där få sitt slutgiltiga bedömande.
Kommissionen ansåg på grund därav, att lekmän borde i viktigare brottmål
deltaga i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål
skulle däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom
i underrätt äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de
rättsliga frågorna. Gränsen mellan mål, som skulle prövas med eller utan
nämnd, drog kommissionen så, att nämnd skulle inkallas vid behandling av
mål, vari fråga kunde uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete
eller till fängelse i mer än sex månader.

Kommissionen diskuterade sedan frågan vilken ställning nämnden borde
intaga inom domstolen och anförde härom:

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961 5

I de främmande länder, där meddomarsystemet användes, är det vanligt,
att meddomarna hava lika rösträtt med den eller de lagfarna ledamöterna
såsom fallet är i våra rådstuvurätter med illiterata radman. Att upptaga eu
sådant system skulle emellertid innefatta en stark brytning med den ordning,
som nu hos oss gäller för nämndens medverkan, och ga vida utöver
de krav på ökat inflytande för nämnden, som har i landet framställts. En
sådan regel skulle kunna innebära en fara för rättsskipningen. Denna fara
skulle bliva mest framträdande i de större städerna, dar lekmannamedverkan
i domstolarna nu skulle införas utan att äga samma tradition att bygga
på som på landet. Individuell rösträtt åt ett antal lekman vid eu ensam
lagfaren domares sida skulle där lätt kunna medföra en betänklig rubbning
av rättsskipningens säkerhet. De allmänna grunder, som, enligt vad iorut
angivits, tala för lekmäns deltagande i domstolen, föranleda icke heller, att
lekmännen göras alldeles likställda med de lagfarna domarna. Lekman
böra deltaga i domstolarna för att lekmannasynpunkter ma komma i beaktande,
men ej för att dessa synpunkter skola helt beharska domstolarnas
avgöranden. Étt visst försteg bör tillerkännas det lagfarna elementet. Den
nu gällande regeln, att, om nämndemännen äro ense om en mening, deras
mening blir gällande mot domarens, vilar på den uppfattningen, att en
sådan samstämmighet är ett bevis på att den av nämnden omfattade meningen
är ett uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande, som icke bor
åsidosättas. Denna grundsats kan icke anses övergiven, om regeln modi -ras så, att en stark majoritet bland nämndemännen skall kunna överrösta
domaren. En sådan regel synes vara tillräcklig, för att kravet pa storre
inflytande för lekmännen skall anses behörigen tillgodosett.

I sitt följande resonemang konstaterade kommissionen, att fragan hur
man borde bestämma den majoritet inom nämnden, vars mening skulle bil
gällande, var beroende av frågan hur stort antal nämndemän, som sutte i
nämnden. Vid sitt bedömande av sistnämnda fråga uttalade sig kommissionen
för en sänkning av antalet ledamöter i nämnden. Till stod för en sadan
nedsättning av antalet nämndemän framhöll kommissionen bland annat den
omständigheten, att en sådan nedsättning skulle verka till starkande av
nämndens ställning. Det torde nämligen förhålla sig så — framhöll kommissionen
— att i samma mån antalet av de röstande var större eller mindre
förringades eller förökades den individuella andelen i resultatet och även
känslan av ansvarighet för detta resultat. Å andra sidan fann kommissionen
antalet nämndemän icke böra sättas för lågt. Härigenom skulle nämligen
äventyras den önskvärda mångsidigheten inom nämnden och möjligheten
att i rimlig utsträckning låta skilda orter på en gång vara företrädda inom
nämnden. Ej heller skulle det med ett litet antal nämndemän vara möjligt
att upprätthålla grundsatsen, att nämndens mening borde vara ett uttryck
för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Vid avvägande av dessa synpunkter
fann processkommissionen sig böra stanna vid det förslaget, att antalet
ledamöter i nämnden skulle vara fem och att den majoritet, som skulle
fordras för att nämndens mening skulle bli gällande, borde bestämmas till

fyra femtedelar.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

För hovrätternas del avsåg kommissionen, att nämnden skulle tjänstgöra
\id sidan av tre lagfarna ledamöter, och föreslog den omröstningsregeln, att
den mening: som omfattades av majoriteten av de lagfarna ledamöterna
s ''lille bli gällande, om ej nämndens alla ledamöter förenade sig om annan
mening eller ock fyra nämndemän biträdde av en lagfaren ledamot omfattad
särmening. Dessutom gavs den undantagsregeln, att om de lagfarna
ledamöterna omfattade eu mildare mening än nämndemännen, de lagfarna
ledamöternas mening skulle bli gällande.

Beträffande högsta domstolen konstaterade processkommissionen, att
denna huvudsakligen måste bli en revisionsinstans, vilken tjänade rättsenhetens
upprätthållande i landet genom att pröva, huruvida rättens regler
blivit riktigt tillämpade å det sakförhållande, som hovrätten funnit vara
genom utredningen fastställt. Av denna natur hos högsta domstolens uppgift
fann kommissionen följa, att något deltagande från lekmäns sida icke
där kunde ifrågakomma.

Vid remissbehandlingen av processkommissionens förslag uttalades avsevart
delade meningar om hur lekmannaelementet i domstolarna borde organiseras.
I den proposition som framlades för 1931 års riksdag (nr 80) angående
huvudgrunderna för en rättegångsreform föreslog departementschefen,
att antalet ledamöter i nämnden skulle vara åtta och att nämnd skulle såsom
tidigare deltaga i alla mål i häradsrätt. Enligt departementschefens
mening talade skälen för lekmannainflytande å rättsskipningen icke med
samma styrka för nämnds införande i rådhusrätt och hovrätt, då tradition
harfor saknades. På grund därav kunde befaras, att lekmannadeltagandet
icke skulle komma att där uppbäras av samma intresse, varigenom det
kunde komma att möta svårigheter att erhålla för uppdraget lämpliga
personer, som vore villiga att åtaga sig detta. Departementschefen fann sig
emellertid bora föreslå, att i grövre brottmål nämnd infördes även i dessa
domstolar. Till stöd för sin ståndpunkt framhöll departementschefen, att
rättsskipningen i dessa mål rörde medborgarens mest oförytterliga rättigheter
och att det var angeläget, att allmänheten genom sina målsmän t oge
del i domandets ansvar och därigenom erhölle förtroende till det sätt, varpå
domstolen fullgjorde sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Enligt departementschefens förslag skulle den till åtta ledamöter uppgående
nämnden i rådhusrätt och hovrätt komma att tjänstgöra vid sidan av
juristkollegier om tre respektive fyra jurister. För att nämnden skulle
kunna överrösta de lagfarna domarna, om dessa var eniga, skulle därvid
fordras, att enighet rådde även inom nämnden. Vid skiljaktighet mellan
fackdomarna skulle gälla särskilda omröstningsregler.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen förordade emellertid utskottets
majoritet, att den då gällande ordningen för lekmannainflytande å
rättsskipningen bibehölls.

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

Förslaget att införa nämnd i rådhusrätterna avböjde utskottets majoritet
med följande motivering:

Förutsättningarna för ett verksamt lekmannadeltagande aro avsevart
sämre i de större städerna än annorstädes i landet. Hos stadernas mvanare
kan icke påräknas samma intresse för rättsskipningen som bland andsbygdens
befolkning, och det är antagligt att tjänstgöringen vid domstolen
komme att uppfattas allenast som en betungande phkt I motsats tili haradsnämnden
saknar nämnden i staderna stöd av all tradition, och det kan
befaras, att den icke skulle komma att åtnjutasamma anseende: och förtroende
som nämnden på landsbygden Betydande svangheter mota, da det
gäller att inordna nämnden i en kollegialt sammansatt domstol darom
vittna även de föga tillfredsställande omröstnmgsreglerna. Haiti 1-kommer
att nå "o t behov att införa nämnd i staderna icke gjort sig gallande. Det
torde fcke kunna bestridas, att rådhusrätterna^ de stader, varom nu ar
fråga även i sin nuvarande sammansättning pa ett tillfredsställande satt
fylla sin uppgift och att de jämväl i stort sett omfattas av allmänhetens fortroende.
Efter övervägande av nu anförda omständigheter har utskottet
ansett sig böra avstyrka inrättande av nämnd vid radhusratterna.

Samma skäl fann utskottsmajoriteten även tala mot förslaget om införande
av nämnd i hovrätt. På grund härav och då vissa ytterligare principiella
och praktiska invändningar kunde åberopas mot införande av
hovrättsnämnd, fann sig majoriteten böra avstyrka departementsche ens

förslag även i denna del.

I en inom utskottet avgiven reservation förordades emellertid propositionens
förslag beträffande nämndemännens antal och rösträtt. I tva andra
reservationer uttalade sig ungefärligen samma reservanter for införande av
nämnd i rådhusrätt och hovrätt. I dessa tre frågor stannade kamrarna i
olika beslut i det att första kammaren följde utskottets förslag, medan
andra kammaren godtog reservationerna. Någon samman jämkning av kamrarnas
beslut fann utskottet icke möjlig.

T det förslag till rättegångsbalk, som utarbetades av processlagberedningen
på grundval av de tidigare förarbetena, föreslog beredningen i överensstämmelse
med 1931 års proposition, att nämnd mfordes aven i rådhusrätt.
Det syntes nämligen processlagberedningen vara av betydelse, att
lekmän i första instans medverkade vid handläggningen av grövre brottma
med hänsyn till såväl lekmännens särskilda erfarenheter i frågor, som var
av vikt för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för
denna rättsskipning. Det var vidare naturligt, framhöll beredningen att
denna medverkan organiserades med häradsnämnden som monster. Däremot
fann processlagberedningen ej skäl att föreslå införande av namnd i
hovrätt Till stöd för sin uppfattning i detta hänseende framhöll beredningen
att nämndens medverkan icke syntes vara av samma betydelse i
andra som i första instans. Med de regler som beredningen föreslog i fråga
om förfarandet i andra instans förelåg icke heller något ovillkorligt krav pa
omedelbar bevisupptagning eller fullständigt ny handläggning i andra in -

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

stans ens for de grövre brottmålens del. Då nämnden hade sin största betydelse
vid uppskattning av den bevisning, som förebringades omedelbart,
kom därigenom — framhöll beredningen — ett av huvudskälen för nämndens
medverkan att i viss mån förfalla. Mot införande av nämnd i hovrätt
fann beredningen aven tala de stora praktiska olägenheter, som skulle vara
förenade darmed.

Beträffande nämndens domförhet fann beredningen lämpligt att i nämnden
skulle sitta minst sju och högst nio ledamöter, och vad angår nämndens
rösträtt föreslogs bibehållande av kravet på nämndens enhällighet för det
fall, att i nämnden ej satt fler än sju. Om däremot i nämnden satt flera
an sju, borde ej den omständigheten att det eljest domföra antalet överskridits
leda till att enhällighet fordrades beträffande samtliga. Processlag erednmgen

fann sig därför böra föreslå, att om sju nämndemän biträdde

samma mening, borde denna gälla mot ordförandens även för det fall att i
nämnden satt flera än sju.

I den proposition med förslag till rättegångsbalk, som förelädes 1942 års
riksdag (nr 5) diskuterade departementschefen utförligt frågan om nämnd
i radhusratt och foreslog införande av en sådan organisation med hänsyn till
<7n*tora ibetydelse’ som nämndens medverkan måste antagas äga vid
straff rättsskipningen. Denna betydelse fann departementschefen särskilt
i ram t rada vid betraktande av den inriktning som straffrätten under senare
t!d erhalht med avseende å påföljdernas och reaktionernas bestämmande.

Enögt propositionen skulle nämnd deltaga i grövre brottmål och då
tjanstgora vid sidan av ett kollegium om tre jurister. I likhet med processlagberedningen
fann även departementschefen att övervägande skäl talade
or att ej infora nämnd i hovrätt. Som stöd för sitt ståndpunktstagande i
detta hanseende framhöll departementschefen förutom de av beredningen
anförda skälen även kostnadssynpunkter.

Beredningens förslag om nämndens rösträtt godtogs av departementschefen
såsom innebärande eu sammanjämkning av de olika uppfattningar
som pa denna punkt framträtt inom riksdagen.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen fann utskottet förslaget vara
val avvagt i fråga om nämndens rösträtt och berörde ej särskilt frågan om
namnd i hovrätt. Utskottet fann sig sålunda böra tillstyrka, att nämnd
infördes i radhusrätterna, ehuru utskottet föreslog den avvikelsen från
propositionens förslag, att rådhusrätt, när lekmän deltog i rättsskipningen,

sku 1c besta av en lagfaren domare jämte nämnd i stället för juristkollegium
med nämnd.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets förslag.

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

Ändringsförslag i riksdagen efter rättegångsreformen

Efter genomförande av processreformen har frågan om nämndens uppgifter
berörts i en motion vid 1951 ars riksdag (II: 371). I denna hemställdes
om utredning angående spörsmålet om medverkan av nämnd även i
familjerättsmål i rådhusrätterna. Xill stöd för sin hemställan anförde motionären
bland annat, att i sådana mål häradsnämnden visat sig kunna ge
yrkesdomaren ett gott stöd och att dess medverkan även uppskattats av
parterna. Med hänsyn härtill och då rådhusrättsnämnderna visat sig fungera
väl i sina mera begränsade uppgifter borde övervägas att låta dem
deltaga även i handläggningen av familjerättsmål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) avstyrkte första lagutskottet
motionen och anförde till stöd härför bland annat följande:

I det yttrande, som utskottet inhämtat från Sveriges advokatsamfund,
har samfundets styrelse avstyrkt motionen. Som skäl härför har styrelsen i
huvudsak anfört följande: Beträffande mål om arv och testamente kunde
med fog göra gällande att de utgjorde en förhållandevis liten grupp och att
de i allmänhet särskilt väl lämpade sig för avgörande av ett juristkollegium.

I fråga om mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad med dari mgaende
spörsmål rörande vårdnaden om barn och om underhållsbidrag utgjorde den
vanligaste tvistefrågan skäligheten av yrkat underhållsbidrag. Sådana tvister
avgjordes regelmässigt efter huvudförhandling i omedelbart samband
med förberedelsen, d. v. s. utan medverkan av nämnd. Med denna ordning
hade varken bland domare, advokater eller parter försports något missnöje.

I de fall. då sådana frågor avgjordes vid särskild huvudförhandling, utgjorde
en av tre jurister sammansatt domstol längt starkare garanti för enhetlighet
i bedömningen än en till största delen av lekmän bestående sadan med
växlande sammansättning. Frågan om den ena eller andra parten huvudsakligen
bure skulden till söndringen komme så sällan under bedömande
att den icke förtjänade att inverka på spörsmålet om domstolens sammansättning.
Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet av yardnadsfrågor
tillgodosåges till fullo genom den i praxis flitigt anlitade möjligheten
att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Slutligen uttalade styrelsen
gentemot vad motionären därom anfört, som sm bestämda mening,
att parter i familjemål icke uppskattade att få redogöra för intima detaljer
och ekonomiska ''bekymmer inför en nämnd, vars ledamöter man kunde
komma i kontakt med i sitt dagliga liv. .

Även om avgörandet av vissa frågor i de av motionaren angivna slagen
av mål kan sägas vara en omdömesfråga och sålunda kunde lämpa sig för
bedömande av lekmän, kan utskottet dock i huvudsak dela de synpunkter
styrelsen för advokatsamfundet framfört.

‘Nämnd i rådhusrätt i nuvarande mera begränsade omfattning har, som
ovan antytts, endast funnits ett fåtal år. Utskottet anser därför, att ytterligare
erfarenheter böra avvaktas innan frågan om utvidgning av nämndens
uppgifter väckes. Härtill kommer, att den av motionären itragasatta
reformen skulle medföra icke oväsentliga organisatoriska förändringar för
rådhusrätternas del. Då frågan om det av statsmakterna vid upprepade
tillfällen förordade förstatligandet av stadsdomstolarna kommer upp, torde

10 Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

möjligen en omorganisation av rådhusrätterna bliva aktuell. I avvaktan på
denna Iragas lösning bör återhållsamhet iakttagas med införandet av förändringar
i radhusrätternas nuvarande sammansättning för att icke föregripa
en förutsättningslös och ändamålsenlig lösning av frågor som kunna
uppstå i samband med förstatligandet.

\ id 1955 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 116 och
II. 146), vari begärdes utredning och förslag till sådan ändring av gällande
lag, att i demokratisk ordning valda ledamöter med individuell rösträtt
komme att ingå i hovrätterna och högsta domstolen och att nämndledamoternas
inflytande på motsvarande sätt förstärktes i första instans. På
hemställan av första lagutskottet (uti. nr 21) föranledde emellertid motionerna
ej någon riksdagens åtgärd. I sitt avstyrkande utlåtande framhöll
utskottet, att frågan om lekmäns deltagande i rättsskipningen blivit föremål
ior ingående överväganden under förarbetena till processreformen, och uttalade,
att det valda systemet för lekmannadeltagande syntes på ett i
huvudsak lämpligt sätt möjliggöra den eftersträvade föreningen av juristoch
lekmannasynpunkter. Utskottet tilläde emellertid, att det vore givet,
att man kunde tänka sig lekmannainflytandet organiserat även efter andra
linjer, och erinrade i det sammanhanget om att sakkunniga tillkallats för
utredning av frågan om rådhusrätternas förstatligande. De sakkunniga hade
enligt sina direktiv att överväga ett vidgat lekmannainflytande i rådhusrätterna
och ägde därvid ingå även på motsvarande spörsmål för häradsrätternas
del. Då sålunda en reform i den riktning motionärerna föreslog
syntes vara under övervägande för underrätternas del, fann utskottet ej
anledning att begära utredning angående lekmannadeltagande i överrätterna.

å id 1957 års riksdag yrkades i två likalydande motioner (I: 321 och
II: 408), att lekmannainflytandet skulle förstärkas i två skilda hänseenden.
Det begärdes sålunda att lekmannanämnder inrättades i hovrätterna för att
där deltaga i behandlingen av brottmål samt att ledamöterna i domstolsnämnder
skulle erhålla individuell rösträtt eller i vart fall möjlighet att
städse få en från domen avvikande mening antecknad till protokollet. På
hemställan av första lagutskottet (uti. nr 8) föranledde motionerna ej någon
riksdagens åtgärd. Vad beträffade motionärernas förslag om nämndemans
rösträtt och reservationsrätt hänvisade utskottet i sitt utlåtande till att
stadsdomstolsutredningen skulle utreda dessa spörsmål. I fråga om lekmannanämnders
inrättande i hovrätter anförde utskottet:

Förslaget om lekmannadeltagande i hovrätternas rättsskipning ligger
däremot ej inom området för stadsdomstolsutredningens verksamhet. Tvdigt
ar emellertid att frågan hur domstolarna i andra instans skola sammansattas
måste lösas med hänsyn tagen till sammansättningen av domstolarna
i forsta instans. För rådhusrätternas del är då läget, att så länge
stadsdomstolsutredningens arbete pågår, det i stor utsträckning är lämnat
Öppet, hur dessa domstolars framtida organisation kommer att te sig. I

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961 11

förevarande sammanhang är därvid av särskild betydelse, att stadsdomstolsutredningen
enligt sina direktiv har att överväga nya former för lekmäns
deltagande i rättsskipningen t. ex. såsom meddomare liksom aven att
undersöka möjligheterna att ge skilda regler för domstolens sammansattmng
i olika typer av mål. Även om man finner den av motionärerna framförda
tanken på lekmannainslag i hovrätterna, vilken varit föremål för mgaende
överväganden vid rättegångsreformens genomförande, förtjänt av förnyad
provning — varom dock inom utskottet rada delade meningar synes därför
denna fråga ej böra upptas, förrän stadsdomstolsutredningen avgivit sitt
förslag och slutlig ställning tagits härtill.

I en vid utlåtandet fogad reservation anfördes, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag för åstadkommande av att lekmannanämnder inrättas i hovrätterna
vid behandling av brottmål samt att ledamöterna i domstolarnas
lekmannanämnder tillförsäkras individuell rösträtt eller i vart fall oinskränkt
reservationsrätt.

Stadsdomstolsutredningens betänkande

Med skrivelse den 12 januari 1961 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har stadsdomstolsutredningen avgivit sitt slutbetänkande
Underrätterna (SOU 1961: 6). I betänkandet, vid vilket fogats reservationer
och särskilda yttranden, föreslås inte några ändringar i nuvarande grunder
för underrätts sammansättning. Detta innebär alltså, att vid särskild huvudförhandling
i tvistemål skillnaden kvarstår mellan häradsrätts sammansättning,
lagfaren ordförande och nämnd, samt rådhusrätts sammansättning, tre
eller fyra lagfarna domare. Vissa förslag framlägges rörande nämnden. Den
nuvarande ordningen med en stor och en liten nämnd bibehålies; någon
ändring i fråga om användningen av de bada nämnderna föreslås inte. Antalet
nämndemän i den stora nämnden — för närvarande minst sju och
högst nio — minskas till minst sex och högst sju. Inträffar, sedan huvudförhandling
påbörjats, förfall för nämndeman, är dock rätten domför med
endast fem i nämnden. Med avseende å nämndens rösträtt innebär förslaget,
att om fem nämndemän förenar sig om annan mening än den ordföranden
företräder, nämndens mening skall gälla; eljest bestämmer ordföranden
utgången. Vidare föreslås nämndeman erhålla rått att få skiljaktig mening
antecknad i rättens protokoll.

Hovrätternas domförhet

1958 års besparingsutredning (SOU 1959: 28) har ifrågasatt, om icke det
för hovrätts domförhet föreskrivna antalet ledamöter skulle minskas från
nuvarande fyra till tre. Utredningen har ansett, att en sådan reform borde

12 Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961

kunna medföra en icke oväsentlig kapacitetsökning utan motsvarande utökning
av antalet befattningshavare. Då det enligt besparingsutredningens
mening icke utan vidare kan anses klart, att en minskning av antalet i ett
mål deltagande domare från fyra till tre skulle vara förenat med sådana
mera påtagliga olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, att de kan anses
utgöra tillräcklig motivering för de merkostnader, som det högre antalet
medför, har utredningen rekommenderat, att frågan om en reform i angiven
riktning upptages till prövning.

Sedan 1960 års riksdag understrukit önskvärdheten av att en utredning
kommer till stånd rörande den väckta frågan, har justitieministern den 23
juni 1960 tillkallat sakkunniga att utreda frågan om hovrätternas domförhet.

Utskottet

I förevarande motion föreslås, att en utredning måtte verkställas i syfte
att förstärka lekmannainflytandet i vårt rättegångsväsende och att bereda
nämndemän möjlighet att till rättens domstolsprotokoll få anmäla reservation.
I förstnämnda avseende framhålles bland annat, att lekmän kunde
vara skickade att biträda de juridiskt utbildade domarna i hovrätterna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, blev frågan om lekmäns
deltagande i rättsskipningen föremål för ingående överväganden under
förarbetena till processreformen. Den nya rättegångsbalken innebar emellertid
väsentligen endast en reform av själva rättegångsförfarandet. Däremot
lamnades domstolsorganisationen i huvudsak å sido. Dock vidtogs sådana
reformåtgärder, som ansågs nödvändiga för att domstolarna skulle bli i
stånd att uppbära det nya processuella förfarandet. Efter rättegångsbalkens
ikraftträdande har reformarbete påbörjats i avseende å domstolsorganisationen.
Salunda har stadsdomstolsutredningen haft i uppdrag att — i samband
med frågan om rådhusrätternas förstatligande — pröva vilken organisation
av rådhusrätterna, som från rättsskipningens synpunkt framstår som
lamphgast; därvid har även frågor rörande häradsrätternas organisation behandlats.
Vidare har under ar 1960 tillsatts en utredning om hovrätternas
domförhet- i utredningsuppdraget ingår att överväga vilka organisatoriska
förändringar beträffande hovrätterna, som lämpligen bör vidtagas i samband
med en eventuell minskning av det domföra antalet ledamöter.

Stadsdomstolsutredningen har helt nyligen avgivit sitt slutbetänkande.
Däri framlägges vissa förslag rörande underrätternas sammansättning och
nämndens ställning. Det föreslås sålunda, bland annat, att nämndeman
skall erhålla rätt att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll. Utredningen
har vidare övervägt frågan om huruvida nämndemän skall få
individuell rösträtt. Majoriteten avvisar ett sådant förslag, som emellertid
frambäres av en reservant.

Första lagutskottets utlåtande nr 9 år 1961 13

Utredningens betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.
Enligt vad som uppgivits för utskottet, är det troligt, att bland annat
frågan om nämndemans reservationsrätt kommer att brytas ut för att upptagas
till behandling i särskild proposition, innan utredningens förslag i
övrigt hinner bli slutbehandlade. Till de ändringsförslag på nu ifrågavarande
område, som kan följa på stadsdomstolsutredningens betänkande,
torde riksdagen sålunda få taga ställning i en nära framtid. I nuvarande
läge bör därför något initiativ i förevarande spörsmål icke tagas från riksdagens
sida. __

Vad åter angår frågan om hovrätternas sammansättning, synes det

uppenbart, att denna blir beroende av de reformer för rådhusrätter och
häradsrätter, som kommer att genomföras på grund av stadsdomstolsutredningens
förslag. Utskottet har emellertid erfarit, att utredningen om hovrätternas
domförhet kommer att överväga, huruvida lekmän skall deltaga
i hovrätternas rättsskipning. Någon anledning att nu begära särskild utredning
angående lekmannainflytandet i överrättema föreligger därför enligt
utskottets mening icke.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, °

att förevarande motion, 1:364, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1961

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Per Olofsson, Ferdinand
Nilsson, Nyström, Gezelius, Alexanderson och Hilding;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Johansson, herrar
Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Jacobsson i Sala, Keijer, Fröding och
Martinsson.