Första lagutskottets utlåtande nr 8 (Utlåtande 1948:L1u8 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Nr 8.

Utlåtande i anledning av väckt motion om sådan lagändring, att
den försäkran, som avgives vid tillträdande av domaruppdrag,
icke får religiös prägel.

I en inom andra kammaren väckt och till lagutskott hänvisad motion,
nr 30, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Johansson i Stockholm
hemställt, att »riksdagen för sin del måtte besluta om sådan lagändring,
att den försäkran som avgives vid tillträdande av domaruppdrag icke
får någon religiös prägel, och att utskottet måtte utarbeta erforderlig lagtext».

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

I 4 kap. 11 § rättegångsbalken föreskrives, att domare, innan han må
tjänstgöra, skall avlägga följande ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag vill och skall efter
mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den
fattige än den rike, och döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar;
aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap,
avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan
orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller
den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller
sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom
stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.» Edsformuläret är bortsett från inledningsoch
avslutningsorden detsamma, som gällt sedan tillkomsten av 1734 års
lag.

Vidare stadgas i nyssnämnda paragraf, att med Kungl. Maj :ts tillstånd
må den, som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet
mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran på heder och
samvete. Sådan försäkran skall hava samma innehåll som eden bortsett
från själva edsformeln. Domareförsäkran har sålunda följande lydelse:
»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall
---(lika med domareeden) — — — troget hålla.»

Nya lagberedningen uttalade i sitt år 1884 avgivna »Betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning. Första delen. Om domstolsförfattningen.
», att synnerligen giltiga skäl förckomme för domareedens bibehållande
men att det gällande alltför omständliga och invecklade edsformuläret borde
förenklas och förkortas. Beredningen hade redan 1883 avgivit särskilt
utlåtande beträffande ändring av edsformulärets begynnelse- och slutord.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 9 samt. 1 avd. Nr 8 —11.

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Sistnämnda förslag, som förelädes 1885 års riksdag genom proposition nr
2, blev icke antaget av riksdagen.

I anledning av väckt motion beslöt 1909 års riksdag på hemställan av
lagutskottet i dess utlåtande nr 33 att i skrivelse till Kung''!. Maj:t anhålla,
att Ivungl. Maj:t ville taga under övervägande, dels i vilka fall edgång kunde
utbytas mot en i annan högtidlig och bindande form avgiven försäkran,
dels ock huru formen för edgång borde förändras. Lagutskottet anförde i
nämnda utlåtande bl. a. följande:

»Beträffande dem, som på grund av religiösa betänkligheter vägra att gå
ed, synes det utskottet, som om edsformuläret bör utbytas mot något tema,
däruti edgång ej ingår, eller ock, i den mån det kan låta sig göra, jämkas
efter deras berättigade krav i det förevarande hänseendet. I fråga om dem,
som, därför att det i eden ingående religiösa momentet fullständigt saknar
betydelse, motsätta sig att avlägga ed, synes edgång även för edens egen
skull och för upphållande av dess helgd visserligen icke böra behöva förekomma,
men dock böra ersättas med en annan form för bekräftande.»

Riksdagens ifrågavarande skrivelse överlämnades till processkommissionen
att tagas i övervägande vid dess utredningsarbete. I »Betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning. Första delen. Domstolsförfattningen.
» (SOU 1926: 31) uttalade kommissionen, att det inskärpande av domaransvaret,
som edens högtidliga avläggande innebure, otvivelaktigt vore ägnat
att väcka en klar insikt om de allvarliga förpliktelser domarkallets utövning
ålade och därmed befrämja en tillförlitlig rättsskipning. Kommissionen
föreslog därför, att eden skulle bibehållas men att, där verkliga religiösa
betänkligheter mot eds avläggande förelåge, eden borde få utbytas
mot en högtidlig försäkran på heder och samvete.

I ett år 1927 avgivet betänkande (SOU 1927: 13) framlade 1925 års religionsfrihetssakkunniga
förslag till lag om edgångs utbytande i vissa fall
mot försäkran på heder och samvete. I förslaget stadgades, att om någon
på grund av sina åsikter i religiöst hänseende vägrade att avlägga ed, då
den enligt lag erfordrades, han skulle i stället för eden avgiva försäkran på
heder och samvete. Vägran att avlägga ed skulle prövas av den myndighet,
inför vilken eden eller försäkran skulle avgivas.

I den utförliga motiveringen till förslaget anfördes bl. a. följande: Enligt
de sakkunnigas mening borde envar, som på grund av religiös övertygelse
hyste betänklighet mot att avlägga ed, äga utbyta eden mot annan högtidlig
försäkran. Det skulle därvid vara vederbörande persons egen uppfattning
som skulle vara avgörande. Därav följde, att den religiösa övertygelsen
icke behövde bottna i en viss kyrklig eller religiös åskådning. Även
då det gällde en person, som i religiöst hänseende intoge en sådan ställning,
att det religiösa momentet i edgången för honom icke hade någon
betydelse, borde edgången kunna utbytas mot annan högtidlig försäkran.
Däremot vore icke tillfyllest, att någon på grund av etiska, sociala eller andra
icke religiösa skäl ogillade eden. — Vid den prövning, som i varje särskilt
fall skulle verkställas angående förutsättningarna för edens utbytande mot
försäkran, torde vanligen en enkel uppgift om religiös betänklighet mot

■Första lagutskottets utlåtande nr 8.

eden eller frånvaron av någon religiös övertygelse kunna godtagas. Men
om uppgifter av sådant innehåll hade tydlig karaktär av förevändning,
borde vägran icke godtagas. I tvivelaktiga fall borde förhållandet närmare
undersökas. — Med avseende å formen för försäkran borde tillämpas vad
eljest gällde om eden frånsett edsformeln i egentlig mening. De uttryck,
som angåve själva föremålet för eden eller försäkran, borde alltså i båda
fallen vara desamma. Om däri inginge något av religiös innebörd, såsom
när det i domareeden talades om att döma efter »Guds och Sveriges lag»,
skulle detta kvarstå oförändrat även i försäkran.

De sakkunnigas betänkande har icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

Processlagberedningens förslag till lydelse av 4 kap. It § rättegångsbalken
överensstämmer helt med den sedermera antagna lagen. I motiven
till förslaget (SOU 1938:44) anförde beredningen, att domareeden med
vissa jämkningar bibehållits i den lydelse, den haft i gamla rättegångsbalken.

I detta sammanhang är av viss betydelse vad beredningen uttalade beträffande
utbyte av vittnesed mot försäkran.

»Enligt 16 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning skall, då främmande trosbekännare
är av sådan lära, som ej tillstädj er honom att avlägga ed, då den enligt
lag erfordras, Kungl. Maj :t förordna, huru förfaras bör. I dylikt fall, bl. a.
då fråga är om vittnesed, plägar Kungl. Maj :t föreskriva, att eden skall
utbytas mot en högtidlig försäkran på heder och samvete. Förordningen
avser enligt sin lydelse allenast bekännare av annan kristen troslära än den
evangeliskt lutherska. I praxis har emellertid nämnda föreskrift erhållit
en vidare tillämpning och i vissa fall använts även beträffande sådan medlem
av svenska kyrkan, som av samvetsbetänkligheter ansett sig förhindrad
att avlägga ed. Befogenheten att ersätta eden med försäkran på heder
och samvete är dock alltför snävt begränsad. Den bör, såsom ock riksdagen
antytt, utvidgas och tillika fastställas i lagen. Till undvikande av det
nuvarande omständliga och tidskrävande förfarandet bör överlämnas åt
den rätt, där vittnet skall höras, att pröva framställning om utbyte av
eden. Sådant utbyte bör kunna ske ej blott då vittnets betänkligheter mot
avläggande av ed äro grundade i viss religiös övertygelse utan även då på
grund av vittnets inställning till religionen det religiösa momentet i eden
för vittnet saknar betydelse. Rätten bör emellertid söka förvissa sig om att
vittnets betänkligheter verkligen äro allvarligt grundade.»

Vad angår domareedens ersättande av en försäkran säger beredningen
helt kortfattat:

»Med stöd av 16 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning torde även domared kunna
med Konungens tillstånd utbytas mot försäkran på heder och samvete. Bestämmelse
härom bar intagits i förevarande paragraf i överensstämmelse
med vad i 36 kap. 14 § stadgas i fråga om vittne; dock bar det ansetts böra
tillkomma Konungen att meddela tillstånd till sådant utbyte.»

Det kan anmärkas, att ovannämnda 16 § förordningen den 31 oktober
1873 upphävts genom 2 § lagen den 20 december 1946 om införande av
nya rättegångsbalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 oktober 1943 ha tillkallats
sakkunniga för att verkställa utredning rörande ny dissenterlagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga ha antagit benämningen
dissenterlagskommittén.

Enligt vad utskottet inhämtat har Kungl. Maj :t med stöd av regeln i 4
kap. 11 § rättegångsbalken till och med den 13 februari 1948 lämnat medgivande
till domareeds utbytande mot försäkran i 178 fall.

Utskottet. Vid processreformens genomförande rådde enighet därom, att i
överensstämmelse med vad tidigare gällt domare skulle, innan han finge
börja tjänstgöra, i högtidlig form avgiva en förbindelse att oväldigt och efter
bästa förstånd fullgöra honom anförtrodda domarvärv. Förbindelsen skaJl
enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken ha formen av antingen en ed eller en
försäkran på heder och samvete. Ed skiljer sig från försäkran därutinnan,
att i eden alltid ingår ett religiöst moment. Detta är vanligen så utformat,
att den som går ed avgiver sitt löfte under åberopande av Guds namn. Bortsett
från dessa löftesord skola emellertid ed och försäkran vara av samma
innehåll.

Domareeden och domareförsäkran, vilka sålunda skilja sig endast genom
de inledande orden, inrymma båda en utfästelse att döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar. Gentemot avfattningen av förbindelsen i denna
del har erinrats, att det innebär ett otillbörligt samvetstvång, om den, som
icke tror på en personlig Gud, måste avgiva en förbindelse av sådan lydelse.
I det återgivna uttrycket torde icke böra inläggas annat än en förpliktelse
för den blivande domaren att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter i
sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud, som utformats
under den kristna etikens inflytande. Ett löfte att lägga dessa normer
till grund för den dömande verksamheten synes utskottet kunna avgivas
av envar oavsett religiös uppfattning. Frågan, huruvida med hänsyn
till domareförsäkrans natur någon jämkning av edens och försäkrans ordalydelse
i denna del är erforderlig, kan väntas komma att beaktas av dissenterlagskommittén
under dess fortsatta utredningsarbete.

Den gamla rättegångsbalken i 1734 års lag kände blott en av de nämnda
båda formerna för förbindelsen, nämligen eden. Av hänsyn till dem, som
på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot att
avlägga ed, tillskapades vid processreformen en möjlighet för dessa att lämna
förbindelsen i form av en försäkran på heder och samvete i stället för
såsom ed. Därvid avsågs uppenbarligen, att även de, som voro religiöst
indifferenta, skulle tillåtas avgiva försäkran i stället för ed.

Motionären synes mena, att domareeden helt bör avskaffas och för alla
fall ersättas med försäkran. Då den förbindelse, som domare har att avgiva
vid början av sin verksamhet, torde böra anknyta till vad vederbörande
anser högst och mest förpliktande, är uppenbart att den, för vilken religionen
har betydelse, bör med ed bekräfta sin förbindelse. Utskottet kan därför
icke dela motionärens nyssnämnda mening.

Första lagutskottets utlåtande nr 8-

Domareedens utbyte mot domareförsäkran har gjorts beroende av att
Kungl. Maj :ts tillstånd erhålles därtill. Motionären har rest invändning
mot att denna prövningsrätt tillagts Kungl. Maj :t. Bestämmelsen härom
har sannolikt tillkommit som en garanti mot missbruk av den möjlighet till
utbyte av ed, som lagen öppnar. Med den nu gällande regeln kan nämligen
förutsättas, att endast de, vilka hysa verkliga betänkligheter i religiöst hänseende
mot edgången, hos Kungl. Maj :t göra erforderlig framställning om
edens utbytande mot försäkran.

Synpunkten att Kungl. Maj :t med hänsyn till arbetsbördan bör befrias
från tillståndsärenden av detta slag har knappast större tyngd. På grund
av det stora antal nya nämndemän, som skolat träda i verksamhet efter
nya rättegångsbalkens ikraftträdande — enbart genom nämndemannainstitutionens
införande i städer med rådhusrätt ha omkring 1 500 nya nämndemän
tillkommit — har också antalet tillståndsärenden momentant blivit
relativt stort: t. o. in. den 13 februari innevarande år har Kungl. Maj :t
avgjort 178 ansökningar. Emellertid kan antagas att, eftersom nämndemannakåren
framdeles kommer att förnyas successivt, hädanefter endast
enstaka ärenden av denna art skola förekomma.

Kungl. Maj :t har vid sin prövning av inkomna ansökningar utan mera
ingående undersökningar godtagit de skäl, som sökanden anfört för sin
anhållan om tillstånd till utbyte av ed mot försäkran. Under sådana omständigheter
kan icke med fog göras gällande, att genom rättegångsbalkens
regler om domareed och domareförsäkran utövas något tvång mot den enskildes
samvetsfrihet.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 17 februari 1948.

På första lagutskottets vägnar:

AXEL LINDQVIST.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodenius, Lindblom, Ekströmer,
fru Lindström, herrar Löthner, Lindgren* och John Wiktor Jonsson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Rylander, Gezelius*, Hedlund
i Östersund*, Werner, Olsson i Mellerud, fru Gustafson* och herr Johansson
i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande nr 8.

Reservationer

1) av fru Gustafson; samt

2) av fru Lindström och herr Johansson i Stockholm, vilka ansett att
utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Vid processreformens---(lika med utskottet)---samma in nehåll.

Domareeden och domareförsäkran, vilka sålunda skilja sig endast genom
de inledande orden, inrymma båda en utfästelse att döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar. Gentemot avfattningen av förbindelsen i denna
del har erinrats, att det innebär ett otillbörligt samvetstvång, om den, som
icke tror på en personlig gud, måste avgiva en förbindelse av sådan lydelse.
Å andra sidan har inbegripandet av »Guds lag» även i den högtidliga försäkran
tolkats så, att man med detta uttryck endast velat förpliktiga den blivande
domaren att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter i sin domargärning
iakttaga även de allmänt humanitära moralbud, som utformats under
den kristna etikens inflytande. Mot denna tolkning kan dock invändas,
att man skiljer på Guds lag och evangelium, att det är evangelium, som representerar
den humanitära kristna etik man vill rekommendera för domarämbetets
utövare, och att Guds lag både av rättshistoriker och menige man
uppfattas som hänsyftande på Mose lag. Att enskilda personer reagerat mot
att avgiva löfte att lägga dessa normer till grund för sin kommande dömande
verksamhet ges det exempel på. Utskottet finner också att det inte står
i samklang med domareförsäkrans natur, att densamma innehåller ifrågavarande
religiöst färgade moment, och anser för sin del en ändring av ordalydelsen
motiverad.

Den gamla---(lika med utskottet) —- —- — för ed.

Motionären synes ----(lika med utskottet)---nyssnämnda

mening.

Domareedens utbyte mot domareförsäkran har gjorts beroende av att
Kungl. Maj :ts tillstånd erhålles därtill. Motionären har rest invändning
mot att denna prövningsrätt tillagts Kungl. Maj :t. Utskottet kan i detta avseende
dela motionärens uppfattning. Domareedens utbyte mot domareförsäkran
för dem, vilka hysa betänkligheter i religiöst hänseende mot edgången
eller — vilket numera torde vara det vanligaste — icke tro på en
personlig gud och därför finna det stötande att svära vid Guds namn, borde
lämpligen kunna göras oberoende av Kungl. Maj :ts tillstånd. På grund av
det stora antal nämndemän, som träda i verksamhet efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande, har antalet ansökningar hos Kungl. Maj :t om edens
utbytande mot försäkran blivit relativt stort: t. o. m. den 13 februari innevarande
år har Kungl. Maj :t avgjort 178 sådana ansökningar. Ändå har
förmodligen endast en mindre del av de religiöst indifferenta nämndemännen
anmält sina betänkligheter hos Kungl. Maj :t — den omständigheten att
de måste skriva till Konungen för att få lov att utbyta eden mot försäkran

Första lagutskottets utlåtande nr 8. ‘

har säkerligen verkat återhållande och de ha låtit vid saken bero. Eden får
knappast under sådana förhållanden den djupare, förpliktande innebörd
som är avsikten med densamma. Även framdeles vid den successiva förnyelsen
av nämndemannakåren kommer detta problem att anmäla sig.
Kungl. Maj :t har hittills vid sin prövning av inkomna ansökningar utan mera
ingående undersökning godtagit de skäl som sökandena anfört för sin anhållan
om tillstånd till utbyte av ed mot försäkran. Något annat är inte heller
möjligt, då Kungl. Maj :t saknar alla förutsättningar att sakligt pröva
och bedöma den religiösa, respektive antireligiösa ärligheten hos de sökande
och bärigheten i deras ideologiska motiv. En ansökan till Konungen blir
alltså i detta fall endast en formalitet.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av ifrågavarande motion måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till sådan ändring av rättegångsbalken att blivande domare
kan välja mellan att avlägga domareeden jämlikt nuvarande
lydelse och att avgiva en högtidlig försäkran utan religiösa
moment.