Första lagutskottets utlåtande Nr 86 (Utlåtande 1933:L1u26 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 86.

Sr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1933 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående upphävande av
stadgandet i 17 kap. 32 § rättegångsbalken att brottmål
må i vissa fall kunna lämnas till framtiden.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 357,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Flyg m. fl. yrkat, »att
riksdagen i skrivelse till regeringen måtte hemställa örn en sådan ändring av
rättegångsbalkens kapitel 17, att bestämmelsen, att ett mål kan ställas på framtiden,
utan att den åtalade varken fälles eller frias, utgår ur rättegångsbalken».

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.

Enligt svensk rätt finnas tre huvudarter av utslag, varigenom domstol ingår
i saklig prövning av brottmål, nämligen fällande och friande utslag samt utslag,
varigenom sak lämnas till framtiden. En art frikännande utslag utgör
en mellanform mellan rent frikännande utslag och utslag på ställande under
framtiden, nämligen då domstolen förklarar den anklagade i brist på fulla
bevis icke kunna sakfällas.

Örn lämnande till framtiden stadgas i 17 kap. 32 § 1 punkten rättegångsbalken
följande:

Nu är i svårare brottmål, mer än halvt bevis emot den som anklagas, och
nekar han ändå gärningen, finner domaren, att fara är örn mened; lämne saken
till framtiden, då den kan uppenbar varda.

Första förutsättningen för att en sak skall kunna lämnas till framtiden är
sålunda, att det gäller ett snarare brottmål. Hit räknas i förevarande avseende
i praxis endast mål örn mycket grova brott, t. ex. mordbrand, därå enligt
19 kap. 1 § strafflagen, örn ej särskilda omständigheter föreligga, följer 6—
10 års straffarbete, eller mened, därå enligt 13 kap. 1 § samma lag följer 2—
6 års straffarbete. Däremot hava mål angående förfalskning och tjuvnad genom
utslag av högsta domstolen ansetts ej kunna lämnas till framtiden.

Vidare fordras för att ställande under framtiden skall få ske, att mer än halvt
bevis föreligger mot den anklagade och att fara är örn mened. Ställandet under
framtiden är nämligen grundat på det enligt 1734 års lag gällande bevissystemet
i brottmål. Detta behärskas med vissa modifikationer av den s. k. legala
bevisteorien. Denna framträder särskilt i 17 kap. 29 och 30 §§ rättegångsbalken,
vilka lagrum hava följande lydelse:

29 §. Tu vittnen äro fullt bevis, där i de sammanstämma. Ett vittne örn
själva målet galle ej mer, än för halvt bevis; och då bör den, som käres till, med
ed sig värja. År han på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd från

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, eller kan
eden eljest honom icke utan synnerlig våda anförtros; då må han ej till saken
fällas.

30 §. Där uppenbart, och på sannolika skäl grundat rykte, eller andra bindande
omständigheter och liknelser äro mot den, som tilltalas; må ock domaren
värjemålsed ålägga. Men ej ma det ske, utan i nödfall, och där sanning ej
annars utletas kan. Går saken å liv; då bör ej till värjemålsed dömas.

Som huvudregler för bevissystemet i brottmål enligt 1734 års lag stadga
dessa lagrum, att två vittnen äro fullt bevis och ett vittne halvt bevis, att
bindande omständigheter och liknelser, d. v. s. indicier, icke räknas som fullt
bevis, samt att, om halv bevisning föreligger, värjemålsed bör ådömas. Under
vissa i lagrummen angivna omständigheter får emellertid edgång ej ådömas.
I sådant fall kan, om det gäller ett »svårare brottmål», saken på grund
av stadgandet i 17 kap. 32 § 1 punkten rättegångsbalken i stället lämnas till
framtiden.

Dessa 1734 års lags bevisregler hava emellertid i praxis undergått genomgripande
modifikationer. Bevisning uteslutande genom indicier anses sålunda
kunna bilda fullt bevis jämväl i de grövsta brottmål. Även reglerna rörande
vittnesbevisets uppskattning följas icke strängt. Örn motbevisning förekommer
mot två vittnens utsago, anses sålunda fri bevisprövning vara tillåten. På
motsvarande sätt har praxis tillåtit, att vittnesmål av ett vittne kan kompletteras
med indiciebevisning till fullt bevis. Bruket av värjemålsed i brottmål
har också avtagit i betydlig man, och detta torde även gälla institutet lämnande
till framtiden. I praxis anses vidare edgång ej kunna ådömas för brott,
vara kan följa straffarbete, da frestelsen för mened därvid anses för stor.
Finnas tillräckliga indicier, fälles sålunda numera den anklagade i många fall
da förut antingen värjemålsed ålades eller saken lämnades till framtiden. Örn
tvekan räder, huruvida bevisningen är tillräcklig, gäller regeln hellre fria
än fälla.

Under förarbetena till processreformen har frågan örn huruvida ställande
under framtiden bör förekomma i en ny processordning behandlats. I nya
lagberedningens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning 1884
anföres härom, att då den legala bevisteoriens regler örn fulla och halva bevis
upphävdes, folie även bestämmelserna i 17 kap. 32 § rättegångsbalken örn
ställande under framtiden, samt att där domstolen med fri bevisprövning ej
kunde fälla den tilltalade, borde ej heller å honom liksom fästas ett brännmärke,
som genom domens ordalydelse tydde på misstankens fortvaro. Processkommissionen
anför i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
1926 härutinnan:

. Enligt vår lag behöver domstols prövning av frågan örn en tilltalads brottslighet
icke nödvändigt leda till att han antingen fälles eller frikännes. 17 kap.
32 § rättegångsbalken föreskriver, att örn i svårare brottmål mer än halvt bevis
föreligger mot den tilltalade och fara är för mened, domaren skall lämna saken
till framtiden, då den kan varda uppenbar. Detta stadgande tillämpas fortfarande.
Likaså förutsätter lagen, att domstolarna i tvivelaktiga fall kunna
förklara den tilltalade i brist av fulla bevis icke kunna sakfällas.

Första lagutskottets utlåtande Nr26.

De nu angivna domsluten äro kvarlevor från den inkvisitoriska processen och
den legala bevisteorien. Då domaren ägde att av egen myndighet sätta i gång
och fullfölja en undersökning mot någon för brott misstänkt, framstod det såsom
naturligt, att domaren också kunde avsluta sin undersökning genom en
förklaring, att han lämnade saken åt framtiden, för att örn anledning yppades
återupptaga undersökningen. Lagens krav på ett visst mått av bevis för fällande
dom föranledde också behov av en sådan möjlighet. Även den utgång av
processen, som innefattar, att den tilltalade förklaras ej kunna fällas i brist av
fulla bevis, grundar sig tydligen på den legala bevisteorien.

I en ackusatorisk straffprocess med fri bevisprövning böra de nu angivna utvägarna
för domstolen att skilja sig från målet ej stå öppna. Det bör åligga
domstolen att bestämt yttra sig över åtalet. Har den förebragta bevisningen
ej ådagalagt den tilltalades skuld, bör han frikännas. Hans motpart har då ej
lyckats fullgöra sin uppgift att övertyga rätten, och den tilltalade har ett
berättigat anspråk, att domstolen ej för framtiden fäster vid honom en misstanke,
som ej kunnat styrkas. För möjligheten att, örn nya bevis komma i
dagen, få frågan om den tilltalades skuld ånyo under prövning, erfordras ej
denna anordning. Behovet härav bör tillgodoses genom bestämmelserna örn
resning.

Saks lämnande till framtiden innebär, att part när som helst kan begära,
att målet ånyo återupptages vid underrätten. Detta återupptagande torde
emellertid begränsas av reglerna örn åtalspreskription. Numera förfaller straff,
därest åtal ej sker, för de svåraste brotten inom 25 år och för övriga brott inom
viss kortare tid, 2—15 år, beroende på det högsta straff som kan följa å brottet.
Att en sak, som lämnats till framtiden, kan återupptagas, är emellertid i och för
sig ej särdeles betydelsefullt, då rättskraften av friande utslag i grövre brottmål
icke är orubblig. Sådana mål kunna nämligen enligt stadgandena i 2 och 3
punkterna av 17 kap. 32 § rättegångsbalken även efter laga kraftvunnet friande
utslag upptagas. För sådant fall gäller emellertid, att saken skall upptagas
av hovrätt, varjämte fordras, för att återupptagande skall medgivas, att
nya bevis företes. Det räcker ej med nya synpunkter på rättsfrågan. Sådant
återupptagande av mål i hovrätten förekommer emellertid sällan.

Ställande under framtiden medför för den anklagade vissa påföljder i medborgerligt
hänseende m. m., motsvarande delvis vad som gäller beträffande
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. I motsats till sistnämnda institut
finnas beträffande ställandet under framtiden inga allmänna bestämmelser
örn dess innebörd i sådant hänseende utan stadgas härom i olika lagar och
förordningar. Dylika stadganden avse i regel blott det fall att någon är
ställd under framtiden för brott, som kan medföra den straffpåföljd, att han
icke må utöva allmän befattning, d. v. s. numera påföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen. I detta fall är den under framtiden ställde enligt 26 § riksdagsordningen
obehörig att väljas till riksdagsman. Vidare är han enligt i kommunalförfattningarna
intagna bestämmelser icke valbar till kommunala förtroendesysslor.
Enligt särskilda stadganden får han icke vara domare, konkursförvaltare,
handelskunnig ledamot i domstol, överförmyndare, fullmäktig i
riksbanken o. s. v. Då han icke kan anses oberyktad, torde han även vara
obehörig att uppträda såsom rättegångsombud. Tillika må nämnas, att i lagen
om handelsbolag och enkla bolag stadgas, att bolagsman äger påfordra,

Första lagutskottets utlåtande Nr £6.

att bolaget träder i likvidation, om annan bolagsman »genom laga kraft
ägande utslag dömts till straffarbete eller blivit för brott ställd under framtiden».

Den viktiga skillnaden gäller mellan verkningarna av ställande under framtiden
oell påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, att ställande under framtiden
icke inverkar på politisk och kommunal rösträtt. Vidare får den under
framtiden ställde t. ex. avlägga ed inför rätta, vittna, fullgöra värnplikt,
vara skiljeman och ledamot av expropriationsnämnd samt utöva befäl på fartyg,
vilka rättigheter icke tillkomma den som är underkastad påföljd enligt 2
kap. 19 § strafflagen. Det må också påpekas, att medan sistnämnda påföljd
ådömes för livstid eller viss tid, 1—10 år, någon tidsbegränsning icke finnes
angiven för de påföljder i medborgerligt hänseende, som ställandet under framtiden
medför.

Uppgift angående utslag med ställande under framtiden skall insändas till
sträffregistret. Örn brottet kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,
äger myndighet och enskild i viss ordning erhålla utdrag av registret, innehållande
upplysning örn utslaget. Enskild person måste därvid genom intyg
av myndighet styrka, att hans rätt kan vara beroende av upplysning härom.
Däremot hava bestämmelserna att uppgift örn utslag, varigenom någon ställts
under framtiden, skulle insändas till pastorsämbetet, år 1918 upphört att gälla.

Ur statistiken över brottsligheten för åren 1915—1930 inhämtas, att under
denna tid i första instans utslag med ställande under framtiden meddelats i 54
fall, därav år 1926 i 5, år 1927 i 5, år 1928 i 1, år 1929 i 5 samt år 1930 i 2
fall. Döljande tabell visar de brott, utslagen avse:

Brott, varå kan följa påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen:

Mordbrand..............19

Mened................13

Mord................ 4

Inbrottsstöld............. 2

Förfalskning (12: 4 S.L.)....... 1

Ärekränkning (16: 7 S.L.)....... 1

Brott, varå ej kan följa påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen:

Misshandel.............. 4

Sedlighetsbrott (18: 7 S.L.)...... 3

Våldtäkt............... 1

Uppror............... 1

Brott mot författningar utanför strafflagen 5

Av rättsfall i Nytt Juridiskt Arkiv framgår, att även hovrätterna och
högsta domstolen någon gång meddelat utslag med ställande under framtiden.
1

Vid behandlingen av propositionen angående huvudgrunderna för rättegångsreformen
vid 1931 års riksdag berördes icke särskilt frågan örn ställandet under
framtiden. Beträffande bevisningen uttalade emellertid riksdagen, att fri

1 Se N. J. A. 1922 not. B 70 och 702 samt 1925 not. B 195.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

bevisprövning skulle införas och att sålunda några legala regler icke skulle
uppställas för domarens värdering av bevisningen. Yad anginge frågan, huru
rättegångsreformen skulle sättas i verket, uttalade riksdagen vidare, att ett
successivt genomförande därav icke vore möjligt. Emellertid borde utan uppskov
sådana ändringar verkställas, som kunde förmedla övergången till den
nya ordningen. Härjämte angåvos vissa sådana ändringar, vilka emellertid
icke berörde bevissystemet.

Det fortsatta arbetet å rättegångsreformen har numera enligt Kungl. Maj :ts
beslut den 30 september 1932 uppdragits åt processlagberedningen. I samband
därmed betonade chefen för justitiedepartementet, att det vore av vikt, att de
personer, som vore sysselsatta med den allmänna processreformens utarbetande,
icke stördes i sitt arbete och fördröjdes genom att deltaga i utredningar
angående partiella reformer på rättegångsväsendets område. Processlagberedningen
har under år 1932 varit sysselsatt med utarbetandet av preliminära
förslag till lagbestämmelser angående förfarandet vid underrätt i tvistemål och
i brottmål samt bevisningen.

Ställande under framtiden är, såsom av den föregående redogörelsen framgår,
grundat på de i 1734 års lag stadgade legala bevisreglerna i brottmål.
Dessa regler hava emellertid i praxis alltmera fått vika för fri bevisprövning,
och användningen av institutet ställande under framtiden har därmed
blivit mera sällsynt. I en modern processordning med fullständigt fri bevisprövning
torde institutet icke hava någon uppgift att fylla. När riksdagen
år 1931 vid behandling av propositionen rörande huvudgrunderna för rättegångsreformen
uttalade sig för införande av fri bevisprövning i brottmål, får
riksdagen därför också anses hava intagit den ståndpunkten, att ställande
under framtiden skall avskaffas. Frågan är sålunda nu endast, örn detta bör
ske utan avvaktan på den allmänna rättegångsreformen.

Utskottet kan icke finna institutets avskaffande vara så betydelsefullt
eller trängande, att riksdagen nu bör framställa yrkande härom. Närmast torde
det ankomma på Kungl. Maj :ts prövning, huruvida denna fråga bör utbrytas
till särskild behandling före processreformen. Det kan ju anses visst, att
fullständiga förslag till ny rättegångsordning inom kort komma att föreläggas
riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 9 mars 1933.

Utskottet.

På första lagutskottets vägnar:

A. AKERMAN.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Larson i Lerdala, Norling, Bissmark, Ehrnberg* och Julin; samt
från andra kammaren: herrar Linnér*, Lindqvist, Hedlund i Östersund* och
K. A. Westman, fru Östlund, herrar Olsson i Rimforsa, Olsson i Mellerud och Johanson
i Huskvarna.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Åkerman, Klefbeck, Norling och Lindqvist, fru Östlund samt herr
Olsson i Mellerud, vilka anfört:

Vi instämma för vår del i vad utskottet anfört i utlåtandets första stycke.
Däremot finna vi institutets avskaffande vara så betydelsefullt och trängande,
att riksdagen nu bör framställa yrkande härom.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning örn upphävande
av den i 17 kap. 32 § rättegångsbalken åt domstol givna
rätten att i brottmål lämna sak till framtiden samt skyndsamt
för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill utredningen
kan föranleda.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330671