Första lagutskottets utlåtande Nr 86 (Utlåtande 1931:L1u26 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 86.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1931 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagändringar,
åsyftande att företagande av abort må bliva tillåtet.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 291,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Andersson i Stockholm
m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen hemställa,
att regeringen måtte skyndsamt låta verkställa utredning örn, under vilka
villkor företagande av abort må vara tillåtet samt att förslag till sådan lagstiftning
och sådana ändringar av strafflagen föreläggas riksdagen».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.

Fosterfördrivning har i vårt land redan under landskapslagarnas tid be- Historik,
traktats såsom en otillåten gärning. I äldre västgötalagen (senare hälften av
1200-talet) återfinnes sålunda ett stadgande av innehåll, att det är »firnarord»,
d. v. s. synnerligen svår ärekränkning, att tillvita en kvinna, att hon »strukit
barn sitt från sig (fördrivit sitt foster) eller mördat sitt barn». Och i
västmannalagarna omnämnes särskilt straff för fosterfördrivning. Detta var
emellertid väsentligt lägre än straffet för vanligt dödande. Enligt den yngre
västmannalagen var sålunda straffet för fosterfördrivning (»bälgmord») böter
sex marker, under det att vanlig mansbot var fyrtio marker.

I landslagen påträffas intet stadgande, som uttryckligen nämner fosterfördrivning.
Däremot upptogs brottet i vissa lagförslag, som under 1600-talet utarbetades. I dessa förslag skildes mellan de fall, att fostret »undfått
liv» och att så icke varit förhållandet: i det förra fallet skulle livsstraff inträda,
för det senare stadgades i ett förslag kyrkstraff och i ett annat »kåkstrykande
och förvisande». Nämnda lagförslag upphöjdes icke till lag, men
rättspraxis vid ifrågavarande tid överensstämde i stort sett med förslagens
tankegång, även i fråga örn den avsevärt större strängheten i bestraffning för
det fall, att fostret hunnit bliva levande i moderlivet. Av P. Abrahamsons
kommentar till landslagen framgår sålunda, att enligt rättspraxis vid början

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 1 avd. 80 haft. (Nr 86.) 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

fallande

lag.

av 1700-talet fosterfördrivning belädes med livsstraff, »där fostret prövas
hava haft det liv, att det sig i moderlivet rört». »Men», heter det vidare, »har
fostret ej haft det liv, att det förmått sig i moderlivet röra, eller där det de
krafter haft, men ovisst är, örn det modern intagit varit så starkt, eller den
åtgärd, modern på sig förövat, varit av den verkan, att det kunnat fördriva
fostret, och således osäkert, örn fostret därav, eller av annan naturlig orsak
omkommit, så belägges modern i avseende på dess elaka uppsåt med extra
ordinarie straff, det hovrätten underställes. Har det, som intages, ingen
verkan haft, utan fostret födes levandes, så belägges den brottslige med 40
marks böter.»

I 1734 års lag gjordes ingen skillnad mellan fördrivande av foster i det
ena och det andra stadiet av dess utveckling. För varje sådan fullbordad
gärning stadgades i missgärningsbalken livsstraff, samma straff som för vanligt
viljadråp. Även försök till fosterfördrivning straffbelädes. Dessa straffbestämmelser
kvarstodo på papperet orubbade intill 1864 års strafflag. Rättstillämpningen
hade emellertid dessförinnen sökt sig väg ut ur lagens hårda
och summariska bestämmelser. Föreställningen örn det mindre straffvärda i
fosterfördrivning, som verkställts på tidigt stadium, lät sig icke tillbakahållas.
I Flintbergs kommentar från 1800-talets början heter det sålunda, att,
ehuru missgärningsbalken i det stycket » ej undergått någon ändring, tyckes
dock det där utsatta livsstraff icke billigen kunna äga rum, örn fördrivandet
skett, innan fostret kommit till liv».

1864 års strafflag innehöll i 14 kap. 26 och 27 §§ samma straffskala för
kvinna, som fördrev sitt foster, och för annan person, som med kvinnans vilja
var henne behjälplig därtill. För bäggedera var straffet för fullbordat brott
straffarbete från och med två till och med sex år och för försök straffarbete
eller fängelse i högst sex månader.

Genom en lagändring år 1890 åtskildes straff skalorna för kvinnan och annan,
som handlat med hennes vilja. Det dittills gemensamma straffminimum
för fullbordad fosterfördrivning sänktes för kvinnan till ett år. Samtidigt
höjdes försöksstraffet för annan person, som handlat med kvinnans vilja,
från straffarbete eller fängelse i högst sex månader till straffarbete i högst
ett år.

Sin nuvarande lydelse erhöllo ifrågavarande två lagrum, 26 och 27 §§ i 14
kap. strafflagen, genom lagen av den 13 juni 1921. De straffsatser, som då
efter förslag av Kungl. Majit infördes, innebära en betydande lindring i
förhållande till förut gällande rätt. I 26 § stadgas straff för kvinna, som
å sig själv använder fosterfördrivande medel. Straffet är för fullbordat
brott »fängelse», d. v. s. fängelse i minst en månad och högst två år, och
för försök fängelse i högst sex månader eller böter. 27 § innehåller bestämmelser
örn straff för den, som med kvinnans vilja å henne använder fosterfördrivande
medel. Sådan medhjälpare straffas för fullbordat brott med straffarbete
från och med sex månader till och med två år eller med fängelse i
minst sex månader samt för försök med fängelse i högst ett år. Begår med -

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

hjälparen fosterfördrivning vanemässigt eller för vinnings skull, är straffet
strängare, vid fullbordat brott straffarbete från och nied ett till och med
sex år.

I det sakkunnigbetänkande av den 10 januari 1921, som låg till grund för Utlandet,
nyssberörda lagändring, lämnas upplysningar beträffande straffbestämmelserna
örn fosterfördrivning i vissa utländska strafflagar och förslag därtill.

Av betänkandet framgår, att enligt då gällande lagar fosterfördrivning merendels
bestraffades ganska strängt. Jämväl förslagen upprätthålla principen
örn fosterfördrivningen såsom ett brott. Straffnivån, såvitt det rör kvinnan
själv, ligger emellertid väsentligt lägre i förslagen än i gällande lagar.

Sedan nämnda betänkande avgavs, ha straffbestämmelserna rörande fosterfördrivning
i skilda länder varit föremål för uppmärksamhet såväl vid framläggande
av nya strafflagsförslag som eljest. Härutinnan må nämnas följande.

Vid tyska riksdagen väcktes år 1925 ett förslag, att fosterfördrivning icke
skulle vara straffbar, örn den företogs av legitimerad läkare inom de första
tre månaderna av havandeskapet. Detta förslag blev icke godkänt. Däremot
biföll riksdagen ett i andra hand framställt förslag örn sänkning av straffen.

Enligt 1871 års strafflag utgjorde straffet för foster för drivning normalt intill
fem års tukthus och vid förmildrande omständigheter fängelse, dock ej
under sex månader. Det antagna förslaget, upphöjt till lag den 18 maj 1926,
stadgar såsom straff för fosterfördrivning allenast »fängelse», d. v. s. fängelse
från och med en dag till och med fem år. Tukthusstraffet är borttaget. Det
tyska strafförslag, som framlades för riksdagen i maj 1927, har i det
väsentliga oförändrat upptagit nu nämnda bestämmelser. Den skiljaktigheten
föreligger emellertid bland annat, att vid försök till fosterfördrivning straffet
kan bortfalla, såframt omständigheterna äro synnerligen mildrande.* 1

Enligt Danmarks nya strafflag av den 15 april 1930 (§ 242) är vid fosterfördrivning
straffet för kvinnan »Hsefte» (motsvarar närmast vårt fängelse
och ådömes i minst 7 dagar, högst två år) eller högst två års »Fängsel» (motsvarar
närmast vårt straffarbete och ådömes i minst 30 dagar). Vid synnerligen
förmildrande omständigheter kan straffet bortfalla. Särskilt kort preskriptionstid,
två år, är föreskriven. Medhjälparen straffas med Fängsel
högst fyra år, dock att under försvårande omständigheter, i synnerhet när
handlingen företagits för vinnings skull eller om den medfört kvinnans död,
betydlig kroppsskada eller betydlig skada å kvinnans hälsa, upp till åtta års
Fängsel kan ådömas. Även försök är straffbart, dock icke där det skett med
otjänliga medel.

I England har den 10 maj 1929 införts en lag (Infant Life Preservation
Act, 1929), enligt vilken den som i avsikt att tillintetgöra livet å ett foster,

1 Angående den ännu icke avslutade riksdagsbehandlingen av det tyska strafflagsförslaget meddelas
i Svensk Jnristtidning 1930 sid. 208, att inom riksdagens strafllagsatskott med knapp majoritet
upprätthållits straffbarheten av såväl fullbordad fosterfördrivning som försök därtill. Domstolen skall

i synnerligt lindriga fall kunna avstå från ådömande av straff även mot annan än kvinnan själv och
även vid fullbordat brott; för fosterfördrivning skall gälla en extra ordinärt kort preskriptionstid av
två år. Såväl beträffande detta brott som egentlig misshandel meddelas specialbestämmelser om
strafallet på grund av vissa »intressekollisioner», nämligen vid s. k. medicinska indikationer.

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

som kan födas levande, uppsåtligen förorsakar fostrets död, innan det har
en av modern oavhängig existens, skall hållas till straffarbete på livstid.
Fostret presumeras av lagen hava kunnat födas levande, örn kvinnan varit
havande därmed i minst 28 veckor. Till straff må ej dömas, med mindre
det visas, att handlingen icke företagits allenast i syfte att rädda modems
liv.

Slutligen må nämnas, att i Sovjetryssland fosterfördrivning är principiellt
tillåten. Åtgärden får emellertid vidtagas endast å vissa statskliniker och
efter tillstånd av särskild kommission. För den sorn, utan att vara därtill legitimerad,
å annan fördriver foster stadgas straff upp till 5 års fängelse. Däremot
finnes ej straff stipulerat för den som å sig låter en sådan person företaga
åtgärden (angående den i Sovjetryssland gällande ordningen se vidare
nedan sid. 21 o. f.).

Tidigare Vid behandling av den proposition till 1921 års riksdag, varigenom Kungl,
i riksdagen föreslog den då genomförda ändringen i 14 kap. 26 och 27 §§ straff *

lagen, erinrade första lagutskottet i utlåtande nr 38 till en början örn fölUiksaagen
. , . . J

1921. jan de yttrande i det till grund för förslaget liggande sakkunnigutlåtandet:

Uppenbart är, att hela frågan om lagens förhållande till fosterfördrivningen
bör, så snart ske kan, från grunden underkastas en sorgfällig omprövning.

Det är välbekant, att, enligt gällande svensk rätt, avbrytande av havandeskap
kan, på grund av konflikt emellan olika hänsyn (intressekollision),
framför allt med hänsyn till livsfara för modern, vara straffritt. Vid den
kommande allmänna utredning, varom ovan talats, synes närmast påkallat
att undersöka, dels huruvida det straffria området genom ett eller annat uttryckligt
stadgande lämpligen låter sig närmare fixeras, möjligen utvidgas
(med avseende på andra medicinska hänsyn än till moderns livsfara; vid fall,
där fostret avlats i våldtäkt, eller där abnormitet hos fostret måste antagas,
eller där andra fall av svåra intressekollisioner föreligga), dels också, huruvida
bestämda former böra fastställas (exempelvis, vid fördrivning på grund
av medicinska skäl: handlingens företagande av läkare efter konsultation, däri
tjänsteläkare deltagit, i den mån sådant kan ske; skyldighet att till medicinalstyrelsen
göra anmälan om åtgärden o. s. v.).

För egen del anförde utskottet efter att hava tillstyrkt den föreslagna sänkningen
av straffsatserna bland annat:

Utskottet har vidare, i samband med behandlingen av de föreslagna straffnedsättningarna
för fosterfördrivning, även dryftat frågan om straffbarheten
överhuvud för fosterfördrivning, företagen av kvinnan själv eller, med hennes
begivande, av annan.

I detta hänseende lärer enligt svensk rätt straffrihet inträda allenast örn
det under rannsakningen styrkes, att det för att rädda moderns liv eller för
att undanröja en allvarligt hotande fara för hennes hälsa befunnits nödvändigt
att avbryta havandeskapet. Däremot torde kvinnan ej gå fri från straff,
örn hon exempelvis söker fördriva sitt foster, sedan hon blivit havande till
följd av våldtäkt, eller förövar sådant brott under trycket av ett svårt socialt
eller ekonomiskt nödläge.

Frågan huruvida och i vad man lagen bör uttryckligen stadga straffrihet
för dylika ömmande fall kan enligt utskottets förmenande icke avgöras utan

Första lagutslcottets utlåtande Nr 26.

en ingående och allsidig utredning. Med hänsyn till räckvidden av ifrågavarande
spörsmål samt den stora vikten ur social synpunkt av att detsamma
med det snaraste bringas till en tillfredsställande lösning, har utskottet emellertid
velat i detta sammanhang uttala som ett önskemål, att vid den fortsatta
revisionen av 14 kapitlet strafflagen frågan örn fosterfördrivnings straffbarhet
i hela dess vidd upptages till prövning.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av fem ledamöter, däri
hemställdes örn vissa skärpningar av de föreslagna straffsatserna. I det i reservationen
framlagda förslaget till utskottets utlåtande hade ovan intagna
del av utskottets yttrande uteslutits, och anfördes, efter det skäl lämnats för
reservanternas hemställan beträffande straffsatserna, följande:

Vid bestämmandet av den ståndpunkt utskottet borde intaga med anledning
av föreliggande kungl, proposition har utskottet givetvis icke kunnat
undgå att känna olägenheten av att nödgas behandla de genom propositionen
väckta lagstiftningsfrågorna utan att kunna upptaga dem till lösning i det
större sammanhang och med den vägledning, som kunnat föreligga, därest de
för riksdagen framlagts såsom led i den förestående reformen av straffrätten
i dess helhet. Att nu ifrågavarande delar av straffrätten komma att ånyo
genomgås och granskas vid arbetet på den stora straffrättsreformen anser utskottet
givet. Utskottet finner emellertid icke anledning föreligga att söka i
detta avseende binda det pågående lagstiftningsarbetet genom att meddela särskilda
direktiv.

Denna reservation blev icke av någondera kammaren bifallen, utan godkändes
utskottets utlåtande av båda kamrarna (se prot. 1:36 sid. 16 o. f. samt
II: 46 sid. 39 o. f.).

Vid 1927 års riksdag gjorde herr Spångberg m. fl. i motionen 11:241 sam- Riksdagen
ma hemställan som i den nu förevarande motionen eller att riksdagen måtte
i skrivelse till regeringen anhålla, att regeringen måtte skyndsamt låta verkställa
utredning, under vilka villkor företagande av abort må vara tillåtet,
samt att förslag till sådan lagstiftning och sådana ändringar av strafflagen
måtte föreläggas riksdagen.

Första lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i utlåtande nr 25:

I likhet med vad utskottet år 1921 uttalade, finner utskottet önskvärt, att
frågan örn fosterfördrivnings straffbarhet i hela dess vidd upptages till prövning.
Enligt utskottets mening är det av vikt, att detta spörsmål göres till
föremål för en ingående och allsidig utredning. Beträffande tidpunkten för
utredningens upptagande kan utskottet med hänsyn till det ovissa läge, vari
revisionen av 14 kapitlet strafflagen ännu befinner sig, och då förevarande
fråga icke äger så nära samband med nämnda kapitel i övrigt, att icke en
fristående behandling av frågan kan äga rum, ej nu förorda ett avvaktande av
denna revision utan föreslår, att utredningen företages så skyndsamt som
omständigheterna medgiva.

Vid undersökningen torde böra uppmärksammas de synpunkter, som framhållits
av de förut omförmälda sakkunniga. Främst synes böra utredas, huruvida
det straffria området för fosterfördrivning genom ett eller annat uttryckligt
stadgande låter sig närmare bestämmas eller örn man bör stanna vid ett
generellt stadgande, att domstolen må, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, kunna fria från straff. Bland de fall, där avbrytande av havande -

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

Riksdagen

1923.

skap skäligen synes kunna lämnas straffritt, må — förutom här ovan omförmälda,
att dylik åtgärd befinnes nödvändig för att rädda moderns liv eller
för att undanröja en allvarligt hotande fara för hennes hälsa — särskilt framhållas,
att fostret avlats i våldtäkt eller att fostret på grund av modems eller
faderns sjukliga sinnesbeskaffenhet eller av annan orsak kan antagas vara
abnormt. Örn och i vilken utsträckning fosterfördrivning, som företages under
trycket av ett svårt socialt eller ekonomiskt nödläge, må lämnas straffri, är
uppenbarligen en mycket ömtålig fråga, och utskottet tilltror sig ej nu att
göra något närmare uttalande härutinnan. Slutligen vill utskottet betona, att
såsom en bland förutsättningarna för att fosterfördrivning må lämnas strafffri
bör i regel gälla, att ingreppet sker i början av havandeskapet.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen, i anledning
av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida och under vilka
förutsättningar avbrytande av havandeskap finge lämnas straffritt, samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Mot utskottets beslut reserverade sig sju av utskottets ledamöter, vilka därvid
anförde:

Enligt vad utskottet i sitt år 1921 avgivna utlåtande angivit torde straff
för avbrytande av havandeskap icke av svensk domstol ådömas, därest åtgärden
varit nödvändig för att rädda kvinnans liv eller undanröja en allvarligt
hotande fara för hennes hälsa. Att på lagstiftningens väg utsträcka denna
straffrihet, som icke grundar sig på lagstiftning utan på allmängiltiga rättsgrundsatser,
till andra mer eller mindre bestämt begränsade fall synes oss
stridande emot den i landet rådande rättsuppfattningen och dessutom ledande
till ett betänkligt utsuddande av gränsen emellan det på detta område tillåtna
och icke tillåtna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa vi, att förevarande motion
måtte av riksdagen avslås.

Vid frågans behandling i riksdagen stannade kamrarna i olika beslut.
Första kammaren (se prot. 20 sid. 49 o. f.) biföll sålunda reservationen med
59 röster mot 52, varemot andra kammaren (se prot. 21 sid. 23 o. f.) med 104
röster mot 101 godkände utskottets utlåtande, dock med uteslutande ur motiveringen
av näst sista punkten. Frågan hade alltså förfallit.

Vid 1928 års riksdag framförde herr Spångberg m. fl. i motionen 11:292
ånyo sin vid 1927 års riksdag gjorda hemställan.

I utlåtande nr 19 anförde första lagutskottet:

I förevarande fråga hyser utskottet samma uppfattning som den, vilken
kom till uttryck i utskottets i fjol avlämnade, här ovan återgivna utlåtande.

Såsom framgår av redogörelsen för ärendets behandling, beslöt andra kammaren
att ur utskottets motivering utesluta punkten »Örn och i vilken utsträckning
fosterfördrivning, som företages under trycket av ett svårt socialt
eller ekonomiskt nödläge, må lämnas straffri, är uppenbarligen en mycket
ömtålig fråga, och utskottet tilltror sig ej nu att göra något närmare uttalande
härutinnan». I anledning härav vill utskottet framhålla den avsevärda
begränsning av det straffria området, som betingas därav, att kvinnan
skall befinna sig i ett svårt nödläge av angiven art. Klart är följaktligen,
att utskottet ingalunda delar motionärernas uppfattning, att varje kvinna

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

skall äga bestämma, huruvida hon vill bliva mor eller ej. Tvärtom anser
utskottet, att i nu ifrågavarande fall liksom vid fördrivning av foster, som
kunna antagas vara abnorma, samhällets intresse av att ingripande äger rum
skall vara utslagsgivande. Närmast har utskottet haft i åtanke sådana fall,
där en moder på grund av betungande arbete med försörjning av en stor barnskara
i förening med klen hälsa allvarligen kan befaras sakna krafter att genomgå
ett nytt havandeskap eller där i allt fall verklig fara föreligger för
att den börda, som skulle komma att påvila henne genom familjens tillökning,
kunde bliva henne övermäktig. I dylika fall torde det vara ett samhällsintresse,
att kvinnans förmåga att på ett tillfredsställande sätt draga försorg
örn sitt hem icke allvarligen äventyras.

Utskottet finner sig nu jämväl föranlåtet framhålla, att örn avbrytande av
havandeskap anses böra tillåtas i vissa särskilt angivna fall, garantier givetvis
måste uppställas för att en dylik åtgärd vidtages allenast då dessa fall
föreligga. Sålunda torde bestämmelser vara erforderliga, i vilken ordning
tillstånd till handlingens utförande skall lämnas, av vem åtgärden må företagas
m. m., varjämte skyldighet lärer böra stadgas att till offentlig myndighet
göra anmälan örn åtgärden.

Under åberopande av vad sålunda anförts gjorde utskottet enahanda hemställan
som år 1927.

Vid utskottets utlåtande voro fogade reservationer dels av sju ledamöter,
vilka under åberopande av de skäl, som angivits i den år 1927 avgivna reservationen,
hemställde örn avslag å motionen, dels ock av utskottets ordförande
och en annan ledamot var för sig beträffande motiveringen.

Båda kamrarna avslogo utskottets hemställan, första kammaren med 56
röster mot 48 och andra kammaren med 89 röster mot 84 (se proh 1:20 sid.

41 o. f. samt II: 10 sid. 72 o. f.).

Vid 1929 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 102 i Riksdagen
första kammaren av fröken Hesselgren och nr 202 i andra kammaren av fru
Nordgren och fru Östlund, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära vidtagande
av erforderliga åtgärder för åvägabringande av viss undervisningsoch
upplysningsverksamhet i sexuella frågor. Berörda motioner, vilka behandlades
av tillfälliga utskott, blevo av riksdagen avslagna.

I motiveringen till nyssnämnda motioner hade motionärerna framhållit, att
samhällets arbete för folkhälsan skedde förutom genom undervisnings- och
upplysningsverksamhet jämväl genom lagstiftning. Flera lagar, som berörde
folkhälsan, hade också under senare år av riksdagen behandlats, och å andra
hithörande områden påginge utredning för ny eller reformerad lagstiftning.
Ytterligare tvenne hithörande områden syntes emellertid vara i tvingande behov
av en allsidig och fördomsfri prövning för utrönande i vad mån nu gällande
lagstiftning på dessa områden vore den bästa möjliga till folkhälsans
främjande, nämligen preventivlagen och lagbestämmelserna om fosterfördrivning.
Under hänvisning till denna motivering hemställde motionärerna ytterligare
i särskilda motioner, nr 103 i första kammaren och nr 203 i andra kammaren,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.

Majit ville i folkhälsans intresse föranstalta en förutsättningslös och allsidig
utredning i vad mån en revision av strafflagen kap. 18 § 13 samt kap. 14 §§

Första lagutskottets utlåtande Nr £6''.

26 och 27 kunde anses vara av behovet påkallad samt till riksdagen inkomma
med de förslag, som därav kunde föranledas.

I sitt utlåtande (nr 17) intog utskottet, till belysning av den utsträckning,
vari fosterfördrivning förekomme och bestraffades, vissa siffror angående det
antal missfall aborter —, som förekommit å Allmänna barnbördshuset i
Stockholm, samt rörande antalet fosterfördrivningsbrott, för vilka straff i
första instans ådömts. I samband därmed anförde utskottet, att det utan vidare
torde kunna tagas för givet, att flertalet aborter vore med konst framkallade
och således regelmässigt kriminella.

Utskottet anförde vidare, bland annat:

De förhallanden, som föranlett förevarande motioner, vore helt visst förtjänta
av statsmakternas uppmärksamhet. Efter allt att döma förekomme här i landet
liksom i utlandet^ trots straffbestämmelserna talrika fall av fosterfördrivning1
utan att leda till åtal eller straff. Belysande härför vore siffrorna rörande antalet
aborter, iakttagna å Allmänna barnbördshuset, jämförda med antalet fosterfördrivningsbrott,
som föranlett sakfällande i Stockholm. Att straffhotet
1 en så betydande utsträckning visat sig vanmäktigt vore givetvis i hög grad
ägnat att undergräva respekten för gällande lag. Av stor vikt ur samhällets
synpunkt vore järnväg de vådor för folkhälsan, som de rådande förhållandena
medförde. Dessa talrika aborter adroge nämligen icke så få kvinnor årligen
svara sjukdomar och ohälsa, ja understundom ledde de även till kvinnornas död.

Motionärerna hade till undanröjande av dessa missförhållanden hemställt
örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit ville i folkhälsans
intresse föranstalta en förutsättningslös och allsidig utredning i vad
mån en revision av strafflagens bestämmelser örn fosterfördrivning kunde anses
vara av behovet pakallad. Att motionärerna icke avsåge införande av skärpta
straff ^ för fosterfördrivningen syntes vara tydligt. Tvärtom torde motionärerna
åsyfta en ytterligare mildring av straffen och införande för vissa fall av
straffrihet. Utskottet kunde emellertid icke finna, att en dylik revision av
straffbestämmelserna vore ägnad att råda bot å de existerande missförhållandena,
Aven örn straffrihet skulle stadgas i den vidsträckta omfattning, utskottet
vid 1927 och 1928 års riksdagar ifrågasatt, och således gälla också vissa
socialt indicerade fall, i främsta rummet kvinnor hörande till klassen av utsläpade
mödrar, komme helt visst allenast ett försvinnande fåtal kvinnor att omfattas
av lagändringen. Såsom hittills skulle fortfarande en mängd kvinnor,
sorn ejmunde påräkna straffrihet, åstunda avbrytande av inträtt havandeskap’
och i sådant syfte anlita kvacksalvare och andra okunniga personer med därav
följande fara för liv och hälsa. Medgåves åter läkare att företaga fosterfördnvnmg
utan någon inskränkning, skulle väl vådan för kvinnorna reduceras, i
den man hänvändelse till läkare skedde. Men att gå så långt hade icke ifrågasatts
å något håll, bortsett från förslagsställarna vid 1927 och 1928 års riksdagar.
En dylik vittgående ändring torde hava varit motionärerna främmande
— därom vittnade uttalanden i de tidigare debatterna örn fosterfördrivning.
Att märka vöre, att ett borttagande av förevarande straffbestämmelser
skulle ur speciell kvinnosynpunkt ingalunda vara enbart önskvärt, emedan
kvinnorna därigenom komme att berövas ett viktigt skydd mot påtryckning från
männens sida att företaga en i deras liv så djupt ingripande handling, som
fosterfördrivningen utgjorde. Av det anförda framginge, att utskottet icke
kunde tillstyrka en utredning, som åsyftade en revision av dessa straffbestämmelser.
Enligt utskottets mening borde hjälpen mot de missförhållanden, som
rådde, sökas på annat håll, nämligen i ökad upplysning och vidgad ansvars -

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

känsla på ifrågavarande område samt i förbättrade levnadsvillkor för nödställda
mödrar och deras barn.

Under åberopande av vad sålunda förekommit hemställde utskottet, att motionerna,
såvitt avsåge förevarande fråga, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Mot utskottets beslut anfördes reservationer dels av utskottets ordförande,
som hemställde, att riksdagen, i anledning av motionerna i den del varom vore
fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning, huruvida och under vilka förutsättningar avbrytande av
havandeskap kunde lämnas straffritt, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda, dels av fyra ledamöter, vilka yrkade, att
riksdagen, i anledning av motionerna i den del varom vore fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder, som från samhällets
sida skulle kunna vidtagas för att förhindra de talrikt förekommande kriminella
aborterna, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda, dels ock av en ledamot, som hemställde örn bifall till motionerna.

Bägge kamrarna biföllo emellertid utskottets hemställan (se prot. I: 19 sid.

124 o. f. samt II: 27 sid. 33 o. f.).

Vid 1930 års riksdag förnyade herr Spångberg ni. fl. i motionen II: 347 den Riksdagen
vid 1927 och 1928 års riksdagar gjorda hemställan.

I utlåtande nr 12 anförde första lagutskottet:

Då utskottet nu har att ånyo fatta ståndpunkt till frågan örn behovet av
förändrade bestämmelser rörande fosterfördrivnings straffbarhet, sker det från
en i viss mån annan utgångspunkt än förlidet år. De då till behandling föreliggande
motionerna avsågo påkallande i folkhälsans intresse av en allsidig och
förutsättningslös utredning, i vad mån en revision av ifrågavarande bestämmelser
kunde anses vara av behovet påkallad. Den nu förevarande motionen avser
åstadkommande av en utredning, under vilka villkor företagande av abort må
vara tillåtet.

De skäl, som förra året av utskottet androgos mot ett förordande av den då
påkallade revisionen av ifrågavarande straff lagsbestämmelser, äga givetvis i
än högre grad tillämplighet i fråga örn det i årets motion framställda yrkandet.

Enligt utskottets mening hör nämligen fosterfördrivning till de handlingar, som
principiellt böra vara under alla omständigheter rättsligen otillåtna. En annan
sak är att på grund av vissa nödsituationer — föreliggande fara för kvinnans
liv eller hälsa — handlingen kan lämnas straffa. Men att, såsom stundom
föreslagits, med utgångspunkt från dessa straffria fall genom lagstiftningsåtgärder
införa strafallet jämväl för vissa andra utom kretsen av nyssberörda
nödsituationer liggande fall anser utskottet icke böra ifrågakomma. Att de
förra fallen lämnas straffria beror av allmänna rättsgrundsatser, som äga motsvarande
giltighet i avseende å de flesta brottsgrupper och vilkas uttryckande i
lag icke är vare sig nödvändigt eller ens lämpligt; och berörda förhållande innebär
icke i någon mån ett avsteg från regeln om fosterfördrivnings principiella
otillåtlighet. Däremot skulle ett utvidgande på nyss angivet sätt av det strafffria
området innebära ett eftergivande av grundsatsen örn fosterfördrivning
såsom en principiellt otillåten handling, något vartill utskottet för sin del icke

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

anser sig kunna lämna medverkan. Den fördel, som ett lagfästande av strafffrihet
för vissa ömmande fall av fosterfördrivning möjligen skulle kunna förväntas
medföra, nämligen att en del kvinnor, i stället för att söka hjälp hos
kvacksalvare, komme att vända sig till läkare och sålunda finge behandlingen
utförd på ett mindre riskfyllt sätt, synes utskottet vara mycket ringa, i betraktande
av att det alldeles övervägande antalet fosterfördrivningar säkerligen icke
företages under sådana ömmande omständigheter, som skulle kunna tänkas
indicera ett berättigande till åtgärden.

Utskottet är ock av den uppfattningen, att ett stadgande i lag, som innebure
ett erkännande av att fosterfördrivning under vissa angivna förhållanden vore
tillåten, icke skulle uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet. Detta har visserligen
på senare år uppenbarligen undergått en förändring såtillvida som
fosterfördrivning numera i allmänhet icke anses vara ett brott av så svår beskaffenhet
som förr. Åt denna förändrade uppfattning har lagstiftningen lämnat
sitt erkännande genom den år 1921 genomförda betydliga sänkningen av
straffskalorna för fosterfördrivning. Straffminimum för kvinna, som fördriver
sitt foster, är numera så lågt som en månads fängelse. Därav följer dessutom,
att bestämmelserna örn villkorlig straffdom blivit tillämpliga å ifrågavarande
brott, och erfarenheten visar, att dessa bestämmelser också ofta av domstolarna
tillämpas. Men från uppfattningen örn att fosterfördrivning i allmänhet bör
förskylla ett allenast relativt ringa straff är steget långt till att vissa särskilt
ömmande fall av ifrågavarande brottslighet skulle erkännas såsom tillåtna.
Största delen av vårt folk har säkerligen en rätt klar föreställning örn att vad
som sker genom fosterfördrivning är tillintetgörande av ett redan spirande liv.
Och att en handling av en sådan innebörd skulle under några omständigheter
vara principiellt lagligen tillåten torde vara fjärran från de flestas uppfattning.
Tvärtom torde till och med för den, som står i begrepp att frivilligt avbryta
sitt havandeskap, i de flesta fall stå klart icke blott att handlingen är lagstridig
utan även att densamma är ägnad att hos omgivningen väcka starkt ogillande.

Utan att komma i kollision med allmänna rättsmedvetandet skulle däremot
möjligen låta sig tänka införandet av en motsvarande regel som den i det danska
strafflagsförslaget upptagna, att domstolen •—• utan uppgivande av att stämpla
handlingen såsom ett brott -— vid synnerligen förmildrande omständigheter
skulle kunna låta straffet för fosterfördrivning bortfalla. En sådan regel, som
skulle utgöra en fullständig nyhet i svensk strafflagstiftning, kan emellertid
uppenbarligen icke komma i fråga till införande allenast beträffande det enda
brottet fosterfördrivning; och dess upptagande förutsätter i varje fall en så
grundlig utredning och allsidig belysning, att en prövning av dess lämplighet
icke torde kunna ifrågakomma annat än i sammanhang med den reform av hela
vår strafflagstiftning, som i sinom tid lärer komma att föreläggas statsmakterna
till bedömande.

Vad som kommit det allmänna intresset att mer än förut inriktas på hithörande
förhållanden är, enligt utskottets uppfattning, icke själva straffbestämmelsernas
tillvaro eller stränghet, utan orsakerna torde i stället ligga däri, att
brottsligheten på ifrågavarande område under senare år avsevärt stegrats, ävensom
i det i och för sig rätt naturliga förhållandet, att dessa brott i allmänhet
undgå lagföring. Den av nämnda missförhållanden uppkommande problemställningen
bör då, i varje fall med den uppfattning om fosterfördrivnings principiella
otillåtlighet, varåt utskottet här ovan givit uttryck, naturligen bliva
den, huruledes den allt mera allmänt förekommande fosterfördrivningen skall
kunna hindras eller minskas. Att rätta vägen därvidlag icke är fastslående i
lag av straffrihet för vissa ömmande fall, förefaller utskottet uppenbart. En
sådan åtgärd skulle då snarare verka i motsatt riktning. Säkerligen skulle i

Första lagutskottet^ utlåtande Nr gö -

manga fall kvinnor, som på grund av det nuvarande generella straffbudet avhålla
sig från att företaga fosterfördrivning, åberopa ett sådant stadgande som
förevändning och ursäkt för åtgärdens företagande, även där förutsättningarna
för dess tillåtlighet icke vore för handen. Utskottet ställer sig överhuvud
taget tvivlande gentemot möjligheten att på strafflagstiftningens väg råda bot
för ifrågavarande missförhållanden. Hjälpen däremot torde, liksom utskottet
vid frågans behandling förlidet år framhållit, få sökas på annat håll. I främsta
rummet lärer man därvid få lita till en genom upplysning vidgad ansvarskänsla,
understödd av åtgärder för undanröjande av de svårigheter av social och ekonomisk
art, som för många kvinnor alltjämt äro förknippade med barns födelse
och vård.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation anfördes av utskottets ordförande och en annan ledamot, vilka
anförde:

I likhet med vad utskottet år 1921 uttalade, finna vi önskvärt, att frågan
om fosterfördrivnings straffbarhet i hela dess vidd upptages till prövning. Enligt
vår mening är det av vikt, att detta spörsmål — sett mot bakgrunden av
förefintliga sociala missförhållanden och med beaktande av det behov av ytterligare
upplysning i hithörande ämnen, som enligt vår mening föreligger — göres
till föremål för en ingående och allsidig utredning. Beträffande tidpunkten
för utredningens upptagande kunna vi med hänsyn till det ovissa läge, vari revisionen
av 14 kapitlet strafflagen ännu befinner sig, och då förevarande fråga
icke äger så nära samband med nämnda kapitel i övrigt, att icke en fristående
behandling av frågan kan äga rum, ej förorda ett avvaktande av denna revision
utan föreslå, att utredningen företages så skyndsamt som omständigheterna medgiva.

Vid undersökningen torde böra uppmärksammas de synpunkter, som framhållits
i det i utskottets utlåtande omförmälda sakkunnigbetänkandet av den
10 januari 1921. Främst synes böra utredas, huruvida det straffria området
för fosterfördrivning genom ett eller annat uttryckligt stadgande låter sig närmare
bestämmas eller om man bör stanna vid ett generellt stadgande, att domstolen
må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, kunna fria från
straff. Bland de fall, där avbrytande av havandeskap skäligen synes kunna
lämnas straffritt, må — förutom det, att dylik åtgärd befinnes nödvändig för
att rädda moderns liv eller för att undanröja en allvarligt hotande fara för hennes
hälsa ■— särskilt framhållas, att fostret avlats i våldtäkt eller att fostret på
grund av moderns eller faderns sjukliga sinnesbeskaffenhet eller av annan orsak
kan antagas vara abnormt. Örn och i vilken utsträckning fosterfördrivning,
som företages under trycket av ett svårt socialt eller ekonomiskt nödläge, må,
lämnas sträf fri, är uppenbarligen en mycket ömtålig fråga, och vi tilltro oss ej
nu att göra något närmare uttalande härutinnan. Slutligen vilja vi betona, att
såsom en bland förutsättningarna för att fosterfördrivning må lämnas straffn
bör i regel gälla, att ingreppet sker i början av havandeskapet.

På dessa skäl hemställde reservanterna, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och under
vilka förutsättningar avbrytande av havandeskap må lämnas straffritt, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna (se prof. 1: 14 sid. 41 o. f.
samt II: 15 sid. 48 o. f.).

Första lagutskottets utlåtande Nr £6.

attalånden 1 Nordisk Tidskrift for Strafferet fördes under åren 1915—1917 en diskussion
mellan några norska och danska jurister angående frågan, huruvida fosterfördrivning
bör vara belagd med straff eller icke. En redogörelse för denna
diskussion finnes intagen i Svensk Juristtidning för år 1920 (s. 157 o. f.).

Den 26 oktober 1920 diskuterade Lunds läkaresällskap ämnet »Medicinska
synpunkter på frågan örn havandeskapets avbrytande i de tidigare månaderna
(abortus provocatus)». Professor Karl Petrén inledde diskussionen med
en behandling av frågan örn indikationerna för framkallad abort vid lungtuberkulos,
hjärtsjukdomarna och sockersjuka. I därpå följande inledningsanföranden
uttalade sig professor T. Nerander rörande sinnessjukdomar såsom
indikation och numera professor John Olow gav en skildring av de obstetriska
åkommor, vid vilka ett avbrytande av havandeskapet kan sättas i fråga. Slutligen
behandlade professor Einar Sjövall spörsmålet ur legislativ synpunkt.

Vid ett senare sammanträde samma år beslöt Lunds läkaresällskap att till
chefen för justitiedepartementet avlåta en skrivelse, vari under åberopande av
nämnda diskussion hemställdes örn åtgärder för införandet av sådana bestämmelser
i fråga örn läkares rätt att avbryta havandeskap, att dylikt ingrepp
skulle, såvitt möjligt, företagas först efter samråd mellan tvenne, läkare, av
vilka den ene skulle genom speciell utbildning vara i besittning av särskild
kunskap på området, och att rapport över varje företaget ingrepp skulle avgivas
till medicinalstyrelsen.

Vid sammanträde den 23 november 1920 överläde Svenska läkaresällskapet
örn »Läkarens erfarenhet angående fosterfördrivning och lagstiftningen mot
densamma» med inledningsanförande av professor Hjalmar Forssner.

Lunds läkaresällskaps diskussion är tryckt i Svenska Läkartidningen för
år 1921 (sid. 17—26, 33—40, 49—58, 65—71, 81—93, 210—213) och Svenska
läkaresällskapets i dess förhandlingar (s. 282 o. f.). En sammanfattande redogörelse
för diskussionerna återfinnes i Svensk Juristtidning för år 1921
(sid. 155 o. f.).1

Pr°f1928SSner ett av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund den 12 mars 1928

anordnat möte i Stockholm höll professor Forssner ett föredrag över ämnet
»Örn fosterfördrivning ur medicinsk och social synpunkt». Föredraget valsk
lydande:

Det är ett allbekant faktum, att nativiteten är stadd i hastigt sjunkande i
hela landet och i Stockholm i synnerhet. Från att år 1901 i huvudstaden föddes
25.66 barn på 1,000 invånare hade samma tal år 1924 sjunkit till 12.91.

Vilka än orsakerna till detta faktum må vara, torde det få anses uppenbart,
att fenomenet icke kan bero på, att könsförbindelserna äro färre nu än förr.
Man har icke heller någon anledning antaga, att sjukdomar, som medföra sterilitet,
äro vanligare nu än för några årtionden sedan; snarare är förhållandet
det motsatta. Nativitetens sjunkande måste alltså bero på, att könsumgänget
på senare tider förhindras att utöva samma inflytande på barnafödandet som
förr. I detta avseende äro av betydelse preventivmedlen och det förtidiga avbrytandet
av havandeskapet.

Kännedomen om de preventiva medlens användande torde ha uppkommit på

1 En del av professor Forssner anförande 28/u 1920 återgives här nedan sid. 20.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

1880-talet, då frågan om frivillig barnabegränsning på allvar togs upp till
offentlig diskussion. Kunskapen om dessa medel spred sig mycket hastigt och
det torde icke vara överdrivet påstå, att den nu är var mans egendom. Detta
faktum torde direkt avläsas i nativitetskurvan, som från 80-talet varit i oavbrutet
och hastigt sjunkande.

Fosterfördrivningen är en långt senare företeelse och den torde, åtminstone
i Sverige, icke hava kommit till någon större användning förrän under de två
sista decennierna. Hur stor denna användning har varit, är mycket svårt att
säga. På nativitetskurvan har den ej visat något mätbart inflytande. Även
för Stockholm, där givetvis aborter äro vanligare än i övriga delar av landet,
kan man icke spåra ett så hastigt sjunkande av kurvan under de sista 20 åren,
att detta torde finna sin förklaring av de framkallade missfallen, oaktat dessa
utan tvivel under dessa år varit i raskt stigande. Det är av lätt insedda skäl
svårt, för att icke säga omöjligt, att ange aborternas antal med något så när
tillförlitliga siffror och än svårare att i tal uppskatta de med avsikt framkallade
missfallen. Ett stort antal kommer aldrig till någons kännedom, och jag
avstår därför helt ifrån att försöka belysa frågan med statistik.

Örn abortfrågan således icke spelar någon större roll ur nativitetens synpunkt,
gör den det däremot ur hälsosynpunkt, på grund av den fara för kvinnans
liv och hälsa, som är förknippad med ett framkallande, som utföres på
ett icke sakkunnigt sätt. Att det stora flertalet missfall åstadkommes av mycket
oövade händer, för en oskälig penning och i hemlighet, därom ha vi läkare
vid de stora barnbördshusen en daglig erfarenhet. Under åren 1920—1921
gjordes vid Allmänna barnbördshuset en undersökning av ganska stort intresse.
Under 8 månader tillfrågades varje aborterande kvinna, som inkom till sjukhuset
med feber, örn hon låtit på sig framkalla missfallet. Under tidsperioden
i fråga intogos 107 sådana kvinnor, 57 ogifta och 50 gifta, och 100 % bejakade
frågan. Sedan ha vi av och till under kortare tider gjort samma prov, alltid
med samma resultat. Det lider knappt något tvivel, att örn denna fråga hade
ställts till de icke febrande missfallen och av dem besvarats sanningsenligt,
skulle det stora flertalet också ha svarat ja, men en dylik fråga har en läkare
ingen, i alla fall ingen medicinsk anledning att framställa, om patienten icke
är i egentlig mening sjuk, och man kan dessutom svårligen begära, att kvinnorna
skola tillstå sanningen, förrän de känna sig sjuka och börja frukta en
hotande fara. Då först lämna de utan undantag läkaren alla de upplysningar
han begär.

När det således är ett oomtvistligt faktum, att fosterfördrivning förekommer
i stor utsträckning, i alla samhällsklasser, hos gifta såväl som hos ogifta,
måste man fråga sig, örn den därav förorsakade barnsängsfebern är av stor
samhällelig betydelse. Svaret blir både ja och nej. Ser man frågan ur folkstatistisk
synpunkt och jämför dessa sjukdomar med sådana som tuberkulos,
kräfta o. s. v., kan man säga, att de för samhället icke spela någon nämnvärd
roll. Ser man åter frågan ur individuell synpunkt, blir svaret ganska sorgligt.
Under tioårsperioden 1916—1925 avledo på samtliga sjukhus i Stockholm 163
kvinnor till följd av fosterfördrivning och ytterligare 736 fingo därav svåra
sjukdomar, som förorsakat mycket lidande och mycken tidsförlust och ofta
givit för ali framtid bestående men. Detta synes mig vara nog så allvarliga
tal, i synnerhet som dessa sjukdomar träffa kvinnor i deras bästa ålder och
till ungefär 50 % träffa dem, som redan förut äro mödrar, oftast med många
barn.

Inför frågan om lagen skall ändras, så att större utrymme kan beredas för
en legitim fosterfördrivning, är det av viss betydelse att besvara frågan: innebär
en framkallning ingen risk, när den utföres av en skolad hand? Frågan
kan icke besvaras absolut nekande, men faran är mycket liten och man kan

Första lagutskottets utlåtande Nr £6.

lugnt påstå, att den sjukdom och död, som åtföljer fosterfördrivningen, beror
på, att denna i det övervägande flertalet fall handhaves av okunnigt folk, som
bereder sig ekonomisk vinning av att åtaga sig vad lagen förbjuder.

Inför frågan om det berättigade i avbrytandet av ett havandeskap, och särskilt
örn avbrytandet sker på sociala indikationer, måste man besvara frågan:
har det ofödda barnet ingen rätt att leva, utan är det modems ensak att taga
dess liv, när hon så finner lämpligt? Frågan skall, så formulerad, ses klart
i ögat. Det går icke att slingra sig undan med några ord om, att i början av
graviditeten, då »fostret är så litet» och dylikt, är det en annan sak. . Så borde
ingen i biologiens tidevarv ha rätt att resonera. Ett liv är ett liv i graviditetens
första lika väl som i dess sista månader. _ Står man på den rättsåskådningen,
att fostret ej har någon egen rätt till liv, är problemet lätt attusa.
Då behövas inga lagparagrafer alls. Lika litet som en kvinna icke begår en
brottslig handling genom att låta draga ut en tand, även om den är frisk, lika
litet gör hon det, örn hon låter taga ut sitt foster. För dem åter som förmena,
att det ofödda barnet har rätt att leva, och att denna rätt kan berövas det, endast
örn dess liv står hindrande i vägen för ett annat och viktigare liv, är frågan
svårlöslig och komplicerad.

Vad förbjuder och vad tillåter lagen?

Strafflagens paragrafer om fosterfördrivning stadga blott, att den, som
med kvinnans vilja söker döda eller fördriva hennes foster, skall dömas till
fängelse eller straffarbete. Därifrån stadgas intet undantag, ej heller för läkare,
som på medicinska indikationer avbryta ett havandeskap. Det finnes
emellertid en oskriven lag för all rättsskipning, som säger, att handlingens
syfte skall vara rättsstridigt, örn handlingen skall anses straffbar. När läkaren
besluter sig för att avbryta ett havandeskap för att söka rädda en kvinnas
liv eller framtida hälsa, är syftet uppenbart icke rättsstridigt, och handlingen
blir därför icke straffbar. Lagen behöver således ingen ändring för att giva
plats för ett avbrytande på medicinska skäl och samhället har icke känt
behov av att i detta avseende skydda sig mot missbruk. Det har utan
vidare anförtrotts åt de legitimerade läkarna att handla efter medicinsk
erfarenhet

Och dock äro de medicinska indikationerna ingalunda ovedersägliga. Det
finns sjukdomar, där meningarna även bland läkarna äro mycket delade. . För
20 å 30 år sedan ansågs t. ex. allmänt, att en graviditet hade ett så ödesdigert
inflytande på en tuberkulos, att ett avbrytande vore tvingande nödvändigt, örn
moderns liv skulle räddas. Meningarna ha emellertid förändrats och nu är det
ganska få, som ha denna åsikt. Därtill kommer att det knappt torde finnas
någon sjukdom, örn vilken man kan säga, att den genom havandeskap^ och förlossning
så säkert försämras, att alltid en abort måst framkallas. Varje fall
måste alltid bedömas individuellt och behandlas, ej efter en given schablon,
utan efter ett personligt omdöme, vilket självfallet måste bli i viss mån subjektivt.
Jag tar som exempel en kvinna, som har ett svårt hjärtfel. Alla
äro eniga örn, att graviditet och förlossning kunna förorsaka försämring och
t. o. m. död hos en kvinna med ett svårt hjärtfel, men även att sa ingalunda
alltid blir fallet. Risken finnes, fast dess omfattning ej kan säkert bestämmas
på förhand. Det är därför ej möjligt att på rent medicinska grunder bedöma
riskmomentet och därför mäste man i sitt handlande ta hänsyn även till andi a
än rent medicinska skäl. Är kvinnan ung och icke har barn, men längtar efter
att bli mor, kan läkaren våga att tillstyrka henne att taga risken av en graviditet.
Är hon åter moder till flera barn, sa är det läkarens plikt att icke utsätta
henne för en oberäknelig risk, utan hellre offra ett nyväckt liv för att
med säkerhet rädda det liv, som måste anses såsom högre, därför att det har
betydelse för andra. I ett sådant fall handlar läkaren således icke endast på

Första lagutskottets utlåtande Nr 2(1.

medicinska skäl, utan tager hänsyn även till familjära och sociala. Och sådana
exempel kunna mångfaldigas.

Trots detta är ett av läkare utfört avbrytande icke rättsstridigt och således
icke straffbart, när avbrytandet företagits i syfte att rädda moderns liv
och framtida hälsa, och det allmänna rättsmedvetandet kräver ingen garanti
mot ett missbruk mer än den, att avbrytandet verkställes av legitimerad läkare
på ovannämnda grunder.

Så komma vi till den fråga, som kanske framför andra har väckt uppmärksamhet
och intresse, nämligen den: finnes det inga sociala indikationer, som
berättiga avbrytandet av en graviditet?

Det skulle mycket förvåna mig, örn någon, som har egen erfarenhet inom detta
område, kunde besvara denna fråga nekande. Jag måste i alla fall som min
övertygelse säga, att det finns sociala indikationer, vilka i fullt ut lika hög
grad som de medicinska kunna sägas hava ett icke rättsstridigt syfte. Min
erfarenhet, och den är av naturliga skäl ganska stor, har lärt, att jag t. o. m.
oftare ställts inför fall, där jag av sociala skäl skulle hava velat avbryta graviditeten,
än inför fall, där jag av medicinska skäl har gjort det. Det är framför
allt sådana fall, där de medicinska och sociala indikationerna ha ett och
samma syfte. Jag skall taga ett exempel, som de allra flesta känna från egen
erfarenhet, en utsliten husmoder med en stor barnskara. Mannen har en arbetsförtjänst,
som räcker till för familjens uppehälle, endast örn hustrun påtager
sig allt arbete i hemmet och ej sällan därjämte skaffar en biinkomst genom
arbete utom hemmet. Sådana familjer äro vanliga både i stad och på
land, både bland de kroppsarbetande samhällsklasserna och utanför dem, bland
kontorsfolk, lägre tjänstemän o. s. v. Hur många sådana kvinnor göra icke ett
storartat, av ingen beaktat arbete i tysthet och lyckas föra detta igenom. Alla
ha säkerligen träffat kvinnor, som städa kontor, bära ut tidningar o. s. v.,
men alla ba måhända icke sett, vilket liv de äro dömda att föra. Tidigt om
morgnarna innan familjen vaknat få de gå till sitt arbete, för att sedan skynda
hem till sitt egentliga arbete, att skicka de större barnen i skolan hela och
snygga, sköta hemmet och de minsta barnen hela dagen igenom, skaffa och
laga mat och sedan, när kvällen äntligen kommer, tager den sistfödde deras
nattro. Det är underbart, hur länge en kvinna kan bära en sådan börda utan
att brytas ned. Men tiden kommer, då krafterna börja svika, och hon med
hemlig ångest börjar märka, att hon ej längre förmår hålla hemmet samman.
Och så kommer ett nytt havandeskap. Nio tunga månader måste hon bära en
extra börda till den, som redan sedan länge varit för tung, för att sedan efter
barnsängen ånyo taga fatt med en än tyngre, ty tyngre blir den för varje nytt
barn. Kan någon undra på, att hon sjunker i den svartaste förtvivlan? Hon
ser sin hela livsgärning hotad. Vem skall sköta hemmet och barnen, när hennes
kraft är slut? Och så kommer hon och ber, att denna sista börda måtte
tagas från henne. Jag har sett många sådana fall, där denna bön varit förestavad
icke av lättja eller lättsinne, utan av höga etiska motiv, av önskan att
få fortsätta att släpa för andra, och där min rättskänsla skulle ha besvarat
hennes bön med ja. Men samhället besvarar den med nej. I detta fall skulle
vår nuvarande lag helt visst förklara handlingen brottslig, därför att den icke
erkänner sociala indikationer för avbrytandet av graviditeten.

Man måste då fråga, om det kan vara rimligt att förklara ett avbrytande i
det ena fallet brottsligt och i det andra icke brottsligt, när syftet i bägge fallen
är ett och detsamma, att bevara en mor för sina barn och sitt hem, vilket syfte
säkerligen icke av det allmänna rättsmedvetandet anses rättsstridigt. Enligt
min mening borde bägge de nu avhandlade fallen ej heller drabbas av strafflagen.
Därmed har jag emellertid icke sagt, att i nu berörda avseenden ens
dessa bägge fall kunna fullt jämföras med varandra, än mindre att ett avbry -

16 Första lagutskottets utlåtande Nr 20.

tande av en graviditet på grund av medicinska och sociala skäl kan i allmänhet
likställas av lagen.

Vari ligger då skillnaden? Örn man närmare granskar de bägge såsom exempel
tagna fallen, skall man redan emellan dem finna, att en viss skillnad dock
finnes. I det ena fallet lär den medicinska erfarenheten, att ett sjukt hjärta
till följd av havandeskap och förlossning kan svikta och medföra t. o. m. döden,
men i det andra fallet säger erfarenheten, att en utsliten kvinna icke dör
av att genomgå ett havandeskap. I det förra fallet säger erfarenheten, att ett
sjukt hjärta, vars kraft brutits genom ett havandeskap, i mångå fall fortsätter
att svikta så höggradigt, att patienten blir fullt arbetsoduglig. I det -andra
fallet kan man icke säga, att örn kvinnan måste genomgå än ett havandeskap
äro därmed hennes krafter så slut, att hon blir för framtiden arbetsoduglig. Erfarenheten
lär nog tvärtom, att den stackars kvinnan reser sig på nytt och tåligt
drar sitt lass, fast kanske med mindre framgång och säkert med ökat lidande.
I det förra fallet ligger alltså som grund för syftet att avbryta havandeskapet
en medicinsk erfarenhet, som kan objektivt bedömas, i alla fall till en viss grad,
och här fordras inga garantier mot ett missbruk. Här står det allmänna rättsmedvetandet
enigt bakom lagen och dess tillämpning. I det andra är bevekelsegrunden
för avbrytandet övertygelsen, att ett nytt havandeskap skulle ytterligare
bryta ned den redan svårt prövade modern och — mycket ofta — därigenom
försätta hela familjen i nöd. Dessa bevekelsegrunder kunna enligt min
mening vara fullt berättigade även ur samhällets synpunkt, men de äro uteslutande
av subjektiv natur och kunna därför svårligen av en oskriven lag förklaras
straffria. Den oskrivna lagen är ju intet annat än den allmänna rättsuppfattningen
och denna skulle helt visst i detta fall fordra garantier mot ett
missbruk. Därför måste lagen ändras, örn sociala indikationer skola givas plats
inom lagen.

Det av mig som exempel tagna fallet, den utslitna husmodern, är valt med
avsikt så, att Tlet borde kunna övertyga alla, att det verkligen finnes fall, där
sådana indikationer äro etiskt berättigade. Och dock framgår redan av det
fallet, att bedömningen av det berättigade uti ett avbrytande av graviditeten
även här sannolikt skulle uppfattas olika av olika människor. När därtill kommer,
att långt ifrån alla kvinnor, som begära eller på sig låta framkalla abort,
göra detta på grund av så upphöjda motiv som husmodern i vårt exempel, utan
ofta av bevekelsegrunder, som, åtminstone enligt mitt sätt att se, äro ganska
tvivelaktiga eller rent oberättigade, torde det erkännas, att frågan örn de sociala
indikationernas plats i lagen är i hög grad komplicerad. Det allmänna rättsmedvetandet
kräver och måste kräva garantier mot ett missbruk. Därför torde
ett villkor, för att några som helst sociala indikationer skola erkännas, vara
att lagen ändras på så sätt, att dessa indikationer medtagas under så betryggande
garantier, att det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställes. I annat
fall uppnår man med säkerhet icke den plats för dem, man strävar efter.

För egen del är jag övertygad, att rättsmedvetandet i närvarande stund har
gått längre än lagen, och står fullt förstående inför att det finns sociala indikationer
för avbrytandet av en graviditet. För var och en, som delar denna övertygelse,
är det synnerligen angeläget att icke stöta detta vaknande förstående
genom att gå för långt. Det är visserligen säkert, att rättsuppfattningen här
som i så många andra avseenden förändras med tiden, och det är möjligt, t. o. m.
troligt, att rätten till att avbryta kommer att vidgas, men det är klokt att nu
Icke låta lagen gå längre än rättsmedvetandet kräver. Vad detta närmare innebär
eller, med andra ord, hull långt man kan och bör gå, är mycket svårt ''att
säga. Största enigheten torde man uppnå angående de fall, som be örn hjälpen
för att leva för barn och hem och som för länge sedan ha släppt hoppet att få
leva för sig själva. Därmed vill jag dock icke ha sagt, att ensamstående kvinnor

Första lagutskottets utlåtande Nr ''ii6.

icke kunna råka i ett verkligt nödläge genom ett havandeskap och därför kunna
behöva hjälp, men den frågan blir än mer subjektiv till sitt besvarande och
torde därför dess värre böra ställas på framtiden. Slutligen måste man erkänna,
att den enskildes nöd icke kommer samhället vid i samma grad, som när
nöden gäller familjen.

Till sist kommer då frågan: hur skall lagen ändras, för att de, som av sociala
skäl äro i trängande behov av att få sin graviditet avbruten, kunna få detta utfört
av läkare och ej drivas till folk, som sätta deras liv och hälsa på spel?

Som jag nyss framhöll, tror jag, att man tills vidare bör inskränka de berättigade
sociala indikationerna till fall, där ett havandeskap skulle allvarligt hota
hemmets bestånd, och att lagen sålunda skulle blott medgiva ett avbrytande,
när detta uppenbarligen vore styrkt.

Nästa fråga blir, hur detta skall kunna styrkas. När det gäller medicinska
indikationer, prövar och avgör läkaren det nödvändiga och därför berättigade
uti att avbryta havandeskapet. Av det föregående torde ha framgått, att en
prövning av det berättigade uti avbrytandet måste anses i lika, örn icke i än
högre grad nödvändig i fråga om de sociala indikationerna. Denna prövning
kan emellertid av många skäl icke uppdragas åt läkaren ensam. Prövningen
kräver i detta fall en ingående kunskap om kvinnan och hennes levnadsförhållanden,
som läkaren i de flesta fall icke äger, och rätten att ensam avgöra frågan
skulle försätta honom i situationer, som alltför ofta skulle bli olidliga. Vid
hans sida måste alltså stå, örn jag så får säga, meddomare. Jag har tänkt mig
möjligheten av följande anordning. Två i orten allmänt ansedda män eller kvinnor,
t. ex. läkare, präster, lärare, kommunalmän, som väl kände kvinnan och
hennes sociala och familjära förhållanden, skulle skriftligen intyga, att de ansåge
ett avbrytande av havandeskapet i det givna fallet berättigat och anföra
skälen härför. Detta intyg skulle överlämnas till läkaren, vilken, örn han för
sin del fann ett avbrytande berättigat, ägde rätt att företaga ingreppet. Bäst
synes mig vara, att denna rättighet endast tillkomme vid offentliga sjukhus
anställd läkare, vilken är skyldig att föra journal och vilken i detta fall skulle
vara skyldig att till journalen bilägga nyssnämnda intyg och sitt godtagande
därav.

Man torde kunna invända, att det till grund för avbrytandet liggande intyget
sannolikt ej skulle vara svårt att anskaffa av vem som helst, som förstod att
vädja till det mänskliga lidandet. Jag är icke övertygad härom. Så vore nog
förhållandet, om de två meddomarne finge under hand tillstyrka abortframkallningen,
men knappt om de måste avgiva ett skriftligt tillstyrkande, som
skulle förvaras i lasarettsjournalen och för vilken de dock kände ett ansvar.
Läkare ha alls icke sällan rådfrågat mig under hand, örn jag ej skulle anse berättigat
att i ett givet fall avbryta havandeskapet, där särdeles ömmande skäl
talade därför, men där dessa lia varit ganska svagt medicinskt betonade. Jag
har ofta funnit läkarens önskan att få graviditeten avbruten i hög grad naturlig
och sympatiserat därmed. Men när jag framhållit, att jag arbetade på en
klinik, där allt måste ske offentligt, och sagt, att vi således måste motivera till
journalen vårt handlande, och att han, som kände kvinnans hälsotillstånd bättre
jin jag, måste förklara, att det av hänsyn till detta vore nödvändigt avbryta,
har min kollega mycket ofta blivit betänksam, och resultatet har blivit, att vi
voro fullt överens om, att vi gärna ville, men med nuvarande lag icke kumde.
Jag är ganska övertygad örn, att lekmän i motsvarande situation också skulle
samvetsgrant pröva, örn skälen till ett avbrytande överensstämde med den nya
lagens andemening. Och dessutom skulle ju här tillkomma sjukhusläkarens
slutliga prövning.

Jag medger gärna att invändningar kunna göras, men jag tror, att genom ett
sådant eller liknande förslag de mest trängande fallen skulle flyttas inom la Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 1 avd. 20 haft. (Nr 26.) 2

Första lagutslcottets utlåtande Nr 26.

Prof. Bovin
3930.

gens råmärken, och jag är ganska säker, att de oberättigade icke skulle göra
det. Och därmed vore mycket vunnet. Frågan är mycket svår, men frågan
måste få en lösning. Det är orimligt, att gång på gång kvinnor, som ofta höra
till samhällets mest nyttiga och hårdast arbetande medlemmar, skola offras,
därför att de ej kunna få den hjälp, de allra flesta dock erkänna att de behöva,
utav den medicinska sakkunskapen. Det allmänna rättsmedvetandet är emellertid
redan väckt och det skall säkert framtvinga en lösning.

Vid svenska läkarmötet i Stockholm den 30 augusti 1930 höll Sveriges läkarförbunds
ordförande, överläkaren vid Södra Barnbördshuset i Stockholm, professor
Emil Bovin ett föredrag över ämnet »Läkarna och vårt lands sjunkande
nativitet» (intaget i Svenska Läkartidningen 1930 nr 42). I föredraget lämnades
till en början några uppgifter rörande den sjunkande nativiteten, varvid
bl. a. erinrades att vårt land f. n. hade det lägsta födelsetalet i Europa, och anförde
professor Bovin därefter:

När Malthus i slutet av 17- och början av 1800-talet i sina skrifter framhöll
faran av ohämmad folkökning, uttalande den bekanta satsen, att jordens folk
förökades i geometrisk progression, men näringsmedlen endast i aritmetisk,
anbefallde han till reglering av folkmängden sexuell återhållsamhet samt sena
äktenskap — allt med huvudsyfte att minska nöd och last.

Ett knappt århundrade senare hava kultumationerna upptagit effektivare
metoder för folkökningens reglering nämligen förebyggande av befruktning
utan återhållsamhet genom s. k. preventiva medel samt för fall av inträdd icke
önskad befruktning fosterfördrivning. Efter Frankrikes mönster och efter en
livlig propaganda därför i alla länder till förebyggande av fattigdom och andra
sociala missförhållanden håller tvåbarns systemet på att bliva en allmän folksed.

Alla de farhågor för kulturnationernas framtid och bestånd, som dylik reglering
av folkmängden väckt — födelsekontroll, som den numera genom översättning
av engelska termen birth control börjat kallas -— kunna sammanfattas
i Pontus Fahlbecks uttalande: »I forntiden förde tvåbarnssystemet Grekland

och Rom mot undergången. Det torde göra detsamma med våra folk, därest
det blir allmän folksed».

Även örn man är aldrig så övertygad örn nödvändigheten av och det berättigade
och rationella i att en kulturnation söker reglera sin barnalstring — således
även i det avseendet följande den kloka levnadsregeln »att rätta mun efter matsäcken»
och strävande att minska på kroppsligt och själsligt lidande och nöd,
som i så riklig mängd rymmes på vår jord — kan man icke fördölja för sig.
att en födelsekontroll, även då den inskränkes till att endast förekomma befruktning,
kan medföra icke önskvärda betänkliga konsekvenser för nationen.
Frånseende läderandet av religiösa och etiska principer, vilka dock efter hand
förlorat sitt grepp om folken — barn betraktas numera ingalunda som en Guds
välsignelse — vill jag påminna örn de rasbiologiska följderna för ett folk, inom
vilket endast de dugligare ansvarsmedvetna medlemmarna inskränka barnalstringen,
ävensom de moraliska vådorna av ohämmat tillfredsställande av könsdriften
utan den naturliga återhållande inverkan, som möjligheten av befruktning
i någon grad kan utöva, samt örn den därmed följande promiskuiteten. För
faran av tillbakagång i nationens numerär har man ännu så länge endast behövt
bekymra sig i Frankrike på grund av den ännu pågående ehuru kraftigt minskade
folkökningen i de andra kulturländerna i Europa. Av allt att döma kommer
man emellertid under det närmaste seklet att få ta befattning med denna
fara även i dessa länder och alldeles särskilt i vårt land med dess låga ständigt

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

sjunkande födelsetal. Såvida icke en annan sinnesriktning kommer att göra sig
gällande, när folkminskningsfaran blir uppenbar med dess konsekvens: invasion
av kulturellt lägre stående folk med ohämmad folkökning.

För dem som under nuvarande förhållanden i vårt land utöva propaganda för
födelsekontroll bör detta giva något att tänka på. När Johan Almkvist i sin
bekanta skrift säger: »födelsekontrollen bör naturligtvis ingalunda bestå endast
i nedsättandet av barnantalet till 2 eller 1 eller 0. utan folkets förökning bör
rätta sig efter landets utkomstmöjligheter under olika tidsperioder», så är detta
enligt min mening en verklighetsfrämmande utopi. Har en nation lärt sig konsten
att reglera barnantalet och låter den sig därvid behärskas endast av privatekonomiska
motiv med undanträngande av nationella, religiösa och etiska, så
bliva tyvärr siffrorna sannolikt de av Almkvist såsom icke önskvärda angivna.
Men en nation, som gör så, kommer förr eller senare att bli satt på undantag,
vilket emellertid enligt naturens ordning och historiens lärdomar icke får bestå
länge. Med rätta betraktas en frisk arbetskraftig människas liv i en rentiers
bekväma ställning såsom något onaturligt. Detsamma är i ännu högre grad
förhållandet med nationen. Så länge människan kommer att vara till, förblir
nog livet sådant, att nationen såväl som den enstaka individen får bäst av att
oavbrutet med utvecklande av alla sina krafter kämpa för sin existens.

Som synes är risken för en i förhållande till utkomstmöjligheterna för stark
folkökning nu för tiden ej stor i vårt land. Snarare tyckas vi ha alla skäl att
frångå ytterligare en form av svensk slösaktighet och i stället spara på vårt
folkmaterial och väl vårda dess möjlighet till fortsatt liv.

Härvidlag är de svenska läkarnas ställning till anbefallandet av antikonceptionella
medel, till abortframkallning och sterilisering samt till frågan örn effektivt
moderskapsskydd av utomordentligt stor betydelse. Ej att undra på att
dessa frågor f. n. äro synnerligen aktuella i vårt land.

Med det nu sagda som bakgrund är det självklart, att jag anser, att vi svenska
läkare hava full anledning att förhålla oss reserverade till propagandan för bruket
av antikonceptionella medel -— den lyckas sannerligen den merkantila reklamen
att sköta örn i tillräcklig grad såväl i stad som på land. Vår däremot
riktade lagstiftning är uppenbart av tvivelaktigt värde.

Naturligtvis böra läkarna äga kännedom om de metoder, som stå till buds.
och deras mindre eller större tillförlitlighet och hälsoskadlighet samt även giva
råd för deras användning i fall, där de efter prövning funnit dem indicerade.
Bland indikationer här kunna naturligtvis utom rent medicinska även sociala
och ekonomiska komma i fråga. Ehuru motståndare till särskilda rådfrågningsbyråer
uteslutande för antikonceptionella åtgärder menar jag, att för dyliga
fall liknande råd skola givas också å polikliniker vid barnbördshusen eller
för kvinnosjukdomar, och att därvid både blivande läkare och barnmorskor skola
få höra örn användning och indikationer. Men ingalunda är det läkarens sak
att oinskränkt stå till tjänst med upplysningar i alla de fall, där man nu för
tiden ombedes att giva befruktningshindrande råd och ännu mindre att göra
propaganda därför. I våra människovänliga strävanden att förebygga lidande
och nöd få vi veta akta oss att gå så långt, att vi utrota livet självt.

Därför måste också vårt lands läkare intaga en fast avvisande ståndpunkt
lill frågan om abortens frigivning, på vilken på en del håll även hos oss högljutt
pockas, framför allt sedan det ryska experimentet satts i gång. Den moderna
frigjorda kvinnan gör anspråk på att få fritt förfoga över sin egen kropp
med det däri inneslutna fostret, säges det på ett håll: och på andra
tillägges att lion måste befrias från moderskapets ok för att kunna utveckla
sina talanger.

Denna vår avvisande hållning mot straffrihet vid fosterfördrivning, även då
kvinnan utfört den själv, kunna vi knappast motivera på ett bättre sätt än vad

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 26.

sorn redan skett genom irenne framstående svenska läkare i auktoritativ ställning,
tvenne gynekologer och en rättsmedicinare.

I ett föredrag i Svenska Läkaresällskapet den 23 november 1920 yttrade Hj.
Forssner:

»Däremot tror jag ej, att det kan vara riktigt att ställa sig på den ståndpunkt,
vilken som bekant intagits på många håll, att fosterfördrivningshandlingen
skulle förklaras vara straffri för kvinnan. Örn man gör det, så har
samhället därmed förklarat, att fostrets liv ej äger rättighet till samhällets
skydd. Fostrets liv eller död blir i så fall helt och hållet beroende på moderns
eller eventuellt föräldrarnas godtycke. Inför en sådan rättsåskådning måste
man fråga sig: är skillnaden mellan det ofödda fostrets liv och det nyfödda eller
det späda barnets liv så stor, att vi böra skydda dem så olika? För min del
tvekar jag icke att säga: nej. Sedan befruktning skett, finnes ett liv. Det
är en sak att underlåta att skapa liv och en annan att taga ett liv, som är
skapat. Ett redan skapat liv måste erkännas hava sin egen inneboende rätt att
leva, likaväl som samhället har sin rätt till detta liv, och vi veta föga eller intet
örn vad vi göra, när vi släcka ett påbörjat liv. Så vitt jag kan finna, måste
fosterfördrivningshandlingen i princip anses vara lika med den handling, som
en kvinna utför, då hon mördar sitt nyfödda eller späda barn. De yttre omständigheter
åter, under vilka dessa handlingar utföras, äro himmelsvitt olika
och därför är det självfallet nödvändigt och riktigt att bedöma dessa saker på
helt olika sätt, på samma sätt, som den kvinna, vilken fött sitt barn, lågt det
till sitt bröst, med ett ord vårdat det, bedömes och hörnes, örn hon därefter avlivar
barnet, strängare än om brottet begåtts omedelbart efter födelsen, innan hon
gjort fullt klart för sig, att det är hennes barn. Det synes mig rimligt att draga
ut konsekvensen och säga, att i fall modern avlivar barnet, innan hon fött det.
detta givetvis måste bedömas ännu mildare, men icke förklaras för en berättigad
handling, beroende blott av hennes önskan.» I denna Hj. Forssners uppfattning
instämde G. Hedrén på följande sätt: »Vad först beträffar frågan
huruvida fosterfördrivning bör över huvudtaget bestraffas, anser jag, liksom
prof. Forssner, att fosterfördrivning måste av samhället betraktas såsom ett
brott och sålunda bestraffas. Av och till har en annan uppfattning velat göra
sig gällande, nämligen att fosterfördrivning ej borde av samhället betraktas såsom
ett brott åtminstone ej för det fall, när fosterfördrivningshandlingen företages
av kvinnan själv. Denna uppfattning har även i våra dagar förfäktats,
särskilt i vissa länder. Det är emellertid av intresse att iakttaga hurusom
en dylik rättsuppfattning synes genom under världskriget samlad erfarenhet
vara på väg att ej oväsentligt modifieras, så att man, även där åsikterna varit
ganska avancerade i berörda hänseende, börjar bliva benägen intaga en mera
reserverad ståndpunkt. Det torde väl också vara så att i våra dagars kultursamhällen
det allmänna rättsmedvetandet alltjämt fordrar att en fosterfördrivningshandling,
även där den utföres av kvinnan själv, skall betraktas såsom
en brottslig handling och såsom sådan bestraffas.»

Till slut citerar jag Elis Essen-Möller ur en uppsats om fosterfördrivning i
Sv. Läkartidningen 1928:

»Ingen känner bättre än läkaren de stackars kvinnors förtvivlan, som veta
sig bära på ett foster, som de icke önskat, som de kanske icke kunna underhålla
utan fattigdom och nöd, eller som kanske vållar deras utstötning ur deras egen
samhällsklass och till och med ur hemmet, ty längre har icke den allmänna
kärleken till nästan hunnit genomsyra samhället och människohjärtat, än att
sådant ofta händer. Ingen kan därför hellre önska att han kunde hjälpa i ett
eller annat sådant fall än läkaren. Och ändå har jag den övertygelse, att detta
är orätt. För mig är ett foster ett människoliv, redan innan det blivit fött, och
för mig ter det sig lika orätt att döda det da, som det är att döda en människa

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 26.

efter födelsen. Man må icke här komma med den invändning, att en läkare
dock ibland framkallar en abort, och att det ena ingreppet är det andra likt.
Så är det icke. Vid aborten på medicinsk indikation föreligger en bestämd intressekonflikt
mellan fostrets och moderns intressen, en bestämd fara för moderns
hälsa eller liv. Vill man tänka saken till slut, så måste man erkänna,
att om jag i ett sådant fall gör ingreppet, så har jag utsikt att rädda modern
på bekostnad av fostret; gör jag det icke, så går kanske modern under, men i
så fall även fostret. Det gäller här ett val mellan att rädda modern och att
låta båda gå till spillo, och vem tvekar i ett sådant fall? Ty jag förutsätter
naturligtvis, att ingreppet icke utföres annat än i sådana fall där man efter den
omsorgsfullaste prövning kommer till det resultat, att moderns hälsa eller liv
annars står på spel. En sådan situation föreligger icke vid fosterfördrivning
i detta ords vanliga betydelse, och då har man enligt min mening icke heller
rätt att släcka ett liv, som redan är tänt.»

Nu citerade uttalanden överensstämma till fullo med de principer, som vi
svenska läkare i allmänhet hyllat och tillämpat i vår verksamhet. Essen-Möllers
grundsatser rörande abortframkallning äro de som varje för livets helgd ansvarskännande
och för sina patienter ömmande läkare gillar. De hava också
efter hand ingått i det allmänna rättsmedvetandet trots frånvaron av speciell lagstiftning
för sådana fall. Min tro är emellertid att de eftertryckligt behöva
upprepas för en yngre läkaregeneration, som trätt ut i sin verksamhet under
en tid av omvärdering av alla värden som den nuvarande, och som säkerligen
ej undgått att röna inverkan av det på unga radikala sinnen måhända imponerande
ryska experimentet.

Beträffande utgången av detta d. v. s. följderna av abortfrigivningen i Ryssland
veta vi av kända skäl ingenting med full visshet. En hel del i litteraturen
baserar sig på anonyma muntliga eller skriftliga uttalande av ryska läkare, och
det som under namngivning offentliggjorts utmärker sig, ehuru av utomordentligt
intresse, för en viss förbehållsamhet och ofullständighet.

Genom bolsjevikrevolutionen 1917 upphävdes de gamla kejserliga lagarna
och fosterfördrivningen förklarades tillåten. En rysk läkare har skildrat huru
en verklig fosterfördrivningsepidemi spred sig över hela riket som en naturlig
följd av den kroppsliga och själsliga nöd människorna befunno sig i till följd
av krig och revolutioner, epidemier, massavrättningar och hungersnöd. Deli
primitivaste självbevarelseinstinkt tog överhand och i allt massdödande blev
utrotandet av ofödda mänskliga varelser en självklar sak för att icke eländet
skulle ytterligare ökas. För att råda bot på följderna av den okontrollerade
fosterfördrivningen med sjukdomar och död i sepsis utfärdade sovjetregeringen
1920 ett dekret örn abortens legalisering, vari föreskrevs, att kvinnor, som önskade
bliva befriade från sitt foster, ägde rätt att fritt få fosterfördrivning
utförd på de offentliga sjukhusen av dessas läkare. Samtidigt förbjöds fosterfördrivning
genom andra än läkare. Barnmorskor och sköterskor som utförde
den skulle strängt straffas. Likaså läkare som i privatpraxis gjorde sådan
av vinstmotiv. På grund av den masstillströmning till sjukhusen, som detta
dekret framkallade, tvangs sovjetregeringen att 1924 utfärda ett tilläggsdekret
ytterligare inskränkande den »fria» aborten. Kommissioner upprättades, bestående
av 1 eller 2 läkare, varav en gynekolog, samt 1 eller 2 kvinnliga medlemmar
av moderskapsskyddsförbund, och dessa hade att pröva situationen för
varje kvinna som framställt begäran om abortframkallning och avgöra om sådan
finge ske. Samtidigt föreskrevs att alla aborter måste registreras, och att de
kvinnor, som fått sin ansökan örn fosterfördrivning avslagen, noga skulle övervakas
att de ej i hemlighet aborterade. Av största intresse, och bevisande att
man kände sig på osäker mark, är att samma kommissioner ålades att hos kvinnorna
inpränta farorna flir hälsan av abortframkallning ävensom den nied ope -

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

rationen förbundna livsrisken samt att framhålla faran för sovjetrepublikens
framtid av det myckna aborterandet. Högst märkligt är också, att man synes
hoppas på att denna legaliserade fosterfördrivning skall vara ett provisorium
och kunna avskaffas, så snart de ekonomiska förhållandena blivit bättre, och
att man i Ryssland icke vill införa propaganda för befruktningsförhindrande
medel.

Folkkommissarien för sundhetsväsendet i Ryssland Semaschko, som av sina
beundrare hyllats med satsen: »Semmelweis, barnsängsfeberns betvingare, Semaschko,
abortfeberns betvingare», förväntade att reglerandet av fosterfördrivningen
skulle avlägsna risken för kvinnorna genom abortens utförande å
sjukhus av läkare och samtidigt utrota kvacksalvaraborterna, »fuskaborterna»
eller »smutsaborterna», som sovjetauktorerna kalla dem. I vilken grad dessa
förhoppningar hava realiserats är naturligtvis omöjligt att få en exakt föreställning
om, så otillförlitlig som ali statistik örn abortfrekvens överallt måste
vara och särskilt under i Ryssland rådande förhållanden. Av i litteraturen tillgängliga
uppgifter framgår att till kännedom komna aborter stigit enormt i
antal, att morbiditets- och mortalitetssiffrorna för å sjukhusen utförda aborterna
helt naturligt äro låga, att antalet kända kvacksalvaraborter sjunkit -—
också helt naturligt bl. a. av den orsaken att anträffade utövare av sådana
bestraffas -— men att de ingalunda utrotats. Så skola åren 1922—1924 bland
150,000 registrerade aborter hava förekommit 66,000 »smutsaborter» med 3,000
dödsfall. Av utomordentligt intresse äro de följdsjukdomar av såväl kroppslig
som själslig natur, som de ryska läkarna haft rikliga tillfällen att studera och
följa hos de massor av unga kvinnor, å vilka en eller flera gånger fosterfördrivning
företagits å sjukhusen med omedelbart gott resultat och där indikationen
i övervägande antalet fall icke varit sjukdom utan av ekonomisk natur.
Tyvärr förbjuder mig tiden ett ingående på dessa lärorika observationer, som
till fullo bekräfta vad varje erfaren gynekolog vet, nämligen att ett konstlat
avbrytande av en normal graviditet även under de bästa förhållanden, på sjukhus
och av erfaren hand, ingalunda kan garanteras vara ett ofarligt ingrepp,
och att det bryska avbrytandet av det underbara organsamspel inom kroppen,
som havandeskapet satt i gång, spec. inom de endokrina systemen, icke blott
kan medföra bestående kroppsliga rubbningar, främst inom genitalfunktionerna,
utan även utgöra ett allvarligt psykiskt trauma. Dessa lärdomar av
det ryska experimentet kunna icke nog kraftigt betonas såväl för läkarna som
för allmänheten.

Beträffande massaborterandets inverkan på Rysslands födelsesiffror så veta
vi intet säkert därom. Även örn där ingen betänklig nedgång i nativiteten inträtt
så måste tas i betänkande den kända ryska fertiliteten, den promiskuitet
och löslighet i könsförbindelserna, sorn omvittnats råda, ävensom kommuniststatens
upphävande av all skillnad på inom och utom äktenskap födda barn
och dessas principiella omhändertagande genom staten (sådant detta nu kan
bliva).

Även örn man på det livligaste måste hoppas att vårt kära fosterland måtte
förskonas från experimenterande av det ryska slaget, måste dock ärligt vidgås,
att i några avseenden innehåller den nya ryska abortlagstiftningen principer,
som förtjäna att beaktas även i vårt land. En mångårig verksamhet såsom läkare
vid ett stort barnbördshus har med varje år som gått bibragt mig den allt
fastare överty gelsen, att vi icke kunna undvara en fastställd ordning för abortframkallning
på medicinska indikationer med registrering (anmälningsplikt
utan namngivning av patienten till vår högsta medicinska myndighet), ävensom
att vi måste utveckla vida mer energiska ansträngningar till förebyggande
av de allt vanligare kvacksalvaraborterna, mot vilka vår strafflagstiftning har
visat sig föga kunna uträtta.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

Vårt nuvarande laisser aller-system kan visserligen synas tilltalande för den
enskilde läkarens handlingsfrihet och sätter honom i stånd att efter eget omdöme
ensam avgöra över ett nytänt människolivs vara eller icke vara och att
låta detta förbliva en privatsak mellan modern och läkaren. Detta kan emellertid
ur samhällets synpunkt icke anses tillfredsställande. Som väl känt finnes
det alltid individer, som lita så fullt på sin egen omdömesförmågas förträfflighet.
att de i sin verksamhet icke känna något behov av bistånd genom
andras omdömen. Örn en sådan läkare icke besitter tillräckliga kunskaper och
erfarenheter eller råkar i en viss sinnesförfattning, t. ex. under intryck av hjärtslitande
social nöd eller av en uppagiterad opinion — märk väl jag avser här
endast rena motiv — så kan hans verksamhet få en sådan riktning, att det
ofödda fostret såväl som modern och samhället behöva skyddas däremot. Detta
är icke något uppkonstruerat utan baserar sig på egen erfarenhet från verksamhet
vid barnbördshus — vederbörande lyckas nämligen icke alltid att på
egen hand avsluta den inledda aborten. Tar man så vidare i betänkande alla
de olyckshändelser och skador å modern, varav litteraturen vimlar och va,rje
erfaren gynekolog fått kännedom örn, och som uppstått vid abortframkallning
av läkare och ingalunda enbart genom mindre övade händer, så måste erkännas,
att det ryska systemets föreskrifter örn att varje abortframkallning skall ske
å sjukhus av kunnig läkare och efter tillstyrkan av en eller två konsulterade läkare
samt anmälas till medicinska myndigheterna, är förtjänt av största beakian
av våra lagstiftare när det gäller ordning för abortframkallning på medicinsk
indikation. Sådana fall äro ju i regeln icke av så trängande beskaffenhet
att icke intagning och observation å sjukhus kunna medhinnas.

Kommer en sådan ordning till stånd, bör den självfallet även omfatta sterilisationsoperationer.

Beträffande den ytterligt svåra frågan örn abortframkallning på humanitärsocial
indikation, så borde en sådan, som alltid bör uppfattas som en förtvivlans
åtgärd, endast sällan behöva komma i fråga hos en nation som vår med ordnade
sociala och ekonomiska förhållanden, t. ex. vid bevisad våldtäkt eller
graviditet hos minderårig eller vid något enstaka fall av särskilt ömmande socialt
nödläge. För dylika fall bör en utredande obstetrisk nämnd kunna anordnas
vid sidan av medicinalstyrelsen, som dock skall vara den, som beviljaf
tillstånd till operationens utförande och föranstaltar om patientens sjukhusvård.

Varken med strafflagstiftning eller utsträckt abortlegalisering har man lyckats
att utrota smutsaborterna, som utgöra en tillväxande verklig samhällslära
genom sin förödande inverkan på otaliga kvinnors hälsa och liv. Det
är något outsägligt deprimerande för en läkare på ett storstadssjukhus att
se denna ständigt växande skara av oftast unga kvinnor, som mer eller mindre
frivilligt ådragit sig de svåra sepsisformer, vid vilkas bekämpande han ofta
står så maktlös. För en nation med betänkligt sjunkande nativitet är det
ingen betydelselös förlust i människoliv varmed nationen reduceras genom
denna svåra samhällssjukdom. Vartill kommer det vida större antalet långvarigt
sjuka och varaktigt sterila. En tillförlitlig siffra för hela vårt land
på dödligheten i abortsepsis, vilken som känt i flertalet fall beror på fosterfördrivning,
är omöjlig att ge, emedan långt ifrån alla fall komma in i den
officiella statistiken eller finnas där under annan rubrik. För Tyskland beräknar
Sellhelm per år på 1.5 miljon förlossningar med 6,000 döda i barnsbörd
1 miljon kriminella aborter med 50,000 döda. I huru hög grad abortsepsis
belastar vår mortalitetsstatistik och på samma gång visande, huru de
septiska abortfallen utgöra en ständigt hotande fara för barnbördshusens barnaföderskor,
framgår av Södra barnbördshusets siffror för de sista 6 åren, då
inga som helst epidemier förekommit. 1924—1929 voro förlossningarnas antal

Första lagutskottets utlåtande Nr Sfi.

15,398 med 17 döda i sepsis (=0.1 %) och aborternas 3,692 (19.3 % aborter)
med 45 sepsisdödsfall (=1.2 % aborter), d. v. s. aborterna, de allra flesta
framkallade och görande skäl för ryssarnas namn »fnskaborter» eller »smutsaborter»,
föranledde mer än 10 gånger så stor dödlighet i sepsis som barnsbörderna,
Aborternas antal de resp. åren voro 447, 471, 668, 617, 762 och 727,
ett omisskännligt uttryck för den alltjämt pågående ökningen. Att i vårt
land med dess i allmänhet väl organiserade förlossningsanstalter dödligheten
i barnsbörd och missfall å dessa nu åter icke så obetydligt överstiger motsvarande
tal för de i hemmen vårdade beror naturligtvis till en del på att komplicerade
förlossningsfall komma till anstalterna, men på flera orter, såsom
t; ex- i Stockholm, i övervägande grad på de talrika septiska aborterna. Enligt
den officiella svenska statistiken förlöstes år 1928 i hemmen 76,555 kvinnor
(4.2 % av dessa aborter) med en mortalitet av 0.26 % och å anstalterna
22,619 (= 23.7 %) kvinnor med 0.36 % dödlighet. Den sänkning i puerperal
mortalitet, som aseptiken och antiseptiken medfört för vårt land sedan 1800-talets sista decennier eller från 0.5 % till 0.25 /», och som väckt utlandets beundrande
uppmärksamhet, har nu upphört och tyckes tyvärr tendera att övergå
i ökning, främst på grund av de allt talrikare fosterfördrivningarna.

Hur skall detta för en kultumation ovärdiga och upprörande massmördande
av ofödda foster och dessas mödrar kunna motarbetas?

Vi läkare måste intensivare deltaga i arbetet att bibringa ungdomen de sunda
och riktiga kunskaper i till könslivet hörande frågor den har rätt att erhålla.
Vi mäste ga i spetsen för strävandena att få bort hemlighetsmakeriet
rörande fortplantningsorganen och deras funktioner och energiskt utrota den
ännu sedan medeltiden kvarvarande uppfattningen att allt vad till könslivet
hör är något fult, örn vilket man endast kan tala med sänkt röst. Sunda kunskaper
ta hornösund nyfikenhet och smak för det oanständiga. Delgavs all
vår ungdom sådana sunda kunskaper örn könsförbindelsernas höga uppgift
och ansvar och en ädel uppfattning örn kvinnan och örn hennes av naturen
ålagda höga uppgift ävensom havandeskapets och förlossningens bördor för
henne, så skulle många handlingar av lättsinne eller okunnighet förebyggas.
Mångå icke önskade människoliv skulle ej tändas — vare sig till följd av
självbehärskning eller förmedelst antikonceptionella åtgärder.

Sådana människorna nu äro, komma emellertid alltid dylika icke önskade
människoliv att uppstå, och då är det en kulturnation ovärdigt att icke effektivt
skydda och omhändertaga dessa liv, örn icke föräldrarna kunna eller vilja
det. Ja, för en nation vilkens nativitet närmar sig eller kanske kommer att
sjunka under mortaliteten kan det bli en nödvändig självbevarelsehandling.

Emellertid möta oss läkare, när vi vilja arbeta för sådana fosters och deras
mödrars bevarande icke sällan fa vi kännedom örn dem genom mödrarnas
begäran örn abortframkallning — ännu så länge oövervinneliga svårigheter.
Vi varna kvinnorna för farorna av att vända sig till fosterfördrivare, men de
försöka själva utföra handlingen med hjälp av instrument som ligga framme
till beskådande och försäljning i alla s. k. hygieniska affärer, vanligast s. k.
liv? i ersprutor me<l en lång, fin metallspets, liksom enkom konstruerad för att
medelst en ovan hand genomborra bakre sli dvalv et eller bakre cervixväggen
samt halvfasta sonder, för vilkas införande t. o. m. under antiseptiska åtgärder
anvisning ges. En välsignelse vore det om dylik affärsverksamhet under
hygienisk förklädnad kunde utrotas!

När det gäller upplysningsverksamhet mot farorna av fosterfördrivning
kan märkligt nog den nuvarande ryska regimen också tjäna som föredöme, i
det den påbjudit att alla kommissioner för mödra- och barnaskydd skola driva
agitation mot fosterfördrivarna genom föredrag, teater- och bioföreställningar
och andra demonstrationer.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

I våra strävanden att effektivt hjälpa dessa stackars olyckliga kvinnor, som
bära på ett nytt, icke önskat människoliv — icke såsom de i sin svåra situation
begära, utan genom att försöka ordna för dem under den tid då de icke
kunna arbeta eller måste hålla sig dolda, såväl före som efter förlossningen,
och för barnets vård — stöta vi genast på oerhörda svårigheter trots våra dagars
storartade offentliga och enskilda sociala hjälpverksamhet. En svårighet är
av psykologisk art och av utomordentlig betydelse —- den medeltida ännu rådande
uppfattningen om den ogifta modem såsom en moraliskt mindervärdig
person. Varje läkare vet att detta, gäller endast fåtalet. Men för en kvinna
särskilt ur de högre samhällsskikten är den uppfattningen ofta tillintetgörande
— hon kan mista sin sociala ställning och till och med sin familjs stöd. Var
och en läkare, som haft glädjen hjälpa en sådan kvinna igenom hennes svåra
tid och sedermera kunnat se hennes kärlek till och arbete för sitt barn —
som då måste kallas adoptivbarn för den traditionella moralens skull — måste
beundra en sådan kvinnas moraliska mod och duglighet. Vi uppskatta och
beundra den gifta kvinnan, som genom mannens frånfälle eller av annan orsak
blivit ensamståede, när hon lever för sina barn och uppfostrar dem till
dugliga medborgare genom arbete och uppoffringar. Varför böra vi ej ägna
den ogifta modern samma sympati och uppskattning under liknande förhållanden?
Vi läkare måste arbeta för en förädlad, en kulturnation värdig uppfattning
av moderskapets, även den utomäktenskapligas, helgd, något Vinard
i Frankrike i sitt förslag till skyddslagstiftning uttryckt med orden: emedan
fortplantningen är en grundläggande samhällelig nödvändighet, bör moderskapet
hedras och belönas av nationen.

En andra huvudsvårighet vid fosterfördrivningarnas motarbetande är den
ekonomiska frågan. När en gift kvinna med flera barn utsätter sig för fosterfördrivningens
faror är det oftast ekonomiska bekymmer som driva henne därtill.
För den ogifta kvinnan är anledningen också ofta tanken på omöjligheten
att försörja sig och barnet jämte den sociala skammen. För att rädda sådana
mödrar och deras barn är en klokt avvägd statlig och kommunal vidhjärtad
understödsverksamhet nödvändig, som efter verkställd prövning och utan att
verka som premiering av ansvarslös barnalstring är tillräckligt verkningsfull
mot den nödställda belägenheten. Där behovet är ådagalagt böra kvinnorna
hava känslan av att det är en rättighet, som nationen skänkt dem på grund av
moderskapet, och icke en nåd att tigga om.

Denna form av hjälpverksamhet åt behövande mödrar och barn, vare sig i
familjer med flera barn eller ensamstående mödrar, bör naturligtvis ingå bland
övriga former av nödvändig moderskapshjälp åt mindre bemedlade, såsom billigast
möjlig eller gärna fri havandeskapsvård och förlossnings- och barnsängsvård,
helst å anstalt, ersättning för inskränkt arbetsförmåga, 2, helst
4 veckor före och 6, helst 8 veckor efter förlossningen, med amningsskyldighet
o. s. v., i de förslag till moderskapsskydd, som f. n. äro under diskussion och
utformning. Kommer sinne för livets realiteter att få göra sig gällande i dessa
förslag, så skola otvivelaktigt resultaten bliva goda. Varvid naturligtvis icke
enbart penningunderstöd äro tillräckliga eller ens önskvärda, utan främst välorganiserade
av stat och kommun underhållna anstalter för omhändertagande
av ensamstående blivande och nyblivna mödrar och av de barn, som ej kunna
få familjevård.

Vad sann människokärlek och praktiskt förstånd kunna på enskilt initiativ
uträtta i den vägen, blott den rätta viljan finnes, bevisar verksamheten vid
Frälsningsarméns hem för ogifta mödrar, Skogsbo i Sundbyberg. Jag anbefaller
den anstalten till studium åt dem av mina kolleger, som vilja verka
på detta område av samhällshygienen. Bidrag från stat och kommuner utgjorde
1929 endast 14.5 % av driftkostnaderna, som till nära 69 % täcktes av

Första lagutskottet■s utlåtande Nr 26.

Statistiska
uppgifter
ang. antalet
sakfällda.

Ay medicinalstyrelsen

igängsatt
utredning.

inkomsterna av arbeten, utförda av de intagna mödrarna, sömnad etc. Jag
känner donationsasyler med kungl, direktion, som skulle behöva gå i lära hos
dem, som sköta Sundbybergsanstalten. Flera av dennas beskaffenhet åt vårt
land, och vi skulle vara en längre bit på väg mot målet: omsorgsfullt skydd
åt varje havande och födande kvinna och deras barn.

Yi svenska läkare hava lyckan att få utföra vårt hälsovardande arbete för
en högt stående kulturnation, som uppskattar vår gärning och hyser tillit
till oss. Må vi använda denna tillit till att med alla krafter söka åstadkomma
sunda samhällshygieniska förhållanden i de avseenden jag nu berört. Därmed
skapa vi ytterligare möjligheter för vårt folk att bestå som en frisk, livskraftig
nation alltjämt på väg mot nya kulturella landvinningar.

Enligt den officiella statistiken ha under åren 1920—1929 i Stockholm, resp.
hela riket följande antal personer i första instans sakfällts för brott mot
14 kap. 26—28 §§ strafflagen (angående 26 och 27 §§ se ovan sid. 3; 28 § stadgar
straff för fosterfördrivning utan kvinnans vilja:

	Stockholm	Hela riket
	Antal sakfällda	Därav medhjälpare	Antal sakfällda	Därav medhjälpare
1920 .................	9	4	13	6
1921.................	3	1	6	2
1922 .................	13	3	17	6
1923 .................	4	2	10	5
1924 .................	5	1	5	1
1925 .................	7	7	13	11
1926 .................	4	?	7	4
1927 .................	1	?	20	10
1928 .................	3	3	11	7
1929 .................	15	10	21	14

Under åren 1927—1929 har kvinnan själv i samtliga fall meddelats villkorlig
dom.

Genom cirkulär den 31 december 1930 infordrade medicinalstyrelsen från
barnbördshus, lasarett, sjukstugor, läkare och barnmorskor uppgifter rörande
förekomsten av aborter. I cirkulären uttalades, att då antalet missfall särskilt
i vad avsåge dylika av septisk natur under de senaste åren avsevärt ökats,
styrelsen funnit det vara angeläget att, i den mån så läte sig ske, söka utröna
i vilken omfattning aborter förekomme i vårt land. Uppgifterna från barnbördshus,
lasarett och sjukstugor skulle avse åren 1922, 1926 och 1930 samt
uppgifterna från läkare och barnmorskor år 1930, dock att, därest läkares journalanteckningar
medgåve uppgifters lämnande jämväl för åren 1922 och 1926,
styrelsen funne det värdefullt, örn sådana även för dessa år avgåves. Enligt
de till ledning för uppgifternas lämnande utfärdade blanketterna skulle även
uppgivas, i huru många fall vederbörande läkare eller barnmorska haft grun -

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

dad anledning misstänka, att aborten — varmed skulle avses avbrytande av
havandeskapet före 29 :e veckan — framkallats genom ingrepp av något slag
före intagandet å sjukvårdsinrättningen, resp. före läkarens eller barnmorskans
tillkallande, ävensom vilka tillvägagångssätt, som därvid, såvitt blivit känt,
använts. Uppgifterna från sjukvårdsinrättningar och läkare skulle avse jämväl,
i huru många fall missfallet framkallats med konst på sjukvårdsinrättningen
eller av läkaren samt huvudindikationen för ingripandet.

De i anledning av dessa cirkulär inkomna uppgifterna äro för närvarande
föremål för bearbetning av särskild sakkunnig, docenten K. A. Edin i Stockholm.
Framläggandet av detta arbetes resultat väntas dröja ännu någon tid.
Följande preliminära uppgifter ha emellertid kunnat lämnas utskottet av docenten
Edin:

Abortfrekvensen i Stockholm åren 1930 och 1922.

1	Ogifta och f. d. gifta	Gifta	Summa	Först- föderskor	Om- föderskor
Tabell I.
a) 1930 av barnbördshus och barnmorskor rap-porterade förlossningar.........	2 025	5 786	7 811	3 770	4 041
b) 1930 av barnbördshus och övriga sjuk värds-inrätt n. samt läkare och barnmorskor rap-porterade aborter............	877	1042	1919	811	1108
c) aborter i % av förlossningar (b i % av a) .	43.3	18.0	24.6	21.5	27.4
Tabell II.
1930.
a) å barnbördshusen för förlossning intagna kvinnor.................	1930	5 280	7 210	3 528	3 682
b) aborter ä barnbördshusen och övriga sjuk-vårdsinrättn...............	774	863	1637	667	970
c) aborter i % av barnaföderskor (b i % av a) .	40.1	16.3	22.7	18.9	26.3
1922.
a) å barnbördshusen för förlossning intagna kvinnor.................	1920	4 765	6 685	2912	3 773
b) aborter å barnbördshusen och övriga sjuk-vårdsinrättn...............	346	640	986	249	737
c) aborter i % av barnaföderskor (b i % av a) .	18.0	13.4	14.7	8.6	19.5
1930 års %-tal i % av 1922 års.......	223	122	154	220	135
Tabell III.
Temp. över 38'' av aborterna 1930 enligt tab. II	293	245	538	—	—
I % av samtliga aborterna.........	37.9	28.4	32.9	—	—
Temp. över 38‘ av aborterna 1922enligt tab. Il	93	138	231	—	—
I % av samtliga aborterna.........	26.9	21.6	23.4	—	—
1930 års %-tal i % av 1922 års.......	141	131	140	—	—

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet,

Från Stockholms sjukvårdsinrättningar har frågan, huruvida grundad anledning
funnits att misstänka att aborten framkallats före intagandet å inrättningen,
blivit besvarad beträffande 1,083 av samtliga 1,637 (se ovan Tabell
II) för 1930 uppgivna aborter. Frågan har besvarats jakande för 100 av dessa
1,083 fall, således 9.2 %. En temperatur över 38° har uppgivits beträffande
332 fall av dessa 1,083 fall. Av dessa feberfall ha således 30.1 % uttryckligen
förmodats vara framkallade (för ogifta, resp. gifta barnaföderskor bli motsvarande
procenttal 37.7, resp. 21.7).1

Docenten Edin har slutligen uppgivit, att hittills uträknade siffror beträffande
andra delar av riket än Stockholm utvisa en liknande tendens i fråga
om abortfrekvensens ökning från 1922 till 1930 som de för Stockholm erhållna
siffrorna.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har under de senaste åren
frågan örn strafflagstiftningens förhållande till fosterfördrivningen upprepade
gånger varit föremål för riksdagens behandling och även utanför riksdagen
tilldragit sig en livlig uppmärksamhet.

Då utskottet nu åter har att avgiva utlåtande i detta grannlaga ämne, vill
utskottet till en början erinra örn att, såsom utskottet även vid föregående tillfällen
gjort gällande, en så allvarlig och i folkets hela liv djupt ingripande
företeelse som fosterfördrivningens alltjämt ökade frekvens, självfallet måste,
såsom ytterst bottnande i sociala missförhållanden och därav, åtminstone
i viss mån, framkallad förändring i den etiska uppfattningen hos stora delar
av befolkningen, av lagstiftaren mötas främst med kloka sociala omsorger
och åtgärder syftande till att åt folkets breda lager giva en vidgad och fördjupad
insikt på hithörande område. Utskottet underskattar dock icke betydelsen
av frågan örn strafflagstiftningens förhållande till den ifrågavarande
företeelsen.

I sistnämnda avseende finner utskottet, med hänsyn till ämnets tidigare
ingående behandling, nu icke nödigt att ånyo skärskåda de juridiska och etiska
synpunkter på denna fråga, som vid densammas föregående behandling i riksdagen
från skilda håll framförts.

Utskottet anser sig så mycket hellre kunna inskränka sig till en erinran örn
vad därutinnan förut i ärendet förekommit, som under den offentliga diskussionen
i ämnet på sista tiden framträtt ett särskilt i läkarkretsar synnerligen
uppmärksammat spörsmål, vilket enligt utskottets mening måste tillmätas
stor betydelse för ifrågavarande ämnes legislativa behandling, nämligen
den inverkan som en framkallad abort utövar på kvinnans fysiska och psykiska
hälsa. I sådant hänseende har nämligen gjorts gällande att även en
av erfaren hand under de bästa förhållanden på sjukhus framkallad abort
innebär för kvinnan själv en stor fara. Utskottet hänvisar härutinnan bland
annat till professor Bovins ovan refererade uttalande, däri han framhåller »att
det bryska avbrytandet av det underbara organsamspel inom kroppen, som

1 Långt flera av feberfallen anses i verkligheten vara framkallade. Jämför t. ex. professor Forssner
uttalande härom 1920, sid. 13 ovan.

Första lagutskottets utlåtande Nr 26.

havandeskapet satt i gång, särskilt inom de endokrina systemen, icke blott
kan medföra bestående kroppsliga rubbningar, främst inom genitalfunktionerna,
utan även utgöra ett allvarligt psykiskt trauma».

Inför ett dylikt uttalande kan utskottet icke finna annat än att även den,
som eljest vore böjd att till undersökning hänskjuta frågan örn fosterfördrivnings
straffbarhet, måste av klokheten manas att intaga en avvaktande hållning
intill dess närmare utredning föreligger beträffande ifrågavarande betydelsefulla
medicinska spörsmål. Säkerligen kommer detsamma att bliva närmare
belyst genom ovan omförmälda, av medicinalstyrelsen igångsatta utredning,
vilken jämväl i övrigt torde lämna värdefulla uppslag till frågan hur
lagstiftaren lämpligen må nalkas det invecklade problem, varå motionärerna
påkallat uppmärksamhet. Utskottet förutsätter, att medicinalstyrelsen kommer
att bringa utredningens resultat under Kungl. Maj:ts bedömande.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 5 maj 1931.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Anderson i Hägelåkra,
Norling, Forssell*, Hjalmarsson och Julin;

från andra kammaren: herrar Björkman, Nilsson i Antnäs, Lindley*, Olsson
i Rimforsa, Johansson i Brånalt, fru Östlund, fröken Wellin samt herr Olsson i
Mellerud.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.