Första lagutskottets utlåtande Nr 8 (Utlåtande 1932:L1u8 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1932 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagstiftning till
klarläggande i visst avseende av karaktären utav avtal,
innefattande förbud mot öppnande av handelsbod.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 132,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Källman hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära skyndsam utredning och
framläggande av förslag till lagstiftning, innebärande ett klarläggande av de
fall, i vilka ett avtal, innefattande förbud att öppna handelsbod, skall kunna
anses vara ett servitut eller ej».

Till stöd för sitt yrkande anför motionären i huvudsak följande:

Frågan huruvida ett avtal, innefattande förbud att öppna salubod, vore att
anse såsom inteckningsbart servitut eller icke, hade på senare tider blivit av
största betydelse för mångå samhällen. I Nya Huvudsta municipalsamhälle
utanför Stockholm existerade praktiskt taget endast ett par tomter, som icke
besvärades av dylika servitutsinteckningar. Samhället hade emellertid under
de sista 30 åren undergått en oerhörd utveckling och beboddes nu av mer än
3,000 människor. I och med att samhällets utveckling blivit mer stadsbetonad
och den ursprungliga villa- och egnahemstypen på bostäderna frångåtts,
måste förbudet att utan tillstånd av ägaren till stamfastigheten öppna handelsbod
anses lia förlorat sin betydelse såsom servitut, nämligen att avvända
den störande inverkan, som en handelsbod kunde ha i ett villasamhälle. Vid
ett par tillfällen hade man sökt att få ett ansett företag att öppna en butik
i samhället. Det hade emellertid mött stora svårigheter att för rimligt pris
förvärva en tomt, som icke besvärades av servitutsinteckning av nämnda slag.
En rättegång angående upphävande av sådan inteckning finge antagas taga
en tid av åtminstone tre år och densammas utgång måste anses vara oviss.
Detta fall belyste, huru vissa bestämmelser under sken av att vara servitutsbestämmelser
kunde utnyttjas för rent privatekonomiska intressens främjande.
Att något sådant kunde ske berodde naturligtvis på, att det saknades fixa bestämmelser
om, när ett förbud att öppna handelsbod skulle anses ha servitutskaraktär
eller ej, och att det till följd härav förelåge en stor ovisshet i de olika
fallen.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. lard. 6 haft. (Nr 8—9)

Motionen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

Gällande

rätt.

Ett servitut kommer till stånd genom avtal mellan ägarna av tvenne fastigheter,
en som besväras av servitutet (den s. k. tjänande fastigheten) och en
till vars förmån det stiftas (den s. k. härskande fastigheten). Som regel är
ett servitut icke tidsbegränsat. För att det utan vidare skall äga bestånd även
gentemot ny ägare av den tjänande fastigheten, måste det emellertid intecknas
i denna. Ett servitut kan innebära, att den ena fastighetens nyttigheter må i
något avseende tagas i anspråk för den andras behov, s. k. positivt servitut.
Som exempel härpå kan nämnas rätt för en fastighets ägare till grustäkt, vattenhämtning,
kreatursbete eller begagnande av väg å annans fastighet. Men ett servitut
kan också innebära att ett visst begagnande av den tjänande fastigheten,
en viss utövning av äganderätten därtill, skall i den andra fastighetens intresse
underlåtas, s. k. negativt servitut. Exempel härpå äro utfästelser till
förmån för annan fastighet att icke bebygga en fastighet, att icke bebygga
denna så att utsikten från den andra fastigheten skymmes, att icke å den tjänande
fastigheten anlägga fabrik av visst slag eller att icke å denna öppna
t. ex. utskänkningsrörelse, dansbana eller salubod.

Lagen den 14 juni 1907 om servitut innehåller icke i vidare mån någon reglering
av de förutsättningar, som krävas för att servitut må anses föreligga,
än att i lagens 1 § stadgas:

Lägges å fastighet besvär och last till förmån för annan fastighet eller ock
för gruva, såsom angående väg, vattens ledning eller uppdämning, ledning för
överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-, ler- eller grustäkt, utsikt
eller fönster, må till säkerhet för beståndet av det servitut meddelas inteckning
under de villkor och i den ordning, särskilt är stadgat.

Att servitutsbegreppet icke närmare definieras i lagen motiveras på följande
sätt i lagberedningens förslag till jordabalk I, avgivet år 1905:

Beteckningen servitut vittnar örn rättsinstitutets romerska ursprung. Men
härstamningen röjer sig icke endast i namnet; det är det romerska servitutsinstitutet,
som ännu, utvecklat men i sina huvuddrag oförändrat, går igen i den
moderna lagstiftningen. Och detta beror visserligen icke av någon tillfällighet,
icke av någon mer eller mindre medveten »reception» av romersk rätt;
likheten är grundad i sakens natur, i förhållanden, som äro sig lika trots tidernas
växling och åskådningssättens skiftning. Sitt innehåll hämtar servitutsbegreppet
från den uppgift, institutet är avsett att fylla. Servitutet
— -— -—■ skall utjämna de med fastigheternas rättsliga särskiljande
förenade olägenheter, det skall komplettera den ena fastighetens användbarhet
genom att med densamma på det sätt förbinda en annan, att visserligen
dennas individualitet upprätthålles men den dock i viss utsträckning får tjäna
den andra. Såvitt ett dylikt behov är i den ena fastighetens förhållanden
grundat, kan det på denna väg ses till godo. De förhållanden, vilka sålunda
betinga servitutets uppkomst och utsträckning, äro i grunden konstanta, örn än
utvecklingen för med sig, att för fastigheters användning tillkomma nya ändamål
och en ändrad uppfattning skapar nya behov, som genom servitutsförhållande
kunna betjänas.

Förslaget har icke upptagit någon definition av servitutsbegreppet. Att söka
genom en dylik binda den naturliga utvecklingen vore lika oklokt som det
vore omöjligt att åt densamma giva en fullständighet, vilken uteslöte olika
meningar örn vad i särskilda fall kan hänföras under begreppet och vad icke.

Första lagtitskottets utlåtande Nr 8.

Och med ett angivande allenast av servitutets allmänna kännemärken skulle
efter Beredningens tanke icke vara förenad någon verklig fördel. Servitutsbegreppet
är gammalt i svensk rätt, rättstillämpningen är med detsamma förtrogen,
ehuru det aldrig varit lagfäst. Vid sådant förhållande har det synts
tillräckligt att, i överensstämmelse med vad som skett, vid avfattandet ay gällande
inteckningsförordning, endast kort beteckna servitutets begrepp och.tillika,
för att åt uppfattningen giva ett konkret underlag, anföra några viktigare
former av servitutsförhållande. Detta har skett i 1 §.

I det följande utvecklade lagberedningen emellertid i åtskilliga avseenden
den svenska rättens ståndpunkt i fråga örn förutsättningarna för servitut. För
behandlingen av förevarande motion är därvid följande uttalande särskilt av
intresse:

Att servitutet skall gälla till förmån för en fastighet innebär, att under en
servitutsrätt icke kunna inrymmas andra befogenheter än som äro anpassade
efter denna fastighets behov; särskilda ägares subjektiva intressen och önskningar
kunna icke på denna väg ses till godo. Det är fastigheten såsom, sådan
servitutet skall tjäna. A ilka intressen äro av denna sakliga natur, vilka
icke, är det omöjligt att genom fasta regler utmärka. Här visar för övrigt
utvecklingen och elen därmed ändrade uppfattningen sin betydelse. Att den
förmån, som genom servitutet avses att bereda fastigheten, skall.vara. av ekonomisk
art är ingalunda nödvändigt; särskilt nutidens uppfattning tillerkänner
berättigande åt en mängd intressen, vilka icke kunna omedelbart efter penningar
mätas. De s. k. villaservituten äro därpå exempel. Under vissa förhållanden
kan ett avtal örn servitut äga ett. berättigande, vilket man under
andra måste frånkänna det. Ett avtal, varigenom i syfte att utesluta konkurrens
upprättande av en fabrik eller handelsrörelse a en fastighet förbjudes,
grundar icke ett servitut, medan under andra förhallanden da därmed
avses att avvända den störande inverkan, som fabriken eller rörelsen skulle utöva
å närboende — alldeles samma inskränkning i en fastighetsägares handlingsfrihet
naturligt faller under servitutsbegreppet. Att det intresse, som
av servitutsrätten skall uppbäras, måste äga en viss grad av allmängiltighet
och att åt godtycket icke under denna form får beredas rättsskydd, är en inskränkning,
som gäller icke endast för detta rättsområde. Åt domstolarnas
prövning måste alltid i förevarande hänseende lämnas vidsträckt utrymme.

Den av lagberedningen uttalade uppfattningen rörande förutsättningarna för
att ett förbud mot upprättande av fabrik eller handelsrörelse å en fastighet
skulle kunna anses såsom servitut torde helt överensstämma med den ståndpunkt,
som intagits av rättspraxis. Såsom exempel på rättsfall, då dylika
förbud ansetts tillkomna i syfte att utesluta konkurrens och således icke godkänts
såsom servitut, kan nämnas referaten i Nytt ,Juridiskt Arkiv, avd. T,
Arg. 1886 sid. 517, 1601 sid. 134, 1912 sid. 237 och 1926 sid. 553. Rättsfall,
varav framgå att dylika förbud under andra omständigheter kunna intecknas
såsom servitut, återfinnas i samma publikation årg. 1895 sid. 434, 1902 sid.
431, 1903 sid. 249. 1905 sid. 173. 1907 sid. 545 och 1930 sid. 247.

T lagberedningens betänkande uttalades vidare, att da med de förändringar,
tiden i alla förhållanden medförde, servitutets orubblighet stundom skulle kunna
leda till onödigt eller obilligt betungande av den fastighet, å vilken det
häftade, borde utväg stå öppen att under sådana förhallanden fa det omlagt

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

eller avlyft. I enlighet härmed har i 5 § av servitutslagen upptagits bestämmelser
angående förflyttning av servitut samt i 7 § en bestämmelse av följande
lydelse:

Varder till följd av ändrade förhållanden servitut onyttigt, må, där ägaren
av den fastighet, som av servitutet besväras, det yrkar, domstol förklara servitutet
förfallet. Är ej servitutet onyttigt, men är nyttan ringa i förhållande
till den tunga, som därav vid fastighetens bruk uppkommer, må på yrkande
av fastighetens ägare domstol förordna, att servitutet skall avlösas. I fråga
örn skyldighet för kärande att gälda vederpartens utgifter å målet galle vad i
5 § är stadgat.

Har domstol förordna! örn avlösning av servitut, men kan ej överenskommelse
träffas örn löseskillingens belopp, skall detta bestämmas av tre ojävige
skiljemän, bland mika en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla
den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de
utsedde ej förena sig örn valet av den tredje, åge domaren eller utmätningsmannen
i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen
säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer
sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes
honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning örn vad den missnöjde har
att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

I motiveringen till denna paragraf yttrade lagberedningen bland annat:

Servitutet är till för att bereda den härskande fastigheten nytta. Förändras
förhållandena, sa att denna nytta sedan icke kan uppnås, saknar servitutsbandet
ändamål, rätten .är ett skal utan kärna. Att icke desto mindre låta
tungan vila på den fastighet, där den lagts, till dess den härskande fastighetens
ägare bekvämar sig till att medgiva dess avlyftande, är att låta formen
gälla.mer än innehållet.. I dylikt fall bör det vara den tjänande fastigheten
medgivet att tilltvinga sig befrielse. Erinras bör emellertid, att för en sådan
befogenhet förutsättes, att servitutet blivit fullständigt onyttigt, icke endast
att dess betydelse förringats, likasom också att detta förhållande skall vara
av stadigvarande natur, icke endast tillfälligt. Har t. ex. till förmån
för en fastighet upprättats en utsiktsrätt men skymmes utsikten genom
sedermera uppförda, byggnader å fastigheter, vilka icke äro på sådant sätt
bundna, vöre det. obilligt att vidare hindra det fria bruket av den fastighet,
vara. servitutet vilar. Att däremot en drift, för vars skull t. ex. ett dämningsservitut
upprättats, nedlägges, medför icke i och för sig tillämpning av här
givna, regler, då ju behovet kan när som helst åter inträda. Det är då blott
utövningen som vilar.

Mindre ofta lärer det förekomma, att servitutet bliver alldeles onyttigt, än
att i följd av tidens förändrande inverkan fördelen av servitutet kommer att
stå i missförhållande till tungan av den inskränkning, som därigenom göres i
den tjänande fastighetens ägares handlingsfrihet. Fanns ett sådant missförhållande
redan, när servitutet kom till, är den frivilliga överenskommelsens väg
den enda, pa vilken en rubbning får ske, men är elef en följd av senare förändringar,
. ställer sig saken annorlunda. Ätt i dylikt fall medgiva, att servitutet
utan vidare upphävdes, vore visserligen obehörigt, men mot en avlösning, som
fullt tillgodoser den. härskande fastighetens intresse av servitutet, bör ur billighetens
synpunkt intet vara att invända. På domstols prövning ankommer
att avgöra, huruvida en dylik avlösning må vara påkallad. Bestämmandet av
lösesumman, i händelse överenskommelse därom icke kan träffas, har däremot
synts böra överlämnas åt skiljemän i överensstämmelse med vad för likartade

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

fall är i lagförslaget angående nyttjanderätt ifrågasatt. Att även i fall av
avlösning den tjänande fastighetens ägare har att bära motpartens kostnader
vid första domstolen lärer finnas självfallet.

Motionären synes närmast avse, att i lag borde fixeras, linder vilka förutsättningar
ett avtal, som innefattar förbud att å viss fastighet öppna handelsbod,
skall kunna anses som servitut. Häremot torde till en början böra erinras,
att ett lagfästande av förutsättningarna endast för detta särskilda slag av
servitut väl knappast kan komma i fråga. Örn en lagstiftning i det av motionären
angivna syftet skulle komma till stånd, måste denna således komma
att avse en reglering i lag av servitutsbegreppets förutsättningar överhuvud.
Mot en sådan reglering har emellertid vid den gällande servitutslagens tillkomst
anförts starka skäl, vilka alltjämt torde äga full giltighet. Då de behov, som
servitutet är avsett att tjäna, kunna växla med tidsförhållandena, mäste servitutsbegreppet
ha en viss grad av elasticitet, som emellertid skulle kunna
äventyras genom en mera ingående reglering i lag. Med ett fastslående i lag
av de allmänna principer, vilka redan tillämpas av rättspraxis, torde intet vara
att vinna. Hör den händelse motionären avser någon ändring i de av rättspraxis
sålunda tillämpade principerna, vilket icke klart framgar av motionen,
vill utskottet erinra, att en sådan ändring i allt fall icke skulle erhålla tillämpning
å de i motionen omnämnda servrtutsförhållandena, enär bestående privata
rättsförhållanden enligt allmänt vedertagna lagstiftningsprinciper icke rubbas
genom en lagstiftning av ifrågavarande slag.

Slutligen må framhållas, att gällande lag innehåller särskilda stadganden.
som äro avsedda att förhindra, att saknaden av tidsbegränsning vid servitutsavtalen
leder till orimliga eller obilliga konsekvenser. Pa yrkande av vederbörande
fastighetsägare kan domstol förklara servitut, som blivit onyttigt till
följd av ändrade förhållanden, förfallet eller ock, därest servitutet ej kan
anses onyttigt men nyttan därav är ringa i förhållande till den tunga som detsamma
medför för den besvärade fastigheten, förordna örn servitutets avlösning
mot ersättning, som i så fall bestämmes av skiljemän. Utskottet kan givetvis
icke uttala någon mening örn, huruvida förutsättningarna för dessa bestämmelsers
tillämpning föreligga i de av motionären avsedda fallen, men vill
erinra därom, att genom dessa bestämmelser möjligheter öppnats att i vissa
fall på grund av ändrade förhållanden vinna befrielse från servitut.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 11 februari 1932.

Utskottet.

På första lagutskottets vägnar:

A. AKERMAN.

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Borell*, Larson i Lerdala,
Bissmark, Öhman och Wagnsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Nilsson i Antnäs*, Lindley,
Olsson i Rimforsa, Christenson, Johanson i Huskvarna, Olsson i Mellerud* och
Jonsson i Risinge.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.