Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957 (Utlåtande 1957:L1u8 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

Nr 8

Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av lekmannanämnder
i hovrätterna vid behandlingen av
brottmål m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väcta
motioner, nr 321 i första kammaren av herr Ollén och nr 408 i andra
kammaren av herr Svensson i Ljungskile m. fl. I motionerna, vilka äro
likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning och förslag angående de ändringar av rättegångsbalken
och därtill hörande författningar, som erfordras för åstadkommande
av

1. att lekmannanämnder inrättas i hovrätterna vid behandling av brottmål;
samt

2. att ledamöterna i domstolarnas lekmannanämnder tillförsäkras individuell
rösträtt eller — alternativt — oinskränkt reservationsrätt».

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Gällande bestämmelser

Enligt gällande rättegångsordning förekomma lekmannadomare endast
i underrätterna, där lekmannaeleinentet är organiserat såsom nämnd vid
den lagfarne domarens sida.

För häradsrätternas del gäller, att nämnd medverkar i alla mål, och härom
ges i 1 kap. 4 § rättegångsbalken den allmänna föreskriften, att »i häradsrätt
dömer häradshövdingen med nämnd». Vad angår tvistemålen finns
dock det betydelsefulla undantaget, att nämnden kan undvaras, då huvudförhandling
äger rum i omedelbart samband med förberedelse i målet.

Beträffande rådhusrätterna gäller däremot i princip, att rådhusrätt består
av tre lagfarna domare. I mål om ansvar för brott, varå kan följa
straffarbete i två år eller därutöver, skall dock rådhusrätt enligt 1 kap.
11 § andra punkten rättegångsbalken bestå av en lagfaren domare och
nämnd.

För såväl häradsrätt som rådhusrätt gälla dessutom de undantagen från
nu berörda domförhetsregler, att domstolen är doinför med endast en lagfaren
domare vid måls avgörande utan huvudförhandling liksom vid annan
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. lavd. Nr 8

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

Frånsett vissa bagatellbrottmål, då häradsnämnd är domför med tre,
gäller för nämnd i såväl häradsrätt som rådhusrätt, att i nämnden skola
sitta minst sju och högst nio. Bestämmelserna härom ges i 1 kap. 5 § andra
stycket och 12 § andra stycket. Angående nämndens rösträtt stadgas i
16 kap. 3 § rättegångsbalken beträffande tvistemål och i 29 kap. 3 § samma
balk beträffande brottmål, att om i nämnden yppas annan mening än
ordförandens och alla i nämnden äro ense om skälen och slutet, eller, då i
nämnden äro flera än sju, minst sju förena sig därom, nämndens mening
skall gälla. I annat fall gäller ordförandens.

Anteckning i protokollet av nämndemans mening skall i regel ej ske. I
6 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas visserligen, att protokollet skall upptaga
skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten. Härifrån gäller
emellertid det undantaget, att nämndemans skiljaktiga mening skall antecknas
endast om nämnden ensam bestämt utgången.

Historik

Enligt den äldre processordningen förekom nämnd endast i häradsrätt.
Det domföra antalet nämndemän var lägst sju och högst tolv, och endast
en enhällig nämnd kunde överrösta den lagfarne domaren.

Vid de omfattande förarbeten, som ligga till grund för den år 1942 av
riksdagen antagna rättegångsbalken, ägnades frågan om lekmäns deltagande
i rättsskipningen ett betydande utrymme och blev i olika förslag löst på
olika sätt.

I det betänkande, som processkommissionen år 1926 framlade rörande
rättegångsväsendets ombildning, diskuterade kommissionen utförligt de omständigheter,
som talade för och emot lekmäns användande såsom domare.
Kommissionen erinrade till en början om att när juryn från England infördes
på den europeiska kontinenten, detta huvudsakligen motiverades med
ett politiskt skäl: folket borde äga bestämmande inflytande ej blott på lagstiftningen
utan även på lagskipningen. Kommissionen framhöll, att för
vårt vidkommande anledning ej förelåg att se denna fråga ur dylika synpunkter,
utan att ställning borde tagas till lekmännens deltagande i rättsskipningen
endast med hänsyn till det värde ett sådant deltagande i och
för sig kunde ha. Därvid syntes med våra samhällsförhållanden avgörande
betydelse ej behöva tillmätas den i främmande länder ofta framförda synpunkten,
att lekmännen måste användas för att bilda en motvikt mot de
av regeringen beroende ämbetsmannadomarna.

En fördel av lekmäns deltagande i rättsskipningen, framhöll kommissionen,
vore att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhölles
och stärktes. Folket betraktade icke rättsskipningen såsom en främmande
samhällsverksamhet utan kände sin samhörighet med den. Kunskap om
ratten samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet spreds
och slog rot bland folket. Ur dessa synpunkter hade häradsnämnden varit
en styrka. Mindre vikt var kommissionen benägen att tillmäta en annan,

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957 3

eljest hos oss ofta framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillförde
domstolen person- och ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som
förutsattes bli förebragt i en efter moderna principer anordnad process,
antogs denna omständighet ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten borde däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten,
huruvida ett lekmannadeltagande kunde antas bereda ökade förutsättningar
för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattade i allmänhet
två moment, först en prövning av vad som skulle anses bevisat i
fråga om de faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och
sedan en tillämpning av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.
Prövningen av sakfrågan — yttrade kommissionen — vore, om
fri bevisprövning gällde, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme och
här kunde lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet
de representerade göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan
vore däremot enligt kommissionens mening lekmännens medverkan ej av
lika stort värde, då de saknade den kännedom om rätten och den vana vid
dess tillämpning, som härtill erfordrades. En viss uppgift menade kommissionen
att lekmännen likväl kunde fylla vid denna sida av den dömande
verksamheten. Juristdomaren hade ett uppövat sinne för kontinuiteten i
rättsskipningen; han beaktade särskilt vikten av att lika fall behandlades
lika. Lekmannen däremot vore böjd att fästa mest avseende vid de individuella
omständigheterna i det föreliggande fallet. Visserligen beaktade ämbetsmannadomaren
i allmänhet tillbörligen även dessa omständigheter, men
hans rutin kunde göra honom benägen att underskatta deras betydelse till
förmån för generaliseringssynpunkten, och då kunde lekmäns deltagande
vara av värde. Många bestämmelser i nyare lagar överlämnade ett ganska
fritt spelrum åt domarens beaktande av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhöll kommissionen en benägenhet
att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning
än lagen medgåve eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå
ett resultat, som överensstämde med lekmannens uppfattning om billighet.
Särskilt i upprörda tider kunde också befaras, att lekmännen ej visade samma
motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade
ämbetsmannen.

Kommissionen framhöll till sist, att värdet av lekmannadeltagande i rättsskipningen
otvivelaktigt vore större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra
vore hevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål,
som mötte, ej sällan sådana, att de väl ägnade sig för lekmännens uppfattningsförmåga.
Deras insats vid straffmätningen brukade anses värdefull.
För alt bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen vore det av vikt
att just i de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan. I
utlandet toges också lekmän i bruk för brottsmålsrättsskipningen i vida
större utsträckning än för tvistemålen.

Lekmäns deltagande i rättsskipningen förekom i två skilda former, antingen
såsom jury eller såsom meddomare. Karakteristiskt för juryn vore

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

en uppdelning av doinaruppgiften mellan lekmännen och ämbetsmannadomarna
sålunda, att vissa frågor prövades av lekmännen ensamma, under
det att andra avgjordes av ämbetsmannadomarna utan medverkan av lekmännen.
Vid meddomarsystemet däremot deltoge såväl lekmännen som yrkesdomarna
i prövningen av alla i målet föreliggande frågor.

Processkommissionen gjorde juryinrättningen till föremål för flera anmärkningar.
Sålunda kritiserade kommissionen den av jurysystemet genomförda
uppdelningen av domarverksamheten, så att juryn prövade bevisfrågan
medan rättstillämpningen förbehölles yrkesdomaren. Kommissionen
fann det i lika mån olyckligt, att den lagfarne domaren utestängdes från
prövningen av bevisspörsmålen som att lekmännen ej finge deltaga i straffmätningen
i brottmål, för vilket de ägde goda förutsättningar.

De sålunda berörda olägenheterna vidlådde emellertid ej — framhöll kommissionen
den andra typen av lekmannadeltagande i rättsskipningen.
Om lekmännen hade ställning av meddomare, som i likhet med vår häradsnämnd
tillsammans med den lagfarne yrkesdomaren prövade målet i
hela dess vidd, finge den lagfarne domaren tillfälle att göra sin insats jämväl
i bevisprövningen och i den viktigaste delen av rättsprövningen, medan
lekmännen finge säga sitt ord vid straffets utmätande. Då lekmännen icke
linge hela makten över nagon del av prövningen och uteslötes från resten,
minskades också faran för att de skulle åsidosätta lagen. Därtill bidrog
också att de, liksom den lagfarne domaren, borde ha skyldighet att motivera
sin mening och vara underkastade ansvar för sin dom. Jurysystemet
vilade på den oriktiga tanken, att juristdomaren och lekmännen skulle inom
domstolen stå mot varandra som två fientliga element med var sina uppgifter.
Det vore, sade kommissionen, all anledning antaga, att om de finge
samarbeta under tvångsfria former, vartdera elementet skulle kunna göra
sina företräden gällande medan vartderas svagheter skulle i möjligaste mån
elimineras. Det vore en omedelbar växelverkan mellan de bägge elementen,
som skulle verka fruktbringande.

De överväganden, för vilka nu redogjorts, ledde kommissionen till den
slutsatsen, att lekmäns deltagande i rättsskipningen kunde medföra fördelar
i olika hänseenden men ock vissa olägenheter; att sådant deltagande
vore mera angeläget i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen;
samt att den bästa formen för lekmäns medverkan vore den, som återfunnes
i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordade kommissionen, att lekmän skulle
deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen
av nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angick, nämnden
skulle deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s.
i både brottmål och tvistemål.

I fråga om städerna utgick kommissionen — som förutsatte, att staten
övertog rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av
de medelstora bland dem icke längre finge bilda egna domkretsar utan
komme att i rättsskipningshänseende införlivas med angränsande lands -

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

bygd. I dessa städer, liksom i de städer, som redan lydde under häradsrätt,
ansåg kommissionen förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande
i samma omfattning som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis
av land och delvis av stad bestående domkretsar medverka i både brottmål
och tvistemål.

I de större städerna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle
bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga,
antog kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande
i rättsskipningen vore betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande
fanns ej där, och inbyggarna antogos sakna tillräckligt intresse för
rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som
ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande
i viktigare brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för
rättsskipningen, stannade kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer
lekmän i form av nämnd skulle sitta i rätten vid avgörandet av brottmål,
dock att Kungl. Maj:t skulle äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål)
skulle behandlas utan nämnd.

Enligt processkommissionens förslag skulle hovrätterna, liksom både nu
och tidigare, äga pröva målen i hela deras omfattning. Den i brottmålen
merendels dominerande bevisfrågan skulle där få sitt slutgiltiga bedömande.
Kommissionen ansåg på grund därav, att lekmän borde i viktigare brottmål
deltaga i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål
skulle däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle
liksom i underrätt äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som
de rättsliga frågorna. Gränsen mellan mål, som skulle prövas med eller
utan nämnd, drog kommissionen så, att nämnd skulle inkallas vid behandling
av mål, vari fråga kunde uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete
eller till fängelse i mer än sex månader.

Kommissionen diskuterade sedan frågan vilken ställning nämnden borde
intaga inom domstolen och anförde härom:

I de främmande länder, där meddomarsystemet användes, är det vanligt,
att meddomarna hava lika rösträtt med den eller de lagfarna ledamöterna,
såsom fallet är i våra rådstuvurätter med illiterata rådmän. Att upptaga
ett sådant system skulle emellertid innefatta en stark brytning med den
ordning, som nu hos oss gäller för nämndens medverkan, och gå vida utöver
de krav på ökat inflytande för nämnden, som här i landet framställts.
En sadan regel skulle kunna innebära en fara för rättsskipningen. Denrui
fara skulle bliva mest framträdande i de större städerna, där lek mannamedverkan
i domstolarna nu skulle införas utan att äga samma tradition
afl bygga på som på landet. Individuell rösträtt åt ett antal lekmän vid en
ensam lagfaren domares sida skulle där lätt kunna medföra en betänklig
rubbning av rättsskipningens säkerhet. De allmänna grunder, som, enligt
vad förut angivits, tala för lekmäns deltagande i domstolen, föranleda icke
heller, att lekmännen göras alldeles likställda med de lagfarna domarna.
Lekmän böra deltaga i domstolarna för att lekmannasynpunkter 7nå komma
i beaktande, men ej för att dessa synpunkter skola helt behärska domstolarnas
avgöranden. Ett visst försteg bör tillerkännas det lagfarna elemen -

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

tet. Den nu gällande regeln, att, om nämndemännen äro ense om en mening,
deras mening blir gällande mot domarens, vilar på den uppfattningen, att
en sådan samstämmighet är ett bevis på att den av nämnden omfattade
meningen är ett uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande, som icke
bör åsidosättas. Denna grundsats kan icke anses övergiven, om regeln modifieras
så, att en stark majoritet bland nämndemännen skall kunna överrösta
domaren. En sådan regel synes vara tillräcklig, för att kravet på större inflytande
för lekmännen skall anses behörigen tillgodosett.

I sitt följande resonemang konstaterade kommissionen, att frågan hur
man borde bestämma den majoritet inom nämnden vars mening skulle bli
gällande vore beroende av frågan hur stort antal nämndemän, som sutte i
nämnden. Vid sitt bedömande av sistnämnda fråga uttalade sig kommissionen
för en sänkning av antalet ledamöter i nämnden. Till stöd för en sådan
nedsättning av antalet nämndemän framhöll kommissionen bland annat den
omständigheten, att en sådan nedsättning skulle verka till stärkande av
nämndens ställning. Det torde nämligen förhålla sig så — framhöll kommissionen
— att i samma mån antalet av de röstande vore större eller mindre
förringades eller förökades den individuella andelen i resultatet och även
känslan av ansvarighet för detta resultat. Å andra sidan fann kommissionen
antalet nämndemän icke böra sättas för lågt. Härigenom skulle nämligen
äventyras den önskvärda mångsidigheten inom nämnden och möjligheten
att i rimlig utsträckning låta skilda orter på en gång vara företrädda
inom nämnden. Ej heller skulle det med ett litet antal nämndemän vara
möjligt att upprätthålla grundsatsen, att nämndens mening borde vara ett
uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Vid avvägande av dessa
synpunkter fann processkommissionen sig böra stanna vid det förslaget,
att antalet ledamöter i nämnden skulle vara fem och att den majoritet, som
skulle fordras för att nämndens mening skulle bli gällande, borde bestämmas
till fyra femtedelar.

För hovrätternas del avsåg kommissionen, att nämnden skulle tjänstgöra
vid sidan av tre lagfarna ledamöter, och föreslog den omröstningsregeln, att
den mening som omfattades av majoriteten av de lagfarna ledamöterna
skulle bli gällande, om ej nämndens alla ledamöter förenade sig om annan
mening eller ock fyra nämndemän biträdde av en lagfaren ledamot omfattad
särmening. Dessutom gavs den undantagsregeln, att om de lagfarna
ledamöterna omfattade en mildare mening än nämndemännen, de lagfarna
ledamöternas mening skulle bli gällande.

Beträffande högsta domstolen konstaterade processkommissionen, att
denna huvudsakligen måste bli en revisionsinstans, vilken tjänade rättsenhetens
upprätthållande i landet genom att pröva, huruvida rättens regler
blivit riktigt tillämpade å det sakförhållande, som hovrätten funnit vara
genom utredningen fastställt. Av denna natur hos högsta domstolens uppgift
fann kommissionen följa, att något deltagande från lekmäns sida icke
där kunde ifrågakomma.

Vid remissbehandlingen av processkommissionens förslag uttalades avsevärt
delade meningar om hur lekmannaelementet i domstolarna borde or -

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

ganiseras. I den proposition som framlades för 1931 års riksdag (nr 80)
angående huvudgrunderna för en rättegångsreform föreslog departementschefen,
att antalet ledamöter i nämnden skulle vara åtta och att nämnd
skulle såsom tidigare deltaga i alla mål i häradsrätt. Beträffande nämndens
inflytande å rättsskipningen erinrade departementschefen om att andra
kammaren vid flera tillfällen uttalat sig för en sådan omröstningsregel i
häradsrätterna, att den mening skulle bli rådande, varom tre fjärdedelar
av antalet nämndemän förenade sig. Departementschefen fortsatte:

Förhållandet mellan häradshövding och nämnd torde så gott som undantagslöst
vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall, då några
verkliga slitningar förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen
sätter stort värde å nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor och
praktiska spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen
som sin upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och som biträdes
av det övervägande flertalet inom denna. Å andra sidan åtnjuter häradshövdingen
i allmänhet nämndens odelade förtroende. På detta sätt åvägabringas
mellan häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av synpunkter
och en samverkan till rättsskipningens fromma, som präglas av ömsesidig
hänsyn. För denna samverkan är lagens omröstningsregel icke av någon
egentlig betydelse; nämndens inflytande sträcker sig i verkligheten vida
längre än som omedelbart framgår av lagen.

För den, som lägger huvudvikten å denna av alla formföreskrifter obundna,
förtroendefulla samverkan mellan domare och nämnd, kommer frågan
om lagstiftningens ingripande å detta område icke att erhålla samma principiella
betydelse, som av mången tillägges densamma. Oavsett den ståndpunkt
man intager till själva principfrågan delar jag emellertid den uppfattningen,
att nu gällande lag icke ger ett riktigt uttryck åt nämndens ställning
inom häradsrätten och den betydelse för rättsskipningen, som nämnden
redan nu äger och allt framgent bör äga. Jag kan icke heller se någon
fara för rättsskipningens säkerhet däri, att i samband med en rättegångsreform
nämndens ökade inflytande lagfästes.

Genom förhandlingens muntlighet och koncentration skapas större förutsättningar
för nämnden att följa förhandlingarna och erhålla ett säkrare
utgångsläge för ett riktigt omdöme. Detta gäller ej minst bevisprövningen,
vid vilken nämndens medverkan är särskilt betydelsefull. Hur nämndens
inflytande skall i lag utmätas kan uppenbarligen bliva föremål för delade
meningar. För min del anser jag övervägande skäl tala för den av andra
kammaren tidigare intagna ståndpunkten. Denna skulle, med ett fastställande
av det domföra antalet nämndemän till åtta, innebära, att nämndens
röst skulle gälla mot domarens i fall, då en majoritet av sex nämndemän
förefunnes. I detta sammanhang må framhållas vikten av att olika folkgrupper
bliva företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga anknytning
blir så allsidig som möjligt.

Enligt departementschefens mening talade skälen för lekmannainflytande
å rättsskipningen icke med samma styrka för nämnds införande i rådhusrätt
och hovrätt, då tradition härför saknades. På grund därav kunde
befaras, att lekmannadeltagandet icke skulle komma att där uppbäras av
samma intresse, varigenom det kunde komma att möta svårigheter att erhålla
för uppdraget lämpliga personer, som vore villiga att åtaga sig detta.
Departementschefen fann sig emellertid böra föreslå, att i grövre brott -

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

mål nämnd infördes även i dessa domstolar. Till stöd för sin ståndpunkt
framhöll departementschefen, att rättsskipningen i dessa mål rörde medborgarens
mest oförytterliga rättigheter och att det vore angeläget, att allmänheten
genom sina målsmän toge del i dömandets ansvar och därigenom
erhölle förtroende till det sätt, varpå domstolen fullgjorde sin maktpåliggande
och ömtåliga uppgift.

Enligt departementschefens förslag skulle den till åtta ledamöter uppgående
nämnden i rådhusrätt och hovrätt komma att tjänstgöra vid sidan
av juristkollegier om tre respektive fyra jurister. För att nämnden skulle
kunna överrösta de lagfarna domarna, om dessa vore eniga, skulle därvid
fordras, att enighet rådde även inom nämnden. Vid skiljaktighet mellan
fackdomarna skulle gälla särskilda omröstningsregler.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen förordade emellertid utskottets
majoritet, att den då gällande ordningen för lekmannainflytande å rättsskipningen
bibehölls. I fråga om omröstningsreglerna anförde sålunda utskottet: Det

kan enligt utskottets mening starkt ifrågasättas, huruvida behov
föreligger att genom ändrade omröstningsregler giva nämnden en annan
ställning. Lekmännens synpunkter kunna i allmänhet göra sig gällande
under förtroendefull samverkan med ordföranden, och nämndens inflytande
synes såsom departementschefen framhållit i verkligheten sträcka sig
vida längre än som omedelbart framgår av lagen. Ej heller kan avgörande
vikt tillmätas synpunkten, att nämnden bör erhålla en starkare ställning
för att kunna mot ämbetsdomarens mera formella bedömande hävda den
materiella rättvisans krav. Behov av en starkare kontroll i detta avseende
kan näppeligen anses förefinnas. Vidare måste beaktas, att den nuvarande
ordningen bestått sedan lång tid tillbaka och att några olägenheter av densamma
icke försports. Det kan även tänkas, att ett uppgivande av kravet på
enhällighet skulle komma att sänka nämndens anseende. En dom, som
grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden, skulle icke äga samma
karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och
kunde icke erhålla samma pondus som ett avgörande, dikterat av en enhällig
nämnd. Helt kan ej heller bortses från faran, att genom ändrade omröstningsregler
politiska eller andra ovidkommande hänsyn kunna vinna insteg
vid nämndens avgöranden. En dylik utveckling vore ur många synpunkter
att beklaga och skulle säkerligen i hög grad rubba förtroendet till nämnden.
Erinras må slutligen, att den föreslagna ändringen icke är erforderlig för
genomförande av ett förbättrat förfarande och sålunda faller utom den ram,
som uppställts för de organisatoriska förändringarna. Av här anförda skäl
finner utskottet sig böra förorda, att nu gällande regler rörande nämndens
rösträtt bibehållas oförändrade. Vid sådant förhållande torde anledning ej
föreligga att frångå den nuvarande bestämmelsen, att sju nämndemän utgöra
domfört antal. Frågan huru många nämndemän böra närvara vid handläggningen
bör göras till föremål för särskild undersökning. Detta antal
bör vara så stort, att även vid tillfälligt förfall rätten är domför. Då vid
ett reformerat förfarande antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva avsevärt
större än nu, torde det för att icke tjänstgöringen skall bliva alltför
betungande vara nödvändigt, att för åtskilliga "tingslag antalet nämndemän
ökas.

Förslaget att införa nämnd i rådhusrätterna avböjde utskottets majoritet
med följande motivering:

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

Förutsättningarna för ett verksamt lekmannadeltagande äro avsevärt
sämre i de större städerna än annorstädes i landet. Hos städernas invånare
kan icke påräknas samma intresse för rättsskipningen som bland landsbygdens
befolkning, och det är antagligt, att tjänstgöringen vid domstolen
komme att uppfattas allenast som en betungande plikt. I motsats till häradsnämnden
saknar nämnden i städerna stöd av all tradition, och det kan
befaras, att den icke skulle komma att åtnjuta samma anseende och förtroende
som nämnden på landsbygden. Betydande svårigheter möta, då det
gäller att inordna nämnden i en kollegialt sammansatt domstol; därom vittna
även de föga tillfredsställande omröstningsreglerna. Härtill kommer, alt
något behov att införa nämnd i städerna icke gjort sig gällande. Det torde
icke kunna bestridas, att rådhusrätterna i de städer, varom nu är fråga, även
i sin nuvarande sammansättning på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift
och att de jämväl i stort sett omfattas av allmänhetens förtroende.
Efter övervägande av nu anförda omständigheter har utskottet ansett sig
böra avstyrka inrättande av nämnd vid rådhusrätterna.

Samma skäl fann utskottsmajoriteten även tala mot förslaget om införande
av nämnd i hovrätt. På grund härav och då vissa ytterligare principiella
och praktiska invändningar kunde åberopas mot införande av hovrättsnämnd,
fann sig majoriteten böra avstyrka departementschefens förslag
även i denna del.

I en inom utskottet avgiven reservation förordades emellertid propositionens
förslag beträffande nämndemännens antal och rösträtt. I två andra
reservationer uttalade sig ungefärligen samma reservanter för införande av
nämnd i rådhusrätt och hovrätt. I dessa tre frågor stannade kamrarna i
olika beslut i det att första kammaren följde utskottets förslag, medan andra
kammaren godtog reservationerna. Någon sammanjämkning av kamrarnas
beslut fann utskottet icke möjlig.

I det förslag till rättegångsbalk, som utarbetades av processlagberedningen
på grundval av de tidigare förarbetena, föreslog beredningen i överensstämmelse
med 1931 års proposition, att nämnd infördes även i rådhusrätt. Det
syntes nämligen processlagberedningen vara av betydelse, att lekmän i
första instans medverkade vid handläggningen av grövre brottmål med
hänsyn till såväl lekmännens särskilda erfarenheter i frågor, som voro av
vikt för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för denna
rättsskipning. Det var vidare naturligt, framhöll beredningen, att denna
medverkan organiserades med häradsnämnden som mönster. Däremot fann
processlagberedningen ej skäl att föreslå införande av nämnd i hovrätt.
Till stöd för sin uppfattning i detta hänseende framhöll beredningen, alt
nämndens medverkan icke syntes vara av samma betydelse i andra som i
första instans. Med de regler som beredningen föreslog i fråga om förfarandet
i andra instans förelåg icke heller något ovillkorligt krav på omedelbar
bevisupptagning eller fullständigt ny handläggning i andra instans
ens för de grövre brottmålens del. Då nämnden hade sin största betydelse
vid uppskattning av den bevisning, som förebringades omedelbart, kom
därigenom — framhöll beredningen — ett av huvudskälen för nämndens
medverkan att i viss mån förfalla. Mot införande av nämnd i hovrätt fann

10 Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

beredningen även tala de stora praktiska olägenheter, som skulle vara förenade
därmed.

Beträffande nämndens domförhet fann beredningen lämpligt att i nämnden
skulle sitta minst sju och högst nio ledamöter, och vad angår nämndens
rösträtt föreslogs bibehållande av kravet på nämndens enhällighet för det
1 all, att i nämnden ej sutto fler än sju. Om däremot i nämnden sutto flera
än sju, borde ej den omständigheten att det eljest domföra antalet överskridits
leda till att enhällighet fordrades beträffande samtliga. Processlagberedningen
fann sig därför böra föreslå, att om sju nämndemän biträdde
samma mening, borde denna gälla mot ordförandens även för det fall, att
i nämnden sutte flera än sju.

I den proposition med förslag till rättegångsbalk, som förelädes 1942 års
riksdag (nr 5), diskuterade departementschefen utförligt frågan om nämnd
i rådhusrätt och föreslog införande av en sådan organisation med hänsyn
till den stora betydelse, som nämndens medverkan måste antagas äga vid
straffrättsskipningen. Denna betydelse fann departementschefen särskilt
framträda vid betraktande av den inriktning som straffrätten under senare
lid erhållit med avseende å påföljdernas och reaktionernas bestämmande.

Enligt propositionen skulle nämnd deltaga i grövre brottmål och då tjänstgöra
vid sidan av ett kollegium om tre jurister. I likhet med processlagberedningen
fann även departementschefen att övervägande skäl talade för att
ej införa nämnd i hovrätt. Som stöd för sitt ståndpunktstagande i detta hänseende
framhöll departementschefen förutom de av beredningen anförda
skälen även kostnadssynpunkter.

Beredningens förslag om nämndens rösträtt godtogs av departementschefen
såsom innebärande en sammanjämkning av de olika uppfattningar som på
denna punkt framträtt inom riksdagen.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen fann utskottet förslaget vara
väl avvägt i fråga om nämndens rösträtt och berörde ej särskilt frågan om
nämnd i hovrätt. Däremot ägnade utskottet avsevärd uppmärksamhet åt
spörsmålet om nämnd i rådhusrätt och anförde därvid bl. a. följande synpunkter
på lekmannamedverkan i rättsskipningen.

Utskottet hyser för sin del ingen tvekan om att lekmän böra medverka
i straffrättsskipningen jämväl i stadsdomstolarna, och övervägande skäl
tala för att detta sker i form av nämnd. Härvid kan väl den synpunkten, att
lekmännen tillföra domstolen person- och ortskännedom, icke i fråga om
stadsdomstolarna tillmätas samma betydelse som beträffande häradsrätterna.
Däremot torde medverkan av nämnd vara av stort värde såväl beträffande
bevisbedömningen, särskilt då denna är grundad på fri bevisprövning,
som vid straffflagstiftningens tillämpning i övrigt. Med särskild styrka framträder
lekmännens betydelse, då det gäller att bestämma påföljden för
brottet. Vid den ordinära straffmätningen kunna lekmannasynpunkterna utgöra
en värdefull hjälp. Och i samma mån som samhällets reaktion mot
brottsligheten anpassar sig efter brottslingens person och levnadsförhållanden
och antar karaktären av skyddsåtgärder i stället för straff, blir värdet
av lekmännens medverkan vid reaktionens fastställande betydligt ökat.
Det kan i viss mån vara vanskligt att bedöma huru rekryteringen av nämn -

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957 11

den kan komma att äga rum och det intresse, som de utsedda nämndemännen
komma att ägna åt sin rättsskipningsuppgift. Emellertid torde i dessa
hänseenden en gynnsam erfarenhet ha vunnits från de städer, i vilka nämnd
redan nu deltager i rättsskipningen.

Utskottet fann sig sålunda böra tillstyrka, att nämnd infördes i rådhusrätterna,
ehuru utskottet föreslog den avvikelsen från propositionens förslag,
att rådhusrätt, när lekmän deltoge i rättsskipningen, skulle bestå av en lagfaren
domare jämte nämnd i stället för juristkollegium med nämnd.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets förslag.

Efter genomförande av processreformen har frågan om nämndens uppgifter
berörts i en motion vid 1951 års riksdag (II: 371). I denna hemställdes
om utredning angående spörsmålet om medverkan av nämnd även i
familjerättsmål i rådhusrätterna. Till stöd för sin hemställan anförde motionären
bl. a., att i sådana mål häradsnämnden visat sig kunna ge yrkesdomaren
ett gott stöd och att dess medverkan även uppskattats av parterna.
Med hänsyn härtill och då rådhusrättsnämnderna visat sig fungera väl i sina
mera begränsade uppgifter borde övervägas att låta dem deltaga även i
handläggningen av familjerättsmål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) avstyrkte första lagutskottet
motionerna och anförde till stöd härför bl. a. följande:

I det yttrande, som utskottet inhämtat från Sveriges advokatsamfund, har
samfundets styrelse avstyrkt motionen. Som skäl härför har styrelsen
i huvudsak anfört följande: Beträffande mål om arv och testamente kunde
med fog göras gällande att de utgjorde en förhållandevis liten grupp och
att de i allmänhet särskilt väl lämpade sig för avgörande av ett juristkollegium.
I fråga om mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad med däri
ingående spörsmål rörande vårdnaden om barn och om underhållsbidrag
utgjorde den vanligaste tvistefrågan skäligheten av yrkat underhållsbidrag.
Sådana tvister avgjordes regelmässigt efter huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelsen, d. v. s. utan medverkan av nämnd. Med denna
ordning hade varken bland domare, advokater eller parter försports något
missnöje. I de fall, då sådana frågor avgjordes vid särskild huvudförhandling,
utgjorde en av tre jurister sammansatt domstol långt starkare garanti
för enhetlighet i bedömningen än en till största delen av lekmän bestående
sådan med växlande sammansättning. Frågan om den ena eller andra
parten huvudsakligen bure skulden till söndringen komme så sällan under
bedömande att den icke förtjänade att inverka på spörsmålet om domstolens
sammansättning, önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet av
vårdnadsfrågor tillgodosåges till fullo genom den i praxis flitigt anlitade
möjligheten att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Slutligen uttalade
styrelsen, gentemot vad motionären därom anfört, som sin bestämda
mening, att parter i familjemål icke uppskattade att lå redogöra för intima
detaljer och ekonomiska bekymmer inför en nämnd, vars ledamöter man
kunde komma i kontakt med i sitt dagliga liv.

Även om avgörandet av vissa frågor i de av motionären angivna slagen
av mål kan sägas vara en omdömesfråga och sålunda kunde lämpa sig för
bedömande av lekmän, kan utskottet dock i huvudsak dela de synpunkter
styrelsen för advokatsamfundet framfört.

Nämnd i rådhusrätt i nuvarande mera begränsade omfattning har, som
ovan antytts, endast funnits ett fåtal år. Utskottet anser därför, att ytter -

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

ligare erfarenheter böra avvaktas innan frågan om utvidgning av nämndens
uppgifter väckes. Härtill kommer, att den av motionären ifrågasatta
reformen skulle medföra icke oväsentliga organisatoriska förändringar för
rådhusrätternas del. Då frågan om det av statsmakterna vid upprepade tillfällen
förordade förstatligandet av stadsdomstolarna kommer upp, torde
möjligen en omorganisation av rådhusrätterna bliva aktuell. I avvaktan på
denna frågas lösning bör återhållsamhet iakttagas med införandet av förändringar
i rådhusrätternas nuvarande sammansättning för att icke föregripa
en förutsättningslös och ändamålsenlig lösning av frågor som kunna
uppstå i samband med förstatligandet.

I visst hänseende har frågan om nämndens ställning upptagits av 1951
års rättegångskommitté, som har att verkställa en översyn av rättegångsbalken
med därtill anslutande lagstiftning. I sitt år 1953 avgivna betänkande
med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. (SOU 1953:26)
upptog kommittén sålunda till granskning ett tidigare i pressdiskussionen
framfört förslag, att nämndeman, som ej instämde med domstolens majoritet,
skulle få till protokollet anteckna sin avvikande mening. Enligt kommitténs
mening kunde den nuvarande ordningen icke anses tillfredsställande.
Kommittén hänvisade emellertid till nu gällande omröstningsregler, enligt
vilka nämnden som kollektiv enhet har en röst och den lagfarne ordföranden
en röst, varvid vid meningsskiljaktighet dem emellan nämnden äger
utslagsröst. Så länge nämndens rösträtt sålunda vore kollektiv vore det enligt
kommitténs mening en konsekvens, att de enskilda nämndemännens meningar
icke antecknades och tillkännagåves i andra fall än då nämnden mot
ordförandens mening bestämde utgången, i vilket fall sådan anteckning vore
erforderlig för att fastslå vilka nämndemän som vore ansvariga för rättens
avgörande. Kommittén ansåg sig därför ej böra framlägga förslag till ändring
av gällande bestämmelser.

I det lagförslag om ändringar i rättegångsbalken, som utarbetades på
grundval av kommitténs betänkande och underställdes lagrådets granskning
(prop. nr 200/54), upptog departementschefen den av kommittén
väckta frågan. Departementschefen framhöll därvid, att önskemål i olika
sammanhang uttalats om jämkningar i skilda hänseenden i nämndens ställning,
varvid bl. a. påyrkats, att nämndemännen borde erhålla individuell
rösträtt. Därvid uttalade departementschefen som sin mening, att starka
skäl kunde anföras för att jämka på gällande omröstningsregler för nämnden
men att denna fråga ej för det dåvarande vore i det läge att ställning
borde tagas till densamma. Utan hinder därav borde emellertid frågan om
anteckning till protokollet av de meningar som företrätts inom nämnden
upptagas till behandling. I detta hänseende förklarade departementschefen,
att den omständigheten, att nämnden hade kollektiv rösträtt, ej kunde
anses utgöra tillräckligt skäl emot en reform. I det till lagrådet remitterade
förslaget upptogs därför en bestämmelse att i fråga om anteckning av skiljaktiga
meningar samma regler skulle gälla för nämndeman som för annan
domstolsledamot.

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

Vid lagrådsbehandlingen avstyrkte emellertid lagrådet den föreslagna
ändringen och anförde till stöd för sin ståndpunkt bl. a.

Ehuru förslaget är begränsat till den måhända vid ytligt påseende enbart
formella frågan om anteckning i protokoll av nämndemans mening, synes
det icke uteslutet att dess genomförande kunde komma att medföra en
ganska väsentlig ändring i förhållandet mellan ordförande och nämnd samt
beträffande arten och omfattningen av de enskilda nämndemännens insatser
i processen. Tvånget att så snart delade meningar göra sig gällande i ett
mål offentligt redovisa en motiverad ståndpunkt kan antagas för många
nämndemän te sig betungande och främmande. Det synes i vart fall högst
sannolikt att den föreslagna anordningen skulle över lag medföra att betydligt
större krav komme att ställas på nämndemännen än som förutsatts
vid rättegångsreformens genomförande. Härmed har icke tagits ståndpunkt
till frågan huruvida en förändring i sådan riktning i och för sig är önskvärd.
Det är i detta sammanhang tillräckligt att framhålla, att ändringen
berör vissa fundamentala förutsättningar för lekmannadeltagandet i rättsskipningen
sådant det av gammalt varit gestaltat i vårt land.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört fann sig departementschefen icke böra
för riksdagen framlägga förslag om ändring i reglerna om protokollföring
av nämndemans mening.

Frågan om lekmannainflytandets organisation vid underrätterna har aktualiserats
genom att chefen för justitiedepartementet den 5 mars 1955 tillkallat
sakkunniga för utredande av frågan om rådhusrätternas förstatligande.
Dessa sakkunniga ha enligt givna direktiv fått i uppdrag att närmare
genomgå och värdera de olika synpunkter som kunna anläggas på
frågan om rådhusrätternas sammansättning. I detta sammanhang anföres
vidare i direktiven:

En viktig fråga som härvid bör beaktas gäller lekmannainflytandet. Det
finns anledning att överväga ett vidgat lekmannainflytande i rådhusrätterna,
särskilt i brottmål och i sådana tvistemål som rör familjerättsliga förhållanden.
----Den ståndpunkt, som vid rättegångsbalkens antagande

slutligen togs till omfattningen och formerna för lekmannainflytandet i
rådhusrätt, bör icke hindra att dessa frågor nu, i belysning av den hittills
vunna erfarenheten, upptages till en förutsättningslös granskning. Det bör
sålunda övervägas, om det kan anses lämpligt att tillskapa nya former för
lekmännens deltagande, t. ex. såsom meddomare jämte en eller flera lagfarna
ledamöter. Även om nuvarande system med en lagfaren domare och
nämnd bibehålies, bör det övervägas, huruvida icke antalet i varje mål deltagande
nämndemän bör minskas och de nuvarande reglerna om nämndemännens
rösträtt ändras. Det mest ändamålsenliga vore måhända att —
trots svårigheterna att finna en klar och otvetydig avgränsning — upptaga
skilda regler för domstolens sammansättning och lekmännens medverkan
för olika typer av mål. I den mån så betingas av de förslag som de sakkunniga
vill framlägga för domstol i större eller medelstora städer, bör
de sakkunniga vara oförhindrade alt också ingå på frågan om häradsrätts
sammansättning och reglerna för häradsnämndens rösträtt.

Ungefär samtidigt med tillkallandet av de sakkunniga behandlades av
1955 års riksdag två likalydande motioner (I: ltf» och 11:146), vari begärdes
utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag, att i demokratisk
ordning valda ledamöter med individuell rösträtt komme att ingå i

14 Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

hovrätterna och högsta domstolen och att nämndledamöternas inflytande på
motsvarande sätt förstärktes i första instans. På hemställan av första lagutskottet
(uti. nr 21) föranledde emellertid motionerna ej någon riksdagens
åtgärd. I sitt avstyrkande utlåtande framhöll utskottet, att frågan om lekmäns
deltagande i rättsskipningen blivit föremål för ingående överväganden
under förarbetena till processreformen, och uttalade, att det valda systemet
för lekmannadeltagande syntes på ett i huvudsak lämpligt sätt möjliggöra
den eftersträvade föreningen av jurist- och lekmannasynpunkter. Utskottet
tilläde emellertid, att det vore givet, att man kunde tänka sig lekmannainflytandet
organiserat även efter andra linjer och erinrade i det
sammanhanget om att de tillkallade sakkunniga enligt sina direktiv hade
att överväga ett vidgat lekmannainflytande i rådhusrätterna och därvid
ägde ingå även på motsvarande spörsmål för häradsrätternas del. Då sålunda
en reform i den riktning motionärerna föreslogo syntes vara under
övervägande för underrätternas del, fann utskottet ej anledning att begära
utredning angående lekmannadeltagande i överrätterna.

Utskottet

I förevarande motioner föreslås, att lekmannainflytandet skall i två skilda
hänseenden förstärkas. Det begäres sålunda för det första, att lekmannanämnder
inrättas i hovrätterna för att där deltaga i behandlingen av brottmål,
och för det andra, att ledamöterna i domstolsnämnder skola erhålla individuell
rösträtt eller i vart fall möjlighet att städse få en från domen avvikande
mening antecknad till protokollet.

Vad beträffar motionärernas förslag i fråga om nämndemäns rösträtt är
att märka att — såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen — stadsdomstolsutredningen
har i uppgift att överväga ett vidgat lekmannainflytande
i rådhusrätterna bl. a. genom ändring av nuvarande rösträttsregler för
nämnden. I direktiven för utredningen har tillagts, att i den mån så betingas
av de förslag som de sakkunniga vilja framlägga för domstol i större eller
medelstora städer, de sakkunniga böra vara oförhindrade att också ingå på
frågan om häradsrätts sammansättning och reglerna för häradsnämndens
rösträtt. I samband med dessa frågor komma de sakkunniga, enligt vad utskottet
inhämtat, även att taga under övervägande frågan om reservationsrätt
för nämndeman. Då sålunda utredning pågår för att förbereda en reform
i den riktning motionärerna på förevarande punkt föreslå, synes något
initiativ från riksdagens sida i denna fråga ej erforderligt.

Förslaget om lekmannadeltagande i hovrätternas rättsskipning ligger däremot
ej inom området för stadsdomstolsutredningens verksamhet. Tydligt
är emellertid att frågan hur domstolarna i andra instans skola sammansättas
måste lösas med hänsyn lagen till sammansättningen av domstolarna
i första instans. För rådhusrätternas del är då läget, att så länge stadsdomstolsutredningens
arbete pågår, det i stor utsträckning är lämnat öppet, hur

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

dessa domstolars framtida organisation kommer att te sig. I förevarande
sammanhang är därvid av särskild betydelse, att stadsdomstolsutredningen
enligt sina direktiv har att överväga nya former för lekmäns deltagande i
rättsskipningen t. ex. såsom meddomare liksom även att undersöka möjligheterna
att ge skilda regler för domstolens sammansättning i olika typer av
mål. Även om man finner den av motionärerna framförda tanken på lekmannainslag
i hovrätterna, vilken varit föremål för ingående överväganden
vid rättegångsreformens genomförande, förtjänt av förnyad prövning — varom
dock inom utskottet råda delade meningar — synes därför denna fråga
ej böra upptas, förrän stadsdomstolsutredningen avgivit sitt förslag och slutlig
ställning tagits härtill.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:321 och 11:408, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1957

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Per Olofsson, Domö,
Lindgren*, Franzén, Ollén och Alexanderson;

från andra kammaren: herr Hedqvist, fru Boman, herrar Onsjö, Fröding,
Keijer, Jacobsson i Sala, Lundqvist och Eliasson i Stockholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Ollén, vilken ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att lekmannainflytandet vid
domstolarnas handläggning av brottmål av hänsyn till rättssäkerheten bör
utvidgas i väsentligt mycket större omfattning än vad stadsdomstolsutredningen
hittills föreslagit. I likhet med motionärerna anser utskottet, att
man bör undersöka, huruvida icke nämndledamöternas inflytande lämpligast
kan ökas på det sätt, att de tillerkännes individuell rösträtt eller i vart
fall oinskränkt reservationsrätt. Vidare anser utskottet, att frågan om lekmannanämnder
i hovrätt bör göras till föremål för skyndsam utredning.

Vad beträffar motionärernas förslag i fråga om nämndemäns rösträtt är
dock att märka, att stadsdomstolsutredningen har i uppgift att hland annat

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

överväga ett vidgat lekmannainflytande i rådhusrätt och formerna för lekmännens
deltagande i rättsskipningen i stad. I direktiven för utredningen
har därjämte angivits, att utredningen lämpligen bör till övervägande upptaga
jämväl frågan om häradsrätts sammansättning och reglerna för häradsnämndens
rösträtt. Det är i anledning härav antagligt, att stadsdomstolsutredningen
kommer att till behandling upptaga frågan om ändring av nuvarande
rösträttsregler för nämndemän. Enligt vad utskottet inhämtat ämnar
man sålunda inom utredningen taga under övervägande att framlägga förslag
beträffande reservationsrätt för nämndemän.

Motionärernas hemställan om utredning angående nämndemäns rösträtt
kommer emellertid i och för sig icke i konflikt med de direktiv, som stadsdomstolsutredningen
hittills erhållit. Dessa direktiv äro nämligen så avfattade,
att man icke med säkerhet kan räkna med att den för lekmannainflytandet
i brottmål synnerligen betydelsefulla frågan om individuell rösträtt
åt nämndemännen blir föremål för allsidig och grundlig behandling. Det är
önskvärt, att det inom här ifrågavarande del av rättsskipningen pågående
reformarbetet redan nu göres så grundligt och omfattande, att av motionärerna
påkallad rättssäkerhetsgaranti verkligen kan åstadkommas. Enligt
utskottets uppfattning bör det därjämte för arbetet inom utredningen vara
av värde, att de i motionen framförda synpunkterna på lekmannainflytandets
betydelse blir av utredningen beaktade.

Motionärernas förslag om lekmäns deltagande i hovrätternas rättsskipning
i brottmål ligger däremot icke inom området för stadsdomstolsutredningens
verksamhet. Det är enligt utskottets uppfattning synnerligen önskvärt,
att denna fråga blir utredd och behandlad i omedelbar anslutning till
frågan om lekmannainflytandet i underrätterna. Utskottet utgår därvid från
det förhållandet, att frågan om lekmannainflytande i brottmål i första hand
icke är en fråga om hovrätternas organisation och arbetssätt. Frågan avser
i stället i första hand, om det ur rättssäkerhetssynpunkt är tillfredsställande,
att brottmål vid omprövning skall behandlas enbart av juristdomare och
därigenom undandragas det allmänt medborgerliga omdöme, som garanterats
genom lekmannainflytandet i underrätterna.

Det bör vidare beaktas, att frågan om lekmannainflytande i brottmål till
sin karaktär är helt likartad och avser samma problemställning vare sig det
gäller hovrätt eller underrätt.

Utskottet anser därjämte, att det är av vakt, att frågan om lekmannainflytande
i hovrätt blir behandlad och utredd utan dröjsmål. Om frågan icke
skulle utredas förrän lekmannainflytandet i underrätterna och dessas organisation
slutligt behandlats, skulle antagligen en mycket lång tid försittas.
Det kan därjämte förväntas, att den i samhället pågående demokratiseringsprocessen
kommer att medföra, att allt vidare grupper av medborgare i rättssäkerhetens
intresse kommer att fordra, att lekmannainflytande åstadkommes
jämväl i hovrätterna. Om frågan nu icke göres till föremål för utredning
har man därför anledning räkna med att förnyad riksdagsbehandling
av frågan snart åter kommer att påkallas. Även med hänsyn till senast an -

Första lagutskottets utlåtande nr 8 år 1957

förda omständigheter synes därför frågan lämpligast böra göras till föremål
för omedelbar utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 321
och 11:408, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag för åstadkommande av

1. att lekmannanämnder inrättas i hovrätterna vid behandling
av brottmål; samt

2. att ledamöterna i domstolarnas lekmannanämnder tillförsäkras
individuell rösträtt eller i vart fall oinskränkt
reservationsrätt.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. land. Nr 8