Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957 (Utlåtande 1957:L1u6 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

Nr 6

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad hjdelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken.

Genom en den 14 december 1956 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 9, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §.

Förundersökningen inledes av polismyndighet
eller åklagaren. Har förundersökningen
inletts av polismyndighet,
skall åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet
eller det eljest av särskilda skäl
finnes påkallat, övertaga ledningen
av undersökningen.

Förundersökningen inledes av polismyndighet
eller åklagaren. Har den
inletts av polismyndighet och är saken
ej av enkel beskaffenhet, skall
ledningen övertagas av åklagaren, så
snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet. Åklagaren skall ock eljest
övertaga ledningen, när det finnes

påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge--------undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen---— — — tillåter det.

20 §.

Då förundersökningen avslutas, Då förundersökningen avslutas,
skall undersökningsledaren meddela skall beslut meddelas, huruvida åtal
beslut, huruvida åtal skall väckas. skall väckas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

Inledning

I direktiven för 1951 års rättegångskommitté anfördes bl. a. att det
gjorts gällande att de i 23 kap. 3 § rättegångsbalken upptagna reglerna om
ledningen av förundersökning i brottmål i praktiken lett till att, där åklagar-
och polischefsskapet ej förenats på en hand, ledningen i väl stor utsträckning
kommit att omhänderhas av åklagarna samt att frågan, hur man
lämpligen borde komma till rätta därmed, borde utredas. Utredning i ämnet
har nu verkställts och resultatet därav föreligger i en av kommittén den
19 mars 1956 avgiven promemoria (stencilerad) angående förhållandet
mellan åklagare och polismyndighet i avseende å ledningen av förundersökning.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län
samt svenska polisförbundet och Sveriges advokatsamfund. I yttrandena
från riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet och länsstyrelserna har åberopats
yttranden från andra myndigheter och organisationer. Sålunda har
yttranden avgivits av polismyndigheten i samtliga de sjutton städer, där
åklagarna ej har befattning med polisväsendet; från femton av dessa städer
har yttrande inkommit jämväl från åklagarmyndigheten.

Gällande rätt

Bestämmelser om förundersökning i brottmål finns upptagna i 23 kap.
rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen den 19 december 1947.

Förundersökningens syfte är afl utgöra den materiella grundvalen för
åklagarens beslut i åtalsfrågan. Under förundersökningen skall således utredas
om brott blivit begånget, vem som skäligen kan misstänkas för brottet
samt om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot den misstänkte. Med
hänsyn till rättegångsbalkens krav på förhandlingens muntlighet, koncentration
och omedelbarhet har förundersökningen jämväl till uppgift att förbereda
målet till den kommande huvudförhandlingen. Målet skall därför
under förundersökningen så beredas, att bevisningen vid huvudförhandlingen
kan förebringas i ett sammanhang.

Förundersökning skall som regel inledas så snart på grund av angivelse
eller eljest anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal,
förövats. Den kan sägas omfatta två olika stadier, dels det till polisverksamheten
hörande förberedande spanings- och efterforskningsarbete, som avser
att fastställa huruvida brott förövats och att utröna om skäl till misstanke
mot någon föreligger, dels den utredning, som äger rum sedan misstanken
riktats mot viss person. Någon klar gräns mellan dessa olika stadier
finns emellertid ej alltid.

Enligt vad i 23 kap. 3 § stadgas inledes förundersökningen av polismyndighet
eller åklagare. I regel är det polismyndigheten, som inleder förun -

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

dersökningen, och sedan leder undersökningen under dennas första skede,
d. v. s. så länge ett mera förberedande spanings- och efterforskningsarbete
pågår. Ledes förundersökningen av polismyndigheten, åligger det jämlikt
2 § förundersökningskungörelsen polismyndigheten att i den mån brottets
beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt så påkallar hålla åklagaren
underrättad om förundersökningens gång samt att, så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet, giva åklagaren meddelande därom. Undersökningsledarens
sist angivna åliggande är av stor vikt, enär åklagaren har
skyldighet att övertaga ledningen av förundersökningen, så snart viss person
skäligen kan misstänkas för brottet. Även på ett tidigare stadium kan
åklagaren övertaga ledningen av förundersökningen, om det av särskilda
skäl finnes påkallat för undersökningens ändamålsenliga bedrivande. Även
innan åklagaren övertagit ledningen av förundersökningen, äger han meddela
polismyndigheten anvisningar rörande undersökningens bedrivande.
Emellertid är på detta stadium polismyndigheten självständig ledare av
förundersökningen.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, äger han vid undersökningens
verkställande anlita biträde av polismyndighet samt uppdraga åt polisman
att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet
tillåter det.

Med polismyndighet avses i rättegångsbalken —- förutom åklagare som
har befattning med polisväsendet — i stad, där polismästare finnes, polismästaren
och befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken
enligt den för honom gällande instruktionen äger handla i polismästarens
ställe, samt i annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet,
den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet
(7 kap. 9 § första stycket). Därest åklagaren har befattning med polisväsendet
och alltså tillika är polismyndighet, t. ex. landsfiskal samt stadsfiskal
i vissa städer, saknar den i 23 kap. 3 § stadgade fördelningen av uppgifterna
i fråga om förundersökning mellan åklagare och polismyndighet
egentlig betydelse. Föreskrifterna avser alltså väsentligen de fall, där åklagar-
och polismyndighet ej är förenade på en hand.

Beträffande förhållandena i Stockholm må nämnas att riksåklagarämbetet
och överståthållarämbetet i gemensam skrivelse den 4 november 1955
— med överlämnande av en promemoria med förslag till ansvars- och arbetsfördelning
mellan polis- och åklagarmyndigheterna i Stockholm beträffande
förundersökning i brottmål — hemställt alt sådan jämkning
måtte ske i rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens lydelse
att förslaget icke komine att strida däremot. I avbidan på Kungl. Maj:ts
beslut i anledning av framställningen har ämbetena den 31 mars 1950
fastställt provisoriska föreskrifter för polis- respektive åklagarmyndigheten
i Stockholm, i huvudsak överensstämmande med förslaget.

I Göteborg har kompetensfördelningen mellan åklagar- och polismyndigheterna
den 25 februari 1953 reglerats genom likalydande tjänstemeddelanden
för vardera av dessa myndigheter.

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957

I propositionen lämnas dels å s. 5—7 en redogörelse för innehållet i kommitténs
promemoria dels ock å s. 8—14 en översikt över de över promemorian
avgivna remissyttrandena.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Zetterberg:

»Enligt vad i 23 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas skall förundersökningen
inledas antingen av polismyndighet eller av åklagaren. Ehuru åklagaren
således har möjlighet att inleda förundersökningen är detta en uppgift som
i första hand brukar åvila polismyndigheten; så länge förundersökningen
befinner sig på det mera förberedande spanings- och efterforskningsstadiet
är polismyndigheten otvivelaktigt bäst skickad att leda den. I praktiken
förhåller det sig också så att åklagaren endast undantagsvis ingriper i detta
tidiga skede.

Har förundersökningen inletts av polismyndigheten är åklagaren enligt
gällande lag skyldig att övertaga ledningen av denna, så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes påkallat.
Denna skyldighet för åklagaren att inträda såsom förundersökningsledare
har i tillämpningen visat sig svår att upprätthålla. I åtskilliga av de
sjutton städer, där åklagar- och polischefsskapet ej förenats på en hand,
har alltsedan rättegångsbalkens tillkomst polismyndigheten lett förundersökningen
av de mera rutinbetonade målen också sedan viss person blivit
skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren har i dessa fall endast formellt
angivits såsom förundersökningsledare. Förklaringen härtill är tydligen
att söka främst i det förhållandet att åklagarna ej räckt till för alla målen.
Åklagarna har därför fått inskränka sig till att mera aktivt befatta sig blott
med de grövre eller juridiskt mera invecklade målen.

Den ordning, som sålunda på sina håll redan praktiseras, synes fungera
fullt tillfredsställande. Landets större städer torde numera överlag förfoga
över en polispersonal, som är kompetent att leda förundersökningen av de
enklare målen ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Kommitténs
av remissinstanserna biträdda förslag att i lagen uttryckligen skall
inrymmas sådan befogenhet för polismyndighet torde följaktligen icke böra
möta några betänkligheter. Det torde ej vara lämpligt att i lagen närmare
fixera vilka mål, som får anses vara av enkel beskaffenhet. Mot de exempel
kommittén angivit på sådana mål och på fall då trots målets beskaffenhet
åklagaren bör inträda såsom förundersökningsledare har jag icke funnit
något att erinra.

I Stockholm och Göteborg har det på grund av där rådande speciella förhållanden
befunnits erforderligt att genom särskilda föreskrifter reglera
kompetensfördelningen. Skulle det visa sig att systemet även på andra håll
kräver en författningsmässig reglering, får det övervägas att där vidtaga
ett motsvarande arrangemang.

Den i några yttranden berörda frågan om avskrivningsbefogenhet för

Första lagutskottets utlåtande nr 6 år 1957 "

polisbefäl är för närvarande föremål för överväganden inom inrikesdeparlementet.
Det föreligger därför ingen anledning för mig att i detta sammanhang
upptaga spörsmålet. Jag vill här endast understryka vikten av att
förundersökningar alltid bedrives på ett ändamålsenligt och arbetsbesparande
sätt. Såsom landsfogden i Östergötlands län anför i sitt yttrande är det
angeläget att onödigt arbete undvikes. Det samarbete som kan erfordras
härför bör självfallet komma till stånd, oavsett om förundersökningen ledes
av åklagaren eller polismyndigheten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs förslag i 23 kap. 3 § rättegångsbalken
upptages ett nytt stadgande av innehåll att förundersökningen må, om
den är av enkel beskaffenhet, ledas av polismyndigheten till dess beslut i
åtalsfrågan skall meddelas. Därest förslaget genomföres synes ur 2 § förundersökningskungörelsen
böra utgå stadgandet om skyldighet för polismyndigheten
att underrätta åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1958.»
Lagrådet

Vid ärendets behandling i lagrådet framställdes vissa erinringar mot del
till lagrådet remitterade förslaget. Dessa erinringar har vunnit beaktande i
propositionen.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 9, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 februari 1957

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per Olofsson, Domö, fru Wallentheim,
herrar Erik Svedberg, Ollen, Theodor Johansson och Alexanderson; från

andra kammaren: herrar Rylander, Skoglund i Umeå, Hedqvist,
Gustafsson i Rorås, fru Boman, herrar Onsjö, Lundqvist och fru LidinanFrostenson.

670218 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag