Första lagutskottets utlåtande nr 6 (Utlåtande 1951:L1u6 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Kr 6.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

Genom en den 19 januari 1951 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 29, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 60 och 193 §§ utsökningslagen* 1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs,
skall, för att anses giltig, meddelas
gäldenären genom utmätningsman.
Har underrättelsen, av utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisligen
kommit gäldenären annorledes
tillhanda eller ock, om han, i sitt
hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,
blivit sist dagen före utmätningen
meddelad hans make eller husfolk
eller, om de ej anträffas, anslagen
å hans husdörr; vare det ock
gillt.

Skall utmätning —

Har gäldenären — -

60 §.

fäst
gillt.

--åtta dagar.

-- av nöden.

1 Senaste lydelse av 60 § se SFS 1920: 418 och av 193 § se SFS 1925: 142.

1 Jiihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 1 and. Nr 6.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

(Nuvarande lydelse.)

193 §.

Förordnande, varom i 192 § sägs,
må ej verkställas, med mindre underrättelse
därom, att verkställighet
är sökt, blivit genom utmätningsman
meddelad den, som ansökningen avser,
sist fyra dagar före vräkningen.
Har underrättelsen, av utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisligen
kommit den, som ansökningen
avser, annorledes tillhanda inom tid,
som nyss är sagd, eller ock, om han,
i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,
blivit inom samma tid meddelad
hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, anslagen å hans
husdörr; vare det ock gillt. Har han
ej stadigt hemvist i riket och ej heller
känt ombud i orten, vare underrättelse,
som nu är sagd, ej av nöden.

(Föreslagen lydelse.)

193 §.

Förordnande, varom i 192 § sägs,
må ej verkställas, med mindre underrättelse
därom, att verkställighet
är sökt, blivit genom utmätningsman
meddelad den, som ansökningen avser,
sist fyra dagar före vräkningen.
Har underrättelsen, av utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisligen
kommit den, som ansökningen
avser, annorledes tillhanda inom tid,
som nyss är sagd, eller ock, om han,
i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,
blivit inom samma tid meddelad
hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, i slutet kuvert avlämnad
i hans hemvist eller fäst å
hans husdörr; vare det ock gillt. Har
han ej stadigt hemvist i riket och ej
heller känt ombud i orten, vare underrättelse,
som nu är sagd, ej av
nöden.

stadgade tid.
äga rum.

Utmätningsmannen äge
Vad här-----

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Enligt den nuvarande lydelsen av utsökningslagen skall underrättelse om
sökt utmätning eller vräkning, där underrättelsen ej kan delgivas på annat
i lagen angivet sätt, anslås å den söktes husdörr. I propositionen föreslås,
att underrättelsen i nu avsedda fall i stället skall i slutet kuvert avlämnas
i hans hemvist eller fästas å hans husdörr.

Gällande rätt.

Utmätning kan i allmänhet lagligen verkställas utan hinder av att gäldenär
ej är tillstädes vid förrättningen. För de fall, om vilka utsökningslagen
handlar, framgår detta av 59 och 60 §§ samma lag. Där givna regler
ha emellertid på grund av hänvisningar i skilda författningar eller i

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

följd av analogi giltighet beträffande all utmätning. Blott i ett enda fall
är gäldenärens närvaro vid utmätningsförrättningen erforderlig. Enligt 55 §
utsökningslagen får utmätning ske för vissa icke domfästa auktionsfordringar
under förutsättning att gäldenären är tillstädes vid utmätningstillfället
och därvid »utan jäv erkänner skulden».

För att utmätning skall få ske i gäldenärens frånvaro kräves i regel att
gäldenären på förhand underrättats om »att utmätning för fordringen är
sökt». Underrättelsen behöver icke innehålla uppgift om tidpunkten för den
blivande förrättningen, och förrättningsstället måste uppgivas endast om
egendom skall utmätas å annan ort än där gäldenären har sitt hemvist.
Har utmätningsmannen själv muntligen underrättat gäldenären kan förrättningen
genast taga sin början. Detsamma är förhållandet så snart skriftlig,
av utmätningsmannen utfärdad underrättelse bevisligen kommit gäldenären
tillhanda. Har gäldenären blivit sökt i sitt hemvist utan att där anträffas
må sådan underrättelse meddelas hans make eller husfolk eller,
om de ej anträffas, anslås å hans husdörr; utmätningsförrättningen får då
äga rum tidigast nästföljande dag. Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig
egendom, som finnes å annan ort än där han har sitt hemvist och ej blivit
av gäldenären uppgiven till utmätning, måste underrättelsen ha meddelats
så tidigt att gäldenären kan bevaka sin rätt vid utmätningen. Det längsta
rådrum, gäldenären för sådant ändamål äger åtnjuta, utgör åtta dagar.

Av bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen framgår vidare, att
kravet på förutgången underrättelse bortfaller dels när det finns anledning
att antaga, att »gäldenären håller sig undan eller rest bort, förty att han
väntar utmätning», dels när gäldenären ej har stadigt hemvist i riket och
ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall ske, och dels när gäldenären
till utmätning anvisat egendom utanför den ort där han har sitt
hemvist.

I fråga om indrivning av resterande skatt finnas vissa speciella bestämmelser
meddelade i uppbördsförordningen den 31 december 1945.

Bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen om särskild underrättelse
såsom villkor för verkställighet äro icke tillämpliga å annan verkställighet
än utmätning. Bestämmelser av liknande innehåll återfinnas emellertid
i 193 § utsökningslagen. Dessa gälla så snart vräkning från fast egendom
eller ur hus skall äga rum. Förordnande härom får ej verkställas med
mindre underrättelse om den sökta verkställigheten blivit genom utmätningsman
meddelad den som ansökningen avser sist fyra dagar före vräkningen.
Har underrättelsen, skriftligen utfärdad av utmätningsmannen, bevisligen
kommit den som skall vräkas tillhanda på annat sätt inom nämnda
tid, räknas den som giltig. Detsamma gäller när sådan underrättelse, i det
fal! att den som avses med ansöknii.-gen ej kunnat anträffas i sitt hemvist,
blivit sist fyra dagar före vräkningen meddelad hans make eller husfolk
eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr. Underrättelse är icke
erforderlig om den som skall vräkas ej har stadigt hemvist i riket och ej
heller har känt ombud i orten.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Hänvisningar till bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen förekomma
i vissa andra lagar. I 10 § tredje stycket lagen den 11 juni 1915
om avbetalningsköp stadgas sålunda angående rätt för utmätningsman att
i vissa fall utan hinder av köparens frånvaro meddela handräckning för
det sålda godsets återtagande, att vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i
fråga om utmätning föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning. Enahanda
bestämmelser äro meddelade i 15 § andra stycket lagen den 20 juni
1924 om viss panträtt i spannmål och i 15 § andra stycket lagen den 30
juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa i fråga om där avsedd
handräckning.

Justitieombudsmannen upptog i skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 december
1948 frågan om ändrade bestämmelser rörande formen för meddelande
av underrättelse om sökt utmätning. Justitieombudsmannen vände sig därvid
särskilt mot föreskriften i 60 § utsökningslagen om anslag å gäldenärens
husdörr av sådan underrättelse. Frågan hade hos justitieombudsmannen
väckts av förste stadsfogden i Stockholm friherre O. Beck-Friis, som i ett
hos justitieombudsmannen anhängigt ärende anfört bland annat:

Under den tid Beck-Friis tjänstgjort som förste stadsfogde i Stockholm
hade den oftast förekommande anledningen till irritation varit underrättelsernas
anslående å husdörrarna. Beck-Friis kunde icke komma ifrån en
känsla av att anslåendet å en gäldenärs husdörr av en underrättelse om sökt
utmätning i många fall uppfattades såsom ett sätt att trakassera gäldenären,
att få honom att skämmas inför sina grannar och därigenom göra honom
»mjuk», så att han betalade, alltså såsom en form av personalexekution.
Många gånger hade Beck-Friis fått intrycket, att den omständigheten att
en gäldenär på grund av en utmätning bleve av med någon sin tillgång
bekymrade honom föga i jämförelse med det lidande, han ansåge sig ha
fått utstå genom att underrättelsen om den sökta utmätningen anslagits
å hans husdörr till allmänt beskådande av grannar och andra. Bestämmelsen
om underrättelsens anslående å husdörren härstammade möjligen
från någon tid, då brevlådor icke funnos och skriftliga meddelanden i
adressatens bortovaro därför måste fästas å husdörren, genom vilken adressaten
förr eller senare kunde beräknas komma att passera. Nu för tiden
torde väl om icke de allra flesta så dock en mycket stor del av hela antalet
lägenheter i städerna vara försedda med brevlådor. Skulle man icke kunna
tänka sig, att utmätningsmannens underrättelse i de fall, då brevlåda funnes,
kunde av utmätningsmannen eller hans biträde få stoppas i denna? Och
vore det i de fall, brevlåda icke funnes, nödvändigt, att underrättelsen ansloges
till allmän genomläsning? Skulle det icke möjligen kunna tänkas,
att underrättelsen kunde få nedstoppas i kuvert, som tillslötes, och därefter
fästes vid dörren? Även en sådan åtgärd kunde visserligen förorsaka obehag,
eftersom fästandet måste ske med utmätningsmannens sigill så att det framstode
såsom klart, att det icke finge rubbas av obehöriga, och blotta upptäckten
att en person fått ett brev från utmätningsmannen, vad detta nu än
kunde innehålla, i många fall torde vara tillräckligt att framkalla grannarnas
skadeglädje. Stoppades underrättelsen in i slutet kuvert, besparades gäldenären
emellertid det obehaget att grannarna finge veta, vilka skulder han
hade. Icke blott hänsyn till gäldenärerna kunde andragas som skäl för att
överväga en ändring i bestämmelserna om underrättelsernas anslående å

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

husdörrarna. I en storstad som Stockholm, där det hos utmätningsmannen
förekommande gäldenärsklientelet icke blott i mycket stor utsträckning
vore inneboende, hos andra utan också ofta flyttade, där många människor
hade samma namn och där antalet lägenheter i ett hus ofta vore så stort, att
det vore omöjligt för värden eller portvakten att närmare hålla reda på
vilka personer som vore inneboende i de olika lägenheterna, funnes vissa
risker för att en utmätningsunderrättelse till en gäldenär, som av borgenären
uppgåves vara inneboende hos viss annan person, bleve anslagen å dennes
husdörr, oaktat gäldenären redan avflyttat eller kanske aldrig någonsin
varit inneboende där. På grund av den skyndsamhet, med vilken utmätningsärendena
— med hänsyn till gällande bestämmelser om utmätningsmannens
redovisningsskyldighet inom viss tid — måste företagas, syntes det BeckFriis
omöjligt att helt undvika dylika missöden. Under den tid Beck-Friis
tjänstgjort som förste stadsfogde hade också flera fall inträffat, där en
underrättelse på grund av olyckliga omständigheter kommit att anslås å
en husdörr, oaktat gäldenären icke varit boende innanför denna dörr. Med
kännedom om den reaktion en utmätningsunderrättelses anslående utlöste
funne Beck-Friis det förklarligt, att lägenhctsinnehavarna i dessa fall känt
obehag av att underrättelsen anslagits å deras dörrar och gärna velat i hårda
ordalag förklara, vilket oerhört fel som begåtts och vilket oerhört lidande
som tillfogats dem genom underrättelsens anslående. Om underrättelserna
icke behövde anslås utan i stället kunde nedstoppas i brevlåda eller i slutet
kuvert fästas vid dörren, skulle dylika otrevliga situationer kunna undvikas.

För egen del anförde justitieombudsmannen, att anslåendet av en underrättelse
å gäldenärens husdörr näppeligen torde göra större nytta i delgivningshänseende
än nedläggandet av en underrättelse i gäldenärens brevlåda.
Däremot kunde ett dylikt anslående av kungörelsen medföra olägenhet eller
skada icke blott för gäldenären utan även för utomstående personer. Vad
Beck-Friis härutinnan anfört syntes justitieombudsmannen värt beaktande.
Justitieombudsmannen anförde vidare, att det enligt hans mening skulle
vara möjligt att undvika de missförhållanden, som vidlådde delgivningsförfarandet
enligt 60 § utsökningslagen, genom en ändring av föreskrifterna
däri till överensstämmelse med reglerna i 33 kap. rättegångsbalken om delgivning
i tvistemål av annan handling än stämning. Mot det föreslagna förfarandet,
att underrättelsen skulle få inneslutas i kuvert och nedläggas i
gäldenärens brevlåda eller i slutet kuvert fästas å hans dörr, vore i och för
sig icke något att erinra, men det syntes justitieombudsmannen i allt fall
lämpligast, att bestämmelserna om delgivning av utmätningsunderrättelse
i möjligaste mån anslöte sig till vad som gällde om delgivning enligt 33 kap.
8 § rättegångsbalken.

Med anledning av justitieombudsmannens framställning upprättades inom
justitiedepartementet eu promemoria angående ändrade bestämmelser rörande
delgivning av underrättelse om sökt utmätning. I promemorian anfördes
i huvudsak följande: Stadgandet i 60 g utsökningslagen om anslag å
husdörr av underrättelse om sökt utmätning vore, som justitieombudsmannen
framhållit, otvivelaktigt i vissa hänseenden mindre lämpligt. Även om
det låge nära lill hands att, såsom justitieombudsmannen jämväl anfört,

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

jämföra stadgandet i 60 § utsökningslagen med de i 33 kap. rättegångsbalken
upptagna bestämmelserna om delgivning, syntes det emellertid ej vara
lämpligt att införa en allmän hänvisning till rättegångsbalkens regler om
delgivning i nyssnämnda paragraf. Såsom den enklaste utvägen anvisades i
promemorian att, för det fall gäldenären ej kunnat anträffas i sitt hemvist,
införa regler om s. k. surrogatdelgivning (d. v. s. delgivning genom överlämnande
till annan än gäldenären), motsvarande dem i 33 kap. 8 § första stycket
rättegångsbalken. Vidare borde det, i enlighet med vad som stadgades i
33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken, åligga den, till vilken underrättelsen
om utmätning överlämnats att, så snart ske kunde, se till att underrättelsen
komme den sökte till handa.

I anslutning till promemorian hade upprättats ett utkast till lag om ändrad
lydelse av 60 § utsökningslagen.

Över justitieombudsmannens framställning och promemorian avgåvos efter
remiss yttranden av Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Stockholms
län (efter hörande av länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler),
länsstyrelsen i Värmlands län (efter hörande av länsavdelningen
av nämnda förening och av stadsfogden i Karlstad), förste stadsfogden i
Stockholm, styrelsen för Sveriges advokatsamfund samt styrelserna för föreningen
Sveriges stadsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler.

I yttrandena framfördes vissa erinringar mot promemorieförslaget. Sålunda
ifrågasatte flera av remissinstanserna lämpligheten av att helt avskaffa
anslag å husdörr. I flertalet yttranden har föreslagits att underrättelsen
skulle få fästas i slutet kuvert å gäldenärens dörr.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg har vid lagrådsremissen
inledningsvis anfört bl. a. följande.

»De erinringar, som framställts mot det föreskrivna underrättelseförfarandet,
avse väsentligen, att anslag å gäldenärens husdörr medför stora olägenheter
för gäldenären och ofta nog också för andra personer. Dessa erinringar
äro utan tvivel berättigade. —---

Sedan flera år är en genomgripande reform av vår utsökningsrätt aktuell.
Det kunde under sådana förhållanden ifrågasättas, om det är lämpligt att
utan avvaktande av denna reform nu föreslå en ändring i en sådan detaljfråga
som den förevarande. Även om reformarbetet skulle kunna igångsättas
tämligen snart skulle detta emellertid först om åtskilliga år kunna leda till
lagstiftning. Under sådana förhållanden och då de olägenheter som äro förknippade
med de nuvarande reglerna onekligen äro betydande, synas inga
invändningar kunna riktas mot en partiell reform, helst som denna ej på
något sätt torde behöva föregripa en mera definitiv reglering.»

Departementschefen ifrågasätter härefter om det vore lämpligt att ens i
den mycket begränsade omfattning som angåves i departementspromemorian
anknyta till rättegångsbalkens delgivningsregler samt fortsätter.

»Det föreliggande spörsmålet gäller ju egentligen endast att söka undan -

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

röja de olägenheter som äro förknippade med det nu föreskrivna anslagsförfarandet.
Lagstiftningsåtgärderna böra därför inskränkas till vad som
erfordras för att avhjälpa dessa olägenheter. Mycket synes mig tala för att
den bästa lösningen ligger i det av förste stadsfogden i Stockholm framförda
förslaget, att underrättelsen skall få i slutet kuvert nedläggas i gäldenärens
brevlåda, om sådan finnes, eller, likaledes i slutet kuvert, fästas å hans
dörr. En underrättelse som överbringas på detta sätt kan beräknas komma
till gäldenärens kännedom lika säkert som om man förfar enligt nu gällande
regler. I några av yttrandena har ägnats särskild uppmärksamhet åt frågan,
huruvida i de fall, då underrättelsen måste fästas å dörren, kuvertet med
underrättelsen bör vara försett med utmätningsmannens stämpel eller fästas
med hans sigill. Det har framhållits, att det skulle vara mest skonsamt för
gäldenären, om det ej framginge, att kuvertet härrörde från utmätningsmannen.
Emellertid må erinras om att det måste anses angeläget -—■ även för
gäldenären — att anslaget åtnjuter det rättsskydd som stadgandet i 10 kap.
12 § strafflagen om straff för skadande eller borttagande av »myndighets
anslag eller insegel» erbjuder. Det torde därför i regel vara behövligt att det
angives varifrån kuvertet härrör. Det är säkerligen mindre uppseendeväckande,
om så sker genom en anteckning på kuvertet än genom att detta fästes å
dörren med särskilda sigill. Någon uttrycklig föreskrift i detta ämne torde
emellertid ej vara erforderlig. Likaså torde utan särskilt stadgande vara uppenbart
att å kuvertet — oavsett om det nedlägges i brevlåda eller fästes å dörren
— måste finnas angivet, till vem det däri inneslutna meddelandet är riktat.
Lagtexten synes lämpligen kunna erhålla den formuleringen att underrättelsen
-— om gäldenären eller dennes make eller husfolk ej anträffas — skall
i slutet kuvert avlämnas i gäldenärens hemvist eller fästas å hans husdörr.
Avlämnandet i hemvistet bör tydligen i regel ske genom att kuvertet nedlägges
i brevlåda. Också en brevlåda av den typ, som är anbragt utanpå en
dörr eller en vägg, torde kunna begagnas med laga verkan. Underrättelsen
torde däremot ej kunna anses avlämnad i hemvistet om den nedlagts i en brevlåda
utan yttre samband med bostaden, t. ex. nere vid grinden eller vid närmaste
korsväg. Att underrättelsen icke bör fästas å husdörren om den kan avlämnas
i hemvistet torde icke behöva komma till uttryck i lagtexten.

Något utrymme för föreskrifter om efterföljande postunderrättelse angående
verkställd delgivning torde ej förefinnas.

Jag vill understryka att man med denna lösning ej bör anses ha på något
sätt bundit sig i fråga om hur delgivningsreglerna i en reviderad utsökningslag
böra vara utformade. Detta spörsmål bör framdeles bli föremål
för en fullt fri omprövning i sitt vidare sammanhang.

Det med 60 § i nu förevarande avseende analoga stadgandet i 193 § utsökningslagen
torde böra undergå motsvarande ändring.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1951.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 29, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 15 februari 1951.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV R YL ANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Cassel, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Ivar Nilzon, Lindgren, Fritiof Karlsson och John Wiktor Jonsson;
samt

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Johnsson
i Stockholm, Landgren, fröken Öberg, herrar Svensson i Stenkyrka, Östlund
och Jacobsson i Sala.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

Bl 0535