Första lagutskottets utlåtande Nr 62 (Utlåtande 1937:L1u62 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

Nr 62.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1937 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående giltigheten av
efter den 1 januari 1897 gjorda köp av på viss fastighet
belöpande andel i samfälld mark.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 357,
vilken behandlats av första lagutskottet, ha herrar Persson i Undersvik och
Nyblom hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådan
lagändring att det tydligt framgår att köp gjorda efter den 1 januari
1897 av på viss fastighet (skattetal) belöpande andel i samfälld mark (särskilt
skogsmark) icke äga rättslig giltighet.

Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionen från lantmäteristvrelsen, har sådant yttrande inkommit
från styrelsen. Vid yttrandet har fogats ett exemplar av en av juris professorn
Åke Holmbäck utarbetad, i ett i motionen omförmält mål (Nytt Juridiskt
Arkiv 1936 sid. 235) åberopad promemoria.

Ovannämnda yttrande och promemoria ha såsom bilagor fogats vid utskottets
utlåtande, och tillåter sig utskottet att såsom utredning i ärendet åberopa
sagda handlingar. Utskottet vill härvid anmärka, att i promemorian till
en början refererats vissa hithörande rättsfall (sid. 50—52), varefter lämnats
en rättshistorisk utredning angående dels vissa frågor rörande jorddelning
å områden å marken, vilka höra till hemman — alltså icke avsöndring av ett
hemmans andel i samfälligheter — (sid. 52—63), dels ock frågan örn giltigheten
av överlåtelse av ett hemmans andel i samfällighet (sid. 63—70). I
lantmäteristyrelsens yttrande lämnas först till komplettering av vad i promemorian
upptagits en något fylligare redogörelse för vad under saken berörande
lagstiftningsarbeten förekommit (sid. 7—34). I därefter följande avsnitt
behandlas i huvudsak frågan i vad mån lagstiftningen kan anses ha tagit
ställning till det nu förevarande spörsmålet (sid. 34—40), samt rättspraxis’
ståndpunkt (sid. 40—45). Slutligen upptages till bedömande motionärernas
nu gjorda framställning (sid. 45—49).

I förevarande motion anföres till en början:

På begäran av ett flertal hemmansägare inom Järvsö socken har verkställts
en utredning rörande en icke blott inom Hälsingland utan även inom

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 avd. Nr 62. 1

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

Dalarna och mellersta Norrland betydelsefull jordrättslig fråga, vilken oupphörligen
gör sig gällande uti det praktiska rättslivet och som i hög grad
aktualiserats genom två av Kungl. Majit den 8 och 31 oktober 1932 givna
domar (N. J. A. 1932:512). Uti dessa domar har den rättsuppfattningen
segrat, som utsäger, att köp gjorda efter den 1 januari 1897 av på viss fastighet
(skattetal) belöpande andel i samfälld mark (särskilt skogsmark) äro
rättsligen ogiltiga. För korthetens skull komma dessa köp i fortsättningen att
benämnas andelsköp. Genom dom den 18 april 1936 (N. J. A. 1936: 235) har
Kungl. Majit intagit en motsatt ståndpunkt till den frågan, trots att sistnämnda
dom icke avgjorts av högsta domstolen in piano eller antecknats uti
dess minnesbok.

Sedan länge har inom nämnda trakter av vårt land en betydande osäkerhet
varit rådande såväl hos domstolarna som allmänheten uti frågan rörande
den rättsliga giltigheten av dessa andelsköp. Genom 1932 års prejudikat
erhölls dock ett auktoritativt uttalande uti rättsfrågan, medan däremot 1936
års prejudikat åstadkom för rättslivet en ytterligare osäkerhet. Förevarande
fråga är icke enbart av en stor rättslig betydelse för de trakter av vårt land,
där den mera allmänt förekommer, utan har dessutom en icke ringa agrarsocial
betydelse för samtliga de hemmansägare, som på ett eller annai sätt
beröras av frågan. Den agrarsociala betydelsen måste ses mot den bakgrund,
varunder frågan uppstått, för att kunna rätt bedömas uti hela sin vidd.

Uti nämnda trakter av vårt land finnes till i regel värjo by ett större
fäbode- eller utskogsområde, som är oskiftat (regelmässigt icke ens sämjedelat)
mellan de delägare, som på området hava sina fäbodar. Skogsområdena
hava vid stor- och laga skiftena avsatts för fäbodarnas behov eller
såsom stödskog åt hemmanen. Mot senare hälften av 1800-talet började såsom
bekant trävarubolagen (både de stora och de små) att uppköpa de enskilda
jordägarnas skogsmarker, vilket skedde antingen i form av köp av
skogsmark eller köp av avverkningsrätter i form av generella dimensionskontrakt
på i regel 40 å 50 år. Dessa kontrakt hava nu i regel upphört att
gälla, och skogsmarken återgått till hemmansägaren. Sedan köparna skaffat
sig avverkningsrätten på hemmansägarnas fäbode- eller utskogar, började de
i stor utsträckning omkring sekelskiftet alt även förvärva äganderätten till
de skogsmarksområden, varpå de tidigare erhållit avverkningsrätt. Dessa köp
gjordes regelmässigt för en ytterst liten penning, blott några kronor för tunnlandet,
beroende på att det var endast själva marken, som köptes. Eftersom
områdena voro samfällda för delägarna, så kunde köpen icke tekniskt genomföras
på annat sätt, än genom att hemmansägaren sålde sin efter mantal
(skattetal) belöpande andel i samfälligheten utan varje som helst uppgift örn
det försåldas belägenhet, areal eller gränser. Belägenheten angavs endast genom
alt uppgiva i vilken samfälld skogstrakt köpet hänförde sig. Köpet, som
således hade karaktären av en jordavsöndring, även om det mången gång
konstruerades såsom hemmansdel eller ägostyckningslott, kunde icke, enär
hela skogstrakten vore samfälld, utformas genom att angiva areal, läge och
gränser på säljarens andel. Sedan gammalt har alltid den rättsregeln varit
rådande, att köp av en jordavsöndring skall innehålla noggrann uppgift örn
dess belägenhet och storlek. Genom en alltför liberal rättstolkning från underrätternas
sida möjliggjordes för köparna att erhålla vilande lagfart på köpen,
ehuru lagfartsavsöndringen enligt en konsekvent och rättsenlig rättstillämpning
bort avslås. Genom att således vilande lagfart erhållits för köparen på
avsöndringen, har även stamfastigheten vid därpå skedd förändring i äganderätten
till densamma erhållit vilande lagfart enligt föreskrift i lagfartsför -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

ordningen, vilket allt varit till betydande men för denne, särskilt som dess
nye ägare i regel varit okunnig om att någon av dess tillhörigheter eller rättigheter
försålts. Möjlighet att få andelen fastställd såsom jordavsöndring av
länsstyrelsen lät sig icke göra, förrän skifte övergått hela skogstrakten och
varje stamfastighet fått sin andel däri utbruten oell utlagd såsom särskilt
skifte. Inom vissa trakter låter sig detta av lantmäteritekniska och jorddelningsrättsliga
skäl icke ske, förrän hela socknar bliva skiftade, vilket måste
göras med socknen såsom ett enda skifteslag, därest den icke först genom
särlagstiftning kan uppdelas i skifteslag.

Det bör anmärkas, att vissa underdomstolar hävdat den uppfattningen, alt
dylika andelsköp voro rättsligen ogiltiga, enär de stodo i sirid med en konsekvent
lagtillämpning, medan andra däremot hävdade en motsatt uppfattning.
Inom de trakter, där sistnämnda uppfattning varit rådande, hava ytterligare
olägenheter därigenom uppstått, särskilt från lantmätarnas sida, enär de i
strid med allmänna skiftesstadgans bestämmelser tillåtit ägare av dylika andelsköp
alt vid delningar enligt § 94, l:a st. sista punkten (s. k. laga delningar)
få föra talan för sina efter skatt innehavda andelar i samfälligheten
i stället för rätteligen och rättsenligt skattetalets ägare (stamfastigheten).

I motionen redogöres därefter för vissa rättsfall angående andelsköp, refererade
i Nytt Juridiskt Arkiv 1913 sid. 28, 1915 sid. 246 samt 1932 sid. 512
och 518, vilken redogörelse återfinnes i ovannämnda promemoria (sid. 50—
52). Vidare lämnas i motionen redogörelse för det förut omförmälda rättsfallet
i Nytt Juridiskt Arkiv 1936 sid. 235 ävensom ett rättsfall i Nytt Juridiskt
Arkiv 1936 sid. 380, vilka båda rättsfall jämväl omnämnts i lantmäteristyrelsens
yttrande (sid. 43—45).

I det följande innehåller motionen en historisk utveckling som i stort sett
överensstämmer med vad i promemorian upptagits. Av denna historiska utveckling
finna motionärerna det framgå, att efter 1897 gjorda överlåtelser
av andel i samfälld mark ansetts vara rättsligen ogiltiga. Denna uppfattning
har dock, enligt motionärerna, först efter 1911 börjat att med någon större
styrka göra sig gällande i rättspraxis och i lagstiftningen för att slutligen
erhålla ett auktoritativt uttalande i det i motionen omnämnda rättsfallet av
år 1932.

I motionen anföres vidare:

Såsom redan framhållits, har en viss osäkerhet uppstått uti det praktiska
riiltslivet genom 1932 och 1936 års prejudikat, varuti olika rättsuppfattningar
kommit till uttryck. Det bör i detta samband erinras örn lagstiftarens
uttalanden i samband med tillkomsten av 1896 års lagstiftning, att en köpare
av fast egendom icke gärna skulle inlåta sig på ett köp av andel för viss
fastighet (skattetal) i samfälld mark, enär det för denne skulle uppstå svårigheter
att erhålla lagfart på köpet, då avsöndringen icke kunde fastställas.
Utvecklingen har dock visat något annat. För köparen — i regel ett större
trävarubolag — har det icke varit huvudsaken att få lagfart på skogsområdet
utan all kunna få inträda i en ägares förfoganderätt till detsamma, litter
endast ett ars avverkning har denne återfått den köpeskilling, sorn denne
utlagt. Det bitr betänkas, att dessa köp i regel skett vid en tidpunkt, då allmogen
ännu icke blivit fullt underkunnig örn skogens verkliga värde, till

Förslå lagutskottets utlåtande Nr 62.

skillnad mot vad fallet är i våra dagar. Köparen med sina i detta avseende
betydligt större insikter hade därvidlag ett avgjort övertag.

Den lagstiftning, som utgått från den s. k. norrlandslagstiftningen och sedermera
fortsatts, har visat en påtaglig tendens att mer och mer kringskära
möjligheten för särskilt de stora trävarubolagen att tillägna sig allmogens
skogar. Såsom grund härför har legat sociala synpunkter, som hänfört sig
till ett beskyddande av bondeklassen mot den övermäktiga ekonomiska intressen.
Till denna lagstiftning hör såsom bekant bland annat förbuden för
aktiebolag att förvärva fast egendom utan särskilt tillstånd och förbud för
enskilda att såsom bulvan innehava fast egendom för aktiebolag. Trots att
denna lagstiftning under årens lopp blivit allt restriktivare, synes den dock
icke helt hava uppnått det syfte, som lagstiftaren tänkt. Överträdelser mot
särskilt bulvanlagen upptäckas gång efter annan utan att något ingripande
däremot göres, enär möjligheterna att kringgå lagen fortfarande äro stora.

Jämför man denna restriktiva inställning från statsmakternas och lagstiftarens
sida mot trävarubolagens strävanden att tillägna sig böndernas skogar
med de intentioner, som legat till grund för särskilt den rättsuppfattning,
som kommit till synes uti högsta domstolens utslag den 18 april 1936 (N. J. A.
1936: 235), så synes det, som örn domstolen icke låtit sitt domslut få röna den
inverkan därav, som man med hänsyn till denna statsmakternas restriktiva
inställning haft anledning förvänta. Därest domstolen i detta avseende tagit
intryck av denna restriktivitet, så borde utgången hava blivit en annan och
av mera positiv natur.

Ett klargörande av denna fråga i hela dess vidd synes vara ett spörsmål
utav icke föraktlig agrarsocial betydelse för de jordbrukande klasserna inom
särskilt Dalarna och Norrland. Alla åtgöranden från statsmakternas sida,
som åsyfta att ytterligare försvåra för trävarubolagen alt tillägna sig böndernas
skogar till uppenbara underpriser eller möjliggöra för bönderna att
till sina hemman återvinna en del av de skogar, som tidigare frångått desamma,
beroende på okunnighet örn desammas värde och bristande insikter
uti förmågan att bedöma deras betydelse ur agrarsocial synpunkt för sina
jordbruksfastigheter, synes vara en fråga, som bör vara värd att göras till
föremål för en allsidig omprövning. Orsaken till att detta fått ske i den omfattning
som skett, har till en icke oväsentlig del berott på en underrättspraxis,
som icke stått i överensstämmelse med en konsekvent och riktig
tillämpning av gällande lagstadganden i ämnet. Denna fråga är av alltför
vital betydelse för att låta sig lösas enbart genom tidens utveckling. Någon
förståelse för dessa problems betydelse för bondeklassen inom nämnda trakter
av vårt land är icke att förvänta från industriens och dess förespråkares
sida, enär utvecklingen givit alltför tydligt bevis på, att dessas inställning
bottnar uti utgångspunkter, som enbart äro ekonomiska och som sakna förståelse
för även dess agrarsociala sida. Dessa sistnämnda synpunkter och
dess därmed sammanhängande problem hava bönderna själva fått tillse, att
de tillvaratagits och beaktats. Möjligheterna därutinnan hava i regel vant
små.

tskottet. I förevarande motion har framförts ett spörsmål av stor betydelse för
fastighetsväsendet. Sådana köp som de, vilkas giltighet i motionen bragts
på tal, d. v. s. efter den 1 januari 1897 skedda köp av fastighets icke utbrutna
andel i oskift mark, lia förekommit i stor utsträckning, särskilt i
Dalarna och södra delarna av Norrland. I anledning av vad motionärerna

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

anfört om spörsmålets sociala betydelse för de jordbrukande klasserna
vill utskottet framhålla vad lantmäteristyrelsen i sitt vid förevarande utlåtande
fogade yttrande anfört därom, att efter den 1 januari 1897 säkerligen
betydligt flera enskilda personer än bolag förvärvat andelar i oskift
mark. Det torde förefinnas ett avsevärt antal jordägare som i god tro under
decennier oklandrat besuttit jord, förvärvad genom ett sådant andelsköp
om vars giltighet nu är fråga. Förevarande spörsmål lärer med hänsyn
härtill icke böra ensidigt betraktas såsom en motsättning mellan den jordägande
befolkningens och trävarubolagens intressen utan bedömas ur allmän
synpunkt. Då motionärerna tillsynes åsyfta endast sådana andelsköp som
redan skett, vill utskottet även framhålla, att enligt en grundläggande princip
för civilrätten lagstiftningen ej förlänas tillbakaverkande kraft.

Att avgöra vad som skall anses vara gällande rätt på förevarande område
erbjuder synnerliga svårigheter. I lagstiftningen synes man icke lia tagit
direkt ställning till själva huvudfrågan, örn giltigheten i och för sig av dessa
andelsköp. De hithörande lagbestämmelserna reglera endast vissa sekundära
rättsverkningar av ett andelsköp, såsom exempelvis frågan huruvida behörighet
att påkalla skifte eller rätt att erhålla lagfart skall tillerkännas andelsköparen.
Vad åter angår rättstillämpningen synes någon stadgad praxis i
fråga om behandlingen av ifrågavarande andelsköp icke föreligga. Då det
här gäller spörsmål, som icke direkt blivit reglerade i lag, har av naturliga
skäl omständigheterna i det särskilda fallet kommit att spela en betydande
roll. Den mindre enhetliga anblick, som rättspraxis synes erbjuda, torde till
stor del finna sin förklaring i nämnda förhållande. Utskottet vill här anmärka
att, såsom lantmäteristyrelsen i sitt yttrande närmare utvecklat, någon
principiell motsättning mellan de av motionärerna åberopade rättsfallen
av år 1932 och 1936 icke behöver föreligga. En klar linje i rättspraxis synes
emellertid vara önskvärd för undanröjande av den på området rådande
osäkerheten. Lantmäteristyrelsen framhåller i sitt yttrande, att man i rättspraxis
nu synes ha kommit till en punkt som gör det nära nog ofrånkomligt
att i princip avgöra frågan om rättsgiltigheten av sådana andelsfång, som
skett efter den 1 januari 1897. Även uppgives att för närvarande äro i högsta
domstolen anhängiga mål av ifrågavarande beskaffenhet. Lantmäteristyrelsen
anför vidare, att det enligt styrelsens mening ej förelåge någon anledning
att föregripa högsta domstolens väntade avgöranden genom den
av motionären föreslagna lagstiftningen, vars verkningar icke kunde överblickas.
I lantmäteristyrelsens sålunda uttalade mening vill utskottet för sin
del instämma.

Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande omnämnt en av vattenfallsstyrelsen
den 20 mars 1931 till Kungl. Majit avlåten skrivelse, vilken berör ett spörsmål
som sammanhänger med det nu ifrågavarande. I skrivelsen framhöll
vattenfallsstyrelsen, att jorddelningslagens bestämmelser lade hinder i vägen
för vattenrättsförviirv, emedan de nödgade lill inköp av markområden av

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

vilka en vattenverksägare ej hade behov, samt ifrågasatte en lagändring
därhän att det skulle bliva tillåtet att till särskild fastighet avstycka en
fastighets andel i ett samfällt strömfall. Denna skrivelse har i april 1936
av Kungl. Maj:t överlämnats till lagberedningen, åt vilken uppdragits arbetet
med en revision av jordabalken. Det i nämnda skrivelse framförda detaljspörsmålet
torde nödvändiggöra ett ståndpunkttagande till den allmännare
frågan örn behandling av framdeles skeende andelsupplåtelser överhuvud.
Jämväl sistnämnda fråga lärer böra ses icke blott ur jorddelningssynpunkt
utan även ur allmän civilrättslig synpunkt, och den torde nied hänsyn till
sin vittomfattande natur knappast kunna definitivt lösas förrän i samband
med den allmänna revisionen av jordabalkens regler örn köp, byte och gåva
av fast egendom jämte därmed sammanhörande rättsinstitut.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 maj 1937.

På första lagutskottets vägnar:

THORWALD BERGQUIST.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Klefbeck, Erik Anderson, Ruben Wagnsson,
Ekströmer*, Englund, Berglund* och Egnell*;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud,
Johansson i Krogstorp, Larsson i Hede, Johnsson i Kalmar*, Landgren* och
Gustafsson i Lekåsa.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

Bilaga A.

KUNGL. LANTMÄTERISTYRELSEN

Till Riksdagens första lagutskott.

Genom beslut den 22 februari 1937 har Kungl. Majit anbefallt lantmäteristyrelsen
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens
andra kammare av P. L. Persson i Undersvik och Georg Nyblom
väckt motion, nr 357, angående giltigheten av efter den 1 januari 1897 gjorda
köp av på viss fastighet belöpande andel i samfälld mark.

Till åtlydnad härav får lantmäteristyrelsen anföra.

I det mål mellan Aktiebolaget Iggesunds bruk å ena och Nils Persson i
Uvås och hans hustru Anna Persson å andra sidan, vilket avgjordes genom
Kungl. Majits utslag den 18 april 1936 (N. J. A. 1936, sid. 235), och som synes
hava utgjort närmaste anledningen till motionen, har företetts en på bolagets
begäran av juris professorn Åke Holmbäck utarbetad promemoria, vars
innehåll synes utgöra ett så värdefullt bidrag till sakens belysande ur vissa
synpunkter, att styrelsen ansett sig böra härvid foga ett exemplar av sagda
handling, i det följande kallad »promemorian». För åstadkommande av en
såvitt möjligt fullständig och allsidig belysning av ifrågavarande, med hänsyn
till dess vittomfattande ekonomiska konsekvenser synnerligen betydelsefulla
spörsmål har det emellertid synts styrelsen nödigt att förebringa en fylligare
redogörelse för vad under saken berörande lagstiftningsarbeten förekommit
än som innehålles i motionen och promemorian. Härvid torde dock
ej vara erforderligt att gå längre tillbaka i tiden än till förordningen den 19
december 1827 angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning
samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman. Till komplettering
av utredningen synes sålunda följande förtjäna omnämnas.

Ingressen till 1827 års förordning hade följande lydelse:

»Vi CARL JOHAN etc. Gore veterligt: Att sedan Vi, med anledning jämväl
av Rikets Ständers hos Oss gjorde underdåniga framställning rörande
jämkningar och tilläggningar i de örn hemmansklyvning och jords avsöndring
från hemman hittills givne Författningar, efter alla vederbörandes hörande,
i sammanhang med Vår under den 4 sistledne Maj utfärdade Nådiga
Stadga örn Skiftesverket i Riket, tagit dessa viktiga frågor i hela sin vidd
under Nådigt övervägande; Och Vi därvid, till ytterligare beredande av Landets
uppodling och folkmängdens förökande, funnit angelägit, att grunderne
för hemmansklyvning i allmänhet, ävensom, i förening därmed, de villkor,
varunder jord eller andre lägenheter från hemman må avsöndras, bliva i alla
delar närmare stadgade och bestämde, samt så lämpade, att de både öppna
lättade tillfällen för den idoge, men mindre förmögne, till bosättning och
självbestånd, utan att medföra de olägenheter, som av en för vida utsträckt
klyvning av skattdragande hemman kunna uppkomma, och därjämte bereda
honom fullsäkerhet i besittningen av sin lagligt förvärvade jord, såsom
den kraftigaste uppmuntran till densammas uppodlande och förbättrande;
Så bave Vi i följd härav, i Nåder prövat gott, att, endast med de undantag,
som i denna Vår Nådiga Förordning omförmälas, upphäva vad i dessa äm -

Första lagutskottets utlåtande A''r 62.

nen, så väl för hela Riket i allmänhet, sorn .särskilt för visse orter, hittills
varit föreskrivit, samt i stället härutinnan i Nåder .stadga och förordna, sorn
föijer:»

1 2 kap. 3 § stadgades:

»Lägenhet, som från hemman avsöndras efter vad i 1 § tillåtit är, skall i
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
innehålla minst sex, samt i övrige delar av riket, minst fyra tunnland duglig
jord; dock må från hemman, beläget inom en mil från stad eller köping,
sådan lägenhet av minst ett halvt tunnland, under besittning på viss tid som
i 1 g sägs, kunna avsöndras. Lägenheten skall till sina gränsor noga bestämmas
i en enda formlig, till avhägnad bekväm, samt från hemmanets egen
åbyggnad avskiljd lott; och må odal-åker eller äng icke därtill användas.»

I denna paragraf gjordes genom en kungörelse den 14 november 1829
samt förordningen den 12 november 1858 angående ändring i föreskrifterna
rörande hemmansklyvning och jordavsöndring vissa ändringar beträffande
minimiarealerna, men kravet på att avsöndrad lägenhet skulle till sina gränser
noga bestämmas i en enda formlig lott kvarstod oförändrat ända tills
1827 års förordning upphävdes genom förordningen den 6 augusti 1864 angående
grunderna och villkoren för hemmansklyvning och jordavsöndring.

186i års förordning föranleddes av en underdånig skrivelse den 7 december
1863 från rikets ständer, vari påvisades behovet av vidgad rätt att avsöndra
jord, bland annat i ändamål att i trävarubolagens händer överföra
skogsmarker, varå de hade avverkningsrätt, genom vilket överförande enligt
ständernas förmenande en rationell skogsvård skulle befrämjas. I skrivelsen
föreslogos därför vissa ändringar i 1827 års förordning, vars 2 kap. 3 §
enligt förslaget borde lyda: »Lägenhet, som från hemman avsöndras, efter
vad i 1 § tillåtet är, skall till sina gränser noga bestämmas i en enda formlig
till avhägnad bekväm samt från hemmanets egen åbyggnad avskild lott.»
I sitt den 2 april 1864 avgivna underdåniga utlåtande i ärendet påpekade
kammarkollegiet det olämpliga i att avsöndrat område ovillkorligen .skulle
ligga i en enda lott. Inom civildepartementet utarbetades därefter förslag
till en helt ny författning i ämnet, vilket förslag anmäldes i statsrådet den
6 augusti samma år. Departementschefen anförde därvid i fråga örn ovanberörda
av ständerna föreslagna stadgande, enligt vilket avsöndrad lägenhet
skulle »bestämmas i en enda formlig lill avhägnad bekväm samt från
hemmanets egen åbyggnad avskild lott», att då minimibestämmelserna beträffande
avsöndrings storlek nu slopades och hinder icke bomme att finnas
att förvärva flera små avsöndringar i stället för en i flera lotter, det berörda
stadgandet saknade praktisk betydelse och således syntes kunna utan
olägenhet utgå. Den samma dag utfärdade förordningen innehåller i enlighet
härmed ej något motsvarighet till det berörda stadgandet, men därmed
slopades också — säkerligen oavsiktligt — föreskriften att avsöndrad lägenhet
skulle till sina gränser noga bestämmas.

Under förarbetena till förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyvning
och jordavsöndring anförde kammarkollegiet uti ett den 15
november 1879 avgivet underdånigt utlåtande bland annat: Då jordavsöndring
i den skriftliga avhandlingen därom i allmänhet till sitt läge icke med
noggrannhet betecknades och tvister av sådan anledning icke sällan uppstode
örn jordens rätta läge, rymd och gränser, borde föreskrift meddelas
därom att jorden i upplåtelsehandlingen skulle fullständigt beskrivas till
storlek, läge och gränser vid påföljd att avgäld ej fastställdes eller lagfart
icke därå beviljades. — Enär domstol ansett sig äga rätt bevilja lagfart å

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

jordavsöndring utan att avhandlingen härom ingivits till Konungens befallningshavande
och avgälden fastställts, föreslog kollegiet bestämmelse, enligt
vilken lagfarts- och inteckningsåtgärder icke finge äga rum, innan avsöndringen
blivit vederbörligen godkänd och avgälden fastställd. I det definitiva
förslag till förordning i ämnet, som anmäldes i statsrådet den 6 augusti 1881,
hade i enlighet med kammarkollegiets hemställan uti 4 § 2 mom. införts bestämmelse
örn att avhandling rörande jordavsöndring skulle innehålla »noggrann
beskrivning å den avsöndrade jordens storlek, läge och gränser».
Däremot hade kollegiets hemställan i fråga örn villkor för inskrivningsåtgärd
ej föranlett någon åtgärd, och såsom skäl härför anförde departementschefen:
Utan att vilja ingå på frågan örn ett dylikt villkors lämplighet syntes
det honom som örn detsamma, vilket skulle innebära en inskränkning i allmänna
lagens villkor för lagfart och inteckning, i alla händelser ej borde
meddelas i administrativ väg. Den utfärdade förordningen var i enlighet
med departementschefens förslag.

Det förslag till lag angående hemmansklyviring, ägostyckning och jordavsöndring,
som den 5 mars 1892 till Kungl. Maj:t överlämnades av en nästföregående
år tillsatt kommitté, blev, sedan yttranden däröver avgivits av
vissa myndigheter, omarbetat inom civildepartementet, varefter högsta domstolens
yttrande däröver inhämtades. I detta yttrande, vilket avgavs den 1
november 1893, berördes bland annat frågan örn beredande av möjlighet att
genom ägostyckning till särskild fastighet avskilja på viss fastighet belöpande
andel i samfälld mark. Sålunda anfördes beträffande 2 och 3 §§ av
justitierådet Herslow bland annat följande:

»Lika med kommittén anser jag det vara .synnerligen önskvärt, såväl att
den, som vill tillhandla sig en del av ett hemman, må kunna på förhand förvissa
sig om, vilka ägor han genom sitt köp skall bekomma, som ock att.
därest en hemmansägare åstundar att av sin jord föryttra allenast ett visst
slags ägor t. ex. skog, tillfälle härtill må stå honom öppet; och då, såsom
kommitterade redan påpekat, nu gällande stadganden rörande hemmansklyvning
och jordavsöndring icke medgiva, att ett hemman delas annorlunda
än i kvotdelar av dess skattetal och med iakttagande att varje .särskild del
erhåller lott i hemmanets alla olika ägoslag, samt till följd härav, örn från
ett hemman förvttras allenast en bestämd äga, denna icke kan erhålla egenskapen
av en självständig fastighet utom i ett särskilt undantagsfall, kan
jag icke annat än tillstyrka införandet av en anordning, varigenom ovan
angivna två önskningsmål vinnas. Dit syftar också det förfarande, som i remitterade
förslaget betecknas med benämningen ''ägostyckning’ och går därpå
ut, att en hemmansägare skulle med gällande verkan kunna på egen hand
dela sitt hemman i två eller flera självständiga, till läge och gränser bestämda
lotter och diirefter genom offentlig myndighet få såväl de särskilda
lotterna utmärkta ä karta som ock behörigt mantal satt å värjo lott. Detta
förfarande har onekligen den stora fördelen att vara både enkelt och billigt;
men det därmed avsedda ändamål att bereda gällande och beståndande kraft
åt köpeavtal örn viss, till läge och gränser bestämd del av ett hemmans område''
uppnås endast i det fall, ali det hemman, som på berörda siitt styckas,
icke ligger i samfällighet med annan jordägares mark utan antingen utgör
(''II skif!oslug för sig eller ock fått sitt område skilt från skifteslagets övriga
ägor genom sådan delning, som enligt gällande skiftessladga icke må rubbas
med mindre alla riitlsägande därom åsämjas. Eljest lärer det nämligen icke
kunna förhindras alt, genom påkallande av laga skifte från någon skiftesdelägares
sida, den gjorda ägodelningen när som helst leives, och därigenom

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

den, som köpt vissa ägor, tvingas att i utbyte mot dessa, vilka måhända äro
de enda, som motsvara hans avsikt med köpet, taga icke allenast annan
mark, utan även mark av annat ägoslag. Det föreslagna ägostvekningsförlarandet
bör därföre, enligt min åsikt, icke tillåtas inom andra hemman, än
de, vilkas ägor äro vederbörligen skilda från angränsande fastigheter.

I rikets norra län, där skiftesväsendet ännu befinner sig på en mindre
framskriden ståndpunkt, torde, med den av mig förordade begränsning av
förslagets omfattning, det ifrågasatta ägostyckningsförfarandet tills vidare
endast undantagsvis bliva tillämpligt. Vad dessa orter beträffar, har förslaget
företrädesvis det särskilda syfte att, i icke mindre skogshushållningens
än jordbruksnäringens intresse, bereda hemmansägaren möjlighet att,
med behållande av den för jordbruk lämpliga arealen av sitt hemman jämte
ett för husbehovet avsett mindre område av hemmanets skog, avhända sig
den övriga delen av skogsmarken på sådant sätt, att sistnämnda del lika
som den del av hemmanet, vilken säljaren behölle, bleve en självständig fastighet.
Detta syfte, vilket, såsom redan blivit påpekat, icke i fråga örn sådant
hemman, som med annat hemman har gemensam skogsmark, är på
ett betryggande sätt tillgodosett genom det föreslagna ägostyckningsförfarandet,
skulle i avseende å så beskaffat hemman enligt mitt omdöme lämpligast
vinnas genom en lagbestämmelse, som, med ändring av nu gällande
skiftesstadga, ginge därpå ut, att, i händelse ägaren av ett sådant hemman
avhände sig hemmanets andel i den gemensamma skogsmarken eller någon
ideell del därav, köparen, ändock den av honom inköpta delen saknade särskilt
mantal, lika med ägaren av stamhemmanet skulle äga skiftesvitsord
beträffande den samfällighet, vari han förvärvat del, eller, därest han hellre
önskade få sin skogslott utbruten enligt senare punkten i 94 § skiftesstadgan,
hade rätt att påfordra en sådan åtgärd samt vidare i båda fallen vöre berättigad
att, sedan det honom tillkommande skogsområde blivit behörigen avskilt,
få stamhemmanets mantal fördelat mellan sistnämnda område, å ena,
och stamhemmanets återstående ägor å andra sidan.»

Med föranledande av Högsta domstolens anmärkningar blev förslaget i
vad det angick ägostyckning ytterligare omarbetat — denna gång inom justitiedepartementet,
emedan ägoslyckningsbestämmelserna ansågos närmast
sammanhänga med skifteslagstiftningen —- och över ett sålunda utarbetat
förslag till lag örn ägostyckning, infordrades Högsta domstolens yttrande,
vilket avgavs den 3 december 1895. I fråga örn 13 § i förslaget yttrades av
nedannämnda justitieråd följande.

Justitierådet Carlson:

»Enligt förslaget skulle jord eller lägenhet, däri hemman äger del, som
icke blivit genom laga skifte eller därmed jämförlig åtgärd utbruten, icke
kunna ingå i ägostyckning på annat sätt, än att en var av hemmansdelarne
erhåller sin ideella andel däri i mån av det mantal, som åsättes densamma.
För min del anser jag, att en större frihet i detta avseende borde kunna medgivas,
så att t. ex. hemmanets andel i ett vattenfall av värde eller i skogsmark,
som på grund av 78 § 5 punkten skiftesstadgan vid skifte lämnats
oskiftad, kunde ensam eller tillsammans med visst område av den hemmanet
enskilt tillhöriga jorden utläggas till en hemmansdel.»

Justitierådet Hammarskjöld:

»Ett av de ändamål, som med förslaget avsetts, har, som bekant, varit att,
särskilt i de norra provinserna, möjliggöra för jordägare att avstycka meleher
mindre av sitt hemmans skog med bibehållande av hemmanets övriga
ägor. Förslagets avfattning och framför allt den 13 § skulle emellertid i alla

Första lagutskottets utlåtande A''r 62.

de fall där enligt 78 § skiftesstadgan skog lämnats oskiftad, tvinga jordägaren
att genomgå en ofia långsam och dyr lagaskiftesförrättning å skogen,
innan avstyckning av hans rätt i skogen skulle kunna äga rum, detta till och
med örn alla delägarne i skifteslaget ville samtidigt och till samma köpare
sälja sina andelar i densamma. Sådant skulle naturligtvis i hög grad skada
lagens användbarhet för ovan angivna syfte. Det torde icke vara någon omöjlighet,
att — såsom redan nu under åberopande av 13 § i förordningen angående
hemmansklyvrång och jordavsöndring skett, när kronan sålt hemman
med undantagande av hemmanets rätt i skog, som ej i laga skifte ingått
— avstycka en hemmansdels ideella rätt i skogen med bestämmande av
den del av hemmanets gamla mantal, vartill denna skogsrätt skulle sättas.
Ett sådant fall finnes omförmält i Holm, Juridiskt Arkiv 1894, referatet nr
147. Huru lätt avstyckningen kan verkställas framgår av de i kammarkollegium
befintliga handlingarna örn mantalets fördelning i detta mål mellan
de ägor, kronan sålt, och den skogsrätt, som kronan behållit. Den oegentligliet,
som utan tvivel ligger däruti, att ett hemman om till exempel 1U mantal
skulle utgöras av till exempel 1 helt mantals ideella andel i en oskift skog,
skulle ju vara av övergående beskaffenhet och försvinna, så snart antingen
laga skifte å skogen skett eller alla de ideella andelära^ förenats i en hand.
Att i sistnämnda fall den avstyckade skogskomplexens hela mantal skulle
kunna utgöra en sammansättning av flera bråkdelar, tillhörande olika hemmansnummer,
är ett förhållande, vartill redan nu icke saknas motsvarighet
vid nybildade egendomskomplexer, utan att några praktiska olägenheter
därav torde förmärkts. Om i det skattläggningsmål, som ovan omförmälts,
den avstyckade rätten i skogen åsattes nytt hemmansnummer, hade detta
uppenbarligen sin orsak däruti, att den av kronan behållna skogsrätten och
de från kronan bortsålda övriga ägorna skulle utgöra hemman av olika
hemmansnaturer, ett fall som ej inträffar, när styckning sker av hemman
under enskild äganderätt.»

Justitierådet Herslow:

»Genom bestämmelserna i förevarande paragraf har man velat utsträcka
ägostyckningsinstitutets användbarhet även till sådana hemman, som endast
i avseende å en del av sina ägor uppfylla de i 1 § angivna villkor för samma
instituts tillämplighet. Utsträckningen har vunnits på bekostnad av just det,
som bildar ägostyckningens egentliga företräde framför liemmansklyvningen.
Möjligheten för den enskilde att avhända sig eller förvärva just den
mark, som han själv vill, varken mer eller mindre, är nämligen i förevarande
lall uppgiven. Vinsten av utsträckningen synes mig vid sådant förhållande
vara klen.

I det fall, varom ifrågavarande paragraf handlar, skulle hemmanet icke
få undergå ägostyckning på sådant sätt, att dess ideella andel i det för detta
och annat hemman gemensamma området, t. ex. en skogstrakt, komme att
bilda en i kanjeralt hänseende självständig fastighet. Då nu gällande skiftesstadga
icke bereder någon utväg för andelens utbrytande till en sådan självständig
egendom, och en ideell andel icke heller lagligen kan bliva föremål
för jordavsöndring, skulle således hemmansägaren fortfarande såsom hittills
sakna all möjlighet att med gällande verkan särskilt föryttra vare sig andelen
i samfälligheten eller hemmanets övriga ägor. I rikets norra län, där
eli belydligt antal av .sådana hemman förefinnes, är såväl för jordbruket
som skogshushållningen, särskilt örn tillbörligt avseende fästes vid det av
Riksdagen i dess .skrivelse den 14 maj 1891 angivna ändamål, behovet av en
utväg för den odlade och odlingsbara jordens törytlrande ulan sammanhang

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

nied elen egentliga skogsmarken, synnerligen stort och verkligen trängande.
Enligt min uppfattning möta hart när oövervinneliga hinder för avhjälpande
av detta behov genom ägostyckningsförfarandet. Jag föranledes därför att
ånyo fästa uppmärksamheten vid den utväg, som jag i detta avseende anvisat
i mitt i högsta domstolen den 1 november 1893 avgivna yttrande vid granskning
av förut nämnda lagförslags 2 och 3 §§.»

Justitierådet Åbergsson:

»Vidhållande vad, vid granskning år 1893 av det inom civildepartementet
utarbetade förslag i ämnet, i högsta domstolen yttrats därom, att styckning
icke bör tillåtas i avseende å annan fastighet, än den, vilken, på sätt i 1 §
av nu föreliggande förslag angives, äger ett orubbligen fastställt område,
kail jag icke förneka, att ägostyckningens användbarhet skulle, till skada
isynnerhet för de norra länen, i hög grad motverkas, därest icke något sätt
kan uttänkas att ordna saken så, att styckning av ett hemmans sålunda bestämda
område må kunna med fördel äga rum även i det fall, att hemmanet
tillsammans med annat eller andra hemman äger del i oskift jord eller
lägenhet. Justitierådet Hammarskjöld har i sitt utlåtande rörande 13 § anvisat
en enkel och praktisk utväg att underlätta ägostyckning, även då hemmanet
jämlikt 78 § skiftesstadgan endast delvis undergått sådant skifte, som
i 1 § av förslaget avses, en utväg, som på sätt justitierådet Carlson antytt,
jämväl bör kunna användas, då det hemman, som styckas, i andra fall äger
del med annat hemman i jord eller lägenhet, såsom kvarnfall med mera; i
sammanhang varmed jag hemställer, att i lagen måtte upptagas bestämmelse,
huru vid styckning av ett hemman bör förhållas med särskild lägenhet eller
rättighet, som tillhör det ifrågavarande hemmanet utan samfällighet med
annat hemman.

Jag ansluter mig därför till justitierådet Hammarskjölds förslag, vilket
med den av mig åsyftade utsträckning därav skulle komma att innebära följande
grundtankar:

1 :o) Om hemmanet ensamt äger ett kvarnfall, malmbrott eller dylikt eller
särskild rättighet och förmån, som icke lämpligen bör lämnas såsom samfällighet
för de styckade delarne, kan jordägaren antingen själv eller genom
avtal nied den, till vilken han upplåter ett område för att från hemmanet
utstyekas, bestämma, att lägenheten eller rättigheten skall vid mantalets
fördelning sättas i särskilt mantal efter dess värde i förhållande till hela
hemmanets. Det därefter återstående mantalet fördelas på de utstyckade
lotterna. Intet hinder bör möta för bestämmande, att den sålunda mantalssatta
lägenheten eller rättigheten förenas nied en av de utstyckade lotterna.
Tvärtom synes detta vara nödvändigt åtminstone då det gäller rätt eller förmån,
som sättes i mantal.

2:o) Äger hemmanet med annat eller andra hemman ideell andel i jord
eller lägenhet, såsom kvarnfall med mera dylikt eller skogsmark, som enligt
78 § skiftesstadgan lämnats odelad och ännu icke undergått skifte, skattlä
gges hemmanets berörda ideella andel efter dess värde i förhållande till
hemmanets värde i dess helhet. Återstoden av hemmanets mantal fördelas
på de ägolotter, varav hemmanets orubbligt fastställda område skulle efter
styckning bestå. I detta fall, då det är fråga örn hemmanets ideella andel i
jord, som icke tillhör hemmanets lagliga styckningsområde, synes det icke
vara lämpligt utan snarare lända till oreda för framtiden, därest det tillätes,
att sammanlägga den ideella andelen jämte dess vid styckningsförrättningen
åsätta mantal med en av de med bestämt område utstyckade lotterna. Såväl
de utstyckade områdena som den mantalssatta andelen i oskift mark böra

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

var för sig i styckningsbeskrivningen såsom skilda egendomar under var sin
littera upptagas, vilket ju icke hindrar, att ett utstyckat område kan med
den mantalssatta andelen i oskift mark förenas i en persons hand.»

Under ärendets fortsatta behandling befanns det lämpligast, att bestämmelserna
angående hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring bibehöllos
i en författning, och med anledning härav utarbetades ett nytt förslag
till lag örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, vilket
genom proposition nr 37 förelädes 1896 års riksdag. Då ärendet efter gemensam
beredning med chefen för civildepartementet i statsrådet anmäldes
av chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt, upptog denne de
ovanberörda anmärkningarna till bemötande och anförde bland annat:

»Att medgiva en sådan delning av ett hemman, att en särskild lott kommer
att utgöras av hemmanets andel i en oskift samfällighet, medan övriga
lotter tilläggas var sina områden av de hemmanet enskilt tillhöriga ägor, en
delning som i övrigt endast mycket oegentligt .skulle kunna hänföras till
ägostyckning, synes vara en synnerligen betänklig avvikelse från denna princip.
Därigenom skulle den eller de lotter, som erhölle de hemmanet enskilt
tillhöriga ägorna, komma att sakna sådan andel i den oskifta samfälligheten,
som tillkomme övriga hemman inom samma skifteslag, varemot den
återstående lotten skulle utgöras allenast av en ideell andel i samfälld jord
och därtill en helt annan andel i samfälligheten än dess mantal utmärkte.
Huru lätt därigenom vid framtida delning av den oskiftade marken misstag
örn delägarnes rätt i samfälligheten och därav följande rättsförluster skulle
kunna uppkomma, framgår redan av det utav ledamöter i högsta domstolen
omförmälda rättsfall. Härtill kommer att, med hänsyn till den omfattning,
vari laga skifte numera övergått jämväl de nordligaste länen, en anordning i
den åsyftade riktningen svårligen kan anses vara av behovet påkallad.

De nu omförmälda anmärkningarne hava sålunda icke föranlett någon
ändring i huvudgrunderna för bestämmelserna örn ägostyckning.»

Under lagärendets behandling i riksdagen framställdes i båda kamrarna
yrkanden om ändring i 2 § därhän, att i Kopparbergs och Gävleborgs län,
varav stora delar ännu icke undergått laga skifte, ägostyckning skulle få ske
från hemman, som genom .storskifte fått sitt ägoområde bestämt, vilka yrkanden
emellertid avslogos. Frågan örn möjliggörande av andelsupplåtelser
berördes däremot icke.

Av intresse är även vad under lagstiftningsarbetet förekommit i avseende
å den samtidigt företagna ändringen i 6 § lagfartsförordningen, vilken fråga
sammanhänger med spörsmålet rörande lämpligheten av att tillåta ägostyckning
efter skedd överlåtelse av visst område av fastighet liksom även med
spörsmålet om vilken myndighet skulle pröva jordavsöndring.

Kommitténs förslag till lag angående hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring innehöll under 14 § den bestämmelsen, att, där efter överlåtelse
av ägostyckningslott oller avsöndrad lägenhet lagfart söktes, vid lagfartsansökningen
skulle fogas vederbörligt utslag örn ägostyckningen eller
örn avgäldens bestämmande. Stadgandet motiverades av kommittén därmed,
att kommittén funnit en sådan anordning erforderlig för vinnande av
reda och ordning i äganderättsförhållanden, som uppkomme genom ägostyckning
och jordavsöndring. Vissa domstolar hade redan tillämpat en .sådan
praxis, innan lagfart beviljades å avsöndrad lägenhet, men detta förfarande
hade av högre rätt ogillats. I det till Högsta domstolen remitterade
omarbetade lagförslaget innehöll 15 § en motsvarande bestämmelse, enligt
vilken, innan lagfart första gången beviljades, vid rätten skulle företes laga

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

kraftägande beslut om fastställelse av mantalet eller örn avgäldens bestämmande.

Det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till lag örn ägostyckning,
vari 1 § avsåg styckning utan föregående upplåtelse och 2 § styckning
efter skedd upplåtelse, åtföljdes av ett förslag till lag om ändrad lydelse
av 6 § lagfartsförordningen, enligt vilket till paragrafen skulle fogas
ett nytt stycke av innehåll att där ägare av hemman eller lägenhet till annan
upplåtit viss till gränserna bestämd ägovidd att ägas med omedelbar skattskyldighet
till det allmänna, lagfart å sådan upplåtelse ej finge beviljas förr
än ägostyckningen blivit fastställd. Motiveringen var densamma, som anförts
av kommittén.

Vid utarbetandet av det riksdagen förelagda förslaget till lag örn hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring ansågs det lämpligt alt utesluta
alla bestämmelser, som bade avseende på ägostyckning efter skedd
upplåtelse, och såsom skäl härför anfördes av chefen för justitiedepartementet
statsrådet Annerstedt följande:

»Under den föregående behandlingen av frågan örn lagstiftning rörande
ägostyckning har ifrågasatts, att ägostvekning å ett hemman skulle kunna
äga ruin, ej blott medan hela hemmanet äges av en person och i ändamål att
förbereda föryttring av någon genom ägostyckningen till läge, gränser och
mantal bestämd del, utan även sedan föryttring av visst till läge och gränser
bestämt område redan ägt rum och då i syfte att fördela hemmanets mantal
mellan de till äganderätten skilda områdena samt i övrigt reglera förhållandena
dem emellan. Medan i förra fallet det är ägaren, som bestämmer ej
blott att ägostyckning skall ske utan även huru den skall verkställas, skulle
åter, i fall föryttring redan förut ägt rum, en var av ägarne till de särskilda
områdena kunna påkalla ägostyckning och det rörande upplåtelsen träffade
avtalet tjäna till efterrättelse vid styckningen. Då emellertid de för ägostycknings
verkställande i förra fallet uppställda normerande föreskrifter
uppenbarligen måste gälla jämväl för det senare fallet, uppstå, på sätt även
av flere bland de inom högsta domstolen framställda anmärkningar framgår,
åtskilliga svårigheter. Särskilt torde det bliva ytterst vanskligt att avgöra,
huru det civilrättsliga förhållandet mellan parterna skall gestalta sig, för
den händelse ägostyckning måste vägras, emedan villkoren för upplåtelsen
icke överensstämma med de allmänna reglerna för ägostycknings verkställighet.
På grund härav hava alla bestämmelser, som avse ägostyckning på
grund av redan förut skedd upplåtelse, ur förslaget uteslutits.»

I fråga om konsekvenserna härav beträffande erforderlig ändring i 6 §
lagfartsförordningen yttrade departementschefen vidare:

»Sedan vad som angår ägostyckning i följd av redan skedd upplåtelse numera
uteslutits, lärer den i det ursprungliga förslaget till lag om ändrad lydelse
av 6 § i förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875 intagna föreskrift, som huvudsakligen avsåg detta fall, ej vidare erfordras.
Däremot synes till nu ifrågavarande paragraf böra flyttas det i det
först remitterade förslaget till lag angående hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring intagna stadgande, enligt vilket lagfart å upplåtelse, varigenom
jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats, ej finge beviljas
förr än fastställelse å avsöndringen meddelats.»

Lagutskottet godtog ej Kungl. Maj:ts ståndpunkt i berörda hänseende utan
föreslog i sitt över lagförslaget avgivna utlåtande (nr 72) återinförande under
3 § av bestämmelse örn rätt till ägostyckning efter föregången överlåtelse. Ej
heller gillade utskottet stadgandet i 20 § av Kungl. Maj:ts förslag, enligt vil -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

ken, liksom tidigare, avsöndring skulle prövas och fastställas av Konungens
befallningshavande, utan föreslog att frågan om avsöndringens laglighet
skulle prövas av häradsrätten i samband med lagfarten. Såsom en konsekvens
härav föreslog utskottet att åt 6 § lagfartsförordningen skulle givas
följande lydelse:

»Är lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan handling, som
ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att
handlingen blivit ståndande.

Har ägare av hemman till annan upplåtit del därav med viss till gränserna
bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas, må lagfart å sådan upplåtelse
ej beviljas förr än ägostyckning å hemmanet blivit fastställd.

Lag samma vare beträffande upplåtelse av till ägovidden bestämd del av
lägenhet, som ej tillkommit genom avsöndring.

Lagfart å upplåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet
avsöndrats, må ej beviljas, där upplåtelsen ej är med lag överensstämmande;
skolande vid lagfartens beviljande namn och nummer genom domstolens
försorg det upplåtna åsättas.»

Under debatten i första kammaren redogjorde flera talare för dåvarande
praxis vid meddelande av lagfart å avsöndrad lägenhet. Sålunda anförde
herr Hammarskjöld bland annat följande:

»Allt sedan den tid, då högsta domstolen förklarade, att fastställelse å
jordavsöndringar av Konungens befallningshavande icke var nödvändig för
meddelande av lagfart å avsöndringarna, har naturligtvis i det övervägande
antalet fall den person, som förvärvat sig en ny jordavsöndring, vänt sig
direkt till domstolen och fått lagfart, och han har icke brytt sig om att
underkasta avtalet den granskning av dess laglighet, som enligt lag skulle
ske genom Konungens befallningshavande. Och, såsom den sista talaren
sagt, delta bär varit ofantligt bekvämt för allmänheten; det har icke mött
någon svårighet för domstolen heller. Nej, naturligtvis, ty så vitt jag kan
läsa lagen, har domstolen icke, enligt nuvarande lag, att pröva, huruvida
jordavsöndringen är laglig i enlighet med jordavsöndringsförfattningen,
utan endast om här föreligger en fastighetsupplåtelse enligt villkoren i jordabalken,
d. v. s. ett skriftligt avtal, försett med två vittnen, och om säljarens
åtkomst är behörigen styrkt. Har allt detta varit utrett, har domaren givit
lagfart, och någon skyldighet, jag skulle nästan vilja säga någon rättighet att
gå därutöver har han icke haft.

Nu bar utskottet, som väl insett, att nuvarande praxis lett därhän, att den
inskränkande bestämmelsen i jordavsöndringsförfattningen i de flesta fall
stannat vid en tom bokstav, satt in en ny bestämmelse i lagfartslagen, enligt
vilken ''lagfart å upplåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller
lägenhet avsöndrats, må ej beviljas, där upplåtelsen ej är med lag överensstämmande’.
Hädanefter blir det således en skyldighet för domaren att se
efter, icke blott att här finnes ett formellt riktigt köpebrev och en laglig åtkomst
för säljaren, utan även att bestämmelserna i jordavsöndringsförfattningen
äro fullgjorda. Jag betvivlar icke ett ögonblick, att häradshövdingarne
komma att med all möjlig samvetsgrannhet iakttaga dessa bestämmelser
och att således kontrollen hädanefter kommer att bliva effektiv. Att den
hittills icke varit det, har berott på, såsom jag nyss nämnde, att häradshövdingarne
icke haft plikt, ej ens någon rätt ali inlåta sig i prövning av denna
sak-------.»

I fortsättningen av sitt anförande påvisade talaren emellertid de svårigheter
som mötte för häradsrätterna att pröva en avsöndrings laglighet och

Första tagutskottets utlåtande Nr 62.

framhöll lämpligheten av att, såsom i propositionen föreslagits, prövningen
förlädes till Konungens befallningshavande.

Första kammaren antog också Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Utskottets hemställan om ändrad lydelse av 6 § lagfartsförordningen visades
med föranledande härav åter till utskottet.

I andra kammaren föranledde den av lagutskottet ändrade 3 § en debatt,
som inleddes av chefen för justitiedepartementet med följande anförande:

»Uti 3 § av det nu föredragna lagförslaget har av lagutskottet till Kungl.
Maj:ts förslag tillagts den bestämmelsen, att icke blott, såsom den kungl,
propositionen innehåller, ägare till hemman och hemmansdel skall vara berättigad
att begära ägostyckning, utan att jämväl, örn ägaren upplåtit en del
av sitt hemman med äganderätt till annan person, att av honom såsom hemmansdel
ägas, den, som erhållit hemmansdelen sig upplåten, skall vara berättigad
att begära ägostyckning.

Nu har visserligen en sådan anordning sina fördelar i avseende på lättheten
att begära ägostyckning; men i civilrättsligt avseende synes ett dylikt
medgivande mången gång komma att medföra betänkliga olägenheter. De
efterföljande bestämmelserna i lagen innehålla nämligen vissa föreskrifter,
vilka skola iakttagas, för att ägostyckningen skall beviljas och hemmantalet
fördelas. Är nu förhållandet sådant, att den skedda upplåtelsen icke överensstämmer
med dessa regler, säges det visserligen i förslaget, att då skola
.säljare och köpare försöka överenskomma örn en jämkning av upplåtelsen
så, att den bliver överensstämmande med lagens föreskrifter. Men det är
givet, att, sedan ägaren till annan person upplåtit viss del av sitt hemman
samt fått sin betalning, man ej kan hos honom förutsätta så synnerligen
stor iver att få till stånd en sådan jämkning, vilken visserligen är behövlig,
för att skiftesstadgans föreskrifter skola varda uppfyllda, men som i allmänhet
icke för säljaren kan medföra någon särskild fördel.

Det heter då i förslaget, att, om en sådan överenskommelse icke kan träffas
mellan köpare och säljare, att den styckade jordpossessionen kommer i
överensstämmelse med lagens föreskrifter, må ägostyckningen ej beviljas,
och lagfart på upplåtelsen får i ty fall ej ske. Om således från egendomen
först blivit såld en äga, men ägostyckning sedan icke tillåtes, blir påföljden
den, att köparen icke kan få lagfart på sin förvärvade egendom, och han
kommer då att vara utan möjlighet att kunna inteckna den köpta jorden
eller att vid en försäljning därav kunna skaffa en ny köpare lagfart därpå.
Detta är uppenbarligen ett förhållande av betänklig art, örn det något oftare
skulle ifrågakomma.

Nu har i avseende å de gamla jordavsöndringarne den äldre lagstiftningen
innehållit den bestämmelsen, att, därest avsöndringen icke sker i överensstämmelse
med lagens föreskrift och avsöndringen icke heller sedermera kan
bringas i överensstämmelse med lagen, avsöndringen må emot skälig lösen
återgå till den egendom, varifrån avsöndringen skett. Men en sådan bestämmelse
eller något likartat förefinnes icke i det av lagutskottet här framlagda
förslaget, utan, såvitt jag kan förstå, bleve av utskottsförslagets antagande
följden den, att här i landet skulle komma att finnas ett antal jordegendomar,
på vilka lagfart icke vore beviljad och icke kunde beviljas. Men även
ur en annan synpunkt torde det av utskottet föreslagna tillägget giva anledning
till vissa betänkligheter. Vi hava nu här i landet under många år med
stora kostnader och många olägenheter för jordägaren genomfört laga skiftet,
vilket just har till syftemål att sammanföra de spridda ägor, vilka tillhöra
en och samma jordägare, till ett sådant helt, som lämpar sig för ett

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

rationellt jordbruk. Med den obegränsade rätt till ägostyckning, som nu
skulle enligt utskottets förslag uppkomma, finnes det uppenbarligen icke
något hinder, att en person, som förskaffat sig en mängd spridda delar i ett
hemman, långt flera än det antal, som föreskrives i skiftesstadgan, därpå
begär ägostyckning. Han erhåller visserligen icke fastställelse å ägostyckningen
för sina delar i hemmanet i följd därav, att skiftesstadgans föreskrifter
i nämnda hänseende icke blivit iakttagna, och han står då visserligen
utan möjlighet att få lagfart därpå eller att kunna inteckna sin egendom,
men han är fortfarande ägare till dessa delar och lagen innehåller icke någon
möjlighet att undanrödja den söndersplittring av jorden, som man i
skiftesstadgan velat undvika. På detta sätt motverkar man genom det föreslagna
stadgandet i ganska betydlig mån det syfte, för vilket laga skiftet har
blivit infört.

Det förefaller således givet, att, om man vill hava de av utskottet föreslagna
bestämmelserna i 3 § upptagna i lagen, man bör komplettera utskottets
förslag med en bestämmelse, som föreskriver, att den sålda egendomen
i dylikt fall skulle genom ägobyte eller genom andra åtgärder likartade dem,
som äga rum vid laga skifte, bringas till sådan form, att ägostyckning kunde
medgivas och lagfart beviljas. Utskottet har emellertid icke föreslagit något
dylikt stadgande, och vid sådant förhållande föreställer jag mig, att åtminstone
för närvarande lämpligast vore, att, beträffande §§ 2 och 3, Kungl.
Maj:ts förslag antoges oförändrat. Genom en efterföljande lagstiftningsåtgärd
kunde i händelse av behov den nya lagstiftningen med nödiga modifikationer
sedermera bliva tillämpad på sådana äldre hemmansdelningar,
som icke överensstämma med nu föreliggande lags föreskrifter. Men örn
man anser en dylik åtgärd vara allt för genomgripande, borde väl åtminstone
i lagförslaget intagas någon bestämmelse, som motsvarade vad som gäller
om de jordavsöndringar, som äro olagliga, nämligen den att, om icke
ägostyckning kunde erhållas och icke heller lägenheten kunde bibehållas
såsom avsöndring, då skulle lösningsrätt inträda.»

Efterföljande talare ansågo emellertid att de av statsrådet Annerstedt uttalade
farhågorna ej borde hindra paragrafens antagande, enär de fall där
någon verklig olägenhet uppstode, kunde antagas bliva mycket få. Paragrafen
godkändes också i den lydelse utskottet föreslagit. Frågan om införande
i lagen av bestämmelse om lösningsrätt i fall, som av departementschefen
åsyftats, togs därefter icke under övervägande.

Behandlingen av förslaget till ändrad lydelse av 6 § lagfartsförordningen
inleddes av chefen för civildepartementet statsrådet Groll, som anförde:

»Uti 4:de stycket av ifrågavarande § 6 förekommer ett stadgande, som
synes icke väl stå i överensstämmelse med vad § 10 i lagfartslagen innehåller.
Detta ifrågavarande 4:de stycke lyder så i utskottets förslag: ''Lagfart
ä upplåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet
avsöndrats, må ej beviljas, där upplåtelsen ej är nied lag överensstämmande’.
När man läser detta, skulle man således, i fall upplåtelsen icke vore
med lag överensstämmande, vänta sig den följd, att den sökta lagfarten
skulle avslås. Men detta är domstolen förhindrad att gilia på grund av § 10

i lagfartslagen, vilken paragraf lyder så: ''Kan lill följd av den i 6 §----

givna föreskrifter sökt lagfart ej beviljas — — — förklare rätten ansökningen
vilande i avbidan på hindrets undanrödjamie’. Således, enligt denna
t? 10, skall, i det fallet att avsöndringen är olaglig, domstolen förklara lagfar
Isa nsökningen vilande. Men detta kail viii icke vara lämpligt, ty är avsöndringen
olaglig, kommer den väl också att så förbli, vadan det naturli Rihang

till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. i avd. Nr 62. 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

gaste i sådant fall vore, att lagfartsansökningen avsloges, enär eljest skulle
inträffa åtskilliga invecklade förhållanden i avseende på inteckningsansökningar,
som göras senare än lagfartsansökningen. När nu detta förhållande
skall rättas, tror jag knappast, att det kan gå för sig på annat sätt, än genom
en ändring i 5 § av lagfartslagen, där det talas om, under vilka förhållanden
en lagfartsansökning genast skall avslås.

På grund av vad jag nu nämnt, torde det, föreställer jag mig, för kammaren
vara klart, att en ändring bör här vidtagas. Att göra detta utan någon
föregående utredning från utskottets sida, torde emellertid icke vara möjligt,
och därför hemställer jag, huruvida icke lämpligast vore, att förslaget
till lydelse av 6 § i lagfartslagen bleve till utskottet återremitterat, i vilken
händelse utskottet även kunde få tillfälle att taga i övervägande en föränd
ring av tredje momentet, som väl icke heller står i full överensstämmelse
med avsöndringsförfattningarna.»

Debatten avslutades också av statsrådet Groll med följande yttrande:

»Jag anser mig med hänsyn till vad jag förut anfört böra påpeka, hurusom
redan nu olika meningar göra sig gällande om rätta tolkningen av detta
fjärde stycke, i det att lagutskottets vice ordförande antagit att, trots 10 paragrafens
innehåll, enligt vilket lagfarten skall förklaras vilande, domstolen
kommer att avslå lagfartsansökningen; under det att en annan talare, som
nyss hade ordet, ansåg att domstolen bör i detta fall förklara ansökningen
vilande, därvid han har stöd av de uttryckliga ordalagen i 10 §. Det visar
sig således redan här i kammaren, att, såsom fjärde stycket är formulerat,
man anser sig kunna tolka detsamma på olika sätt. Jag hemställer, örn det
under sådana förhållanden icke kunde anses vara lämpligt att återremittera
punkten till lagutskottet, på det att utskottet självt må förklara, vad det
egentligen menat, och sålunda lämna någon ledning för lagtillämpningen i
förevarande avseende.»

Kammaren godkände emellertid utskottets förslag i oförändrat skick.

Sedan på grund av dels återremiss, dels skiljaktiga beslut såväl delar av
huvudlagförslaget som följdförfattningarna kommit under förnyad behandling
av lagutskottet, ansåg sig utskottet (memorial nr 81) böra i saminanjämkningsändamål
hemställa, att andra kammaren måtte biträda första
kammarens beslut i fråga örn fastställelsemyndighet vid avsöndring, och såsom
en följd härav ävensom i förtydligande syfte (tredje stycket) omredigerade
utskottet tredje och fjärde styckena i sitt tidigare förslag till ändrad
lydelse av 6 § lagfartsförordningen, vilka föreslogos erhålla följande lydelse:

»Lag samma vare beträffande sådan upplåtelse, som avser ägostvekning,
från lägenhet, vilken ej tillkommit genom avsöndring.

Å upplåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats,
må lagfart ej beviljas förr än fastställelse å avsöndringen meddelats.
»

Utskottets hemställan bifölls i första kammaren utan debatt.

I andra kammaren däremot föranledde sammanjämkningsförslaget ett livligt
meningsutbyte särskilt vad angår fastställelsemyndigheten och den därmed
sammanhängande ändringen i 6 § lagfartsförordningen. Vad som framför
allt vållade betänkligheter mot att förlägga prövningen till Konungens
befallningshavande var dels fruktan för ökade kostnader och dels betänkligheter
med hänsyn till den avsevärda tid, som avsöndringsärendets behandling
hos Konungens befallningshavande kunde antagas kräva, och varunder
enligt talarnas förmenande köparen vore utsatt för risk att det förvärvade
områdets värde minskades genom att nya inteckningar beviljades i stam

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

fastigheten. Till bemötande av dessa invändningar anförde chefen för justitiedepartementet
bland annat följande:

»Den betänklighet, som den sista talaren nu framhållit, nämligen att
Kungl. Maj:ts förslag i det avseendet skulle vara sämre än lagutskottets,
att genom Kungl. Maj:ts förslag möjligheten att skydda sig mot efterföljande
inteckningar i den avsöndrade lägenheten, vilka den ursprungliga jordägaren
skulle vilja taga, skulle vara mindre, förefinnes efter min uppfattning
icke. Båda förslagen äro lika däruti, att man, så fort man fått köpebrev,
kan och bör söka lagfart, i händelse man vill skaffa sig lagligt skydd, att
icke efterföljande inteckningar skola komma att gravera ens ägolott i hemmanet.
Lagfartsansökningen bliver förklarad vilande; och så snart lagfart
är sökt och ansökningen därom förklarad vilande, kunna icke efterföljande
inteckningar i hemmanet gravera ens ägolott, även om det åtgår någon tid,
innan lagfarten kan beviljas, i följd därav att utredning skall ske, om avsöndringen
överensstämmer med lagens föreskrifter. I detta avseende äro
båda förslagen lika. Och jag föreställer mig, att, örn Kungl. Maj:ts förslag
skulle antagas av kammaren, varje försiktig köpare även efter detta förslag
måste söka lagfart lika tidigt, som han skulle göra, i händelse utskottets förslag
skulle bliva lag. Med ett sådant tillvägagående är risken icke någon,
att inteckningar skola förnärma köparens rätt. Det är också alldeles uppenbart,
att, då häradsrätten i allmänhet icke kan vara i besittning av de handlingar,
som erfordras, för att häradsrätten skall kunna göra den prövning
angående avsöndrings överensstämmelse med lagen, som är föreskriven,
även efter utskottets förslag en icke obetydlig tid — i många fall åtminstone
— måste förflyta innan avhandlingens laglighet kan prövas och sedermera
lagfart beviljas, så att även i detta fall förslagen äro lika.»

Slutet blev att sammanjämkningsförslaget bifölls.

Enligt stadgande i lagens 21 § skulle avhandling rörande jordavsöndring
för alltid innehålla så noggrann beskrivning å den avsöndrade jordens storlek,
läge och gränser, att någon osäkerhet därom ej kunde uppstå.

I Nytt juridiskt arkiv, avdelning II, för år 1896 finnes införd en uppsats
av justitierådet Herslow örn »Det nya jorddelningsinstitutet, ägostyckning»,
varur här må anföras följande:

»Möjligen torde det någon gång inträffa, att en fångeshandling, som lyder
å visst bestämt jordområde och är avsedd att läggas till grund för ägostyckning,
innehåller sådana mot ifrågavarande lags föreskrifter stridande
bestämmelser, att ägostyckningen förklaras icke kunna äga rum. Uppenbarligen
skulle det föranleda oreda och oordning i äganderättsförhållandena,
örn ett dylikt fång kunde genom lagfart befästas, oaktat den därmed avsedda
ägostyckningen icke finge försiggå. Också har det genom en samtidigt med
ägostyckningslagen utfärdad särskild lag blivit stadgat, att, i händelse ägare
av hemman till annan upplåtit del därav med viss till gränserna bestämd
ägovidd alt såsom hemmansdel ägas, lagfart å upplåtelsen ej må beviljas*
förrän ägostyckning å hemmanet blivit fastställd. Förklaras den åsyftade
ägostyckningen icke kunna komma till stånd, måste envar av kontrahenterna
anses berättigad att påkalla återgång av den upplåtelse, som sålunda
befunnits vara olaglig oell för ty sakna gällande verkan.»

Det kan förmodas att detta tillrättaläggande uttalande föranletts av det
anförande i samma fråga, som enligt vad ovan sagts under lagärendets behandling
i andra kammaren hölls av chefen för justitiedepartementet, och
vari frågans lösning lämnades öppen.

Såsom i promemorian anförts togs vid utarbetandet av förordningen den

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

13 juni 1908 angående jordregister hänsyn till fång av ifrågavarande slag
så till vida, att i § 18 föreskrevs att vad i förordningen stadgats om avsöndrad
lägenhet skulle i tillämpliga delar gälla, där lagfart meddelats å lägenhet.
som tillkommit genom upplåtelse av andel för visst mantal i oskift
mark. Av jordregisterkommitténs motivering må här återgivas föjande:

»Beträffande åter lägenheter, som tillkommit genom avsöndringar, vilka
ej blivit fastställda av Konungens befallningshavande. finnes naturligen ingen
förteckning å dem, till följd varav det måste bliva förenat med svårighet
att erhålla kännedom örn alla dylika lägenheter. Då för deras tillkomst
från rättslig synpunkt ej erfordrats annat än en i laga ordning upprättad
upplåtelsehandling men icke någon slags åtgärd av offentlig myndighet,
kunde väl ifrågasättas, att jordregistret, för att det skulle anses fullständigt,
borde upptaga alla sådana lägenheter. Men då en dylik fordran å jordregistret
måste föranleda en synnerligen dyrbar och tidsödande jordrannsakan
för erhållande av kännedom örn alla dessa lägenheter, och behovet
av deras upptagande i ett jordregister, som är avsett att bliva underlag för
fastighetsbokföringen, torde bliva tillräckligt tillgodosett, örn allenast de
lägenheter av ifrågavarande slag bleve däri registrerade, å vilka lagfart meddelats
och om vilka man alltså kan erhålla kännedom genom forskningar i
häradsrätternas arkiv, hava kommitterade ansett, att lagfart bör vara å sådan
lägenhet meddelad för att den må såsom en särskild fastighet i jordregistret
upptagas.

Det hade givetvis varit synnerligen önskvärt, att dylika avsöndringar, innan
de infördes i jordregistret, bleve fastställda av Konungens befallningshavande,
där sådan fastställelse kan ifrågakomma, men då fastställande av
avgäld å sådana avsöndringar ej vidare skall äga rum, där det ej av stam1''astighetens
ägare påkallas enligt lagen rörande avgäld från avsöndrad
lägenhet den 25 maj 1905, samt någon prövning av dessa avsöndringars laglighet
endast för jordregistrets uppläggande ej torde från det allmännas sida
böra ifrågakomma, har fastställelse ansetts ej böra fordras för lägenheternas
införande i jordregistret.

Även två andra slag av lägenheter äro efter kommitterades uppfattning
av beskaffenhet, att lagfart å dem bör vara meddelad för att de må införas
i jordregistret, nämligen lägenheter, som tillkommit antingen genom upplåtelse
av andel för visst mantal i oskift mark eller ock i enlighet med författningarna
örn jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller örn
ändring eller utrivning av vattenverk.

Ehuru fastställelse å upplåtelse av andel för visst mantal i oskift mark ej
lagligen kan meddelas förr än den mot andelen svarande mark blivit ur
samtalligheten utbruten samt lagfart således enligt nu gällande lag av den
27 juni 1896 ej torde kunna meddelas å sådan upplåtelse, innan det med
upplåtelsen avsedda område blivit genom lantmäteriförrättning till läge och
gränser bestämt, har emellertid före det berörda lag trädde i kraft lagfart
i en mängd fall meddelats å dylika andelar, vilka därefter gått i köp och
intecknats i likhet med lägenheter, vilka blivit i enlighet med avsöndringsförfattningarna
upplåtna. Av sådan orsak hava kommitterade ansett, att
dylika andelar böra i jordregistret upptagas, men i likhet med vad som föreslagits
beträffande lägenheter, som tillkommit utan fastställelse å avsönd
ringen, och på samma skäl som beträffande sistnämnda slag av lägenheter
anförts, endast där lagfart blivit å upplåtelsen meddelad.»

Vad angår fastighetsregister för stad infördes i 7 kap. 3 § lagen den 12 maj

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

1017 örn fastighetsbildning i stad stadgande, enligt vilket upplåten andel lör
viss faslighet i samfälld mark skall, ändå att andelen ej är utbruten ur samfälligheten,
vid registrering behandlas såsom stadsäga, så framt lagfart beviljats
å upplåtelsen eller andelen på grund av mantalsfördelning eller annan
dylik förrättning ansetts såsom särskild fastighet.

Angående tillkomsten av detta stadgande upplyses i justitierådet Grefbergs
kommentar till lagen (andra upplagan sid. 212) följande:

»I 1914 års förslag hade bestämmelsen följande lydelse: Andel för viss
fastighet i samfälld mark varde, ändå att andelen ej är utbruten ur samfälligheten,
vid registrering behandlad såsom stadsäga, så framt lagfart beviljats
å upplåtelse, varigenom andelen avsöndrats, eller andelen på grund av
mantalsfördelning eller av annan anledning eljest är att anse såsom särskild
fastighet.

De jämkningar i uttrycken, som sedermera vidtagits, avse att giva uttryck
åt den oegentlighet i fastighetsbildningen, som föreligger i de fall. då man
nied hänsyn till bestående förhållanden nödgas behandla vissa andelar i samfälligheter
såsom fastigheter. Så skall endast ske. örn lagfart beviljats — att
den är vilande, är ej nog — å överlåtelse av sådan andel eller andelen på
grund av mantalsfördelning eller annan dylik förrättning ansetts såsom särskild
fastighet. Genom åtgärd av berörda beskaffenhet i och för sig är andelen
icke fastighet. Det erfordras ytterligare att den blivit rättsligen behandlad,
må vara oriktigt, såsom särskild fastighet. (Jfr N. J. A. 1884. sid. 341,
1898 sid. 241, 1908 sid. 60, 1909 sid. 612, 1913 sid. 28 och 1915 sid. 246).

Tillskapande av nya .sådana ''fastigheter’, varom här är fråga, kan ej anses
medgivet annat än genom mantalssättning.»

Med mantalssättning åsyftas här den form av jorddelning, som enligt
kungörelsen den 13 juli 1917 (nr M6) med bestämmelser för vissa fall angående
mantalssättning eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring
i administrativ indelning skulle, i det fall att fastighet var belägen delvis
inom och delvis utom stad eller fastighetsregistersamhälle, föregå det i 7 kap.
17 § fastighetsbildningslagen föreskrivna uteslutandet ur iordeboken av den
inom staden eller samhället belägna delen av fastigheten. Där av en fastighet
på ena sidan örn samhällsgränsen folio alla dess utbrutna ägor och på den
andra sidan endast dess andel i samfälld mark, skulle enligt nämnda kungörelse
och kungörelsen den 26 juli 1918 (nr 623), innefattande visst tillägg
till förstnämnda kungörelse, av berörda andel bildas särskild fastighet, som
åsattes del av fastighetens mantal. Falla fastighetens utbrutna ägor helt
inom staden eller samhället och andelen i samfälligheter på landssidan, skall
andelsfastigheten i jordregistret för vederbörande socken redovisas såsom
särskild fastighet (§ 7 mom. 7 jordregisterförordningen). 1 den nya kungörelse
angående dylik mantalssättning, som utfärdades den 25 april 1924 (nr
101), meddelades bestämmelser enligt vilka dylika andelsfastigheter icke
.skulle åsättas mantal och som i övrigt syftade lill nedbringande av antalet
dylika fastigheter. Med föranledande av vissa omständigheter, vilka styrelsen
saknar anledning att här beröra, utfärdades den 25 april 1930 lag örn delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera (nr 99) enligt vilken
delning av fastighet, såväl vid indelningsändring som i de fall, varå
mantalssättningskungörelserna har avseende, skall ske genom avstyckning.
För att undgå bildandet av andelsfastigheter har i 1 § tredje .stycket stadgats
att, därest av viss fastighet på ena sidan örn fastställd gräns faller allenast
dess andel med andra fastigheter i samfälld mark, delning av fastigheten
ej skall äga rum, såvida icke dess andel i samfälligheten blir lagligen utbru -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

ten. Denna lag trädde i kraft den 1 juli 1930. Har dessförinnan beslut om
indelningsändring eller om sträckningen av gräns för förvaltningsområde
meddelats eller föreskrift utfärdats att fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser skall föras för samhälle å landet, skall enligt övergångsbestämmelserna
till lagen vad i denna stadgas äga tillämpning i den
mån Konungen förordnar. Med tillämpning av 1924 års mantalssättningskungörelse,
som sålunda fortfarande är gällande, kunna alltså alltfort bildas
fastigheter, bestående av endast andel i samfällda ägor. Sedan numera jordeboken
upphört att förås, har genom en kungörelse den 26 juni 1936 (nr 360)
förordnats, att vad i 1924 års kungörelse är stadgat beträffande jordebok
och jordeboksenhet i stället skall äga tillämpning beträffande jordregister
och jordregisterenhet.

Förarbetena till lagen den 18 juni 1926 om delning av jord a landet utvisa
följande.

Uti det av 1911 års skifteslagstiftningskommitté utarbetade förslaget till
lag örn skifte av jord m. m. funnos i 249 och 258 §§ intagna bestämmelser
om avskiljande genom »styckning» av fastighets andel i samfällda ägor, såväl
för det fall att andelen av fastighetens ägare upplåtits till annan som
utan sådan upplåtelse. I motiven till förstnämnda § anförde kommittén bland
annat:

För det fall att fastighet förutom visst ägoområde har andel i samfällda
ägor, bör styckningsförfarandet givetvis icke vara uteslutet. Andelen i de
samfällda ägorna kan i sådant fall vara upplåten såsom fastighetsandel, i vilken
händelse styckning jämlikt 249 § får ske på begäran av någondera av
kontrahenterna.»

Angående 258 § anfördes:

»Den ökade frihet i styckningsrätten, som föreslagits i andra stycket av förevarande
paragraf, torde fylla en ganska kännbar brist i gällande bestämmelser.
Särskilt behövligt synes medgivandet att avskilja andelen i samfälld
äga till en särskild styckningslott för att underlätta de ofta förekommande
upplåtelserna av andel i oskiftad mark. Då skiftesstadgan icke anvisat någon
utväg att utbryta en ideell andel i en oskiftad del av ett skifteslags område
till en i kameralt hänseende självständig fastighet, och en ideell andel icke
heller lagligen kunnat bliva föremål för jordavsöndring, har jordägaren hittills
saknat all möjlighet att med laga verkan särskilt föryttra vare sig andelen
i samfälligheten eller fastighetens övriga ägor. Att detta varit till verklig olägenhet
är av erfarenheten visat, då jordägaren ofta tvungits att föranstalta en
tidsödande och kostsam skiftesförrättning å de oskiftade ägorna för att
kunna föryttra sin rätt däri. Den oegentlighet, som kan anses ligga däri att
en fastighet saknar något som helst bestämt område å marken, är av övergående
beskaffenhet och försvinner, så snart samfälligheten skiftats. För övrigt
kommer upplåtelse av en sådan fastighet huvudsakligen till stånd i det
fall, att det åsyftas att förena alla de ideella delarna av samfälligheten i en
hand. Att den avstyckade komplexen därvid blir sammansatt av flera fastighetsdelar
medför i allmänhet inga nämnvärda praktiska olägenheter. Skulle
sådana kunna uppstå, torde de oftast kunna undvikas genom fastigheternas
sammanläggning.»

Enligt förslagets 274 § kunde andel, varom här är fråga, under vissa betingelser
avskiljas även genom avsöndring, och innehålla motiven härom:

»Samma skäl, som föranlett medgivandet att till självständig styckningslott
utbryta andel i oskiftad mark (258 §), tala för att en sådan ideell andel
även bör få avskiljas genom avsöndring, därest andelens värde i förhållande

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

till stamfastighetens icke är större än vad eljest medför rätt till avsöndringsförfarandets
tillämpning. Lagstiftningen Ilar i detta avseende ej hållit jämna
steg med utvecklingen. I vissa landsdelar framträder starkt behovet att kunna
nied laga verkan frånskilja andelen i en viss del av en fastighets ägor.»

I sitt den 11 augusti 1913 avgivna underdåniga yttrande understödde lantmäteristyrelsen
lagförslaget i berörda delar. Däremot yttrade kammarkollegiet
och länsstyrelsen i Skaraborgs län vissa betänkligheter mot att tillåta
avsöndring av andel i samfälld mark.

1918 års skifteslagstiftningskommission ville ej medgiva avskiljande av
sådan andel till särskild fastighet, och anförde i motiven till 22 kap. 1 § av
sitt förslag till lag om delning av jord å landet m. m. härom följande:

»Vad som avstyckas skall enligt paragrafen utgöra ett område. På grund
härav och då i det nu utarbetade förslaget icke upptagits någon bestämmelse
om avstyckning av andel för viss fastighet i samfälld mark, är avstyckning
av sådan andel ej medgiven. Sådan avstyckning skulle nämligen
i ytterst ringa grad hava karaktär av jorddelning, något område å marken
erhålles ej för andelen, och det är understundom ej ens visst att område
kan erhållas. Höra till fastigheter flera samfälligheter och från en av dessa
fastigheter upplåtes andelen i en av samfälligheterna, kan vid en delningsförrättning
å samfälligheterna inträffa, att den fastighet, varifrån berörda
andel upplåtits, ej tillskiftas mark i samma samfällighet (Jfr N. J. A. 1908,
sid. 60. Just. R. Marks von Wiirtembergs votum, och 1909, sid. 612 Just. R.
Thomassons votum). Och avstyckade andelar, varom nu är fråga, bleve väl
var och en att betrakta såsom en fastighet för sig — de utgjorde ju särskilda
jordregisternummer. Vid skifte borde vid sådant förhållande mark utbrytas
för varje sådan andel, även om flera andelar vore i samma ägares hand, vilket
uppenbarligen bör undvikas. Huruvida enligt gällande rätt upplåtelse
av andel av ifrågavarande beskaffenhet lagligen kan bliva föremål för lagfart
(Jfr N. J. A. 1884 sid 341, 1898 sid. 241, 1913 sid. 28 och 1915 sid. 246)
eller huruvida den, till vilken andelen överlåtits, äger skiftesvitsord (jfr N.
J. A. 1896 sid. 227, 298, 1903 sid. 32, 1909 sid. 134 och 222 samt 1910 sid.
158, lämnas i detta sammanhang åsido.

Även i den så kallade Norlandslagstiftningen torde hinder föreligga mot
medgivande av avstyckning av andel för viss fastighet i samfälld mark. I
sådant avseende må erinras därom att vid granskning i högsta domstolen av
förslaget till lag örn förbud i vissa fall för bolag eller förening att förvärva
fast egendom vid förslagets 3 § av tre justitieråd anmärktes, att förslaget
icke uttryckligen angåve, huruvida bolag eller förening ägde att förvärva
hemmans eller hemmansdels andel i oskift skog, samt att, då ärendet sedermera
anmäldes i statsrådet, vederbörande departementschef i anledning av
berörda anmärkning yttrade: Att förslaget icke avsåge att medgiva bolag
eller förening rätt av antydd beskaffenhet torde vara tydligt redan därav,
att förslaget stadgade, att av bolag eller förening enligt nämnda paragraf
förvärvat område skulle från hemmanet avskiljas genom jordavsöndring,
en procedur, som icke kunde äga rum med avseende å särskilt hemmans
andel i samfällighet. — Medgivande att avstycka en fastighets andel i samfälld
mark skulle med hänsyn till det nu anförda tilläventyrs kunna öppna
en utväg att kringgå bestämmelserna i nyss berörda lag. något som givetvis
icke bör ske.»

1920 års jordstyckningskommission intog i princip samma avvisande ståndpunkt
i denna fråga, men nödgades i allt fall att något närmare befatta sig
med saken.

Forsin lagutskottets utlåtande .Yr 62.

1 underdånig skrivelse den 27 maj 1920 framställde lantmäteristyrelsen
vissa önskemål beträffande den nya skifteslagstiftningen särskilt med hänsyn
till jordregistret, och denna skrivelse överlämnades till 1920 års jordstyckningskommission.
Ett av önskemålen gällde beredande av möjlighet tili utbrytning
av i jordregistret upptagna andelsfastiglieter, i vilket hänseende styrelsen
yttrade:

»För att jordregistrets idé skall hell kunna förverkligas kräves, att inskrivningarna
beträffande varje fastighet skola genom detsamma kunna hänföras
till visst område på marken. Är hela fastigheten i dess helhet ej utbruten, bör
så dock vara fallet beträffande dess huvudsakliga del. I jordregistret finnes
emellertid upptagen en hel klass av fastigheter, som ofta icke till någon del
kunna identifieras på marken. Styrelsen åsyftar här upplåtelser av andelar
för visst mantal i oskift mark. Ägare av dylika lägenheter, vilka enligt § 18
i jordregisterförordningen skola anses såsom avsöndringar, hava för närvarande
icke skiftesvitsord. Lägenheterna i fråga utgöras oftast nästan uteslutande
av skogsmark, och merendels torde vara fallet att en och samma
person, vanligen bolag, uti samma skogstrakt äger andelar för ett stort antal
fastigheter. Med hänsyn såväl till fastighetsbokväsendet som önskvärdheten
av att underlätta skogsvården, synes skiftesvitsord böra stadgas för innehavare
av fastigheter av ifrågavarande slag.»

Kommissionen upptog i anledning härav i sitt förslag till promulgationslag
till jorddelningslagen under 11 § följande stadgande:

»Har upplåtelse av andel för viss fastighet i oskift mark ägt rum före den
1 januari 1897 och har lagfart därå sökts sist inom den tid från sagda dag,
sorn för lagfart är stadgad, skall det vitsord till skifte å denna mark, som,
där upplåtelsen ej skett, kunnat tillkomma fastighetens ägare, i stället tillkomma
ägaren av den upplåtna andelen.»

Kommissionen anförde härom:

»Andel för viss fastighet i oskift mark har ej sällan gjorts till föremål för
överlåtelse, och lagfart har jämväl i åtskilliga fall meddelats å fång till sådan
andel. Förhållandet har jämväl observerats i förordningen den 13 juni 1908
angående jordregister, i vilken författning stadgas (§ 18), att dylik upplåtelse
skall i registreringshänseende anses såsom avsöndring. I rättspraxis
har, i händelse den fastighet, vars andel i samfällighet upplåtits, varit genom!
laga skifte utbruten till sina övriga ägor, meddelad lagfart å upplåtelsen ansetts
för förvärvaren medföra rätt att påkalla skifte av samfälligheten, varemot,
örn berörda fastighet själv icke undergått laga delning beträffande
övriga ägor, sådant vitsord icke ansetts tillkomma förvärvare av fastighetens
andel i samfälligheten. Att lagfart meddelats å upplåtelser, varom nu är sagt,
har givetvis icke stått i överensstämmelse med en riktig lagtillämpning; det
oriktiga i ett dylikt förfarande framträder emellertid skarpare först sedan
genom ett i samband med tillkomsten av 1896 års lag örn hemmansklyvning
nr. m. gjort tillägg till 6 § i lagfartsförordningen såsom förutsättning för lagfart
å överlåtelse, varigenom jord eller annat avsöndrats från hemman eller
lägenhet, stadgats att fastställelse meddelats å avsöndringen. Berörda lagändring
skulle likväl enligt meddelade promulgationsbestämmelser icke tillämpas
å avsöndring, som skett före den 1 januari 1897. Ur praktisk synpunkt
liksom ock ur jordregistreringssynpunkt lärer det få anses fördelaktigt, örn
särskilt överlåtna andelar, varom ovan talats, kunde i så stor utsträckning
som möjligt utbrytas genom laga delningsförrättning, något som även framhållits
av lantmäteristyrelsen i dess annorstädes i detta betänkande omnämnda
underdåniga skrivelse den 27 maj 1920. Det verksammaste medlet

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

att befordra dylik utbrytning torde, såsom ock av styrelsen påpekats, vara
att tillerkänna innehavare av dylika särskilt upplåtna andelar vitsord att
påkalla skifte av samfälligheten. Kommissionen har också trott sig böra framlägga
ett förslag i sådan riktning. Härvidlag har kommissionen ansett riktigast
att föreslå, att det skiftesvitsord i fråga örn samfälligheten, som, där upplåtelsen
ej skett, kunnat tillkomma fastighetens ägare, överflyttas pa ägaren
av den upplåtna andelen; bättre ställning i vitsordshänseende än fångesmannen
skulle intagit bör naturligtvis icke tillkomma andelsförvärvaren. Emellertid
har kommissionen icke ansett denna förmån böra tillerkännas andra
andelsägare än sådana, vilkas förvärv ägt rum före den 1 januari 1897 och
vilka å sitt fång sökt lagfart inom den tid från sagda dag, som för lagfart
är stadgad. De förvärv av samfällighetsandelar, som ägt rum efter sistnämnda
dag, synas med hänsyn till den föreskrift örn fastställelse å avsöndring
såsom villkor för lagfart, som då trätt i kraft, icke kunna i förevarande
hänseende komma i fråga, då lagligen varken fastställelse å avsöndring eller
lagfart i anledning av nämnda fång kunnat meddelas. I anslutning till nu
framförda synpunkter har förevarande paragraf avfattats.»

I sitt över lagförslaget den 9 juni 1921 avgivna yttrande gjorde lantmäteristyrelsen
beträffande nämnda paragraf följande erinran:

»Lantmäteristyrelsen vill icke förneka, att fog finnes tor jordstyckningskommissionens
bär intagna ståndpunkt vad angår den föreslagna tidsbegränsningen
för upplåtelsen. Mindre fog synes styrelsen finnas för villkoret
örn sökande av lagfart inom viss tid. Det förhåller sig nämligen så. att upplåtelse
av det slag, varom här är fråga, i avsevärd och för vissa orter i stor
utsträckning skett även efter den 1 januari 1897. Givet är, att, örn uppgiften
är att vinna ordning i vårt fastighetsboksväsen, ändamålet ej vinnes, utan
att tiden bestämmes till den dag, då den nya lagen träder i kraft. De förhållanden,
som här avses, utgöra goda exempel på nödvändigheten av att
fånget, utbrytningen och lagfarten göras beroende av varandra på sätt styrelsen
vid behandlingen av förslagets huvudgrunder framhållit.»

Styrelsen syftade härvid på ett uttalande rörande verkningarna av de föreslagna
bestämmelserna om inskränkning i rätten att dela jord. Ändamålet
med dessa bestämmelser kunde enligt styrelsens mening ernås endast därigenom,
att arvslagstiftningen och bestämmelserna angående fång av fast
egendom samt lagfart därå samarbetades med jorddelningslagstiftningen därhän
att utbrytning på marken stipulerades såsom en förutsättning för lagfart
och att fånget bleve ogiltigt, därest icke utbrytning befunnes kunna ske och
lagfart inom viss tid utverkats. Dessa uttalanden hänförde sig emellertid närmast
till fång, avseende andel i fastighet.

Vid lagförslagets överarbetning i justitiedepartementet gjordes villkoren för
skiftesvitsord strängare så till vida att lagfart å fånget skulle hava meddelats,
men å andra sidan utsträcktes begränsning i tiden för lagfartens meddelande
i enlighet med lantmäteristyrelsens yrkande. Den vidtagna ändringen
motiverades sålunda: »Ändring i förhållande till sistnämnda förslag»
(1920 års) »har vidtagits i anledning av det av lantmäteristyrelsen över förslaget
avgivna yttrande. Se i övrigt 1920 års betänkande.»

1 12 § promulgationslagen stadgas sålunda, att örn upplåtelse av andel för
viss fastighet i oskift mark ägt rum före den 1 januari 1897 och lagfart därå
meddelats innan jorddelningslagen trän i kraft, den behörighet att påkalla
skifte av denna mark, sorn, därest upplåtelsen ej skett, kunnat tillkomma
fastighetens ägare, i stället skall tillkomma ägaren av den upplåtna andelen.

Det förslag till lag örn sammanläggning i vissa fall av fastigheter å landet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

som förelädes 1916 års riksdag (proposition nr 39) upptog under 2 § andra
stycket följande stadgande:

»Fastighet, som utgör andel för viss fastighet i oskift mark, må ej sammanläggas
med annan fastighet än den, till vilken andelen hör.»

Då i 3 § föreskrevs, att fastighet ej finge ingå i sammanläggning, innan
fastigheten blivit upptagen i fastighetsregister, innefattades i det förstnämnda
stadgandet endast sådana andelsfastigheter, som enligt vad ovan sagts skulle
införas i jordregistret.

Vid förslagets granskning i lagrådet hade av justitieråden Bergman, Sjögren
och Dyberg mot detsamma framställts följande anmärkning:

»Då för sammanläggning i förslagets mening förutsättes, att rättsligt sett
skilda fastigheter föreligga, men andel för viss fastighet i samfälld mark icke
utan vidare enligt gällande rätt lärer kunna anses såsom en fastighet för sig,
synes det mindre lämpligt att låta det nya sammanläggningsinstitutet komma
till användning å dylik andel såsom sådan, innan i samband med den nya
skifteslagstiftningen utredning skett angående de förutsättningar, under vilka
dylik andel må kunna behandlas såsom en fastighet för sig. Med hänsyn härtill
torde bestämmelsen i andra stycket av 2 §, vilken bestämmelse för övrigt
.säkerligen endast i ett fåtal fall skulle komma att tillämpas, böra utgå.»

Departementschefen hade emellertid funnit sagda bestämmelse böra bibehållas
i förslaget och såsom skäl härför anfört:

»Beträffande sista stycket i 2 § av det remitterade förslaget hava lagrådets
flesta ledamöter hemställt, att, enär andel för viss fastighet i samfälld mark
icke utan vidare enligt gällande rätt torde kunna anses såsom en fastighet för
sig, föreskriften i samma stycke måtte utgå ur förslaget.

Jag skall icke nu närmare inlåta mig på frågan, under vilka förhållanden
sådan andel principiellt kan och bör anses såsom en fastighet för sig. Denna
fråga kan, såsom lagrådets flesta ledamöter antytt, lämpligen göras till föremål
för utredning vid den fortsatta behandlingen av frågan örn revision av
skiftesstadgan och därmed sammanhörande författningar, vilken pågår inom
justitiedepartementet. För närvarande torde vara tillfyllest att påvisa, att fall
förefinnas, då dylik andel bör anses såsom fastighet. Så torde alltid vara
förhållandet, då andelen åsatts mantal. Örn däremot andel för visst mantal
eller för självständig lägenhet eller del av sådan lägenhet i mark, som vid
lantmäterilörrättning avsatts för delägares gemensamma behov eller eljest
är oskiftad, överlåtits till annan, måste otvivelaktigt åtminstone i vissa fall
anses ytterst tveksamt, huruvida en fastighetsbildning föreligger. Har emellertid,
såsom enligt 3 § förutsättes för tillämpning av förevarande lag, sådan
andel enligt föreskriften i § 18 av förordningen den 13 juni 1908 angående
jordregister upptagits i jordregistret såsom avsöndrad lägenhet, synes andelen,
då fråga är örn sammanläggning, böra behandlas såsom en fastighet för
sig. Vad som enligt uttrycklig bestämmelse i jordregisterförordningen skall
upptagas och upptagits i jordregistret under särskilt registernummer eller
med andra ord såsom särskild fastighet synes, så vida icke synnerligen starka
skäl annat föranleda, även eljest böra behandlas och betraktas såsom en
fastighet för sig. Uteslötes den ifrågavarande föreskriften, torde för övrigt
fara föreligga att vid lagens tillämpning andel för viss fastighet i oskift mark
vid sammanläggning komme att i allo likställas med avsöndrad lägenhet —
jordregistret kan lätteligen föranleda att så sker — och sammanläggning
således komme till stånd såväl av sådana andelar inbördes som av andel
och del av den fastighet, till vilken andelen hör. För redan och ordningen i
fastighetsförhållandena synes möjligheten till en sådan tolkning böra före -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

byggas. Tilläggas må, att överlåtelser av ifrågavarande slag äro talrikt förekommande.
På grund av det nu anförda och då den ifrågavarande bestämmelsen
åsyftar att möjliggöra andelens återförening med den fastighet, till
vilken den hör, eller således förhållandets återförande till det normala, har
jag funnit bestämmelsen böra bibehållas i förslaget.»

Hela lagförslaget föll emellertid i riksdagen, och lagstiftningen angående
sammanläggning av fastigheter å landet vidarebehandlades därefter jämsides
med jorddelningslagstiftningen av 1918 års skifteslagstiftningskommission
och 1920 års jordstyckningskommission. Den förstnämnda kommissionen
anslöt sig vidkommande det ovanberörda stadgandet till departementschefens
uttalande, och bibehöll alltså stadgandet i sitt lagförslag. Jordstyckningskommissionen
däremot uteslöt samma stadgande, enär det ej ansågs stå
väl tillsammans med den frihet i avseende å sammanläggning av fastigheter,
som enligt förslagen ägde rum. Samma ståndpunkt intog 1924 års inom
justitiedepartementet överarbetade lagförslag. Vid granskningen av detta år
1926 i lagrådet erinrade emellertid två av dess ledamöter:

»---till förebyggande att vid tillämpning av sammanläggningsreg lerna

andel för viss fastighet i oskift mark bomme att i allo likställas med
avsöndrad lägenhet, anse vi en bestämmelse av i huvudsak enahanda innehåll,
som, enligt vad ovan påpekats, andra stycket av ifrågavarande paragraf
hade enligt sin lydelse i 1918 års förslag, böra här återinföras. Dock
torde begränsningen med avseende å möjligheten att sammanlägga fastighet
av nu åsyftat slag med annan fastighet icke behöva uppdragas så snävt som
i nämnda förslag. Någon oreda i fastighetsförhållandena synes nämligen
knappast vara att befara, i händelse sådan fastighet får sammanläggas, förutom
med stamfastigheten, även med lagligen utbruten del av stamfastigheten
eller med annan fastighet, som jämväl har andel i samfälligheten.»

Med föranledande härav infördes i lagens 2 § ett andra stycke av följande
lydelse:

»Fastighet, som utgör andel för viss fastighet i samfälld mark, må sammanläggas
allenast med den fastighet, till vilken andelen hör, med lagligen
utbruten del av denna fastighet eller med annan fastighet, till vilken jämväl
hör andel i samfälligheten.»

Enligt lagens 3 § första punkten måste fastighet hava blivit upptagen i
jordregistret för att ingå i sammanläggning. Huruvida genom undantagsstadgandet
i andra punkten bereus möjlighet att i samband med laga skifte å
skifteslag, vari andelsfastighet ingår, låta sådan fastighet ingå i sammanläggning
utan hinder av att den icke upptagits i jordregistret torde vara tveksamt,
men spörsmålet synes i detta sammanhang kunna lämnas därhän.

I fråga om de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län hava till befrämjande av laga skiftens genomförande
utfärdats vissa speciallagar nämligen dels lagen den 30 april 1925 (nr
102) rörande vissa laga skiften och den därtill anslutna förordningen den
18 juni 1926 (nr 362) med särskilda föreskrifter beträffande förrättningar
enligt nämnda lag, dels ock lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län. Med hänsyn till det orediga tillstånd, vari inskrivningsväsendet i dessa
trakter befinner sig, samt jordförhållandena i övrigt därstädes bär medgivits.
att vid laga skiften enligt nämnda lagar fastighet ina ingå i sammanläggning
utan hinder därav att ägaren icke erhållit lagfart å sill fång. Följden
härav har blivit, att fastigheter, som utgöras av andelar i oskift mark

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

— en i dessa orter mycket vanlig upplåtelseform — i stor omfattning ingått
i sammanläggningar, som ägt rum i samband med dylika laga skiften.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att enligt 4 kap. fastighetsbildningslagen,
vilket handlar örn sammanläggning av stadsägor, stadsäga,
som utgör andel för viss fastighet i samfälld mark, ej kan göras till föremål
för sammanläggning. Enligt 4 kap. 1 § må nämligen i sammanläggning ingå
endast stadsägor, vilka var för sig bestå av ett eller flera områden.

Även under förarbetena till vattenlagen av den 28 juni 1918 uppkom i
.samband med utformningen av stadgandena i 2 kap. 7 § angående rätt för
delägare i samfällt strömfall att under vissa villkor lösa till sig eller tillgodogöra
sig hela fallet fråga örn den rättsliga giltigheten av andelsfång.

Uti det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 utarbetade
förslaget till vattenlag hade berörda stadganden sin plats i 2 kap. 6 §. som
lydde:

»Kan strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark eller som
vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet, icke utan delägares förfång skiftas
vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten tillhörigt vattenområde,
och vill den, vilken mer än hälften i strömfallet tillkommer, tillgodogöra
sig hela fallet, vare han, där det prövas kunna ske, utan synnerlig
skada för samfällighetens övriga delägare, berättigad att mot ersättning,
som i 9 kap. skils, från samfälligheten tillösa sig fallet jämte det utmål, som
enligt bestämmelse vid skifte må finnas avsatt för fallets tillgodogörande.
Gränserna för strömfallet ovan och nedan i vattendraget skola bestämmas
av vattendomstolen.

Om delägare i samfällt strömfall, vilket ej kan utan delägares förfång skiftas,
vill utan att lösa fallet bygga kvarn, såg eller annan mindre anläggning
för vattnets tillgodogörande, b jude de andra att taga del däri; vilja de ej,
och prövar vattendomstolen det kunna ske utan synnerlig skada för dem,
förelägge då honom, på vad sätt, villkor och tid han må bygga och nyttja
anläggningen. Ändå att tid, som må vara bestämd för bibehållande av sådan
anläggning, icke gått till ända, åge under de i första stycket omförmälda
förutsättningar delägare påkalla lösningsrätt, som där nämnts.»

1 motiveringen anförde kommittéerna bland annat:

»Kommittéernas förslag i första stycket av förevarande paragraf innebär
medgivandet av rätt för delägare i oskiftat strömfall att under vissa förutsättningar
även utan övriga delägares samtycke tillösa sig fallet i ändamål
av dettas tillgodogörande. Härigenom upplöses samfällighetsförhållandet och
skapas en tryggare grundval för den delägare, sorn vill bebygga fallet; den
till tiden begränsade nyttjanderätt, vilken enligt gällande lag kunnat lämnas
honom, ersättes av en äganderätt, som gör det för honom möjligt att begagna
sig av fallet såsom inteckningssäkerhet vid anskaffandet av de för monteringskostnadernas
bestridande nödiga medlen. I överensstämmelse med vad
som yttrats i fråga om den i 4 § föreslagna tvångsrätten har den nu nämnda
lösningsrätten tillerkänts allenast den delägare, vilken mer än hälften i strömfallet
tillkommer. Genom det här valda uttrycket ''vilken mer än hälften tillkommer’
har man velat utmärka, att den ifrågavarande rätten ej grundar
sig uteslutande på deläganderätt. Även för den händelse på grund av servitutsavtal,
gällande för en delägares andel i den samfällighet strömfallet
tillhör gent emot andra andelar däri, nämnda delägare förvärvat en för all
framtid gällande rätt att utnyttja så stor del av fallet, att denna jämte hans
egen lott i detsamma uppgår till mer än hälften, har den ifrågavarande lösningsrätten
synts böra komma till tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

Förutsättningen för lösningsrättens utövning är emellertid först och främst
densamma, som upptagits i vattenrättsförordningens 5 §, nämligen att en
upplösning av samfällighetsförhållandet icke kan ske på det sätt, som redan
finnes i lag stadgat: genom laga skifte. Enligt gällande skiftesstadga äger
varje delägare i ''samfällt fiske eller annan oskiftad lägenhet’ skiftesvitsord,
såframt skifte kan ske utan förfång för övriga delägare. Den i förevarande
paragraf stadgade lösningsrätten bör därför icke få göras gällande, därest
skifte utan sådant förfång kan äga rum. Då det kan förekomma, att jämte
det ifrågavarande strömfallet annat vattenområde finnes såsom gemensam
egendom för samfälligheten, har den nämnda förutsättningen erhållit en
med hänsyn härtill vald avfattning. Lösningsrätten får icke heller utövas, om
synnerlig skada därigenom skulle uppstå för samfällighetens övriga delägare.
Sådan skada kan uppkomma exempelvis därigenom, att en för samfällighetens
gemensamma räkning i strömfallet anlagd kvarn eller såg skulle
komma alt utrivas och till följd därav svårigheter vållas delägarne att få sina
behov i fråga om förmälning av säd eller sågning av timmer på nära håll tillgodosedda.

Då det för möjligheten att kunna på ett tillfredsställande sätt finansiera
det tillämnade vattenkraftsföretaget är av vikt, att strömfallet blir befriat
från ansvarigheten för de inteckningar och andra gravationer, vilka häfta
vid de särskilda fastigheterna inom den samfällighet strömfallet tillhör, även
dc i den lösningsberättigades egen ägo. har lösningsrätten anordnats så, att
ej blott övriga delägares andelar bliva föremål därför, utan hela fallet. Lösningsrätten
utövas ej mot de särskilda delägarna utan mot samfälligheten
såsom sådan. Huru ersättningen för det inlösta fallet skall utgå och huru
inleckningshavarnas rätt därvid tillgodoses, redogöres närmare vid 9 kap.
Till undanröjande av framtida tvekan i fråga örn strömfallsfastighetens omfattning
skall domstolen i sammanhang med lösningsrättens medgivande
bestämma gränserna för fallet uppåt och nedåt i vattendraget. Därest vid
skifte, som övergått samfälligheten, utmål skulle hava avsatts för strömfallets
tillgodogörande, är den, som löser fallet, både berättigad och skyldig
att jämväl tillösa sig utmålet. Det lösta och till sin omfattning av domstolen
bestämda strömfallet jämte utmålet betraktas såsom en från samtliga de i
samfälligheten ingående fastigheterna avsöndrad lägenhet. Domstolens beslut
utgör den fångeshandling, varå lagfart skall i stadgad ordning sökas.

Intill dess fråga väckes örn utövning av ovan omförmälda lösningsrätt, synes
den i vattenrättsförordningen lämnade möjligheten att tillgodogöra det
samfällda strömfallet böra fortfarande stå öppen. Stadgande härom har intagits
i andra stycket, därvid dock — då det här är fråga örn ett mera provisoriskt
tillgodogörande — uttrycklig begränsning gjorts till ett utnyttjande
medelst kvarn, såg eller annan mindre anläggning.»

Vid den omarbetning av lagförslaget, som år 1917 verkställdes av tillkallade
sakkunniga. ''Thölin motsvarande bestämmelser sin plats i 2 kap. 7 §,
åt vilken gavs följande något ändrade lydelse:

»Kan strömfall--(lika med 1910 års förslag)---samfälligheten

tillhörigt vattenområde, och vill en delägare tillgodogöra sig hela fallet, vare
han. såframt det prövas kunna ske utan synnerlig skada för övriga delägare
samt han såsom delägare eller på grund av servitutsrätt, som upplåtits för

ali framtid, råder över mer än hälften i strömfallet, berättigad---(lika

med 1910 års förslag)------av vattendomstolen.

Om delägare----(lika med 1910 års förslag)-----delägare be gagna

sig av lösningsrätt, som där nämnts.»

I motiveringen anförde de sakkunniga bland annat:

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

»Under det alt med bestämmelserna i 5 och 6 §§ avses att till förmån för
ett ändamålsenligt tillgodogörande av vatten lösa den tvungna samfällighet,
som på grund av naturförhållandenas egen beskaffenhet förefinnes mellan
skilda fastigheter beträffande ett strömfall, åsyftas med stadgandena i förevarande
§ en samfällighet av i första hand juridisk art, en by eller ett skifteslag
såsom ägare av ett strömfall. Jämväl sistnämnda slag av samfällighet
måste, såsom i kommittémotiven utvecklats, numera anses i allmänhet utgöra
ett avgjort hinder för ett rationellt utnyttjande av ett till samfälligheten
hörande strömfall. I 4 § av gällande skiftesstadga är väl möjlighet beredd till
densammas upplösning genom skifte, men denna utväg står allenast öppen,
då skiftet kan ske utan övriga delägares förfång. För den händelse att så ej
är förhållandet stadgas nu i första stycket av förevarande lagbud ett annat
sätt för gemenskapens upplösning, nämligen genom rätt för delägare att
under vissa betingelser tillösa sig hela strömfallet. Med paragrafens sålunda
angivna huvudsyfte skulle ett tillmötesgående av ett utav väg- och vattenbyggnads-
samt vattenfallsstyrelserna framställt förslag att göra stadgandet
tillämpligt å varje strömfallssamfällighet, oberoende huruvida densamma
kan upplösas genom skifte eller ej, icke samstämma. Det torde nämligen
ligga i sakens natur, att därest utskiftning av en samfällighet kan ske mellan
dess delägare utan förfång för dessa, denna utväg för samfällighetens upplösning
i första hand bör anlitas. Huruvida efter ett dylikt skifte en sådan
tvungen samfällighet, som avses i 5 eller 6 §, till äventyrs kvarstår, låter sig
ju ej på förhand med visshet bestämma, särskilt som i skiftet kunna komma
att ingå flera strömfallslägenheter.»

I sitt över sistberörda lagförslag den 21 januari 1918 avgivna yttrande
anförde lagrådet beträffande 2 kap. 7 § följande:

»Till grund för stadgandet i denna paragraf, att den, vilken såsom delägare
eller på grund av servitutsrätt, som upplåtits för all framtid, råder över
mer än hälften av ett samfällt strömfall, under vissa villkor äger rätt att lösa
detsamma, ligger givetvis den uppfattningen, att överlåtelse av en ideell andel
i en dylik samfällighet äger rättslig giltighet. Detta utsäges visserligen
icke uttryckligen, men, då förslaget utgår från att en upplåtelse av servitut
till en dylik andel skulle vara giltig, lärer något tvivel icke kunna råda örn
förslagets ståndpunkt i nämnda hänseende. I domstolspraxis har emellertid
hittills en motsatt uppfattning gjort sig gällande, i det dylika överlåtelser
plägat frånkännas giltighet, åtminstone om de ej fullständigats genom enahanda
överlåtelser av samtliga övriga andelar i samfälligheten. Det lärer
ej heller kunna betvivlas, att domstolarna skulle komma att underkänna jämväl
avtal, varigenom servitut uti enskilda sådana andelar upplätes, därest frågor
om dylika avtals giltighet gjordes till föremål för deras prövning.

Goda grunder för en sådan ståndpunkt kunna också anföras, överlåtelser
och upplåtelser av ifrågavarande slag äro icke ägnade att bidraga till reda
och ordning i fastighetsväsendet.

Den uppfattning, på vilken förslaget i förevarande hänseende bygger, lärer
alltså icke vara ägnad att tjäna till utgångspunkt för lagstiftningen.

Å andra sidan torde ett ofrånkomligt praktiskt behov föreligga, att saken
ordnas så, att icke allt för stora hinder läggas i vägen för ett ändamålsenligt
utnyttjande av sådana strömfall som de, om vilka det här är fråga, och ett
villkor härför lärer vara, att det på något sätt möjliggöres för den, som själv
icke äger så stor andel i samfälligheten, att han på grund därav kan göra
anspråk på lösningsrätt, att genom godvilliga överenskommelser med andra
delägare undanröja nämnda brist.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

En utväg atl salunda ordna saken skulle vara, om lösningsrätt tillerkändes
såväl den, vilken själv äger mer än hälften i samfälligheten, som den,
vilken väl själv äger endast en mindre andel däri men kan styrka sig hava
medgivande till företaget av delägare, som tillsammans med honom äga mer
än hälften. Att en överlåtelse eller upplåtelse av ovannämnda slag hör gälla
såsom ett dylikt medgivande, lärer vara självklart.»

Med föranledande av lagrådets erinran erhöll vid omarbetning inom justitiedepartementet
lagrummet följande slutgiltiga avfattning:

»Kan strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld mark eller som
vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet, icke utan delägares förfång skiftas
vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten tillhörigt vattenområde,
och vill en delägare tillgodogöra sig hela fallet, vare han, såframt
det prövas kunna ske utan synnerlig skada för övriga delägare samt
han antingen ensam eller tillsammans med delägare, som lämnat honom
medgivande till företaget, äger mer än hälften i strömfallet, berättigad att
mot ersättning, som i 9 kap. skils, från samfälligheten tillösa sig fallet jämte
det utmål, som enligt bestämmelse vid skifte må finnas avsatt för fallets
tillgodogörande. Gränserna för strömfallet ovan och nedan i vattendraget
skola bestämmas av vattendomstolen.

Örn delägare i samfällt strömfall, vilket ej kan utan delägares förfång skiftas,
vill utan att lösa fallet bygga kvarn, såg eller annan mindre anläggning
för vattnets tillgodogörande, bjude de andra att taga del däri; vilja de ej, och
prövar vattendomstolen det kunna ske utan synnerlig skada för dem, förelägge
då honom, på vad sätt, villkor och tid han må bygga och nyttja anläggningen.
Ändå att tid, som må vara bestämd för bibehållande av sådan anläggning,
icke gått till ända, åge under de i första stycket omförmälda förutsättningar
delägare begagna sig av lösningsrätt, som där nämnts.»

Vid det omarbetade förslagets återremitterande till lagrådet anförde departementschefen
:

»Ändamålet med ifrågavarande lagbud skulle otvivelaktigt i väsentlig mån
förfelas, därest enligt detsamma lösningsrätt tillerkändes allenast delägare,
som i den samfällighet, vartill strömfallet hör, äger mer än hälften. Detta
förhållande har beaktats av lagrådet. Ur praktisk synpunkt synes mig visserligen
den av de sakkunniga, liksom därförinnan av kommittéerna, anvisade
utvägen för denna frågas lösning äga vissa företräden bland annat
därutinnan, att företagarens förvärv av en ideell andel i strömfallet skulle
kunna beredas sakrättsligt skydd — något som helt visst vore ägnat att öka
rättssäkerheten å det ifrågavarande området. Såsom åtskilliga domar utvisa
har det i äldre rättspraxis ej varit ovanligt, att förvärv av dylik ideell
andel erkänts såsom rättsgiltigt. Då emellertid den nu gällande fastighetslagstiftningen
kommit att intaga en annan ståndpunkt och det i detta sammanhang
tydligen icke kan komma i fråga att föreslå någon omläggning av
nämnda lagstiftning, synes mig lagrådets förslag erbjuda den enda utvägen
att ernå ett ur praktisk synpunkt ej alltför ogynnsamt resultat. Stadgandet
har alltså omarbetats i den av lagrådet påyrkade riktningen.»

Den oregelmässiga företeelse på jorddelningens område, som här är föremål
för behandling, torde för att rätt bedömas böra betraktas mot bakgrunden
av den historiska rättsutvecklingen på området, vilken i ej ringa utsträckning
visar hilden av den restriktiva och uniforma lagstiftningens mer
eller mindre fruktlösa kamp mot folkets av ekonomiska och andra faktorer
betingade sedvänjor i olika orter samt stegvisa kapitulation för dessa.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

Redan under medeltiden befanns det erforderligt att utfärda förbud mot
de gamla skattegodsens sönderdelande. Sedan under Gustav Vasas tid hemmansindelningen
i och med de ågångna skattläggningarna vunnit större
stadga och en hel del skattetitlar kommit att utgå efter jordtal, blev det för
staten av vikt att vaka över, att icke skattehemmanen genom sönderstyckning
så försvagades, att skatten till kronan icke kunde utgöras. Därvid
lästes uppmärksamheten först pä den närmast förhandenvarande faran, att
hemmanen vid arvskiften eller eljest blevo uppdelade i så obetydliga lotter,
att ägarna till desamma icke hade sin fulla bärgning, och de mandat och
plakat, som av Gustav Vasa utfärdades, riktade sig därför huvudsakligen
mot hemmansklyvningarna. Först Karl XI, som på allt sätt tillvaratog kronans
intressen gentemot jordägarna, fann sig föranlåten att genom särskilda
författningar stadga förbud med stränga straffpåföljder mot skattskyldig
jords minskning genom avsöndring. Den 2 maj 1673 utfärdades ett första
plakat och förordning emot skattehemmanens samt kronohemmanens delning
och förminskande. Detta blev emellertid icke länge gällande, emedan
det under de närmast följande åren visade sig omöjligt att uppehålla vissa
stadganden däri. Den 21 juli 1677 utkom ett Kungl. Maj:ts förnyade plakat
och förordning emot skattskyldig jords delning och förminskande, vilket
med smärre jämkningar blev under lång tid framåt bestämmande för statens
ställning till avsöndringsväsendet. I detta plakat blev bland annat stadgat
»dhet ingen här effter må understå sigh, til at antingen igenom Kiöp, Byle,
Pant, Lego eller hvarjehanda Förlijkning och Contract afhända och abalienera
ifrån Städerne, Skatte och Chronehemmanen i gemeen, mycket mindre
ifrån them, som besittias alf Militien eller brukas för något Embete, någon
Åker, Äng, Holmar, Skog eller Marck, jemväl Fiskevatn, eller hvad Narnpn
fhet elliest hafva kan, vidh straff tilgiörandes, som Lagen 30 Cap. Kong:B.
förmähler. Ehwem thet wore som sådant handlar, och på något sätt sigh
förskaffar skal alldeles blifva förlustig aff thef som han således til sig otilbörligen
och emoot Förbud bracht häfver. Så skal ock flies föruthan hvad
som här til således kan vara afhändt, oachtat at therå laga Fasta vore gifvit,
så vijda lijkväl uhrminnes häfd therå icke kommen är, läggias til sijn rälta
Bohlstäde och Skattehemman igen uthan någon Lösen eller Förhöijning,
emädan ingen hade bordt vara så obetänekt och dristigh emot Lag och
Kongl. Förordningar, tilhandla eller slagga under sigh thet som oss och Chronan
tilkommer. Och ehuruväl vij hade hafft foog til at ställa en Deel aff
Väre Domhafvande för ögonen thet the hafva emot Ordningar och laga Stadgar.
meddelat fasta på slijke Ägor, och ther igenom gifvit tilfälle til sådana
Irringar, så vittje vij likväl allenast för thönné gången hafva them åthvarnade
och här med allvarligen befalte, at the här effter sådana begiärte Upbud, vidh
slijke Contraeter och Förlijkningar förkaste, protesterandes theremoot på
väre vägnar, efter som Vij härmed och alle sådane upbud och Fasta förklare
för olaglige och aff intet värde.» «l

Det visade sig emellertid snart nödvändigt att icke alltför strängt tolka plakatets
bestämmelser, och i flera avseenden medgåvos därför av Kungl. Maj:t
undantag därifrån. Största olägenheterna av plakatets bestämmelser i fråga
om återgång av redan skedda avsöndringar vållades givetvis i de orter, där
avsöndring av jord varit vanligast, nämligen i bergslagerna och i närheten av
städerna. Det hlev också här behovet av mildring i berörda bestämmelser
först tillgodosågs. För att avhjälpa de från bergslagerna inrapporterade missförhållanden,
som blivit en följd av plakatets stränga tillämpning, utfärdades
den 12 mars 1682 en nådig resolution och förklaring över 1677 års pia -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

kat, varigenom åt bruken och bergverken tryggades deras ägande- och besittningsrätt
till sådana från bolby inköpta eller på annat sätt förvärvade
områden, å vilka blivit uppförda för bruks- och bergverksrörelsen nödiga
anläggningar och byggnader. Och vidkommande städerna medgavs genom
ett kungl, brev den 1 juli samma år enahanda förmån åt stadsinnevånarna
beträffande sådana ägor, som de av öde och skogbevuxen mark köpt av närboende
skattebönder och sedan i god tro genom mödosamt arbete och kostnad
odlat och hävdat, men vad anginge sådana ägor, som de tillhandlat sig
av bondes öppna åker och äng, skulle plakatets bestämmelser på dem tilllämpas.

Vidare blevo genom förklaringar den 23 december 1682 och den 14 augusti
1690 föreskrifterna i fråga örn återgång av förut skedda jordavsöndningar
högst väsentligt modererade. Sålunda förklarades, dels att sagda bestämmelser
i allmänhet icke gällde vad som av skattehemmans och byars utmark blivit
utan hemmanets skada för länge sedan upptaget och odlat samt skattlagt
till halvt eller fjärdedels hemman, liksom ej heller sådana skattlagda utjordar,
vilka ej tagits av bolbyns åker och äng, dels ock att vid förekommande
tvister örn återgång till botbyn av ägor, som genom köp eller annorledes kommit
att brukas under annan by, domarna alltid skulle pröva, huru mistliga
för den ena eller andra byn ägorna i fråga vore.

Orubbat kvarstod emellertid förbudet mot nya jordavsöndringar, och detta
upprepades i 1734 års lag, ity att åt 9 § i 4 kap. jordabalken gavs följande
lydelse: »Ej må den, som å skattskyldig jord sitter, genom köp, skifte eller
å annat sätt, något söndra och minska av det, sorn därtill med rätta hörer:
gör det någon vare ogilt.»

Ovanberörda till 1677 års plakat anslutna förklaringar av åren 1682 och
1690 hava emellertid ansetts icke vara upphävda genom detta allmänna lagstadgande.
Tvärtom hava de jämväl efter enskiftesförfattningarnas tillkomst
ansetts tillämpliga även på frälsehemman, sedan dessa efter hand fått sig
ålagda i huvudsak samma skatter och onera som skattehemman. Detta framgår
av en Kungl. Maj:ts dom den 26 februari 1825 i mål angående påyrkad
återgång till frälsehemmanet Torp Nordgården av en därifrån år 1821 försåld
äga. Av skäl bland annat att den försålda marken uppodlats och förbättrats
av köparen samt det ej blivit visat att marken vore för hemmanets
bestånd omistlig, prövade Kungl. Maj:t med anledning av förklaringarna den
1 juli och 23 december 1682 samt 14 augusti 1690 jämförda med de allmänna
grunder, vilka vore lagda i 15 § av enskiftesförordningen den 2 februari
1807, rättvist förklara köparen berättigad behålla lägenheten emot det att
han efter vissa grunder deltoge i stamhemmanets utskylder. Delta innebär i
själva verket en avsevärd uppmjukning av det stränga stadgandet i 4 kap.
9 § jordabalken, om ogilligheten av skedda avsöndringar, vilken tydligen
ansetts icke kunna i rättstillämpningen upprätthållas.

En eftergift för sedvänjan i Västernorrlands län gjordes, då genom kungl,
förordningen den 18 februari 1767 beträffande nämnda län medgavs, att när
en ärvd eller i börd inköpt hemmansdel i arv tillfälle flera barn, men dessa
efter förordningarna icke vore därå besuttna, så finge, örn hemmanet tålte
torps eller nybygges anläggande på utägorna, den som mindre lott ägde nedsätta
sig därstädes under sådana villkor, som lände bolbyn till styrka, och
jämte sin arvslott mera jord uppodla.

I övrigt ägde förbudet mot skattskyldig jords förminskande bestånd
ända tills genom ensk i f test »rörd n i ilga rna medgavs rätt till viss avsöndring
från hemman, som undergått enskifte. Bestämmelser i detta av Bihang

till riksdagens protokoll lidi7. sand. t <axl. Nr 62.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

seende inflöto i såväl enskiftesförordningen för Skåne av den 31 mars 1803
som enskiftesförordningen för Skaraborgs län av den 25 juli 1804, och i
huvudsak enahanda bestämmelser intogos sedermera i allmänna enskiftesförordningen
av den 2 februari 1807. Då enskiften endast i få landsändar
blevo allmännare genomförda, blev det i enskiftesförordningarna meddelade
tillståndet till avsöndring av jord ej av någon större praktisk betydelse. Emellertid
ökades de olagliga avsöndringarnas antal alltjämt. Behovet av ett allmänt
tillstånd till jordavsöndring blev till slut oavvisligt, och det befanns
oundgängligen nödvändigt att för framtiden reglera de talrika olagliga jordavsöndringarnas
ställning, då det icke längre kunde bliva tal om att påfordra
deras återgång till respektive stamhemman. Så utkom den 19 december 1827
Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning,
samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman,
vars 2 kapitel innehåller utförliga bestämmelser i sist berörda avseende.

1 promemorian har gjorts gällande att stadgandena i ingressen till 1827
års törordning skulle innebära ett upphävande av 4 kap. 9 § jordabalken.
Med hänsyn till ingressens lydelse synes detta dock icke utan vidare klart.
Något behov av att då upphäva sagda lagrum lärer ej heller hava förelegat,
enär, liksom dittills, bestämmelserna rörande medgivande till jordavsöndring
samt örn jämkning och återgång av olagliga avsöndringar kunde hava karaktären
av undantag från jordabalkens allmänna stadgande. Ett närmare penetrerande
av denna rent juridiska fråga torde emellertid icke ankomma på
lantmäteristyrelsen, varför spörsmålet här lämnas åsido, och synes detta så
mycket hellre kunna göras sorn med hänsyn till andra föreliggande omständigheter
svaret knappast kan bliva avgörande för ståndpunktstagandet till
den i motionen föreslagna lagstiftningen.

Av den redogörelse lantmäteristyrelsen ovan lämnat rörande vissa stadganden
i förordningarna av åren 1827, 1864 och 1881 samt deras tillkomst
torde framgå, att avsöndring av jord skulle utgöras av till läge och gränser
bestämt område på marken. Förutom genom avsöndring öppnade lagstiftningen
ingen annan möjlighet att avyttra jord än upplåtelse av andel i
fastighet, vilken andel genom efterföljande laga skifte eller hemmansklvvning
kunde utbrytas, därvid enligt skiftesstadgans bestämmelser varje delägare
skulle, så i inrösnings- som avrösningsjorden, bekomma vad i vidd och
godhet mot hans ägolott efter delningsgrund och uppskattning svarade.
Den starka ekonomiska utvecklingen under 1800-talet särskilt på industriens
område medförde emellertid behov av friare jorddelningsformer, vilket återspeglades
i upprepade motioner vid riksdagarna. Den huvudsakligen efter
jordbruksnäringens behov och statens beskattningsintresse lämpade lagstiftningen
visade sig allt mer hinderlig, och då erforderliga reformer i lagstiftningen
ej kommo till stånd, gick det på samma sätt som tidigare; man kringgick
lagarna genom att uppfinna efter de olika orternas särskilda förhållanden
lämpade upplåtelseformer, vilka allmänt godtogos av underdomstolarna.
Sålunda utvecklade sig vid sidan av de lagliga delningarna och avsöndringarna
sedvanerättsliga jorddelningsformer, vilka på sina håll vunno så vidsträckt
tillämpning, att det nuvarande fastighetsbeståndet därstädes är till
väsentlig del grundat på desamma.

En sådan jorddelningsform var upplåtelse av andel för viss fastighet i
samfälld mark, vilken mest praktiserades i bygder, där skiftesförhållanden
lade svåra hinder i vägen för de lagliga jorddelningsformerna, men som,
ehuru i mindre omfattning, vann tillämpning även i övriga delar av riket.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

Bland nyssnämnda bygder må särskilt nämnas stora delar av Dalarna och
Hälsingland, där laga skifte ännu icke ågått oell där systemet med sämjedelning
allmänt praktiserats med åsidosättande av laga delningsformer. Då i
dessa skogrika landskap trävarubolagen började övergiva sin tidigare tilllämpade
metod att anskaffa virke genom förvärvande av avverkningsrätt å
böndernas skogar och i stället inriktade sig på att inköpa skogsmark, kunde
exempelvis i Hälsingland föreligga följande mycket vanliga situation. Vid
storskifte å ett skifteslag bestående av en hel socken hade för ett hemman
om 5 öresland utlagts en ägolott bestående av ett hemskifte, ett nvbruksskifte,
ett hemskogsskifte, ett utskogsskifte samt andel i ägor, som utlagts såsom
gemensamma för vissa till ett fäbodelag sammanförda hemman. Därefter
hade inägorna och nybruksjorden undergått upprepade sämjedelningar, så att
däri uppkommit tio lotter, vardera örn 12 penningland. Ett trävarubolag uppträder
nu såsom spekulant på hemmanets odelade utskogsskifte, och alla delägare
utom en befinnas villiga att sälja. Den lagliga vägen att möjliggöra förvärvet
skulle nu hava varit antingen att verkställa laga skifte å hela socknen
eller också att verkställa klyvning å hemmanets alla ägor med tillämpning av
94 § skiftesstadgan, för att, sedan sålunda vars och ens andel i utskogen
blivit utbruten, vart för sig upplåta och avsöndra de nio särskilda utskogsskiftena.
I stället för att anlita denna dyrbara och från sakägarnas synpunkt
meningslösa apparat ordnas saken så enkelt, att var och en av de
nio delägarna till bolaget säljer sin andel i utskogen. Senare lyckas kanske
bolaget förvärva den återstående andelen för 12 penningland, och det åsyftade
jordförvärvet är då genomfört utan andra kostnader än för lagfart å
tången. Eller, örn bolaget ej lyckas förvärva den återstående andelen, inträffar
kanske den situationen att efter ansökan av delägare hemmanet undergår
klyvning, varvid bolaget får en ägolott åt sig utlagd för dess å 4 öresland 12
penningland belöpande andel i utskogen. Inträffar ingen av dessa eventualiteter
får köparen nöja sig med att bruka samfälligheten gemensamt med
övriga delägare däri eller att eventuellt få sin andel utbruten genom sämjedelning.
Med anlitande av dessa metoder hava även enskilda personer i stor
omfattning hopbragt sina nuvarande ägoinnehav. — En annan mycket vanlig
situation, som kan hava förekommit var som helst i landet, är följande.
Vid skif te å en by har för något gemensamt behov undantagits ett område,
beläget inom skifteslotten A. Sedan området ej längre är för det därmed
avsedda ändamålet behövligt, önskar ägaren till lotten A förvärva övriga
till ett femtiotal uppgående delägares andelar i området. Strängt lagligt skulle
detta ha gått till så, att skifte verkställts å samfälligheten, varefter varje däri
för övriga delägare utbruten lott för sig upplåtits och avsöndrats. I stället
ordnas saken så, att ägaren av lotten A antingen samtidigt eller successivt, i
den mån hans meddelägare befinnas villiga att medverka därtill, inköper övriga
delägares andelar i samfälligheten och får lagfart å fången. Det anförda
torde vara tillräckligt för att visa de påtagliga praktiska fördelarna med det
ifrågavarande vid sidan av lagen tillämpade förfarandet liksom även alt förklara
den vidsträckta utbredning samma förfarande fått. Bland samfällda
områden, som i mycket stor omfattning varit föremål för andelsupplåtelser,
må särskilt nämnas ryttare-, soldat- och båtsmanstorp, skogar och vattenfall
samt sjöar, som sänkts eller uttappats.

Såsom exempel på andra slag av olagliga jorddelningsformer, som utbildade
sig under 1800-talet, må nämnas upplåtelse av visst område på marken
med därå beräknat skattetal, varå sedan lagfart meddelades. Detta var en
slags ägostyckning, som långt före tillkomsten av 1896 års lag allmänt till -

Första lagutskottets utlåtande Sr 62.

lämpades i de flesta landskapen i Svealand, Götaland samt vissa delar av
Norrland. I vilken oerhört stor omfattning dylika illegala fastighetsbildningar
förekommit har uppdagats i samband med fastighetsregistreringen.
Mångå olika variationer av dylika upplåtelser kunna iakttagas. Såsom ett
exempel härpå kan nämnas de så kallade skattetorpen i Västernorrlands län.
vilka stå på gränsen mellan hemman och lägenheter. Typiskt för dylik jordupplåtelse
är, att i grundavhandlingen angivas vissa bestämda inägoområden,
beräknade att motsvara visst måltal, efter vilket torparen skall till stamfastighetsägaren
årligen erlägga andel i utskylderna för hemmanet. Därefter förekommer
vanligen en uppräkning av vad i övrigt följer med upplåtelsen, varav
särskilt märkes torparens rätt att nyttja eller taga del i stamfastighetens skog
eller någon viss skogstrakt, vilka bestämmelser merendels äro utformade
efter i orten bruklig schablon med smärre variationer. Bestämmelser om
framtida utbrytning av torpet till egen »rök» förekomma stundom; likaså
bestämmelser rörande torpets rättigheter vid blivande laga skifte. Lagfart
har vanligen meddelats å skattetorp örn visst måltal. I enlighet med ett Kungl.
Maj:ts utslag den 16 oktober 1936 (N. J. A. 1936 sid. 480) synas skattetorpen
kunna indelas i tre kategorier nämligen dels sådana, vilka måste betraktas
såsom hemmansdelar, dels sådana, som äro att anse som lägenheter med
andel i skog efter åsatt måltal, dels ock vanliga avsöndrade lägenheter utan
annan rätt till .skogen än att nyttja den till husbehov. Endast i få fall äro
grundavhandlingarna så tydligt avfattade, att man obetingat kan hänföra dem
till den ena eller andra gruppen, varför frågan om skattetorps natur och rättigheter
mycket ofta dragits under domstols prövning.

Vad som förekommit under förarbetena till 1896 års lagstiftning bör ses
mot bakgrunden av den sålunda — i de flesta fall med underdomstolarnas
goda minne — florerande illegala jorddelningen. De tre justitieråd, som bestämt
påyrkade att i lagen borde beredas möjlighet att genom ägostyckning
avskilja på viss fastighet belöpande andel i samfälld mark. och likaså justitierådet
Herslow, som ville på annat sätt bereda möjlighet till sådan andels avskiljande,
voro säkerligen fullt underkunniga örn att upplåtelse av dylika andelar
sedan länge i stor omfattning praktiserats. Deras ståndpunkt förutsätter
vidare, att de ansågo det icke vara möjligt att avskilja dylik andel
genom avsöndring, vilket också av justitierådet Herslow klart uttalades i följande
ordalag: »Då nu gällande skiftesstadga icke bereder någon utväg för
andelens utbrytande till en sådan självständig egendom och en ideell andel
icke heller lagligen kan bliva föremål för jordavsöndring, skulle således hemmansägaren
fortfarande såsom hittills sakna all möjlighet att med gällande
verkan .särskilt föryttra vare sig andelen i samfälligheten eller hemmanets
övriga ägor.» Det kan förefalla egendomligt att icke denna sak föranledde
något som helst uttalande i kamrarna av representanter för de orter, där
andelsupplåtelser voro vanliga. En sannolik förklaring härtill är att lagens
bestämmelser rörande jordavsöndring, vilka ej innehöllo några märkligare nyheter,
blevo föremål för mycket liten uppmärksamhet, undantagandes frågan
om fastställelsemyndighet, i samband varmed andelsupplåtelserna dock icke
berördes. Någon ändring i fråga örn vad som skulle få avsöndras medförde
den nya lagen icke. Allmänna uppfattningen torde därför hava varit, att beträffande
avsöndring allt i huvudsak skulle förbli vid det gamla. För övrigt
framlyste ganska tydligt i vissa yttranden förhoppning om att den nya lagen
lika litet som 1881 års förordning skulle lägga hinder i vägen för fortsatt tilllämpning
av de gamla hävdvunna upplåtelseformerna. Sålunda gjorde i
andra kammaren herr Persson i Tällberg bland annat följande uttalande:

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

»För min del får jag för övrigt förklara, att jag icke är mycket förtjust
i de lagförslag i detta ämne, som vi nu i dag antagit. Ty i den ort jag representerar
äro så egendomliga förhållanden rådande i hithörande saker, så
att för oss bleve detta nog en mycket dyr och svår apparat. Förr har man
också tagit hänsyn till just dessa egendomliga förhållanden, som rått i Dalarna,
särskilt med avseende på våra små ägolotter. När kungl, förordningen
den 19 december 1827 utfärdades, förklarades i samma förordning, att den
icke skulle vinna tillämpning i Stora Kopparbergs län. När denna förordning
sedermera upphävdes genom kungl, förordningen den 6 augusti 1864 om
hemmansklyvning och jordavsöndring, förordnades på samma gång att icke
heller den skulle tillämpas i Stora Kopparbergs län. Först när kungl, förordningen
den 6 augusti 1881 angående hemmansklyvning och jordavsöndring
tillkom, försvann undantagsstadgandet för Dalarna. Men jag har tröstat mig,
såväl i dag som den övriga tiden jag sökt sätta mig in i detta lagförslag,
att det med avseende å den här lagen nog kommer att gå på samma sätt,
som med 1881 års lag angående hemmansklyvning och jordavsöndring; denna
har icke tillämpats i Dalarna, utan vi ha där haft ägostyckningssystemet.
Det har således varit ett slags jordavsöndring och ägostyckning, som tolererats
av lagen, utan att sättet därför har varit i lag beskrivet. Jag kan ju
tillika säga, att ägostvckningen där förekommit oftare och i större utsträckning,
än ömkligt varit, och att det är möjligt att den lag vi i dag antagit
kommer att i väsentlig mån neutralisera, för att icke säga motverka det ägostyckningssystern,
som där använts under en lång följd av år.»

Talaren blev sannspådd. Där jordförhållandena voro sådana, att ägostyckning
icke kunde ske utan att laga skifte först verkställdes, fortsatte
man att upplåta områden med mer eller mindre godtyckligt åsätta skattetal,
varå lagfart sedan meddelades. Formellt mera i enlighet med lagen förfor
den, som i ett allenast storskiftat skifteslag försålde visst område av en
fastighet att såsom hemmansdel ägas med det skattetal, som vid blivande
ägostvckning kunde komma att åsättas detsamma, men konsekvensen härav
blev givetvis att, då köparen sedan sökte lagfart, ansökningen förklarades
vilande i avvaktan på ägostyckningens verkställande. Var då, såsom på
många håll var fallet, hela socknen ett skifteslag och följaktligen möjligheten
att inom överskådlig tid få till stånd laga skifte därå ytterst liten, befann
sig köparen i en föga avundsvärd ställning, och hela anordningen kom
närmast att verka meningslös. Erfarenheterna av ett sådant formellt lagligt
förfarande manade i alla händelser icke till efterföljd. Även andelsupplåtelserna
fortsatte efter den nya lagens ikraftträdande, och på många
häll meddelade också häradsrätterna av gammal vana lagfart å dylika fång.
Sä småningom uppmärksammades emellertid mera allmänt den i samband
med den liva lagstiftningen örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
företagna ändringen av 6 § lagfartsförordningen, vilket föranledde
att lagfartsansökningar avseende dylika fång förklarades vilande. Att
häradsrätterna i allmänhet ej ingingo i prövning av om fången stodo i överensstämmelse
med 1896 års lags bestämmelser rörande avsöndring, innan
ansökning förklarades vilande, är fullt förklarligt med hänsyn till att (hama
prövning ankom på länsstyrelsen. Särskilt departementschefens ovan anionia
yttrande i andra kammaren beträffande möjligheten att till skydd mot
efterföljande inteckning omedelbart söka lagfart och fa ansökningen förklarad
vilande i avvaktan pä prövningen angående avsöndringens överensstämmelse
med lagen, synes kunna åberopas såsom stöd för häradsrätternas
praxis i berörda hänseende. För övrigt torde knappast kunna antagas

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

an„na^ ^.n häradsrätterna betraktat dylikt fång såsom lagligt, ehuruväl
två åtgärder voro erforderliga innan lagfart kunde beviljas, nämligen dels
utbrytning av andelen genom laga skifte eller hemmansklvvning och dels
fastställelse å avsöndringen av det salunda utbrutna området. Ej sällan
har detta betraktelsesätt kommit till klart uttryck i beslut, varigenom lagfartsansökning
förklarats vilande.

Högsta domstolens yttrande 1906 över förslaget till lag angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom är anmärkningsvärt
så till vida, att bakom de tre justitierådens anmärkning mot lagförslagets
3 § synes hava legat den uppfattningen, att upplåtelse av hemmans
eller hemmansdels andel i oskift skog vore ett rättsgiltigt fång. I departementschefens
yttrande lämnas denna fråga öppen.

I motiven till jordregisterförordningen intog jordregisterkommittén till synes
fullt klart den ståndpunkten, att upplåtelse av fastighets andel i samfälld
mark vore ett giltigt fång till fast egendom, ehuru varken fastställelse
å avsöndringen eller — efter ikraftträdandet av nyssberörda 1896 års lagändring
— lagfart å fånget lagligen kunde meddelas förr än den mot andelen
svarande marken blivit ur samfälligheten utbruten och sålunda till läge och
gränser bestämd. I överensstämmelse härmed står att upplåtelse av dylik
andel, varå, utan att utbrytning ägt rum, lagfart meddelats, skall i jordregistret
upptagas såsom avsöndrad lägenhet. Då någon begränsning i tiden
för upplåtelsen eller lagfarten ej stadgats, hava i jordregistret införts även
sådana andelsfastigheter, som upplåtits och lagfarits efter den 1 januari
1897. Av jordregisterkommitténs motivering framgår otvetydigt, att kommittén
ingalunda ansett sig hava till uppgift att åstadkomma något urskiljande
av sådana fång av ifrågavarande beskaffenhet, som vore rättsligen
giltiga, från andra dylika fång, åt vilka icke kunde tillerkännas sådan giltighet.
Särskilt må framhållas att villkoret örn meddelad lagfart icke stipulerats
med tanke på andelsupplåtelserna.

Av visst intresse torde jämväl vara att något beröra jordregisterförordningens
inställning till den förutnämnda ävenledes illegala fastighetstypen
jordområde, varå vid överlåtelsen visst skattetal beräknats och varå lagfart
erhållits. Sådant område skulle, därest ej veterligen genom laga kraft ägande
dom bestämts, att området skulle betraktas såsom hemmansdel, eller detsamma
blivit vid ägoskifte så ansett, av domhavanden upptagas i förteckningen
enligt formulär F över avsöndrade lägenheter (se anvisningen till
formulär F) och därefter såsom sådan lägenhet införas i jordregislret.

Ehuru under förarbetena till fastighetsbildningslagen en mera kritisk ståndpunkt
intagits gentemot andelsupplåtelserna, står dock stadgandet i 7 kap.
3 § angående villkoren för dessas registrering i saklig överensstämmelse med
motsvarande bestämmelse i jordregisterförordningen.

Den i samband med tillkomsten av fastighetsbildningslagen utfärdade kungörelsen
den 13 juli 1917 (nr 446) med bestämmelser för vissa fall angående
manlalssättning eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ
indelning liksom kungörelsen den 25 april 1924 i samma ämne
innehålla bestämmelser, som under vissa förutsättningar föranleda bildande
av fastighet, som utgöres endast av på en eller flera fastigheter belöpande
andel i samfälld mark, och enligt gällande bestämmelser skall även sådan
fastighet redovisas i jordregister eller fastighetsregister och därefter införas
i fastighetsboken. Ifrågavarande fastighetstyp har alltså även här godtagits i
lagstiftningen.

1911 års skifteslagstiftningskommitté upptog den tanke, för vilken de fyra

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

justilieråden gjort sig till tolk vid avgivandet av Högsta domstolens yttrande
år 1893 över förslaget lill lag angående hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring, och deras lagförslag innebar möjlighet att till särskild
fastighet avskilja andel i samfälld mark såväl genom »styckning» som genom
avsöndring. I kommitténs motivering återfinnes nära nog ordagrant
justitierådet Herslows ovan anförda yttrande att dittills en ideell andel i
samfälld mark ej lagligen kunnat bliva föremål för jordavsöndring, men
samtidigt påvisas det trängande behovet av ändrad lagstiftning i detta hänseende
»för att underlätta de ofta förekommande upplåtelserna av andel i
oskiftad mark». 1918 års skifteslagstiftningskommission avvisade emellertid
detta förslag att skapa en laglig form för andelsupplåtelserna och förklarade
uttryckligen, att den lämnade åsido frågan huruvida enligt gällande
rätt upplåtelse av andel av ifrågavarande beskaffenhet lagligen kunde bliva
föremål för lagfart, eller huruvida den, till vilken andelen överlåtits, ägde
skiftesvitsord. Samma avvisande ståndpunkt intog 1920 års jordstyckningskommission
i huvudfrågan, men med föranledande av lantmäteristyrelsens
därom gjorda, till kommissionen överlämnade framställning nödgades kommissionen
taga ställning till frågan i vilken omfattning vitsord lill skifte
borde tillerkännas ägare av upplåten andel för viss fastighet i samfälld
mark, vilken enligt § 18 jordregisterförordningen registrerats såsom avsöndrad
lägenhet. Kommissionens förslag till bestämmelser härom i 11 §
promulgationslagen till jorddelningslagen anslöto sig emellertid icke i något
avseende till jordregisterförordningens villkor för dylik andelsfastighets
upptagande i registret. Så är däremot fallet med det stadgande i ämnet,
som slutligen infördes i 12 § samma lag, vari föreskrives att om upplåtelse
av andel för viss fastighet i oskift mark ägt rum före den 1 januari 1897
och lagfart därå meddelats, innan jorddelningslagen trätt i kraft, den behörighet
att påkalla skifte av denna mark, som, därest upplåtelsen ej skett,
kunnat tillkomma fastighetens ägare, i stället skulle tillkomma ägaren av
den upplåtna andelen. Härigenom erhöllo emellertid endast ägarna av vissa
i jordregistret upptagna andelsfastigheter på sig delegerad rätten att påkalla
utbrytning. Åt ägare av dylik jordregisterfastighet, som upplåtits
efter den 1 januari 1897 och därefter lagfarits, medgavs nämligen ej sådan
rätt.

Med hänsyn till att, såsom ovan anförts, under förarbetena till det 1916
års riksdag förelagda förslaget till lagen örn sammanläggning i vissa fall
av fastigheter å landet såväl lagrådet som departementschefen uttryckt förmodan
att i samband med den nya skifteslagstiftningen utredning komme
att ske angående de‘förutsättningar, under vilka upplåten andel för viss
fastighet i oskift mark finge behandlas såsom fastighet för sig, skulle möjligen
kunna göras gällande att ståndpunkt i sagda spörsmål vore slutgiltigt
tagen geriom nyssberörda stadgande i 12 § promulgationslagen. Enligt styrelsens
mening är man emellertid icke berättigad till ett sådant antagande,
enär förarbetena synas utvisa att frågan ej blivit så behandlad. Frågan örn
i vilken omfattning skiftesvitsord borde medgivas synes nämligen hava
betraktats såsom en skälighets- eller lämplighetsfråga, och lagstiftaren har
helt naturligt velat under alla omständigheter hålla sig på den säkra sidan.

Av den redogörelse, som lämnats för vissa stadganden i 2 och 3 §§ lagen
örn sammanläggning av fastigheter å landet, torde framgå alt ej heller dessa
innebära något ståndpunktstagande till frågan örn den rättsliga giltigheten
av fång, varom här iir fråga.

Den rådande ovissheten på förevarande område framträdde även under

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

förarbetena till vattenlagen. I sitt yttrande den 21 januari 1918 ifrågasatte
lagrådet starkt den rättsliga giltigheten av överlåtelse av en ideell andel i ett
samfällt område, enär i domstolspraxis dylika överlåtelser plägat frånkännas
giltighet, åtminstone om de ej fullständigats genom enahanda överlåtelser
av samtliga övriga andelar i samfälligheten. Med godtagande av
denna lagrådets ståndpunkt vidtogos vissa ändringar i förslaget, men av
departementschefens yttrande vid den förnyade remissen till lagrådet kan
ganska tydligt utläsas, att han icke obetingat böjt sig för lagrådets uppfattning.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå att delar av fastigheter i synnerligen
stor omfattning överlåtits under växlande former, som icke stått i
överensstämmelse med vid tiden för överlåtelserna gällande lagstiftning. Ett
genomgående drag är att sistnämnda omständighet ej utgjort hinder för att
dylika upplåtelser allmänt respekterats av parterna själva och i förekommande
fall godtagits såsom laga fång vid lantmäteriförrättningar, av underdomstolarna
och i flertalet fall även av överrällerna. Såsom exempel härpå
kunna anföras de talrika rättegångar, vari tvisten gällt huruvida en överlåtelse
avsett andel för visst skattetal i ett hemman eller visst område med
därå beräknat skattetal ävensom de mångfaldiga processerna rörande skattetorp
i Västernorrlands län. Vad domstolarna i dessa rättegångar försökt utröna
har varit avsikten med upplåtelserna och i enlighet med sin uppfattning
härom hava domstolarna dömt; fångens rättsliga giltighet har däremot
icke annat än i något undantagsfall ifrågasatts. Detsamma kan i stort sett
sägas även örn de talrikt förekommande upplåtelserna av andel för viss fastighet
i samfälld mark. I hela landet hava under skiftesstadgans giltighetstid
sådana upplåtelser vid förekommande skiftesförrättningar allmänt godtagits
såsom laga fång oberoende av om upplåtelsen skett före eller efter den 1
januari 1897, och ägolotter motsvarande de upplåtna andelarna hava utbrutits.
Detta har i många trakter varit så vanligt, att det torde hava hört till
undantagen att vid laga skifte eller klyvning icke en eller flera dylika andelar
utbrutits. Förrättningarna hava fastställts eller vunnit laga kraft, och
i de ingalunda fåtaliga fall, där besvär över sådan förrättning i något hänseende
anförts, hava skiftesdomstolarna icke ifrågasatt lagligheten av
dylik utbrytning. Tvärtom torde utbrytningen hava ansetts såsom ett nödvändigt
led i de åtgärder, som voro erforderliga för vinnande av fastställelse
å avsöndringen och lagfart å fånget. Icke heller i avsöndringsärendena har
andelsfångens laglighet dragits i tvivelsmål av de prövartde myndigheterna.

Det hade varit av intresse att kunna förebringa åtminstone en summarisk
utredning rörande antalet dylika andelsupplåtelser i riket, men tyvärr är
detta icke möjligt utan ett mycket tidsödande arbete, varför något sådant nu
ej kan komma i fråga. Lättast åtkomliga äro de lagfarna upplåtelserna,
emedan dessa finnas införda i jordregistret. De upplåtelser, å vilka endast
vilande lagfart erhållits, kunna ej åtkommas på annat sätt än genom efterforskningar
i lagfarts- och fastighetsböcker. Om de upplåtelser, varå lagfart
ej sökts, kan kännedom ej vinnas på annat sätt än genom uppgifter från
jordägarna. Motionärernas uppgift att i de trakter, som av dem åsyftas, förekommer
åtminstone en andelsupplåtelse inom varje hemman, har .styrelsen
ingen anledning betvivla. Upplysande är också ett intyg av distriktslantmätaren
i Järvsö distrikt A. F. Sandberg, som företetts i målet N. J. A.
1986 sid. 235. Denne intygar, att han under sin tjänsteutövning inom Järvsö

Första lagutskottets utlåtande A’r 62.

socken kunnat konstatera, att köp av andelar i skogstrakter för visst skattetal
varit den vanliga formen för dylika förvärv. Troligen hade från minst
nittio procent av de mantalssatta fastigheterna, lagligen eller genom sämjedelning
utbrutna, gjorts försäljningar av andelar i en eller annan skogstrakt.
Skulle fång av ifrågavarande slag, som tillkommit efter 1897, där
andelen ej vore lagligen utbruten, anses olagliga, skulle detta dels strida
mot rättspraxis i orten, dels förorsaka kaos i äganderättsförhållandena. I
samma mål företeddes även ett brev från förutvarande distriktslantmätaren i
distriktet Ragnar Engdahl, vari göres ungefär enahanda uttalanden. Engdahl
vitsordar att lagligheten av andelsköp aldrig sattes i fråga sakägarna emellan
samt att dylika köp förekomme »icke endast i fråga örn förvärv till trävarubolagen
utan jämväl beträffande inköp av den självägande befolkningen i
orten».

I betraktande av det stora antal upplåtelser avseende andel för viss fastighet
i oskift mark, som förekomma överallt i landet, är det ganska betecknande
för den allmänna rättsuppfattningen, att frågan örn den rättsliga giltigheten
av dylika upplåtelser endast i mycket få fall dragits under Högsta
domstolens prövning.

Då såväl i motionen som i promemorian lämnats utförlig redogörelse för de
i Nytt juridiskt arkiv refererade rättsfall, som i detta sammanhang äro av
betydelse, saknar styrelsen anledning att här i detalj ingå på flertalet av
desamma. Märkligt är att den ståndpunkt, som vid granskningen i högsta
domstolen av 1896 års lagstiftning företräddes av de förutnämnda fyra
justiteråden och klarast deklarerades av justitierådet Herslow, nämligen
att en hemmansägare dittills saknat och jämväl efter nämnda lagstiftnings
genomförande komme att sakna all möjlighet att med gällande verkan särskilt
föryttra hemmanets andel i en samfällighet, icke under den närmaste
tiden avsatte något synbart spår i rättstillämpningen. Sålunda ifrågasattes i
rättsfallen N. J. A. 1896 sid. 227 och 298, 1909 sid. 134 och 1910 sid. 158,
vilka samtliga gällde frågan örn skiftesvitsord för person, som före den 1
januari 1897 förvärvat ett hemmans andel i oskiftad skogsmark, icke av
något justitieråd fångens rättsgiltighet. Detsamma var förhållandet i rättsfallet
N. J. A. 1903 sid. 39, som gällde en dylik upplåtelse före och en efter
nämnda tidpunkt. Ej heller vad som förekommit i rättsfallen N. J. A. 1908
sid. 60 och 1909 sid. 612, vilka gällde lagfart å efter den 1 januari 1897
skedda, mycket oklara upplåtelser av hemman tillkommande vatten och
fiskerätt, synas utvisa någon principiell inställning mot den rättsliga giltigheten
i och för sig av berörda upplåtelser, därest de kunde tolkas såsom
avseende andel i oskift mark. Det av skifteslagstiftningskommittén år 1911
framlagda förslaget till lag örn skifte av jord m. m., vars 249, 258 och
274 §§ grundade sig på ett principiellt ståndpunktstagande så till vida, att
kommittén såsom sin åsikt uttalade att dittills en fastighetsägare saknat all
möjlighet att med laga verkan särskilt föryttra fastighetens andel i en samfällighet,
gjorde spörsmålet angående andelsfångens giltighet ånyo aktuellt,
och det i motionen åberopade rättsfallet N. ,T. A. 1915 sid. 246, vilket gällde
andelsupplåtelse efter den 1 januari 1897 är av visst intresse såsom uttryck
för samma rättsuppfattning. Emellertid är alt märka att rättsfallet har avseende
å andel i ett vid laga skifte för gemensamt behov undantaget område,
varför prejudikatets räckvidd torde vara begränsat till dylika undantag. Det
i motionen likaledes åberopade rättsfallet N. .1. A. 1913 sid. 28, synes däremot
ej vara av någon betydelse i detta sammanhang, enär i detta fall upplåtelsen
huvudsakligen avsåg andel för visst skattetal i vissa områden av ett hemmans

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

enskilda ägor, varmed skulle följa rätt efter skatt i byns samfälligheter, vartill
kommer att vad som sålunda uppläts skulle såsom hemmansdel ägas.

Sedan genom stadgandet i 12 § promulgationslagen till jorddelningslagen
skiftesvitsord medgivits ägare av andel, varom här är fråga, vilken upplåtits
före den 1 januari 1897 och varå lagfart meddelats före den 1 januari
1928, har självfallet ett andelsfång, som uppfyller båda dessa villkor, vid
en rättslig prövning icke rimligen kunnat förklaras ogiltigt.

Detta bestyrkes av rättsfallet N. J. A. 1932 sid. 510, vilket är intressant
även så till vida att den rådande osäkerheten i rättsuppfattningen däri klart
kommit till synes på ett mycket karakteristiskt sätt. Indals tingslags häradsrätt,
vilken väl får anses hava företrätt rättsuppfattningen i orten, intog den
ståndpunkten att köpehandlingen den 19 maj 1838, varigenom upplåtits
andel i en fäbodeallmänning, i och för sig ägde rättslig giltighet. Svea hovrätt
anlade en strängt formell synpunkt och ansåg, vid det förhållande att laga
hinder mött att från hemmanet avsöndra dess andel i samfälligheten, att
köparen icke genom ifrågavarande upplåtelse förvärvat någon rätt till samfälligheten.
I ingendera av dessa domar omnämnes att å fånget meddelats
fasta, vilken omständighet däremot blev en avgörande faktor vid målets avgörande
i högsta domstolen, enligt vars dom avhandlingen den 19 maj 1838
tillerkänts giltig verkan vid det förhållande att å fånget meddelats laga fasta
den 12 februari 1841.

I rättsfallet N. J. A. 1932 sid. 512 vilket gällde bland annat rätt till ersättning
för skog, som avverkats å Träckesbo fäbodeskog, berodde målets
utgång på giltigheten av två särskilda den 29 oktober och den 16 december
1912 dagtecknade köpehandlingar, varigenom upplåtits å fastigheterna
Östanå 8° och Amnebo 168 belöpande andelar i fäbodeskogen. Gjord lagfartsansökning
hade den 7 april 1930 förklarats vilande. Bollnäs domsagas
häradsrätt fann upplåtelserna böra tillerkännas laga verkan. Svea hovrätt
förklarade, att enär ägarna av de ifrågavarande fastigheterna icke lagligen
kunnat sälja enbart de å desamma belöpande andelarna i fäbodeskogen.
köparen icke genom fången förvärvat någon rätt till andel i fäbodeskogen.
Högsta domstolen (justitieråden Sundberg, Wedberg, Stenberg och Afzelius)
fann ej skäl göra ändring i hovrättens utslag. Justitierådet Appelberg, som
var skiljaktig endast i fråga örn motiveringen, yttrade:

»Enär genom köpeavhandlingarna den 29 oktober och den 16 december
1912 försålts enbart de å Östanå 8° och Amnebo 168 belöpande andelarna
i Träckesbo fäbodeskog, samt vid sådant förhållande Hildur Westling, vilken
ej äger övriga andelar i skogen, icke kan på grund av överlåtelserna av dessa
köp lagligen göra gällande rätt i skogen innan samma andelar genom laga

delning utbrutits ur samfälligheten; alltså — —---prövar jag lagligt

fastställa det slut, vartill hovrätten i målet kommit.»

Rättsfallet N. J. A. 1932 sid. 518 avser en genom köpebrev den 4 oktober
1897 skedd upplåtelse från hemmanet Mödänge 3° av dess andel dels i vissa
för Långbo fäbodelag samfällda ägor vid Långbo fäbodar dels ock i fäbodelaget
tillkommande mulbetesrätt inom Långbo hemman, vilken rätt vid
tidigare ågånget fastställt skifte beräknats till Va av markens värde. Köpet
transporterades å ett sågverksbolag, varefter lagfart söktes den 6 november
1897 men förklarades vilande av bland annat det skäl, att avsöndringen ej
blivit fastställd. Vid en år 1929 fastställd förrättning för utbrytning av mulbetesrättigheter
inom hemmanet Långbo utlades till bolaget vederlag för den
sålunda försålda på Mödänge 3° belöpande andelen i mulbetesrätten. Vid
därefter av bolaget sökt avstyckning från Mödänge 3“ av detta vederlags -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

område bestred dåvarande hemmansägaren bolagets äganderätt till området,
och den sålunda uppkomna äganderättstvisten underställdes ägodelningsrättens
prövning. Vid ägodelningsrätten anförde hemmansägaren att å hemmanet
belöpande andel i samfälld mark icke, i allt fall ej efter 1897 års ingång
kunnat lagligen frånsäljas hemmanet samt åberopade 12 § promulgationslagen
till jorddelningslagen. Ägodelningsrätten underkände bolagets
äganderättsanspråk, enär enbart den på hemmanet belöpande mulbetesrätten
inom Långbo icke lagligen kunnat frånsäljas, och förklarade att bolaget
förty saknat rätt att påkalla avstyckning av området. Även hos Kungl. Maj:t
åberopades av hemmansägaren 12 § promulgationslagen, vilken tydde pä
att försäljning av andel i samfällighet, vilken skett efter den 1 januari 1897
skulle vara ogiltig. Bolaget däremot gjorde gällande att stadgandena i 12 §
promulgationslagen endast gällde behörighet att påkalla laga skifte, och att
de därför ej kunde anses giva vid handen att alla efter den 1 januari 1897
skedda andelsupplåtelser skulle vara ogiltiga. Bolaget åberopade även § 18
jordregisterförordningen, enligt vilken upplåtelse av andel för visst mantal i
oskift mark vore att anse såsom avsöndring.

Högsta domstolens flesta ledamöter (justitieråden Geijer, Forsberg och von
Steyern) förenade sig örn följande av den sistnämnde avgivna yttrande:

»Som det till fastigheten Mödänge 35 hörande mulbetesservitutet icke kunnat
med laga verkan frånsäljas fastigheten, fastställer jag det slut, vartill
ägodelningsrätten kommit.»

Justiterådet Afzelius anförde:

»Enär den i köpebrevet den 4 oktober 1897 gjorda överlåtelsen av rätt till
mulbete å hemmanet Långbo nr 1 icke innefattat försäljning av visst till
läge och gränser bestämt område, samt lagligt köp av fastighet förty icke
därigenom kommit till stånd, prövar jag rättvist fastställa det slut, vartill
ägodelningsrätten i målet kommit.»

Justitierådet Appelberg biföll föredragandens så lydande betänkande:

»Åt köpeavtalet den 4 oktober 1897 måste, såvitt nu är i fråga, givas den
innebörd, att Kristina Hansson genom detsamma åt Johnsson överlät det
markområde, som vid förutsatt utbrytning av mulbetesrätten inom Långbo
nr 1 komme att tillfalla Mödänge 35. Lagfart har den 6 november 1897 sökts å
fånget samt då förklarats vilande. Vid sådana förhållanden torde nuvarande
ägarna av Mödänge 3° icke kunna göra anspråk på det med upplåtelsen avsedda
området, vilket numera är utbrutet och till läge och gränser bestämt
genom den år 1929 fastställda förrättningen. Jag hemställer därför att Kungl.
Maj:t måtte pröva rättvist att, med ändring av ägodelningsrättens utslag,
förklara bolaget såsom innehavare av Johnssons rätt vara berättigat att
påkalla avstyckning av sagda område.»

Omförmälda 1932 års prejudikat hava kommit åstad stor oro och rättsosäkerhet
särskilt i de bygder, där andelsupplåtelser varit vanliga och allmänt
ansetts äga rättsgiltighet. Enligt vad för styrelsen är känt har jämväl
ett flertal rättegångar anhängiggjorts. En del av dessa mål hava redan passerat
Svea hovrätt, och åtminstone tre hava avdömts i högsta domstolen.

Ett av de sistnämnda rättsfallen är det förutnämnda i N. .1. A. 1936 sid.
235 refererade, vilket synes hava utgjort närmaste anledningen till den förevarande
motionen. Utgången av detta mål var beroende på frågan örn giltigheten
av en den 24 november 1900 skedd upplåtelse av ett hemmans
andel i en samfälld fäbodemark, vilken andel år 1906 utbrutits genom
laga kraftvunnen delning enligt § 94, första stycket sista punkten skiftesstadgan.
Ägodelningsrätten ansåg att dä enbart hemmanets andel i fäbode -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

marken lagligen icke kunnat avyttras, köparen ej förvärvat någon rätt till
berörda andel. Högsta domstolen (justiteråden Grefberg, von Steyern, Guldberg
och Sterzel) däremot förklarade att då den genom köpebrevet den 24
november 1900 försålda andelen i samfälligheten blivit genom 1906 års
delning utbruten på marken — oavsett vilken verkan kunde hava tillkommit
andelsupplåtelsen — i allt fall genom utbrytningen laga köp av den utbrutna
andelen kommit till stånd. Justiterådet Ericsson gillade föredragandens betänkande,
vari hemställts att Kungl. Maj:t ej måtte finna skäl att göra ändring
i ägodelningsrättens utslag.

Från bolagets sida åberopades i målet bland annat juris professorn Åke
Holmbäcks förberörda promemoria, vari förebragts en vidlyftig utredning
och därpå grundad motivering för att även sådana andelsupplåtelser, som
skett efter den 1 januari 1897, i och för sig äga rättslig giltighet. Stamfastighetsägaren
gjorde under åberopande av 1932 års rättsfall gällande att
sådana andelsupplåtelser, som skett efter nämnda tidpunkt, icke vore giltiga.
Högsta domstolen har tydligen med hänsyn till de i målet föreliggande
omständigheterna ansett sig icke behöva taga ståndpunkt till den sålunda
tillspetsade principfrågan. Dess utslag innebär endast att fång. varom här
är fråga, är giltigt under förutsättning att andelen sedermera blivit lagligen
utbruten och sålunda förvandlats till ett till läge och gränser bestämt område.
Detta åter torde endast innebära en analog tillämpning av den rättsuppfattning,
som, såvitt för styrelsen är känt, alltid tillämpats i det fall att en person
successivt förvärvat alla andelarna i en samfällighet, i vilket fall förvandlingen
till arealfastighet åstadkommits genom förvärvet av sista andelen.
Av intresse i detta avseende är ett regeringsrättens utslag den 8 mars 1928
(R 1928 Not. Jo 19) i fråga örn avsöndring av ett soldattorp, vari alla andelarna
upplåtits under åren 1924 och 1925. Såväl länsstyrelsen som kammarkollegiet
ansågo den omständigheten att upplåtelserna avsett ideella andelar
och icke till läge och gränser bestämda områden utgöra hinder för
fastställelse å avsöndringen. Kungl. Majit däremot förklarade att hinder i
den av länsstyrelsen åberopade omständigheten icke mötte för fastställelse
av soldattorpet såsom jordavsöndring.

I motionen göres gällande att nyssberörda 1936 års utslag skulle stå i strid
mot 1932 års utslag så tillvida. att enligt sistnämnda utslag såsom villkor
för köpets giltighet fordrades att vad som såldes skulle hava blivit till läge
och gränser bestämt i samband med köpets ingående — senare skedd utbrytning
av andelen saknade alltså betydelse — medan däremot enligt det
förstnämnda utslaget köpet ansetts giltigt med hänsyn till att andelen efteråt
blivit utbruten. Åsyftade 1932 års rättsfall måste vara det i N. J. A. 1932
sid. 518 refererade, enär endast i detta utbrytning förekommit. Då emellertid
detta rättsfall, såsom av det ovan anförda framgår, ej avser upplåtelse av
andel i samfälld mark utan av en fastighets andel i ett mulbetesservitut och
genom högsta domstolens utslag endast förklarats att det till fastigheten
hörande mulbetesservitutet icke kunnat med laga verkan frånsäljas fastigheten,
torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida något motsatsförhållande
mellan de ifrågavarande utslagen kan anses förefinnas. Det torde nämligen
vara uppenbart att betydligt större betänkligheter möta mot godtagande av
upplåtelse av andel i servitutsrätt såsom fång till fastighet än beträffande
upplåtelse av andel i samfälld mark.

Vad slutligen angår det i motionen omnämnda rättsfallet N. J. A. 1936
sid. 380 torde detsamma vara ganska betydelselöst för det ifrågavarande
spörsmålet, emedan vid tiden för upplåtelsen andelen var utbruten genom

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

sämjedelning och det enligt rättspraxis varit tillåtet att avsöndra jord från
fastighet, sorn utbrutits allenast genom sämjedelning (lantmäteristyrelsens
cirkulär den 24 maj 1901 till förste lantmätarna i riket och däri åberopade
rättsfall). 1 motionen har i anslutning till ifrågavarande rättsfall erinrats att
enligt jorddelningslagen ett endast sämjevis delat markområde anses såsom
oskiftat mellan delägarna. Så är emellertid icke förhållandet, ity att jorddelningslagen
tillerkänner sämjedelning ganska vittomfattande rättsverkningar
i åtskilliga avseenden, och må i detta sammanhang särskilt framhållas
stadgandet i 19 kap. 2 §, enligt vilket avstyckning i viss omfattning får ske
av mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, vilken kommit till stånd
före jorddelningslagens ikraftträdande. Jorddelningslagens ståndpunkt i berörda
hänseende torde emellertid i detta sammanhang sakna betydelse.

Slutligen må såsom betecknande för nuvarande rättsuppfattningen i Svea
hovrätt i korthet redogöras för ett besvärsmål, som avgjorts genom hovrättens
utslag den 15 mars 1937, varav en avskrift tillställts lantmäteristyrelsen.
Genom köpehandling den 1 maj 1901 försålde Hans Andersson till Skästra
ångsågs aktiebolag den till sitt hemman 1 öres- 6 penningland Rödmyra nr 3
hörande andel i Nyvallens utskog. A detta fång sökte bolaget lagfart den 4
juni 1901, men förklarades ansökningen vilande. Vid ett åren 1918—1925
verkställt skifte å bland annat sagda utskog utlades för den sålunda försålda
andelen en ägolott i ett skifte under litt. S. På ansökan av bolagets påbörjades
år 1936 förrättning för avstyckning av skiftet S. Stamfastighetens nuvarande
ägare Olof Strand påstod vid förrättningen bättre rätt än bolaget
till detta skifte, enär han genom köpehrev den 29 december 1918 förvärvat
Rödmyra 31 utan att i köpebrevet nämnts att ifrågavarande skogstrakt tidigare
blivit frånsåld, samt att han å berörda fastighet erhållit lagfart den
17 februari 1919. Sedan den sålunda uppkomna äganderättstvisten underställts
Västra Hälsinglands domsagas ägodelningsrätts prövning, utlät sig häradsrätten:
Enär den till bolaget enligt köpebrevet den 1 maj 1901 försålda
andelen i Nyvallens utskog vid delning av utskogen blivit å marken utbruten,
samt laga köp av den sålunda utbrutna ägolotten vid sådant förhållande
måste anses hava kommit till stånd, alltså och då lagfart å skogsandelen
blivit före den till Strand skedda överlåtelsen av stamhemmanet sökt, prövade
ögodelningsrätten lagligt förklara bolaget vara framför Strand ägare till
omtvistade ägolotten. Hovrätten yttrade: Enär någon omständighet, på grund
varav giltig verkan borde frånkännas bolagets förvärv den 1 maj 1901 av
andel i Nyvallens utskog, icke blivit förebragt, samt Strand ej heller eljest
visat något förhållande, i anledning varav han skulle äga bättre rätt än bolaget
till omtvistade skogsskiftet, prövade hovrätten rättvist fastställa det slut
ägodelningsrättens utslag innehöll. Hovrätten, vars utslag var enhälligt, har
alltså fullt klart intagit den ståndpunkten, att överlåtelse av fastighets andel
i oskift mark, som skett efter den 1 januari 1897, i och för sig är ett rättsgiltig!
fång.

I motionen har hemställts att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära sådan lagändring att det tydligt framginge att köp gjorda efter den
1 januari 1897 av på viss fastighet belöpande andel i samfälld mark (särskilt
skogsmark) icke ägde rättslig gillighet. Såsom närmaste motiv har åberopats
den vacklande rättspraxis, som enligt motionärernas uppfattning förelåge
på ifrågavarande jordrättsliga område, men av motionens innehåll i
övrigt framgår tydligt att syftet nied motionen är alt på lagstiftningens väg

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

få till stånd förutsättningar för återgång till stamhemmanen av köp, som i
motionen avses.

Av vad lantmäteristyrelsen ovan anfört torde vara ådagalagt, att man icke
är berättigad att anlägga så ensidiga synpunkter på det föreliggande spörsmålet,
som motionärerna gjort. Räknar man med hela landet, hava säkerligen
efter den 1 januari 1897 betydligt flera enskilda personer än bolag förvärvat
andelar i oskift mark. Redan av denna anledning torde de i motionen
framförda »agrarsociala» synpunkterna böra avföras såsom saken ovidkommande,
vilket de för övrigt enligt sakens natur torde få anses vara.

Att, såsom ovan påvisats, upplåtelser, som icke stått i överensstämmelse
med vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser, i rättspraxis
allmänt godtagits såsom laga fång, har säkerligen varit av praktiska skäl
ofrånkomligt med hänsyn till den stora omfattning, vari sådana illegala fång
förekommit och allmänt respekterats såväl av parterna själva som i lagfartsärenden
och vid lantmäteriförrättningar. Den gamla erfarenheten att lagar,
som lägga alltför stora hinder i vägen för den naturliga rörelsefriheten, icke
respekteras, har bekräftats icke minst på ifrågavarande område. Enligt styrelsens
förmenande ligger skulden till det nuvarande å många orter allt
annat än tillfredsställande tillståndet på fastighetsbildningens område huvudsakligen
hos lagstiftningen, som icke hållit jämna steg med utvecklingen
ulan kommit alltför mycket i efterhand. Införandet av ägostyckningsinstitutet
innebar sålunda i stort sett endast en legalisering av en jorddelningsmetod,
sorn sedan länge tillämpats utan stöd av lag. Hade, såsom i högsta domstolens
yttrande över förslaget till 1896 års lag av de fyra justitieråden påyrkades,
bereus möjlighet att genom laglig förrättning avskilja på fastighet belöpande
andel i oskift mark, skulle mycket nu varit annorlunda. Det på teoretiska
skäl grundade motstånd mot denna jorddelningsform, som då restes och som
sedermera också förhindrade införandet i jorddelningslagen av bestämmelser
rörande avskiljande från fastighet av andel, varom här är fråga, var
säkerligen förestavat av en uppriktig önskan hos företrädarna därav att bevara
och skapa förutsättningar för reda och ordning i jorddelningsväsendet,
men effekten har tyvärr blivit den motsatta.

Att då fråga över huvud är om prövning av den rättsliga giltigheten av
upplåtelser, som icke stå i överensstämmelse med vid tiden för deras tillkomst
gällande författningar men det oaktat icke a priori kunna anses ogiltiga,
rättspraxis blir i viss mån oenhetlig, torde knappast vara ägnat att förvåna,
enär därvid av naturliga skäl omständigheterna i det särskilda fallet
spela en betydande roll. Vad angår andelsfången har dock detta förhållande
ända till år 1932 icke förorsakat någon större olägenhet, emedan giltigheten
av dylika fång ytterligt sällan ifrågasatts och det ännu mera sällan inträffat,
att dylika tvister dragits under domstols prövning. Annorlunda ställer sig
saken med den aktualitet spörsmålet numera fått. Lantmäteristyrelsen måste
därför giva motionärerna rätt så till vida, att numera med växande styrka
ger sig tillkänna behovet av såvitt möjligt rena linjer i rättspraxis på förevarande
område.

Den i motionen föreslagna tidpunkt, som skulle utgöra gräns mellan giltiga
och ogiltiga fång, har satts till den 1 januari 1897, det vill säga dagen för
ikraftträdandet av lagen örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
samt den i samband därmed vidtagna ändring i 6 § lagfartsförordningen,
varigenom den ordningen infördes att avsöndring ej fick lagfaras,
innan den blivit vederbörligen fastställd. Såsom förut anförts intog vid avgivande
av högsta domstolens yttrande den 3 december 1895 över förslaget

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

till lag örn hemniansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring justitierådet
Herslow den ståndpunkten, att, då ett hemmans ideella andel i ett oskiftat
område icke lagligen kunde bliva föremål för jordavsöndring, hemmanets
ägare fortfarande såsom dittills saknade all möjlighet att med gällande
verkan föryttra sådan andel, och denna mening måste antagas hava delats
av jämväl tre andra justiteråd. Till stöd för denna stränga ståndpunkt, som
haft sina företrädare även i rättsskipningen, kan åberopas att, såsom ovan
visats, avsöndrad lägenhet enligt såväl de före som efter den 1 januari 1897
gällande bestämmelserna skall utgöras av till läge och gränser bestämt
område. Örn det sålunda vore riktigt att en före nämnda tidpunkt skedd
andelsupplåtelse ej varit att anse såsom ett lagligt köp av fastighet, skulle
lunget ej heller hava kunnat lagfaras, och den nyssberörda ändringen i lagfartsförordningen
skulle följaktligen vara utan betydelse för upplåtelser av
ifrågavarande slag. Vidare borde därav följa att, om lagfart å dylikt fång
ändock meddelats, lagfarten vore att anse såsom en nullitet, samt att lagen
örn tjugoårig hävd icke .skulle kunna åberopas till skydd för besittningen.
Anläggas på frågan så stränga synpunkter, synes således ej föreligga anledning
att göra skillnad mellan andelsfång före och efter den 1 januari
1897; de bliva nämligen alla ogiltiga.

Det är emellertid uppenbart att man numera ej rimligen kan anlägga ett
sådant betraktelsesätt, sedan såväl i rättspraxis som genom de ovanberörda
stadgandena i § 18 jordregisterförordningen, 7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen,
12 § promulgationslagen till jorddelningslagen samt 2 § lagen om
sammanläggning av fastigheter å landet andelsfångens rättsgiltighet i stor
omfattning vunnit erkännande. Vissa av de anförda rättsfallen visa, att den
omständigheten, att en andelsupplåtelse skett efter den 1 januari 1897, icke i
och för sig utgjort hinder för godkännande av fångets rättsgiltighet. Av vad
ovan anförts torde vidare vara ådagalagt, att man vid stiftandet av nyssnämnda
förordning och lagar icke åsyftat ett särskiljande av giltiga andelsfång
från ogiltiga sådana utan att man i fråga om såväl fastighetsregistreringen
som skiftesvitsordet anlagt lämplighets- eller skälighetssynpunkter,
ävensom att ej heller i övrigt under lagstiftningsarbetena förekommit något
som kan åberopas såsom stöd för att man då ansett efter den 1 januari 1897
skedda andelsupplåtelser vara helt utan laga verkan. Det egentliga skälet för
att anse den nämnda tidpunkten vara av någon betydelse skulle väl vara,
att det genom 1896 års lagstiftning kunde antagas hava blivit så uppenbart
för alla, att en andelsupplåtelse icke vore ett rättsgiltigt fång, att det ej vore
mer än rättvist att den som därefter inläte sig på en dylik transaktion finge
stå sitt kast. Då emellertid erfarenheten otvetydigt visat, att allmänhetens
uppfattning i fråga om andelsfången rönt ytterst ringa inflytande av vad i
berörda avseende förekommit i samband med 1896 års lagstiftning, torde anledning
saknas att numera av berörda anledning göra någon skillnad mellan
andelsfång före och efter den 1 januari 1897. Skall ur nämnda synpunkt
någon tidsbegränsning göras, ligger enligt styrelsens mening närmast till
hands att välja den 1 januari 1928, då jorddelningslagen trädde i kraft.

Det anförda torde vara tillräckligt för att visa att, hur än saken betraktas,
inga som helst tvingande skäl kunna anföras för att anse den i motionen
föreslagna tidpunkten utslagsgivande i fråga örn giltigheten av andelsupplåtelser.
Valet av denna tidpunkt har tydligen skett ur lämplighetssynpunkt
med hänsyn till att, såsom i motionen utsagts, »en klar rättsskipning i .slutet
av 1800-talet och under 1900-talet utgått ifrån, att överlåtelser av andelar i
samfälld mark före 1897 varit giltiga, och att denna regel numera är erkänd

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 62.

även i lagstiftningen». Motionärerna hava alltså icke vågat intaga den strängaste
ståndpunkten, enligt vilken alla andelsupplåtelser skulle vara ogiltiga,
utan i fråga om de upplåtelser, som skett före den 1 januari 1897, böjt sig för
rättspraxis. Man kan då fråga, varför icke rättspraxis lämpligen skulle kunna
få bli avgörande även i fråga örn andelsupplåtelser efter nämnda tidpunkt.

I rättspraxis synes man nu hava kommit till en punkt, som gör det nära
nog ofrånkomligt att i princip avgöra frågan örn rättsgiltigheten även av sådana
andelsfång, som skett efter den 1 januari 1897. Därvid synes det åtminstone
lantmäteristyrelsen av både teoretiska och praktiska skäl ytterligt svårt
att intaga den ståndpunkten, att en upplåtelse av fastighets andel i oskift mark
i och för sig är ogiltig, men att då andelen blivit utbruten eller köparen lyckats
förvärva jämväl återstående andelar i samfälligheten. upplåtelsen i
samma ögonblick förvandlas till ett rättsgiltigt fång. Särskilt besvärande är
den omständigheten att under mellantiden, som ofta kan vara mycket lång.
andelsfånget icke skulle åtnjuta det rättsskydd, som vilande lagfart medför.
Köpets återgång skulle sålunda under berörda tid när som helst kunna påfordras.
och andelen skulle komma att inbegripas i inskrivningsåtgärder som
efter upplåtelsen ägt rum beträffande stamfastigheten. Nu kan invändas att
genom stadgandena i 7 § lagen den 13 juni 1921 örn förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter öppnats möjlighet
till förvärv av samfälld äga utan hinder av att någon enstaka delägare
däri motsätter sig försäljningen, och att därför berörda omständighet ej
skulle vara av så stor betydelse, men ett stort antal förefintliga andelsfång
åro dock beroende av hur rättspraxis i berörda hänseende kommer att gestaltas.
Högsta domstolens blivande utslag i mål av ifrågavarande beskaffenhet.
som nu äro där anhängiga, avvaktas därför med mycket stort intresse.

Enligt lantmäteristyrelsens mening föreligger ej någon anledning att föregripa
Högsta domstolens väntade avgöranden genom den av motionärerna föreslagna
lagstiftningen, vars verkningar icke kunna överblickas. Säkert är
emellertid att i orter, där andelsfång äro vanliga, en sådan lagstiftning skulle
åstadkomma stor förvirring och rättsosäkerhet samt i hela landet åsamka
otaliga jordägare av alla kategorier, som i god tro under decennier oklandrat
besuttit sin jord, förluster och lidanden. Örn exempelvis en person år 1900
köpt ett hemmans andel i en samfälld sjö och erhållit vilande lagfart å
fånget, om sjön därefter uttappats och delats, varvid köparen erlagt på hans
andel belöpande kostnader, samt köparen uppodlat och allt hitintills besuttit
sin ägolott, torde näppeligen kunna anses tillfredsställande, att köpet genom
en lag förklarades ogiltigt.

Motionärerna hava icke berört frågan örn den ekonomiska uppgörelse mellan
köparen och säljaren eller deras rättsinnehavare, vilken väl bleve en
ofrånkomlig följd av återgången av ett andelsköp. Med sin inställning till
saken bär ej heller lantmäteristyrelsen någon anledning att ingå på detta
sekundära spörsmål.

Slutligen må framhållas att frågan örn fastighetsbildning genom andelsupplåtelse
knappast torde vara för framtiden definitivt avförd från de aktuella
lagstiftningsproblemen genom jorddelningslagens ståndpunktstagande
till samma fråga. Sålunda har vattenfallsstyrelsen i en underdånig skrivelse
den 20 mars 1931 framhållit, att jorddelningslagens bestämmelser lade hinder
i vägen för vattenrättsförvärv, emedan de nödgade till inköp av markområden.
av vilka en vattenverksägare ej hade behov, samt ifrågasatt en lagändring
därhän, att det skulle bliva tillåtet att till särskild fastighet avstycka en
fastighets andel i ett samfällt strömfall. Det förhåller sig nämligen otvivel -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

aktigt så, att genom tillkomsten av jorddelningslagen svårigheter rests mot
förvärv av fastighets andel i vattenfall. Med tillhjälp av ägostyckningsinstitutet
kunde detta tidigare ske sålunda, att ett ytterst obetydligt område av
fastighetens mark förvärvades och avskildes till särskild fastighet, vartill
lades den ursprungliga fastighetens hela andel i fallet. Att genom avstyckning
bilda dylika proformafastigheter går icke för sig, enär det skulle strida
mot bestämmelserna i 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen, enligt
vilken ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på
varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamål eller ock,
där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt
med denna. Ett kraftbolag kan följaktligen numera i regel ej förvärva
andel i eif samfällt strömfall på annat sätt än genom inköp av en verklig,
redan befintlig eller för ändamålet bildad fastighet, för vilken bolaget vanligen
icke har någon användning, och som bolaget icke heller sedan kan avhända
sig utan att samtidigt avhända sig den därmed förenade vattenrätten.
Samma sak har berörts även i en vid 1934 års riksdag inom första kammaren
av herr Frändén väckt motion (nr 21) örn revision av jorddelningslagens
bestämmelser angående behandlingen av frågor rörande rätten till vattenområden
och fiske vid jorddelningsförrättningar''

Såväl det av vattenfallsstyrelsen sålunda väckta spörsmålet som ock frågan
om den ändring i jorddelningslagstiftningen, som kan befinnas erforderlig
med föranledande av ett slutgiltigt principiellt ståndpunktstagande till
frågan om den rättsliga giltigheten av andelsupplåtelser, torde förtjäna att
göras till föremål för utredning.

Stockholm den 16 april 1937.

HARALD MALMBERG.

Gunnar Palm.

Bihang till riksdagens protokoll 1037

9 sami

1 avd. Nr 62.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

Bilaga B.

Till frågan örn giltigheten av köp av andelar i samfälligheter.

Promemoria, avgiven av professor Åke Holmbäck i mål mellan
Aktiebolaget Iggesunds Bruk ä ena och Nils Persson i
Uvas och hans hustru Anna Persson å andra sidan. 1
målet har Kungl. Maj:t meddelat utslag den 18 april
1936 (N. J. A. 1936, s. 235).

Aktiebolaget Iggesunds Bruk har, genom Advokatfirman Haglund & Österlund
i Ljusdal, begärt att få veta min åsikt rörande en rättsfråga, som är
under diskussion i ett mellan bolaget å ena och Nils Persson i Uvås och hans
hustru Anna Persson å andra sidan inför Högsta Domstolen anhängigt mål
angående sökt avstyckningsförrättning rörande fastigheterna Änga 82 och 83 i
Järvsö socken.

Fakta i målet äro följande:

Genom köpebrev den 24 november 1900 sålde Jonas Öst och hans hustru
Anna öst såsom ägare av 3 öres- 20 3\i penningland Änga nr 8 till Per
Persson all till hemmanet hörande rätt i såväl skog som mark å Nyvallens
fäbodmark. Sedan Per Perssons rätt övergått till aktiebolaget, begärde detta
avstyckning av området, vilken begäran även den 25 januari 1934 bifallits
av vederbörande förrättningsman. Efter besvär har emellertid Västra Hälsinglands
domsagas ägodelningsrätt den 3 december 1934 undanröjt förrättningen,
enär makarna öst lagligen icke kunnat avyttra enbart hemmanets
del i fäbodmarken samt Persson följaktligen genom köpebrevet ej förvärvat
någon rätt till berörda del.

Det utslag ägodelningsrätten har givit torde giva uttryck för samma rättsuppfattning,
som segrat i utslag, som givits av Kungl. Majit den 31 oktober
1932.

Fakta i den rättegång, som ledde till Kungl. Maj:ts dom den 8 oktober
1932 (N. J. A. 1932 s. 512), äro följande.

Ägarna av Östanå 86 och Amnebo 168 sålde 1912 de å dessa fastigheter
belöpande andelarna i en fäbodskog, i vilken jämväl Östanå 56 ägde del, och
2/3 av de sålunda försålda andelarna överlätos 1926 av köparens successor
på Hildur Westling. På ansökan av Hildur Westling meddelade länsstyrelsen
i Gävleborgs län 1930 ett avverkningsförbud rörande fäbodskogen för
bl. a. A. P. Larsson, som ägde Östanå 5®, den återstående tredjedelen av de
försålda andelarna av fäbodskogen till Östanå 8® och Amnebo 168 samt dessutom
senare än Hildur Westling fått på sig överlåten Hildur Westlings
fångesmans rätt till de 2/3 av andelarna i skogen, vilka Hildur Westling ansåg
sig äga. I rättegång mellan Hildur Westling och Larsson dömdes Westling
att ersätta den skada, som uppstått för Larsson genom avverkningsförbudet.
Som domskäl anförde Svea Hovrätt, i vars utslag Högsta domstolen
ej fann skäl att göra ändring, att ägarna av Östanå 8® och Amnebo 16® icke
lagligen kunnat sälja enbart de å nämnda hemman belöpande andelarna
av fäbodskogen, att vid sådant förhållande Hildur Westling på grund av

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

sina i målet åberopade fång icke förvärvat någon rätt till andel i fäbodskogen
och att hon förty saknat behörighet att hos länsstyrelsen utverka i
målet omförmälda avverknings- och skingringsförbud.

Även fakta i det mål, som ledde till Kungl. Maj:ts utslag den 31 oktober
1932 (N. J. A. 1932 s. 518), böra angivas.

Är 1897 hade ägaren av hemmansdelen Mödänge 3''* försålt bl. a. den å
hemmansdelen belöpande andelen av mulbetesrätten inom Långbo hemmans
område. Vid förrättning 1926—1929 för utbrytande av mulbetesrättigheterna
inom hemmanet tilldelades Mödänge 3° visst område, vilket skulle motsvara
hemmansdelen tillhörande mulbetesrätt inom hemmanet. Sedan Kopparbergs
och Hofors sågverksaktiebolag 1929 begärt förrättning för avstyckning
av området, bestred ägaren av hemmansdelen, vilken erhållit lagfart
1929, att bolaget hade någon rätt till detta. I den sålunda uppkommande
äganderättstvisten prövade ägodelningsrätten på anförda skäl lagligt förklara,
att bolaget icke vore att anse såsom ägare till det vid utbrytning av
omförmälda mulbetesrätt bolaget tilldelade området samt att bolaget förty
saknat rätt att påkalla avstyckning av detta. Det slut, vartill ägodelningsrätten
kommit, fastställdes av Högsta domstolen under motivering, att det till
fastigheten Mödänge 35 hörande mulbetesservitutet icke kunnat med laga
verkan frånsäljas fastigheten.

1932 års rättsfall åter ha föregåtts av rättsfall av åren 1913 och 1915.

Genom köpebrev den 19 december 1902 hade Strandviks trävaruaktiebolag
från sitt hemman 4 3/4 mål nr 1 i Saxens by sålt »all inrösningsjord efter
2 112 mål i Norra Saxen enligt laga skifteskartan av den 30 mars 1897 med
därå befintliga åbyggnader», varjämte köparen bl. a. skulle få rätt efter
skatt i för Saxens by möjligen befintliga samfälligheter såsom myrtag m. m.
Köpebrevet överläts år 1903 av köparen å J. P. Jalin och hans hustru. Vid
ägostyckning för avskiljande av de genom köpet överlåtna ägorna från .stamhemmanet
utbröt tvist mellan delägarna örn vad var och en av dem ägde i
hemmanet och i anledning härav instämde .lalin den nye ägaren till stamhemmanet,
Johannesviks aktiebolag, till häradsrätten. Jalins ståndpunkt
var, att han borde erhålla inrösningsjord efter 2 Vs mål i hela hemmanet,
varvid i första hand inrösningsjorden i norra Saxen skulle tilldelas honom,
och, i andra hand inrösningsjord i andra delar av Saxen. Bolagets ståndpunkt
var åter. att Jahn hade rätt till inrösningsjorden i Norra Saxen, beräknad
efter 2 1[-2 mål av 4 mål, eller med andra ord till 10/in av inrösningsjorden
i Norra Saxen. Någon tvist parterna emellan örn själva köpets laglighet
synes, av referatet i Nytt juridiskt arkiv att döma, icke hava förevarit.
Domstolarna — Högsta domstolen genom dom den 7 februari 1913 (N. J. A.
1913 s. 28) — ogillade emellertid Jalins i målet förda talan. Något lagligt
köp av fastigheten hade ej genom köpebrevet kommit till stånd, »enär
genom det av .lalin i målet åberopade köpebrev försålts varken visst skattetal
eller vissa till gränserna bestämda ägoområden».

Vid laga skifte i Getingstabodums by avsattes för delägarnas gemensamma
behov en fägata. Sedan genom avhandling den 2 maj 1910 den till visst
hemmantal hörande delen av fägatan förvärvats av .1. Sjölund, som ägde en
lägenhet i byn, instämde Sjölund tre hemmansägare med yrkande, att dessa
skulle uppsätta stängsel utefter fägatan m. lii. Detta yrkande avslogs av
Högsta domstolen genom dom den 25 maj 1915 (N. ,1. A. 1915 s. 246) med
åberopande av en av häradsrätten given motivering, att »Sjölund vid det
förhållande, att hinder enligt lag mötte att från hemmansdel avsöndrades
andel i ett vid laga skifte för gemensamt behov undantaget område, icke

Första tagutskottets utlåtande Nr 62.

genom åberopade överlåtelsehandlingen den 2 maj 1910 förvärvat någon rätt
till ifrågavarande fägata.»1

Den fråga, man bett mig besvara, är örn enligt min uppfattning den
praxis, som tagit sig uttryck i utslagen från Högsta domstolen samt senast
i Västra Hälsinglands ägodelningsrätts utslag, är i överensstämmelse med
den svenska lagstiftningens grunder. Spörsmålet, huruvida denna praxis
står i enlighet med lagstiftningen, kan så mycket hellre diskuteras, som vid
tre av de fyra avgörandena i Högsta domstolen denna icke varit enig. När
man icke ansett laga verkan följa med de köp av fast egendom, varom i
målen varit fråga, har man icke till stöd därför kunnat anföra något stadgande,
som förbjuder dylika köp. Man torde ej heller hava utgått från att
genom vederbörande köp (resp. den därefter följande utbrytningen av område
för mulbetesrätten) icke skulle försålts fast egendom, som ej var nödigt
individualiserad; i så fall borde nämligen domstolsavgörandena hava stannat
vid att till särskild rättegång hänvisa frågan om vad köpen skulle omfatta.
Vad man fotat avgörandena på har utan tvivel varit, att överhuvud
enligt allmänna grunder köp av ett hemmans andel i en samfällighet icke
är tillåtet, förrän utbrytning av andelen ägt rum. Vad jag har att undersöka
är, om denna uppfattning är riktig — eller rättare sagt, om den var riktig
med utgångspunkt från lagstiftningen år 1900 (resp. åren 1897, 1902, 1910
och 1912), då vederbörande försäljningar ägt rum. Att låta senare lagstiftning
inverka, torde nämligen icke vara riktigt, då man därigenom skulle
komma i strid med grundsatsen örn att senare lagbud icke skola upphäva
tidigare förvärvade, civilrättsligt gällande rättigheter.

Spörsmålet —• som ligger lika även beträffande byte och gåva av ett hemmans
andel i en samfällighet — är av synnerligt intresse. För att besvara
det måste jag till en början göra en längre rättshistorisk utredning rörande
vissa frågor om jorddelning å områden å marken, vilka höra till hemman
(alltså icke avsöndring av ett hemmans andel i samfälligheter). Denna utredning
låter mig beröra några av de viktigaste dragen i 1800-talets jordrättsliga
utveckling.

Vissa frågor rörande jorddelning å områden å marken, vilka höra till hemman.

Den svenska rätten har bl. a. haft två inskränkningar i en ägares rätt att
förfoga över sin jord, nämligen ett förbud mot alltför stark hemmansklyvning
under en viss gräns och ett förbud mot jordavsöndring.

Förbudet mot jordavsöndring genomfördes genom plakatet och förordningen
den 2 maj 1673 emot skattehemmanens samt kronohemmanens delning
och förminskande samt förnyade plakatet och förordningen den 21
juli 1677 emot skattskyldig jords delning och förminskande. De båda förordningarna
ge tydligt vid handen, att man tidigare försålt områden från
ett hemman att läggas till ett annat hemman eller till självständiga lägenheter.
Å dessa områden, som varit av skilda slag (åker, hagar, holmar,
öar, skogsmarker och ängar), hade därefter givits fasta och man hade alltså

1 Kungl. Majas utslag den 6 juni 1898 (N. J. A. 1898, s. 241) är ej analogt med 1915
års dom. Där var tydligen det bärande skälet, att den i målet förevarande allmänning,
som hade sålts och nu skulle lagfaras, ej finge begagnas av annan än delägare i allmänningen.
På denna grund, som ej förelåg i 1915 års rättsfall, ansågos säljarna icke
hava haft fog att särskilt överlåta på dem belöpande del i allmänningen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

bredvid fasta å hemman fått fasta å särskilda områden. Genomgående drag i
de två nya förordningarna var nu, att ägare av skatte- (och innehavare av
krono-) hemman förbjöds att avsöndra jord från hemmanet, vilket alltså för
framtiden skulle äga den storlek på marken, det av ålder haft. För frälsehemmans
del gav man icke motsvarande förbud, utan där skulle tydligen
fri avsöndring få ske. Avhandlingar, som strede mot förbudet, skulle, vare
sig de redan skett eller skulle komma att ske, vara ogiltiga, och de uppbud
och fastor, som redan kunde hava skett, förklarades för ogiltiga och av
intet värde.

Förbudet mot hemmansklyvning (hemmansklyvning betyder för äldre
''tid icke en under medverkan av myndighet verkställd klyvning av ett hemman
utan en faktisk delning av hemmanet genom sämjedelning och till och
med en uppdelning av hemmanstalet i kvotdelar utan klyvning på marken)
genomfördes något senare, nämligen genom plakatet den 10 juni 1684, huru
alla skattehemman skola bebos och brukas, så att de genom ägarnas skiftning
i allt för många delar icke måge fördärvas. Genom detta plakat sökte
man motverka klyvning av hemman under en fjärdedel. Påföljden tor överträdelse
var emellertid en helt annan än påföljden för överträdelse av förbudet
mot jordavsöndring. Det, som förde till hemmansklyvning, var i regel
att flera personer ärvde ett hemman, och endast detta fall hade man 1684
för ögonen. Arvet kunde man naturligen icke förklara ogiltigt. Man måste
därför nöja sig med det korrektivet mot hemmansklyvningen, att den, som
ägde största rätten och delen i hemmanet, skulle efter mätismanna ordom
äga lösningsrätt till den mindre delen.

På den grundval, som lades av 1673, 1677 och 1684 års plakat, byggde
därefter den följande utvecklingen. Särskilt äro därvid att märka reglerna i
1734 års lag. I fråga örn jordavsöndring stadgade 4 kap. 9 § jordabalken att
den, som sutte å skattskyldig jord, ej finge genom köp, skifte eller å annat
sätt något söndra eller minska av det, som därtill med rätta hörde, varefter
tillädes: »gör det någon, vare ogilla. Något särskilt förbud mot fasta å
område, som olagligen avsöndrats, fanns ej men att dylikt förbud skulle
gälla var naturligen självklart. I fråga om hemmansklyvning nöjde sig åter
1734 års lag blott med att i 12 kap. 7 § ärvdabalken stadga, att, om flera få
del i sätesgård eller annan gård, som ej väl kunde delas eller klyvas, den, som
ägde större delen, skulle hava rätt att efter laga värdering utlösa de andra
antingen med penningar eller med jämngod ränta, vilketdera den helst ville,
som skulle taga lösen. Detta stadgande behöll alltså den lösningsrätt, örn
vilken redan tidigare givits regler. I)et måste ses mot bakgrunden av att man
i tidigare förslag till ärvda- och jordabalkar ägde stadganden om förbud mot
klyvning av hemman under fjärdedelar, vilka stadganden emellertid utgått
i senare förslag (för ärvdabalkens del i 1692 års förslag till ärvdabalk, för
jordabalkens del i det förslag till jordabalk, som Sjögren benämner 1723
års förslag men sorn jag tror mig i min uppsats örn klander i Minnesskrift
ägnad 1734 års lag hava visat vara något yngre).

Helt nya stadganden genomfördes emellertid genom förordningen den 19
december 1827 angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning
samt avsöndring av jord eller andra lägenheter från hemman. Den punkt,
i vilken 1827 års förordning i detta hänseende är av särskilt intresse, rör
reglerna örn jordavsöndring.

Redan under årtiondena före 1827 hade lagstiftningen börjat att lätta på
förbudet mot jordavsöndring a skatt*''- och kronojord. I enskiftesförfattningarna
av åren 1803, 1804 och 1807 tillät man den hemmansägare, som er -

Första lagutskottets utlåtande .Yr 62.

hållit enskiftesdelning och utbrytning, att av sin erhållna ouppodlade jordrymd
avlåta till och med tiondedelen, räknad på hela ägolotten, till främmande
personer att bebygga, uppodla och med full äganderätt besitta. Nu
gåvos i 1827 års förordning utförliga bestämmelser.

Dessa bestämmelser, som fortfarande läto avsöndringar från säteri-, råoch
rörs- samt insockne frälsehemman vara fria, gåvo varje ägare av frälse-,
frälseskatte- och kronoskattehemman rätt att från hemmanet avsöndra till
och med en tiondedel av jordrymden och med kammarkollegii medgivande
än mera. Viss avgäld från lägenheten skulle fastställas av Konungens befallningshavande
och lägenheten skulle lagfaras som vore stadgat örn jordafång.
Skulle utan behörigt tillstånd mer än en tiondedel av jordrymden vara
avsöndrad, ägde innehavaren, då klander därå av vederbörande väcktes, behålla
hela området, örn han åtoge sig andel i mantal och ränta och hemmansklyvning
prövades kunna äga rum å hemmanet. Skulle eljest jord eller lägenhet
vara upplåten från frälse-, frälseskatte- eller kronoskattejord, på annat
sätt eller under andra villkor än som vore tillåtet, skulle, när påstående
väcktes av vederbörande, ägoavsöndringen rättas och jämkas samt sedan
äga bestånd, där den i övrigt prövades laglig och gällande. Den, som lode
därav, skulle njuta skäligt skadestånd. Åtnöjdes emellertid icke innehavaren
av jorden eller lägenheten med rättelsen och jämkningen eller kunde den
icke ske, skulle jorden eller lägenheten gå åter till hemmanet mot skälig
lösen.

Bredvid dessa regler rörande jordavsöndring innehöll 1827 års förordning
vissa stadganden örn hemmansklyvning, vilka även böra angivas. Regeln
att hemmansklyvning icke var tillåten under ett fjärdedels hemman
hade nu fått giva vika för en annan regel. Å frälseskatte-, kronoskatte- m. fl.
hemman skulle klyvning få äga rum till vad hemmanstal som helst under
förutsättning allenast, att en åbo å den utkluvna delen vore besutten, under
det att å säteri-, rå- och rörs- samt frälsehemman klyvning såsom dittills
skulle få obehindrat äga ruin, så länge icke annat bleve förordnat. Frågor
örn hemmansklyvning skulle upptagas av häradsrätt, men under vilka förutsättningar
detta skulle få ske utsädes icke. Skulle två eller flera äga del
i sådan särskilt bebyggd och besutten hemmansdel, som icke vidare finge
klyvas, skulle den största lottägaren vara berättigad att lösa till sig obesutten
del av sådan hemmansdel, varjämte även vissa andra regler om lösningsrätten
funnos.

En granskning av dessa stadganden torde visa ett resultat av betydelse.
I fråga örn jordavsöndring hade man gått ifrån den äldre rättens stadganden
att jordavsöndringar, som strede mot de restriktiva bestämmelserna, skulle
vara ogiltiga i sig. Ingressen till 1827 års förordning stadgade uttryckligen,
att vad beträffade hemmansklyvning och jordavsöndring dittills varit stadgat
såväl för riket i allmänhet som särskilt för vissa orter skulle vara upphävt
och i följd härav måste även 4 kap. 9 § jordabalken vara upphävd.
Att därigenom ett stadgande i 1734 års lag var upphävt genom en förordning,
som var given i administrativ ordning, utgör icke något skäl emot
denna tankegång, enär man på 1820-talet icke ännu hunnit fram till att
föra samtliga regler i 1734 års lag till den lagstiftning, som jämlikt 87 §
regeringsformen beslutas av konung och riksdag gemensamt. I stället för
att genom samma medel som nian tidigare använt söka uppehålla inskränkningarna
i rätten att avsöndra jord — att själva de avtal, som stredo mot
bestämmelserna, skulle vara ogiltiga — sökte man nu gå fram på i huvudsak
samma vägar, som man tidigare använt beträffande de hemmansklyv -

Första lagutskottets utlåtande Sr 62.

ningar, vilka stredo mot de om hemmansklyvningar givna reglerna. Själva
de avtal, genom vilka jordavsöndring ägde rum, skulle alltså vara giltiga,
och lagfart skulle äga rum på sätt örn jordafång vöre stadgat (lagfart kom
alltså ater att i större utsträckning givas å jordarealer). Att vid prövningen
av dylik lagfart vederbörande domstol skulle pröva, huruvida verkligen en
viss jordavsöndring stöde i enlighet med reglerna örn jordavsöndring, utsädes
icke i 1827 års förordning (även örn denna förordning i 2 kap. 12 §
stadgade, att jord eller annan lägenhet, som upplåtes till full ägo .efter vad
här förut sägs, skall lagfaras) och kunde ej heller varit avsett, då domstolarna
icke kunde tänkas äga kompetens att i lagfartsmål pröva, huruvida
t. ex. icke en tiondedel av jordarealen vore överskriden. I stället skulle kunna
äga rum klander å avsöndringen. Detta klander skulle ske av »vederbörande»
samt kunna leda till att avsöndringen förvandlades till en hemmansdel eller
mot lösen återginge till hemmanet. Däremot säges icke någonstädes, att den
avsöndrade jorden skulle utan lösen återgå till hemmanet.

Vem avsåge emellertid författarna av 1827 års förordning med uttrycket
»vederbörande»? Var »vederbörande» hemmanets ägare eller var det dessutom
officiell myndighet? Generaldirektör Nils Wohlin, som i sitt arbete
Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena
(Stockholm 1912) behandlat hithörande förhållanden, utgår tydligen ifrån
(se särskilt s. 363) att det var vederbörande hemmansägare, som skulle genom
klander å avsöndringen utöva kontroll över, att icke olaglig jordavsöndring
ägde rum. För min del saknar jag anledning att anse annan uppfattning
vara riktig, helst då åsikten, att kontrollen å avsöndringsinstitutet
ålåg hemmansägaren, står i överensstämmelse med hela läggningen av 1827
års förordning. Ar detta riktigt, får man emellertid töljande bild av vad som
var tillåtet att försälja enligt 1827 års förordning och den då samtidigt gällande
allmänna lagstiftningen.

Örn undantag göres för det förbud att avyttra lott i lands-, härads- och
sockenallmänning, vilket kan utläsas ur 16 kap. 1 § byggningabalken, fanns
det icke några som helst restriktioner å vad en person, som ägde en del av
den svenska jorden, kunde försälja av denna, och å vad han försålde kunde
köparen även få lagfart. Skulle emellertid genom försäljning eller på annat
sätt äganderätten till en fastighet delats, så att å viss del en åbo icke var
besutten eller skulle en jordavsöndring hava ägt rum mot de därom givna
reglerna, ägde ägaren av annan del i hemmanet respektive stamhemmanets
ägare att lösa den obesuttna delen resp. lägenheten. Denna bestämmelse var
den enda, genom vilken man sökte garantera, att förbuden mot överdriven
hemmansklyvning och allt för stor jordavsöndring iakttoges i rättslivet. Det
egendomliga förhållandet visar sig därför, att man å ena sidan hade en
restriktiv jorddelningslagstiftning för att förhindra för stark hemmansklyvning
och för stor jordavsöndring men å andra sidan icke skapade starkare
garantier för att denna lagstiftning blev i praktiken genomförd och därigenom
lät den i stor omfattning stanna på papperet.

Den lagstiftning, som nu skildrats — och vilken genom kungl, kungörelse
den 14 november 1829 utsträcktes till att gälla även all frälsejord, dock att
avsöndring därstädes skulle vara medgiven upp till en femtedel av jordarealen
— stod till sina verkningar tydligen i överensstämmelse med den
framväxande svenska liberalismens idéer. Den frihet, man ägde att klyva
och avsöndra jord, var hart när fullständig. Från konservativt håll gjordes
emellertid invändningar. Man fruktade överbefolkning och fattigdom
i landet. I kampen mot dessa företeelser ansåg man, alt förbuden mot för

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

stark hemmansklyvning och överdriven jordavsöndring ägde värde, och man
borde därför skapa lagbud, som verkligen garanterade, att förbuden upprätthölles.
Huru meningsutbytet i denna fråga förflöt mellan de båda riktningarnas
målsmän är jag icke här i tillfälle att visa. Jag hänvisar i stället
till ett kommittébetänkande 1839 i jorddelningsfrågan, till en skrift »Några
anmärkningar rörande hemmansklyvning och jordavsöndring från hemman»,
vilken 1854 utgavs av upphovsmannen till 1827 års lagstiftning, statssekreteraren
M. G. Danckwardt, till de yttranden av J. G. Richert, som äro
tryckta i Warburgs arbete Johan Gabriel Richert, hans levnad och uttalanden,
del II s. 106 ff. och särskilt till framställningen hos Wohlin, a. a.,
varest hela utvecklingen är föremål för ingående skildring. Resultatet av debatten
blev, att år 1853 den konservativa uppfattningen vann seger.

Uttrycket för den konservativa uppfattningens seger var en på 1839 års
kommittébetänkande byggd kungl, förordning den'' 13 juli 1853 angående
tillägg till nu gällande föreskrifter i avseende på hemmansklyvning och jordavsöndring.
Förordningens ingress ger tydligt vid handen, ätt vad man genom
förordningen önskade var att skapa bestämmelser för att försäkra efterlevnaden
av 1827 års förordning med däri sedermera gjorda tillägg —
alltså att skapa starkare kontrollmedel, att verkligen de i 1827 års förordning
givna reglerna mot för stark hemmansklyvning och för stark jordavsöndring
töljdes. Det medel, förordningen därvid använde sig av, var att
förbjuda lagfart på vederbörande hemmansdel eller avsöndrade lägenhet. Om
klyvning icke skedde i större omfattning än att varje utkluven del bleve Vs
mantal, beräknat efter förmedling, där sådan ägt rum (eller det mindre
jordatal Kungl. Majit kunde komma att bestämma), skulle lagfart få meddelas
på delarna. För motsatt fall skulle en undersökningsnämnd avgöra,
huruvida en åbo kunde anses vara besutten å delarna samt i anledning därav
tillstyrka eller avstyrka klyvningen. Avstyrkte nämnden klyvningen och
kom icke sedermera domstol till annat resultat, skulle, örn klyvningen hade
sin orsak i ett köp, ett skifte eller en gåva, lagfart icke få ske och köpet,
skiftet eller gåvan skulle gå åter. I fråga om avsöndring stadgades, att avsöndring
icke skulle få ske under besuttenhet och att frågan, örn besuttenhet
förelåge, skulle prövas av nämnden. Om nämnden efter denna grund
godkände en avsöndring, skulle lagfart få ske. För den händelse avsöndringen
icke skulle vara godkänd, var lagfart förbjuden, och, ehuru därom
ingenting utsädes i 1853 års förordning, kan det icke sättas i tvivel, att
köp, skifte eller gåva (vilka torde varit de enda fång till den avsöndrade
lägenheten, med vilka man behövde räkna) skulle jämkas och rättas enligt
reglerna i 1827 års förordning eller ock enligt samma förordning fånget
emot skälig lösen gå tillbaka — att köpet, skiftet eller gåvan skulle vara
ogiltiga, utsädes nämligen icke i förordningen.

Är den nu angivna tolkningen av 1853 års förordning riktig, stod förordningen
i den fråga, som här närmast intresserar oss, på följande grundval.
Liksom lagstiftningen av år 1827 utgick den nya lagstiftningen från att
frihet skulle råda beträffande möjligheten att genom köp, skifte eller gåva förfoga
över fast egendom i Sverige, men den införde regeln att det kunde finnas
lagliga tång till jord, vilka på grund av stadgandena örn hemmansklyvning
och jordavsöndring icke kunde medföra lagfart. Dessutom stadgade man —
jämte det man behöll stadganden om rättning, jämkning eller eventuell
återgång mot skälig lösen av jordavsöndring -— att det fång, som förde till
olaglig hemmansklyvning, skulle gå åter. Att den, som köpt eller tillbytt sig
fast egendom, ägde yrka på återgång, är naturligen säkert. Huruvida även

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

den, som sålt eller bytt bort egendomen, ägde göra motsvarande yrkande,
är icke fullt klart, men då återgång även skulle få ske vid gåva och dylik
återgång knappast kunde ske på yrkande av annan än den, som avhänt
sig egendomen, kanske det är sannolikt att nian föreställt sig, att även den,
sorn genom köp eller skifte avhänt sig egendom, ägde yrka på återgång.
Sannolikheten härav är så mycket större, som vid hemmansklyvning den
gamle ägaren skulle betala skatten för hela hemmanet, tills det visat sig,
att klyvningen godkänts.

1853 års förordning blev emellertid blott en episod. Få svenska förordningar
ha inom kort tid väckt så mycken ovilja. Missnöjet med de skärpta
bestämmelserna var allmänt och den juridiska kritiken synnerligen hård (se
framställningen hos Wohlin a. a. s. 287 ff.). Det dröjde ej heller länge, innan
den liberala uppfattningen åter vann seger. Den 12 november 1858 erhöll
man nya bestämmelser. Genom en förordning denna dag angående ändring
i föreskrifterna rörande hemmansklyvning och jordavsöndring upphävdes
utan vidare såväl förordningen den 13 juli 1853 som en senare kungörelse,
vilken stod i samband med förordningen i fråga. I stället stadgades, att förordningen
den 19 december 1827, 1829 års redan angivna kungörelse och en
ytterligare kungörelse av år 1831 skulle tjäna till efterrättelse. Endast såtillvida
ändrade man den äldre rätten, att två §§ i 1827 års förordning erhöllo
ny lydelse, vilken dock icke är av betydelse i det hänseende, varom nu
är fråga. Efter ikraftträdandet av 1858 års förordning hade därför den
svenska lagstiftningen gått tillbaka till samma ståndpunkt som den ägt före
1853: det var icke blott tillåtet att genom köp, skifte eller gåva splittra en
svensk fastighet i huru små kvotdelar som helst och att försälja, bortbyta
eller giva bort vilken som helst del på marken av en dylik egendom, utan
lagfart kunde även erhållas på den kvotdel eller det område någon alltså
avhänt sig och detta oavsett kvotdelens eller områdets storlek. Av de medel,
som skulle upprätthålla den restriktiva jorddelningspolitiken, stod kvar
blott lösningsrätten vid för stark hemmansklyvning och rätten att få ett avtal
rättat, jämkat eller att gå åter vid överdriven jordavsöndring.

För den närmaste tiden efter 1858 är att märka, att 1827 års förordning
med i denna sedermera gjorda ändringar och tillägg upphävdes genom
förnyade förordningen den 6 augusti 1864 angående grunderna och villkoren
för hemmansklyvning och jordavsöndring. Dennas bestämmelser föranleda
emellertid icke i detta sammanhang någon anmärkning; ur de synpunkter,
vilka jag här behandlar, innehåller nämligen icke förordningen
någon nyhet. I fråga örn jordavsöndring stadgades visserligen, att avhandling
rörande jordavsöndring skulle ingivas till Konungens befallningshavande,
som icke blott hade att pröva den överenskomna avgälden utan även
att tillse, huruvida avsöndringen vore i avseende å storleken överensstämmande
med 1864 års förordning. För den händelse fråga vore örn avsöndring
över stadgat maximum, skulle Konungens befallningshavande även
meddela tillstånd till avsöndringen. Denna bestämmelse hade emellertid knappast
någon räckvidd: skulle Konungens befallningshavande pröva, att en
viss avsöndring icke stöde i överensstämmelse med de örn avsöndringar
givna bestämmelser, ägde detta ingen inverkan på frågan örn äganderätten,
och ej heller fanns bestämmelse, som utsade, att nyssnämnda förhållande
skulle inverka på frågan örn lagfarten.

Under tiden för giltigheten av 1864 års förordning tillkom på den allmänna
lagstiftningens område förordningen den 16 juni 1875 örn lagfart
å fång till fast egendom. 1875 års förordning går tillbaka på lagkommit -

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

tens och äldre lagberedningens arbeten. Lagkommitténs äldsta förslag till
jordabalk trycktes år 1818 och i detta förslag hade man i enlighet med den
äldre rätten bibehållit vissa regler örn förbud mot jordavsöndring. Men de
senare förslagen till jordabalk (lagkommitténs förslag av år 1826 och lagberedningens
av år 1847) upptogo icke vare sig förbud mot för stark hemmansklyvning
eller för stor jordavsöndring eller några stadganden, som förhindrade
lagfart, då för stark hemmansklyvning eller för stor jordavsöndring
ägt rum, och fullt i enlighet härmed .saknade även 1875 års lagfartsförordning
varje stadgande om dylikt förbud. Detta förhållande ställes i
särskild relief genom ett kungligt utslag den 14 december 1877 (N. J. A.
1877 s. 581).

Ägarne till ett hemman hade från hemmanet sålt 31 tunnland jord jämte
därtill hörande strand, vatten och ståndskog, och på köpet slikte den nye
ägaren lagfart. Häradsrätten utlät sig, att som köparen ej visat, att avgäld
för jordavsöndringen blivit av Konungens befallningshavande fastställd, därförinnan
avsöndringen icke intoges i jordebokens avsöndringsbilaga, lagfartsansökningen
förklarades vilande. Sedan hovrätten förklarat sig ej finna skäl
att göra ändring i häradsrättens beslut, och därvid åberopat de två lagrum
i 1864 års förordning, vilka stadgade att avhandling rörande jordavsöndring
skulle ingivas till Konungens befallningshavande, som ägde den redan angivna
prövningsrätten, samt att »med jord eller annan lägenhet som till full
ägo upplåtes, efter vad här förut sägs, skall lagfaras såsom örn jordafång
finnes föreskrivet», prövade Högsta domstolen, enär de av domstolarna åberopade
skäl och lagrum ej utgjort laga anledning att förklara lagfartsansökningen
vilande, lagligt att med undanröjande av domstolarnas beslut visa
ärendet åter till häradsrätten, som hade att företaga det till ny laglikmätig
behandling. Detta beslut fattades ej utan opposition: tre av de sju i utslaget
deltagande justitieråden funno ej skäl att göra ändring i hovrättens beslut.
Beslutet torde emellertid stå helt i överensstämmelse med den historiska
utveckling, som ovan skildrats, och den betydelse, man ansåg avgörandet
äga, framgår av att domstolen antecknade beslutet i sin minnesbok,
vilken upprättats året förut och i vilken skulle antecknas de av högsta domstolen
i förekommande mål tillämpade rättsgrundsatser eller högsta domstolens
tydning av lag eller författning i de fall, då domstolen dömt in pleno
eller domstolen eljest funne anteckning till upplysning för framtiden erforderlig.
Att anteckning skedde åstadkom naturligen att beslutet erhöll än
större egenskap av prejudikat än eljest varit fallet.

1864 års förordning ersattes av förordningen den 6 augusti 1881 angående
hemmansklyvning och jordavsöndring, vilken förordning avskaffade besuttenhetslagstiftningen
och genomförde fullt fri hemmansklyvning. Samma
förordning höjde det maximum, till vilket det skulle vara tillåtet att avsöndra
jord, till 15 av ägovidden. Ur de synpunkter, jag har att behandla
mitt ämne, är emellertid icke heller 1881 års förordning av större betydelse.
Den utgick fortfarande från att rätten att avhända sig delar av jorden vare
sig genom hemmansklyvning eller jordavsöndring skulle vara fri och medförde
ingen ändring i regeln, att lagfart skulle få äga rum å vilken hemmansklyvning
eller jordavsöndring som helst. Ändring i sist berörda förhållande
fä vi emellertid i samband med lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.

1896 års lag — vars förnämsta nyhet är, att den införde institutet ägostyckning
i den svenska rätten — härrör från ett förslag, som avgavs 1892
av en särskild kommitté. I detta förslag finnes särskilt en bestämmelse, som

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

för oss är av vikt. Bestämmelsen finnes i 14 § 1 moni. av kommitténs förslag
till lag angående hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
samt lyder:

»Där överlåtelse av andel i hemman, som genom ägostyckning blivit bestämd,
eller av lägenhet, som till full ägo avsöndras, till annan skett eller
sker, samt lagfart å sådan hemmansdel eller lägenhet sökes, skall vid lagfartsansökningen
fogas vederbörande utslag örn ägostyckningen eller örn
avgäldens bestämmande å avsöndrad lägenhet.»

Motiven för detta stadgande angiva de kommitterade med följande ord,
i vilka kommittén mot slutet tydligen åsyftar 1877 års prejudikat:

»För vinnande av reda och ordning i de äganderättsförhållanden, som
uppkomma genom ägostyckning och jordavsöndring, har kommittén ansett
erforderligt, att vid lagfartsansökning rörande jord, som styckats eller avsöndrats,
fogas vederbörligt utslag om ägostyckningen eller örn avgäldens
bestämmande å avsöndrad lägenhet. Vissa domstolar hava redan fordrat
detta, innan lagfart beviljats å avsöndrad lägenhet, men detta förfarande
har av högre rätt ogillats.»

Granskas nu den lagtext, som av kommittén föreslagits, samt kommitténs
motiv till texten, visar sig, att kommittén i viss utsträckning gått tillbaka
till den tankegång, som utgjorde grundvalen för 1853 års förordning. I likhet
med den konservativa uppfattning, som lett till 1853 års förordning,
ansåg kommittén, att man borde hava större garanti för upprätthållande av
de restriktiva jordklyvningsbestämmelserna — vilka numera utgjordes blott
av förbudet mot för stor jordavsöndring, till vilket kommittén ville lägga
vissa restriktioner beträffande ägostyckning — än som utgjordes av hemmansägarens
rätt att klandra en jordavsöndring. Man borde därför, enligt
kommitténs uppfattning, liksom förhållandet var enligt 1853 års förordning,
vägra lagfart på olagliga jorddelningar, d. v. s. på ägostyckningar och jordavsöndringar,
som icke uppfylla lagens fordringar. Huruvida en viss jordavsöndring
uppfyllde lagens fordringar fick man reda på genom att enligt
den nya lagstiftningen ägostyckningar skulle godkännas av Konungens befallningshavande
och genom att i fråga örn jordavsöndringar liksom tidigare
Konungens befallningshavande skulle tillse, huruvida avsöndringens storlek
överensstämde med förordningen, samt fastställa avgäld. Genom att — på
grund av stadgandet, att vederbörande utslag örn fastställelse skulle fogas
vid lagfartsansökningen -— lagfart skulle förhindras å jorddelningar, som
strede mot de restriktiva jorddelningsbestämmelsema, skulle man skapa
en verklig garanti för upprätthållande av dessa; med lagfart följde numera
så starka rättsverkningar, att ett förhindrande av lagfart för den nye ägaren
av jorden betydde en väsentlig minskning av de fördelar, han eljest
skulle tillgodonjutit. Man torde ansett, att de fall, då en person kunde
bliva frestad att förvärva jord, å vilken han ej kunde få lagfart, måste bliva
endast få. Men liksom 1853 stannade man vid att förbjuda lagfart. Man
stadgade icke, att överlåtelser av jord i strid med de restriktiva reglerna i
jorddelningslagstiftningen skulle vara ogiltiga.

1853 års förordning hade tillkommit efter betydande strid; de av 1892
års kommitté föreslagna regler, som nu angivits, genomfördes åter utan
någon mera betydande meningsskiljaktighet. Det må vara osagt, vilken anledningen
härtill varit; kanske var orsaken den, att de 1892 föreslagna
reglerna icke omfattade någon restriktion i fråga örn institutet hemmansklyvning.

Lan t ribi ten styrelsen och Konungens befallningshavande synas icke hava

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

gjort någon invändning mot den princip, som tog sig uttryck i 1892 års
förslag. Inom kammarkollegiet och domänstyrelsen, vilka därefter gemensamt
behandlade förslaget,1 gjorde sig skiftande meningar gällande, men
dessa meningar rörde sig om, huruvida institutet jordavsöndring skulle bibehållas
eller ej. Om att fastställelse skulle fordras för lagfart på ägostyckning
var man enig. Av vikt är emellertid presidenten Forssells ståndpunkt.
Forssell ville tydligen behålla jordavsöndring som jorddelningsinstitut men
däremot icke hava kvar avgäld av avsöndrad lägenhet, då Forssell betraktade
dylik avgäld som en föråldrad skatteform. Resultatet härav var emellertid,
att han blott beträffande ägostyckning ville fordra fastställelse för
lagfart och alltså ansåg att lagfart å jordavsöndring fortfarande skulle få
äga rum utan att någon fastställelse skett. Tydligt visar detta, att i varje
fall Forssell, som väl var dåtidens främste kännare av hithörande förhållanden,
ansåg, att en jordavsöndring icke vore civilrättsligt ogiltig, därför att
den strede mot det av lagen uppställda villkoret örn att blott visst maximum
av en egendoms ägovidd skulle få avsöndras. Vidare bör angivas, att två
ledamöter av kammarkollegium sade sig önska en formulering, av vilken
tydligt skulle framgå, att det hinder mot lagfart, som skulle föreligga, avsåge
erhållande av lagfart, ej sökande av sådan. Enligt dessa ledamöters
uppfattning skulle man alltså å ett område, som avhänts ett hemman för
att skiljas därifrån genom ägostyckning eller som avsöndrats därifrån, kunna
erhålla vilande lagfart utan att vederbörligt utslag örn ägostyckningen eller
örn avgäldens bestämmande företetts.

Sedan kammarkollegium och domänstyrelsen yttrat sig, utarbetades inom
civildepartementet ett nytt lagförslag, som byggde på kommittébetänkandet,
och på civilministerns föredragning remitterades detta förslag till högsta
domstolen. Vid utarbetandet av förslaget hade icke de nya reglerna mött
principiell kritik och både jordavsöndringsinstitutet och avgäldsinstitutet
bibehöllos. Däremot genomförde man den textändring, som påyrkats avnyssnämnda
två ledamöter av kammarkollegium. Från behandlingen i
högsta domstolen torde blott behöva anmärkas, att ett justitieråd, på grund
av att han ansåg avgäld å avsöndrad lägenhet icke för framtiden böra åsättas,
ville, att för lagfarts sökande skulle fordras Konungens befallningshavandes
fastställelse icke av avgälden från avsöndringen utan av själva
avsöndringen. Från den följande behandlingen av ärendet må angivas, att
man i ett förslag, som upprättades inom justitiedepartementet, flyttade de
redan angivna, i civildepartementets förslag förefintliga lagfartsbestämmelserna
till 6 § lagfartsförordningen. Förslag i denna riktning blev sedermera,
i vad det gällde jordavsöndring, efter förnyad remiss till högsta domstolen,
föremål för proposition till riksdagen och riksdagen godkände förslaget med
den utvidgning, att även beträffande sådan upplåtelse, som avsåg till gränserna
bestämd ägovidd att ägas såsom hemmansdel, fastställelse å ägostyckning
skulle erfordras för att lagfart skulle få meddelas. Vad riksdagen beslutat
upphöjdes i samband med 1896 års lag örn hemmansklvvning m. m.
till lag.

Överblickas de ändringar, sorn ligga i de sålunda bestämda reglerna, visar
det sig, att man såtillvida införde ett ytterligare skydd för den restriktiva
jorddelningspolitiken, att man förbjöd lagfart å fäng förrän fastställelse å

1 Kammarkollegii och domänstyrelsens utlåtande, i vilket finnes referat av lantmäteristyrelsens
och Konungens befallningshavandes yttranden, är tryckt Stockholm 1892 oell
finnes i riksdagstrycket.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

(ägostyckning eller) jordavsöndring meddelats, men att man stannade härvid.
Själva det bakomliggande fånget (köpet, skiftet, gåvan) skulle såsom
enligt 1853 års förordning vara giltigt. Att denna regel skulle gälla beträffande
ägostyckning, torde ansetts så klart, att någon bestämmelse därom
ej erfordrades. I fråga om jordavsöndring framgår den utan vidare av 25 §
av 1896 års lag. Denna paragraf upptager den gamla bestämmelsen, att,
om lägenhet är på annat sätt eller under andra villkor avsöndrad än som
vöre tillåtet, sådan avsöndring skulle, när påstående av vederbörande väcktes,
efter de därom för varje fall givna föreskrifter rättas och jämkas samt
sedan äga bestånd, där den i övrigt prövades laglig och gällande. Den, som
lede av dylik jämkning, skulle få skäligt skadestånd, och, om innehavaren
av lägenheten icke åtnöjdes med sådan rättelse och jämkning eller den icke
kunde ske, skulle lägenheten emot lösen gå åter till den egendom, varifrån
avsöndringen skett. Tvivelsutan torde man till denna regel — som fullt
tydligt förutsätter, att själva avtalet skall äga bestånd — kunna foga den
satsen, att örn den nye ägaren icke kunde få lagfart på grund av att fastställelse
vägrades å avsöndringen, han ägde begära återgång av sitt köp.
Kanske kan man till förmån för att lagen ägde nu nämnda ståndpunkt
även anföra, att genom den nya lydelsen av lagfartsförordningen den nye
ägaren icke betogs möjligheten av att få en lagfartsansökan förklarad vilande
på grundval av det fång han hade.

Det bör i detta sammanhang direkt angivas, att 1896 års lag om hemmansklyvning
m. m. icke medförde någon ändring i fråga örn vad som
skulle tå avsöndras. När 20 § 1 mom. föreskrev, att ägare av hemman,
vilket finge klyvas, hade rätt att av hemmanets ägovälde för alltid avsöndra
till och med en femtedel av ägovidden i en eller flera delar, och när 23 §
stadgade, att från hemman, varifrån jordavsöndring finge ske, även finge
avsöndras vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet, stodo lagrummen i
nära överensstämmelse med tidigare gällande svensk rätt. Huruvida 23 §
däremot stod i god överensstämmelse med den svenska rättens allmänna
grunder örn vad som vore att räkna till fast egendom, sedan detta spörsmål
reglerats genom 1895 års lag angående vad till fast egendom är att
hänföra, är ett spörsmål, som här måste lämnas öppet. Lagfartsförordningen
anslöt sig till lagen om hemmansklyvning genom att stadga, att å upplåtelse,
varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats, lagfart
ej finge beviljas förrän fastställelse å avsöndringen meddelats.

Etter 1826 års lagstiftning har jag att dröja vid 1908 års jordregisterförordning.

Genom 1896 års lagstiftning hade man erhållit den regeln, att genom avsöndring
upplåten lägenhet icke kunde — om den upplåtits efter den 1 januari
1897, då 1896 års lagstiftning trädde i kraft — lagfaras, om den icke
fastställts av Konungens befallningshavande. Man hade därigenom fått en
typ avsöndrade lägenheter med mindre rättsverkningar än andra avsöndrade
lägenheter, nämligen de, vilka i tiden efter den 1 januari 1897 genom privata
avtal hade bildats men ej hade fastställts och i följd därav ej kunde
lagfaras. Genom jordregisterförordningen den 13 juni 1908 fortsatte man
den differentiering av de avsöndrade lägenheterna, vilken man alltså inlett.

Vid uppgörandet av jordregistret blev det ett av de viktigaste spörsmålen,
huru man skulle förfara med de avsöndrade lägenheterna. Sä mycket var
naturligtvis utan vidare klart, alt de fastställda avsöndringarna skulle upptagas
i jordregistret, men skulle även de icke fastställda avsöndringarna upplagas
däri? Man beslöt sig för all endast upptaga de av dessa lägenheter,

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

å vilka givits lagfart. Motiveringen härför må ordagrant anföras ur de kommitterades
motiv. Efter det de kommitterade fastslagit, att avsöndringar,
som blivit fastställda av Konungens befallningshavande, skulle upptagas i
jordregistret, säga de (kommitterades förslag s. 97):

»Beträffande åter lägenheter, som tillkommit genom avsöndringar, vilka
ej blivit fastställda av" K. B., finnes naturligen ingen förteckning å dem,
till följd varav det måste bliva förenat med svårighet att erhålla kännedom
örn alla dvlika lägenheter. Då för deras tillkomst från rättslig synpunkt
ej erfordrats annat än en i laga ordning upprättad upplåtelsehandling men
icke någon slags åtgärd av offentlig myndighet, kunde väl ifrågasättas, att
jordregistret, för att det skulle anses fullständigt, borde upptaga alla sådana
lägenheter. Men då en dylik fordran å jordregistret måste föranleda en
synnerligen dyrbar och tidsödande jordrannsakning för erhållande av kännedom
örn alla dessa lägenheter, och behovet av deras upptagande i ett
jordregister, sorn är avsett att bliva underlag för fastighetsbokföringen, torde
bliva tillräckligt tillgodosett, örn allenast de lägenheter av ifrågavarande slag
bleve däri registrerade, å vilka lagfart meddelats och örn vilka man alltså
kan erhålla kännedom genom forskningar i häradsrätternas arkiv, hava
kommitterade ansett, att lagfart bör vara å sådan lägenhet meddelad för
att den må såsom en särskild fastighet i jordregistret upptagas.»

Den åsikt, de kommitterade alltså hyste, blev bestämmande för det följande
arbetet på jordregisterbestämmelserna. Något tydligt uttryck därtör
gavs visserligen icke i vederbörande författningstexter, varken av de kommitterade
eller sedermera. Men den ståndpunkt man intagit framgår av att
några jordrannsakningar icke vid jordregistrets uppgörande ägde rum utan
att, vad särskilt angår häradshövdingarnas arbete vid upprättandet av jordregistret,
enligt formuläret F till jordregisterförordningen blott (örn vissa
lägenhetskategorier undantagas) lägenheter, å vilka lagfart beviljats, upptogos
i de uppgifter, vilka lågo till grund för jordregistret. Av vad nu angivits
ur de kommitterades betänkande är emellertid tydligt, att bakom åtgärden
att i jordregistret icke upptaga alla avsöndrade lägenheter endast lågo
iämplighetsskäl. Man ifrågasatte icke vid jordregisterförordningens utarbetande
den civilrättsliga giltigheten av de avhandlingar, genom vilka bildats
avsöndrade lägenheter, som icke fastställts eller lagfarits.

Till sist har jag att ägna några ord åt den stora lagstiftning på jorddelningsrättens
område, som bär datum den 18 juni 1926.

Denna lagstiftning utmärkes som bekant av att instituten ägostvckning
och jordavsöndring — vilka äro de enda jorddelningsinstitut, som här intressera
oss — förenats till ett institut avstyckning. Avstyckning kan äga
rum icke blott innan utan även efter det att en överlåtelse av ett område
skett. I sistnämnda fall framstår avstyckningen såsom en bekräftande lantmäteriförrättning
till en överlåtelse, som redan tidigare skett. I den händelse
avstyckningsförrättningen leder till fastställelse kan lagfart erhållas.
Att märka är därvid alt det är starkare betonat än enligt 1896 års lag, att
avstvckningen skall avse ett område — 1896 ars lag talade i 20 § örn avsöndring
av högst femtedelen av ägovidden samt tillät i 23 § avsöndring
av vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet; 1926 års jorddelningslag talar
i 19 kap. 1 g om avskiljande genom avstyckning av »viss till gränserna
bestämd ägovidd». I samband därmed lalas i 6 § 3 mom. lagfartsförordningen
numera örn lagfart å fång, som avser »visst till gränserna bestämt
område» i stället för den äldre lydelsen, att lagfart beviljades å upplåtelse,
varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats. Skulle

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

avstyckningsförrättningen icke leda till fastställelse och lagfart, uppstår emellertid
frågan vilka rättsförhållanden, som råda. Någon ledning av 1926 års
lagstiftning äger man därvid icke; 25 § av 1896 års lag har nämligen i likhet
med lagen i övrigt upphävts utan att 1926 års lagstiftning satt någon annan
bestämmelse i stället.

Svaret på^ frågan torde emellertid knappast kunna bliva föremål för tvivel.
Om t. ex. å en köpehandling rörande fast egendom efter vederbörlig förrättning
meddelas lagfart, är det klart att den nye ägarens äganderätt till
jorden daterar sig från den tidpunkt, då han köpte jorden, d. v. s. fick
köpekontrakt å denna. Under den tid, som åtgått, innan avstyckningsförrättning
sökts, medan den verkställdes och tills lagfart beviljas, har köparen
varit ägare till jorden. Att vid dylikt förhållande köparen skulle sakna
äganderätt till jorden, örn avstvckningsförrättning icke sökes eller örn fastställelse
icke erhålles, torde överhuvud icke kunna ifrågasättas. Har en person
köpt ett jordområde men icke får detta avstyckat på grund av att jorddelningslagens
regler enligt förrättningsmännens åsikt icke medge avstyckning
av området, förlorar han icke därför äganderätt till området. Detta
kan så mycket mindre vara fallet som jorddelningslagens regler lägga en
mycket stor diskretionär makt i förrättningsmännens händer att avgöra, när
en avstyckning skall få ske; att detta diskretionära avgörande från förrättningmännens
sida skulle hava den rättsverkan, att en tidigare överlåtelse
skulle sakna laga verkan, torde helt enkelt vara omöjligt att antaga. Bland
annat skulle man då komma till den konsekvensen, att om å området erhållits
vilande lagfart, även denna skulle bliva ogiltig genom att fastställelse
å avstyckningsförrättning icke erhålles. Det riktiga är utan något som helst
tvivel, att i stället regler, analoga med dem, som funnits i 25 § av 1896 års
lag, fortfarande böra gälla. Den, som köpt området och icke fått avstyckningsförrättning
fastställd, kan yrka på köpets återgång, eventuellt på skadestånd,
fullt på samma sätt som örn han genom brist i säljarens fång icke
kan få lagfart.

Resultatet av den utredning, jag nu har gjort, torde kunna sammanfattas
på följande sätt.

Under hela 1800-talet från 1827 har varje överlåtelse, som en jordägare
gjort av ett område å marken varit giltig, oavsett om överlåtelsen stritt mot
den mer eller mindre restriktiva jorddelningspolitik, man fört. Denna regel
har gällt oavsett, att man småningom infört större kontroll över jorddelningarna
och att man såväl på 1850-talet som sedan 1896 haft förbud mot
lagfart å fång, vilka icke prövades överensstämma med jorddelningsreglerna.

Med detta resultat har jag fått den bakgrund mot vilken enligt min uppfattning
man bör se frågan om giltigheten av överlåtelser av andelar i samfälligheter.

II.

Frågan om giltigheten av överlåtelse av eif hemmans andel i en samfällighet.1

Det första spörsmålet, som är att besvara beträffande frågan örn giltigheten
av överlåtelse av ett hemmans andel i en samfällighet, är örn dylik

1 Jag använder, av skäl, å vilka jag ej torde behöva ingå, uttrycket »överlåtelse» av
ett hemmans andel i en samfällighet även då överlåtaren iir hemmansägaren själv. För
detta fall, som är det enda föremålet för den följande diskussionen, talar 18 § jordregisterförordningen
och 12 § jorddelningslagen om »upplåtelse» av andelen.

64 Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

överlåtelse är giltig, om den ägt rum före ikraftträdandet av 1896 års lagstiftning,
d. v. s. före skärpningen av de gällande reglerna genom förbudet
mot lagfart å icke fastställda avsöndringar.

Detta spörsmål bör enligt min uppfattning redan av historiska skäl besvaras
med ja. Det torde vara omöjligt att anse, att 4 kap. 9 § jordabalken
vöre upphävd i övrigt, men skulle kvarstå såtillvida, att överlåtelse av andel
i samfälld mark skulle vara ogiltig. Bl. a. skulle då den konsekvensen
inträda, att, enär 4 kap. 9 § jordabalken blott gällde skattskyldig jord, andra
regler skulle gälla för skattskyldig jord än för frälsejord, i fråga örn vilken
ett förbud att avyttra andel i en samfällighet icke skulle kunnat stödjas på
något lagrum. Härtill kommer emellertid, att en klar rättsskipning i slutet
av 1800-talet och under 1900-talet utgått ifrån, att överlåtelser av andelar i
samfälld mark före 1897 varit giltiga och att denna regel numera är erkänd
även i lagstiftningen.

Rättsskipningen i fråga har tagit sig uttryck i rättsfall av åren 1896, 1903,
1909 och 1932. Rättsfallen från de tre tidigare av dessa år röra, vilken skiftesvitsord
skulle tillkomma, då en person, som ansåg sig vara ägare till ett
hemmans andel i en för flera hemman gemensam skog, begärde skifte å
skogen, då inägorna (I) icke lågo i samfällighet, (II) lågo i samfällighet.

Det första spörsmålet var föremål för Kungl. Maj:ts avgöranden i utslag
den 4 maj och den 11 juni 1896 (N. J. A. 1896 s. 227 och 298). I båda fallen
ansåg högsta domstolens majoritet, att den, som hade förvärvat hemmanets
andel i skogen, borde hava skiftesvitsord i fråga om denna. I båda fallen
hade den, som sökte skiftet, lagfart på skogsandelen, men denna lagfart
ingick icke i vederbörande utslag såsom ett nödvändigt led för att skiftesvitsord
skulle förefinnas. I utslaget av den 4 maj nämndes endast, att sökanden
genom lagfart styrkt sin äganderätt och i utslaget den 11 juni nämndes
överhuvud icke, att lagfart fanns. Däremot ingick i utslagen det uttalandet,
att sökanden ägde vederbörande andelar av skogen, och på denna grund
fotades utslagen.1

Det andra spörsmålet var föremål för Kungl. Maj:ts avgöranden i utslag
den 22 januari 1903 (N. J. A. 1905 s. 32), den 10 mars 1909 (N. J. A. 1909
s. 134) och den 9 mars 1910 (N. J. A. 1910 s. 158). I samtliga dessa tre fall
(som rörde fång å skogsmark, vilka ägt rum åren 1896 och 1899, resp. 1892
och 1892), ansåg högsta domstolen, att skiftesvitsord icke tillkom innehavare
av andel i skogsmarken. I de två första fallen anfördes som domskäl, att
ansökningen om utbrytningen omfattade endast skogsskiftena, under det att
i rättsfaliet av 1910 sades, att innehavaren av andelen i skogen icke ägde
begära klvvning av hemmanet.1 2

I intet av dessa rättsfall underkändes de försäljningar, genom vilka vederbörande
sökande erhållit rätt till andel i skog, utan dessa försäljningar ansågos
tydligen fullt lagliga.

1932 års rättsfall rör frågan örn en försäljning 1838 omfattande ett hemmans
andel i en eller två samfälligheter. I dom den 26 september 1932 (N. J.
A. 1932 s. 510) ansåg domstolen, att försäljningen omfattade båda andelarna,
saint att, då å fånget 1841 meddelats fasta, giltig verkan borde tillerkännas
förvärvet av den nu omstridda andelen.

1 Att märka är, att i båda utslagen funnos minoriteter, i utslaget av den 4 maj 2
och i utslaget den 11 juni 3 justitieråd. Dessa minoriteter uttalade sig ej örn, vilken
rätt som sökandena hade till sina skogsandelar, men frånkände dem rätt att söka skilte.

2 I samtliga tre rättsfall voro meningarna inom högsta domstolen delade, men ett
ingående härpå behöver icke äga rum i detta sammanhang.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

I lagstiftningen kom frågan om giltigheten av överlåtelser av ett hemmans
andel i en samfällighet först upp i administrativ väg, nämligen genom jordregisterförordningen.
Dennes författare sysslade nämligen även direkt med
frågan, huru de fall skulle behandlas, då en andel i en samfälld mark frånsålts
ett hemman. I denna fråga yttra de kommitterade (förslaget s. 98) följande,
vilket även må anföras:

»Ehuru fastställelse å upplåtelse av andel för visst mantal i oskift mark
ej lagligen kan meddelas förr än den mot andelen svarande mark blivit ur
samfälligheten utbruten samt lagfart således enligt nu gällande lag av den
27 juni 1896 ej torde kunna meddelas å sådan upplåtelse, innan det med
upplåtelsen avsedda område blivit genom lantmäteriförrättning till läge och
gränser bestämt, har emellertid före det berörda lag trädde i kraft lagfart
i en mängd fall meddelats å dylika andelar, vilka därefter gått i köp och
intecknats i likhet med lägenheter, vilka blivit i enlighet med avsöndringsförfattningarna
upplåtna. Av sådan orsak hava kommitterade ansett, att dylika
andelar böra i jordregistret upptagas, men i likhet med vad som föreslagits
beträffande lägenheter, som tillkommit utan fastställelse å avsöndringen,
och på samma skäl som beträffande sistnämnda lägenheter anförts,
endast där lagfart blivit å upplåtelsen meddelad.»

Även denna ståndpunkt blev bestämmande för jordregisterförordningens
innehåll. I de kommitterades förslag bestämdes, att »vad örn avsöndrad
lägenhet i denna förordning stadgas galle ock i tillämpliga delar, där lagfart
meddelats å lägenhet, som tillkommit genom upplåtelse av andel i visst mantal
för oskift mark.»1 Tydligen enär det ansågs onödigt att direkt utsätta, att
lagfart å andelen måste hava erhållits för att denna skvdle betraktas som en
avsöndrad lägenhet — ingen icke fastställd avsöndring, som icke lagfarits,
skulle ju upptagas i jordregistret — ändrade man emellertid senare under
förarbetena till jordregisterförordningen denna text till den, som ännu finnes
i 18 § jordregisterförordningen: »Såsom avsöndring anses i denna förordning
upplåtelse av andel för visst mantal i oskift mark.» Att man i denna
bestämmelse utgick från, att överlåtelser före 1897 av andelar i samfälld
mark voro lagliga, behöver icke närmare belysas. På grundval av denna uppfattning
torde ett stort antal överlåtna andelar i samfälligheter lia upptagits
i jordregistret.

Därefter tog den lagstiftning, som beslutats enligt 87 § 1 mom. regeringsformen,
ståndpunkt till frågan örn giltigheten av före 1897 skedda överlåtelser
av andelar för viss fastighet i samfälld mark. Detta skedde genom 12 §
av lagen den 18 juni 1926 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av
lagen örn delning av jord å landet. Lagrummet stadgar, att örn upplåtelse
av andel för viss fastighet i oskift mark ägt rum före den 1 januari 1897 och
lagfart meddelats därå, innan den nya lagen trätt i kraft, den behörighet att
påkalla skifte av denna mark, som, där upplåtelsen ej skett, kunnat tillkomma
fastighetens ägare, i stället skall tillkomma ägare av den upplåtna
andelen. Lagrummet förutsätter uppenbart, att överlåtelser av andelar i
oskift mark äro giltiga, örn de skett före den 1 januari 1897 och lagfart dessutom
meddelats före den 1 januari 1928 — endast under denna förutsättning
kan lagrummet överhuvud bestämma, att behörigheten att påkalla
skifte skall tillhöra innehavaren av vederbörande andel. Denna förutsättning
måste tydligen anses vara av den art, att den binder domstolarna. I stad 1

AU itc kommitterade ansågo, alt lägenheter, A vilka givits lagfart, icke dessutom
lägenheter, å vilka sökts lagfart, som förklarats vilande skulle införas i jordregistret,
är ur de kommitterades egna utgångspunkter ägnat att förvåna.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 1 aud. Nr 62.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

mandet måste även ligga att* de överlåtelser av andelar i samfälligheter arn
giltiga, vilka sigt runi löre den 1 januari 1897 men å vilka icke före den 1
januari 1928 meddelats lagfart. Det torde val knappast kunna göras gällande,
att ett fång, som lill den 1 januari 1928 varit lagligt och å vilket tills
dess kunnat erhållas lagfart, den 1 januari 1928 skulle förlora sin giltighet
utan att detta på något sätt stadgats i något lagrum.1

Har man emellertid hunnit så långt, att man anser före är 1897 skedda
överlåtelser av andelar i samfälld mark för giltiga, då mäste, enligt min uppfattning.
konsekvensen fordra, att även sådana upplåtelser, vilka ägt rum
vid en senare tidpunkt, anses giltiga. Vad ägde rum genom 1896 års lagstiftning?
Man lörbjöd lagfart å avsöndrade lägenheter, innan avsöndringen fastställts.
och genom att fastställelse å avsöndring av en andel i samfällighet
icke kunde äga rum förbjöd nian även lagfart å överlåtelser av andelar. Men
man förklarade icke de fång olagliga, å vilka lagfart icke skulle få följa. Att
förbud mot lagfart infördes å ett fång, varigenom ett för stort område avsöndrats
från en fastighet, gjorde icke detta fång olagligt. Då bör icke heller
förbudet mot lagfart å ett fång, varigenom en fastighets andel i en samfällighet
överlåtits, göra fånget olagligt. Det finnes naturligen starka skäl både
ur fastighetsredovisningens och annan synpunkt, att icke godkänna överlåtelser
från en hemmansägares sida av andelar i samfälligheter, men baatt
en rättssats i denna riktning skall kunna erkännas fordras enligt min
uppfattning ett lagstadgande, som direkt utsäger, att vederbörande fång
vörö ogiltiga (alltså ett stadgande av samma natur som 5 § av lagen den 30
maj 1916 angående vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag eller i 6 § av lagen den 18 juni 1925
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom). Särskilt mäste därvid observeras att örn man genomför den
nya grundsatsen om att överlåtelser av andelar i samfälligheter äro ogiltiga
endast därigenom att domstolarna i detta hänseende antaga en ny praxis,
man kommer att framkalla en rättsverkan, vilken man säkerligen icke avsett.
Ett genomförande på lagskipningens väg av den nya grundsatsen är i
sak liktydigt nied en lagändring, som äger tillbakaverkande kraft. Örn genom
en praxis, som tager sig uttryck på 1910- och 1930-talen, man skulle genomföra
regeln, att överlåtelser av andelar i samfälligheter vore ogiltiga, skulle
man kunna beröva de många personer, som t. ex. åren 1897—1910 i god tro
förvärvat dylika andelar, den egendom de under årtionden ansett sig äga
lat vara att de vetat att de icke kunde få lagfart på dem. Alt på lagstiftningens
väg genomföra en grundsats nied sådan återverkande kraft vore
utan tvivel oriktigt och skulle säkerligen icke förekomma. Då bör så vara
fallet även med ett dylikt genomförande genom lagskipning.

Denna tankegång synes mig kunna mötas endast på ett sätt. Man skulle
kunna göra gällande, att redan 1896, då hemmansklyvningslagen antogs, en
så allmän opinion ansåg att överlåtelser av andelar i samfälligheter för framtiden
skulle anses ogiltiga, att man icke kan tala om att den, som efter 1897
års ingång förvärvat dylika andelar, skulle kunna handla i god tro.

1 I detta sammanhang torde uppmärksamhet ytterligare böra ägnas åt 2 § andra
stycket lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning av fastigheter å landet. »Fastighet»,
säger detta lagrum, »som utgör andel för viss fastighet i samfälld mark, må" sammanläggas
allenast med den fastighet, till vilken andelen hör, med lagligen utbruten del
av denna fastighet eller med annan fastighet, till vilken jämväl hör andel i fastigheten.»
Aven av detta lagrum är tydligt, att överlåtelse av andel för viss fastighet i samfälld
mark kan vara fastighetsbildande.

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

Denna invändning är emellertid icke hållbar. Uppfattningen, att överlåtelser
av andelar i samfälligheter voro ogiltiga, har icke varit enstämmigt rådande
under tiden efter 1896.

Det 1896 givna förbudet mot lagfart kunde icke grunda en dylik uppfattning.
Varje jurist visste lika väl på 1890-talet som nu, att frågan örn eif
fångs giltighet och frågan om möjligheten att få lagfart å fånget var två
olika saker. Kanske kände 1890-talets jurister detta ännu mera än nutidens.
Lagstiftningen 1853—58, som utgjorde ett utmärkt exempel på denna regel,
låg dem icke mera fjärran än den lagstiftning ligger oss, som upphörde alt
gälla på 1890-talet, och i 25 § hemmansklyvningslagen ägde de ett stadgande,
som förutsatte giltigheten av ett fång, vilket stred mot stadgandena örn avsöndring
och å vilket därför icke kunde erhållas lagfart.

År 1906 ägde rum en diskussion, som anger, att man då icke hade den
uppfattningen färdigbildad, att överlåtelser av andelar i samfälligheter skulle
vara ogiltiga. I slutet på 1905 hade till högsta domstolen remitterats ett förslag
till förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
I 1 § av förslaget gavs det allmänna stadgandet, att bolag eller förening
ej i andra fall än den blivande lagen stadgade ägde förvärva fast egendom i
Norrland och vissa socknar i Dalarna, varefter förslagets 3 § angav, alt
bolag eller förening ägde förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord
med impedimenter, vilken ej vore att hänföra till stödskog eller odlingsområde,
och skulle vad sålunda förvärvades avskiljas från hemmanet genom
jordavsöndring. I anledning av 3 § yttrade vid granskning 1906 i högsta
domstolen justitierådet Ramstedt, med vilken justitierådet Billing instämde:

»Förslaget angiver icke uttryckligen, huruvida bolag eller förening må
kunna förvärva hemmans eller hemmansdels andel i oskiftad skog. Då emellertid,
där skogen sålunda är oskiftad, varken storleken av det enskilda hemmanets
andel däri eller det blivande läget av denna andel på förhand kan
med visshet beräknas, torde förslagets mening vara, att sådant förvärv ej
må äga rum. Att i motsatt fall svårigheter skulle kunna uppstå vid ett blivande
skifte av skogen är uppenbart.» (Kungl. prop. till 1906 års riksdag nr
62. s. 23, jfr s. 28.)

Å detta yttrande svarade justitieministern, excellensen Staaff, till statsrådsprotokollet: »Vid

3 § har till en början framställts den anmärkningen, att förslaget
icke uttryckligen angiver, huruvida bolag eller förening må kunna förvärva
hemmans eller hemmansdels andel i oskiftad skog. Att förslaget emellertid
icke avser att medgiva bolag eller förening en dylik rätt, torde vara tydligt
redan därav, att förslaget stadgar att av bolag eller förening enligt denna §
förvärvat område skall från hemmanet avsöndras genom jordavsöndring, en
procedur, som icke kan äga rum med avseende på särskilt hemmans andel i
samfällighet» (nyssnämnda proposition s. 35).

Ilade man 1906 avsett att efter 1897 skedda överlåtelser av andelar i samfälligheter
överhuvud vore ogiltiga, hade tydligen denna diskussion varit
onödig. Ramstedt hade icke behövt framställa sin anmärkning; Staaff hade
besvarat den på annat sätt.

Så litet var i början av 1900-talet den uppfattningen, att efter 1897 verkställda
överlåtelser av andelar i samfälligheter vore ogiltiga, färdigbildad, att
tvärtom åren 1908 och 1909 i högsta domstolen träda till mötes åsikter, av
vilka man kan sluta, att vederbörande justitieråd hyste den uppfattningen, att
det 1896 givna förbudet mot lagfart å fång till avsöndrade lägenheter, innan
fastställelse meddelats å avsöndring, icke innebar ett förbud mot vilande

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

lagfart å fång, som ägt rum efter 1896 å andelar i samfälligheter. Dessa åsikter
möta i två rättsfall avdömda den 11 februari 1908 (N. J. A. 1908, s. 60)
och den 24 nov. 1909 (N. J. A. 1909, s. 612).

1908 års rättsfall rörde frågan örn lagfart å ett köpeavtal av år 1907 mellan
järnvägsstyrelsen och en hemmansägare angående vatten- och fiskerätt
i Lagan. Ansökningen om lagfart å styrelsens fång avslogs av tre av
de fem i domstolen närvarande justitieråden. Två av dessa justitieråd, vilka
bestämde domstolens dom, angåvo som skäl för sitt ställningstagande, att
handlingarna i målet icke utmärkte, att det som sålts utgjorde ett visst bestämt
område eller viss kvotdel av sådant område. Bakom denna formulering
torde knappast kunna ligga annan tankegång än att även örn fånget
avsett blott andel i visst område (d. v. s. andel i samfällighet) lagfartsansökningen
borde hava föranlett annat beslut än avslag oell då naturligtvis hava
förklarats vilande, enär fastställelse å avsöndringen icke skett. Den tredje
ledamot av högsta domstolen, vilken avslog ansökningen om lagfart, justitierådet
Marks von Wurtemberg, förklarade, att köpet måste anses avse andel
i ett område, som vore samfällt för säljarens hemman och åtskilliga andra
fastigheter, och att dylik andel, vars storlek såvida jämväl andra för fastigheterna
samfällda lägenheter funnes, ej läte sig efter fastigheternas hemmantal
eller annan grund beräknas, förty icke kunde ensam för sig bliva
föremål för lagfart. Bakom detta yttrande torde ligga den uppfattningen att,
örn det hade varit styrkt, att hemmanet blott hade andel i en samfällighet
och denna andel hade överlåtits, vilande lagfart skulle kunna erhållits. De
två justitieråd, vilka förklarade ansökningen vilande, förklarade som skäl
härför, att utredning saknades, huruvida det avsedda vattenområdet vore
mellan de särskilda delägarne i byn skiftat och sålunda kunde anses vara till
storlek, läge och gränser så noggrant bestämt, som hemmansklyvningslagen
fordrade för giltigheten av lägenhets avsöndring för alltid, samt att dessutom
avsöndringen icke visats vara av Konungens befallningshavande fastställd.
Dessa justitieråd förklarade alltså ansökningen vilande trots att fråga kunde
vara om ett fång, som innebure överlåtelse av andel i samfällighet.

Att särskilt märka är att ingen av ledamöterna i högsta domstolen förklarade
fånget ogild, och på grund därav avslog lagfart sansökningen. Detta
var icke ens fallet med justitieråd^ Marks von Wurtemberg, som direkt
angav, att enligt hans uppfattning fånget avsåg överlåtelse av andel i samfällighet.

1909 års rättsfall avsåg även frågan örn erhållande av lagfart, denna gång
å ett fång, genom vilket vatten- och fiskerätt överlåtits. Ansökningen avslogs
av tre ledamöter av högsta domstolen, vilka anförde att handlingarna icke
utmärkte att vad som försålts utgjorde visst till läge och gränser bestämt
område (orden »eller viss kvotdel i sådant område» tillädes alltså icke som
i 1908 års dom). Dessa ledamöter bildade domstolens majoritet. För oss av
vikt är emellertid blott att en av domstolens ledamöter, justitierådet Thomasson,
intog en ställning, som mycket nära anslöt sig till den, som justitierådet
Marks von Wurtemberg intog i 1908 års rättsfall. Ej heller Thomasson
antyder, att överlåtelse av en andel i en samfällighet skulle vara ogin.

I själva verket torde åsikten, att så skulle vara fallet, hava med någon
styrka gjorts gällande först av skifteslagstiftningskommittén i dess 1911
avgivna betänkande. I betänkandet föreslog kommittén, att ett hemmans
andel i en samfällighet skulle få bilda särskild styckningslott eller få avsöndras
(§§ 258 och 274 i kommitténs förslag till lag örn skifte av jord).

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

I sin motivering för att andelen skulle få bilda särskild styckningslott, anför
kommittén (s. 240) om den gällande rätten:

»Då skiftesstadgan icke anvisat någon utväg att utbryta en andel i en
oskiftad del i ett skifteslags område till en i kameralt hänseende självständig
fastighet, och en ideell andel icke heller lagligen kunnat bliva föremål
för jordavsöndring, har jordägaren hittills saknat all möjlighet att med laga
verkan särskilt föryttra vare sig andelen i samfälligheten eller fastighetens
övriga ägor.»

Det yttrande, som kommittén alltså angav, stödde den icke med några bevis.
Något belägg för riktigheten av sin uppfattning örn den gällande rättens
innehåll gav kommittén överhuvud icke. Genom 1913 och 1915 års rättsfall,
som redan nämnts inledningsvis, gör sig emellertid den av kommittén
angivna uppfattningen gällande även i rättspraxis och 1917 får den ett stöd
av ett uttalande i lagrådet.

I det betänkande med förslag till vattenlag, som 1917 remitterades till
lagrådets yttrande, fanns i 2 kap. 7 § förslaget till vattenlag ett stadgande,
att en delägare i ett vattenfall ägde tillösa sig hela fallet bl. a. om han såsom
delägare eller på grund av servitutsrätt, som upplåtits för all framtid, rådde
över mer än hälften av fallet. Till grund för detta stadgande — yttrade lagrådet
(kungl. prop. till 1918 års riksdag 128 s. 153) — »ligger givetvis den uppfattningen,
att överlåtelse av en ideell andel i en dylik samfällighet äger rättslig
giltighet.--I domstolspraxis har emellertid hittills en motsatt upp fattning

gjort sig gällande, i det dylika överlåtelser plägat frånkännas giltighet,
åtminstone om de ej fullständigas genom enahanda överlåtelser av

samtliga övriga andelar i samfälligheten.1--Goda grunder för en sådan

ståndpunkt kunna också anföras, överlåtelser och upplåtelser av ifrågavarande
slag äro icke ägnade att bidraga till reda och ordning i fastighetsväsendet.
»

Efter detta yttrande, som föranledde ändring i förslaget till vattenlag,
torde uppfattningen, att överlåtelser av andelar i samfälligheter vore ogiltiga,
£örst genom 1932 års även inledningsvis nämnda rättsfall på ett mera
auktoritativt sätt göra sig gällande. Särskilt bör märkas, att då under arbetena
på jorddelningslagen man gick ifrån skifteslagstiftningskommitténs
uppfattning att avsöndring av andelar i samfälligheter borde medgivas, man
icke gjorde detta på grund av att överlåtelse av dylika andelar skulle vara
ogiltiga. Tvärtom yttrade skifteslagstiftningskommissionen i sitt betänkande
1918, genom vilket man övergick till att avstyckning (vilket begrepp kommissionen
använde i stället för avsöndring) icke skulle tillåtas av andelar
i samfälligheter, att kommissionen lämnade åsido, huruvida enligt gällande
rätt lagfart kunde givas å upplåtelse av dylik andel och huruvida den till vilken
andelen överlåtits, ägde skiftesvitsord (betänkandet s. 349). Vidare bör
observeras, att då man avfattade 12 § av lagen örn införande av lagen örn
delning av jord på landet, man icke motiverade regeln ali skiftesvitsord
skulle tillkomma endast sådana överlåtna andelar i samfälligheter, där
själva överlåtelsen ägde rum före 1897, med att senare överlåtelser voro
ogiltiga. Anledningen till att man tillerkände skiftesvitsord åt ägare av andelar,
i fråga örn vilka överlåtelsen ägt rum före 1897, var att man ville
genom den förmån, som bereddes ägarne av andelarna, befordra utbrytning

1 Bakom detta yttrande av lagrådet torde ligga Kungl. Maj:ts utslag den 12 september
1911 (N. J. A. 1911, s. 390).

Första lagutskottets utlåtande Nr 62.

av andelarna. Att man icke ville giva samma förmån åt ägarna av andelar,
vilka senare överlåtits, berodde (såsom framgår av s. 286 i jordstyckningskommissionens
betänkande 1920, genom vilket hithörande stadgande föreslogs)
på att lagligen varken fastställelse å avsöndring eller lagfart i anledning
av fånget kunnat meddelas.1

När på sätt nu angivits uppfattningen, att efter 1897 verkställda överlåtelser
av andelar i samfälligheter skulle vara ogiltiga, först 1911 i varje fall
med någon styrka gör sig gällande, och överhuvud taget icke gör sig gällande
på annat sätt än som angivits i det föregående är det efter min övertygelse
oriktigt, att genom en domstolspraxis denna uppfattning lägges till
grund för bedömandet av de överlåtelser som ägt rum efter 1896. Även
örn man anser att domstolarna böra äga en betydande makt att vid lagens
sida stifta rätt, kan det icke vara riktigt, att denna domstolspraxis ingriper
i ett fall som detta, då i många fall en äganderätt, som faktiskt redan i många
år utövats, skulle upphävas. Bl. a. är därvid att märka, att mot den uppfattning,
som 1913, 1915 och 1932 segrat i högsta domstolen ofta torde stått
en underrättspraxis, som yttrat sig i att vilande lagfart — eller kanske i
vissa fall även lagfart — beviljats på andelar i samfälligheter.

Uppsala den 2 sept. 1935.

Åke Holmbäck.

1 Från s. 285 av jordstyckningskommissionens betänkande må följande citeras: »I
rättspraxis har, i händelse den fastighet, vars andel i samfällighet upplåtits, varit genom
laga skifte utbruten till sina övriga ägor, meddelad lagfart å upplåtelsen ansetts för
förvärvaren medföra rätt att påkalla skifte å samfälligheten, varemot, örn berörda
fastighet själv icke undergått laga delning beträffande övriga ägor, sådant vitsord icke
ansetts tillkomma förvärvare av fastighetens andel i samfälligheten. Att lagfart meddelats
å upplåtelser, varom nu är sagt, har givetvis icke stått i överensstämmelse med
en riktig lagtillämpning; det oriktiga i ett dylikt förfaringssätt framträder emellertid
skarpare först sedan genom ett i samband med tillkomsten av hemmansklyvningslagen
gjort tillägg till 6 § i lagfartsförordningen såsom förutsättning för lagfart a överlåtelse,
varigenom jord eller annat avsöndrats från hemman eller lägenhet, stadgats,
att fastställelse meddelats å avsöndringen.» I två hänseenden skiljer sig denna framställning
från vad ovan antagits: Dels i att högsta domstolen skulle krävt, att lagfart
givits å överlåtelse av andel i samfällighet för att den, till vilken överlåtelsen skett,
skulle hava behörighet att söka skifte och dels i att den tidigare praxis att giva lagfart
å överlåtelser av andelar i oskift mark skulle vara oriktig.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1937
716881