Första lagutskottets utlåtande Nr 65 (Utlåtande 1937:L1u65 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1937 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förvaring och internering i såkerhetsanstalt,
m. m.

Genom en den 7 maj 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 310, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas som följer:

Om förvaring av vissa abnorma förbrytare.

1 §•

Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, må domstolen i stället
för straff ådöma förvaring i säkerhetsanstalt, därest

1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara
oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och

2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i
målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående
vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;
samt

3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan
följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse.

2 §•

Har någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller
med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens meddelande men före
prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som icke är av beskaffenhet
som i 1 § 3. sägs, eller till uppförande på grund varav anståndet må förklaras
förverkat; prövas han vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs, och kan det antagas att han vid begående av det brott för
vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, må
domstolen, under de förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, i stället

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 65.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

för att förklara anståndet förverkat och, där han begått nytt brott, jämväl
i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring i säkerhetsanstalt.

3 §•

Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt
fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller
tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen
sägs, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna
i övrigt antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet
till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra och
tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället
för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår.

Om internering av återfallsförbrytare.

4 §•

Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall i
stället för straff ådöma internering i säkerhetsanstalt, därest den brottslige

1. efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i brott
ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraftvunnen;

2. undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år;

3. därefter, antingen medan han undergår straffarbete eller inom fem år
från det han senast lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som
varit förvarad eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo begår
brott samt å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt
lag kan följa straffarbete; samt

4. på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i
målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta
genom straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom.

Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet,
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad i denna lag örn internering
stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon förskyller straffarbete
på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering vara förfallen.

Gemensamma bestämmelser.

5 §.

Frågor enligt denna lag skola, i de fall nedan angivas, behandlas av en
nämnd bestående av fem ledamöter (interneringsnämnden). Chefen för
fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter
jämte en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utser Konungen
för en tid av fem kalenderår eller, vid komplettering av nämnden, för återstående
tid av löpande period.

Första lagutskottets utlåtande Nr 6ö■

Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare
av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Suppleant
för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor.
Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga erfarenhet
i fångvårdsärenden.

Till ordförande i nämnden förordnar Konungen ledamot, som är eller
varit innehavare av domarämbete. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i
hans ställe av Konungen därtill utsedd ledamot eller suppleant, som kunnat
förordnas till ordförande.

Har ledamot ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han
tager säte i nämnden.

Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom är
i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla
samma jäv som i fråga om domare.

Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna
lag må talan ej föras.

Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet utfärdar Konungen.

6 §•

Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering dömes, skall domstolen
inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i
målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begärda
yttrandet. Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum,
vare frågan därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs
någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta
nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen
hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan om ådömande
av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran
skall vad här i fråga örn fångvårdsstyrelsen stadgats gälla styrelsen
för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det
mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den
tilltalade muntligen höras, och gäde om hans rätt till biträde för sin talans
förberedande och utförande vad i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid
skall stanna å statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tillämpliga delar
gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 om
vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen örn ändring i vissa delar
av samma balk samt 11 och 12 kap. lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes finnes stadgat angående part som hålles häktad.

Beslut örn förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verkställas
utan hinder av att det ej äger laga kraft.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

7 §•

När, i annat fall än i 3 § sägs, till förvaring eller internering dömes, skall
domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt bestämma viss minsta tid, före vars utgång den dömde icke må utskrivas.
Minsta tid må bestämmas för förvaring till lägst ett och högst tolv
år samt för internering till lägst fem och högst femton år.

För förvaring enligt 3 § vare minsta tid ett år. Där förvaringen trätt i
stället för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden,
må dock utskrivning icke äga rum före nämnda tids utgång.

Vid beräkning av minsta tid skola tillämpas de grunder, som gälla för beräkning
av strafftid; dock skall vid förvaring enligt 3 § denna tid räknas
från den dag, då utslaget ankommer till den myndighet som har att förordna
om verkställigheten, och må i övriga fall tiden ej räknas från tidigare dag
än den, då beslutet om förvaring eller internering vunnit laga kraft.

8 §•

Säkerhetsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning, som av
Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §■

Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskrivning
på prov) eller slutlig.

Ej må någon utskrivas så länge han är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom. Sedan minsta tiden gått till ända, må
dock den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom oavsett sin vådlighet
slutligt utskrivas för att intagas å sinnessjukhus.

Om utskrivning beslutar nämnden.

10 §.

Före utgången av den för förvaringen eller interneringen gällande minsta
tiden skall nämnden, även örn framställning ej gjorts, pröva huruvida den förvarade
eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till
person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst
var tolvte månad ånyo företaga sådan prövning.

Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva framställning
om utskrivning.

11 §•

Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under
tillsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för
honom gällande föreskrifter.

Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under minst tre år.
Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har
han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden

Första lagutskottets utlåtande Nr 66-

pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall
tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya
beslut av nämnden förlängas med ett år i sänder. Har den på prov utskrivne
under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom
som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra.

12 §.

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom
gällande föreskrifter som avses i 11 §, eller finnes han på grund av
sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten.
Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än
ett år.

Finnes skälig anledning antaga att den som återhämtats kan, därest han
ånyo utskrives, bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom,
må tiden för hans kvarhållande i anstalten kunna genom nya beslut av
nämnden förlängas med högst ett år i sänder.

Föreligger fråga örn återhämtande av den som utskrivits på prov, må
nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess
nämnden meddelat beslut i ärendet.

13 §.

Ådömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan
han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen
tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället för
straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller ock där genom
villkorlig dom beviljats anstånd med straffet.

Vid bestämmandet av minsta tiden för förvaringen eller interneringen
skall i sådant fall hänsyn tagas jämväl till beskaffenheten av det brott för
vilket han blivit dömd till straff.

14 §.

Varder den, som dömts till förvaring eller internering, innan han utskrivits
övertygad att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att den
ådömda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Är
brottet begånget efter förvaringens eller interneringens början och av grov
beskaffenhet, må dock domstolen, örn synnerliga skäl därtill äro, efter nämndens
hörande ådöma straff för brottet samt förordna, att förvaringen eller
interneringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 § återhämtats
eller enligt 15 § återintagits och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas
att hava begått annat brott.

Vid förordnande att ådömd förvaring eller internering skall avse annat
brott må domstolen, örn så med hänsyn till detta brotts beskaffenhet finnes

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

påkallat, bestämma ny minsta tid för den fortsatta förvaringen eller interneringen.

15 §.

Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott,
må domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen skall
träda i stället för straff jämväl för det nya brottet samt att den brottslige
skall återintagas i säkerhetsanstalten eller ock, örn brottet begåtts före utskrivningen,
allenast förordna, att den ådömda förvaringen eller interneringen
skall avse jämväl detta brott.

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämndens
yttrande inhämtas, och må återintagning ej beslutas, med mindre nämnden
tillstyrkt sådan åtgärd. Vid förordnande om återintagning skall ny minsta
tid för den fortsatta åtgärden bestämmas. Minsta tiden för internering
må i sådant fall kunna bestämmas till lägst två år.

16 §.

övertygas den, som slutligt utskrivits eller för vilken efter utskrivning på
prov tillsynen upphört, att hava före utskrivningen begått annat brott, må
domstolen efter nämndens hörande förordna, att den verkställda förvaringen
eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till
straff för brott som begåtts före förvaringens eller interneringens början,
skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet. Finnes, med
hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid
för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål vari dömts
till förvaring eller internering, på framställning av allmän åklagare och sedan
den dömde beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid.

18 §.

Ådömd förvaring eller internering vare förfallen, såframt domen ej börjat
verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

19 §.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den
dömde eller för annan av att någon dömes till straff eller, där skilda verkningar
följa av olika straffarter, till straffarbete skall, såframt ej annorlunda
stadgas, äga motsvarande tillämpning där förvaring eller internering ådömes;
dock att vad nu sägs icke skall gälla då till förvaring dömes enligt 3 §.

I fråga örn ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställighet
av förvaring eller internering som avser ett föregående brott anses lika

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

med undergående av straff och verkställigheten anses avslutad den dag utskrivning
ägde rum.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må användas
i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som avses
i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan
lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas lagen den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare och lagen samma dag om internering av återfallsförbrytare.
Dock skall, i mål där fråga är om ansvar allenast för brott
begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens
ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre
straff än böter, beträffande förordnande om förvaring eller internering
äldre lag tillämpas.

I fråga om verkan av förordnande om förvaring eller internering som meddelats
efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden
för förvaringen eller interneringen skall beräknas enligt bestämmelserna i
äldre lag.

Förvaring varom i 3 § stadgas må beslutas utan hinder av att den brottslige
undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya lagens
ikraftträdande.

2) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om
verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt
av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 örn verkställighet
av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering
av återfallsförbrytare skall lyda som nedan sägs samt att 1, 3 och
4 §§x av lagen skola hava följande lydelse:

Lag om verkställighet av förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

1 §•

Den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall sysselsättas
med arbete, som, i den mån så lämpligen kan ske, bör innefatta
övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas för honom att,
om han utskrives, kunna försörja sig.

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1937:177.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

3 §•

Omedelbart efter intagandet i säkerhetsanstalt skall den förvarade eller
internerade hållas i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre
månader. Efter utgången av denna tid må han mot sin vilja ej hållas i enrum,
där sådant ej påkallas av hänsyn till hans behandling eller fara för
ordningen eller säkerheten inom anstalten.

4 §.

Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända meddelanden
skall i tillämpliga delar gälla vad om fängelsefånge stadgas; dock
må under den i 3 § omförmälda observationstiden göras de inskränkningar
i nämnda rätt, som påkallas av hänsyn till observationen.

Vad i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff finnes
stadgat örn tillstånd för fånge att besöka närstående under dennes sjukdom
eller att bevista närståendes begravning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn den förvarade eller internerade.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) om
tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat
tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfalls förbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 örn tillsyn
över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare,
skall lyda som nedan sägs samt att 1, 3 och 6 §§ av lagen skola hava följande
lydelse:

Lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt.

1 §•

Då någon enligt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt utskrives
på prov, skall interneringsnämnden, med iakttagande att onödigt lidande
ej därigenom förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter
för denne och förordna om sådan tillsyn över honom, att han såvitt möjligt
avhålles från att ånyo begå brott.

I den mån---ändrade bestämmelser.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

3 §.

För en var, som vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden förordna
tillsyningsman. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig,
äro på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga
att mottaga sådant förordnande.

6 §•

Uppehåller sig---äger vistas.

Visar sig--— hos länsstyrelsen.

Besluter länsstyrelsen att taga den utskrivne i förvar, skall nämnden omedelbart
underrättas härom och åtgärden äga bestånd, till dess nämnden bestämt,
huruvida den utskrivne skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

4) Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att till 4 kap. strafflagen skall fogas en ny paragraf
av nedan angiven lydelse och dels att 5 kap. 6 § och 16 kap. 3 §
strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 KAP.

16 §.

I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för
straff användas internering i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.

5 KAP.

6 §.

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller
sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring
saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses
efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad i allmänhet
å gärningen följa bort. I vissa fall må, enligt vad därom är särskilt
stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt.

16 KAP.

3 §•

Blev den---eller böter. Blev den tilltalade dömd till förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt, och blev förvaringen eller interneringen till

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 288, jfr beträffande 16 kap. 3 § SFS 1936: 244.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

fullo eller till någon del verkställd, skall till straffarbete från och med två
till och med tio år dömas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

5) Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1)
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga

kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag,
1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den---målsägandes besvär.

Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts
prövning eller är straffdomen villkorlig, äge vad nu är sagt ej tillämpning.
Lag samma vare, där, på sätt i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
stadgas, yttrande i målet inhämtats från interneringsnämnden och
nämnden funnit den tilltalade böra i stället för straff ådömas förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt.

6 §•

Varder straff---laga kraft.

Har jämlikt lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt överrätt
i stället för straff ådömt förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt underrättens
utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

6) L a g

örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående

villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig
frigivning2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse se SFS 1927: 112.

2 Senaste lydelse se SFS 1927: lil.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

1 §•

Har den---''lag sägs.

Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställighet
av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej tilllämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

7) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ samt 8 § 1 mom.
lagen den 17 oktober 1900 om straffregister1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter
som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott,
varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma
kapitel till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men i
anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §•

3 mom. Har förordnande meddelats att ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran
eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall träda i stället
för annan påföljd eller avse jämväl annat brott än det för vilket till ungdomsfängelse,
tvångsuppfostran, förvaring eller internering blivit dömt, skall
uppgift därom lämnas till registret från den domstol eller myndighet som
meddelat förordnandet.

5 §•

Då någon---i registret.

Fångvårdsstyrelsen skall---strafftidens längd. * 8

1 Senaste lydelse se beträffande 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ SFS 1937:174 samt beträffande

8 § 1 mom. SFS 1936: 248.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

Befälhavare, som — — — därstädes avlidit.

Då någon---till registret.

Där någon, som intagits till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt,
därifrån slutligt eller på prov utskrives eller, där någon, som utskrivits på
prov, återhämtas till anstalten, eller där förvarad eller internerad avlider i
anstalten, skall anstaltens föreståndare därom lämna uppgift till registret. Då
för någon, som på prov utskrivits från förvaring eller internering, tillsynen
upphör, åligger det interneringsnämnden att därom göra anmälan till registret.

Har någon, örn vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än säkerhetsanstalt
anteckning skall göras eller uppgift lämnas enligt denna paragraf,
under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall upplysning
därom meddelas i anteckningen eller uppgiften.

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre
rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall
är för handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock
genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar,
än i 1, 3 eller 4 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom
uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller
annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

8 §-

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare
eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna örn häktning,
eller av interneringsnämnden eller då sådan framställning göres av riksdagens
justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet
än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan
upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerutdrag,
skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall
därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

8) Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff eller
till internering i säkerhetsanstalt, åge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse
eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,
pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till
last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena
maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och
andra maken på den grund vill skiljas.

För straffdom---samtyckt därtill.

Vill make---sin talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

9) Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

27 KAP.

15 §.

Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i målet,
muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant förhör
eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla
förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader,
fängelse i minst ett år eller avsättning eller som dömts till förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt, i besvärsskriften eller, örn hovrätten förordnat
örn vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgivande
föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall

1 Senaste lydelse se beträffande 27 kap. 15 § SFS 1936:219 och beträffande 30 kap. 6 § 1
mom. SFS 1933:178, jfr i fråga örn sistnämnda lagrum SFS 1934:16.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens
vederpart underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till förhöret
kallad, där så kan ske.

Avses med---prövas nödiga.

Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i
underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller tvångsuppfostran utan att tilltalad, som före förklaringstidens
utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, bereus
tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt gäde
dock ej, där hovrätten ådömer allenast böter, eller den tilltalades närvaro
vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande,
ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller det upplyses
att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

6 §•

1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning underställt,
må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straffarbete
eller avsättning efter lag kan följa;

av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller för annat
brott dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångsuppfostran,
ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej
under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra
kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp
som nu sagts, eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller
internering.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

10) Lag

om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 18, 41, 47 och 48 §§ sinnessjuklagen den 19 september
19291 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i
lagen skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 46 a §, av nedan angivna
innehåll:

18 §.

Kan sinnessjuk---utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den,

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1937: 79.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna
fällas till ansvar för begånget brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot
annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller

som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men
överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller
som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete
eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

Har sinnessjuk, som i andra stycket sägs, utskrivits jämlikt 17 § och varder
han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för
utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården
annorledes förordnat.

41 §.

Ej må domstol döma tilltalad till straffarbete i ett år eller däröver för
mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt
att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för
försök till brott som nu är sagt, eller till förvaring eller internering i säker -hetsanstalt, med mindre läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet
vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huruvida
han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Där i annat fall domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av
sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att han vid tiden
för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 5 eller 6 §
strafflagen sägs, må han ej dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande
inhämtats i enahanda hänseenden.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande någon som undergår straffarbete
eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott varom förmäles i
1 § 3. lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår ungdomsfängelse,
anledning förekomma därtill att han jämlikt 3 § nämnda lag
underkastas förvaring, skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd som i 6 §
andra stycket samma lag avses, inhämta läkares utlåtande angående hans
sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen
kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Lag
samma vare, örn styrelse för allmän uppfostringsanstalt, i fråga om någon
som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen om förvaring och internering i
säkerhetsanstalt undergår tvångsuppfostran, finner anledning förekomma att
han jämlikt 3 § samma lag underkastas förvaring.

Beträffande sådant utlåtande skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas örn domstolen
eller domaren i stället skall gälla örn styrelsen; dock att, örn läkare
hos styrelsen gjort framställning om förhör, det skall ankomma på styrelsen

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

att föranstalta om sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller
domaren att lämna styrelsen meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder
som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den som inkallats
till förhöret skall alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen erforderligt att
jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 §

1 vad de avse häktad äga motsvarande tillämpning, med enahanda avvikelser
som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som--— ansvar fri.

2. Har domstol---mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller å
sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande utslag förklarats
på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om han
är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, örn han förvaras
å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill dess
plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare fallet
ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen
göra framställning om den straffriförklarades intagande å sådant sinnessjukhus.
Vid framställningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter,
fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som angå den
straffriförklarade och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.
Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderliga föreskrifter
om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder---finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i

2 morn., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner
laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus
för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning
utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter
anmälan av länsstyrelsen, bestämmer.

4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 § eller
46 a §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning
vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas
längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i---rannsakningens gång.

48 §.

1. Fånge, som — — — vid fångvården.

Föreligger beträffande---nyss nämnts.

Befinnes någon som är intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,
eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande
anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller
observation å sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk---hans sinnestillstånd.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk, som
skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen vara
i behov av vård å sinnessjukhus.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 3 mom. den 1 juli 1937 samt i
övrigt den dag Konungen förordnar.

Den 20 april 1934 erhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet Kungl.
Maj:ts bemyndigande att låta verkställa utredning angående reformer på
straffsystemets, straffverkställighetens och fångvårdens områden. Bland reformfrågor,
som därvid skulle upptagas, nämndes frågan örn en reformering
av lagarna den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare
och om internering av återfallsförbrytare. Resultatet av den i anledning
härav verkställda utredningen framlades i ett den 2 januari 1937 dagtecknat
betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna
m. m., avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
(statens offentl. utredn. 1937: 3).

över betänkandet infordrades utlåtanden från justitiekanslersämbetet, rikets
hovrätter, fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, medicinalstyrelsen,
sinnessjuknämnden, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, örebro samt Västerbottens län ävensom rådhusrätterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Tillfälle att avgiva yttrande bereddes styrelserna
för svenska kriminalistföreningen, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
Sveriges advokatsamfund och svenska diakoniss-sällskapet.

Utlåtanden inkommo från nämnda myndigheter och sammanslutningar
med undantag av styrelserna för svenska kriminalistföreningen och svenska
diakoniss-sällskapet. Vissa länsstyrelser bifogade av dem infordrade yttranden
från landsfogdar. De sakkunnigas förslag blev härefter föremål för bearbetning
inom justitiedepartementet. I samband därmed och sedan medicinalstyrelsens
yttrande i ämnet inhämtats utarbetades även inom departementet
förslag om viss ändring i sinnessjuklagen (47 § 3 morn.), avseende
jämkning av bestämmelserna i nämnda lag rörande straffriförklarades behandling.

Lagrådets yttrande i ärendet har därefter inhämtats.

Förvaring och internering.

Gällande rätt.

Genom lagarna den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare och örn internering av återfallsförbrytare, vilka trädde i kraft
den 1 januari 1928, infördes i vår rätt regler örn skyddsåtgärder till be Bihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 65.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

kämpande av den kroniska brottsligheten. De båda lagarna ha icke efter
sin tillkomst undergått annan ändring, än att enligt lagen den 13 mars 1937
angående upphävande av 3 § förvaringslagen — enligt vilket lagrum förordnande
örn förvaring i regel ej må meddelas för någon som kan insättas i allmän
uppfostringsanstalt — nämnda paragraf skall sättas ur kraft den dag
Konungen förordnar.

Förordnande om förvaring och om internering meddelas under i lagarna
angivna förutsättningar beträffande person, som fälles till straff av viss svårhetsgrad,
och innebär att han skall i stället för att undergå straffet intagas
till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive interneras i interneringsanstalt
för återfallsförbrytare.

Lagen örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har avseende å
dem, som prövas vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av
sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, s. k. förminskad
tillräknelighet. I fråga om förutsättningarna för förordnande om någons
intagande i vårdanstalt skiljer lagen mellan det fall att den tilltalade redan
någon gång tidigare har dömts till förvaring och det att så ej är förhållandet.
Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må
ej meddelas, med mindre den tilltalade dels på grund av sin sinnesbeskaffenhet
måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet
avsedda verkan, dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund
av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående
vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom, dels ock dömes till straffarbete i minst två år eller, sedan han till
fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, för därefter begånget
brott dömes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott,
till straffarbete eller fängelse. I fråga om person, som tidigare varit
underkastad förvaring, gäller åter, att om han dömes till straffarbete eller
fängelse och förhållandena i övrigt äro sådana som nyss sagts, förordnande
kan meddelas om intagning i vårdanstalt.

Enligt lagen örn internering av återfallsförbrytare erfordras för förordnande
om någons internering första gången, att han, efter det han dömts
till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo dömts till sådant
straff genom domar som äro lagakraftvunna. Vidare skall den tilltalade hava
undergått straffarbete sammanlagt minst tio år, varjämte han därefter, medan
han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för undergående
av straffarbete senast var intagen i straffanstalt, skall hava begått
brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år. För förordnande
om internering kräves ytterligare, att den tilltalade på grund av utredning
angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden
måste antagas icke komma att låta sig rätta genom undergående av straff
samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
Lagen skall emellertid icke äga tillämpning å den, som prövas vid
gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs. Begår den, som en gång internerats, före eller efter ut -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

skrivningen ånyo brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst ett år,
äger domstolen förordna om hans internering på livstid. Har någon att
undergå straffarbete på livstid, må internering ej ifrågakomma.

Förordnande om förvaring eller internering meddelas av domstolen under
samverkan med en särskild för hela riket gemensam nämnd bestående av
fem ledamöter, den s. k. interneringsnämnden.

Förvaring skall pågå minst under så lång tid som den varunder den
dömde, såframt förordnande om förvaring ej meddelats, skolat undergå bestraffning.
Därjämte gäller, att han ej må utskrivas förr än han undergått
förvaring i minst två år. Beträffande internering har det allmänna minimum
i lagen bestämts till tio år. Där särskilda skäl äro, må dock utskrivning
äga rum efter fem år. Utskrivning må i intet fall äga rum förrän två
år utöver den bestämda strafftiden gått till ända. För internering, som icke
är livstidsinternering, har vidare uppställts en maximitid av tjugu år. Undantagsvis
må denna maximitid överskridas, nämligen därest det synes uppenbart
att den internerade fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. Även en livstidsinternerad kan utskrivas efter tio år, dock
ej förrän han i anstalten tillbragt två år utöver den tid han skolat undergå
bestraffning.

Under de första åtta åren efter förvaringslagens ikraftträdande har förordnande
om förvaring meddelats i 153 fall. Av de sålunda till förvaring dömda
hava 148 varit män och 5 kvinnor. I 83 av de nämnda fallen var förvaringsanledningen
helt eller huvudsakligen tjuvnadsbrott, i 19 sedlighetsbrott.
Antalet förvarade uppgick den 1 december 1936 till 109. Av dessa voro 93
intagna i den vid centralfängelset i Norrköping anordnade vårdanstalten för
förminskat tillräkneliga förbrytare, 9 i kronohäktet i Ystad, 2 i den vid centralfängelset
i Växjö anordnade vårdanstalten för förminskat tillräkneliga
kvinnliga förbrytare och 5 på grund av senare konstaterad sinnessjukdom i
sinnessjukavdelning vid fångvården.

Under nyssnämnda tidsperiod har interneringsbeslut meddelats i 51 fall,
samtliga avseende män. I 44 av fallen var interneringsanledningen helt eller
huvudsakligen tjuvnadsbrott. Antalet internerade utgjorde den 1 december
1936 41. Av dessa voro 40 intagna i den vid straffängelset i Karlstad anordnade
interneringsanstalten för manliga återfallsförbrytare och 1 i sinnessjukavdelning
vid fångvården.

Sakkunnigförslaget.

De sakkunniga åsyftade vid utarbetandet av sitt förslag främst en utvidgning
av förvarings- och interneringsinstitutens tillämpningsområden. Sakkunnigförslaget
innefattade emellertid revision av instituten även i andra avseenden.

Beträffande det klientel, för vilket förvarings- och interneringsinstituten
skulle vara avsedda, föreslogo de sakkunniga vissa ändringar i utvidgande
riktning. Enligt sakkunnigförslaget liksom enligt gällande rätt skulle ådö -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

mande av förvaring avse personer, som vid begåendet av brott varit och fortfarande
voro av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, men
till bestämmelsen härom hade fogats ett stadgande att lika med sådan sinnesbeskaffenhet
skulle anses sexuell abnormitet, som icke kunde hänföras
under nämnda lagrum eller under 5 § i samma kapitel, vilket sistnämnda
lagrum avser de på grund av helabnormitet strafflösa. I fråga om interneringsinstitutet
föreslogo de sakkunniga upphävande av förbudet att till internering
döma tilltalad, som prövades vid gärningens begående lia varit av
sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs.

Förutsättningarna för ådömande av förvaring voro i sakkunnigförslaget
starkt utvidgade. Utan åtskillnad mellan det fall att den tilltalade förut undergått
förvaring och det att så icke var förhållandet, föreslogo de sakkunniga,
att det för ådömande av förvaring skulle fordras att det brott, för vilket
lagföringen skedde, var sådant att därå enligt lag kunde följa straffarbete
eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. Att i förslaget
ej såsom i nuvarande lag förutsattes att straff av visst slag ådömdes utan
blott att å brottet kunde följa visst slags straff, sammanhängde nied att enligt
de sakkunnigas förslag skyddsåtgärden skulle ådömas direkt utan att
först något straff utsattes.

Tillämpningsområdet för förvaring föreslogs vidare av de sakkunniga utsträckt
på det sätt, att förvaring i två fall skulle kunna träda i stället för annan
genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd, ehuru lagföring icke
skedde för något nytt brott som i och för sig kunde föranleda förvaring.

Det ena fallet var det, att någon genom villkorlig dom fått anstånd med
straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott och att anståndet
förverkades. Domstolen hade i sådant fall enligt förslaget möjlighet att låta
förvaring träda i stället för det villkorligt ådömda straffet, även örn icke
anledningen till förverkandet var ett brott — eller icke var ett brott av sådan
svårhet att det enligt det föregående kunnat föranleda förordnande om
förvaring. För ådömande av förvaring i detta fall gällde de eljest för förvaring
uppställda förutsättningarna beträffande straffoemottaglighet och
vådlighet, varjämte fordrades att den dömde skulle vara av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det kunde antagas att han
vid begåendet av det brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av
enahanda sinnesbeskaffenhet.

Det andra åsyftade fall, i vilket enligt sakkunnigförslaget förvaring kunde
träda i stället för annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd, var
det, att någon som underginge straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt
fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet underginge ungdomsfängelse
eller tvångsuppfostran, prövades vara av sinnesbeskaffenhet varom i
5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det på grund därav och med hänsyn till
omständigheterna i övrigt mäste antagas att han efter frigivningen skulle
bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. I sådant fall
finge enligt förslaget domstol ådöma förvaring att träda i stället för vad av
straffet eller tvångsuppfostran återstode. Särskilda föreskrifter föreslogos i

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

syfte att säkerställa, att sådan talan icke anställdes med mindre den var
påkallad av förhållandena.

Vad härefter beträffar förutsättningarna för ådömande av internering, innebar
sakkunnigförslaget utvidgning av institutets tillämpningsområde framför
allt genom att kravet på tidigare straffbelastning föreslogs nedsatt från
fyra till två tidigare domar å straffarbete och från tio till fyra års undergånget
straffarbete. Viss hänsyn togs också till andra ansvarspåföljder än
straffarbete. Lika med dom å straffarbete skulle sålunda gälla dom å förvaring
och lika med undergånget straffarbete undergången förvaring. Vid
sidan av regeln, att det aktuella brottet skulle vara förövat medan den brottslige
underginge straffarbete eller inom fem år därefter, hade ock, för det fall
att han varit förvarad eller internerad, uppställts den alternativa förutsättningen
att brottet begåtts inom tio år från det han utskrevs. Beträffande det
aktuella brottets svårhet krävdes enligt förslaget blott, att å detsamma kunde
följa straffarbete, en ändring som sammanhängde med att enligt förslaget
internering liksom förvaring skulle ådömas direkt utan att först något straff
utsattes.

I fråga om såväl förvaring som internering innehöll sakkunnigförslaget
nya bestämmelser angående minimitiden för åtgärdens varaktighet. Enligt
förslaget skulle sålunda, frånsett visst undantagsfall, domstolen, när förvaring
ådömdes, med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges
vådlighet bestämma viss minsta tid, lägst ett och högst tolv år, före vars utgång
den dömde icke finge utskrivas. Beträffande internering gavs en motsvarande
föreskrift, enligt vilken minimitiden skulle bestämmas till lägst fem
och högst femton år. Internering på livstid skulle ej längre ådömas. Förslaget
innehöll icke någon bestämmelse örn maximitid för internering.

lntemeringsnämndens befattning med ärenden om förvaring eller internering
var bibehållen enligt förslaget.

Med avseende å anstaltsorganisationen hade sakkunnigförslaget utformats
på sådant sätt, att enligt detsamma icke i lag gjordes någon åtskillnad med
avseende å anstalt för det ena eller andra slaget skyddsåtgärd. Huru de förvarade
och internerade skulle fördelas på olika tillgängliga anstalter, var enligt
de sakkunniga en fråga, beträffande vilken Kungl. Majit med ledning av vårdoch
andra lämplighetssynpunkter i administrativ ordning borde lia att meddela
föreskrifter. De sakkunniga uttryckte förmodan, att det därvidlag kunde
befinnas lämpligt att i överensstämmelse med rådande ordning hålla huvudparten
av de till förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda
åtskilda, men de ansågo icke lämpligt att införa föreskrift därom i lag.
I stället för de nuvarande benämningarna »vårdanstalt för förminskat tillräkneliga
förbrytare» och »interneringsanstalt för återfallsförbrytare» användes
i förslaget beteckningen »skyddsanstalt».

I formellt hänseende bibehöll sakkunnigförslaget den nuvarande anordningen
med en särskild lag för vartdera av de båda instituten, nämligen en
lag örn förvaring av vissa abnorma förbrytare, ersättande den nuvarande lagen
örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, och en lag örn inter -

Första lagutskottets utlåtande Nr 6ö.

nering av återfallsförbrytare. Jämte dessa båda lagförslag hade de sakkunniga
framlagt förslag till med dem sammanhängande ändringar i andra
lagar.

Departementsförslaget.

Det till lagrådet remitterade förslaget överensstämde i huvudsakliga delar
med de sakkunnigas ovan återgivna förslag. Bland skiljaktigheterna må
nämnas att de av de sakkunniga föreslagna ändringarna beträffande det
klientel för vilket förvarings- och interneringsinstituten skulle vara avsedda
icke upptogos i departementsförslaget, att beteckningen »skyddsanstalt» utbyttes
mot »säkerhetsanstalt» samt att bestämmelserna om förvaring och örn
internering sammanarbetades till en »lag om förvaring och internering i
säkerhetsanstalt».

Propositionens förslag.

Här må lämnas en översikt över de viktigare delarna av genom propositionen
framlagda förslaget, vilket i allt väsentligt överensstämmer med det till
lagrådet remitterade förslaget. Till jämförelse återgivas även de för närvarande
i varje särskilt avseende gällande bestämmelserna.

Beträffande sättet för ådömande av förvaring eller internering
har i propositionen föreslagits en ändring, som övar inflytande
på angivandet av förutsättningarna för skyddsåtgärdens ådömande. Enligt de
nu gällande lagarna om förvaring och internering förfares när förvaring eller
internering ådömes så, att i domen först straff utsättes och därefter förordnas
att den dömde skall, i stället för att undergå det sålunda ådömda
straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive intagas i interneringsanstalt
för återfallsförbrytare. Nu föreslås förvaring och internering
skola ådömas direkt utan att först något straff utsättes.

Föredragande departementschefen erinrar örn att förslaget härvid stöde på
samma ståndpunkt som den, vilken intagits i 1935 års lag om ungdomsfängelse
och i den vid innevarande års riksdag antagna lagen om tvångsuppfostran.
Ett skäl för att man i förslaget liksom i de nämnda lagarna övergått till en
sådan ordning vore, att det för den dömde, efter vad erfarenheten givit vid
handen, ofta tedde sig som en orättvisa, att han kvarhölles i anstalt längre
tid än ett i domen utsatt straff skulle ha varat. Men framför allt borde beaktas,
att de nu ifrågavarande skyddsåtgärderna rent principiellt borde sidoställas
med de vanliga straffen såsom samhälleliga reaktionsformer mot brottsligheten
och att de alltså icke borde betraktas såsom ersättning för dessa.

Anmärkas må att en ledamot ao lagrådet tillstyrkt en sådan omarbetning
av förslaget att nuvarande ordning för ådömande av förvaring och internering
komme att bibehållas.

I fråga om förutsättningarna för ådömande av förvaring
gäller för närvarande att för dömande till förvaring kräves, att den
tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, att han med hänsyn
till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt utredning angående
hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom samt att han dömes till straff
av viss svårhetsgrad. I sistnämnda hänseende göres skillnad mellan vissa
återfallsförbrytare och andra. Beträffande tilltalad, som till fullo undergått
honom för tidigare brott ådömt straffarbete, kräves blott att han för det
aktuella brottet dömes till straffarbete; äro båda brotten sedlighetsbrott, erfordras
ej högre straff för det aktuella brottet än fängelse. Har den tilltalade
förut undergått förvaring, kräves endast, att han för det aktuella brottet
dömes till straffarbete eller fängelse. Örn åter den tilltalade icke undergått
honom för tidigare brott ådömt straffarbete eller förvaring, erfordras, att
han för det aktuella brottet dömes till straffarbete i minst två år eller ock
till sådant straff på kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff
jämlikt reglerna om sammanträffande av brott i 4 kap. 9 eller 10 § strafflagen
sammanlägges med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet
uppgår till straffarbete i minst två år.

Beträffande förutsättningarna med avseende å straffoemottaglighet och
vådlighet göras i propositionsförslaget endast vissa smärre jämkningar. För
ådömande av förvaring förutsättes sålunda enligt förslaget, att den brottslige
på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller föga
mottaglig för straff samt att han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten
samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet
och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet
till person eller egendom.

1 fråga om förutsättningen, att viss brottslighet skall vara ådagalagd, innebär
förslaget däremot betydande avvikelse från vad nu gäller. Enligt förslaget
— vilket på grund av att förvaring enligt detsamma skall ådömas direkt
ej kan anknyta förutsättningen till ett utsatt straff — förutsättes för förvaring,
att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa
straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse (1 § 3.
i huvudförslaget). Något krav på att den tilltalade tidigare skall lia undergått
straff uppställes således icke för något fall, och beträffande det aktuella
brottets svårhet fordras betydligt mindre än nu.

De sakkunniga hade beträffande förslagets ståndpunkt i detta avseende
anfört, att det icke kunde förnekas att, därest här regelmässigt fordrades
allenast att å brottet enligt lag kunde följa straffarbete, även relativt obetydliga
brott kunde föranleda förvaring, t. ex. smärre bedrägerier och förskingringsbrott.
Emellertid torde enligt de sakkunnigas mening tillräcklig
garanti mot omotiverade förvaringsdomar föreligga framför allt i det hänsynstagande
till beskaffenheten av det konkreta brottet som i olika avseenden
stadgats i förslaget. Gärningsmannens vådlighet för annans säkerhet till
person eller egendom skulle sålunda bedömas bland annat just med hänsyn
till brottets beskaffenhet. Vidare finge därav att minimitiden för förvaring av
domstolen skulle bestämmas till lägst ett år slutas, att där en förvaringstid

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

av nämnda minsta längd skulle komma att stå i uppenbart missförhållande
till brottet, vilket vid utmätande av straff in concreto måhända skulle föranleda
endast böter, förvaring icke borde ifrågakomma.

Departementschefen framhåller, att förvaring uppenbarligen icke borde
ådömas i de fall, då brottet vore av så ringa beskaffenhet att frihetsförlust
på obestämd tid skulle framstå såsom en icke rimlig påföljd av brottet. Även
med bibehållande av den av de sakkunniga föreslagna regeln torde man emellertid
enligt departementschefens mening kunna utgå från att lagen icke
komme att tillämpas på annat sätt. Departementschefen erinrade om att bland
förutsättningarna för förvaring inginge, att den tilltalade befunnes vara vådlig
för annans säkerhet till person eller egendom och att frågan om hans vådlighet
skulle bedömas under hänsynstagande bland annat till den ådagalagda
brottsligheten. En stark garanti för omsorgsfull prövning av dessa frågor
läge däri, att förvaring ej komme till stånd med mindre icke endast domstolen
utan jämväl den för hela riket gemensamma interneringsnämnden funnit
skyddsåtgärden böra ådömas.

Enligt två bestämmelser i förslaget, vilka sakna motsvarighet i gällande
lag, skall förvaring kunna ådömas i vissa fall utöver de nyss angivna.

Enligt 2 § i propositionens förslag till förvarings- och interneringslag gives
en sådan särbestämmelse för det fall, att någon, som genom villkorlig dom
fått anstånd med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott,
efter domens meddelande men före prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt
brott, som icke är av sådan beskaffenhet att det i och för sig skulle kunna
föranleda ådömande av förvaring, eller till uppförande på grund varav anståndet
må förklaras förverkat. För detta fall stadgas i paragrafen, att om
den villkorligt dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs och det kan antagas att han vid begåendet av det brott för
vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet,
domstolen må, under eljest gällande förutsättningar beträffande straffoemottaglighet
och vådlighet, i stället för att förklara anståndet förverkat och, där
han begått nytt brott, jämväl i stället för att ådöma straff härför, döma till
förvaring. Innebörden av stadgandet är, att person som villkorligt dömts till
straffarbete eller för sedlighetsbrott till fängelse kan dömas till förvaring,
ehuru han icke efter domens meddelande gjort sig skyldig till annat förfarande
än sådant, som enligt vanliga regler skulle föranlett förverkande av
anståndet. Fordran, att den tilltalade skall vara av sinnesbeskaffenhet varom
i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, hänföres dels till tiden för meddelandet av
förvaringsdomen men dels också till tiden för begåendet av det brott, för vilket
villkorlig dom meddelats; i sistnämnda hänseende kräves dock endast,
att det kan antagas att den tilltalade varit av sådan sinnesbeskaffenhet.

Den andra åsyftade särregeln gives i 3 § av förslaget till förvarings- och
interneringslag. Det där avsedda fallet är det, att någon, som undergår straffarbete
eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av viss
grövre beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, prövas

Första lagutskottets utlåtande Nr 65■

vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det på
grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt måste antagas,
att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. För detta fall gives i lagrummet befogenhet för domstol att
ådöma förvaring, med en varaktighet av minst ett år, att träda i stället för
vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår. Behörig domstol är, enligt
6 §, den domstol som först avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran.
Om förfarandet givas i sistnämnda paragraf ingående bestämmelser.
Fråga om ådömande av förvaring skall enligt dessa bestämmelser
väckas av fångvårdsstyrelsen eller, beträffande den som undergår tvångsuppfostran,
av styrelsen för uppfostringsanstalten. Interneringsnämndens
yttrande skall inhämtas, och örn det är tillstyrkande, skall frågan hänskjutas
till justitiekanslern, vilken prövar huruvida talan om ådömande av förvaring
skall väckas. Vid domstolen skall den tilltalade muntligen höras. Angående
hans rätt till biträde för sin talans förberedande och utförande skall gälla
vad om rättegångsbiträde åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd
ersättning alltid skall stanna å statsverket.

Beträffande den sistnämnda särregeln framhåller departementschefen att
redan under förarbetena till den nuvarande förvaringslagen fråga uppkom
örn att införa en bestämmelse av ifrågavarande slag. I sitt utlåtande över
förslaget till lagen ifrågasatte sålunda första lagutskottet vid 1927 års riksdag,
huruvida icke en utvidgning av förvaringsinstitutet vöre befogad med avseende
å sådana fall som att en straffånge under straffverkställigheten i förbindelse
med halvabnormitet visade en sinnesbeskaffenhet av den art, att han måste
anses synnerligen samhällsvådlig och att det med ganska stor sannolikhet kunde
förutses att han inom kort tid efter frigivningen komme att begå svåra brott.
I sådant fall vore önskvärt, att man kunde undgå frigivningen genom att avbryta
straffverkställigheten och i stället övergå till förvaring. Departementschefen
tillägger, att den erfarenhet, som vunnits sedan första lagutskottet
gjorde detta uttalande, syntes bestyrka, att ett behov förelåge att kunna i nu
avsedda fall på verkställighetsstadiet övergå till förvaring. Detta hade ock
vitsordats i ett flertal av yttrandena.

Departementschefen förklarar vidare i fråga om berörda särregel att från
principiell synpunkt en bestämmelse av nu ifrågavarande slag finge anses
innefatta en nyhet i svensk rätt. Bestämmelsen innebure nämligen, att viss
ansvarspåföljd på verkställighetsstadiet kunde utbytas mot en annan av samhällets
reaktionsformer mot brottsligheten. Att företaga sådant utbyte syntes
dock, då fråga vore örn abnorma förbrytare, under de uppställda förutsättningarna,
varken ur rättssäkerhetssynpunkt eller eljest möta avgörande betänkligheter,
därest prövningsförfarandet omgärdades med tillräckliga garantier.

Vad härefter angår förutsättningarna för internering, äro
även de enligt propositionen ändrade, så att institutets tillämpningsområde
betydligt utvidgats.

Enligt den nu gällande interneringslagen må förordnande örn någons in -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

ternering första gången ej meddelas med mindre han dels, efter det han
dömts till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo
dömts till sådant straff genom domar, som äro lagakraftvunna, dels undergått
straffarbete i sammanlagt minst tio år, dels därefter, medan han undergår
straffarbete eller inom fem år från det han för undergående av straffarbete
senast var intagen i straffanstalt, ånyo begår brott, för vilket han
dömes till straffarbete i minst två år, samt dels på grund av utredning angående
hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden
måste antagas icke komma att låta sig rätta genom undergående av straff
samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
Begår den, som internerats, före eller efter utskrivningen ånyo brott och
dömes han till straffarbete i minst ett år, kan förordnas om internering på
livstid.

I förslaget har kravet på tidigare straffbelastning minskats från fyra till
två tidigare domar å straffarbete och från tio till fyra års undergånget straffarbete.
Beträffande det aktuella brottet fordras enligt förslaget blott, att å
detsamma kan följa straffarbete. Därvid göres ej skillnad mellan internering
första gången och senare; internering på livstid, som enligt gällande lag
ådömes vid förnyad internering, skall ej vidare förekomma enligt förslaget.
Med att tilltalad tidigare ådömts straffarbete har likställts, att han tidigare
dömts till förvaring, och med att han undergått straffarbete, att han undergått
förvaring. Har den tilltalade tidigare varit förvarad eller internerad, är
det med avseende å tiden för det aktuella brottet tillräckligt, att detta förövas
inom tio år från det han utskrevs.

Beträffande förvaring s- och interneringstidens längd
innebär det genom propositionen framlagda förslaget vissa ändringar.

Enligt den nuvarande förvaringslagen må ingen utskrivas förr än han undergått
förvaring i minst två år eller, där han skolat undergå bestraffning
under längre tid än två år, under tid minst motsvarande strafftiden. För internering
gäller enligt den nuvarande interneringslagen en minimitid av tio
år eller, där särskilda skäl äro, fem år, dock må den internerade ej i något
fall utskrivas förr än han varit internerad i två år utöver den tid varunder
han skolat undergå bestraffning. Då den tid, varunder han varit intagen i anstalten,
uppgår till tjugu år, skall han frigivas, så framt det ej synes uppenbart
att han fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
För den som även tidigare varit internerad förekommer förordnande
om internering på livstid, men jämväl livstidsinternerad kan, med vissa begränsningar,
utskrivas efter tio år.

I förslaget, enligt vilket förvaring och internering skola ådömas direkt utan
att något straff först utsättes, föreslås beträffande båda dessa skyddsåtgärder,
att domstolen när sådan åtgärd ådömes skall med hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid före vars utgång
han icke må utskrivas. Denna minsta tid skall vid förvaring bestämmas
till lägst ett och högst tolv år samt vid internering till lägst fem och högst

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

femton år. Ådömes förvaring enligt 3 § i förslaget skall dock minsta tid
vara ett år; där förvaringen trätt i stället för straffarbete eller fängelse och
mer än ett år återstår av strafftiden, må emellertid utskrivning icke äga rum
före nämnda tids slut. Någon maximitid är icke föreslagen vare sig för förvaring
eller för internering. Internering skall ej längre kunna ådömas på
livstid.

Beträffande preskription av ådömd förvaring eller internering givas
icke några särskilda regler i de nuvarande förvarings- och interneringslagarna.
Då ett straff alltid utsättes i domen, blir emellertid stadgandet
i 5 kap. 20 § strafflagen örn preskription av ådömt straff tillämpligt även
i detta hänseende, och skyddsåtgärden kommer att preskriberas tidigare eller
senare allt efter arten och längden av det ådömda frihetsstraffet.

Eftersom förvaring eller internering enligt förslaget skall ådömas direkt
och 5 kap. 20 § straffagen således icke blir tillämplig å sådan skyddsåtgärd,
blir det erforderligt att införa en särskild bestämmelse om preskription av
ådömd förvaring, respektive internering, som icke börjat verkställas inom viss
tid. Såsom preskriptionstid föreslås (i 18 §) femton år, samma tid som enligt
5 kap. 20 § strafflagen gäller för straffarbete på längre tid än två men icke
över åtta år.

Beträffande den sålunda föreslagna preskriptionsregeln har i ett yttrande
gjorts gällande, att olika preskriptionstider borde stadgas med hänsyn till
svårhetsgraden hos det brott som föranlett domen å förvaring eller internering.

Departementschefen framhöll vid lagrådsremissen i anslutning till berörda
yttrande att i förslaget följts den metod, som kommit till användning i lagen
den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse. Det torde ock möta svårigheter att
finna en i alla avseenden tillfredsställande regel, enligt vilken skilda preskriptionstider
skulle komma att gälla i olika fall. Då det därför syntes
böra godtagas, att för alla fall gåves samma bestämmelse om preskription,
torde det få anses, att den av de sakkunniga föreslagna tiden femton år vore
väl avvägd. Att bestämma tiden kortare syntes sålunda, i betraktande avarten
av de brottslingskategorier för vilka den ifrågavarande lagstiftningen
vore avsedd, icke vara påkallat. För den händelse det i något fall skulle
inträffa att en till förvaring eller internering dömd person skulle bliva intagen
i säkerhetsanstalt först sedan lång tid förflutit efter domen och det
med hänsyn till hans uppförande under den förflutna tiden kunde antagas
att förutsättningar för skyddsåtgärden icke längre vore för handen, torde
myndigheterna tillse att han, eventuellt genom anlitande av nådevägen, bleve
tidigt utskriven. Att åter bestämma en längre preskriptionstid än femton
år, torde med hänsyn till att bestämmelsen skulle vara tillämplig även
beträffande sådana brottslingar, vilka dömts till förvaring eller internering
för ett jämförelsevis mindre grovt brott, icke böra ske.

Inom lagrådet avgåvos beträffande den sålunda föreslagna preskriptionsregeln
skilda yttranden, vilka samtliga innebure önskemål örn en omarbetning
av bestämmelsen. En ledamot angav vissa riktlinjer för en sådan omarbetning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

Departementschefen framhåller häremot, att redan vid bearbetningen inom
justitiedepartementet av de sakkunnigas förslag olika sätt att lösa föreliggande
fråga, däribland det som angivits av en ledamot inom lagrådet, varit
föremål för övervägande. Då det därvid icke lyckades att finna en ur alla
synpunkter fullt tillfredsställande lösning och då förevarande spörsmål uppenbarligen
vore av synnerligen ringa praktisk betydelse, stannade departementschefen
vid att upptaga den av de sakkunniga i förevarande hänseende
föreslagna enkla och överskådliga bestämmelsen, vilken i princip överensstämde
med motsvarande regel i lagen om ungdomsfängelse. Vad
inom lagrådet i denna fråga anförts hade icke föranlett departementschefen
att frånträda sin härutinnan tidigare intagna ståndpunkt.

I fråga örn den behandling, som genom de ifrågavarande skyddsåtgärderna
gives den dömde, stadgas i den nuvarande förvaringslagen, att
denne skall intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, och i den nuvarande
interneringslagen, att han skall intagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

I de genom propositionen föreslagna lagarna användes den enhetliga beteckningen
säkerhetsanstalt för anstalt där förvarade eller internerade skola intagas.

Departementschefen framhåller i anslutning till förslaget i denna del följande: »Enligt

min mening bör vid fördelningen av de till förvaring och internering
dömda i princip fasthållas, att förvarade och internerade skola hållas
åtskilda genom att intagas i skilda anstalter eller anstaltsavdelningar.
Självfallet bör dessutom det yngre klientelet hållas skilt från det äldre. Om
så med hänsyn till vård- och behandlingssynpunkter anses ändamålsenligt,
bör emellertid finnas möjlighet att beträffande det äldre klientelet i särskilda
fall göra undantag från vad som enligt det sagda eljest bör utgöra regel.
Att i lag närmare reglera dessa frågor synes icke behövligt. De bestämmelser,
som härutinnan må finnas erforderliga, torde lämpligen kunna utfärdas
i administrativ ordning, sedan statsmakterna tagit ställning till frågan huru
det genom utvidgningen av den ifrågavarande lagstiftningens tillämpningsområde
ökade platsbehovet skall tillgodoses genom nybyggnad. Såsom förut
omtalats ha de sakkunniga uppdragit vissa riktlinjer för en ny anstaltsorganisation
och därvid bland annat tänkt sig uppförande av en ny anstalt för
en del av klientelet. Utredning angående dessa organisations- och nybyggnadsfrågor
kräver ytterligare tid, men deras lösning lärer icke böra fördröja
lagförslagens antagande.»

Huvuddelen av de nya bestämmelserna om förvaring och internering ha
upptagits i förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.
Ändringar ha dessutom varit erforderliga i ett flertal andra lagar, däribland
strafflagen, giftermålsbalken, rättegångsbalken och sinnessjuklagen.

Emedan den föreslagna nya lagstiftningen om förvaring och internering,
såsom redan i det föregående framhållits, för sin tillämpning kräver ökat an -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

staltsutrymme, och då det icke nu kan överblickas när behovet därav kan
bliva tillgodosett, har tiden för lagstiftningens ikraftträdande enligt förslaget
gjorts beroende av Konungens förordnande.

Straffriförklarades behandling.

I samband med de närmast i anledning av förvarings- och interneringslagstiftningen
föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen har, såsom förut
nämnts, i propositionen upptagits frågan om jämkning av bestämmelserna i
sistnämnda lag rörande straffriförklarades behandling, vilken
fråga erhållit särskild aktualitet genom den platsbrist å fångvårdens sinnessjukavdelningar,
som i synnerhet under det senaste året varit starkt framträdande.

Enligt sinnessjuklagen skall för brott häktad person, vilkens sinnesbeskaffenhet
jämlikt domstols förordnande skall undersökas, intagas å sinnessjukavdelning
vid fångvården för undersökningens verkställande av sjukvårdsläkaren
vid avdelningen. Blir häktad, som sålunda är intagen å någon
fångvårdens sinnessjukavdelning, förklarad fri från ansvar på grund av sin
sinnesbeskaffenhet och förklaras han i behov av vård å sinnessjukhus, skall
han förbliva å avdelningen intill dess plats å något statens sinnessjukhus
kan beredas honom. I sådant fall ankommer det enligt 47 § 3 mom. första
stycket sinnessjuklagen på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen,
som har att i ämnet förordna, göra framställning om den
straffriförklarades intagande för vård å dylikt sjukhus.

Förordnar domstol örn undersökning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalad,
som ej är häktad, skall undersökningen verkställas av läkare som
medicinalstyrelsen förordnar. Förklarar läkaren eller, om medicinalstyrelsens
utlåtande inhämtas, medicinalstyrelsen den tilltalande vara i behov av
vård å sinnessjukhus, och blir den tilltalade av domstol förklarad straffri på
grund av sin sinnesbeskaffenhet, åligger det, enligt tredje stycket i 47 § 3
mom. sinnessjuklagen, vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag
vinner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å
sinnessjukhus för vård, därvid det ankommer på medicinalstyrelsen att, efter
anmälan av länsstyrelsen, bestämma å vilket sinnessjukhus intagningen skall
ske. Kan plats å sådant ej omedelbart erhållas, skall enligt samma lagrum
den straffriförklarade i avbidan på dylik plats genom länsstyrelsens försorg
intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Medicinalstyrelsens förordnande beträffande straffriförklarades intagning
å sinnessjukhus avser i nu berörda fall endast att bestämma å vilket sinnessjukhus
intagningen skall ske. I vilken ordning de straffriförklarade skola
intagas i händelse av platsbrist bestämmes nämligen av vederbörande sjukvårdsläkare
enligt de allmänna grunder för intagningsordningen som angivas
i stadgan angående sinnessjukvården i riket. I 72 § av denna stadga

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

föreskrives i sådant hänseende, att hänsyn skall tagas till utsikterna till
tillfrisknande eller förbättring vid omedelbar sjukhusvård, till patientens farlighet
för person eller egendom och i övrigt förekommande omständigheter,
som påkalla skyndsam intagning; dock att företräde alltid skall lämnas åt
den, av vars uppträdande uppenbarligen framgår, att han är farlig för eget
eller annans liv, och som icke är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården, så ock åt person, som tjänstgör vid mobiliserad
del av krigsmakten.

Vid tillkomsten au sinnessjuklagen år 1929 framhölls, att det uppenbarligen
vore av vikt, att tilltalade som straffriförklarats och vöre i behov av
vård å sinnessjukhus, så snart lämpligen kunde ske genom det allmännas
försorg omhändertoges. Sinnessjuklagen avser att detta omhändertagande
skall ske å statens sinnessjukhus. Endast i avbidan på plats å sådant sjukhus
skulle vård beredas å sinnessjukavdelning vid fångvården. Å dessa avdelningar
skola däremot i princip alla anbefallda undersökningar av häktades
sinnesbeskaffenhet verkställas, och där skola också fångar, som blivit sinnessjuka,
förvaras.

Även före sinnessjuklagens tillkomst företogos de rättspsykiatriska undersökningarna
vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, där också i regel sinnessjuka
fångar vårdades. Beträffande straffriförklarade funnos inga författningsbestämmelser,
enligt vilka de skulle kvarhållas därstädes. Då på
grund av den stora platsbristen vid hospitalen dessa endast i begränsad utsträckning
och i regel först efter långt dröjsmål kunde mottaga straffriförklarade,
hade emellertid — till undvikande av att sinnessjuka brottslingar,
såsom tidigare ofta förekommit, överlämnades till fattigvården för omhändertagande
eller helt enkelt sändes till sina hem för vård — i praxis blivit
allt vanligare, att straffriförklarade som varit häktade kvarhöllos å fångvårdens
sinnessjukavdelningar till dess plats å hospitalen kunde beredas dem.
Vid tiden för sinnessjuklagens tillkomst vårdades sålunda å dessa avdelningar
omkring 130 straffriförklarade.

Vid sinnessjuklagens framläggande för riksdagen framhöll departementschefen,
att man dittills räknat med att sinnessjukhusen skulle vara i stånd
att upptaga inom fångvården förvarade straffriförklarade först då det nvbyggnadsprogram,
som uppställts för den statliga sinnessjukvården, blivit
förverkligat eller omkring utgången av år 1937. Då det emellertid visat sig,
att det ökade utrymme, som under sådan förutsättning erfordrades vid ett
genomförande av det i förslaget till sinnessjuklag upptagna förfarandet rörande
undersökning av häktade, icke kunde beredas annorledes än genom
nybyggnader, fann departementschefen, att frågan om de straffriförklarades
överflyttning till sinnessjukhusen kommit i ett förändrat läge. Det kunde
uppenbarligen icke komma i fråga att verkställa nybyggnader för fångvårdens
sinnessjukavdelningar samtidigt med att de straffriförklarade, vilkas
omhändertagande för vård ju icke tillhörde fångvårdens egentliga uppgift,
å dessa avdelningar provisoriskt upptoge mer än det utrymme, som
för fångvårdens egna behov ytterligare vore av nöden. Den enda tillfreds -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

ställande lösningen syntes därför departementschefen vara, att straffriförklarade
redan under de närmaste åren efter 1929 överflyttades till sinnessjukhusen
i den omfattning, som erfordrades för att utan ytterligare utvidgningar
av fångvårdens sinnessjukavdelningar å dessa bereda efter den nya
lagstiftningens genomförande behövligt utrymme för fångar och häktade.

I överensstämmelse med detta departementschefsuttalande påbörjades en
överflyttning av klientelet å fångvårdens sinnessjukavdelningar till statens
sinnessjukhus. I statsverkspropositionen till 1931 års riksdag omnämnde
dåvarande chefen för justitiedepartementet den sålunda pågående överflyttningen
och ställde sig med hänsyn härtill avvisande till en hemställan av
fångvårdsstyrelsen om ökning av bevakningspersonalen vid fångvården, enär
man borde avvakta verkningarna av överflyttningen. Med anledning av
detta departementschefens uttalande framhöll emellertid riksdagen på statsutskottets
hemställan i skrivelse till Kungl. Majit, att sinnessjuka av ifrågavarande
kategori icke borde vid uppkommande platsledigheter å sinnessjukhusen
äga företräde framför andra dit anmälda, vilka vore i behov av anstaltsvård.

På grund av riksdagens nämnda ståndpunktstagande och då antalet strafffriförklarade
ävensom antalet undersökningsfall befinner sig i oavbruten ökning
samtidigt som en betydande platsbrist vid statens sinnessjukhus fortfarande
gör sig gällande ha fångvårdens sinnessjukavdelningar blivit starkt
överbelagda, varjämte det blivit nödvändigt att där kvarhålla straffriförklarade,
som enligt lagens syfte skolat långt tidigare överflyttas till vanligt
sinnessjukhus. Efter tillkomsten av en ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset
å Långholmen år 1932 och vissa andra förändringar med avseende å
fångvårdens sinnessjukavdelningar uppgår antalet platser vid dessa numera
till 231. Den 1 mars i år vårdades emellertid på dessa avdelningar icke mindre
än 337 personer, därav 207 straffriförklarade. Riksdagen har i år bifallit
Kungl. Majits proposition (nr 70) om inrättande av en ny sinnessjukavdelning
på centralfängelset i Malmö, varigenom 26 nya platser erhållas.

Sedan Kungl. Majit den 25 oktober 1935 uppdragit åt fångvårdsstyrelsen
att — i samråd med de sakkunniga som tidigare under året tillkallats att
inom justitiedepartementet biträda med utredning, jämte annat, av frågan örn
behandlingen av förbrytare som lida av rubbad själsverksamhet samt örn
strafflagens tillräknelighetsbestämmelser — verkställa förberedande utredning
bl. a. angående möjligheten att i anslutning till en ny förvarings- och interneringsanstalt
inrätta en sinnessjukavdelning för fångvården, framhöll nuvarande
departementschefen i skrivelse till medicinalstyrelsen den 5 april i
år, att den rådande starka överbeläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar
utan dröjsmål måste nedbringas och att i sådant syfte i första
hand borde undersökas, huruvida möjlighet funnes att å sinnessjukhusen
bereda plats för ett antal av de å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna
straffriförklarade, samt anmodade medicinalstyrelsen alt skyndsammast
härutinnan avgiva yttrande och framlägga det förslag vartill styrelsen kun -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

de finna anledning. I följd härav har medicinalstyrelsen i skrivelse den 12
april 1937 framhållit i huvudsak följande:

Ehuru den 1 april i år å statens sinnessjukhus funnes 16,584 vårdplatser, å
vilka med en överbeläggning av omkring 12.4 °/o vårdades 18,650 patienter,
därav 1,170 straffriförklarade, vore likväl samtidigt 2,915 sjuka antecknade
som exspektanter, vilka icke kunnat mottagas. En väsentlig ökning av intagningen
av straffriförklarade vid de statliga sinnessjukhusen syntes sålunda
styrelsen omöjlig under annan förutsättning än att styrelsen finge tillfälle genomföra
åtgärder för ett temporärt beredande av provisoriska statliga sinnessjukvårdsplatser.
Styrelsen förberedde ett förslag till Kungl. Majit om inrättande
av provisoriska sekundärsjukhus, till vilka utan olägenhet kunde överflyttas
ett avsevärt antal å statens sinnessjukhus nu vårdade lugna patienter,
varigenom ökad intagning av straffriförklarade skulle möjliggöras. För att
säkerställa denna ökade intagning behövde styrelsen emellertid viss ökad befogenhet.
Då styrelsen icke kunde ålägga en sjukvårdsläkare att intaga en till
honom underställd sjukvårdsavdelning hänvisad straffriförklarad, hade från
styrelsens sida endast underhandsframställningar om önskvärdheten om sådan
intagning kunnat riktas till vederbörande sjukvårdsläkare, vilket i stor
utsträckning skett. I syfte att erhålla ökad befogenhet att reglera intagningen
av straffriförklarade hemställde styrelsen om ändring av sinnessjukvårdsstadgan
71 § 2 mom. 4). Detta lagrum, i vilket stadgas att medicinalstyrelsen må
i fråga om viss person, för vilken intagning sökes, meddela särskild föreskrift
örn var sådan må ske, borde enligt styrelsens mening ändras därhän, att medicinalstyrelsen
även ägde föreskriva när intagningen skulle ske. Härigenom
skulle styrelsen erhålla möjlighet att reglerande ingripa med avseende å intagning
av straffriförklarade, så att, därest antalet statliga platser för vård av
sinnessjuka provisoriskt ökades, olägenheterna inom fångvårdens sinnessjukavdelningar
skulle kunna avsevärt minskas.

Medicinalstyrelsen har vidare i sin nämnda skrivelse föreslagit upphävande
av bestämmelsen i sista punkten i 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen,
enligt vilken straffriförklarad, som icke varit häktad, skall i avbidan på
plats å något statens sinnessjukhus för vård intagas å sinnessjukavdelning vid
fångvården. Till stöd för denna hemställan har medicinalstyrelsen anfört
följande:

Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen vore för närvarande 11 straffriförklarade
män och 16 kvinnor av denna kategori intagna å fångvårdens sinnessjukavdelningar
och från vederbörande länsstyrelser hade framställningar ingivits
örn emottagande av ytterligare 11 män. Det måste emellertid anses synnerligen
otillfredsställande att straffriförklarade, som under den domen föregående
rättsproceduren tillåtits vistas på fri fot, för att vänta på intagning
för vård å statligt sinnessjukhus måste intagas å till fångvårdsanstalt ansluten
sinnessjukavdelning. Då flertalet av dessa straffriförklarade måste betecknas
såsom endast i mycket ringa mån farliga för annans säkerhet till person eller
egendom, syntes det medicinalstyrelsen, som örn nyssnämnda bestämmelse
om deras intagning å fångvårdsanstalt skulle kunna utgå ur sinnessjuklagens
47 §. Omhändertagandet av det fåtal av denna kategori, som på grund av visad
eller latent farlighet för den allmänna säkerheten icke borde tillåtas under
väntetiden vistas i frihet, syntes styrelsen böra kunna tillfredsställande ordnas
genom ingripande av i 6 § sinnessjuklagen angivna personer och myndigheter.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

I 6 § sinnessjuklagen stadgas, att om icke förmyndare, god man, make eller
annan vidtager åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, skall
ordföranden i hälsovårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där
den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk
som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare vara pliktig att föranstalta
därom.

Vid behandlingen av förevarande ärende har medicinalstyrelsen under
hand haft överläggning med fångvårdsstyrelsen, som därvid tillstyrkt de föreslagna
författningsändringarna.

I förevarande proposition framhåller föredragande departementschefen
hurusom i strid med sinnessjuklagens syfte, enligt vilket de straffriförklarade
i princip skulle intagas för vård å de vanliga sinnesjsukhusen, straffriförklarade
på grund av platsbristen på dessa i stor utsträckning och ofta under lång
tid måste kvarstanna på fångvårdens starkt överbelagda sinnessjukavdelningar.
Olägenheterna av nämnda förhållande framträdde enligt departementschefens
mening så mycket starkare, som dessa avdelningar, vilka i allmänhet
vore inredda i vanliga fångvårdsanstalten icke vore lämpade för beredande
av verklig sinnessjukvård. Att nu berörda ogynnsamma förhållanden
uppstått hade sin grund i att vårdbehovet för sinnessjuka, såväl straffriförklarade
som andra, visat sig större än som förutsetts. Det enda rationella
botemedlet mot förenämnda olägenheter vore uppenbarligen att så många
nya vårdplatser skapades, att alla vårdbehövande sinnessjuka, oberoende av
vilken kategori le tillhörde, kunde erhålla tillfredsställande vård. Huruvida
de straffriförklarade sinnessjuka därvid borde erhålla vård å statens sinnessjukhus
eller å nya sinnessjukavdelningar inom fångvården vore en fråga
som departementschefen i detta sammanhang icke kunde taga ståndpunkt
till. Jämsides med inrättandet av nya vårdplatser syntes man böra företaga
sådana ändringar i lagstiftningen, som medgåve att de straffriförklarade i
större utsträckning än hittills bomme att erhålla vård å statens sinnessjukhus
i stället för att kvarhållas å fångvårdens sinnessjukavdelningar.

I sistnämnda avseende anför departementschefen följande:

»I första hand komma därvid i betraktande sådana straffriförklarade
som icke varit häktade. Beträffande dem har medicinalstyrelsen föreslagit
att de överhuvud icke skulle tagas i provisoriskt förvar å fångvårdens sinnessjukavdelningar
utan att de skulle vistas i frihet till dess att plats kunde
beredas dem å sinnessjukanstalt. Onekligen är det föga tillfredsställande
att en straffriförklarad, då brottet är så ringa och omständigheterna i övrigt
sådana att han icke är häktad, kan komma att intagas å sinnessjukavdelning
vid fångvården. Det kan vara fråga exempelvis örn en person, som
begått ett icke alltför allvarligt brott och knappast i större mån kan
anses farlig för person eller egendom och som under en, på grund av sinnesundersökning
och fullföljd av talan till högre rätt, tämligen långvarig
rättegång vistats på fri fot. Det synes knappast rimligt, alt en sådan person,
vilken måhända aldrig förut varit i beröring med någon fångvårdsan Rihanq

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 65. 3

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

stalt, skall, sedan han av läkare förklarats i behov av vård å sinnessjukhus
och av domstol genom laga kraftvunnet utslag förklarats straffri, insättas
i en under fångvården lydande anstalt, som åtminstone för närvarande i
regel har fängelsekaraktär och där klientelet i huvudsak består av straffriförklarade
som varit häktade. Å andra sidan måste beaktas att även bland
nu ifrågavarande sinnessjuka finnas sådana som äro av mera farlig beskaffenhet.
Då därtill kommer att det ofta skulle kunna verka stötande om en
person, som blivit övertygad om ett tämligen grovt brott men som blivit straff -friförklarad, efter domstolens utslag komme att vistas å fri fot, har jag icke
ansett mig kunna godtaga förslaget örn en sådan bestämmelse att de icke
häktade straffria skola vistas på fri fot i avbidan på att plats kan beredas
dem å sinnessjukhus. En lämplig lösning synes däremot vara att föreskriva,
att en icke häktad straffriförklarad skall utan dröjsmål intagas å sinnessjukanstalt.
Med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet av de personer varom
här är fråga skulle en sådan bestämmelse ej medföra någon väsentlig inskränkning
i de icke kriminella sinnessjukas möjligheter att erhålla vård å
statens sinnessjukhus. I enlighet med vad sålunda anförts bör 47 § 3 mom.
tredje stycket sinnessjuklagen undergå ändring.

Vad därefter angår frågan örn sådana straffriförklarade, som varit häktade,
må framhållas, att orsaken till att de i så stor utsträckning kommit att kvarstanna
på fångvårdens sinnessjukavdelningar sammanhänger med de regler,
som givas i 72 § sinnessjukvårdsstadgan rörande den ordning i vilken
exspektanter skola intagas å sinnessjukhusen, samt med riksdagens år
1931 gjorda uttalande, att de straffriförklarade icke syntes böra hava företräde
framför andra exspektanter vid intagning å sinnessjukhusen; därtill
kommer, att tillämpningen av dessa regler helt ligger i den enskilde sjukhusläkarens
hand såvitt angår hans sjukhus.

För min del anser jag, i huvudsaklig överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen
föreslagit, att de nuvarande olägenheterna skulle kunna begränsas
genom att det överlämnas åt en central myndighet — medicinalstyrelsen
— att vid konkurrens mellan straffriförklarade och övriga sinnessjuka
avgöra i vilken ordning intagning å sinnessjukhus skall ske, därvid hänsyn
bör tagas till, förutom andra föreliggande omständigheter, den vårdnadsskyldighet
för det allmänna som uppkommit genom att den straffriförklarade
berövats friheten. Jag föreslår därför att 47 § 3 mom. första stycket sinnessjuklagen
ändras så, att åt lagrummet gives den innebörd att medicinalstyrelsen
skall äga bestämma icke blott, som för närvarande, å vilket sinnessjukhus
den straffriförklarade skall intagas utan även i vilken ordning i förhållande
till andra exspektanter intagningen skall ske. Härjämte bör i 72 § sinnessjukvårdsstadgan
införas en hänvisning till lagens bestämmelser. Den senare
ändringen lärer kunna vidtagas i administrativ ordning.»

Det genom propositionen framlagda förslaget till ändring i sinnessjuklagen
innebär såvitt angår 47 § 3 mom. att föreskrifterna angående de straffriförklarades
behandling jämkas i överensstämmelse med departementsche -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

fens sålunda gjorda uttalanden. Förslaget till denna lagändring, vilken är
avsedd att träda i kraft den 1 juli 1937, har av lagrådet lämnats utan erinran.

Här må erinras om att enligt en samtidigt med den nu förevarande propositionen
till riksdagen avlåten proposition, nr 314, vilken hänskjutits till behandling
av statsutskottet, på föredragning av chefen för socialdepartementet
framlagts förslag om anordnande av provisoriska sekundärsjukhus inom
den statliga sinnessjukvården. Enligt uttalanden i sistnämnda proposition
skulle, då genom berörda anordning bleve tillgängliga ett antal statliga vårdplatser
för å statens sinnessjukhus nu vårdade lugna patienter, ett motsvarande
antal straffriförklarade kunna överföras till sinnessjukhusen.

Utskottet vill slutligen här omnämna, att vid innevarande års riksdag
inom första kammaren framställts två interpellationer i ämnet, den ena den
1 april av herr Schlyter och den andra den 16 april av herr Lindhagen. Å
interpellationerna har chefen för justitiedepartementet den 25 maj lämnat
utförliga svar, till vilka utskottet tillåter sig att hänvisa.

Utskottet har under ärendets behandling avlagt besök å förvaringsanstalten
i Norrköping och interneringsanstalten i Karlstad samt å fångvårdens
sinnessjukavdelningar vid centralfängelset å Långholmen och straffängelset i
Jönköping.

Utskottets yttrande.

De genom förevarande proposition framlagda lagförslagen avse dels en revision
av förvarings- och intemeringslagarna och dels en jämkning i gällande
lagbestämmelser om behandlingen av straffriförklarade.

Vad först beträffar den föreslagna revisionen av förvarings- och
interneringslagstiftningen innebär densamma i främsta rummet
en utvidgning av de båda institutens tillämpningsområden. När dessa former
av straffrättslig reaktion för ett tiotal år sedan infördes i vårt land, ansågs
det lämpligt att framgå med stor försiktighet, varför lagstiftningen förlänades
en ganska begränsad användbarhet. Under den tilländalupna tiden
ha de båda instituten visat sig utgöra både effektiva och lämpliga medel i
kampen mot abnorm- och vanebrottsligheten. Utskottet anser i likhet med
departementschefen att det skulle vara av värde att kunna använda dessa
skyddsåtgärder i större utsträckning än nu är möjligt. Den i propositionen
föreslagna utvidgningen av tilläinplighetsområdena finner utskottet väl avvägd.

Mot den närmare utformningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen
beträffande förvaring och internering har utskottet icke funnit
anledning till erinran. Emellertid vill utskottet beträffande vissa stadganden
i förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhet sanstalt göra följande
uttalanden.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

I 1 § av förslaget angivas de förutsättningar som regelmässigt skola föreligga
för ådömande av förvaring. I fråga örn förutsättningen, att viss brottslighet
skall vara ådagalagd, innebär förslaget betydande avvikelse från vad
nu gäller. Enligt förslaget — vilket på grund av att förvaring enligt detsamma
skall ådömas direkt ej kan anknyta förutsättningen till ett utsatt straff
— förutsättes för förvaring, att å brottet eller, där flera brott förövats, å något
av dem enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott, straffarbete
eller fängelse. Även relativt obetydliga brott, t. ex. smärre bedrägerier
och förskingringsbrott, fylla i och för sig den sålunda uppställda förutsättningen.
För att full säkerhet skulle vinnas att ett sådant brott icke skulle
kunna leda till ådömande av förvaring har från några håll ifrågasatts, att i
lagen skulle stadgas att förvaring ej skulle kunna ådömas med mindre brottet
i det särskilda fallet prövades förskylla straff av viss svårhetsgrad.

Utskottet kan icke tillråda en bestämmelse av det ifrågasatta slaget, sedan
man frångått den nuvarande lagens ståndpunkt att först utmäta ett tidsbestämt
straff och sedan utbyta detta mot förvaring. Det torde för övrigt icke
föreligga någon anledning till farhåga för att de dömande myndigheterna
skulle visa någon benägenhet för att tillämpa lagen på sådant sätt att förvaring
ådömdes för obetydliga brott. Icke heller lärer det kunna befaras att
interneringsnämnden, som är för hela riket gemensam och på grund härav
och med hänsyn till sin sammansättning utgör en garanti för ett både enhetligt
och sakkunnigt bedömande av frågan om lämpligheten av förvarings
ådömande, och vars medgivande utgör förutsättning för skyddsåtgärdens användning,
skulle tillstyrka förvaring i sådana fall då detta skulle stå i strid
med lagstiftningens syfte. Utskottet vill emellertid med styrka betona, att
förvaring ej bör ifrågakomma vid brottslighet av så ringa beskaffenhet att ett
frihetsberövande för den allmänna uppfattningen skulle framstå som stötande.

Mot bestämmelsen i 6 tredje stycket att talan om utbytande av ådömt
frihetsstraff eller tvångsuppfostran mot förvaring skall föras vid den domstol
som i första instans avgjort målet, har inom utskottet anmärkts att bestämmelsen
kunde komma att leda till onödiga transporter av den person som
undergår straffet eller tvångsuppfostran, varför i stället förordats att det nya
målet skulle upptagas vid underrätten i den ort där fängelset resp. tvångsuppfostringsanstalten
ligger. Då utskottet finner mindre tilltalande att forum
skulle kunna bestämmas genom fångens överflyttande från det ena fängelset
till det andra och då det synes vara ändamålsenligt att den nya prövningen
av målet företages av den domstol, som genom den första rannsakningen förvärvat
kännedom örn den tilltalade, förordar utskottet propositionens ståndpunkt,
vilken utskottet dessutom anser innebära en ytterligare garanti för att
den första domen icke utan bärande skäl ändras till den tilltalades nackdel.

I anslutning till JO § av förslaget, vilken handlar örn interneringsnämndens
prövning av frågor örn utskrivning av förvarade och internerade, vill utskottet
uttala sin tillfredsställelse över den nu tillämpade ordningen, enligt vilken
sådan prövning med jämna mellanrum verkställes å respektive anstalter,

Första lagutskottets utlåtande Nr 65. 37

därvid de intagna få tillfälle att personligen inför nämnden framlägga sin
sak.

I 15 § stadgas, att om en förvarad eller internerad före utskrivningen övertygas
om att lia begått annat brott, domstolen skall förordna att förvaringen
eller interneringen skall avse jämväl detta brott, därvid om så finnes påkallat
ny minsta tid för den fortsatta förvaringen eller interneringen må bestämmas.
Från nämnda regel gives emellertid ett undantag för det fall att brot1et
förövats efter förvaringens eller interneringens början och därjämte är av
grov beskaffenhet. Då äger nämligen domstolen, om synnerliga skål därtill
äro, efter nämndens hörande ådöma straff för brottet samt förordna, att förvaringen
eller interneringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt.
Nämnda undantag, som i viss mån äger sin motsvarighet i nu gällande lagstiftning,
är betingat huvudsakligen av disciplinära skäl. Då avbrott i den en
gång såsom lämplig befunna behandlingsformen självfallet icke utan nödtvång
bör äga rum, vill utskottet understryka att syftet med straffet i de
fleste fall torde kunna ernås genom åtgärder inom förvaringens eller interneringens
ram, såsom ock hittills regelmässigt torde ha ägt rum.

I 18 § av förslaget gives en preskriptionsregel av innebörd att ådömd förvaring
eller internering skall vara förfallen såframt domen ej börjat verkställas
inom femton år från det den vann laga kraft. Att nämnda regel icke
är fullt tillfredsställande har framhållits bl. a. av lagrådet, som påyrkat en
omarbetning av stadgandet. Även utskottet har funnit bestämmelsen ägnad
att väcka viss betänksamhet. Då i paragrafen hänsyn icke tages till svårhetsgraden
hos det brott som föranlett domen å förvaring eller internering —
något som sammanhänger med att sådan åtgärd enligt förslaget skall ådömas
direkt — blir följden att preskriptionstiden beträffande lindrigare brott kommer
att te sig alltför lång och i fråga om svårare brott väl kort. Att ett beslut
örn förvaring efter en avsevärd tid utan vidare skulle sättas i tillämpning
synes även innebära en viss motsägelse mot det i övrigt tillämpade systemet.
Då utskottet likväl ansett sig böra nu godtaga den föreslagna preskriptionsregeln,
har detta sin grund huvudsakligen däri att utskottet i likhet med departementschefen
funnit förevarande spörsmål vara av synnerligen ringa
praktisk betydelse. Örn i något fall preskriptionsregeln, vilken i princip överensstämmer
med motsvarande regel i lagen om ungdomsfängelse, skulle giva
ett stötande resultat, torde rättelse kunna vinnas nådevägen. Utskottet förutsätter
därjämte att Kungl. Majit framdeles vill taga frågan under förnyat
övervägande. Detta torde eventuellt kunna ske i samband med den omarbetning
av de eljest på straffrättens område gällande preskriptionsbestämmelserna,
vartill visst fog torde föreligga.

Beträffande behandlingen av st raffe iför klarade vilka
förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus innehåller förevarande proposition
förslag om jämkning av bestämmelserna i 47 § 3 mom. sinnessjuklagen
av innebörd dels att straffriförklarade, som icke varit häktade, icke
såsom nu skola kunna intagas å fångvårdsanstalt i avbidan på plats å sin -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

nessjukhus, utan att de i stället obligatoriskt skola utan dröjsmål intagas å
sinnessjukhus, och dels, såvitt angår straffriförklarade som varit häktade,
att medicinalstyrelsen skall äga bestämma icke blott såsom för närvarande å
vilket sinnessjukhus sådan sinnessjuk skall intagas utan även i vilken ordning
i förhållande till övriga exspektanter det skall ske. De sålunda föreslagna
lagändringarna kompletteras av ett i propositionen nr 314 framlagt förslag
om inrättande av provisoriska sekundärsjukhus inom den statliga sinnessjukvården.
Vid bifall till sistnämnda proposition, vilken hänskjutits till
behandling av statsutskottet, skulle plats å de vanliga sinnessjukhusen kunna
beredas för ett betydande antal straffriförklarade från fångvårdens sinnessjukavdelningar.

De av Kungl. Majit sålunda föreslagna åtgärderna finner första lagutskottet
av behovet synnerligen påkallade. Utskottet vill emellertid betona att
frågan härigenom erhållit allenast en provisorisk lösning vilken, särskilt
då det gäller konkurrensen mellan straffriförklarade och övriga sinnessjuka
örn plats å sinnessjukhus, lämnar rum för viss kritik, som icke utan vidare
kan avvisas.

I sitt svar å en av herr Schlyter vid innevarande års riksdag framställd
interpellation i förevarande ämne har chefen för justitiedepartementet förklarat
bl. a. att han för sin del icke nu vore beredd att taga ställning till frågan
om lämpligaste sättet för de straffriförklarades behandling. Vidare har
departementschefen i nämnda interpellationssvar framhållit att vid frågans
lösning många olika synpunkter måste beaktas, vilket kunde ske bl. a. vid
den fortsatta utredningen angående behandlingen av förbrytare som lida av
rubbad själsverksamhet. Örn riksdagen i år antoge förslaget örn ny förvarings-
och interneringslag komme enligt departementschefens mening att,
som interpellanten antytt, skapas en fast grundval för uppgörande av plan
till ny anstalt för förvarade och internerade. I samband därmed syntes utredningen
om sinnessjukvårdens ordnande inom fångvården böra fullföljas.

Utskottet, som icke har anledning att fatta slutlig ståndpunkt till frågan
om den lämpligaste behandlingsformen för de straffriförklarade, vill giva
sin anslutning till departementschefens nyssberörda uttalande angående
ett fullföljande av den redan år 1935 igångsatta utredningen angående behandlingen
av förbrytare som lida av rubbad själsverksamhet. Om riksdagen
i enlighet med den hemställan som utskottet nedan vill göra kommer
att bifalla förevarande proposition, torde alltså nyssberörda utredning kunna
återupptagas inom den närmaste tiden.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 28 maj 1937.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Klefbeck, Erik Anderson, Ernst Svenson, Ruben
Wagnsson, Branting, Colleen och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark,
Olsson i Mellerud, Johansson i Krogstorp, Lundstedt* och Gustafsson i Lekåsa.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

dels av herrar Erik Anderson, Lindqvist, Hedlund i Östersund och Lundstedt,
vilka anfört:

»Enligt förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
6 § tredje stycket skall talan om ådömande av förvaring enligt 3 § — d. v. s.
sådana fall då någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott
ådömt fängelse eller för vissa svårare brott undergår ungdomsfängelse eller
tvångsuppfostran, befinnes vara förminskat tillräknelig och vådlig för annans
säkerhet — föras vid den domstol som först avgjort det mål vari dömts
till straff eller tvångsuppfostran, därvid den tilltalade muntligen skall höras
inför domstolen. Till stöd för denna anordning har anförts bl. a. att nämnda
domstol som regel torde äga bäst kännedom örn den dömdes förhållanden.
Häremot kan emellertid genmälas — förutom att domstolarna ofta byta ledamöter
— att domstolens avgörande i dessa fall i väsentlig mån grundar sig
på omständigheter som tillkommit efter den tidigare domen. Därtill kommer
att den enligt propositionen i förevarande avseende föreslagna forumregeln,
särskilt på grund av långtidsfångarnas koncentrering till ett fåtal
anstalter, ofta skulle medföra för den tilltalade pinsamma transporter av
understundom avsevärd längd. Då det icke sällan torde visa sig nödigt att
såsom vittnen höra fångvårdspersonal och andra som haft hand om den tilltalade
under det skede varunder hans förminskade tillräknelighet och vådlighet
aktualiserats, komme även därigenom betydande inställelsekostnader
att åsamkas det allmänna. Vid sådant förhållande anse vi det mest ändamålsenligt
att talan varom här är fråga föres vid domstolen å platsen för
fängelset eller anstalten där den tilltalade finnes intagen. Några befogade
invändningar ur säkerhetssynpunkt torde icke kunna resas mot en sådan
anordning; tvärtom skulle därigenom, då en avsevärd del av långtidsfångarna
vistas å Långholmen, ernås en viss enhetlighet i det judiciella bedömandet
av ifrågavarande synnerligen ömtåliga problem.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi,

att 6 § i förslaget till lag örn förvaring och internering i
säkerhetsanstalt måtte erhålla följande lydelse:

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

6 §•

Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering
dömes, skall domstolen inhämta yttrande från nämnden huruvida
sådan åtgärd bör vidtagas. Sedan nämnden från domstolen
mottagit protokoll och övriga handlingar i målet, åligger
nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det
begärda yttrandet. Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden
icke böra äga rum, vare frågan därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt
vad i 3 § sägs någon som undergår straff underkastas förvaring,
skall styrelsen inhämta nämndens yttrande i frågan.
Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen hänskjuta frågan
lill justitiekanslern, som prövar huruvida talan om ådömande
av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår
tvångsuppfostran skall vad här i fråga om fångvårdsstyrelsen
stadgats gälla styrelsen för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid domstolen i den ort där
straffet eller tvångsuppfostran verkställes. Vid domstolen
skall den tilltalade muntligen höras, och gäde om hans rätt
till biträde för sin talans förberedande och utförande vad i
lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad
är stadgat, dock att biträde tillerkänd ersättning alltid skall
stanna å statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken,
12 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen om ändring i vissa delar av samma
balk samt 11 och 12 kap. lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes finnes stadgat angående part som hålles
häktad.

Beslut om förvaring, som i andra och tredje styckena avses,
skall verkställas utan hinder av att det ej äger laga kraft.»

dels av herr Branting,

dels ock av herr Olsson i Mellerud beträffande motiveringen till utskottets
utlåtande.

Särskilt yttrande

av herr Lundstedt, vilken anfört:

»Den föreslagna lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt innehåller
sådana bestämmelser, att det s. k. klientelet skulle avsevärt utökas
i jämförelse med situationen enligt 1927 års lagar. Vad nu först angår förvaring
finner jag förslagets utvidgande bestämmelser så mycket betänkligare,

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

sorn enligt min mening vissa förhållanden, vilkas utredande kan antagas
vara av stor betydelse för bedömande av hithörande frågor, alltjämt befinna
sig i ett outrett skick.

I fråga örn förvaring kan den tilltänkta lagen vara tillämplig å en handling,
som efter strafflagen icke skulle ha medfört mera än bötesstraff. Det
vore sålunda icke uteslutet, att en person för en sådan handling eller för en
handling, som i vanlig ordning skulle lia medfört dom på ett par månaders
fängelse eller straffarbete, skulle kunna dömas till förvaring i åtskilliga år
såsom minsta tid och att han, när denna tid gått till ända, ytterligare hade
en oviss, kanske livslång inspärrningstid framför sig. När sådana grymma,
livet förödande konsekvenser kunna inträda, är det av utomordentlig vikt,
att fullt betryggande garantier finnas emot den olyckan, att förvaringsstraffet
drabbar även sådana personer, vilkas egenart förnuftigtvis icke kan motivera
sådana åtgärder från ett av humanitet besjälat samhälles sida. Såvitt
jag förslår, saknas dylika garantier. Vad som i sådant avseende måste finnas
enligt den föreslagna lagen är detsamma som enligt 1927 års förvaringslag,
nämligen följande.

1. Vi lia först den allmänna garanti som ligger i förutsättningen, att personen
prövas hava varit och alltjämt vara s. k. förminskat tillräknelig. Detta
är ett tänjbart begrepp vid det förhållandet, att någon verklig bestämning
av begreppet tillräknelig icke kan givas. Då härtill ytterligare kommer, att
även en otvivelaktigt förhandenvarande förminskad tillräknelighet icke ensam
kan motivera den grymma inspärrningen på obestämd tid av en person,
som blott begått t. ex. en enkel stöld eller förskingring, så måste andra garantier
finnas emot onödigt intrång i den personliga friheten. I sådant avseende
märkes först

2. den förutsättningen, att brottslingen måste anses på grund av sin sinnesbeskaffenhet
vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff (se mom. 1
av § 1). Denna förutsättning kan emellertid icke vara något annat än en
tom fras. Först och främst kan den mest intellektuelle, örn vars förståndsbrist
alls icke kan vara tal, vara i här avsedd mening fullkomligt oemottaglig
för straff. Ty den mottaglighet, varom här är fråga, måste ju bero på en
moralisk och icke på en avskräckande verkan. Det enskilda straffets avskräckande
betydelse måste överhuvud stiga i proportion till brottslingens förståndsbrist.
Ju bättre man kan reflektera, dess mindre är det av behovet påkallat
att utstå ett straff för att begripa, att detta icke är något eftersträvansvärt.
Eller rättare sagt, man kan icke vara fullt tillräknelig, örn man behöver
lia dömts till och utstått ett straff, för att straffet skall ha avskräckande
verkan. Följaktligen kan lagen här med mottaglighet och icke mottaglighet
blott avse straffets moraliska effekt.

Vad nu åter angår strafflidandets moraliska påverkan, så måste man ju
därmed åsyfta individens moraliska förbättring och icke hans försämring.
I alla tider har det emellertid varit så, att utstraffade människor i allmänhet
kommit att utgöra en beståndsdel av samhällets drägg. En verklig moralisk
förbättring genom straffanstalternas inverkan torde höra till dc mest

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 65.

Första lagutskottets utlåtande Nr 6ö,

sällsynta undantag. Straffet bryter i allmänhet moraliskt ned människan,
om hon icke dessförinnan var moraliskt nedbruten. Straffet moraliskt stämplar
den straffade. Orkar hon därefter bära denna stämpling eller icke, det
är ofta den stora frågan. Förbättringsidén är så mycket ohållbarare, som
det ingalunda låter säga sig — örn man bortser från vaneförbrytare och vissa
andra exklusiva kategorier — att en till straff dömd person i princip är
av sämre moralisk kvalitet än andra.

Idén om straffets förbättrande verkan på brottslingen är sålunda ren fantasi.
Det säger sig självt, att en lagstiftning i förevarande ämne, som tager
denna fantasi till utgångspunkt, icke kan antagas leda till bästa resultat.
Man förstår detta kanske bättre örn det påpekas, att förbättringsidén står i
intimt sammanhang med den straffrättsliga skuldläran, som också är bevisligen
falsk. Denna lära har fullkomligt förvirrat straffrättsvetenskapen och
framför allt hindrat denna vetenskap att komma fram till en hållbar åskådning
örn straffets sociala funktion. Vad en sådan åskådning innebär skall
jag här icke söka utveckla. Det synes mig vara tillräckligt att påpeka, att
det icke kan vara lämpligt att stifta lagar av den art, som här föreligger, örn
man icke har en något så när hållbar uppfattning om straffets, riktigare strafflagens,
funktion i samhället.

3. Slutligen har man den garanti emot övergrepp, som ligger i förutsättningen,
att den brottslige »är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till
person eller egendom». Detta vådlighetsbegrepp är synnerligen elastiskt.
Man hade här enligt min mening bort söka i lagen närmare precisera de situationer,
som skulle motivera lagens tillämpning. Den, som kan befaras
komma att stjäla blott ett mindre belopp eller t. ex. ett klädesplagg, kan
i viss mening vara att anse såsom vådlig för annans säkerhet till egendom.
Av särskild vikt synes mig därför en precisering vara till förebyggande av,
att en person på grund av vanliga oärlighetsbrott skulle kunna dömas till
förvaring. Man bör även vara på sin vakt däremot, att vissa s. k. sedlighetsförbrytare
träffades av lagen. Bigotteri eller andra fördomar hos den
bedömande kunna tänkas influera på omdömet, så att vådlighetsbegreppet
finnes tillämpligt, fastän förvaringsåtgärden efter ett mera förnuftigt betraktelsesätt
måste te sig såsom en grym och ur social synpunkt meningslös åtgärd.

Av det sagda är det uppenbart, att jag icke heller kan vara nöjd med principen
i nu gällande lag. Men faran för den enskildes frihet är ju här icke på
långt när så stor, som denna fara skulle bli genom den föreslagna lagen.
Enligt min mening hade det därför varit bäst att låta 1927 års lag få gälla, till
dess att en på förnyad undersökning av hithörande problem grundad lag
kunnat antagas.

Det synes vara tydligt, att frågan om behandlingen av brott av dessa »förminskat
tillräkneliga» personer råkat in i ett otillfredsställande läge, som
borde intvinga lagstiftarens uppmärksamhet även på behandlingen av de på
grund av sinnessjukdom s. k. strafflösa. Psykiatrien är en vetenskap vars
s. k. resultat stundom — med hänsyn till de enligt sakens egen natur myc -

Första lagutskottets utlåtande Nr 65.

ket ofullkomliga metoder, som måste anlitas — bliva alltför osäkra, för att
de utan de omsorgsfullaste garantier emot misstag skola kunna läggas
till grund för drakoniska tvångsåtgärder emot de enskilda. Beaktas nu ytterligare,
att man på det straffrättsliga området tillämpar denna osäkra psykiatriska
vetenskap med utgångspunkt ifrån straffteorier, som kunna visas vara
ohållbara eller stundom rentav fantastiska, så förstår man, att det föreligger
ett betydligt samhällsintresse att här söka gå till botten med frågorna.
I första hand synes det vara nödvändigt, att man skaffar sig en hållbar uppfattning
örn straffets verkliga funktion i samhället och att man därvid söker
att så mycket som möjligt frigöra sig från den uråldriga skolastik, som genomsyrar
både den Thyrénska och andra s. k. moderna straffrättsläror.
Kommer man väl till klarhet härutinnan, så är det icke uteslutet, att man
jämväl skall finna, att åt psykiatrien i rättskipningens tjänst måste anvisas
en uppgift av mera begränsad art än den, som man hittills velat tillägga densamma.

Även i fråga om internering av återfallsförbrgtare innefattar förslaget en
betydande utvidgning. Detta är enligt min mening så mycket mera anmärkningsvärt,
som redan gällande lag i ämnet synes mig gå för långt. Det förefaller
icke rimligt — när man vet, vilken tortyr interneringen innebär både
genom sin minimilängd och genom tidens obestämdhet — att sådan åtgärd
vidtages mot återfallsförbrytare, som endast kunna befaras upprepa
sina föregående brott, bestående i enkla stölder eller smärre bedrägerier.
Faran från dessa delinkventers sida torde icke vara större, än att man i humanitetens
namn kunde nöja sig med de i strafflagen bestämda straffen.»