Första lagutskottets utlåtande Nr 7 (Utlåtande 1935:L1u7 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 8 februari 1935 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§
rättegångsbalken.

Genom en den 14 december 1934 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 5, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 37 och 38 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

37 §.

Underrätt förordne vissa män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar
och domstolars beslut, så ock eljest verkställa delgivning av handlingar. Förordnande
att vara stämningsman meddelas för visst kalenderår eller del därav
och må, örn skäl därtill äro, av rätten återkallas. Sådan stämningsman
gånge, då han första gången förordnas, inför rätten ed, att han redligen och
utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden som åt honom uppdragas.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro till stämningsman förordnade skall finnas anslagen
å rättens dörr samt å landet hållas tillgänglig å domsagans kansli.

38 §.

Intyg av stämningsman, emot vilken ej förekommer jäv som örn vittne är
stadgat, gälle såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget
innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg, som meddelats av nämndeman
eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller notarius
publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman,
så ock intyg av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans
uppdrag.

Intyg, att — — — intyget innehåller.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 1 avd. Nr 7—9.

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936; dock att förordnande av stämningsman
för år 1936 må dessförinnan meddelas, samt att frågan örn vitsord
av intyg rörande delgivning som före nämnda dag verkställts skall bedömas
enligt äldre lag.

Enligt äldre lag meddelade förordnanden för stämningsman skola upphöra
att gälla med utgången av år 1935.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas bär nedan, hänvisa till propositionen.

Gällande bestämmelser om delgivning av stämning återfinnas ill kap. rättegångsbalken.
På grund av hänvisningar i ett flertal författningar till dessa
bestämmelser ha de erhållit vidsträckt tillämpning jämväl beträffande delgivning
i övrigt.

Angående formen för delgivning stadgas i 7 §, att stämning skall genom
kärandens försorg delgivas svaranden medelst handlingens överlämnande i
huvudskrift eller besannad avskrift. I 38 § lia upptagits vissa bestämmelser,
åsyftande att för käranden underlätta förandet av bevis örn delgivning. Salunda
skall intyg av två ojäviga stämningsmän gälla såsom fullt bevis att
delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkommer
intyg som meddelats av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal
eller notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat
anställd tjänsteman, så ock intyg av fjärdingsman, då han verkställt
delgivningen efter förmans uppdrag. Slutligen skall skriftligt erkännande örn
delgivning anses såsom fullt bevis, örn det är bestyrkt av en ojävig stämningsman.
— Om stämningsmän stadgas i 37 §, att underrätt skall förordna vissa
män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar och domstolars beslut samt
eljest verkställa delgivning av handlingar. Dessa stämningsmän skola inför
rätten gå ed, att de redligen och utan försumlighet skola uträtta de delgivningsärenden
som uppdragas åt dem. Fjärdingsman är utan särskilt förordnande
stämningsman; likaså nämndeman, om han åtager sig delgivningsuppdraget.
På grund av bestämmelse i lagen den 6 juni 1925 örn tillämplighet å
vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman skall vad som i nu förevarande
avseende är stadgat om de senare jämväl gälla i fråga örn polisman
som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finnes anställd i polisdistrikt å
landsbygden.

Bevisning om delgivning av stämning må ske med användande av vilka bevismedel
som helst. Av praktiska skäl tillämpas emellertid så gott som alltid
den form som angives i 11 kap. 38 § rättegångsbalken. Beträffande delgivning
av andra handlingar har i vissa fall företeende av sadant delgivningsbevis
som där sägs gjorts obligatoriskt. Detta gäller t. ex. i fråga örn delgivning
av besvär hos hovrätt och Kungl. Majit (27 kap. 6 § och 30 kap. 42 §
rättegångsbalken samt 219 och 230 §§ utsökningslagen), delgivning av borgenärs

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

konkursansökan och av föreläggande att avlägga borgenärsed i konkurs (12 och
117 §§ konkurslagen) samt delgivning av ansökan om åläggande för gäldenär att
avlägga utmätningsed (5 § lagen den 13 maj 1921 örn utmätningsed).

Stämningsmans rätt till ersättning är reglerad genom förordningen den 12
juli 1878 (nr 24 s. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt till stämningsmän m. m., enligt vars 4 § för delgivning
av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse
eller annan handling jämte bevis om delgivningen skall till envar av de
stämningsmän eller betjänte, vilka verkställa delgivningen, erläggas 75 öre
för varje person som undfår del av handlingen. I 5 § samma förordning är
stadgat, att örn resa erfordras för verkställande av förrättning å landet eller
i stad utom stadens planlagda område, förrättningsmän och vittne äro berättigade
till ersättning, vardera för skjuts efter en häst; dock att, när flera
förrättningar verkställas under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen
skall fördelas mellan samtliga förrättningarna i förhållande till
förrättningsställenas avstånd från förrättningsmannens och vittnets hemvist.
Sedan 1911 års skjutsstadga upphört att gälla med utgången av år 1933,
skall enligt kungörelsen den 21 december 1933 (nr 669) skjutsersättning enligt
5 § nyssnämnda förordning tillsvidare beräknas efter visst angivet belopp
per kilometer.

Inom riksdagen har flera gånger väckts frågan örn en förenkling av sättet
för delgivning och i samband därmed minskning av de med delgivningen förenade
kostnaderna.

Sålunda yrkades i en motion till 1917 års riksdag (II: 244), att vitsord såsom
fullt bevis skulle tillerkännas intyg av en stämningsman eller eventuellt
en stämningsman och en annan person. Motionen resulterade i att riksdagen,
på hemställan av lagutskottet, i skrivelse till Kungl. Majit (nr 57) anhöll örn
lagändring i syfte att förenkla delgivningsförfarandet.

I anledning av nämnda riksdagsskrivelse infordrade Kungl. Majit yttranden
i ämnet från Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Ärendet
överlämnades därefter till processkommissionen, som även upptagit frågan till
behandling i sitt år 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning.

I en motion vid 1931 års riksdag (11:6) återupptogs frågan om lagändring
i syfte att minska de med delgivning förenade kostnaderna. — Korsta
lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 14), att utskottet fortfarande
ansåge skäl föreligga att söka genom lämpliga lagstiftningsåtgärder nedbringa
kostnaderna för delgivningsförfarandet. Det förefölle utskottet som örn intyg
av en stämningsman borde kunna anses tillräckligt betryggande, därest största
noggrannhet iakttoges vid antagandet av stämningsmän och kontroll över
deras verksamhet utövades. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit anhålla om utredning huruvida och på vad sätt 11 kap. 38 §
rättegångsbalken kunde ändras i syfte att förenkla det där angivna delgivningssättet,
samt om framläggande av de förslag vartill utredningen kunde

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Utskottet.

giva anledning. — Utskottets hemställan bifölls av kamrarna, i anledning
varav riksdagen avlät skrivelse till Kungl. Majit (nr 75).

Sedan inom justitiedepartementet upprättats ett utkast till lag, i huvudsak
överensstämmande med nu föreliggande förslag, ha efter remiss utlåtanden
över detta lagutkast inkommit från samtliga domhavande, rådhusrätter och
polisdomstolar i riket, från hovrätterna och processlagberedningen samt från
Sveriges advokatsamfund.

Förslaget innebär, till en början, att förordnande att vara stämningsman
må meddelas allenast för visst kalenderår eller del därav. Sådan stämningsman
skall avlägga ed, då han första gången förordnas. Förordnandet må, örn
skäl därtill äro, av rätten återkallas. Liksom nu skall fjärdingsman utan särskilt
förordnande vara stämningsman.

Enligt förslaget skall vidare intyg av en stämningsman, mot vilken ej förekommer
jäv som om vittne är stadgat, gälla såsom fullt bevis att delgivning
blivit så verkställd som intyget innehåller. Enahanda vitsord skall på samma
sätt som för närvarande tillkomma intyg, som meddelats av landsfogde, stadsfogde,
landsfiskal, stadsfiskal, notarius publicus, svensk konsul eller vid
svenskt konsulat anställd tjänsteman men därutöver jämväl intyg utfärdat av
nämndeman eller av polisman i stad, i fråga örn den sistnämnde dock endast
då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

Förevarande förslag innebär en icke oväsentlig förenkling av förfarandet
vid stämnings delgivning och den sålunda föreslagna åtgärden bör i sin mån bidraga
till att nedbringa kostnaderna för den rättssökande allmänheten. Mot
avfattningen av förslaget har utskottet icke funnit anledning till erinran.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 8 februari 1935.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Svenson i Eskhult*, Löfgren, Branting*, Wijkström* och von Miihlenfels;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs* och Hedlund i
Östersund, fru Östlund, herrar Olsson i Rimforsa och Olsson i Mellerud, fröken
Wellin samt herr Johansson i Bro.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.