Första lagutskottets utlåtande nr 6 (Utlåtande 1952:L1u6 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Nr 6.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 21 december 1951 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 22, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 365 av herr Holmbåck, och
inom andra kammaren:

nr 397 av herrar Häckner och Larsson i Stockholm,

nr 463 av herr Ståhl samt

nr 481 av herr Johansson i Stockholm m. fl.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda lagförslaget avser att bereda vidgade möjligheter
att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning angående spioneri,
sabotage och vissa andra mot rikets säkerhet riktade brott. Förslaget har
utformats såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken,
vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej meddelas. Innebörden
av förslaget är i huvudsak, att möjlighet gives till viss förlängning av
anhållningstiden samt att på vissa punkter en komplettering göres av bestämmelserna
i 27 kap. rättegångsbalken rörande beslag och telefonavlyssning.
Tillämpningen av de i lagen meddelade särskilda tvångsmedelsbestämmelserna
skall i den mån den handhaves av polis- och åklagarmyndigheterna
vara underkastad domstolskontroll.

Lagens giltighetstid begränsas till den 30 juni 1953.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 no ml. lavd. Nr 6.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Inledning.

Genom beslut den 7 juli 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt stats polisintendenten
att utreda frågan om erforderliga åtgärder för att i ett skärpt läge möjliggöra
en intensifiering av polisverksamheten för hindrande och uppdagande
av spioneri m. in. jämte därmed sammanhängande organisatoriska, personella
och ekonomiska spörsmål. Till fullgörande av detta uppdrag överlämnade
statspolisintendenten med skrivelse den 1 februari 1951 en promemoria
med förslag till organisation av den ifrågavarande polisverksamheten
in. m. vid ett skärpt läge. I promemorian hemställdes därjämte om utarbetande
av en särskild tvångsmedelslagstiftning enligt vissa i promemorian
angivna riktlinjer.

Frågan om ökat skydd mot spioneri och annan landsskadlig verksamhet
var även föremål för behandling vid 1951 års riksdags vårsession. I motioner
av herr Andrén m. fl. (I: 1) samt av herr Hjalmarson m. fl. (11:4)
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning angående beredskapslagstiftning, avsedd att vid krig
eller krigsfara skapa vidgade möjligheter att ingripa mot verksamhet, som
hotade rikets yttre eller inre säkerhet, samt om framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Första lagutskottet yttrade
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 23), att intresset att trygga
statens yttre och inre säkerhet i tider av krig eller krigsfara uppenbarligen
krävde mer ingripande lagregler än dem som komme i fråga för mera fredliga
förhållanden. Någon meningsskiljaktighet torde, framhöll utskottet vidare,
icke råda därom, att en lagstiftning i huvudsak motsvarande den
som gällde under det senaste världskriget bleve nödvändig för den händelse
att läget skulle undergå en skärpning- Skulle riket komma i krig eller
ett med krig jämförligt tillstånd inträda, torde ännu mera ingripande lagregler
bli ofrånkomliga. Med den försämring som det världspolitiska läget
de senare åren undergått hade man tyvärr att räkna med som en praktisk
möjlighet att vårt land kunde komma att bli indraget i krigiska förvecklingar
eller att i vart fall landets säkerhet kunde bli hotad. Det vore under
sådana förhållanden angeläget att de lagstiftnings- och andra åtgärder, som
för sådana fall bleve erforderliga, redan nu förbereddes. Med hänsyn till
att ett omfattande utredningsarbete på en beredskapslagstiftning — avseende
bl. a. vissa tvångsmedel — redan påginge inom Kungl. Maj :ts kansli,
fanns emellertid enligt utskottets mening icke anledning för riksdagen
att göra framställning i ämnet hos Kungl. Maj :t. På hemställan av utskottet
avslog riksdagen motionerna.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 juni 1951 tillkallade chefen
för inrikesdepartementet samma dag ledamöterna av riksdagens första
kammare numera landshövdingen J. F. Domö och landshövdingen K. J. Olsson
samt ledamöterna av riksdagens andra kammare medicine licentiaten
O. B. von FrieseD, lantbrukaren N. G. Hansson i Skegrie och metallarbetaren

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

A. S. Hedqvist att tills vidare inom departementet deltaga i överläggningar
rörande viss beredskapslagstiftning.

Efter överläggningar i juni 1951 med nämnda personer — med undantag
av landshövdingen Olsson, som var förhindrad närvara — upprättades inom
justitiedepartementet en promemoria, dagtecknad den 26 juli 1951, med förslag
till skärpt lagstiftning om tvångsmedel vid utredning rörande brott
mot rikets säkerhet. Vid promemorian fogat förslag till lag med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har fogats såsom bilaga (Bilaga
B) till propositionen. Promemorieförslaget överensstämmer i stort med
det nu framlagda lagförslaget. Utskottet tillåter sig därför att hänvisa till
sagda bilaga.

Över promemorian med därvid fogat lagförslag ha avgivits yttranden
av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Översikt av gällande bestämmelser om brott mot rikets yttre och inre

säkerhet.

Bestämmelser om straff för brott som rikta sig mot rikets yttre säkerhet
finnas nu upptagna i 8 kap. strafflagen. Där straffbelägges i 1 § högförräderi.
Sådant brott föreligger vid gärning, som syftar till angrepp mot statens
integritet eller som innebär tvång mot de högsta statsorganen. I lagrummet
beskrives gärningen såsom handling med uppsåt att riket eller del
därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt
bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende
av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, eller handling
med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras. Fullbordat
brott föreligger, så snart handling företagits som innebär fara för
uppsåtets förverkligande. Straffet är straffarbete på livstid eller, om faran
var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

I 8 kap. 2 och 3 §§ behandlas trolöshet i förhandling med främmande
makt resp. egenmäktighet i förhandling med främmande makt. För den
förra gärningen är straffet straffarbete på livstid eller från och med två
till och med tio år. För det senare brottet anges straffet till fängelse eller
straffarbete i högst två år; var riket i krig skall dock dömas till straffarbete
i högst fyra år. Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt
eller dess fredliga förhållanden till främmande makt, skall dömas till
straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig,
från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Spioneribrottet behandlas i 8 kap. 4—6 §§. Det egentliga spioneribrottet
innebär att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen
anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande förhållande, vars
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller
för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga för -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

hållanden eller eljest för rikets säkerhet. Såsom exempel på föremål för
sådan uppgift nämnes i 4 § försvarsverk, vapen, förråd, import och export.
Spioneri föreligger även, om någon med uppsåt som nyss nämnts
obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat
föremål som innefattar uppgift av sagda beskaffenhet. Två olika grader av
det egentliga spioneribrottet finnas, spioneri och grovt spioneri. För spioneri
är straffet straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, fängelse.
För grovt spioneri skall dömas till straffarbete mellan fyra och tio
år eller på livstid. Vid bedömande huruvida spioneri är grovt skall särskilt
beaktas om gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn
till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den
brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts
honom.

Mildare former av spioneri äro de i 8 kap. 6 § upptagna brottstyperna
obehörig befattning med hemlig uppgift (6 § första stycket), som icke förutsätter
uppsåt att gå främmande makt tillhanda och som straffas högst
med straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst med straffarbete
i fyra år, samt vårdslöshet med hemlig uppgift (6 § andra stycket), där
straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst straffarbete
i två år.

I 8 kap. 7 § straffbelägges s. k. olovlig underrättelseverksamhet. Frågan
om den straffrättsliga regleringen av sådan verksamhet har upprepade
gånger varit föremål för riksdagens prövning. Sin nuvarande lydelse har
ifrågavarande paragraf erhållit enligt lag den 18 juni 1949. Brottet definieras
så, att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket
bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan
medföra men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till
dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig. För olovlig
underrättelseverksamhet straffas även den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga
medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om
annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan,
som ej är allenast tillfällig. Straffet för olovlig underättelseverksamhet
är högst straffarbete i två år.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller
annat dess höghetstecken eller med våld, hot därom, smädelse eller annan
missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande
makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där
finnes, dömes enligt 8 kap. 8 § för kränkande av främmande makt till fängelse
eller till straffarbete i högst fyra år. Om brottet är ringa är straffet
allenast böter.

Att utan Konungens tillstånd här i riket värva folk till främmande krigstjänst
eller därmed jämförlig tjänst eller förmå folk att olovligen begiva

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

sig ur riket för att taga sådan tjänst är enligt 8 kap. 9 § straffbart såsom
olovlig värvning. Straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig,
straffarbete i högst två år.

Slutligen straffbelägges i 8 kap. 10 § tagande av utländskt understöd,
innebärande att man av främmande makt eller någon som handlar i dess
intresse mottar penningar eller annan egendom för att genom utgivande
eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen
om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Straffet
är fängelse eller straffarbete i högst två år.

De i 8 kap. 1, 2, 4 och 5 §§, 6 § första stycket och 7 § upptagna brotten
äro straffbara redan på försöks- och förberedelsestadiet (8 kap. 11 §).
Utan Kungl. Maj :ts tillstånd får allmän åklagare ej väcka åtal för brott,
som avses i 8 kap. 7—9 §§, ej heller för försök eller förberedelse till brott
enligt 7 § (8 kap. 13 §).

Sådana brottsliga handlingar som rikta sig mot rikets inre säkerhet,
s. k. högmålsbrott, behandlas i 9 kap. strafflagen. Det viktigaste av dessa
brott, nämligen uppror, är upptaget i 1 §. Upprorsbrottet står i nära anslutning
till högförräderibrottet enligt 8 kap. 1 §. Den betydelsefullaste
skiljaktigheten ligger i uppsåtet. Uppror föreligger om någon, med uppsåt
att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel
omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling,
som innebär fara för uppsåtets förverkligande, och handlingen ej är att
bedöma som högförräderi. För uppror ådömes straffarbete på livstid eller,
om faran var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

Den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är
satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet
skall enligt 9 kap. 2 § dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid
eller från och med sex till och med tio år. Förövas sådan gärning mot annan
medlem av konungahuset, är straffet straffarbete i högst sex år; om
brottet är grovt, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio
år eller på livstid. Om majestätsbrott innebär berövande av livet, skall alltid
dömas till livstids straffarbete.

Missfirmelse mot kunglig person, missfirmelse mot riksstyrelsen eller
mot riksdagen och skymfande av rikssymbol straffbeläggas i 9 kap. 3—5
§§. Straffet är fängelse eller böter.

Enligt 9 kap. 6 § skall för väpnat hot mot laglig ordning dömas, om
någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgerlig
frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat
eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning
eller övar det i vapens bruk. För dylik gärning är straffet straffarbete från
och med sex till och med tio år.

S. k. olovlig kårverksamhet innebär att man bildar eller deltar i sammanslutning,
som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel
som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller att man för sådan sammanslutning
tar befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning,
upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet eller
understödjer sammanslutningen med penningar eller på annat sätt.
Detta förfarande straffbelägges i 9 kap. 7 §, som för brottet stadgar högst
straffarbete i två år.

Ytterligare en brottstyp har upptagits i 9 kap., nämligen svikande av
försvarsplikt (självstympning o. dyl.), som enligt 8 § medför högst straffarbete
i två år eller, om riket var i krig, högst straffarbete i fyra år.

I fråga om de i 9 kap. 1, 2, 6 och 8 §§ upptagna brotten straffbelägges
även försök; förberedelse är likaledes straffbar beträffande samma brott
med undantag för brott enligt 8 § (9 kap. 9 §). De brott som rikta sig mot
kunglig person få i allmänhet av allmän åklagare åtalas endast med tillstånd
av Kungl. Maj :t (9 kap. 10 §).

I 19 kap. strafflagen ha sammanförts s. k. allmänfarliga brott. Bland
dessa har i 4 § upptagits sabotage. Sådant brott föreligger, om någon förstör
eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar,
folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar
allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt
hindrar eller stör användningen av sådan egendom. Därjämte föreligger
sabotage, där någon eljest genom skadegörelse eller annan åtgärd som
nyss sagts allvarligt hindrar eller stöir den allmänna samfärdseln eller användningen
av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller
av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller
kraft. Straffet för sabotage är straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Om
brottet är grovt, skall för grovt sabotage dömas till straffarbete från och
med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet,
för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet. Försök
eller förberedelse till sabotage är ävenledes straffbelagt (19 kap. 11 §).

Av brotten i 19 kap. strafflagen må vidare nämnas mordbrand (1 och
2 §§), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), spridande av gift eller smitta (6 §)
och förgöring (framkallande av allmän fara för djur eller växter medelst
gift eller genom att sprida elakartad sjukdom etc., 7 §).

Rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.

Förfarandet vid förundersökning i brottmål och de medel som därvid få
komma till användning ha noggrant reglerats i den nya rättegångsbalken,
som trädde i kraft den 1 januari 1948. Bestämmelser rörande förfarandet
i allmänhet vid förundersökningen finnas i 23 kap. Det stadgas där att förundersökning
skall inledas, så snart anledning förekommer, att brott som
faller under allmänt åtal förövats. Förundersökningen har till uppgift att

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

utröna vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl
föreligga för åtal mot honom. Under förundersökningen skall målet så beredas,
att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.
Uppgiften ankommer på polis- och åklagarmyndigheterna. Förundersökningen
skall inledas av polismyndighet eller åklagaren; om den
inletts av polismyndighet skall aklagaren övertaga ledningen så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes
påkallat. Under förundersökningen får förhör hållas med envar som antas
kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Den som icke är anhållen
eller häktad är icke skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex
timmar, i undantagsfall tolv timmar (23 kap. 9 §). När förundersökningen
fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brottet, skall han, då
han höres, underrättas om misstanken (23 kap. 18 §).

Om tvångsmedel som få användas vid förundersökningen meddelas bestämmelser
i 24—28 kap. rättegångsbalken. I de nämnda kapitlen i rättegångsbalken
behandlas i huvudsak följande särskilda tvångsmedel, nämligen
i 24 kap. häktning och anhållande, i 25 kap. reseförbud, i 26 kap. kvarstad
och skingringsförbud, i 27 kap. beslag samt i 28 kap. husrannsakan,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Häktning och anhållande. Häktning får enligt bestämmelserna
i 24 kap. ske, om någon på sannolika skäl misstänkes för brott, varå
straffarbete kan följa, och det skäligen kan befaras, att den misstänkte avviker
eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff eller genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller
det finnes anledning antaga att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Om å brottet icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart att anledning därtill saknas. Under
vissa förutsättningar får häktning ske även om lindrigare straff än straffarbete
kan följa på brottet.

Häktning kan endast beslutas av rätten.

Anhållande är ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på häktning
Därest mot någon förekomma skäl till häktning, kan han sålunda i avbidan
på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till häktning, får den
misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt att han i
avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut om anhållande meddelas
av undersökningsledaren eller åklagaren. Anhållningsbeslut kan meddelas
även om den misstänkte ej anträffats eller eljest ej är tillstädes. Så
snart beslutet om anhållande verkställts, skall anmälan göras hos anhållningsmyndigheten.
Därefter skall den anhållne så snart ske kan för förhör
inställas inför anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken uppdragits
att hålla förhöret med honom. Detsamma gäller då någon av polisman
eller annan gripits såsom misstänkt för brott. Den som anhålles skalJ
erhålla besked om det brott misstanken avser. Den anhållnes husfolk eller

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

närmaste anhöriga skola även, så snart det kan ske utan men för utredningen,
underrättas om anhållandet.

Anhållandet får i regel bestå endast under kort period. I 24 kap. 12 §
stadgas att anhållningsmyndigheten, om ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes
till förhör, skall till rätten avlåta framställning om hans häktande. Om emellertid
för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes erforderlig,
kan med framställningen anstå; dock skall den avlåtas så snart ske
kan och senast å femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades
eller den anhållne inställdes för förhör. Om ej framställning till rätten
göres i enlighel med det sagda, skall den anhållne omedelbart frigivas.

När rätten fått häktningsframställning från anhållningsmyndigheten,
skall rätten så snart ske kan hålla förhandling i häktningsfrågan. Om ej
synnerligt hinder möter, skall förhandlingen hållas senast å fjärde dagen
efter det framställningen inkommit. Utsättes huvudförhandling att hållas
inom en vecka, sedan framställningen inkom, får emellertid, om ej rätten
finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.
Häktningsförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan
avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov får ej äga rum utan synnerliga
skäl. Utan den misstänktes begäran får uppskov ej ske längre än fyra
dagar. Uppskjutes förhandlingen skall anhållandet fortfara, om ej rätten
bestämmer annat.

Beslag. Medan kvarstad och skingringsförbud avse att säkra ett visst
förmögenhetsvärde, avser beslag omhändertagande av vissa bestämda föremål,
som skäligen kunna antagas äga betydelse för utredning om brott eller
vara genom brott någon avhända eller på grund av brott förverkade. Beslag
får enligt de bestämmelser som meddelas i 27 kap. äga rum oberoende av
brottets svårhetsgrad eller beskaffenhet. Åtskilliga inskränkningar beträffande
befogenheten att taga i beslag gälla emellertid. Sålunda får enligt 27
kap. 2 §, såvida det icke är fråga om brott varå ej kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, hos den misstänkte eller vissa honom närstående
beslag ej läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och
någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Särskilda
bestämmelser ha även meddelats om beslag å brev, telegram eller annan
försändelse, som finnes i postverkets eller telegrafverkets vård. Sådan
handling får tagas i beslag endast om å brottet kan följa straffarbete samt
försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.

Beslag kan beslutas av rätten beträffande föremål, som företes vid rätten
eller eljest är tillgängligt för beslag, samt av undersökningsledaren eller
åklagaren. År fara i dröjsmål, får även polisman verkställa beslag, dock
ej i fråga om försändelse i post- eller telegrafverkets vård.

Om beslag verkställts utan rättens förordnande, äger den som drabbats
av beslaget begära rättens prövning därav.

Beslag skall, såvida åtal ej redan väckts, inom viss tid följas av åtal.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Härom stadgas i 27 kap. 7 §. När rätten förordnar om beslag eller fastställer
verkställt beslag, skall den utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas.
Tiden må därvid ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen erforderligt.
I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.
Om tiden finnes otillräcklig, äger rätten, om framställning därom
göres före utgången av tiden, medgiva förlängning.

För att möjliggöra beslag av försändelse, som väntas inkomma till post-, telegraf-,
järnvägs- eller annan befordringsanstalt, har i 27 kap. 9 § befogenhet
givits rätten att efter framställning av undersökningsledaren eller åklagaren
förordna att dylik försändelse, när den inkommer, skall kvarhållas till dess
frågan om beslag blivit avgjord. Förordnande härom skall meddelas att
gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs anstaltens
föreståndare. I förordnandet skall intagas underrättelse att meddelande
om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren
lämnas avsändaren, mottagaren eller annan. När försändelse på grund
av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål göra anmälan
hos den som begärt förordnandet, varvid denne har att omedelbart
pröva om beslag skall äga rum.

Om den, från vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget, skall han
enligt 27 kap. 11 § ofördröj ligen underrättas därom och hur det förfarits
med det beslagtagna. Har försändelse hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan
befordringsanstalt tagits i beslag, gäller dock en särskild bestämmelse.
I sådant fall skall, så snart del kan ske utan men för utredningen, mottagaren
och, om avsändaren är känd, även denne underrättas.

Beträffande behandlingen av beslagtaget föremål ha meddelats vissa föreskrifter,
av vilka här må nämnas bestämmelserna i 27 kap. 12 § rörande
beslag av post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild
handling. Sådan handling får icke närmare undersökas, brev eller annan
enskild handling ej heller öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen
angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av sådan myndighet
granska handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare
undersöka handlingen, skall den av honom förseglas. I lagrummet stadgas
även beträffande post- eller telegrafförsändelse, att avskrift eller utdrag därav
ofördröj ligen skall tillställas mottagaren, om det kan ske utan men för
utredningen.

I 27 kap. 16 § meddelas bestämmelser om telefonavlyssning. Ingrepp
i telefonhemligheten får företas blott i vissa strängt begränsade fall.
Sålunda får avhörande av telefonsamtal medgivas endast när fråga är om
brott av så allvarlig beskaffenhet, att därå icke kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år. Rätt att besluta om åtgärden tillkommer endast rätten,
som kan upptaga frågan blott på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.
Beslutet får avse tillstånd till avhörande av samtal till och från tele -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

fonapparat som innehaves av den som skäligen kan misstänkas för brottet
eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom. Tillståndet skall
meddelas att gälla viss tid, högsi en vecka, från den dag, då tillståndet delgavs
telefonanstaltens föreståndare. Beträffande granskning av uppteckning
som ägt rum vid samtals avhörande, skall vad i 27 kap. 12 § stadgas
om undersökning och granskning av enskild handling äga tillämpning. I den
mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen,
skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

Under förarbetena till nya rättegångsbalken ifrågasattes att möjlighet
skulle beredas undersökningsledaren eller åklagaren att från telefonanstalt
erhålla uppgift å telefonsamtal, växlade eller beställda mellan apparat, som
kunde antagas ha begagnats eller komma att begagnas av den misstänkte,
och annan apparat. Något stadgande härom kom dock icke att inflyta i rättegångsbalken,
enär processlagberedningen och föredragande departementschefen
ansågo att frågan om sådan åtgärd kunde regleras i administrativ
ordning (se prop. 1942: 5 s. 509). Sedermera kom emellertid att i 1929 års
telefonreglemente (§ 2 i lydelse jämlikt kungörelse den 26 september 1948)
inflyta ett stadgande av innehåll, bland annat, att uppgift om namn å de personer
och nummer å de apparater, mellan vilka samtal utväxlats, icke finge,
där ej i lag annorlunda stadgades, delges andra än dem, mellan vilka samtalet
utväxlats eller som vore innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna.
Samma stadgande återfinnes i 3 § i nu gällande telefonreglemente
den 16 mars 1951, nr 132.

Tvångsmedelslagstiftningeu och dess tillämpning under det andra
4 världskriget.

Den 10 juni 1938 utfärdade Kungl. Maj :t en hemligstämplad kungörelse,
den s. k. säkerhetskungörelsen. Enligt denna kungörelse skulle finnas en
allmän säkerhetstjänst i syfte att vid krig eller krigsfara förhindra överbringandet
av krigsunderrättelser till obehöriga. I kungörelsen angavs genom
en detaljerad uppräkning vad som skulle anses såsom krigsunderrättelser.
Säkerhetstjänstens verksamhet var enligt kungörelsen uppdelad i två
grenar, innefattande den ena övervakning av post-, telegraf-, telefon- och
radiotrafik samt trafiken å järnvägar och väg-, sjö- och luftförbindelser,
och den andra för dylik övervakning erforderlig spaning efter misstänkta
personer. Beträffande de befogenheter, som skulle tillkomma säkerhetstjänstens
befattningshavare vid verksamhetens utövande, innehöll säkerhetskungörelsen
däremot i övrigt icke några bestämmelser. I kungörelsen
utsädes, att angående befogenhet för personalen vid säkerhetstjänsten att
förordna om beslag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt om
övervakning av meddelanden, som befordrades med post, telegraf, telefon
och radio eller annorledes, ävensom om kvarhållande av misstänkt person
skulle gälla vad därom kunde varda särskilt stadgat.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Redan innan kriget brutit ut, sattes säkerhetskungörelsen delvis i kraft,
och från den 12 april 1940 var den i sin helhet i tillämpning.

Vid tiden för krigsutbrottet reglerades de tvångsmedel, som kunde användas
vid förberedande utredningar rörande brott, dels i 19 § strafflagens
promulgationsförordning och dels i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel
i brottmål. I 19 § strafflagens promulgationsförordning funnos bestämmelser
om häktning och kvarhållande av misstänkt person. De tvångsmedel
som reglerades i 1933 års lag voro beslag, skingringsförbud samt husoch
kroppsrannsakan. Befogenhet att besluta om ifrågavarande tvångsmedel
tillkom länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polismästare
och polisintendent, som var chef för kriminalavdelning i stad, samt
domstol i mål som där handlades. Viss rätt att begagna tvångsmedel tillkom
även underordnade polismän. Bestämmelserna om häktning och kvarhållande
av misstänkt person överensstämde, med den skiljaktighet som föranledes
av att numera endast rätten kan besluta om häktning, i huvudsak
med de nu gällande reglerna om häktning och anhållande i rättegångsbalken.
Beträffande beslagsreglerna må nämnas att 1933 års lag saknade motsvarighet
till stadgandena i 27 kap. 9 och 16 §§ rättegångsbalken rörande kvarhållande
av försändelse som väntas inkomma till post eller annan befordringsanstalt
och om avlyssning av telefonsamtal.

De i säkerhetskungörelsen förutsatta bestämmelserna om allmänna säkerhetstjänstens
befogenheter meddelades i lagen den 14 oktober 1939 om
särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19
kap. strafflagen m. m. samt i lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m. Båda dessa lagar erhöllo provisorisk karaktär
och skulle gälla till utgången av mars 1941. Giltighetstiden för 1939 års lag
förlängdes ej. Däremot förlängdes 1940 års lag successivt, sista gången genom
lag den 26 maj 1944, enligt vilken 1940 års lag ägde fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1945.

1940 års tvångsmedelslag innefattade mycket mera vittgående befogenheter
än den år 1939 utfärdade lagen. De i 1940 års lag angivna åtgärderna
fingo tillgripas i den mån så fanns erforderligt för att hindra eller uppdaga
brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka
kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser
med främmande makt. Sedermera utökades denna förteckning med
brott mot den år 1940 tillkomna lagen om straff för sabotage. Åtgärderna
fingo emellertid därutöver användas äveg i den mån det var erforderligt för
att hindra att förhållande, vars meddelande till främmande makt kunde föranleda
skada som nyss nämnts, kom till obehörigas kännedom eller för att
vinna utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om
överbringande till obehörig av meddelande därom. Under de nu angivna
förutsättningarna kunde enligt 1940 års lag beslut meddelas om beslag,
skingringsförbud samt hus- eller kroppsrannsakan. Vidare kunde beslutas
att expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan lörsändelse skulle
inställas eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

samt att expediering av telefonsamtal skulle inställas eller fördröjas eller
samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss tid eller tills vidare avstängas
för samtal. Genom lag den 21 mars 1941 tillädes att det jämväl kunde
beslutas att uppgift skulle lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller
beställda samtal.

Vidare gav 1940 års lag möjlighet att där det befanns erforderligt för ändamål
som förut nämnts gripa och kvarhålla personer, vilka misstänktes
för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet, mot vilken lagen
riktade sig.

Åtgärd som beslutats med stöd av 1940 års lag fick enligt vad som uttryckligen
stadgades icke upprätthållas längre än som erfordrades för att
vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Därutöver funnos i lagen vissa
särskilda kontrollföreskrifter. I fråga om förfarandet vid beslag och skingringsförbud
samt hus- och kroppsrannsakan, som kunde komma att äga rum
med stöd av lagstiftningen, ägde sålunda flertalet bestämmelser i den för
vanliga förhållanden avsedda 1933 års lag motsvarande tillämpning. Detta
innebar bl. a. att om brott som föranlett beslag eller skingringsförbud ej åtalats
inom en månad från åtgärdens verkställande, beslaget eller skingringsförbudet
skulle hävas, såvida ej länsstyrelsen eller, efter bemyndigande av
Kungl. Maj :t, annan myndighet medgivit att åtgärden finge bestå under viss
ytterligare tid. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid år 1943
infördes bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden om granskning
av postförsändelser och om avlyssnande av telefonsamtal. Om dylikt beslut
meddelats, skulle sålunda anmälan därom med angivande av skälen för beslutet
utan dröjsmål göras hos justitiekanslern, som hade att upphäva detsamma,
om han fann att det icke borde äga bestånd. Enligt den ursprungliga
lydelsen av 1940 års lag skulle kvarhållen person, om han ej inom trettio
dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, frigivas, såvida
ej justitiekanslern medgivit att han finge kvarhållas under viss ytterligare
tid, högst trettio dagar. Vid lagens förlängning 1941 ändrades dessa bestämmelser.
Ändringen innebar att den tid kvarhållande finge ske utan medgivande
av justitiekanslern förkortades till femton dagar samt att justitiekanslern
skulle äga giva tillstånd till fortsatt kvarhållande under högst femton
dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begärdes. Den sammanlagda
längsta tiden för kvarhållande, sextio dagar, bibehölls dock. Samtidigt
med lagens förlängning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945 förkortades
den längsta tiden för kvarhållande till trettio dagar och stadgades att,
då någon med stöd av lagen kvarhållits mer än fem dygn, anmälan därom
ofördröj ligen skulle göras hos justitiekanslern.

Befogenhet att föranstalta om åtgärder som avsågos i 1940 års lag tillkom
länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm dessutom förste
stadsfiskalen och den polisintendent, som var chef för kriminalavdelningen.
Kungl. Maj :t kunde emellertid uppdraga beslutanderätt i nu förevarande fall
åt befattningshavare, som kunde anses jämställd med de befattningshavare
inom åklagarväsendet och polisväsendet som nu nämnts.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Genom 1940 års tvångsmedelslag skedde en utvidgning av säkerhetstjänstens
verksamhetsområde. Med stöd av de befogenheter som denna lag ansågs
giva säkerhetstjänsten utövade denna under kriget en mycket omfattande
både individuell och allmän kontroll över post-, telegram- och telenfontrafiken
samt person- och godstrafiken med järnväg, båt och flyg.
Vid utövande av den allmänna kontrollen fungerade säkerhetstjänsten i
praktiken såsom ett allmänt censurorgan. Därjämte hade säkerhetspolisen
bl. a. till uppgift att förhindra och uppdaga spioneri- och sabotagebrott och
vissa därmed jämförliga brott.

Efter krigets slut avvecklades säkerhetspolisen. Den fortsatta verksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. utövas numera av
de ordinära polis- och åklagarmyndigheterna med biträde av statspolispersonal.
Statspolisintendenten sörjer för den behövliga samordningen på området.
Han samråder därvid med för medborgarsinne kända personer.

Under nu ifrågavarande rubrik redogöres i propositionen för den kritik
som riktats mot säkerhetstjänstens verksamhet och för resultatet av parlamentariska
undersökningskommissionens utredning på detta område. Utskottet
hänvisar i detta hänseende till s. 19—20 i propositionen.

Statspolisintendentens promemoria.

I denna promemoria har statspolisintendenten till en början redogjort
för behovet av en tvångsmedelslagstiftning.

I fortsättningen framhölls i promemorian, att den nuvarande ordningen,
enligt vilken beslut om användande av tillgängliga tvångsmedel i väsentlig
grad meddelades av domstol, vore ur många synpunkter oläglig. Härom anfördes
bl. a. följande.

Domstolarna besitta vanligen icke den allmänna kunskap om bakomliggande
förhållanden, som är en grundförutsättning för nu ifrågavarande
spörsmåls rätta bedömande. Särskilt i mera tillspetsade situationer måste
tvångsmedlen — ofta nattetid och utom vanlig tjänstetid -— snabbt kunna
beslutas. Det torde icke vara möjligt om beslutanderätten skall tillkomma
domstolarna. Härtill kunna läggas de risker ur sekretesssynpunkt, som äro
förbundna med den hos myndigheter ej sällan förekommande mindre noggranna
förvaringen av hemliga handlingar.

I anslutning till vad som vidare anfördes i promemorian föreslog statspolisintendenten
att en lagstiftning snarast måtte genomföras i huvudsaklig
överensstämmelse med 1940 års tvångsmedelslag. Brottskategorierna borde
emellertid utökas med 9 kap. 1, 2 och 6 §§ strafflagen. Härjämte borde
vissa formella ändringar göras, framför allt på grund av nya rättegångsbalkens
ikraftträdande. Eftersom riket icke befunne sig i krig, vore emellertid
vissa modifikationer att tillråda. Sålunda borde den längsta tiden för anhållande
bestämmas till trettio dagar. När någon med stöd av bestämmelserna
skulle kvarhållas mer än fem dagar, borde anmälan härom ofördröjligen
göras hos justitiekanslern, som skulle pröva huruvida åtgärden vore

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

befogad. Från polis- och åklagarmyndigheternas sida vore det ett bestämt
önskemål att åtgärder enligt tvångsmedelslagstiftningen underkastades en
noggrann kontroll. Med hänsyn härtill föreslog statspolisintendenten — utöver
vad nyss anförts om kontroll av anhållningsbeslut — att polis- och
åklagarmyndigheternas samtliga beslut i ärenden rörande trafikmedelskontroll
under fred omedelbart skulle underställas justitiekanslern för prövning.
Det syntes vara en angelägen uppgift för de personer, med vilka statspolisintendenten
skulle samråda i frågor av större vikt, att taga del av dessa
beslut. Genom sistnämnda förfarande säkrade man på grund av rådets sammansättning
frågornas bedömande jämväl ur medborgerliga synpunkter.
Under krig borde kontrollförfarande av detta slag icke förekomma.

Justitiedepartementets promemoria.

Såsom i inledningen anmärkts har inom justitiedepartementet upprättats
en den 26 juli 1951 dagtecknad promemoria med förslag till skärpt lagstiftning
om tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet.

I promemorian uttalas till en början, att det med hänsyn till de synpunkter
som framförts bl. a. av statspolisintendenten syntes befogat att nu vidtaga
en viss skärpning av tvångsmedelslagstiftningen. Vid utformningen
av lagregler i detta syfte borde självfallet beaktas de erfarenheter som vunnits
vid tillämpningen av 1940 års tvångsmedelslag.

Det i promemorian framlagda förslaget begränsar sig till en utvidgning
av gällande lagstiftning rörande individuella ingripanden.
Det framhålles i promemorian att en allmän kontrollverksamhet
ej borde ske utan mycket noggranna överväganden av de ömtåliga spörsmål
som uppkomme i sammanhanget. Frågan därom syntes vara att hänföra
till sådana åtgärder som borde förberedas för att eventuellt sättas i
tillämpning, om en ytterligare allvarlig skärpning av läget skulle inträda.
Vidare har i promemorian förutsatts att bekämpandet av spioneri och liknande
brott skulle liksom för närvarande handhavas av de ordinära polisoch
åklagarmyndigheterna med biträde vid spaningsverksainheten av statspolisen
och att den utvidgning av tvångsmedelslagstiftningen som i nuvarande
läge kunde befinnas erforderlig således skulle helt anknyta till den
bestående organisationen.

Beträffande den tekniska utformningen av de erforderliga lagbestämmelserna
uttalas i promemorian att lagstiftningen borde utformas såsom
tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken. Härigenom ernådde
man bl. a. att balkens stadganden bleve tillämpliga i allt, varom särbestämmelser
ej meddelats. Vid utformandet av tvångsmedelsbestämmelserna
syntes det angeläget, framhålles vidare i promemorian, att undvika de
vaga och obestämda formuleringar som 1940 års lag begagnade vid angivandet
av förutsättningarna för ingripande. Användningen av tvångsmedlen
borde liksom enligt rättegångsbalken uttryckligen anknyta till förefintlig -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

heten av misstanke om brott. En lagstiftning i ämnet borde sålunda
i detta hänseende konstrueras i överensstämmelse med föregångaren
till 1940 års tvångsmedelslag, d. v. s. lagen den 14 oktober 1939 om särskilda
tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 kap. eller 19 kap.
strafflagen m. m. Med hänsyn till straffbestämmelsernas nuvarande utformning
borde enligt promemorian kompletterande stadganden rörande användande
av tvångsmedel meddelas rörande följande brott, nämligen högförräderi
(8 kap. 1 §), spioneri (8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med
hemlig uppgift (8 kap. 6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet
(8 kap. 7 §), uppror (9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot
mot laglig ordning (9 kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §). Samtliga dessa
brott vore av sådan svårhetsgrad att straffarbete inginge i strafflatituden.
De ökade möjligheterna till ingripande borde avse även försök och förberedelse,
som beträffande alla ifrågavarande brott straffbelagts.

Vad angår de särskilda punkter där avsteg från rättegångsbalkens bestämmelser
kunde ifrågakomma har i promemorian först upptagits frågan
om möjlighet till förlängning av anhållningstiden. Härom anföres
i promemorian bland annat.

Utredningen av brott om vilka nu är fråga kräver ofta avsevärd tid, beroende
på att de i allmänhet äro av komplicerad beskaffenhet med ett flertal
personer inblandade. Enligt 1940 års tvångsmedelslag medgavs också en
avsevärd förlängning av tiden; ursprungligen tilläts kvarhållande ända upp
till sextio dagar, vilken tid dock sedermera förkortades till trettio dagar. Av
den statistik rörande anhållanden under kriget av säkerhetstjänsten eller
på dess föranstaltande, som redovisats i undersökningskommissionens betänkande
(s. 246), framgår att möjligheten till kvarhållande under längre
tidrymd än fem dagar utnyttjades i ett ganska stort antal fall. Statistiken
visar bl. a. att tiden för kvarhällandet i allmänhet varit längre i de fall som
lett till åtal. Undersökningskommissionen har icke gjort något särskilt uttalande
i anslutning till den ifrågavarande statistiken. Med hänsyn till behovet
av en skärpt övervakning av spioneri- och sabotagebrott synes det
önskvärt att möjlighet till utsträckning av anhållningstiden åter införes.
Såsom förutsättning torde böra anges att längre tid än den i 24 kap. 12 §
rättegångsbalken angivna finnes oundgängligen erforderlig för ytterligare utredning
av häktningsfrågan. På sätt föreslagits av statspolisintendenten synes
längsta anhållningstiden böra bestämmas till trettio dagar. I

I promemorian föreslås vidare vissa kompletteringar av rättegångsbalkens
bestämmelser i 27 kap. rörande beslag
och telefonavlyssning. Beträffande regeln i 27 kap. 2 §
andra punkten angående beslag å vissa skriftliga meddelanden föreslås den
jämkningen att vid förundersökning angående de förut uppräknade brotten
beslag skall få ske, oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete
i två år. I fråga om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 §
anföres i promemorian att inhämtande av förhandstillstånd av rätten under
vissa förhållanden kunde innebära omgång och tidsutdräkt som kunde försvåra
utredningsresultatet. I sådana fall där ett snabbt ingripande vore av
nöden för att icke utredningsresultatet skulle äventyras borde därför be -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

slutanderätten anförtros undersökningsledaren eller åklagaren. Anmälan
som avsåges i 27 kap. 9 § tredje stycket borde för sådant fall göras hos den
som meddelat förordnandet.

Bestämmelserna i 27 kap. 16 § om telefonavlyssning vore enligt promemorian
i behov av komplettering i flera hänseenden, såvitt anginge här ifrågavarande
brott. Härom anföres bl. a. följande.

Tvångsmedlet bör få komma till användning beträffande samtliga de förut
uppräknade brotten, oavsett att å vissa av dem kan följa lindrigare straff
än straffarbete i två år. Vidare synes det i vissa fall kunna innebära ett
hinder för brottsutredningens effektivitet att förordnande om telefonkontroll
får avse endast samtals avhörande. Om det finnes vara av synnerlig vikt för
utredningen, bör det även vara tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen
av samtal eller att avstänga telefonapparaten. Understundom torde det
även kunna vara av betydelse för utredningen att undersökningsledaren eller
åklagaren erhåller uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller beställts mellan
den misstänktes apparat och annan apparat. Såsom framgår av den
förut lämnade redogörelsen1 anses denna fråga emellertid kunna regleras
i administrativ ordning. Giltighetstiden för förordnande om telefonkontroll
är enligt 27 kap. 16 § högst en vecka. Med hänsyn till den ofta komplicerade
beskaffenheten hos de brottsutredningar varom här är fråga synes maximitiden
för tillståndets giltighet böra förlängas till en månad. Även beträffande
telefonkontrollen torde brottsutredningens effektivitet understundom kunna
bli lidande av att tillstånd måste inhämtas av rätten. Under samma förutsättning,
som förut angivits i fråga om förordnande jämlikt 27 kap. 9 § om kvarhållande
av försändelse, bör förordnande om telefonkontroll få meddelas av
undersökningsledaren eller åklagaren.

Beträffande de övriga i rättegångsbalken reglerade tvångsmedlen, nämligen
reseförbud, kvarstad och skingringsförbud, husrannsakan, kroppsvisitation
och kroppsbesiktning, föreslås i promemorian icke några ändringar.
Det uttalas att dessa tvångsmedel i nuvarande läge torde fylla sin funktion
även såvitt anginge den mot rikets säkerhet riktade brottsliga verksamheten.

En fråga, som i promemorian ägnats särskild uppmärksamhet, gäller
kontrollen över tillämpningen av den föreslagna utvidgade
tvångs medelslagstiftningen. Rörande denna fråga
anföres att en granskning av vidtagna åtgärder syntes böra ske genom särskilt
kontrollorgan i samtliga de fall, där utvidgade befogenheter tillerkändes
undersökningsledaren och åklagaren. Med anknytning till de grundsatser
som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser
borde övervakningen anförtros åt rätten. Beträffande den föreslagna
möjligheten till förlängning av anhållningstiden syntes kontrollen böra insättas
så snart anhållningstiden överskrede tio dagar. Om undersökningsledaren
eller åklagaren kvarhölle den anhållne mer än tio dagar utan att
häktningsframställning ingåves till rätten, skulle alltså anmälan därom med
angivande av skälen omedelbart göras hos rätten. Likaså skulle anmälan
hos rätten ofördröj ligen göras när undersökningsledaren eller åklagaren
med stöd av de föreslagna särskilda bestämmelserna meddelat förordnande 1

1 Hänvisningen avser uttalandena under förarbetena till nya rättegångsbalken, se ovan s. 10.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

om beslag å skriftlig handling eller om kvarhållande av försändelse eller
om telefonkontroll. Rätten skulle skyndsammast möjligt upptaga anmälan
till prövning och, om rätten funne den anmälda åtgärden obefogad, omedelbart
meddela beslut om den anhållnes frigivande resp. upphäva förordnandet.

I promemorian anföres att av domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§
rättegångsbalken torde följa att vid handläggning av anmälan varom nu
vore fråga häradsrätt vore domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare. Några föreskrifter om att rätten i anledning av inkommen
anmälan skall hålla förhandling (jfr 24 kap. 13 § och 27 kap. 6 §) ha, med
hänsyn till arten av de förundersökningar det här gäller, ej ansetts böra
föreslås.

De personer, med vilka enligt vad förut anmärkts samråd ägt rum vid
upprättande av lagförslaget, ha anslutit sig till detsamma, dock utan att de
i alla detaljfrågor fattat någon definitiv ståndpunkt.

Yttrandena.

I de avgivna remissyttrandena tillstyrkes så gott som enhälligt, att en
lagstiftning enligt de i promemorian uppdragna riktlinjerna nu genomföres.
Behovet i rådande läge av en skärpning av tvångsmedelsbestämmelserna
såvitt angår brott mot rikets säkerhet understrykes starkt på
flera håll. Förste stadsfiskalen i Göteborg ger följande karakteristik av polis-
och åklagarmyndigheternas arbete för bekämpande av de brott, varom
nu är fråga.

Den verksamhet, som erfordras till skydd mot spioneri och andra brott
mot rikets yttre och inre säkerhet, karakteriseras av att myndigheterna ställas
inför uppgifter av väsentligen preventiv art. Även om en handling är
att betrakta som ett fullbordat spioneribrott i lagens mening, kommer den
skadebringande effekten därav icke — såsom fallet är vid brott i allmänhet
— till synes i samband med utförandet av själva handlingen. Denna omständighet
medför att uppgiften måste inriktas icke blott på att upptäcka
förövaren av brottet utan även att uppdaga, huruvida brott över huvud taget
ägt rum. Med hänsyn härtill samt de skickligt kamuflerade former under
vilka det moderna spioneriet med stöd av omfattande organisatoriska och
ekonomiska resurser bedrives ävensom de vitala intressen som stå på spel
måste skyddet upprätthållas genom anlitande av delvis andra tekniska
metoder och tillämpning av mera vittgående processuella tvångsmedel än
vid undersökningen rörande vanliga brott.

Bland remissinstanserna saknas icke representanter för den åsikten, att
det föreliggande lagförslaget icke täcker behovet.

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna är det blott advokatsamfundets
styrelse, som anför betänkligheter mot en lagstiftning i nuvarande
läge enligt förslagets grunder. Styrelsen ifrågasätter lagstiftningens
behövlighet under rådande förhållanden och anser, att förslaget i vissa hän ‘2

Bihang till riksdagen* protokoll 1\952. 0 samt. 1 avd. Nr G.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

seenden innehåller bestämmelser, mot vilka ur rättssäkerhetssynpunkt vägande
erinringar kunna framställas.

Vad angår frågan om kretsen av brott, å vilka den ifrågasatta
lagstiftningen bör göras tillämplig, ha i yttrandena framkommit flera förslag
om utvidgning i jämförelse med det i promemorian framlagda lagförslaget.
Hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen och landsfogden i Göteborgs
och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalen i Stockholm samt
stadsfiskalen Ryhninger anse, att ytterligare brott enligt 8 kap. strafflagen
borde medtagas, i första hand tagande av utländskt understöd enligt 10 §.
Rörande det i sistnämnda lagrum avsedda förfarandet framhåller stadsfiskalen
Ryhninger, att detsamma i viss mån kunde anses vara en försvagad
form av högförräderi, i den mån sådan verksamhet toge sig uttryck i fjärrstyrd
propaganda här i landet. Med hänsyn å ena sidan till den betydande
fara, som sådan brottslig verksamhet otvivelaktigt innebure för vårt lands
säkerhet, och å andra sidan till de avsevärda svårigheter, som kunde uppkomma
vid uppspårandet och utredningen av sådant brott, syntes det vara
ett vitalt intresse, att den utvidgade tvångsmedelslagstiftningens bestämmelser
bleve tillämpliga även å denna form av brottslighet. Överbefälhavaren
och landsfogden i Malmöhus län yrka, att trolöshet i förhandling med främmande
makt enligt 8 kap. 2 § upptages i brottsförteckningen; överbefälhavaren
föreslår vidare egenmäktighet i förhandling med främmande makt
enligt 8 kap. 3 §.

Beträffande 9 kap. strafflagen ha Göta hovrätt, statspolisintendenten,
landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger förordat att brottsförteckningen
utökas med olovlig kårverksamhet enligt 7 §. Statspolisintendenten
erinrar om att han i sin promemoria den 1 februari 1951 ansett sig
kunna avstå från att yrka, att lagstiftningen skulle omfatta olovlig kårverksamhet.
Han fäster emellertid uppmärksamheten på vissa under senare
tid inträffade vapenstölder från militära förråd. Även om kårverksamheten
ur här ifrågavarande synpunkter bleve verkligt farlig först i det ögonblick
den kunde sägas utgöra förberedelse till högförräderi eller uppror och i sådant
fall redan enligt förslaget kunde föranleda tillgripande av tvångsmedel,
syntes det dock uppenbart, att man, därest dessa icke kunde insättas förrän
i det skede då viss utredning redan vunnits om syftet med verksamheten,
riskerade att den med befogenheterna avsedda hjälpen komme för sent för
att man i tid skulle kunna oskadliggöra en sådan organisation.

En utvidgning av lagstiftningens tillämplighet såvitt angår 19 kap. strafflagen
påyrkas av hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens län, statspolisintendenten, landsfogden
i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger. Det framhålles, att de
straffbelagda gärningar som anges i 19 kap. 1, 2 och 3 §§ kunna rikta sig
mot sådana objekt som avses i 19 kap. 4 §, varvid dock straff icke torde böra
utmätas enligt sistnämnda lagrum utan gärningarna bestraffas såsom mordbrand,
resp. grov mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse. Straffsatserna

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

iör dessa brott vore strängare än i 19 kap. 4 §. De i 19 kap. 6 och 7 §§ angivna
brotten -— spridande av gift eller smitta samt förgöring — kunde
särskilt som led i en biologisk krigföring medföra samma allvarliga följder
som sabotage även i sådana fall, då gärningen i fråga icke riktade sig mot
sabotageobjekt, som avsåges i 19 kap. 4 §.

Förslaget om förlängning av anhållningstiden (1 § i promemorians
lagförslag) har i allmänhet icke föranlett några väsentliga erinringar
i yttrandena. Advokatsamfundets styrelse ställer sig dock i överensstämmelse
med sin allmänna inställning till lagförslaget avvisande.

En jämkning av förslaget i nu ifrågavarande del förordas av förste stadsfiskalen
i Göteborg, som med hänsyn till den karaktär av ett renodlat straffprocessuellt
tvångsmedel som häktningsinstitutet äger enligt nya rättegångsbalkens
bestämmelser icke anser tillräcklig anledning föreligga att utsträcka
anhållningstiden under så lång tidrymd som skett enligt förslaget. Han framhåller
att förhållandena tedde sig annorlunda under den tid då 1940 års
tvångsmedelslag ägde tillämpning, eftersom häktning då innebar inledande
av åtal. Ehuru arten av de brott som avsåges i lagförslaget och därav betingade
utredningssvårigheter otvivelaktigt påkallade en förlängning av gällande
anhållningstid kunde det dock ifrågasättas om denna behövde utsträckas
längre än till förslagsvis tolv dagar, innebärande att häktningsframställning
skulle avlåtas senast å tolfte dagen efter den, då beslut om anhållande
meddelades eller då den anhållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes
till förhör. Förste stadsfiskalen ifrågasätter emellertid jämväl, huruvida
icke behov kunde anses föreligga av en förlängning av den i 23 kap.
9 § rättegångsbalken stadgade tid, varunder någon finge kvarhållas för
förhör.

Vad angår kompletteringarna av rättegångsbalkens
bestämmelser i 2 7 kap. rörande beslag och telefonavlyssning
är det endast advokatsamfundets styrelse som framfört betänkligheter
mot de i promemorieförslaget upptagna reglerna härom. Åtskilliga
remissinstanser ha på olika punkter ifrågasatt utvidgningar i sagda
regler.

Stadsfiskalen Ryhninger har upptagit frågan om underrättelseskyldighet
vid beslag i allmänhet och föreslår att i den nya tvångsmedelslagstiftningen
måtte intagas en bestämmelse, som med avvikelse från stadgandet i 27 kap.
It § första punkten rättegångsbalken medgåve att, då beslag skedde i samband
med brott som avsåges i lagen, vederbörande skulle underrättas om beslaget
först då så kunde ske utan men för utredningen. Behov av en dylik
avvikelse från rättegångsbalkens regler förelåge särskilt med hänsyn till att
vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet insamlandet av bevis i regel
skedde i samband med spaningsarbetet. Han anför i detta sammanhang följande
exempel.

Första lagutskottets utlåtande nr G.

I enlighet med nu gällande tvångsmedelslagstiftning kan personal från säkerhetstjänsten
under spaningsarbete vidtaga hemlig husrannsakan hos den
misstänkte och därunder göra iakttagelser av värde för utredningen. Om det
skulle visa sig nödvändigt att i samband därmed medtaga något föremål för
närmare undersökning, kan detta emellertid ej ske med mindre än att föremålet
tages i beslag. Enligt nuvarande bestämmelser måste i sådant fall den
misstänkte omedelbart underrättas om åtgärden och därigenom blir spaningsarbetet
känt för honom. Om vid husrannsakan hos en för spioneri
misstänkt person anträffas filmrullar, äger polisen ej medtaga dessa rullar
för undersökning med mindre än att de tagas i beslag och den misstänkte
underrättas. I ett annat fall kan grundad anledning till misstanke föreligga,
att medlemmarna i en spioneriorganisation korrespondera med varandra
med användande av osynlig skrift. Därest i dylikt fall vid husrannsakan i
en av medlemmarnas bostad eller av denne begagnat laboratorium kemikalier
anträffas, som kunna misstänkas användas för detta ändamål, har undersökningsledaren
icke rätt att låta taga prov av dessa kemikalier för analys
och undersökning i och för konstaterande av det osynliga bläckets art
eller för utrönande av vilket slag av framkallningsvätska, som användes,
utan att beslag sker och den misstänkte underrättas.

Frågan om kontrollen över tillämpningen av den föreslagna
utvidgade tvångs medelslagstiftning en (5 § i
förslaget) har i yttrandena ägnats ett livligt intresse. Allmänt kommer den
uppfattningen till uttryck att en effektiv kontroll är påkallad. Rörande
behovet av och syftet med ett kontrollförfarande anför justitiekanslersämbetet
följande.

Att kontroll bör åvägabringas torde vara tydligt. Anledningen härtill är
kanske dock icke främst att söka i den uppfattningen, att polis- och åklagarmyndigheternas
åtgärder ofta skulle vara i behov av korrigering. Den erfarenhet
justitiekansler sämbetet förvärvade av myndigheternas handhavande
av tvångsmedlen under den tid justitiekanslern fungerade som mera allmänt
kontrollorgan i ifrågavarande hänseende, d. v. s. under senare skedet
av den sist förflutna krigstiden, giver närmast vid handen, att åtgärder av
förevarande slag i allmänhet blevo föremål för allsidigt övervägande. Det
torde också av olika skäl kunna förväntas, att nämnda myndigheter med en
utvidgning av deras befogenheter att anlita tvångsmedel komma att vinnlägga
sig om särskild omsorg vid prövningen av hithörande frågor. Å andra
sidan kan vid en helt okontrollerad verksamhet på detta ömtåliga område
missbruk oförmärkt insmyga sig och — vad som kanske är viktigare — den
föreställningen i allt fall lätt uppkomma, att tvångsmedlen icke i allo handhavas
på sätt som bör ske.

Advokatsamfundets styrelse uttalar i denna fråga, att det icke utan fog
kunde sägas, att kontrollspörsmålet vore den viktigaste frågan i detta sammanhang,
ty om blott en betryggande kontroll kunde anordnas, bortfölle
åtskilliga av de betänkligheter som med hänsyn till den enskildes krav på
rättssäkerhet eljest måste resas mot eu lagstiftning av förevarande slag.

En inskränkning av kontrollförfarandet förordas av förste stadsfiskalen i
Göteborg, som i anslutning till sitt förut omförmälda förslag om begränsning
av längsta tidsfristen för avlåtande av häktningsframställning till tolv dagar
uttalar, att med sålunda genomförd begränsning anledning saknades att
införa särskild kontroll i detta avseende.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Beträffande frågan av vilket, organ kontrollen skall handhavas komina
delade meningar till uttryck. Bland dem som uttryckligen ansluta sig till
promemorians förslag att kontrollen skall anförtros åt rätten märkas Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt föreningen Sveriges häradshövdingar.
Föreningen gör dock den reservationen, att det vid ett skärpt
utrikespolitiskt läge, då ingripanden av här ifrågavarande slag kunde väntas
förekomma i ett stort antal, borde övervägas att inrätta ett särskilt kontrollorgan,
enär det dels kunde bli svårt för domstolarna att medhinna utövandet
av denna granskning dels ock med hänsyn till behovet av en enhetlig
prövning måste anses önskvärt att granskningen utövades av en enda
myndighet.

Lämpligheten av att göra rätten til! kontrollorgan ifrågasättes av justitiekansler
sämbetet, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalen
i Göteborg, polismästaren i Stockholm, poliskammaren i Malmö
och advokatsamfundets styrelse. Invändningarna gå i huvudsak ut på att
domstolarna icke vore närmare förtrogna med de arbetsuppgifter, som på
ifrågavarande område ålåge polis- och åklagarmyndigheterna, och att det
med hänsyn härtill och till domstolarnas arbetssätt vore lämpligare att lägga
kontrollen i händerna på annat organ. I anslutning härtill framhålles, att värdet
ur rättssäkerhetssynpunkt av kontroll genom rätten väsentligt reducerades
genom att förhandling inför rätten icke skulle äga rum. Vidare kommer
den uppfattningen till uttryck, att kontrollen borde centraliseras i syfte
att få till stånd en enhetlig praxis vid tillämpningen av den utvidgade
tvångsmedelslagstiftningen.

Justitiekanslcrsämbctet föreslår att kontrollen lägges å en mera administrativt
betonad myndighet och utvecklar närmare de berörda synpunkterna
på följande sätt:

Lägges kontrollen å rätten, synes böra tagas i beräkning, att domstolarna
— som i sin vanliga verksamhet till grund för beslutade åtgärder helt naturligt
måste kräva fullt betryggande utredning -— skulle bli benägna att
uppställa större fordringar för att godkänna en beslutad åtgärd än som är
förenligt med polisarbetet i de utredningar varom här är fråga och som
också överensstämmer med lagstiftningens rätta innebörd. Att bestämt förutsäga,
huru domstolarna skola bedöma till dem hänskjutna spörsmål, är
naturligtvis icke möjligt, och det kan självfallet ej heller uteslutas utan är
tvärtom snarare sannolikt, att utgången kan växla hos olika domstolar. Men
därest ett generellt uttalande skall göras, synes det ligga närmast till hands
att befara, att domstolarna snarare anlägga ett betraktelsesätt sådant som
det angivna än ett motsatt. En kontroll, lagd hos domstolarna, torde också
på grund av det mera formbundna arbetssätt, som utmärker domstolarna,
kännas tyngande för polis- och åklagarmyndigheterna och därigenom i sin
mån verka hämmande å dem.

Om ämbetet således räknar med risk för en viss minskning i effektiviteten
av polisarbetet, därest övervakningen uppdrages åt domstolarna, är det
måhända å andra sidan möjligt, att den enskildes rättssäkerhet kan främjas,
om tillsynen ankommer å ett organ, som på grund av sin ställning mera
än domstolarna är i tillfälle att vidtaga åtgärder till komplettering av ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

redningen. Om exempelvis anlitande av visst tvångsmedel framstår såsom
önskvärt men tvekan råder om dess fortsatta bestånd, föreställer sig ämbetet,
att det är lättare för en administrativ kontrollmyndighet än för en domstol
att med vederbörande befattningshavare inom polis- eller åklagarväsendet
öppet diskutera behovet av åtgärden och överlägga om ytterligare
utredning till vinnande av säkrare hållpunkter för att bedöma frågan om åtgärdens
bestånd. Under kriget förfor ämbetet på nu antytt sätt och underkastade
i själva verket beslut om användning av olika tvångsmedel en ingående
granskning, förhörde sig vid de regelmässigt förekommande muntliga
överläggningarna om behovet av vidtagna åtgärder och den verkan för utredningen,
som inträdde, därest en beslutad åtgärd hävdes, etc. Oftast nåddes
enighet vid överläggningarna. I särskilda fall torde härigenom tiden för
anhållande ha begränsats och någon gång ett anhållande undvikits. Och från
kontrollen å censurförfarandet kunna anföras åtskilliga exempel, där den
beslutande myndigheten efter förd överläggning med ämbetet självmant
återkallade sitt beslut eller begränsade tiden för åtgärden. Det är med dessa
erfarenheter för ögonen, som ämbetet anser det kunna sättas i fråga om
icke även ur den enskildes synpunkt en mera administrativt betonad myndighet
faktiskt kan vara att föredraga såsom kontrollorgan. Samma möj -lighet att bringa en sådan myndighets beslut under omprövning som vid
klagan över domstols avgörande skulle dock sannolikt icke komma att stå
till buds.

Lägges tillsynen å domstolarna, kan tillämpningen, såsom redan antytts,
bli ganska växlande. Visserligen är väl sannolikt, att endast ett relativt begränsat
antal domstolar komma att syssla härmed, enär den brottsliga verksamhet
som avses försiggår endast å vissa platser. Men under alla omständigheter
kan vilken domstol som helst komma att få taga ställning till
hithörande frågor, och så måste antagas bli fallet med åtskilliga domstolar,
kanske även i högre instans. Anförtros uppgiften åt ett enda organ, förvärvar
detta så småningom erfarenhet av utredningar av det slag varom här är
fråga. Statspolisintendenten har i sin promemoria framhållit »den allmänna
kunskap om bakomliggande förhållanden, som är en grundförutsättning
för nu ifrågavarande spörsmåls rätta bedömande». Ämbetet kan för sin del
från sin befattning med tillämpningen av de tidigare tvångsmedelslagarna
betyga värdet av en sådan allmän kännedom för möjligheten att riktigt
avväga de olika intressen som bär stå mot varandra.

Förslaget att uppdraga kontrollen över undersökningsledares och åklagares
beslut åt domstolarna är icke närmare motiverat i promemorian. Det
anföres allenast, att övervakningen torde, med anknytning till de grundsatser
som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedeisbestämmelser,
böra anförtros åt rätten. Härvid synes emellertid kunna framhållas,
att övervakningen skall avse åtgärder på ett tidigt stadium i utredningsarbetet
samt att befogenheten därav icke låter sig bedömas med den
grad av säkerhet som nu är fallet, då domstolarna taga befattning med
tvångsmedlen. Domaren kommer att än mer fjärma sig från sin egentliga
uppgift att efter fullständig utredning i en sak på ett objektivt sätt skilja
mellan två parter och närma sig den ena parlens, åklagarens, eller rent av
polisens. Ett tydligt avsteg från en av de viktigaste grundsatserna i rättegångsbalken
har också gjorts i förslaget, då bestämmelserna så utformats,
att någon förhandling icke skall äga rum i anledning av anmälan om vidtagna
åtgärder. Det torde kunna förväntas, att en domare skall känna sig
ganska främmande för en prövning allenast på det av åklagaren eller förundersökningsledaren
förebragta materialet och även föga tilltalad därav.
I själva verket förefaller denna avvikelse från den ackusatoriska principen
vara ett tecken på att övervakningsuppgiften icke helt väl passar tillsam -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

mans med rättegångsbalkens regler. Ur utredningens synpunkt är anordningen
åter till fördel, då en förhandling säkerligen skuile kunna allvarligt
hämma effektiviteten i polisarbetet och även eljest bli till men för utredningen.

Riksåklagarämbetet förordar, afl kontrollen lägges hos justitiekansler^ och
understryker särskilt, att kontrollmyndigheten, därest den icke har närmare
kännedom om de speciella problem som uppkomma vid bekämpandet av de
landsskadliga brotten, saknar möjlighet att tillfredsställande bedöma befogenheten
av en åtgärd, som vidtagits av polis- eller åklagarmyndighet och
därför blir benägen att utan vidare godtaga åtgärden. Härigenom förringades
enligt ämbetets mening kontrollens värde ur rättssäkerhetssynpunkt. Det
kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke en kontroll, anordnad i enlighet
ined lagförslaget, skulle innebära risk för en sådan ur rättssäkerhetssynpunkt
icke önskvärd utveckling. Ämbetet framhåller även, att ehuru kontrollen
över tvångsmedlens handhavande naturligen främst måste tillgodose
rättssäkerheten, borde vid kontrollens utövande även beaktas intresset av
att tvångsmedlen verkligen beredde polis- och åklagarmyndigheterna möjlighet
till ett effektivt ingripande mot de brott, som här vore i fråga. Det
syntes ämbetet icke vara uteslutet, att i ett eller annat fall en domare, som
utan att vara tillräckligt insatt i hithörande frågor hade att bedöma befogenheten
av en av polis- eller åklagarmyndighet beslutad tvångsåtgärd,
kunde vara benägen att upphäva åtgärden, även om denna vore befogad. Mot
en kontroll genom justitiekanslern kunde icke numera, då denne ej längre
fungerade såsom högste åklagare, riktas den invändningen, att han icke skulle
intaga en i förhållande till åklagarväsendet fullt fri och obunden ställning.

Svea hovrätt har för sin del förordat att kontrollen anförtros överordnad
åklagarmyndighet. Hovrätten anser att inga allvarligare principiella invändningar
kunna riktas mot rätten såsom kontrollorgan, såvitt angår åtgärder
enligt 2, 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen. Beträffande den i 1 §
föreslagna möjligheten till förlängning av anhållningstiden kunde emellertid
starkare invändningar riktas mot övervakning genom rättens försorg.
Därmed ålades rätten en prövning av annat slag än som i allmänhet förekomme
i den dömande verksamheten. För anhållande krävdes icke, såsom
vid häktning, sannolika skäl för misstanke om brottet, och rörande den
grad av misstanke, som borde föreligga, lämnade lagen icke annat besked än
att fulla skäl till häktning icke vore erforderliga. Enligt grunderna för
24 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken torde det emellertid böra vara
så, att det tedde sig sannolikt att häktningsskäl vore för handen vid anhållningstidens
slut. En förlängning av tiden finge säkerligen till följd, att
anhållande kunde beräknas ske på svagare grunder än då endast normal
anhållningstid stode till förfogande. Vidare torde vid prövningen av anhållandet
ofta komma att åberopas en hel del omständigheter av polisiär natur,
rörande vilka domstolen, om den skulle bedöma grunderna för anhållandet,
i brist på ingående kännedom om sådana faktorer bleve hänvisad att fästa
avgörande vikt vid allmänna uttalanden i den föreliggande anmälningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Rättens prövning bleve därvid ej sällan sådan, att den icke motsvarade krav
som eljest ställdes på domstolsavgöranden. Härtill komme att prövningen
förutsattes skola ske utan föregående förhandling. Av dessa förhållanden
måste dragas den slutsatsen att skäl talade mot att förlägga kontrollen till
domstol. Skyldighet för domstolarna att handha ifrågavarande kontroll syntes
till och med kunna innebära viss risk för att förtroendet för domstolarna
påverkades i ogynnsam riktning.

Statspolisintendenten och förste stadsfiskalen i Göteborg föreslå justitiekanslern
såsom kontrollorgan. Den senare medger dock, att ett kontrollförfarande
i rättens hand torde vara ägnat att tillgodose såväl allmänhetens
som det allmännas intresse. Alternativt justitiekanslern eller riksåklagaren
förordas av överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt advokatsamfundets styrelse
anse, att frågan om kontroll med inslag av medborgarrepresentanter borde
prövas. Länsstyrelsen uttalar, att erfarenheterna från tillämpningen av 1940
års tvångsmedelslag otvetydigt gåve vid handen att behov av medborgarinsyn
förelåge. Det vore enligt länsstyrelsens mening icke utan vidare klart att
den nämnd med vilken statspolisintendenten hade att samråda i frågor av
större vikt utgjorde någon säker garanti ur denna synpunkt. Samfundsstyrelsen,
som ifrågasätter om icke kontrollen kunde anförtros åt en för
ändamålet särskilt tillsatt nämnd, bestående av representanter för rättsväsendet
samt lekmän, understryker att det icke vore alldeles oundgängligt,
att varje åtgärd av polis- och åklagarmyndigheterna bleve föremål för en
omedelbar kontroll; det viktigaste vore, att polis- och åklagarmyndigheternas
åtgöranden förr eller senare bleve granskade av ett organ, som hade möjlighet
att få de föreliggande frågorna allsidigt belysta.

Vad angår den närmare utformningen av ett kontrollförfarande i rättens
hand uttalar Göta hovrätt, att det beträffande kontroll över åtgärder enligt
1 § i lagförslaget icke funnes någon anledning att avvika från den princip,
som i övrigt syntes utmärka de föreslagna kontrollföreskrifterna, eller att
kontrollen skulle sätta in så snart en åtgärd vidtoges som ginge utöver vad
rättegångsbalken medgåve. Anmälan till rätten borde sålunda göras, om ej
häktningsframställning avlåtits sist å femte dagen efter den, då beslut om
anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken
inställdes till förhör. Justitiekanslersämbetet anser, att därest det
remitterade förslagets ståndpunkt i fråga om övervakningen av tvångsmedlens
handhavande följdes, det borde tagas under övervägande att införa
möjlighet för rätten att i fråga om anhållande föreskriva, att ärendet inom
viss tid ånyo skulle anmälas. En liknande tanke kommer till uttryck hos
föreningen Sveriges häradshövdingar, som uttalar att den misstänkte borde
äga samma rätt att när som helst påkalla prövning av beslut om anhållande,
som han, därest han häktades, ägde i fråga om häktningsbeslutet. Väl ägde
den misstänkte fullfölja talan mot rättens beslut i anledning av undersökningsledarens-åklagarens
anmälan, men en rätt för den misstänkte att ånyo
få frågan om anhållande prövad i första instans torde leda till ett snabbare

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

avgörande. En rätt för den misstänkte att påkalla rättens prövning av beslut
om anhållande kunde begränsas så, att den inträdde först efter utgången av
viss tid, exempelvis fyra eller tio dagar eller efter det rätten meddelat beslut
i anledning av undersökningsledarens-åklagarens anmälan. Ett dylikt stadgande
torde dock vara onödigt, om domstolen tillädes rätt att uppskjuta
handläggningen av prövningsframställning tills undersökningsledarensåklagarens
anmälan inkommit. Föreningen tillägger, att den som drabbades
av beslut av undersökningsledare eller åklagare enligt 3 § i förslaget borde
äga rätt att påkalla rättens prövning därav på sätt eljest gällde enligt 27 kap.
6 § rättegångsbalken. Huruvida enahanda rätt borde införas i fråga om förordnande
om telefonavlyssning o. dyl. vore däremot mera tveksamt.

I justitiekanslersämbetets yttrande har vidare betonats angelägenheten av
att de ofta svårbedömda och ömtåliga avgöranden, som krävdes av rätten
vid utövande av kontrolluppgiften, komme att träffas av domare med tillräcklig
erfarenhet, icke av de unga vikarier, som under vissa tider av året
brukade tjänstgöra å domarbefattningar.

Departementschefen.

Vid remiss till lagrådet av ett inom justitiedepartementet upprättat förslag
i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
bl. a. följande.

»På grund av den under senare tid ökade spänningen i det utrikespolitiska
läget har det blivit nödvändigt att på skilda områden vidtaga beredskapsåtgärder.
Dessa taga helt naturligt i väsentlig omfattning sikte på förhållandena
vid krigstillstånd eller ett med krigstillstånd jämförligt läge. På en del
områden är det emellertid nödvändigt att man för närvarande ej endast
planlägger med tanke på en krigssituation utan även vidtager åtgärder med
direkt syftning på de redan föreliggande förhållandena. Detta lärer gälla bl. a.
i fråga om skyddet mot spioneri och annan sådan brottslig verksamhet, som
hotar rikets yttre eller inre säkerhet. På detta område torde sålunda redan i
det nu rådande läget en viss förstärkning av beredskapen vara motiverad.
Om den mot rikets säkerhet riktade brottsligheten skulle lämnas alltför fritt
spelrum, skulle det för vårt land kunna medföra verkningar av mycket allvarlig
karaktär.

Såsom i inledningen antytts ha förberedande, åtgärder vidtagits för lösande
av de organisatoriska, personella och ekonomiska problem, som sammanhänga
med en intensifiering av polisverksamheten för hindrande och uppdagande
av spioneri in. in. Även lagstiftningen rörande tvångsmedlen har
emellertid, såvitt angår dess tillämpning å förevarande område, befunnits
böra överses med hänsyn till de skärpta krav som i det rådande läget måste
uppställas. Med anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats
ett lagförslag, som syftar till att bereda polis- och åklagarmyndigheterna
vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning rörande
brott mot rikets säkerhet.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Vid utformningen av förslaget har hänsyn tagits till erfarenheterna från
tillämpningen av tvångsmedelslagarna under det andra världskriget. Införande
av en sådan allmän kontroll över kommunikationsmedlen, som då tilllämpades,
ifrågasättes icke i förslaget, utan detta begränsar sig till individuella
ingripanden från de ordinära polis- och åklagarmyndigheternas sida
på grundval av misstanke om brott. Med denna begränsning av förslaget har
detsamma kunnat utformas såsom tilläggs- och undantagsbestämmelser till
rättegångsbalken, vars regler bli tillämpliga i den mån särbestämmelser ej
meddelas. Innebörden av förslaget är i huvudsak, att möjlighet gives till viss
förlängning av anhållningstiden samt att på vissa punkter en komplettering
göres av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken rörande beslag och telefonavlyssning.

De representanter för olika partier inom riksdagen, med vilka samråd
ägt rum, ha såsom förut angivits funnit, att en dylik lagstiftning bör genomföras,
och samma ståndpunkt har nästan genomgående kommit till uttryck
i de över förslaget avgivna remissyttrandena. Det synes mig också tydligt,
att en lagstiftning enligt förslagets grunder i nuvarande läge är av behovet
påkallad. Det är med beklagande jag sålunda på grund av tidsläget anser
mig böra föreslå jämkningar i de regler till skydd för den enskildes intressen
som nyligen, under allmän anslutning, upptagits i vår nya rättegångsbalk,
och jag förstår till fullo de betänkligheter mot förslaget, som ur denna
synpunkt anförts av advokatsamfundets styrelse. Hänsynen till rikets säkerhet
väger emellertid så tungt att vissa enskilda intressen nödgas vika därför.
.lag vill betona den viktiga begränsning som ligger i förslagets anknytning
till rättegångsbalkens regler rörande viss grad av misstanke om brott såsom
förutsättning för ingripande. Invändningarna mot förslaget med hänsyn till
dess verkningar ur rättssäkerhetssynpunkt torde också — vilket har vitsordats
av samfundsstyrelsen — förlora i tyngd genom att, såsom i förslaget
är avsett, ett särskilt förfarande anordnas för att hålla tillämpningen av
lagen under kontroll.

Det är å andra sidan tydligt, att den föreslagna lagstiftningen icke är tillfyllest
för ett läge, då krig råder eller allvarlig krigsfara hotar. För en sådan
situation måste övervägas mera ingripande åtgärder, bl. a. införande av
en mer eller mindre omfattande allmän kontroll över kommunikationsmedlen.
Denna fråga är föremål för utredning inom justitie- och inrikesdepartementen.

Jag tillstyrker således, att promemorians förslag, med de jämkningar som
framgå av det följande, nu lägges till grund för lagstiftning. Därest en väsentlig
avspänning i det utrikespolitiska läget skulle inträda, bör dock återgång
ske till den för normala förhållanden avsedda regleringen i rättegångsbalken.
I enlighet med promemorians förslag bör därför lagstiftningen få
begränsad giltighetstid.

Vad angår frågan å vilka brott den särskilda tvångsmedelslagstiftningen
bör göras tillämplig har i den upprättade promemorian utvalts vissa för rikets
säkerhet särskilt farliga brott enligt 8, 9 och 19 kap. strafflagen. Brotts -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

förteckningen i förslaget upptager sålunda högförräderi (8 kap. 1 §), spioneri
(8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med hemlig uppgift (8 kap.
6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet (8 kap. 7 §), uppror
(9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot mot laglig ordning (9
kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §) ävensom försök och förberedelse till
dessa brott. I remissyttrandena har icke framförts något förslag om begränsning
av den angivna ramen, medan däremot från flera håll påyrkats att utvidgning
skulle ske. —- —- —• Däremot synes mig promemorians urval i vissa
andra avseenden vara något för snävt. Sålunda torde tillräcklig anledning
saknas att från lagstiftningen utesluta tagande av utländskt understöd (8
kap. 10 §) och olovlig kårverksamhet (9 kap. 7 §). I fråga om 19 kap. bör uttryckligen
angivas, att lagstiftningen är tillämplig å mordbrand och allmänfarlig
ödeläggelse (1—3 §§), i den mån sådan gärning riktar sig mot egendom
eller verksamhet som avses i 4 § och således innefattar sabotagebrott,
ehuru 4 § ej åberopas vid brottsrubriceringen.

I promemorian har till en början föreslagits det avsteget från rättegångsbalkens
bestämmelser, att fristen för avlåtande av framställning om häktande
av anhållen person må, oavsett vad som stadgas i 24 kap. 12 §, förlängas
till trettionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades
eller då den anhållne inställdes för förhör. En dylik förlängning av anhållningstiden,
som hade motsvarighet i 1940 års tvångsmedelslag, är påkallad av
den ofta komplicerade och svårutredda beskaffenheten av de brott varom nu

är fråga.---Icke heller anser jag mig kunna biträda det av förste

stadsfiskalen i Göteborg framlagda förslaget att utan särskilt kontrollförfarande
tillåta en mera begränsad utsträckning av tidsfristen för avlåtande av
häktningsframställning jämte viss förlängning av den i 23 kap. 9 § rättegångsbalken
stadgade tid, varunder någon får kvarhållas för förhör. Promemorians
förslag i denna del torde sålunda böra genomföras i oförändrat
skick.

På sätt i promemorian förordats bör upptagas en bestämmelse, som utvidgar
möjligheten enligt 27 kap. 2 § andra punkten rättegångsbalken att
lägga beslag å meddelanden mellan närstående, så att beslag får äga rum
oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. En
motsvarande avvikelse från första punkten, som rör befattningshavare och
andra personer som avses i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, torde vara mindre
angelägen. Frågan härom synes i varje fall ej böra upptagas utan samband
med en omprövning av vittneshindren enligt sistnämnda paragraf, en fråga
som ej lämpligen bör behandlas i sammanhang med nu ifrågavarande lagförslag.

Jag biträder vidare det i promemorian upptagna förslaget om införande
av befogenhet för undersökningsledare och åklagare att meddela förordnande
om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken.

1 remissyttrandena ha framkommit förslag om utvidgning av bcslagsreglerna
i vissa andra avseenden.-----Vidare kan, såsom från annat håll

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

framhållits, skyldigheten enligt 27 kap. 11 § första punkten att lämna underrättelse
om verkställt beslag i vissa fall vara oläglig för förundersökningen.
Frågan om jämkningar i dessa regler torde emellertid få prövas i samband
med den förut omförmälda utredningen rörande åtgärder vid en ytterligare

skärpning av läget. —----Bestämmelserna om åtal inom viss tid såsom

förutsättning för beslag synas ej påkalla någon ändring.---

Frågan hur man skall förfara med kvarhållna eller beslagtagna postförsändelser
vid upphävande av åtgärden torde, i den mån särskilda bestämmelser
finnas erforderliga, kunna regleras i administrativ ordning. Det är
tydligt att det ofta är av stor vikt för förundersökningsarbetet, att åtgärden
ej kommer till den misstänktes eller annans kännedom. Något förslag av
innebörd att expedieringen av kvarhållna försändelser, som ej bli föremål
för beslag, skall kunna inställas anser jag icke böra framläggas.

I fråga om telefonkontroll enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken innebär
promemorians förslag utvidgning i flera hänseenden. I likhet med vad som
föreslagits beträffande beslag å meddelanden mellan närstående förordas i
promemorian, att telefonavlyssning skall få komma till användning i avseende
å samtliga med lagförslaget avsedda brott, oavsett att å vissa av dem
kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Därjämte skall det enligt
förslaget vara tillåtet att inställa eller fördröja expedieringen av samtal till
och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan
antagas komma att begagnas av honom eller att helt avstänga telefonapparaten.
Giltighetstiden för förordnande om telefonkontroll föreslås förlängd
från högst en vecka till högst en månad. Slutligen skall förordnande, förutom
av rätten, kunna meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.
Jag vill tillstyrka att reglerna i 27 kap. 16 § rättegångsbalken kompletteras

i de angivna hänseendena.-----Såsom anföres i promemorian torde det

understundom kunna vara av betydelse för utredningen, att undersökningsledaren
eller åklagaren erhåller uppgift å telefonsamtal, som utväxlats eller
beställts mellan den misstänktes apparat och annan apparat. Med hänsyn
till att dylik åtgärd får anses vara av mindre ingripande natur har rått viss
tvekan, huruvida åtgärden förutsätter stadgande i lag eller om frågan kan
regleras i administrativ ordning. I anslutning till den ståndpunkt i detta hänseende
som numera kommit till uttryck i telefonreglementet torde utlämnande
av uppgift å utväxlade eller beställda samtal ej böra medgivas utan
stöd i lag. Det föreliggande lagförslaget bör sålunda kompletteras i detta
hänseende.

Såsom framhållits i promemorian och starkt understrukits i ett flertal remissyttranden
är det angeläget, att polis- och åklagarmyndigheternas handliavande
av de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna underkastas en tillfredsställande
kontroll. I promemorian har föreslagits, att övervakningen
Skall handhavas av rätten. Detta förslag har i de flesta remissyttrandena
lämnats utan erinran, men ett antal instanser har förordat, att kontrollen i
stället skulle utövas av administrativ myndighet, antingen — såsom enligt
1940 års tvångsmedelslag i det senare skedet av dess giltighetstid — av

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

justitiekansler!! eller av riksåklagaren, som numera är högste chef för åklagarväsendet.
Från några håll har framförts tanken, att granskning skulle
äga rum genom en nämnd eller annat dylikt organ med lekmannainslag.

Vid valet av kontrollorgan synes det mig angeläget att så nära som möjligt
ansluta till det kontrollsystem som redan finnes i rättegångsbalken. Enligt
denna har rätten i stor utsträckning tillagts funktionen att kontrollera
handhavandet av de straffprocessuella tvångsmedlen, i den mån det ej förbehållits
rätten att redan i första hand meddela beslut därom. Rätten kan
sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om reseförbud och
beslag. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig
olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, gäller att det ankommer
på rätten att meddela förordnandet. Ett uttryck för samma kontrollfunktion
utgör föreskriften att anhållningsmyndighet inom viss, ganska
snävt angiven tid skall till rätten göra häktningsframställning rörande anhållen
person. Kommer häktning sedermera ej till stånd, skall rätten förordna
att den anhållne skall friges. Slutligen må erinras om den allmänna
kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § äger i fråga om förundersöknings
fullständighet. Enligt dessa lagrum kan räiten sålunda antingen
med anledning av anmälan från den misstänkte eller ex officio vidtaga åtgärd
för komplettering av förundersökning. Med den ställning rätten sålunda
redan intar synes det ligga nära till hands att anförtro rätten jämväl den
kontroll som erfordras i anledning av den nu föreslagna utvidgningen av
åklagares och polismyndighets befogenheter med avseende å vissa straffprocessuella
tvångsmedel. Härigenom vinnes den säkraste garantien för att
rättssäkerhetssynpunkten verkligen blir tillgodosedd vid kontrollen. Mot eu
domstolskontroll har visserligen invänts, att domstolarna skulle stå främmande
för polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet och att en enhetlig
kontroll skulle främjas genom att granskningen finge ske genom ett centralt
administrativt organ. Ehuru dessa invändningar måhända ha ett visst
fog för sig, finner jag dem ej vara avgörande. Vad beträffar tanken att införa
kontroll genom en medborgarrepresentation vid sidan av företrädare
för rättsväsendet är jag i motsats till advokatsamfundets styrelse av den
åsikten, att kontrollorganet måste vara i permanent funktion och att därför
stora svårigheter skulle uppstå för en dylik nämnd att fullgöra sin uppgift.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala för promemorians
förslag, att åtgärder, som med stöd av de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna
vidtagas av undersökningsledare eller åklagare, skola anmälas
till rätten, som har att pröva befogenheten av desamma. Självfallet måste
tillses, att dessa ärenden vid rätten handläggas av befattningshavare med
tillräckliga kvalifikationer. Där fråga är om förlängning av anhållningstiden
bör, för beredande av nödig tid för fullständigande av utredningen, anmälningsskyldigheten
icke inträda förrän efter en anhållningstid av tio dagar.

Vad angår de närmare formerna för rättens handläggning av dessa ärenden
är, såsom jämväl framhållits i promemorian, häradsrätt därvid domför

Första lagutskottets utlåtande nr 6

utan nämnd och rådhusrätt domför med en lagfaren ledamot. I enlighet med
vad som uttalats i promemorian bör icke meddelas någon föreskrift om atl
rätten i anledning av inkommen anmälan skall hålla förhandling. Detta
hindrar givetvis ej att rätten, där så finnes påkallat och det kan ske utan att
äventyra ändamålet med den åtgärd anmälningen avser, hör den misstänkte
eller annan som åtgärden avser. Rätten bör alltid meddela formligt beslut i
anledning av inkommen anmälan, även om den anmälda åtgärden lämnas
utan anmärkning. Av rättens ställning såsom kontrollorgan följer att den
även efter det att beslut meddelats på grund av inkommen anmälan är
berättigad att ingripa, eventuellt efter framställning från den misstänkte
eller annan som beröres av åtgärden. Rätten torde här böra lämnas frihet att
förfara efter omständigheterna, och någon närmare reglering av frågan i lagtexten
synes ej erforderlig.---

Den i promemorians lagförslag upptagna föreskriften om tillämpning
av vissa regler i rättegångsbalken rörande fullföljd av talan mot rättens
beslut torde få anses innefatta jämväl hänvisning till motsvarande regler
rörande möjlighet för hovrätt att göra ändring i underrätts beslut utan
kommunikation av besvären (52 kap. 7 §). En motsvarande bestämmelse
bör emellertid upptagas även beträffande verkställighet av rättens beslut
(30 kap. 12 §).

Såsom i promemorian föreslagits bör i lagen intagas bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till lagen.

Lagen torde böra träda i kraft dagen efter det densamma utkommit från
trycket i Svensk författningssamling och gälla till och med den 30 juni
1953.»

Lagrådet,

Justitierådet Strandberg, med vilken justitierådet Ekberg och regeringsrådet
Björkholm instämde, vitsordade till en början behovet av en sådan
lagstiftning som åsyftades med det framlagda förslaget. Det borde emellertid
tillses, att hithörande bestämmelser — vilka avsåges skola gälla under
de förhållanden som nu råda — i görligaste mån utformades så, att de,
samtidigt som behovet av ett effektivt förundersökningsarbete tillgodosåges,
icke inkräktade på den enskildes rättssäkerhet i vidare mån än som kunde
anses nödvändigt och försvarligt. Tillika vore angeläget, att en tillfredsställande
kontroll anordnades över polis- och åklagarmyndigheternas handhavande
av de särskilda tvångsmedelsåtgärder, som ställdes till deras förfogande.

Justitierådet Strandberg anförde i fortsättningen.

»Såsom departementschefen framhållit, är en förlängning av den nuvarande
anhållningstiden påkallad av den ofta komplicerade och svårutredda
beskaffenheten av de brott, varom nu är fråga. Hur långt tiden bör utsträckas
kan naturligen vara föremål för delade meningar. Denna fråga sammanhänger
nära med spörsmålet om utformningen av den nödiga kontrollen
över polis- och åklagarmyndigheternas handhavande av anhållningsinstitu -

Första lagutskottets utlåtande nr 6. 31

tet. I detta hänseende innebär förslaget, att kontrollen över anhållandet skall
åvila rätten.»

Efter att ha redogjort för de i förslaget upptagna kontrollbestämmelserna
i fråga om utsträckande av anhållningstidens längd och de skäl departementschefen
anfört för att göra rätten till kontrollorgan, yttrade justitierådet
Strandberg vidare.

»Att de sålunda angivna skälen böra vara avgörande synes riktigt. Såvitt
angår de i 3—5 §§ av förslaget omförmälda tvångsmedlen, är intet att
erinra mot de i 6 § upptagna kontrollbestämmelserna. Vad däremot beträffar
det föreslagna utsträckandet av anhållningstiden synes saken mera
tveksam. De invändningar mot att rätten i detta hänseende göres till kontrollorgan,
vilka på sätt remissprotokollet utvisar framställts av åtskilliga
myndigheter, måste i betraktande av den utformning anhållningsinstitutet
erhållit enligt förslaget tillmätas stor betydelse. Särskilt må härutinnan hänvisas
till de av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet och Svea hovrätt
avgivna yttrandena. Den prövning, som rätten enligt förslaget har att företaga
beträffande ett anhållande, är i själva verket av helt annat slag än den som
enligt rättegångsbalken äger rum i anledning av gjord häktningsframställning.
Med hänsyn till arten av de brott, om vilka här är fråga, kunna de skäl
till misstanke om brott, på vilka anhållandet grundats, ofta vara av den beskaffenheten
att de vid den tidiga tidpunkt då rättens prövning skall äga rum
ej redovisats eller ens kunnat närmare redovisas i något förundersökningsprotokoll.
Vanligen torde, såvida förhandling ej äger rum, rättens prövning
bliva inskränkt till en granskning av de skäl, som angivits i den skriftliga
anmälningen enligt 6 §. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes en kontroll i sådana
former vara av föga värde, och dess överensstämmelse med rättegångsbalken
är allenast skenbar. Det är att märka, att enligt nämnda balk anhållandet
icke, såsom fallet är med häktning, beror på rättens prövning.
Genom det sätt, på vilket anhållandet reglerats i förslaget, skulle i verkligheten
skapas en ny typ av tvångsmedel. För att en effektiv kontroll med
tillgodoseende av rättssäkerhetens krav skall kunna utövas från rättens
sida, torde det vara ofrånkomligt, att förhandling obligatoriskt äger
rum inför rätten. Att på ett så tidigt stadium som det här gäller anordna
en sådan förhandling kan emellertid ur andra synpunkter vara olämpligt.
En förhandling förutsätter uppenbarligen, att den anhållne eller åtminstone
för honom utsedd försvax-are är närvarande; och vid förhandlingen
måste, om den skall bliva av något värde, materialet från förundersökningen
framläggas. Ur utredningens synpunkt kan emellertid vara äventyrligt
att på detta stadium förebringa det material, över vilket polisen förfogar.
Det må i detta sammanhang erinras om alt enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken
tillfälle att taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit
skall lämnas den misstänkte och hans försvarare först då det kan ske
utan men för utredningen.

På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna tillstyrka förslaget sådant
det i nu förevarande delar utformats. Uti de ovan berörda remissyttrandena

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

har förordats, att den erforderliga kontrollen skulle läggas å administrativ
myndighet. Mot en sådan ordning kan emellertid invändas, att den skulle i
hög grad avvika från vad enligt rättegångsbalken gäller om kontrollen över
de straffprocessuella tvångsmedlen. Därjämte bör beaktas att kontroll i administrativ
väg måste utövas av en central myndighet, vilket kan medföra
svårigheter av olika slag i sådana fall, då förundersökning äger rum på
mera avlägsna orter. Att förlägga kontrollen till administrativ myndighet
torde därför icke böra ifrågakomma, med mindre man ej på annan väg kan
nå det syfte som avses med den föreslagna lagstiftningen.

Det synes härutinnan böra övervägas, huruvida man icke, utan förringande
av lagstiftningens effektivitet, kan nå en lösning av det föreliggande
spörsmålet, vilken — utan att kontroll över anhållandet uppdrages åt rätten
— avhjälper de brister, varmed förslaget enligt vad i det föregående sagts
måste anses behäftat. Det kan sålunda med fog ifrågasättas, huruvida en
så avsevärd förlängning av anhållningstiden som förslaget innebär verkligen
är av behovet påkallad. Någon övertygande motivering i detta hänseende synes
icke ha förebragts. Såsom redan i det föregående uttalats, är visserligen
en förlängning av tiden för anhållandet vid nu ifrågavarande brott av
nöden. På sätt framhållits i det av förste stadsfiskalen i Göteborg avgivna
remissyttrandet torde emellertid tillräcklig anledning icke föreligga att
utsträcka anhållningstiden så mycket som skett enligt förslaget. Väl kunde
enligt lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. in. tiden för kvarhållande av den som misstänktes för brott av där
avsett slag utsträckas ända till sextio dagar (tiden förkortades under lagens
sista giltighetstid till trettio dagar). En jämförelse med vad sålunda gällde
är emellertid missvisande redan av den anledningen att under den tid berörda
lag ägde tillämpning häktning tillika innebar inledande av åtal. Enligt
nya rättegångsbalken har däremot häktning reglerats såsom ett i förhållande
till åtalet fullt självständigt institut, vilket förhållande sammanhänger
med att förundersökningen om brottet i regel måste vara avslutad, innan
åtalet väckes, och att det ofta är nödvändigt, att den misstänkte berövas
sin frihet redan under pågående förundersökning. För bifall till en framställning
om häktning erfordras ej att tillfyllestgörande bevisning om att
den misstänkte förövat brottet förebringas. Vad som skall styrkas är allenast
sådana omständigheter, att han kan sägas vara på sannolika skäl misstänkt
för brottet. Häktning kan därför i många fall, särskilt i mera omfattande
eller invecklade mål, komma att bestå under lång tid, till dess åklagaren
hunnit anskaffa sådan utredning och bevisning, att därå enligt hans
mening kan grundas en fällande dom. Vad angår de med förslaget avsedda
brotten torde erforderligt rådrum för utredningen före häktningsförhandlingen,
åtminstone under nu rådande förhållanden, stå till buds, därest anhållningstiden
utsträckes från nuvarande fem till femton dagar. Härmed torde
böra kombineras en uppmjukning i annat hänseende av reglerna i rättegångsbalken.
Enligt 24 kap. 13 § nämnda balk skall rätten, då framställning
om häktning inkommit, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej mö -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

ter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Att utsträcka
denna tid synes icke tillrådligt med hänsyn till angelägenheten av
att rättens kontrollerande verksamhet träder i funktion inom en ej alltför
lång tid efter anhållandet. Däremot synas skäl föreligga att till åtta dagar
utsträcka den enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken gällande
längsta tiden, fyra dagar, varmed uppskov med häktningsförhandling må äga
rum utan den misstänktes begäran. Härigenom skulle åklagarmyndigheten,
ifall så erfordras, kunna erhålla ytterligare tid för anskaffande av utredning,
innan rätten meddelar beslut i häktningsfrågan.

Jag — som icke har något att erinra mot förslaget i övrigt — hemställer
därför dels att i 2 § ordet »trettionde» ersättes med »femtonde» samt att till
paragrafen fogas ett nytt stycke av det innehåll att i stället för den i 24 kap.
15 § första stycket rättegångsbalken stadgade tiden av fyra dagar skall gälla
en tid av åtta dagar dels att 6 § omformuleras så, att den kommer att avse
allenast de fall då undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag
med stöd av 3 § eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat
förordnande jämlikt 4 eller 5 §.»

Justitierådet Ljunggren anförde, att han i stort sett gillade de av justitierådet
Strandberg framförda synpunkterna men att han med hänsyn till föreliggande
förhållanden ansåge sig icke böra avstyrka det remitterade förslaget
i de av justitierådet Strandberg berörda delarna.

Propositionen.

Efter att ha redogjort för de härovan återgivna yttrandena från lagrådets
ledamöter anförde departementschefen.

»Det inom lagrådet framlagda förslaget medför i jämförelse med det remitterade
förslaget å ena sidan att tiden från anhållandet till dess rätten får
ärendet under sin prövning förlänges, medan å andra sidan den tid, inom
vilken åklagaren skall vara beredd att avlåta häktningsframställning, förkortas.
Detta innebär enligt min mening en mindre tillfredsställande avvägning
av effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkterna, vilka båda måste i
möjligaste mån tillgodoses, önskemålet om en förlängning av anhållningstiden
upp till trettio dagar för att främja en effektivisering av förundersökningsarbetet
vinner starkt stöd av erfarenheterna från sådan brottslig verksamhet,
varom här är fråga, och med en betryggande kontroll på ett tidigt
stadium synes detta önskemål kunna efterkommas. Beträffande de närmare
skälen för mitt ställningstagande till frågan om kontrollens anordnande får
jag hänvisa till rcmissprotokollet. De nämnda lagrådsledamöterna ha särskilt
fäst avseende vid att rättens kontroll avses skola utövas utan skyldighet
för rätten att hålla förhandling. Kritiken på denna punkt synes emellertid
överdriven. Jag vill erinra om att redan enligt rättegångsbalken vissa
befogenheter i avseende å tvångsmedlen, som med hänsyn till rättssäkerhetens
krav tillagts rätten, bland annat medgivande av telefonavlyssning, ut8
Iiihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 6.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

övas utan att förhandling är föreskriven. Vidare vill jag understryka att
rätten, såsom framhållits i remissprotokollet, är oförhindrad att höra den
anhållne, när rätten finner det påkallat och anser att det kan ske utan att
förundersökningsarbetet äventyras. Tydligt är att redan förefintligheten av
skyldighet för åklagaren att till rätten redovisa skälen för fortsatt anhållande
tvingar honom till försiktighet. Och oavsett om förhandling kommer till
stånd eller ej måste det för en misstänkt som blivit anhållen innebära en väsentlig
trygghet, att anhållandet står under kontroll av domstol. Den anhållnes
krav på rättsskydd synes mig väga tyngre än betänkligheterna ur
domstolssynpunkt.

Jag anser mig således böra vidhålla det remitterade förslaget.»

Motionerna.

I motionen II: 481 hemställes »att riksdagen beslutar avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 22». Som skäl för sitt yrkande ha motionärerna bl. a. åberopat,
att något påtagligt behov av den föreslagna lagen icke har visats föreligga.

I motionen II: 463 erinras till en början att i fråga om kretsen av brott,
å vilka den ifrågasatta lagstiftningen bör göras gällande, har i remissyttrandena
framkommit flera förslag om utvidgning i jämförelse med det i departementspromemorian
framlagda förslaget. Motionären redogör därefter för
de av vissa angivna remissinstanser i detta hänseende föreslagna utvidgningar,
för vilka redogörelse lämnats i det föregående. Motionären anser väl
befogat att den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde utvidgas i
enlighet med de av honom refererade yttrandena samt hemställer, att riksdagen
för sin del ville antaga den ändring i lagförslaget, som förordats i
nämnda yttranden, och att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig
lagtext.

I motionen II: 397 hemställes, »att riksdagen ville antaga den ändring i
Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av 2 och 6 §§ som förordats av lagrådets
flesta ledamöter». Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna i huvudsak
åberopat vad dessa ledamöter anfört samt vidare uttalat.

Departementschefen har icke biträtt det inom lagrådet framförda förslaget.
Som huvudskäl har han därvid åberopat att en utsträckning av anhållningstiden
till trettio dagar vore påkallad ur utredningssynpunkt. Häremot
må framhållas att redan under remissbehandlingen i justitiedepartementet
även från åklagarhåll dragits i tvivelsmål huruvida en så stark utökning
vore nödvändig. Departementschefen har ytterligare framhållit att kritiken
mot den föreslagna kontrollen syntes överdriven. Vad departementschefen
i sistnämnda hänseende anfört är emellertid missvisande. I fråga om tvångsmedel,
som innebära ett frihetsberövande, skall enligt RB alltid förhandling
äga rum. Samma gäller i fråga om flertalet andra tvångsmedel, såsom reseförbud
(25 kap. 5 §), kvarstad och skingringsförbud (26 kap. 4 §) och beslag
(27 kap. 6 §). De av departementschefen åberopade tvångsåtgärderna,
kvarhållande av försändelser samt avhörande av telefonsamtal (27 kap. 9

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

och 16 §§), äro av helt annan natur. Med hänsyn till dessa tvångsåtgärders
syfte är förhandling, varvid den misstänkte skulle äga vara närvarande, enligt
sakens natur i dessa fall helt utesluten.

I motionen I: 365 uttalas till en början, att lagrådets flesta ledamöter utan
fråga hade rätt i sitt påstående att propositionen icke innefattade någon
övertygande motivering för att en så avsevärd förlängning av anhållandetiden
som föreslagits skulle vara behövlig. Enligt motionärens mening funnes
emellertid underlag för en diskussion i denna fråga, nämligen de erfarenheter,
som gjordes under andra världskriget. Efter att ha redogjort för
vad som vid olika tillfällen gällde om anhållningstidens längd enligt 1940
års tvångsmedelslag och för den här ovan berörda, av parlamentariska undersökningskommissionen
lämnade statistik över de tider, under vilka personer
suttit anhållna enligt nämnda lag, har motionären, under framhållande
av att den kritik, som riktats mot att rätten innan häktningsbegäran
inlämnats skulle pröva frågan om en anhållens fortsatta frihetsberövande,
vore synnerligen auktoritativ, vidare anfört bland annat.

I ljuset härav synes man kunna uttala att det bör vara tillräckligt med
en tid av cirka 30 dagar från anhållandet tills beslut i häktningsfrågan fattas.
En inskränkning av den tidslängd, som skulle komma att gälla om propositionen
antages, bör alltså kunna ske till nära överensstämmelse med vad
de tre lagrådsledamöterna föreslagit.

Då återstår frågan huru en dylik tidslängd skall fördelas mellan perioden
före och perioden efter häktningsanmälan.---—

Lösningen på frågan huru den tidslängd bör fördelas, under vilken en
anhållen person får vara berövad sin frihet, innan beslut om häktning
måste fattas, bör då sökas i följande riktning. Den period, som får förflyta
innan beslut fattas om häktning, bör göras så kort som förhållandena medgiva,
så att en kontroll under denna tid från rätten över anhållningsmyndigheterna
ter sig jämförelsevis onödig. Den tidsperiod bör i motsvarande
mån förlängas, under vilken häktningsfrågan skall kunna hållas öppen sedan
häktningsframställning avgivits till rätten. Under denna tid står frågan,
om den anhållne fortfarande skall vara berövad sin frihet, under rättens
kontroll, och sedan rätten genom häktningsframställningen fått en mera
samlad uppfattning av de skäl, som föranlett anhållandet, och de omständigheter,
som sedermera yppat sig, har den även fått möjlighet att på
ett mera effektivt sätt utöva denna kontroll än som varit möjligt före häktningsframställningen.

På grundval av vad nu angivits får jag framställa följande förslag.

Den tidsperiod, under vilken en person kan få sitta anhållen innan anhållningsmyndigheten
skall avlåta en framställning till rätten om hans häktande,
bestämmes till 12 dagar. Denna tidsperiod bär (prop. s. 29—30) föreslagits
av förste stadsfiskalen i Göteborg, som torde ha stor erfarenhet på
hithörande område. 12 dagar är icke en längre tid än att en kontroll från
rättens sida synes kunna undvaras (jfr i denna fråga samme stadsfiskals
yttrande å s. 36 av propositionen). Såsom hittills och såsom förutsatts både
i propositionen och av de tre lagrådsledamöter, som ha kritiserat de i propositionen
föreslagna reglerna, skall rätten utsätta förhandling inom fyra
dagar resp. en vecka sedan den erhållit häktningsframställningen. Uppskov
med förhandlingens fortsättande får även utan den misstänktes begäran ske
under tio dagar. Efter dessa tio dagar skall beslut fattas om hans häktande

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

eller lösgivande. Den tid från anhållandet, inom vilken dylikt beslut skall
fattas, blir alltså 27 resp. 30 dagar, d. v. s. 12 dagar mindre än som föreslagits
i propositionen.

Motionen utmynnar i en hemställan att riksdagen ville göra de ändringar
i det framlagda lagförslaget som angivits i motionen.

Utskottet.

Genom propositionen avses att bereda polis- och åklagarmyndigheterna
vidgade möjligheter att utnyttja tvångsmedel vid förundersökning rörande
brott mot rikets säkerhet och vissa andra därmed jämförliga brott. Förslaget
har utformats som tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken,
vars regler äro tillämpliga i den mån särbestämmelser ej meddelas. Departementschefen
har anfört att det syntes honom tydligt att en lagstiftning
enligt förslagets grunder i nuvarande läge vore av behovet påkallad; med
beklagande har han på grund av tidsläget ansett sig böra föreslå jämkningar
i de regler till skydd för den enskildes rättssäkerhet som under allmän
anslutning nyligen upptagits i rättegångsbalken. I propositionen betonas,
att den föreslagna lagstiftningen icke är tillfyllest för ett läge, då
krig eller allvarlig krigsfara hotar, utan att för en sådan situation måste
övervägas mera ingripande åtgärder. Det upplyses vidare att denna fråga är
föremål för utredning.

I motionen II: 481 anföres, att något påtagligt behov av den föreslagna
lagen icke har visats föreligga.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att tidsläget nödvändiggör
införandet av regler som möjliggöra att vid bekämpandet av för rikets
säkerhet särskilt farliga brott tvångsmedel få tas i anspråk i större utsträckning
än som avsetts i rättegångsbalken. Såsom departementschefen vidare
anfört väger hänsynen till rikets säkerhet så tungt att vissa enskilda intressen
nödgas vika därför. Uppenbarligen böra emellertid de erforderliga
reglerna utformas på ett sådant sätt att samtidigt som behovet av ett effektivt
förundersökningsarbete tillgodoses, mesta möjliga hänsyn tas till den enskildes
rättssäkerhet.

I lagförslaget stadgas till en början att reglerna i detsamma skola tilllämpas
vid förundersökning angående vissa uppräknade brott av ovan angiven
karaktär.

I motionen II: 463 föreslås, att ytterligare brott i de kapitel av strafflagen
som uppräknas i förslaget skola medtagas. Motionären har härvid åberopat
vissa i propositionen återgivna remissyttranden. Bl. a. har motionären hemställt
om en utvidgning av den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde,
såvitt anginge de i 19 kap. 6 och 7 §§ angivna brotten — spridande
av gift eller smitta samt förgöring — under framhållande av att dessa brott
särskilt som led i en biologisk krigföring kunde medföra samma allvarliga
följder som sabotage även i sådana fall, då gärningen i fråga icke riktade
sig mot sabotageobjekt som avsåges i 19 kap. 4 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

De gärningar motionären åsyftar torde icke komma till utförande annat
än under krig eller då allvarlig krigsfara hotar. Enligt vad ovan anförts tar
den föreslagna lagen icke sikte på sådana situationer, och förevarande paragrafer
äro icke avfattade med tanke på just sådana gärningar som motionären
avser. Utskottet finner sålunda, att sist omförmälda brott icke
böra medtagas i den nu föreslagna lagen.

Enär utskottet anser, att kretsen av brott, å vilka den ifrågasatta lagstiftningen
skall göras tillämplig, i görligaste mån bör begränsas, finner utskottet
ej heller skäl att i övrigt utöka brottsförteckningen.

Den mest genomgripande undantagsbestämmelsen från rättegångsbalkens
regler utgör den i förslagets 2 § angivna möjligheten till förlängning av
anhållningstiden. I rättegångsbalkens 24 kap. 12 § stadgas, att anhållningsmyndigheten
skall avlåta häktningsframställning till rätten senast å femte
dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes
till förhör. Enligt förslaget må för den ytterligare utredning av
häktningsfrågan, som finnes oundgängligen erforderlig, utan hinder av förenämnda
stadgande i rättegångsbalken, med framställningen anstå sist till
trettionde dagen. Departementschefen har motiverat förslagets regel om utsträckande
av anhållningstidens längd med att detta vore påkallat av den
ofta komplicerade och svårutredda beskaffenheten av de brott varom nu vore
fråga. Anhållningsmyndigheten skall dock vara underkastad kontroll av
rätten. Har häktningsframställning icke avlåtits sist å tionde dagen skall
sålunda undersökningsledaren eller åklagaren ofördröjligen hos rätten göra
skriftlig anmälan därom med angivande av skälen. Rätten skall skyndsamt
upptaga ärendet till prövning och meddela beslut huruvida anhållandet fortfarande
skall bestå eller icke. Av rättens ställning som kontrollorgan följer,
enligt vad departementschefen anfört, att rätten även efter det att beslut
meddelats om att anhållandet skall bestå, är berättigad att ingripa, eventuellt
efter framställning från den misstänkte. Någon föreskrift om att rätten
liksom vid prövning av häktningsfråga skall Vara skyldig att hålla förhandling
har, med hänsyn till arten av de förundersökningar det här gäller,
ej ansetts böra föreslås. Departementschefen har framhållit, att detta givetvis
ej hindrar att rätten, där så finnes påkallat och det kan ske utan att
äventyra ändamålet med åtgärden, hör den misstänkte.

I motionen II: 397 ha motionärerna på i huvudsak de skäl som anförts
av lagrådets flesta ledamöter hemställt om den ändring i förslaget, som förordats
av sagda ledamöter. Dessa ha ansett, att en lösning av spörsmålet
om utsträckning av anhållningstiden kan vinnas utan att kontroll över anhållandet
uppdrages åt rätten, samt därvid uttalat sig för att anhållningstiden
utsträckes till allenast femton dagar och att därmed skall kombineras en utsträckning
till åtta dagar av den i 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken
stadgade längsta tid om fyra dagar varmed uppskov med häktningsförhandling''
må äga rum utan den misstänktes begäran. Avgörande
för lagrådets flesta ledamöters ställningstagande synes i huvudsak ha
varit att kontroll, anordnad på sätt föreslagits i propositionen, icke till -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

godoser rättssäkerhetens krav och att någon övertygande motivering icke
anses ha förebragts för en så avsevärd förlängning av anhållningstiden som
förslaget innebär.

I motionen 1: 365 framhålles att det torde vara tillräckligt med en tid
<av omkring trettio dagar från anhållandet tills beslut i häktningsfrågan fattas.
Med hänsyn till den berättigade kritik som riktats mot att låta rätten
vara kontrollorgan borde den tidsperiod, som finge förflyta innan beslut
fattades om häktning, göras så kort som förhållandena medgåve, så att
en kontroll under denna tid tedde sig jämförelsevis onödig, och följaktligen
bestämmas till tolv dagar. Den tidsperiod under vilken häklningsfrågan
kunde hållas öppen, sedan häktningsframställning avgivits, borde
i motsvarande mån förlängas på så sätt att uppskov med häktningsförhandling
finge även utan den misstänktes begäran ske under tio dagar.

Frågan hur långt anhållningstiden bör utsträckas kan visserligen, såsom
lagrådets flesta ledamöter uttalat, sägas hänga nära samman med spörsmålet
om utformningen av den nödiga kontrollen över polis- och åklagarmyndigheternas
handhavande av anhållningsinstitutet. Avgörande för frågan
synes emellertid i första hand vara hur stort behov som kan förefinnas
av en sådan förlängning. Därest behov av en längre utsträckning av
anhållningstiden anses föreligga, lärer det vara ofrånkomligt att anordna
kontroll, och därmed framtvingas även en lösning av frågan hur en sådan
kontroll skall på bästa sätt kunna utformas. Från polis- och åklagarhåll hai
också påyrkats införande av kontroll.

Vid bedömandet av frågan hur långt anhållningstiden skall behöva utsträckas
utgår utskottet från att erforderlig personal för uppdagande och
utredande av brott varom nu är fråga ställes till förfogande.

Utskottet, som hört åtskilliga sakkunniga, har kommit till den uppfattningen,
att för flertalet fall en förlängning av anhållningstiden till femton
dagar skulle vara tillfyllest. Det står emellertid klart för utskottet, att för
en del särskilt svåra och invecklade fall, främst sådana som röra högförräderi,
spioneri eller sabotage, en anhållningstid av femton dagar icke alltid
skulle räcka till för utredning av häktningsfrågan. Även om dessa fall skulle
bli få till antalet, kunna de icke desto mindre vara i hög grad farliga för
rikets säkerhet. Med hänsyn till sagda brotts speciella karaktär kan utredningen
av häktningsfrågan komma att kräva avsevärd tid. Visserligen
har väl även vid sådana brott före anhållandet hopsamlats material, som
utgör grund för att skäligen misstänka den anhållne för brott även om,
såsom torde framgå av förste stadsfiskalens i Göteborg remissyttrande,
arten av det brott misstanken gäller icke alltid genast låter sig bestämmas.
Arbetet med att förebringa sannolika skäl för att den misstänkte begått
visst brott, vilket fordras för häktning, kan likväl erbjuda stora svårigheter.
Då det exempelvis gäller att komma en välorganiserad och vitt utgrenad
spionliga till livs, kan det bli fråga om att för frambringande
av bevis företaga husrannsakan och beslag hos ett flertal personer. Eftersom
den från vilken beslag sker utan dröjsmål skall underrättas därom, lig -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

ger det i sakens natur att samtidigt med att förstnämnda åtgärder vidtagas
ett måhända rätt stort antal personer måste anhållas för att icke
ändamålet med ingripandet skall äventyras. Arbetet med att sortera och
bearbeta ett ofta vidlyftigt material, som åtkommits vid husrannsakan och
beslag, kan bli tidsödande. Det kan bli fråga om att undersöka, huruvida
osynlig skrift kommit till användning, att lösa invecklade koder, att översätta
ett stort antal skriftliga meddelanden avfattade på främmande språk
och att höra ett stort antal personer, ofta med tillhjälp av tolk, för att därefter
kunna sammanställa resultatet av utredningen.

Kunna vid förundersökning rörande brott, om vilka här är fråga, på
grund av tidsnöd icke förebringas tillräckliga skäl för häktning, kan det
bli nödvändigt att antingen avstå från att anhålla eller, sedan anhållande
skett, frigiva för rikets säkerhet måhända mycket farliga personer. I valet
mellan att å ena sidan göra anhållningstiden så lång att möjlighet skapas
att häkta och småningom oskadliggöra sådana personer, därest de befinnas
skyldiga till brott, och att å andra sidan med hänsyn till den enskildes
rättsskyddsintresse göra anhållningstiden så kort att utsikterna att få
sådana brottslingar oskadliggjorda väsentligt beskäras, kan utskottet icke
finna annat än att det första alternativet måste givas företräde. Utskottet
anser alltså starka skäl tala för att i särskilda fall medgiva ett utsträckande
av anhållningstiden utöver femton dagar. Vid övervägande av hur långt
man därvid bör gå har utskottet med stöd av den uppfattning utskottet bibringats
vid hörandet av sakkunniga och övriga omständigheter blivit övertygat
om att en utsträckning av sagda tid ända upp till trettio dagar i vissa
fall kan bli erforderlig. En så vittgående förlängning kan dock enligt utskottets
mening icke få ske utan att kontroll över anhållandet anordnas.
Under förutsättning att i rättssäkerhetens intresse denna kontroll kan anordnas
på betryggande sätt finner utskottet jämväl att en sådan förlängning
bör kunna medgivas.

Vad angår formen för den kontroll, som i nu nämnt hänseende bör äga
rum, har departementschefen bl. a. som skäl för att välja rätten som kontrollorgan
framhållit, att det syntes honom angeläget att så nära som möjligt
ansluta till det kontrollsystem, som redan funnes i rättegångsbalken.
Rätten kunde sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om
reseförbud och beslag. Ett uttryck för samma kontrollfunktion utgjorde
föreskriften att anhållningsmyndigheten inom viss angiven tid skulle till
rätten göra häktningsframställning. Vidare erinrade departementschefen om
den allmänna kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § rättegångsbalken
äger i fråga om förundersöknings fullständighet. Slutligen förmenade
departementschefen, att den säkraste garantien för att rättssäkerhetssynpunkten
verkligen bleve tillgodosedd vid kontrollen vunnes genom att anförtro
densamma åt rätten.

Förutom lagrådets flesta ledamöter och de motionärer som yttrat sig
härutinnan ha åtskilliga remissinstanser anfört betänkligheter mot att göra
rätten till kontrollorgan, åtminstone såvitt anginge kontrollen över anhål -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

landet. Man har invänt att domstolarna skulle stå främmande för polisoch
åklagarmyndighetens verksamhet och med hänsyn härtill och till domstolarnas
arbetssätt ansett det lämpligare att lägga kontrollen i händerna på
annat organ. I likhet med lagrådets flesta ledamöter har man uttalat, att
den omständigheten att rätten icke skulle vara skyldig alt hålla förhandling
väsentligt reducerade kontrollens värde. Det har vidare uttalats farhågor
för att domstolarnas handhavande av en på sådant sätt anordnad
kontroll kunde innebära en viss risk för att förtroendet för domstolarna påverkades
i ogynnsam riktning. Slutligen har den uppfattningen kommit till
uttryck, att kontrollen borde läggas i händerna på ett centralt administrativt
organ i syfte att få till stånd en enhetlig praxis vid tillämpningen av den
utvidgade tvångsmedelslagstiftningen.

Enligt utskottets mening måste det i och för sig anses följdriktigt att i
vissa fall göra rätten till kontrollorgan. Utskottet vill också redan i detta
sammanhang uttala att utskottet icke har något att invända mot de föreslagna
kontrollbestämmelserna, såvitt angår de i 3—5 §§ av förslaget omförmälda
tvångsmedlen. Sagda kontrollbestämmelser anknyta mera direkt
till redan förefintliga kontrollregler i rättegångsbalken, och stadgandena i
sistnämnda paragrafer innebära mindre långtgående undantag från rättegångsbalkens
regler än stadgandet i förslagets 2 § om utsträckande av anhållningstidens
längd.

I fråga om kontrollen över utsträckandet av anhållningstiden finner utskottet
emellertid att de invändningar, som riktats mot att lägga denna
kontroll hos rätten, väga över de av departementschefen framförda skälen
för en sådan anordning. Genom att uppdraga kontrollen i detta hänseende
åt ett centralt administrativt organ skulle med ett undantag — till vilket
utskottet bär nedan återkommer — alla dessa invändningar bortfalla, och
därjämte skulle vinnas de beaktansvärda fördelar som, enligt vad ovan
upptagits, äro förenade med att ett sådant organ utövar kontrollen.

Mot rätten som kontrollorgan har riktats den anmärkningen, att kontrollens
värde ur rättssäkerhetssynpunkt väsentligt reducerades, enär rätten icke
vore skyldig att hålla förhandling. Det ligger i sakens natur att det icke
torde vara möjligt att anordna förhandling i rättegångsbalkens mening inför
administrativt kontrollorgan. Däremot torde det icke vara omöjligt att i
vissa fall låta den misstänkte eller hans försvarare få framlägga sina synpunkter
inför ett sådant organ. Förutom den omständigheten att förefintligheten
av kontroll över huvud taget utgör ett starkt skydd för rättssäkerheten
kunna som vägande skäl anföras de ovan omtalade betydande fördelar i
annat hänseende, som skulle vinnas genom att anförtro kontrollen åt centralt
administrativt organ.

Med stöd av det anförda anser utskottet sig alltså böra förorda, att kontrollen
över utsträckandet av anhållningstiden anförtros åt ett centralt administrativt
organ.

Vid övervägande av vilket organ av denna karaktär som därvid bör komma
i fråga synes det utskottet ligga närmast till hands att i likhet med vad
som gällde enligt 1940 års tvångsmedelslag låta justitiekanslern utöva denna

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

kontroll. Justitiekansler!! är icke längre högste åklagare. De fördelar som
enligt vad ovan upptagits stå att vinna med ett sådant arrangemang äro
så stora, att de mer än väl uppväga den av lagrådets flesta ledamöter framförda
invändningen, att en sådan anordning i hög grad skulle avvika från
vad enligt rättegångsbalken gäller om kontrollen över de straffprocessuella
tvångsmedlen. Med hänsyn till de goda kommunikationer det moderna samhället
förfogar över, skulle det vidare icke innebära några större svårigheter
för en undersökningsledare eller åklagare även på en mera avlägsen
ort att snabbt kunna komma i förbindelse med justitiekanslern. I detta sammanhang
bör framhållas, att samtliga de brott förslaget avser äro av den
beskaffenhet att med undantag för Stockholm åtminstone för närvarande
statsåklagare (landsfogde, förste stadsfiskal) i regel skall utföra åtal för
brotten samt att sådan åklagare, fortfarande med undantag för Stockholm,
i regel torde fungera som undersökningsledare vid förundersökning om sådana
brott. I Stockholm handläggas mål om brott av det slag förslaget avser
av en åklagare med statsåklagarkompetens. Denne fungerar även som undersökningsledare.
I de fall då han ännu icke hunnit övertaga ledningen av
förundersökningen handhas denna av en polisintendent med samma kompetens.

Därest det även i ett skärpt läge skulle bli fråga om kontroll över användandet
av de ytterligare utvidgningar av tvångsmedlen, som då kunde komma
i fråga, förefalla de skäl som nu tala för att tillägga central administrativ
myndighet kontrollen än mera vinna i styrka. Utskottet tänker då särskilt
på intresset av att åstadkomma enhetlighet i avgörandena och jämväl
på de ökade krav, som då kunna ställas på sekretess. Även dessa sist nämnda
omständigheter tala för att redan nu utse justitiekanslern till kontrollorgan.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att justitiekanslern bör
handha kontrollen över utsträckandet av anhållningstidens längd.

Detta ställningstagande föranleder en omarbetning av förslagets kontrollbestämmelser
i 6 § i nu nämnt hänseende. Med hänsyn till att utskottet icke
har något att erinra mot det sätt, på vilket kontrollen över de genom förslaget
i övrigt tillskapade möjligheterna till vidgat utnyttjande av tvångsmedel
anordnats, få först nämnda kontrollbestämmelser sin naturliga plats
i förslagets 2 §. Enär utskottet, enligt vad som närmare kommer att utvecklas
här nedan, anser att kontroll skall sätta in redan när anhållningstiden
går utöver nuvarande fem dagar och att ett utsträckande av anhållningstiden
under längre tid än femton dagar icke bör komma i fråga utan
att mycket starka skäl tala därför, måste sistnämnda paragraf jämväl i
övrigt omarbetas.

I likhet med lagrådets flesta ledamöter anser utskottet visserligen att en
förlängning av anhållningstiden från nuvarande fem till femton dagar i och
för sig bör kunna tillåtas utan kontroll. När nu kontrollen över ett utsträckande
av anhållningstiden utöver femton dagar enligt utskottets här
ovan uttalade mening skall anförtros åt justitiekanslern, finner utskottet
emellertid att, i enlighet med vad som stadgades i 1940 års tvångsmedelslag
i dess sist gällande lydelse, eu första kontroll bör sätta in redan när an -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

hållningstiden går utöver nuvarande fem dagar. Härigenom skulle den enskildes
rättsskyddsintressen redan från början kunna tillgodoses.

Enligt sistnämnda stadgande i 1940 års lag skulle, därest någon kvarhölls
mer än fem dygn, anmälan därom ofördröjligen göras hos justitiekanslern.
Den misstänkte kunde därefter få sitta kvarhållen ända upp till femton
dagar från första dagen av kvarhållandet utan att därför fordrades något
medgivande av justitiekanslern. Redan det förhållandet att anmälan måste
göras till justitiekanslern innebar en viss kontroll, i det att anmälningsskyldigheten
befrämjade ökad varsamhet vid lagens tillämpning. Härtill kom
att justitiekanslern då fungerade såsom högste åklagare. Eftersom justitiekanslern
icke längre utövar nämnda funktion och alltså icke utan stöd av
uttrycklig föreskrift kan inverka på en åklagares åtgöranden samt enligt
utskottets mening kontroll redan från början bör sätta in, synes det riktigast
att sagda anmälningsskyldighet nu kommer att motsvaras av en skyldighet
att inkomma med begäran om anstånd med avlåtande av häktningsframställning.

Den föreslagna lagens kontrollregler i förevarande hänseende böra alltså
inledas med en bestämmelse av innehåll att justitiekanslern på begäran av
anhållningsmyndigheten äger medgiva förlängning av den tid, inom vilken
enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken häktningsframställning senast skall
avlåtas, med högst tio dagar. Begäran därom skall göras inom den i nämnda
lagrum föreskrivna tiden, och i begäran skola redovisas skälen för anståndet.
Det synes ligga i sakens natur att, med hänsyn till den korta tid som kommer
att stå justitiekanslern till buds och till att det material på vilket justitiekanslern
skall grunda sitt bedömande torde vara ganska knapphändigt, prövningen
icke kan göras alltför ingående utan i första hand måste inriktas på
en kontroll av att förundersökningen rör brott, varom här är fråga, och att
icke sådana omständigheter föreligga att det framstår såsom uppenbart antingen
att anstånd icke är behövligt på den grund att ytterligare utredning
av häktningsfrågan ej erfordras eller att misstanken om brott förefaller helt
ogrundad. Även om kontrollen på detta tidiga stadium sålunda icke kan bli
så ingående, torde, i likhet med vad ovan anförts i fråga om den i 1940 års
lag stadgade anmälan, redan den omständigheten att i begäran skälen för
anstånd måste redovisas föranleda ökad varsamhet vid tillämpningen av den
föreslagna lagen.

För de fall däremot, då anhållningsmyndigheten anser sig behöva ytterligare
anstånd med avgivande av häktningsframställningen, må justitiekanslern
icke medgiva sådant anstånd med mindre detta finnes oundgängligen
nödvändigt för fortsatt utredning av häktningsfrågan. Till de ovan
angivna kontrollbestämmelserna bör alltså vidare fogas en regel av sistnämnda
innehåll.

Enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken skall, därest häktningsframställning
som där sagts ej göres, den anhållne omedelbart frigivas. För här ovan angivna
fall bör ett stadgande av motsvarande innebörd inflyta i den föreslagna
lagen. Ett sådant stadgande kan dock icke konstrueras helt i överensstäm -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

melse med sagda regel i rättegångsbalken. Det skulle nämligen leda till att
en åklagare, sedan hans begäran om anstånd med avgivande av häktningsframställning
avslagits, icke hade möjlighet att därefter avlåta häktningsframställning.
Eftersom åklagaren självfallet icke skall betagas denna möjlighet,
bör stadgandet sålunda utformas på så sätt att om häktningsframställning
ej göres inom tid som för varje fall är föreskriven eller, därest
begäran om förlängning ej bifalles, senast dagen efter den då anhållningsmyndigheten
mottog meddelande därom, skall den anhållne omedelbart frigivas.

Utskottets ställningstagande till frågan om kontrollen över utsträckandet
av anhållningstiden föranleder ändring även i förslagets 7 §.

Med den ståndpunkt utskottet intagit finnes icke någon anledning att
överväga de i motionerna 1:365 och 11:397 framförda förslagen om utsträckning
av den enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken gällande
längsta tid, varmed uppskov med häktningsförhandling må äga rum
utan den misstänktes begäran. Något önskemål om förlängning av denna
tid har ej heller framställts från åklagarhåll.

Mot förslaget i övrigt har utskottet icke något att erinra. Utskottet förutsätter
emellertid, att de vidgade möjligheter till beslag, kvarhållande av
försändelse och telefonavlyssning m. m., som ställas till undersökningsledarens
och åklagarens förfogande, även i fortsättningen komma att handhas
av de i det föregående omförmälda, högt kvalificerade befattningshavare
med statsåklagarkompetens, vilka det enligt gällande föreskrifter tillkommer
att vid förundersökning träffa avgöranden i dylika frågor, och att den
vidgade möjlighet, som genom de föreslagna bestämmelserna öppnas att
utan i förväg av rätten erhållet tillstånd utnyttja tvångsmedel i nu nämnda
hänseenden, icke begagnas utan att, såsom i förslaget angives, verkligt behov
därav föreligger.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget -— måtte för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid förundersökning angående brott

som avses i 8 kap. 1, 4 eller 5 §, 6 § första stycket eller 7 §, 9 kap.
1, 2 eller 6 § eller 19 kap. 4 § strafflagen,

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

brott som avses i 19 kap. 1, 2 eller 3 § samma lag, där brottet innefattar
gärning varom i 4 § nämnda kap. sägs,

försök eller förberedelse till brott som ovan nämnts eller
brott som avses i 8 kap. 10 § eller 9 kap. 7 § samma lag.

Utan hinder av vad i 24 kap. 12 §
rättegångsbalken stadgas om den tid,
inom vilken häktningsframställning
sist skall avlåtas, må för den ytterligare
utredning av häktningsf rågan,
som finnes oundgängligen erforderlig,
med framställningen anstå sist
till trettionde dagen efter den, då beslut
om anhållande meddelades eller
då den anhållne enligt 8 § nämnda
kap. inställdes till förhör.

§•

På begäran av anhållningsmyndigheten
äger justitiekanslern medgiva
förlängning av den tid, inom vilken
enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken
håktningsframstållning senast skall
avlåtas, med högst tio dagar. Begäran
därom skall med angivande av skälen
göras inom den i nämnda lagrum
föreskrivna tiden. Har anstånd medgivits
och finnes fortsatt utredning
oundgängligen erforderlig, må justitiekanslern
på begäran, som göres
före anståndstidens utgång, meddela
ytterligare förlängning med högst
femton dagar.

Göres ej håktningsframstållning
inom tid som för varje fall är föreskriven
eller, därest begäran om förlängning
ej bifallits, senast dagen efter
den då anhållningsmyndigheten
mottog meddelande därom, skall den
anhållne omedelbart frigivas.

3 §.

Beslag må läggas å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap.
2 § andra punkten rättegångsbalken, ändå att å brottet kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.

4 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av
försändelse må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse
för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.
I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet
som där omförmäles.

5 §.

Tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken till avhörande av telefonsamtal
må meddelas, ändå att å brottet kan följa lindrigare straff än straffarbete
i två år.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att expedieringen av
samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes
för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,
inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller
att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts
till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd
som avses i andra stycket må bestämmas till högst en månad från den
dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal
eller till åtgärd som avses i andra stycket skulle medföra sådan
tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen,
må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Har i sådant fall som avses i 2 §
häktningsf ramställning ej avlåtits
sist å tionde dagen efter den, då beslut
om anhållande meddelades eller
då den anhållne enligt 24 kap. 8 §
rättegångsbalken inställdes till förhör,
eller har undersökningsledaren
eller åklagaren förordnat om beslag
med stöd av 3 § denna lag eller förordnat
att sådant beslag skall bestå
eller meddelat förordnande jämlikt
4 eller 5 §, skall skriftlig anmälan
därom, med angivande av skälen,
ofördröj ligen göras hos rätten, som
har att skyndsamt upptaga ärendet
till prövning. Finner rätten att skäl
till fortsatt anhållande icke finnes eller
att förordnandet icke hör äga be -

§•

Har undersökningsledaren eller
åklagaren förordnat om beslag med
stöd av 3 § denna lag eller förordnat
att sådant beslag skall bestå eller
meddelat förordnande jämlikt 4 eller
5 §, skall skriftlig anmälan därom,
med angivande av skälen, ofördröj ligen
göras hos rätten, som har att
skyndsamt upptaga ärendet till prövning.
Finner rätten att förordnandet
icke bör äga bestånd, skall rätten
upphäva förordnandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 6,

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

stånd, skall rätten meddela beslut om
den anhållnes frigivande eller upphäva
förordnandet.

I fråga om verkställighet av rättens
beslut enligt denna lag, så ock
angående fullföljd av talan däremot
skall vad i rättegångsbalken är stadgat
för det fall, att rätten i brottmål
utlåtit sig angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.
samma balk, äga motsvarande tilllämpning.

I fråga om verkställighet av rättens
beslut enligt denna lag, så ock
angående fullföljd av talan däremot
skall vad i rättegångsbalken är stadgat
för det fall, att rätten i brottmål
utlåtit sig angående åtgärd, som
avses i 25—28 kap. samma balk, äga
motsvarande tillämpning.

8 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
och med den 30 juni 1953.

B) att motionerna 1:365 samt 11:397, 463 och 481 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1952.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Ahlkvist, Olofsson, Lodenius,
Cassel, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Göransson och Franzén;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Lindberg,
Landgren, Håstad, fröken Öberg, herr Svensson i Stenkyrka och fru
Gärde Widemar.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Reservationer:

1) av herr Håstad beträffande vissa delar av utskottets motivering.

2) av fru Sjöström-Bengtsson, herr Göransson och fru Gärde Widemar,
vilka ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget innebär avsevärda
begränsningar i det rättsskydd som vid antagandet av rättegångsbalken
ansetts böra tillkomma den enskilde i förhållande till polis- och åklagarmyndigheterna.
Såsom departementschefen framhållit måste allvarliga betänkligheter
inställa sig mot att så kort tid efter rättegångsbalkens antagande
och den omsorgsfulla och ingående prövning som därvid ägnades dessa
frågor rubba den då gjorda avvägningen. Denna avvägning överensstämmer
i sina huvudlinjer med den, till vilken de västeuropeiska staterna i allmänhet
sedan lång tid tillbaka anslutit sig; den innebär icke större inskränkningar
i polis- och åklagarmyndigheternas befogenheter än som i motsvarande
fall gälla enligt lagstiftningen i andra med oss jämförliga länder. De
nu antydda betänkligheterna vinna ännu mera i styrka, då såvitt upplysts
icke något av de åsyftade länderna ansett sig på grund av nu rådande tidsläge
böra genomföra en särlagstiftning av förevarande karaktär.

Här må ock erinras om att i artikel 5 i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna bl. a.
stadgas, att envar, som är arresterad eller berövad sin frihet såsom skäligen
misstänkt för att ha förövat brott, ofördröjligen skall ställas inför domare
eller annan ämbetsman, som enligt lag beklätts med domsmakt, och skall
vara berättigad till rättegång inom skälig tid. Sverige har enligt riksdagens
beslut anslutit sig till denna konvention och ratificerat densamma den 4
februari 1952.

Vid bedömande av denna lagstiftningsfråga bör enligt utskottets mening
särskilt beaktas, att även den enskildes rättssäkerhet utgör ett samhällsvärde
av grundläggande betydelse. Rikets säkerhet och den enskildes rättssäkerhet
till person och egendom äro till sin natur icke att anse såsom motstridiga
intressen. Tvärtom äro de enligt demokratisk uppfattning mycket
nära beroende av varandra. Med förlust av rättssäkerhet förlorar samhället
ett av de oförytterliga värden, som uppbär den demokratiska samhällsbyggnaden;
en sådan förlust kan endast leda till försvagande av folkets motståndskraft
mot de inre eller yttre påfrestningar som kunna komma att övergå
vårt land. Det bör vara uppenbart, att hänsynen till rikets yttre säkerhet
ej får drivas så långt, att den inre säkerheten uppoffras.

Av vad nu anförts framgår, att en rubbning av den i rättegångsbalken
verkställda avvägningen mellan den enskildes rättsskydd samt polis- och
åklagarmyndigheternas befogenheter är en i hög grad allvarlig fråga. Härvid
måste särskilt ihågkommas, att en sådan rubbning — även om den till
en början är av begränsad omfattning — lätt kan komma att leda till eu

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

uppluckring av den allmänna rättsuppfattningen på detta område; det första
ingreppet kan befaras komma att följas av andra, mera långtgående.

I motionen 11:481 anföres, att något påtagligt behov av den föreslagna
lagen icke har visats föreligga.

I lagförslaget---(lika med utskottet)----angiven karaktär.

I motionen II: 463 ---(lika med utskottet)----19 kap. 4 §.

De gärningar---(lika med utskottet)---föreslagna lagen.

Enär utskottet----(lika med utskottet)---utöka brottsförteck ningen.

Den mest---(lika med utskottet)---den misstänkte.

I motionen II: 397 — ---(lika med utskottet) — — — förslaget innebär.

I motionen I: 365 ---(lika med utskottet)---tio dagar.

Utskottets betänkligheter rikta sig särskilt mot den i propositionen föreslagna
utsträckningen av anhållningstiden från nu högst fem dagar till
trettio dagar. I denna del rör propositionen vid en av kärnpunkterna i all
rättsordning, skyddet för den enskildes frihet.

Såsom framhållits i motionen II: 397 kan en så betydande utsträckning av
anhållningstiden leda till att anhållande komme att äga rum på väsentligt
svagare grunder än som överensstämmer med bestämmelserna i 24 kap. 5 §
rättegångsbalken. Ur denna synpunkt utgör den nu gällande korta anhållningstiden,
såsom framhållits i förarbetena till rättegångsbalken, en ytterst
betydelsefull garanti för den enskildes rättssäkerhet. För ett så långt gående
försvagande av denna garanti som förordats i propositionen måste enligt utskottets
mening påvisas övertygande skäl. Lika litet som lagrådets majoritet
kan utskottet finna att sådana skäl förebragts. Såsom framgår av det föregående
hyser utskottet starka betänkligheter mot varje förlängning av anhållningstiden;
med hänsyn till nu rådande förhållanden har utskottet dock
icke velat motsätta sig en provisorisk förlängning till högst femton dagar.

I fråga om den i propositionen föreslagna kontrollen under anhållningstiden
har departementschefen bl. a. som skäl för att välja rätten som kontrollorgan
framhållit, att det syntes honom angeläget att så nära som möjligt ansluta
till det kontrollsystem, som redan funnes i rättegångsbalken. Rätten
kunde sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om reseförbud
och beslag. Ett uttryck för samma kontrollfunktion utgjorde föreskriften
att anhållningsmyndigheten inom viss angiven tid skulle till rätten göra
häktningsframställning. Vidare erinrade departementschefen om den allmänna
kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § rättegångsbalken
äger i fråga om förundersöknings fullständighet. Slutligen förmenade departementschefen,
att den säkraste garantien för att rättssäkerhetssynpunkten
verkligen bleve tillgodosedd vid kontrollen vunnes genom att anförtro densamma
åt rätten.

Förutom lagrådets------(lika med utskottet)-----utvidgade tvångs medelslagstiftningen.

Enligt utskottets-----(lika med utskottet)---anhållningstidens

längd.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

I fråga — — — (lika med utskottet)---utövar kontrollen.

Mot rätten---(lika med utskottet)---administrativt organ.

Med stöd---(lika med utskottet)---administrativt organ.

Vid övervägande ----(lika med utskottet) ------samma kompetens.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet, att justitielcanslern bör
handha kontrollen över utsträckandet av anhållningstidens längd.

Detta ställningstagande---- (lika med utskottet)---2 §.

Utskottet finner att, i enlighet med vad som stadgades i 1940 års tvångsmedelslag
i dess sist gällande lydelse, en första kontroll bör sätta in redan
när anhållningstiden går utöver nuvarande fem dagar. Härigenom skulle den
enskildes rättsskyddsintressen redan från början kunna tillgodoses.

Enligt sistnämnda----(lika med utskottet) — — — av häktnings framställning.

Den föreslagna----(lika med utskottet)--— föreslagna lagen.

Enligt 24 kap.---(lika med utskottet)---omedelbart frigivas.

Av utskottets ståndpunkt till anhållningstidens längd följer, såsom ovan
anförts och i överensstämmelse med vad inom lagrådet förordats, att häktningsframställning
skall avlåtas senast å femtonde dagen, i stället för som
föreslås i propositionen å trettionde dagen. Härmed torde, såsom tillstyrkts
av lagrådet, kunna kombineras en uppmjukning i annat hänseende av reglerna
i rättegångsbalken. Enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken
kan rätten på framställning av åklagaren medgiva uppskov vid häktningsförhandling
under högst fyra dagar. Utan att kontrollkravet nämnvärt eftersättes,
bör det vara möjligt att för svårutredda fall utsträcka denna tid till åtta
dagar.

Utskottets ställningstagande---(lika med utskottet)---7 §.

Mot förslaget---(lika med utskottet)----därav föreligger.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

(Lika med Kungl. Maj :ts förslag till 1 §.)

2 §•

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Utan hinder av vad i 24 kap. 12 § På begäran av anhållningsmgndigrättegångsbalken
stadgas om den tid, heten uger justitiekanslern medgiva
4 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 1 avd. Nr 6.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

inom vilken häktningsframställning
sist skall avlåtas, må för den ytterligare
utredning av häktningsf rågan,
som finnes oundgängligen erforderlig,
med framställningen anstå sist
till trettionde dagen efter den, då beslut
om anhållande meddelades eller
då den anhållne enligt 8 § nämnda
kap. inställdes till förhör.

3—i

(Lika med Kungl. Maj
6

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Har i sådant fall som avses i 2 §
häktningsf ramställning ej avlåtits
sist å tionde dagen efter den, då beslut
om anhållande meddelades eller
då den anhållne enligt 2b kap. 8 §
rättegångsbalken inställdes till förhör,
eller har undersökningsledaren
eller åklagaren förordnat om beslag
med stöd av 3 § denna lag eller förordnat
att sådant beslag skall bestå
eller meddelat förordnande jämlikt
4 eller 5 §, skall skriftlig anmälan
därom, med angivande av skälen,
ofördröj ligen göras hos rätten, som
har att skyndsamt upptaga ärendet
till prövning. Finner rätten att skäl
till fortsatt anhållande icke finnes eller
att förordnandet icke bör äga bestånd,
skall rätten meddela beslut om
den anhållnes frigivande eller upphäva
förordnandet.

(Utskottets förslag:)

förlängning av den tid, inom vilken
enligt 2b kap. 12 § rättegångsbalken
häktningsf ramställning senast skall
avlåtas, med högst tio dagar. Begäran
därom skall med angivande av skälen
göras inom den i nämnda lagrum
föreskrivna tiden.

Göres ej häktningsf ramstältning
inom tid som för varje fall är föreskriven
eller, därest begäran om förlängning
ej bifallits, senast dagen efter
den då anhållningsmyndigheten
mottog meddelande därom, skall den
anhållne omedelbart frigivas.

I stället för den i 2b kap. 15 § första
stycket rättegångsbalken stadgade
tid av fyra dagar gälle en tid av åtta
dagar.

i §§•

:ts förslag till 3—5 §§.)

§•

(Utskottets förslag:)

Har undersökningsledaren eller
åklagaren förordnat om beslag med
stöd av 3 § denna lag eller förordnat
att sådant beslag skall bestå eller
meddelat förordnande jämlikt 4 eller
5 §, skall skriftlig anmälan därom,
med angivande av skälen, ofördröjligen
göras hos rätten, som har att
skyndsamt upptaga ärendet till prövning.
Finner rätten att förordnandet
icke bör äga bestånd, skall rätten
upphäva förordnandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

§•

(Utskottets förslag:)

I fråga om verkställighet av rättens
beslut enligt denna lag, så ock
angående fullföljd av talan däremot
skall vad i rättegångsbalken är stadgat
för det fall, att rätten i brottmål
utlåtit sig angående åtgärd, som
avses i 25—28 kap. samma balk, äga
motsvarande tillämpning.

8 §.

(Lika med Kungl. Maj:ts förslag till 8 §.)

Denna lag---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)--—- juni 1953.

B) att motionerna I: 365 och II: 397, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

C) att motionerna II: 463 och 481 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

3) av herr Branting, som anslutit sig till den under 2) här ovan upptagna
reservationen utom såvitt framgår av följande av honom avgivna yttrande:

Såsom en allmän motivering till det föreliggande lagförslaget har departementschefen
— med anslutning till uppfattningen hos vissa representanter
för olika partier inom riksdagen, med vilka samråd ägt rum — uttalat följande:
»Det synes mig också tydligt, att en lagstiftning enligt förslagets
grunder i nuvarande läge är av behovet påkallad. Det är med beklagande jag
sålunda på grund av tidsläget anser mig böra föreslå jämkningar i de regler
till skydd för den enskildes intressen som nyligen, under allmän anslutning,
upptagits i vår nya rättegångsbalk, och jag förstår till fullo de betänkligheter
mot förslaget, som ur denna synpunkt anförts av advokatsamfundets
styrelse. Hänsynen till rikets säkerhet väger emellertid så tungt att vissa enskilda
intressen nödgas vika därför.»

Utskottet har i sin tur anslutit sig till departementschefens anförda ståndpunkt.

Jag kan icke dela den synpunkt på »tidslägets» krav, som sålunda kommit
till uttryck. I likhet med advokatsamfundets styrelse (se prop. s. 27)

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

anser jag en lagstiftning enligt den kungl. propositionens grunder betänklig
samt ifrågasätter behövligheten under rådande förhållanden av en lagstiftning,
innebärande bestämmelser mot vilka ur rättssäkerhetssynpunkt vägande
erinringar kunna framställas.

Med den ändring av den kungl. propositionen, som föreslagits av utskottets
majoritet, ha dessa erinringar enligt min mening ingalunda förlorat sin
tyngd.

Om riksdagen bifaller den av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. avgivna reservationen
skulle därmed förvisso följa en förbättring på en betydelsefull
punkt, varför jag också velat partiellt biträda denna reservation. Kvar skulle
emellertid stå en tredubbling av den nu enligt rättegångsbalken medgivna
anhållningstiden, innan häktningsframställning måste göras, samt därtill de
genom lagen utvidgade bestämmelserna angående telefonavlyssning och postkontroll.

Då tidsläget och de osäkra utrikespolitiska förhållandena åberopas såsom
yttersta grund för den föreslagna lagstiftningen vill jag tillåta mig anföra,
att situationen torde kunna sägas vara enahanda i alla västeuropeiska stater
— i varje fall torde icke Sverige enligt min syn ligga längre ut i farozonen
än exempelvis Norge, Danmark, England, Holland, Belgien eller Frankrike.
Såsom i fru Sjöström-Bengtssons m. fl. reservation framhållits har ingen av
de västeuropeiska staterna emellertid ansett tidsläget så kritiskt, att ett mer
eller mindre prononcerat undantagstillstånd för den normalt gällande rättsordningen
ansetts nödvändigt att införa. Den nu riksdagen förelagda lagen,
med sina från rättegångsbalken avvikande, ur rättssäkerhetssynpunkt betänkliga
bestämmelser, är enligt vad inför utskottet upplysts unik i Västeuropa.
Det vore beklagligt om denna säregna lags försättande i kraft under
nuvarande förhållanden skulle kunna utomlands betraktas som en återspegling
av att Sverige icke blott geografiskt utan också på rättslivets område
och i fråga om den administrativa maktsfärens utsträckning befinner sig i
ett mellanläge mellan öst och väst.

Under allt beaktande av att det nu föreliggande lagförslaget så att säga endast
utgör första etappen och alltså icke innefattar de tvångsmedels- och övriga
bestämmelser, som avses skola införas under ett eventuellt ytterligare
skärpt utrikespolitiskt läge, synes det mig likväl icke kunna bestridas att ett
ikraftträdande av lagen — sådan den nu kommer att i ena eller andra versionen
föreligga -— skall ge ett starkt uttryck för den svenska riksdagens uppfattning
om det aktuella tidsläget — med andra ord om faran för ett tredje
världskrig. Vad sålunda skall förekomma är i viss mån alarmerande. Att en
stat, där man berömmer sig av att äga en uråldrig rättskultur och där man
satt friheten och den individuella rättssäkerheten mycket högt, nu anser det
utrikespolitiska läget vara så hotfullt, att »hänsynen till rikets säkerhet»
måste överväga vad departementschefen kallat »vissa enskilda intressen»,
kommer säkerligen att observeras utanför vårt land. Det är att befara att det
steg som nu tillrådes riksdagen att taga, kommer att få beklagliga återverkningar,
bl. a. i våra skandinaviska broderländer, och sålunda ytterligare

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

med några grader skruva upp den allmänna krigshysterien, till men för ansträngningarna
att nå fram till en internationell avspänning. Givetvis motverkas
dessa ansträngningar också av det florerande, allmänna spioneriet.

Jag delar den första lagutskottets uppfattning, som uttalades under vårriksdagen
1951 och varav konklusionen blev, att det under nuvarande osäkra
förhållanden är angeläget, att de lagstiftnings- och andra åtgärder, som i
händelse av en ytterligare skärpning av det internationella läget bleve erforderliga,
skola redan nu förberedas. I enlighet därmed har jag förmenat, att
en beredskapslagstiftning nu bör komma till stånd, men att med tillämpningen
av denna lagstiftning bör anstå till dess att förhållandena så ofrånkomligen
påkalla. Jag anser därför att den föreslagna lagen bör inledas med en bestämmelse
som ger lagen sådan karaktär.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2— 8 §§ stadgas skall äga tillämpning.

2 §.

(Lika med utskottets förslag till 1 §.)

3 §.

(Lika med de under 2) upptagna reservanternas förslag till 2 §.)

4 §.

(Lika med utskottets förslag till 3 §.)

5 §■

(Lika med utskottets förslag till 4 §.)

6 §■

(Lika med utskottets förslag till 5 §.)

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

7 §.

Har undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag med stöd
av 4 § denna lag eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat
förordnande jämlikt 5 eller 6 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande
av skälen, ofördröj ligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga
ärendet till prövning. Finner rätten att förordnandet icke bör äga bestånd,
skall rätten upphäva förordnandet.

8 §•

(Lika med utskottets förslag till 7 §.)

9 §.

(Lika med utskottets förslag till 8 §.)

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
och med den 30 juni 1953. Förordnande som i 1 § sägs skall ej gälla längre
än lagen äger giltighet.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520662