Första lagutskottets utlåtande nr 77 år 1956
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för make att
utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld.
Första lagutskottet har till behandling förehaft en i första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 122, av fru Svenson och fru
Nilsson. I motionen hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring av giftermålsbalkens bestämmelser,
att make icke må utan andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld».
Beträffande de skäl som ligga till grund för motionärernas hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.
Gällande bestämmelser
Enligt nya giftermålsbalken gäller beträffande makars egendom att vardera
maken bibehåller rätten till den egendom, som han vid äktenskapets
ingående har eller som han sedermera förvärvar. Vardera maken är fortfarande
ensam ägare, panthavare, fordringsägare o. s. v., såsom om han icke
vore gift. Vid äktenskapets upplösning eller bodelning får maken emellertid
avstå hälften av denna egendom till andra maken, om egendomen ej är av
enskild natur. Makes egendom, vari sålunda giftorätt äger rum, kallas hans
giftorättsgods. Enskild egendom är för det första egendom som genom äktenskapsförord
förklarats skola vara enskild, för det andra egendom som
make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara
enskild eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor
eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente
meddelat sådan föreskrift, samt för det tredje vad som trätt i stället för förut
angiven egendom, såvida ej annorlunda föreskrivits genom den rättshandling,
på grund av vilken egendomen är enskild. Annan ordning kan stadgas
genom äktenskapsförord.
I fråga om förvaltningsrätten gäller, att vardera maken råder över sin
egendom, dock med vissa inskränkningar beträffande giftorättsgodset. I 6
kap. 3 § giftermålsbalken uttalas sålunda, att make är pliktig så vårda sitt
giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra maken till förfång. Enligt
4 § i samma kapitel må make ej avhända sig eller med inteckning för
gäld belasta fast egendom, vari andra maken har giftorätt, utan att denne
Bihang titt riksdagens protokoll 1056. 0 samt. 1 avd. Nr 17
2
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
skriftligen med två vittnen samtyckt därtill. Har make vidtagit sådan åtgärd
utan erforderligt samtycke, skall den vara ogill, om andra maken väcker
klander därå; detta skall dock ske inom viss kortare tid. Vad sålunda
är stadgat om fast egendom äger motsvarande tillämpning med avseende
å tomträtt. Jämlikt 5 § i kapitlet må make ej utan andra makens samtycke
avhända sig eller pantsätta lösören, i vilka denne har giftorätt och vilka
ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgöra
andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga
bruk. Har make företagit sådan rättshandling utan erforderligt samtycke,
och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, skall
rättshandlingen vara ogill, om andra maken väcker klander därå inom viss
kortare tid. Vägras samtycke i fall, som i 6 kap. 4 eller 5 § avses, äger rätten,
jämlikt 6 § i samma kapitel, på ansökan tillåta åtgärd, varom fråga är, om
skäl till vägran finnes ej vara för handen. I 6 a § i kapitlet givas bestämmelser
för det fall att make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt,
genom gåva av annan egendom än i 4 § sägs väsentligen minskar sina tillgångar.
Är sådant fall för handen och visar det sig efter äktenskapets upplösning
eller boskillnad eller hemskillnad att vid bodelning vederlag ej kan
till fullo utgå skall, om gåvotagaren finnes ha insett eller bort inse att gåvan
lände andra maken till förfång, gåvan eller dess värde återbäras i den mån
sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens rätt. Ej må dock på
sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från det gåvan fullbordades.
Om vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under dylika omständigheter,
ej var fullbordad, må den ej göras gällande i den mån det
skulle lända till inskränkning i andra makens rätt.
Vad angår ansvar för gäld stadgas i 7 kap. giftermålsbalken, att vardera
maken med sitt giftorältsgods och sin enskilda egendom svarar för den
gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd. Är i äktenskapet
gäld gjord av bägge makarna, svara de solidariskt därför. Samma
gäller beträffande gäld, som ena maken gjort för den dagliga hushållningen
m. m.
Make är jämlikt 9 kap. 1 § berättigad att erhålla boskillnad 1) om andra
maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk
av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande
vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning;
och 2) om andra makens bo är avträtt till konkurs. Dessutom äga makarna
erhålla boskillnad om de äro ense därom. All egendom, som make förvärvar
efter det boskillnad blivit sökt, skall, om boskillnad beviljas, vara makens
enskilda egendom.
Då äktenskap upplöses eller makar vinna hemskillnad eller boskillnad
skall bodelning i regel äga rum.
Om bodelning givas regler i 13 kap. giftermålsbalken. Av dessa regler må
här framhållas följande. Bodelning skall ske i arvskiftes form. Om vid bo
-
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
3
delning make häftar för gäld, tillkommen före ansökan om boskillnad eller
före det äktenskapet upplösts eller hemskillnad vunnits, skall enligt 13 kap.
2 § första stycket giftermålsbalken av den gäldbundne makens giftorättsgods
tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller, om bägge makarna
häfta för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper
på honom. Sedan tilldelning för gäld ägt rum, skall återstoden av makarnas
giftorättsgods i regel delas lika mellan dem. 113 kap. 6 § giftermålsbalken
stadgas emellertid, att — om make genom vanvård av sina ekonomiska
angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods
eller genom annat otillbörligt förfarande vållat att detta väsentligen minskats
— andra maken äger erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods.
Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild egendom,
gånge för hälften av vad som brister vederlag ut av den enskilda egendom,
som ej erfordras för täckning av gäld. I 9 § i samma kapitel stadgas att,
om make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äger han ej för
bristen fordran hos andra maken.
För äktenskap, varå äldre giftermålsbalken är tillämplig, gälla regler som
i mångt och mycket avvika från de i nya giftermålsbalken givna. Sålunda
stadgas beträffande makars egendom, att vardera maken har giftorätt till
hälften i all boets lösa egendom och under äktenskapet förvärvad fast egendom.
Enskild egendom är fast egendom, som endera maken före eller under
äktenskapet ärvt eller förut förvärvat, samt egendom, som genom gåva eller
testamente givits till ena maken med villkor att den skall tillhöra maken
enskilt. Avvikelser från dessa regler kunna stadgas genom äktenskapsförord.
Vad angår förvaltningsrätten tillkommer denna mannen såväl beträffande
det gemensamma boet som hustruns enskilda egendom. I denna regel
givas dock vissa modifikationer. Sålunda kräves hustruns samtycke till
vissa förvaltningsåtgärder av mannen, motsvarande de i 6 kap. 4 och 5 §§
nya giftermålsbalken omförmälda. I fråga om ansvar för gäld finnas i 11
kap. äldre giftermålsbalken åtskilliga delvis mycket invecklade regler med
hänsyn till vilken av makarna som gjort gälden och gäldens beskaffenhet.
I vissa fall svarar för gälden all boets egendom, i andra fall endast enskild
egendom o. s. v. I 3 § av nämnda kapitel stadgas sålunda att för gäld, som är
gjord i äktenskapet av mannen, skall svara samfällda boet och mannens
enskilda egendom; dock skall ej, där gälden tillkommit av mannens särskilda
vållande och förgörelse utan att hustrun därav nytta eller del haft,
av samfällda boet svara mera än mannens andel däri. Sistnämnda lagrum
avser gäld i allmänhet, som mannen gjort under äktenskapet t. ex. för familjens
uppehälle eller för idkande av affärsrörelse. För sådan gäld ansvarar
mannens enskilda egendom och hela samfällda boet, således även hustruns
giftorätt däri utan inskränkning, men ej hustruns enskilda egendom. Till
gäld uppkommen av mannens särskilda vållande och förgörelse har räknats
gäld, uppkommen genom borgensförbindelser eller därmed likställda växel
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
förbindelser, genom spekulationsaffärer m. m. För denna gäld ansvarar
blott mannens giftorätt och enskilda egendom. Om det visas, att hustrun
haft någon nytta av gälden eller del däri, går hennes giftorätt ej fri från ansvar
därför.
I fråga om äldre och nyare giftermålsbalkens tillämpningsområden givas
bestämmelser i lagen om införande av nya giftermålsbalken. Nya giftermålsbalken
är tillämplig på alla äktenskap, som ingåtts efter den 1 januari 1921.
Vad angår äldre äktenskap gäller enligt nämnda promulgationslag i princip
nya giftermålsbalken beträffande makarnas personliga förhållanden samt
äldre giftermålsbalken i fråga om makarnas ekonomiska förhållanden.
Emellertid skall nya giftermålsbalken tillämpas i allo å äldre äktenskap,
när i dessa all egendomsgemenskap mellan makarna är utesluten och hustrun
själv äger förvalta sin egendom. Vissa betydelsefulla modifikationer ha
vidare gjorts i de äldre reglerna om makarnas ekonomiska förhållanden i
riktning mot det nya systemet.
Slutligen må här erinras om att, jämlikt 10 kap. 1 § föräldrabalken, omyndigförklaring
skall ske bl. a. av den som genom slöseri eller annan grov vanvård
av sin egendom eller eljest genom otillbörligt förfarande med avseende
å egendomen äventyrar sin eller sin familjs välfärd.
Historik m. m.
I lagberedningens år 1918 avgivna betänkande med förslag till giftermålsbalk
anförde beredningen beträffande 6 kap. 3 § bl. a. följande:
Enligt gällande svensk lagstiftning medför mannens missbruk av förvaltningsrätten
över det gemensamma boet, förutom rätt till boskillnad, jämväl
vederlagsrätt för hustrun i väsentligen vidsträcktare omfattning än enligt
gällande dansk och norsk rätt. Sålunda äger hustrun erhålla vederlag för
samfälld egendom, som avhänts boet genom mannens ''särskilda vållande
och förgörelse’ utan nytta för henne. Vederlagsrätt tillkommer således enligt
svensk rätt hustrun jämväl i anledning av kulpösa förvaltningshandlingar
från mannens sida. Gällande svensk rätt utgår alltså därifrån, att
mannen är skyldig att iakttaga en viss grad av aktsamhet i förvaltningen
av den samfällda egendomen, och ålägger honom att, om han brister i denna
aktsamhet, giva vederlag. Samma förpliktelser åvila hustrun, när hon har
samfälld egendom under sin förvaltning. För den förvaltande maken medför
den andres giftorätt i egendomen en vårdnadsplikt, vars åsidosättande medför
rätt till boskillnad och vederlag.
Även under den av beredningen föreslagna förmögenhetsordningen bör ena
makens giftorätt i den andres gods medföra förpliktelse för den senare att
tillse, att godset ej obehörigen minskas den förre till förfång. Lagfästandet
av en vårdnadsplikt motsvarande den, som för närvarande åligger den förvaltningsberättigade
maken, anser beredningen vara en av de väsentligaste
vinster, som möjliggjorts därigenom att beredningens förslag byggts på
grundvalen av giftorättsgemenskap mellan makarna, uppkommen i och
med äktenskapets ingående, och ej på egendomsskillnad med ömsesidig
Första lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1956
5
arvsrätt. Därigenom betonas den ekonomiska gemenskap, som under äktenskapet
bör bestå mellan makarna. Ehuru vardera maken skall utåt i
regel fritt råda över sitt giftorättsgods, medför vårdnadsplikten för ägaren
en erinran om, att andra maken redan under äktenskapet äger rätt i hans
gods, till vilken han bör taga hänsyn.
Makes förpliktelse att under äktenskapet tillse, att hans giftorättsgods
ej obehörigen minskas andra maken till förfång, innebär ej endast en plikt
att visa omsorg i förvaltningen av giftorättsgodset. Även en allmän vanskötsel
från makens sida av hans ekonomiska angelägenheter, exempelvis ett
slösaktigt levnadssätt, lättsinnig gäldsstiftelse o. s. v., kan medföra giftorättsgodsets
minskning eller fara därför och måste, i den mån så är förhållandet,
anses pliktstridig.
I fråga om stadgandet i 6 kap. 4 § anförde beredningen bl. a.:
Frånsett de tekniska svårigheter, anordningen av en samförvaltning mellan
makar i större eller mindre omfattning skulle---erbjuda, är det
för visso även från ekonomisk synpunkt av vikt, att huvudprincipen om
vardera makens fria förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods upprätthålles.
Driver make näringsverksamhet, utgör hans giftorättsgods lika väl som hans
enskilda egendom underlag för denna hans verksamhet, och fri bestämmanderätt
över användningen av giftorättsgodset är därför en nödvändig
förutsättning för att han skall erhålla den rörelsefrihet han bör äga i sin
näring. Vore han bunden av andra makens samtycke till dispositioner över
giftorättsgodset, skulle det otvivelaktigt verka hämmande å hans företagsamhet,
och hans förvärvsmöjligheter skulle i många fall minskas till förfång
ej endast för honom själv utan också för familjen. Men även då make
ej insätter sitt giftorättsgods i en av honom driven näringsverksamhet utan
fråga är om en förmögenhetsförvaltning i inskränkt mening, är det för visso
ändamålsenligast, att förvaltningen är underkastad den enhetliga ledningen
av en vilja. Allenast med stor försiktighet har därför beredningen ansett sig
böra inrymma ena maken en medbestämmanderätt i den andres förvaltning
av sin egendom. Beredningen har ansett detta främst böra ske i fråga om
dispositioner över fast egendom. Den fasta egendomen intager i åtskilliga
hänseenden en särställning. Särskilt hos den jordbrukande befolkningen äro
familjeintressena nära knutna vid jorden. Den fasta egendomen är hos
denna del av vårt folk vanligen huvudbeståndsdelen av familjens förmögenhet.
Å fastigheten har familjen sitt hem, och ofta deltaga båda makarna
jämte hemmavarande barn antingen direkt i driften av jordbruket och dess
binäringar eller i ledningen av olika delar av driften. En avyttring av fastigheten
medför i dessa fall en förändring av hela familjens levnadsförhållanden
av djupt ingripande betydelse. En sådan förändring bör ej ena maken
äga företaga utan samtycke av den andre, och detta gäller vare sig fastigheten
tillhör mannen eller hustrun.---
De skäl, som nu anförts för inrymmande av en medbestämmanderätt åt
andra maken vid dispositioner över fast egendom, gälla särskilt i fråga om
jordbruksfastighet, där familjen har sitt hem och båda makarna sin verksamhet.
Av väsentligen samma skäl måste ett krav på andra makens samtycke
anses berättigat också i fråga om annan fastighet, när familjen är boende
å densamma eller båda makarnas eller den andres näringsverksamhet
är knuten till fastigheten.-----
Till de dispositioner över fast egendom, vilka ena maken ej bör äga företaga
utan andra makens samtycke, höra i främsta rummet alla slag av av
-
G
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
händelser, såsom köp, byte eller gåva. Beredningen anser även, att för fast
egendoms belastande med gäld bör krävas samtycke av andra maken. Visserligen
kan maken genom annan skuldsättning framkalla fara för exekution
i fastigheten och därmed dess avyttring, men i allt fall måste en bestämmelse
om andra makens samtycke till inteckning i fastigheten försvåra,
att skuldsättning sker med särskilt avseende å fastigheten som kreditbas i
sådan omfattning, att dess bibehållande i familjen äventyras.
Beträffande stadgandet i 6 kap. 5 §, vilket i lagberedningens förslag hade
samma lydelse som den sedermera antagna lagtexten med undantag av att
lagberedningen använde termen »avyttra» lösören i stället för »avbända
sig» lösören, anförde beredningen bl. a. följande:
Av huvudprincipen för det av beredningen föreslagna förmögenhetssystemet
följer, att de möbler, husgeråd och andra lösören, som av makarna brukas
i det gemensamma hemmet, tillhöra den make, som genom köp, arv eller
annorledes förvärvat desamma. Dessa lösören ingå i hans giftorättsgods,
och han äger den rättsliga dispositionen över dem. Emellertid måste det
medgivas, att behovet av den mellan makarna rådande gemenskapens hävdande
under äktenskapet särskilt starkt framträder i fråga om denna egendom.
Makarnas inbördes rätt till samliv grundar för dem en rätt till gemensamt
begagnande av denna egendom, som för familjen utgör en väsentlig
del av hemmet. Det hem, som vid äktenskapets ingående bildas och därunder
vidare uppbygges, skapas under hänsynstagande till båda makarnas
behov och önskningar. De olika bohagstingen anskaffas för en fortsatt användning
av båda makarna, och det kan ej anses vara med billigheten överensstämmande,
att deras avlägsnande ur hemmet skall vara beroende av
ena makens vilja. Vidare är att märka, att inom stora grupper av vårt folk
en väsentlig del av det för makarnas hem anskaffade bohaget inköpes för
besparingar, som göras under äktenskapet, eller för medel, anskaffade genom
lån, som sedermera betalas med sådana besparingar. Ehuru i dessa fall
de använda medlen i allmänhet äro besparingar å mannens arbetsförtjänst
och bohagstingen således bliva dennes, äro dessa besparingar dock resultatet
av makarnas samfällda strävan, och en rätt för mannen att ensam bestämma
i fråga om bohagstingens avyttring skulle innebära en orättvisa mot hustrun.
En sådan rätt skulle, enligt vad erfarenheten visar, kunna i många fall
leda till upprörande resultat; en man, som på grund av dryckenskap eller av
annan orsak förlorat intresset för hemmets sammanhållande, skulle kunna
skingra detsamma, utan att hustrun, vars strävsamma arbete i hemmet måhända
varit den väsentligaste orsaken till att något kunnat besparas av mannens
inkomst, skulle äga möjlighet att inskrida mot hans förfoganden.
Ett hävdande av gemenskapen makarna emellan i fråga om den lösa egendom,
som tillhör det gemensamma hemmet, genom en starkare rätt än
giftorätten skulle emellertid enligt beredningens mening medföra alltför
stora svårigheter. Om av denna egendom bildades en särskild egendomsinassa,
som tillhörde bägge makarna på samma sätt som de nu äga den
gemensamma egendomen, skulle nämligen behov uppkomma av särskilda
regler om denna massas ansvarighet för gäld, om exekution i endera makens
rätt i samma massa och om därav föranledd delning av densamma. Dessa
regler skulle otvivelaktigt bliva ganska invecklade och ej heller medföra
en rationell lösning. Ej heller skulle tillfredsställande resultat kunna vinnas
genom att i fråga om de särskida bohagstingen tillämpa reglerna för
7
Första lagutskottets utlåtande nr 77 år 1956
vanlig samäganderätt; en sådan ordning skulle dessutom medföra behov
av särskilda regler till skydd för den förvärvande makens borgenärer. Även
om frågan om äganderätten till omförmälda egendom löses enligt huvudregeln,
bör emellertid tillfredsställande skydd för andra maken kunna vinnas
om ägarens förfoganderätt över densamma sålunda inskränkes att, pa
enahanda sätt som föreslagits i fråga om fast egendom, för avyttring av
sådan lös egendom kräves andra makens samtycke. Med avyttring har beredningen
ansett böra likställas pantsättning, den för visso vanligaste form,
i vilken egendom av ifrågavarande slag undandrages från hemmet.
Vad angår de omständigheter som för make medföra rätt att mot andra
maken påkalla boskillnad anförde lagberedningen bl. a. följande:
Enligt det av beredningen föreslagna systemet för makars egendomsförhållanden
utgör det giftorättsanspråk, vardera maken skall äga i den andres
gods, icke i någon mån grundval för hans gäldsansvar. Den enes giftorättsanspråk
länder ej heller till minskning i den andres häftande med sin egendom
för sin gäld. Vardera maken häftar för sin gäld allenast med sin egendom
men också fullt med denna. Boskillnaden behöves således ej i det nya systemet
för att hindra, att egendom tages i anspråk för betalning av gäld i vidare
omfattning än den materiellträttsligt svarar för gälden. Däremot är enligt
beredningens mening jämväl i det nya systemet boskillnadsinstitutet erforderligt
för betryggande av den rätt, som tillkommer make i andra makens
giftorättsgods.--—
Med den ökade känsla av inbördes självständighet i förmögenhetsavseende
det föreslagna systemet är ägnat att framkalla kommer onekligen en boskillnad
att kännas som ett mycket starkt ingrepp i en makes förmögenhetsförhållanden.
Ett sådant ingrepp bör naturligen ej kunna äga rum, utan
att ett verkligt klandervärt förhållande kan läggas honom till last och detta
dessutom är av beskaffenhet att allvarsamt hota andra makens rätt. Ingreppet
bör ej heller göras mera kännbart än som är nödvändigt för vinnande
av trygghet för den senare.------
Om ena maken vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller
fara för sådan minskning genom förfarande, som innefattar ett åsidosättande
av den honom enligt 6 kap. 3 § åliggande vårdnadsplikt, bör andra
maken äga rätt till boskillnad. Den vårdnadsplikt, som enligt nämnda lagrum
åligger make, innebär i första hand skyldighet för honom att iakttaga
omsorg i handhavandet av sina ekonomiska angelägenheter, så att han ej
genom vanvård av dessa vållar minskning eller fara för minskning av sitt
giftorättsgods. Häri får naturligen icke anses ligga hinder för make att under
sin förmögenhetsförvaltning ikläda sig risker för dylik minskning. En
persons ekonomiska verksamhet är ofta av'' sådan natur, att den måste medföra
ett avvägande av vinst- och förlustmöjligheter; den kan understundom
vara i högre eller mindre grad grundad å spekulation. Endast när det spekulativa
momentet gives ett otillbörligt utrymme eller företagna spekulationer
framträda såsom i högre grad okloka eller lättsinniga, kan make anses
brista i tillbörlig omsorg vid handhavandet av sina ekonomiska angelägenheter.
Ej heller får i allmänhet allenast en mindre god förmögenhetsförvaltning
anses vara tillräcklig grund till boskillnad. Ena maken kan
sålunda i regel icke göra andra maken ansvarig redan på grund av bristande
affärsduglighet, även om därigenom förluster uppkommit. Ett verkligt klandervärt
förhållande från dennes sida måste föreligga. Makes vanvård av
8 Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
sina ekonomiska angelägenheter kan vidare bestå i ett slösaktigt förbru
f*n<re-
aVi befintliga tillgångar samt i oklok eller lättsinnig gäldsstiftelse. En
otta torekommande form av sådan gäldsstiftelse är ingående av borgensförbindelser
i otillbörlig utsträckning eller utan tillräcklig grund i förhållandena.
För att rätt till boskillnad i här omförmälda fall skall föreligga anser
emellertid beredningen det böra krävas, att make vid upprepade ti/lfällen
brustit i tillbörlig omsorg vid handhavandet av sin ekonomi eller, om allenast
en enstaka förlustbringande förvaltningshandling föreligger, denna utvisar
högre grad av vårdslöshet eller lättsinne eller ock fara är för nya sådana
forvaltningshandlingar. Först då detta är förhållandet, kan vanvård av makes
ekonomiska angelägenheter anses föreligga.____
Såsom ovan nämnts, bör enligt beredningens mening rätt till boskillnad
tillkomma make, allenast när andra maken vållar väsentlig minskning av
sitt giftorättsgods eller fara för sådan minskning. Då, enligt vad vid 6 kap
framhållits, huvudprincipen är vardera makens fria förvaltningsrätt över
sm egendom, bör regeln i 6 kap. 3 § ej medföra alltför stark begränsning
?.v nmkes rätt att självständigt sköta sin egendom. Allenast när ena makens
förfarande är av beskaffenhet att medföra en väsentlig kränkning av den
andres rätt eller fara för sådan kränkning, bör därför denne erhålla det
rättsskydd boskillnaden innebär.
Beträffande 13 kap. 6 § i förslaget anförde lagberedningen bl. a.:
Liksom makes rätt att vinna boskillnad gjorts beroende därav, att andra
maken vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods eller fara därför
anser beredningen av samma skäl rätt till vederlag böra tillkomma make’
endast om andra maken genom sitt förfarande vållat sådan väsentlig minskning.
Utan särskilt lagstadgande torde följa, att make ej bör kunna göra gällande
vcderlagsanspråk, som i denna paragraf avses, då han själv tagit del
i det förfarande, varigenom andra maken vållat minskning av sitt giftorättsgods,
eller han eljest får anses hava samtyckt till nämnda förfarande
Detta kan då icke anses hava inneburit ett i förhållande till förstnämnde
make obehörigt åsidosättande av hans intressen från andra makens sida.
I motiven till 13 kap. 9 § uttalade lagberedningen bl. a. följande:
Lnligt gällande rätt ansvarar ej make för vederlag med annan egendom
an den, som hörde till boet, då boskillnad söktes eller äktenskapet upplöstes.
Har make tillkommande vederlagsanspråk icke kunnat vid bodelningen gäldas
med sådan egendom, kvarstår ej efter bodelningen något anspråk mot
andra maken. Beredningen har ansett sig böra föreslå bibehållande av denna
princip. De vederlagsanspråk, som kunna tillkomma ena maken mot den
andre, ha sin grund däri, att den senare till förfång för den förstnämnde
föranlett minskning av sitt giftorättsgods. Det är väl rättvist och billigt, att
den make, som sålunda föranlett minskning av sitt giftorättsgods, i första
land sjalv drabbas av denna minskning. Men även om en makes förvaltning
av sitt giftorättsgods framstår såsom i högre grad pliktvidrig, vore det att
driva reaktionen mot hans pliktförsummelse för långt, om han ej bleve fri
från vidare ersättningskrav, ehuru han vid bodelningen till andra maken
avstått allt sitt behållna gods vid tidpunkten för giftorättsgemenskapens
upplösning. Enligt beredningens mening är det vidare av vikt, att bodelP!.
nf.eri medför en fullständig uppgörelse av alla ur giftorättsgemenskapen
harflytande rättigheter och förpliktelser. Beredningen föreslår därför, att
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
9
för den del av endera maken tillkommande vederlagsanspråk, som ej kunnat
likvideras vid bodelningen, maken ej skall äga fordran hos andra maken.
Stadgandet i 6 kap. 6 a § i giftermålsbalken tillkom genom lag den 27 mars
1936. I motiven till detta stadgande anförde lagberedningen, efter att ha
redogjort för reglerna i 6 kap. 4 och 5 §§ och för makes möjligheter att vid
bodelning söka vederlag av andra maken, vidare bl. a. följande:
Saknas gods, ur vilket vederlag kan utgå, måste han själv bära förlusten.
Detta gäller även om andra maken avhänt sig egendomen genom gåva. Förutsatt
att gåvan icke visas vara enligt allmänna gåvoregler ogiltig, blir den
alltså — med de förut angivna, snävt begränsade undantagen -— beståndande,
även om den medfört att givarens maka helt eller delvis gått sin
giftorätt förlustig.
Ett effektivare skydd än det som sålunda tillkommer make har genom
lagen om arv beretts arvingar mot otillbörliga gåvotransaktioner från arvlåtarens
sida.--- •—
Under förarbetena till lagen om arv ifrågasattes att i giftermålsbalkens
regler om makars egendom vidtaga sådan ändring, att gåvor som göras av
gift person skulle, om de ledde till kränkning av andra makens giftorätt,
kunna återkrävas. I motiven till nämnda lag inskränkte sig emellertid beredningen
till ett uttalande om att denna fråga borde vinna uppmärksamhet
under det fortsatta lagarbetet.1
Genom det förslag till lag ang. vissa utfästelser om gåva, som beredningen
nu utarbetat, har denna fråga erhållit ökad aktualitet: därest, såsom beredningen
föreslagit, skriftliga utfästelser om gåva, evad de avse penningar
eller lösöre, erkännas såsom bindande oberoende av huruvida godset traderats,
kan därigenom uppstå en viss fara för att en gift person genom benefika
utfästelser gynnar utomstående till förfång för maken. Tillika är
emellertid uppenbart, att effektivt skydd ej kan beredas maken genom bestämmelser
som endast taga sikte på ofullbordade gåvor. Bestämmelser
med denna begränsade räckvidd skulle alltför lätt kunna kringgås därigenom
att givaren, då boskillnad eller äktenskapsskillnad hotade, skyddade
gåvotagaren genom att till denne utlämna godset. I förevarande § hava därför
upptagits bestämmelser som avse såväl fullbordade som ofullbordade
gåvor.----
Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva
av sådan egendom väsentligen minskat sina tillgångar, synes sålunda möjlighet
böra beredas andra maken att, sedan vid bodelning konstaterats att
vederlag ej kan utgå, påkalla återbäring av gåvan eller dess värde i den mån
sådant erfordras för tillgodoseende av hans rätt. En förutsättning härför
bör emellertid vara att gåvotagaren insett eller bort inse att gåvan lände
maken till förfång. För anställande av sådan talan torde vidare böra uppställas
viss tid, vilken, i anslutning till 2 kap. 3 § lagen om arv, lämpligen
torde kunna bestämmas till fem år från det gåvan fullbordades. Bestämmelser
härom hava upptagits i §:ns första stycke.
I motioner till 1938 års riksdag (1:172 och 11:281) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till sådana ändrade bestämmelser i giftermålsbalken att make
ej utan andra makens samtycke finge ingå borgens- eller annan utfästelse,
i Motiven till lagen om arv i NJA II 1928 s. 440.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 11 år 1956
som medförde fara för minskning av makens giftorättsgods den andra maken
till förfång, och vilken utfästelse med hänsyn till omständigheterna
kunde anses otillbörlig.
I utlåtande över motionerna (nr 28) anförde första lagutskottet bl. a.
följande:
Det torde icke råda något tvivel om att åtskilliga sociala missförhållanden
kunna följa med en ordning enligt vilken rätten för äkta make att stifta
gälds- och ansvarsförbindelser icke är underkastad några egentliga restriktioner.
En lättsinnigt gjord utfästelse kan nämligen komma att medföra
svåra verkningar även för andra maken och familjen i övrigt. Syftet att
genom strängare bestämmelser å området ernå ett ökat skydd för hemmen
torde därför i och för sig få anses behjärtansvärt.
Den av motionärerna i första hand ifrågasatta utvägen till frågans lösning
synes innebära, att otillbörliga borgens- och andra förbindelser av ena
maken skulle, för att bli gällande, godkännas av den andre maken antingen
uttryckligen eller genom underlåtenhet att, efter erhållen vetskap, väcka
klander.---
Vad beträffar kravet på andra makens samtycke till vissa utfästelser
ma till en början erinras om att enligt nya giftermålsbalken såsom
huvudprincip gäller att äkta makar, så långt möjligt är, ställas bredvid
varandra såsom lika fria och självständiga personer utan någon i lag stadgad
rätt för den ene att bestämma vare sig över den andre eller över familjens
gemensamma angelägenheter. I enlighet härmed bibehåller vardera maken
rätten till den egendom, han vid äktenskapets ingående har eller sedermera
förvärvar, och han förvaltar även själv denna egendom. För gäld och andra
förbindelser svarar — med vissa undantag, såsom för hushållsgäld —
endast den make som iklätt sig förpliktelsen, varav följer att den andre
makens egendom icke får tillgripas för fordringens likviderande. I och
med äktenskapet inträder dock en väsentlig ändring i makes förhållande
till sin egendom, nämligen såtillvida som den andre maken, i den mån cj
egendomen förbehållits såsom enskild, erhåller giftorätt i densamma. Såsom
detta begrepp är konstruerat i nya giftermålsbalken innebär giftorätten
ej en omedelbar andelsrätt i egendomen. Giftorättsgodset skall emellertid
vid äktenskapets upplösning delas lika mellan makarna. Och även
under bestående äktenskap medför giftorätten vissa reflexverkningar. Make
är sålunda pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas
andra maken till förfång.
Vidare erfordras andra makens samtycke till vissa dispositioner över
giftorättsgodset, nämligen då fråga är om fast egendom, visst bohag in. m.
Slutligen skall make vid benefika avhändelser taga tillbörlig hänsyn till
den andres giftorätt. Under förarbetena till nya giftermålsbalken framhölls
bl. a. att om make som drev näringsverksamhet vore bunden av den andre
makens samtycke till dispositioner över giftorättsgodset, det otvivelaktigt
skulle verka hämmande å hans företagsamhet, med påföljd att hans förvärvsmöjligheter
i många fall skulle minskas till förfång ej endast för honom
själv utan också för familjen. Och även då make ej insatte giftorättsgods
i av honom driven näringsverksamhet, vore det för visso ändamålsenligast,
att förvaltningen vore underkastad den enhetliga ledningen av en
vilja. Vid tillkomsten av nya giftermålsbalken inrymdes därför allenast
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
11
med stor försiktighet ena maken en medbestämmanderätt i den andres förvaltning
av sin egendom.
Under förutsättning att de nyss återgivna synpunkterna godtagas torde
det böra krävas särskilt starka skäl för att nu göra ytterligare avvikelser
från huvudprincipen om vardera makens fria förvaltningsrätt över sitt
giltorättsgods. Varje steg i sådan riktning innebär ju i viss mån införande
av ett slags »målsmanskap». Fråga är om icke genom den tilltänkta anordningen
makes fullmyndighet skulle göras beroende av andra makens vilja i
en utsträckning som icke låter sig väl förena med nutida krav på individuell
frihet och självbestämmanderätt. Att märka är vidare att det här
gäller ett andra makens samtycke som är satt i relation icke till viss egendom
utan till förmögenhetsrättsliga förbindelser av skiftande slag. En begränsning
av kravet på samtycke till enbart borgensförbindelser — ett redan
det under nutida förhållanden tämligen vagt begrepp — låter sig nämligen
knappast göra utan att den ifrågasatta lagstiftningens effektivitet helt äventyrades.
Vid sådant förhållande skulle kravet på samtycke från andra
maken komma att lägga en tung hand på hela den ekonomiska samfärdseln.
Fara vore även att mannens borgenärer skulle förmå hustrun icke endast
att samtycka till förbindelsen, utan även att ikläda sig ansvaret för densamma
gemensamt med mannen. Och i så fall skulle hustruns enskilda
egendom och giftorättsgods, vilket allt nu regelmässigt är undantaget från
ansvarighet för mannens gäld, komma att tillgripas för densamma, ett
resultat rakt motsatt det åsyftade.
Den erinringen må väl göras mot vad utskottet här ovan anfört att
motionärerna såsom en särskild förutsättning för krav på andra makens
samtycke---angivit den omständigheten att utfästelsen skall vara
otillbörlig. Ofta är det emellertid svårt för en tredje man att bedöma huruvida
så är fallet eller icke. Så saknar t. ex. en bank som diskonterar en växel
ej sällan varje möjlighet att avgöra om det är fråga om en lojal affärstransaktion
eller ett osunt växelvingleri. En regel varigenom giltigheten
gentemot tredje man av en utfästelse göres beroende av om den kan rubriceras
som »lättsinnig» eller »otillbörlig», måste i varje fall komma att innebära
ett för det ekonomiska livet synnerligen allvarligt osäkerhetsmoment.
De av motionärerna anvisade vägarna för uppnåendet av ifrågavarande
syfte synas alltså icke vara framkomliga; utskottet har icke heller för egen
del kunnat finna en godtagbar lösning av frågan. Utskottet vill även framhålla
att de av motionärerna berörda omständigheterna grundligt övervägts
bl. a. vid tillkomsten av den nya äktenskapslagstiftningen och icke i särskild
mån aktualiserats under senare tid.
Motionerna föranledde ej någon riksdagens åtgärd.
Remissyttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över förevarande motion från Svea hovrätt. Därjämte har utskottet
berett Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen
tillfälle att yttra sig över motionen.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
Samtliga remissinstanser ha uttalat sig i avstyrkande riktning.
Svea hovrätt anför i sitt yttrande, under hänvisning till de i giftermålsbalken
upptagna reglerna till ömsesidigt skydd i giftorättsgemenskapen,
bl. a. följande:
Vad sålunda föreskrivits utgör en avvägning mellan de olika intressen
som i detta sammanhang göra sig gällande, nämligen makes på naturliga
skäl grundade intresse att förfoga över sin egendom, å ena sidan, samt
andra makens befogade intresse av att sådant förfogande icke rubbar den
ekonomiska grundvalen för äktenskaplig samlevnad och familjens fortbestånd,
å den andra sidan. Att i detalj åstadkomma en lagreglering i ämnet
låter sig icke göra, och lagstiftaren har stannat vid att för några fall sätta
makes dispositionsrätt i direkt beroende av andra makens medgivande och
att i övrigt lita till det allmänna stadgandet om vårdnadsplikt i andra
makens intresse och de därtill anknutna bodelningsreglerna. Denna lagreglering
är tillkommen efter de mest noggranna förberedelser som över huvud
ägnas lagfrågor i vårt land.
Efter att ha återgivit vissa av lagberedningen i dess betänkande vid 6
kap. 4 § gjorda uttalanden fortsätter hovrätten:
Av vad sålunda och i övrigt anförts i beredningens betänkande framgår
att särskilda och konkret utformade begränsningar i makes förfoganderätt
varit under övervägande vid sidan av de i lagen upptagna. Det kan antagas
att samtycke till borgensansvar för gäld funnits icke böra stadgas redan på
den grund att härigenom skulle resas såväl från principiella som från
praktiska synpunkter olämpliga hinder för den make, om vars frihet till
rättshandlingar här är fråga; särskilt gäller detta om affärsverksamhet,
där borgensåtaganden i olika former äro normala led i verksamhetens bedrivande.
Även om det, såsom motionärerna påpekat, för vissa fall synes
önskvärt att på förhand hindra opåkallade och fördärvliga åtaganden, låter
det sig säkerligen icke göra att i lag draga en bestämd gräns för handlingsfriheten
i förevarande hänseende. Vid sådant förhållande förblir det nödvändigt
att, såsom hittills varit fallet, även i fråga om borgensåtaganden lita
till en riktig tillämpning av huvudregeln i 6 kap. 3 § giftermålsbalken.
Oaktat hovrätten redan av nu angivna skäl icke kan tillstyrka bifall till
motionen, vill hovrätten anmärka att giftermålsbalken inom en nära framtid
torde upptagas till revision och att det därvid blir tillfälle att pröva
huruvida ändrade bestämmelser rörande giftorättsgemenskapen äro önskvärda
och lagtekniskt möjliga. Även med hänsyn härtill synes det icke
vara skäl att i anledning av motionen vidtaga åtgärd från riksdagens sida.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser den av motionärerna föreslagna
lagändringen uppenbart olämplig och avstyrker fördenskull motionen.
Styrelsen anför ytterligare:
Såsom motionärerna antytt förekommer det naturligtvis att en make
genom oförsiktiga och objektivt sett mindre välmotiverade borgensförbindelser
vållar väsentlig minskning av sitt giftorättsgods, andra maken till
förfång. Sistnämnda förhållande är emellertid icke något som särskilt utmärker
borgensförbindelser. Samma verkningar kunna inträda till följd av
andra okloka ekonomiska dispositioner, vårdslös skuldsättning m. m. Det
lämpliga korrektivet i alla dessa fall är rätten för andra maken att söka
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956 13
boskillnad samt rätten till vederlag vid bodelning. Att göra giltigheten av
en ingången borgensförbindelse beroende av andra makens samtycke (och
det måste väl vara det som åsyftas med motionen) vore tämligen meningslöst,
såvida icke kravet på makens samtycke utsträcktes till att gälla
skuldsättning över huvud taget. En dylik regel vore uppenbart orimlig;
den skulle göra äktenskapet till ett slags förmynderskap. En regel, som
förhindrade en make att utan andra makens samtycke ingå borgen, skulle
vidare utan minsta tvivel i ett stort antal fall missbrukas och utnyttjas till
oresonlig vägran att samtycka även till de mest välmotiverade borgensförbindelser,
t. ex. i affärsverksamhet. Hur motionärerna tänkt sig att bemästra
detta spörsmål framgår icke av motionen. Någon ändamålsenlig
lösning kan nog icke heller anvisas.
Svenska bankföreningen avstyrker motionen i sitt yttrande. I yttrandet
anföres:
Grundsatsen att vardera maken i ett äktenskap skall ha fri förvaltningsrätt
över sitt giftorättsgods måste betraktas som en av giftermålsbalkens
huvudprinciper. Under förarbetena framhölls att det ur flera synpunkter
vore av vikt, att denna princip upprätthölles. Stor försiktighet borde därför
iakttagas beträffande uppställandet av undantagsstadganden som gåve andra
maken medbestämmanderätt i nämnda avseende. I enlighet härmed
begränsades också reglerna om sådan medbestämmanderätt till ett fåtal
typer av transaktioner, nämligen avhändelse och inteckning av fast egendom
eller tomträtt samt avhändelse och pantsättning av vissa för familjen
särskilt viktiga lösören. Sedermera har make beretts visst skydd även
mot otillbörliga gåvor.
Ett förbud för make att utan samtycke av andra maken ikläda sig borgensansvar
för gäld skulle innebära ett långt allvarligare ingrepp i den
fria förvaltningsrätten. Borgensåtaganden utgör ofta normala och nödvändiga
led i en affärsrörelse. Och även eljest kan ej sällan fråga om tecknande
av borgen uppkomma i samband med andra ekonomiska transaktioner.
För bankerna skulle ett förbud av ifrågavarande art medföra betydande
besvär och olägenhet. Därtill kommer att man måste ifrågasätta,
om förbudet skulle få den önskade effekten. Man har nämligen att räkna
med att borgensåtagandena kan komma att ersättas med andra förbindelser,
t. ex. skuldebrev som lämnas såsom pant.
Svenska sparbanksföreningen hemställer, att motionen f. n. ej måtte
föranleda till någon åtgärd. Som motivering för sin ståndpunkt anför föreningen
bl. a. följande:
En regel som den föreslagna skulle, därest den genomfördes, givetvis
betyda ett kraftigt ingrepp i den gällande ordningen på detta område. En
gift köpman skulle exempelvis för ingående av borgen i och för sin rörelse
behöva makens samtycke. En så långt gående inskränkning i bestående
rättigheter som här ifrågasättes synes icke böra ske utan att ett starkt samhälleligt
intresse påkallar densamma. Förvisso förekommer det, såsom
motionärerna framhålla, att en make ikläder sig borgensansvar i strid mot
andra makens eller familjens intressen och sociala skiil kunna givetvis andragas
till stöd för motionen. Huruvida missbruk genom borgensåtaganden
förekommer i sådan omfattning, att en lagändring av den genomgripande
14 Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
art som här föreslås är sakligt motiverad, låter sig icke bedömas på grundval
allenast av vad som anfördes i motionen. Den av motionärerna väckta
frågan är av den natur, att den för sin lösning kräver en ingående utredning.
En sådan synes lämpligen böra ske i samband med den allmänna översyn
av giftermålsbalken, som torde vara att förvänta.
Utskottet
Såsom motivering för den i förevarande motion gjorda hemställan anföres
att giftermålsbalkens regler syntes lämna make utan skydd i sådana
fall, då andra maken utan samråd makarna emellan lättsinnigt ikläder sig
borgensansvar för gäld och därigenom mången gång åstadkommer ekonomisk
ruin för hela sin familj. I motionen framhålles vidare, att med hänsyn
till barnen de sociala synpunkterna göra sig starkt gällande.
Av redogörelsen i det föregående framgår, att samma fråga som den i
motionen väckta år 1938 varit föremål för riksdagens prövning utan att
föranleda någon åtgärd. Vad första lagutskottet därvid i sitt av riksdagen
godkända utlåtande uttalat äger alltjämt giltighet. Såsom framhålles i
nämnda uttalande gäller enligt nya giftermålsbalken såsom huvudprincip
att äkta makar, så långt möjligt är, ställas bredvid varandra såsom lika
fria och självständiga personer utan någon i lag stadgad rätt för den ene
att bestämma vare sig över den andre eller över familjens gemensamma
angelägenheter. Ett uttryck för denna princip är den gällande huvudregeln
att vardera maken själv äger råda över sitt giftorättsgods. Undantag från
denna huvudregel, vilka gå ut på att inrymma ena maken en medbestämmanderätt
i den andres förvaltning av sin egendom, ha ansetts kunna göras
endast med stor försiktighet. De i gällande regler i sådant avseende uppställda
undantagen avse ock allenast vissa dispositioner över egendom avviss
speciell karaktär.
Det är uppenbart att avvikelser utöver vad som redan gäller från den
angivna huvudprincipen om makes fria förvaltningsrätt över sitt giftorättsgods
icke torde kunna genomföras utan att mycket starka skäl föranleda
därtill. Vad angår förevarande motion måste detta gälla så mycket mera
som den av motionärerna föreslagna anordningen får anses vara ett i jämförelse
med gällande inskränkningar förhållandevis långtgående avsteg
från nämnda princip.
Syftet att mot verkningar av lättsinnigt ingångna borgensförbindelser från
ena makens sida genom lagreglering ernå ett bättre skydd för andra maken
och familjen kan visserligen, såsom ock uttalats vid den senaste riksdagsbehandlingen
av frågan, i och för sig anses behjärtansvärt. Ett genomförande
av detta syfte på sätt motionärerna föreslagit torde emellertid svårligen
kunna ske inom ramen av den nu gällande ordningen beträffande
makars egendomsförhållanden.
Första lagutskottets utlåtande nr 17 år 1956
15
De hörda remissinstanserna ha alla hemställt att motionen icke måtte
föranleda någon åtgärd.
Till det sagda bör läggas att — såsom även framhållits av vissa remissinstanser
—- frågan om en översyn av giftermålsbalkens regler torde komma
att inom en nära framtid upptagas av Kungl. Maj:t. Det är anledning förvänta
att jämväl reglerna om makars egendomsförhållanden komma att omfattas
av översynen. Tillfälle kan då ges att närmare överväga huruvida
det finnes behov och möjlighet att i någon form tillgodose det till grund för
motionen liggande syftet.
Med hänsyn till det anförda finner utskottet för sin del anledning icke
förekomma att tillstyrka bifall till motionen.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 1:122, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 mars 1956
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Per Olofsson, Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Magnusson och Alexanderson;
från andra kammaren: herrar Rylander, Gezelius*, Onsjö, fröken Lil—
jedahl, fru Johansson i Skövde*, herrar Ekström, Jacobsson i Sala och fru
Eriksson i Stockholm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.