Första lagutskottets utlåtande nr 6 (Utlåtande 1947:L1u6 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

Nr 6.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen.

Genom en den 17 januari 1947 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 20, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna vid propositionen fogade
förslag till lag om ändring i strafflagen.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Maj ds förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.

I processlagberedningens den 29 november 1938 avgivna betänkande med
förslag till ny rättegångsbalk framhölls, att i samband med processreformen
borde införas vissa nya straffbestämmelser. Sålunda borde straff stadgas för
part som vid förhör under sanningsförsäkran avgåve osann utsaga, för den
som obehörigen gåve sig ut för advokat och för den som överträdde föreskrift
vilken offentlig myndighet med stöd av 27 kap. 15 § nya RB meddelat för
säkerställande av utredning om brott. Bestämmelser i enlighet med det sålunda
anförda upptogos sedermera i straffrättskommitténs den 30 november
1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten. Ett på grundval av detta betänkande upprättat förslag till
lag om ändring i strafflagen har den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet.
Detta ändringsförslag är emellertid icke avsett att genomföras förrän ett år
efter det nya RB trätt i kraft. Med hänsyn härtill måste provisoriska bestämmelser
meddelas på förevarande punkter. Förslag till sådana bestämmelser
har utarbetats inom justitiedepartementet och efter remiss till lagrådet framlagts
i förevarande proposition.

10 kap. 21 §.

Behovet av ett nytt straffstadgande för överträdelse av offentlig
myndighets föreskrift hänför sig, såsom redan nämnts, till de
fall som avses i 27 kap. 15 § nya RB. Enligt detta lagrum äger myndighet,
som är berättigad att verkställa beslag, att för säkerställande av utredning
om brott tillstänga byggnad eller rum, förbjuda tillträde till visst område,
meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller vidtaga annan dylik åtgärd.
I motiven till lagrummet har förutsatts, att straff skall inträda för den
som bereder sig tillträde till sålunda tillstängd lokal eller eljest överträder
meddelat förbud.

I straffrättskommitténs förslag upptogs under 10 kap. 12 § ett allmänt
stadgande om straff för »ingrepp i myndighets verksamhet». En motsvaran Bihang

till riksdagens protokoll 19i7. 9 samt. 1 avd. Nr 0. 1

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

de bestämmelse återfinnes i det till lagrådet remitterade departementsförslaget.
I detta stadgas sålunda straff av böter eller fängelse för den som bryter
mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva annans gods, rubbar
gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget, skadar eller borttager
myndighets anslag eller insegel eller eljest öppnar vad myndighet tillslutit
eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud. Härmed avses
bland annat sådana fall som nu äro i fråga.

Vid remissen till lagrådet uttalade föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg, att de provisoriska bestämmelser som erfordrades i denna
del syntes lämpligen böra meddelas i form av ett tillägg till 10 kap. 21 §
strafflagen. Vad straffskalan beträffade ansåge departementschefen övervägande
skäl tala för att under provisorietiden tillämpa samma latituder som
enligt sistnämnda lagrum för närvarande gällde i vissa liknande fall. Straffet
borde således tills vidare sättas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Brottsbeskrivningen syntes lämpligen böra utformas i nära anslutning
till 27 kap. 15 § nya RB.

Lagrådet har lämnat förslaget i denna del utan erinran.

10 kap. 24 §.

Processlagberedningens önskemål om införande av straff för obehörigt
användande av advokattiteln föranledde straffrättskommittén att
under 10 kap. 14 § i sitt förslag upptaga ett stadgande i detta ämne. I första
stycket av paragrafen föreslog kommittén, att den som obehörigen gåve sig
ut för att inneha befattning, vars innehavare vore underkastad ämbetsansvar,
under vissa förutsättningar skulle dömas till böter eller fängelse. Samma
straff skulle enligt andra stycket drabba den som obehörigen gåve sig
ut för advokat.

I några av de över straffrättskommitténs förslag avgivna remissyttrandena
ifrågasattes lämpligheten av straff för obehörigt begagnande av advokattiteln.
I anledning av vad sålunda erinrats anförde föredragande departementschefen
i propositionen följande.

»Gentemot vad sålunda anförts vill jag erinra, att statsmakterna redan tagit
ställning till frågan om ensamrätt till advokattiteln. Denna titel skall enligt
8 kap. 1 § nya RB vara förbehållen dem som äro ledamöter av det i
nämnda balk omförmälda allmänna advokatsamfundet. En förutsättning för
att bestämmelsen därom skall bli effektiv torde vara att straffskydd införes.
Straffrättskommitténs förslag på denna punkt har också vid överarbetningen
inom departementet lämnats utan annan saklig ändring än att fängelse
uteslutits ur straffskalan. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall
sålunda den som obehörigen giver sig ut för advokat straffas med böter. Jag
förordar, att tillsvidare motsvarande bestämmelse upptages i 10 kap. 24 §
strafflagen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 16 oktober 1946 anfört, att bötesstraff enligt styrelsens mening
stundom kunde visa sig otillräckligt, t. ex. om någon som flera gånger bötfällts
det oaktat fortsatte att giva sig ut för advokat. Även om straffet regel -

Första lagutskottets utlåtande nr 6. °

mässigt syntes böra utgöras av böter, vore det därför önskvärt att straffskalan
bestämdes till böter eller fängelse. Vad sålunda förekommit har emellertid
icke synts mig innefatta tillräcklig anledning till ändrat ståndpunktstagande
i denna fråga.»

Lagrådet har icke framställt någon anmärkning mot förslaget på denna
punkt.

13 kap. 6 och 7 §§.

Beträffande frågan om ansvar för osann utsaga vid partsförhör
under sanningsförsäkran anförde processlagberedningen, att
för lämnande av medvetet oriktig uppgift borde stadgas straff, lägre än
straffet för mened men för vinnande av straffhotets syfte icke med lägre
minimum än fängelse.

Straffskalan för mened, vars minimum tidigare var två års straffarbete,
mildrades år 1937 till straffarbete från och med ett till och med sex år med
möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till sex månader.
Straffrättskommittén föreslog, i 13 kap. 1 §, att den som under laga
ed eller försäkran som avgåves i eds ställe lämnade osann uppgift eller förtege
sanningen, skulle för mened dömas till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år eller, om meneden vore att anse såsom grov,
till straffarbete från och med två till och med åtta år. I 3 § samma kapitel
föreslog kommittén, att part i rättegång som vid förhör under sanningsförsäkran
lämnade osann uppgift eller förtege sanningen, skulle för osann
partsutsaga dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Vid sidan
av dessa bestämmelser upptog kommittéförslaget i 4 § ett stadgande om
straffnedsättning och i ringa fall straffrihet, då någon under ed eller sanningsförsäkran
avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant varom
han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten eller ingen
betydelse för saken. Förslaget innehöll vidare i 13 § samma kapitel en allmän
bestämmelse om straffnedsättning och i vissa fall straffrihet, där någon,
som ådragit sig ansvar enligt kapitlet, innan avsevärd olägenhet uppkommit,
frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet.

I det på grundval av straffrättskommitténs förslag upprättade, till lagrådet
remitterade förslaget ha bestämmelserna om mened och osann partsutsaga
i åtskilliga avseenden omarbetats. I 13 kap. 1 § har menedsbrottet
beskrivits så. att någon under laga ed eller försäkran som avgives i eds
ställe lämnar osann uppgift eller förtiger något, varom han är pliktig yttra
sig. Straffet angives för normalfallen till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år och för grövre fall till straffarbete från och med
två till och med åtta år. Därjämte upptager paragrafen en särskild straffskala
av fängelse eller böter för sådana fall, då någon lämnat osann uppgift
om sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller brottet eljest är att anse
såsom ringa. I 2 § av departementsförslaget stadgas, alt den som vid förhör
under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann uppgift eller förtiger något
varom han är plikt ig yttra sig, skall för osann partsutsaga dömas till

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

straffarbete i högst två år eller fängelse. Där någon lämnat osann uppgift
angående sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller brottet eljest är att
anse som ringa, skall dock straffet i stället vara böter eller fängelse. Vidare
har i 4 § av förslaget upptagits en allmän bestämmelse att straff ej skall
ådömas om den ifrågavarande utsagan prövas vara utan betydelse för saken.
I kapitlets sista paragraf har införts ett stadgande motsvarande det som
fanns i 13 § i kommittéförslaget.

Vid remiss till lagrådet av nu föx-evarande förslag uttalade föredragande
departementschefen bland annat, att för provisorieliden borde frågan om
bestraffande av osanna eller ofullständiga utsagor vid partsförhör under
sanningsförsäkran lämpligen lösas på det sättet, att i 13 kap. strafflagen infördes
en ny paragraf, betecknad 7 §, av samma lydelse som 2 § avsåges skola
erhålla den 1 januari 1949. Den olikhet i fråga om det straffbara området
som därigenom under någon tid komme att råda mellan mened och osann
partsutsaga ansåge departementschefen i praktiken bli utan betydelse. Samtidigt
med införandet av den nya 7 § borde en jämkning vidtagas i 6 § för
att utmärka att försök att anstifta osann partsutsaga skulle vara straffritt.

Lagrådet yttrade följande.

»I det av departementschefen omnämnda, den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i strafflagen har 13 kap. i denna lag
undergått fullständig omarbetning, därvid även frågan om straff för osann
partsutsaga upptagits till behandling. Då emellertid berörda förslag icke är
avsett att träda i kraft förrän ett år senare än nya rättegångsbalken, har det
blivit erforderligt att i avbidan på strafflagsreformen genomföra en provisorisk
lagstiftning på förevarande område. I detta läge, då menedsbrottet icke
kan göras till föremål för behandling, synes det lämpligt att reglera de straffrättsliga
påföljderna av osann partsutsaga i så nära anslutning som möjligt
till vad som gäller i fråga om mened och således icke nu taga ståndpunkt till
de spörsmål som kunna uppstå vid den blivande omarbetningen av 13 kap.
i dess helhet och därigenom föregripa behandlingen av detta. Det nu remitterade
förslaget har emellertid icke i allo gått denna väg utan mera anslutit
sig till det föreliggande större reformförslaget. Detta senare innebär bl. a. på
en punkt i fråga om mened en nyhet i förhållande till gällande rätt, i det att
med straff belagts att lämna osann uppgift, även om denna rör sådant varom
man ej är pliktig yttra sig. För närvarande åter lär ett vittne ej kunna fällas
till ansvar för det han lämnat en osann uppgift för att freda sig från upptäckten
av ett utav honom begånget brott, åtminstone om detta är av någorlunda
svår beskaffenhet. Infördes, på sätt det remitterade förslaget innebär,
för osann partsutsaga den för mened föreslagna nya regeln, skulle följaktligen
under övergångstiden den mindre tillfredsställande situationen kunna inträda,
att en person måste dömas för en av honom som part lämnad osann
uppgift, vilken skulle varit straffri om han i stället hörts på vittnesed. Lagrådet
anser därför lämpligare att huvudstadgandet i 13 kap. 7 § utformas i
nära anslutning till 13 kap. 1 § strafflagen i dess nu gällande lydelse. Därest
så sker, torde stadgandet komma att tolkas på motsvarande sätt — detta

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

jämväl beträffande utsagor helt utan betydelse för målet, vilka torde anses
straffria — och sådan bristande överensstämmelse som nyss påtalats undvikes.
Mot detta förslag kunde väl invändas att stadgandets räckvidd nu
borde fixeras på sådant sätt, att ändring däri icke bleve nödvändig vid strafflagsreformens
genomförande. Emot denna invändning — som i och för sig
icke synes kunna tillmätas avgörande betydelse — kan därjämte erinras, att
området för den osanna partsutsagans straffbarhet även med det remitterade
förslagets ståndpunkt icke är slutgiltigt angivet, i det att förslaget till
det nya 13 kap. som en nyhet upptager straff för dylikt brott, begånget av
grov oaktsamhet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet att i 13 kap. 7 §
stadgas, att part i rättegång, som vid förhör under sanningsförsäkran avgiver
falsk utsaga, skall dömas för osann partsutsaga till straffarbete i högst
två år eller fängelse samt att, där brottet är att anse som ringa, straffet skall
vara böter eller fängelse.»

I propositionen har 7 § utformats i huvudsaklig överensstämmelse med
lagrådets hemställan.

Vid antagandet av nya rättegångsbalken förutsattes, att denna senare Utskottet.
skulle kompletteras med vissa straffbestämmelser i strafflagen. I straffrättskommitténs
betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och
allmänheten upptogs även förslag till sådana bestämmelser. Då emellertid
den lagstiftning som grundas på kommitténs förslag icke kan bli gällande
förrän efter det att nya rättegångsbalken trätt i kraft, erfordras vissa provisoriska
straffbestämmelser. Förslag till sådana bestämmelser framlägges i
propositionen.

I ett tillägg till 10 kap. 21 § föreslås att straff skall inträda för den som
»överträder förbud, som av offentlig myndighet meddelats för säkerställande
av utredning om brott». Av departementschefens uttalande i propositionen
framgår, att med bestämmelsen icke avses överträdelser av andra förbud än
sådana som meddelas med stöd av 27 kap. 15 § nya RB. Då emellertid lagrummet
i förslaget erhållit sådan avfattning att det täcker även andra fall,
föreslår utskottet en förtydligande jämkning av paragrafens ordalydelse.

Den i 10 kap. 24 § tredje stycket föreslagna bestämmelsen om straff för
den som obehörigen giver sig ut för advokat utgör en konsekvens av den
ståndpunkt i fråga om advokatväsendet, som statsmakterna intogo vid nya
rättegångsbalkens antagande. Enligt vad som stadgas i 8 kap. nya RB skola
samtliga advokater tillhöra ett för hela riket gemensamt advokatsamfund,
vilket skall stå under viss offentlig kontroll. Advokat är enligt 1 § i nämnda
kapitel den som är ledamot av samfundet. För att hindra att andra än de
som stå under denna offentligrättsliga kontroll använda advokattiteln och
därigenom vilseleda allmänheten angående sin behörighet, måste förbudet
mot att begagna advokattiteln stödjas av en sanktion. Erinras må, att detta
icke innebär någon ensamrätt för ledamöter av advokatsamfundet afl fungera
som rättegångsombud eller rättegångsbiträde!!.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

I fråga om innebörden av uttrycket »giver sig ut för advokat» har straff -rältskommittén uttalat, att en sakförare måste anses giva sig ut för advokat
bl. a. om han framträdde som medlem i sammanslutning i vars namn ordet
advokat inginge eller om han dreve sin verksamhet under sådan benämning.
En följd av att det föreslagna stadgandet i 10 kap. 24 § har en sådan
innebörd blir, att alla de som utan att vara ledamöter i advokatsamfundet
bedriva advokatrörelse bli tvungna att före den 1 januari 1948 ändra sina
firmor, om i dessa ingår ordet advokat, eller utbyta skyltar på vilka finnes
sådan beteckning. Efter nämnda dag få de icke heller använda brevpapper
e. d. på vilket finnes tryckt firma eller annat uttryck, vari ordet advokat
ingår. Då denna innebörd av stadgandet möjligen icke står klar för alla
dem som drabbas därav, förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t i god tid före
ikraftträdandet vidtager åtgärder till spridande av kännedom härom.

Ansökan om inträde i advokatsamfundet prövas av dess styrelse. Avslås
en inträdesansökan, må enligt nya RB talan däremot föras till högsta domstolen
inom fyra veckor från det vederbörande erhållit del av styrelsens
beslut. Detta gäller dock endast om beslutet meddelats efter det nya RB trätt
i kraft. Det torde kunna förväntas att i samband med ikraftträdandet åtskilliga
personer komma att söka vinna inträde i samfundet och, om deras ansökningar
avslås, begagna sig av möjligheten att föra talan mot styrelsens
beslut hos högsta domstolen. Enligt utskottets uppfattning böra de, som i
samband med ikraftträdandet av nya RB gjort ansökan om inträde och som
uppfylla de formella förutsättningarna för medlemskap, icke straffas för att
de fortsätta att begagna av dem tidigare använd advokattitel i avbidan på
att deras ansökningar bliva slutgiltigt prövade. Utskottet förutsätter därför,
att det föreslagna stadgandet i 10 kap. 24 § i dylika fall kommer att tillämpas
med erforderlig varsamhet. Beträffande stadgandets formulering föreslår
utskottet en redaktionell jämkning.

I straffrättskommitténs förslag, liksom i det på grundval därav upprättade,
till lagrådet remitterade förslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten,
ha — såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen — bestämmelserna
om straff för osann partsutsaga utformats på ett sätt som i åtskilliga
avseenden skiljer sig från propositionen. I förstnämnda båda förslag
ha bestämmelserna konstruerats efter samma system som där föreslås beträffande
menedsbrottet. Sålunda straffbelägges i det till lagrådet remitterade
förslaget bl. a. falsk utsaga — av vittne eller part -— angående sådant varom
vederbörande icke varit pliktig att yttra sig ävensom falsk utsaga, som lämnats
av grov oaktsamhet. Vidare finnes ett allmänt stadgande om stxaffnedsättning
för den som ådragit sig ansvar enligt 13 kap. men som innan avsevärd
olägenhet uppkommit, frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för
vidare olägenhet. Var faran ringa och kan å brottet ej följa svårare straff
än fängelse, skall straffrihet inträda.

Anledningen till att motsvarighet till dessa bestämmelser saknas i propositionen
är, att det där upptagna stadgandet om straff för osann partsutsaga

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

utformats i enlighet med de gällande reglerna om ansvar för mened. Emellertid
finnes i förslaget icke heller någon motsvarighet till den bestämmelse
som nu finnes i 13 kap. 3 § och som föreskriver straffnedsättning för den
som begått mened men som av egen drift återkallar den falska utsagan innan
någon annan lidit skada därav. En liknande bestämmelse, som har avseende
å både mened och falsk partsutsaga, finnes som nyss nämnts i det till lagrådet
remitterade förslaget till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
Enligt utskottets uppfattning föreligger det behov av en motsvarande
bestämmelse om straffnedsättning vid osann partsutsaga även för tiden innan
det större reformförslaget blir gällande lag. Det är icke tillräckligt att det stadgas
lägre straff när brottet är ringa. Ty en osann partsutsaga behöver i juridisk
mening icke anses som ett ringa brott därför att den efteråt blivit återkallad.
Utskottet föreslår därför, att i 7 § införes en bestämmelse om straffnedsättning
även för det fall att någon av egen drift återkallar osann partsutsaga
innan annan lidit skada därav.

I övrigt har utskottet vid sin granskning av förslaget icke funnit anledning
, till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget — måtte för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 21 och 24 §§ samt 13 kap. 6 § strafflagen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives1 ävensom att i sistnämnda
kapitel skall införas en ny paragraf, betecknad 7 §, av nedan angivna
lydelse.

10 kap.

Bryter man---sex månader.

Lag samma vare, om någon överträder
förbud, som av offentlig myndighet
meddelats för säkerställande
av utredning om brott.

Lag samma vare, om någon överträder
förbud, som offentlig myndighet
med stöd av 27 kap. 15 § rättegångsbalken
meddelat för säkerställande
av utredning om brott.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 378.

Första lagutskottets utlåtande nr 6.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

24 §.

Den som---år dömas.

Där någon---allmännas tjänst.

Den som obehörigen giver sig ut Den som obehörigen giver sig ut
för advokat, straffes med böter. för advokat dömes till böter.

13 kap.

6 §.

Gör någon försök att genom anstiftan komma åstad brott, varom förut i
detta kap. sägs; varde dömd till straff, som sättes under vad han förskyllt,
därest brottet blivit fullbordat. Har han frivilligt föranlett att brottet ej kom
till utförande, vare från straff fri.

7 §•

Den som i rättegång vid partsförhör
under sanningsförsäkran avgiver falsk
utsaga, dömes för osann partsutsaga
till straffarbete i högst två år eller
fängelse. Är brottet att anse som ringa,
vare straffet böter eller fängelse.

Den som i rättegång vid partsförhör
under sanningsförsäkran avgiver falsk
utsaga, dömes för osann partsutsaga
till straffarbete i högst två år eller
fängelse. Återkallar han av egen drift
den falska utsagan förr än annan lidit
skada därav, eller är brottet att
anse som ringa, vare straffet böter
eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Stockholm den 20 februari 1947.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCIILYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Westman, Ahlkvist, Ekströmer,
* Lindblom,* Kriigel och Löthner samt fru Sjöström-Bengtsson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindqvist, Hedlund i Östersund,
Olsson i Mellerud, Berg, Gustafsson i Lekåsa, Ljungberg och Andersson
i Mölndal.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470707