Första lagutskottets utlåtande nr 59 (Utlåtande 1946:L1u59 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 26 november 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen m. m.

Genom en den 20 september 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 329, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i strafflagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av
förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om
ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet
av bötesstraff;

5) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) örn villkorlig
dom;

6) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild
förundersökning i brottmål;

7) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanslalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Inom strafflagstiftningen förekomma flerstädes stadganden som ha beröringspunkter
med processrätten. De föreliggande lagförslagen ha väsentligen
till syfte att bringa dessa stadganden i överensstämmelse med den nya rättegångsordningen.
Till grund för förslagen ligga av processlagberedningen
i betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944:9 och 10) framlagda lagförslag i
samma ämne. Lagrådet har den 10 april 1946 avgivit utlåtande över sistnämnda
lagförslag. De till lagrådet remitterade förslagen lia därefter i viss
utsträckning underkastats omarbetning inom justitiedepartementet med anledning
av de erinringar lagrådet framställt.

I propositionen redogöres för förslagens huvudsakliga innehåll. Till denna
redogörelse hänvisar utskottet. Av redogörelsen återgivas i det följande endast
de delar som avse förslag, beträffande vilka utskottet funnit anledning till
erinran.

Första lagutskottets utlåtande nr 69.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

Processlagberedningens nu ifrågavarande lagförslag avser — frånsett en
ändring av reglerna i 4 kap. 4 § strafflagen om förfarandet vid s. k. förening
av straff och en mindre jämkning i 6 kap. 8 § — bestämmelserna i 5 kap.
14—18 §§ om åtalspreskription.

Bestämmelserna örn åtalspreskription äga såtillvida samband med processrätten,
att preskription enligt gällande lag avbrytes då åtal väckes och alltså
ett rättsligt förfarande för brottets beivrande inledes. Såsom beredningen
erinrar, skall enligt nya RB allmänt åtal i regel föregås av förundersökning.
I betänkandet anföres, att denna förundersökning vore att betrakta som en
del av rättegången i vidsträckt mening och att brottmålsförfarandet alltså
från den synpunkt som i förevarande sammanhang vore av betydelse finge
anses inlett redan genom förundersökningen. Med hänsyn härtill skulle det
enligt beredningens uppfattning icke vara följdriktigt att låta preskriptionen
avbrytas först genom åtalet. Beredningen förordar därför, att redan de åtgärder
för brottets beivrande som innefattas i förundersökningen skola tillläggas
preskriptionsavbrytande verkan.

De skäl som föranlett beredningen att intaga denna ståndpunkt hänföra
sig, såsom framgår av det anförda, främst till de fall då förundersökning
leder till åtal. Huruvida även förundersökning som nedlägges eller avslutas
utan att åtal följer bör äga någon betydelse i preskriptionsavseende, har beredningen
funnit tveksamt. Övervägande skäl ha dock ansetts tala för att
i dylika fall icke låta förundersökningen inverka på preskriptionsfrågan. Enligt
förslaget skall alltså förundersökning kunna avbryta preskription, allenast
om den utmynnar i åtal.

Vad närmare angår frågan, vid vilken tidpunkt preskriptionsavbrott skall
inträda, erinras i betänkandet att åtal, såvitt angår dess preskriptionsavbrytande
betydelse, anses börjat då kallelse till svaromål i laga ordning kungjorts
den som skall tilltalas eller han blivit häktad för brottet. Beredningen
föreslår, att i överensstämmelse därmed preskriptionsavbrott genom förundersökning
skall inträda först då den misstänkte på sätt i lag föreskrives erhållit
underrättelse örn den mot honom riktade misstanken. Beträffande innebörden
härav hänvisas främst till föreskriften i 23 kap. 18 § nya RB att
när förundersökning fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för
brottet denne skall underrättas om misstanken då han höres.

De ändringar som sålunda föreslås med avseende å reglerna om åtalspreskription
torde under vissa omständigheter kunna medföra liknande verkningar
som en förlängning av preskriptionstiderna. Detta har dock icke ansetts
böra hindra, att de nya bestämmelserna, i enlighet med föreskriften i
13 § promulgationsförordningen till strafflagen, erhålla tillämpning å varje
brott som icke preskriberats redan före ikraftträdandet, detta oavsett vid vilken
tidpunkt brottet begåtts.

Beredningens nu ifrågavarande lagförslag lämnades av lagrådets majoritet
utan anmärkning. En ledamot av lagrådet, justitierädet Ekberg, var skilj -

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

aktig och anförde, efter att hava lämnat en redogörelse för förslagets innehåll
i denna del, följande:

»Beträffande de principer, som sålunda kommit till uttryck i förslaget, må
anmärkas, att olika meningar kunna råda, huruvida förundersökningen, som
enligt nya RB liksom hittills skall verkställas av polismyndigheten och åklagaren,
har sådan karaktär, att densamma bör avbryta preskriptionen. Goda
skäl kunna anföras för att dylik verkan bör tilläggas först domstolsförhandlingarnas
inledande. Emellertid är förevarande spörsmål framför allt en
praktisk lämplighetsfråga. Teoretiska grunder lära därför icke böra vara utslagsgivande,
om starka praktiska skäl tala däremot.

Naturen av reglerna om åtalspreskription, vilka rätten har att självmant
beakta, kräver, att dessa regler äro klara och enkla i tillämpningen. Av vikt
är sålunda bland annat, att de omständigheter, som skola verka avbrytande
å preskriptionen, kunna på ett någorlunda tillförlitligt sätt fastslås utan
större svårighet. Den ordning, som tillämpas enligt nu gällande bestämmelser,
är i detta hänseende att föredraga framför den föreslagna. Av tillgängliga
handlingar kan rätten i allmänhet konstatera, när stämning delgivits
eller häktning skett. Däremot är det svårare för rätten att kontrollera, huruvida
och när sådan underrättelse till den misstänkte, som i förslaget fått
preskriptionsavbrytande verkan, ägt rum. Enligt 23 kap. 18 § nya RB kan
nämligen dylik underrättelse ske formlöst; ej ens närvaro av vittne är
obligatorisk (se 23 kap. 10 §). Även om det är avsett, att kompletterande föreskrifter
skola meddelas i administrativ ordning örn bland annat anteckning
i undersökningsprotokollet beträffande dagen för underrättelsen, måste
det likväl tagas i beräkning, att tvister kunna uppkomma såväl angående
frågan huruvida underrättelse meddelats den misstänkte som ock angående
tidpunkten, då det skett. En annan fråga, varom tvist kan råda, är huruvida
en förundersökning, som efter någon tids vila åter tagits upp. lett till åtalet
och således avbrutit preskriptionen. Dylika tvistefrågor betunga rättsförhandlingama
och kunna fördröja och försvåra målens avgörande.

Mot de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrott, då åtalet föregåtts
av laga förundersökning, kan vidare anmärkas, att den preskriptionsavbrytande
åtgärden kan företagas på svagare grunder än enligt gällande
rätt. Vill åklagaren nu förhindra, att preskription äger rum, måste han före
den för brottet stadgade preskriptionstidens utgång väcka åtal mot den misstänkte
för brottet. Härför fordras, att sannolika skäl, att den misstänkte begått
brottet, förefinnas; eljest utsätter sig åklagaren för risken, att rekonvenlionstalan
föres mot honom. Sådan underrättelse, som avses i 23 kap. 18 §
nya RB, torde däremot kunna ske, örn misstanken blott ej är helt grundlös.
En annan olägenhet sammanhänger med att underrättelsens preskriptionsavbrytande
verkan gjorts beroende av att den förundersökning, vid vilken
underrättelsen skett, leder till åtal mot den misstänkte. De skid. som anförts
för denna begränsning, äro i och för sig välgrundade. Del synes under inga
förhållanden böra ifrågakomma, att en förundersökning, som nedlägges eller
avslutas utan att åtal följer, får betydelse i preskriptionsavseeude. Bestäm -

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

melsén har emellertid en icke önskvärd följdverkan. Eftersom det ligger i
åklagarens hand att bestämma, när åtal skall väckas, öppnas nämligen en
möjlighet för denne att genom fördröjande av förundersökningens avslutande
hålla frågan om preskriptionens inträde svävande efter den lagfästa preskriptionstidens
utgång. Jämväl enligt den nuvarande ordningen kan visserligen
efter förloppet av nämnda tid råda ovisshet, huruvida preskriptionen
bestående avbrutits; nedlägges ett väckt åtal, anses avbrott i preskriptionen
ej ha skett. Olägenheten torde dock, örn förslaget upphöjes till lag, bli av
väsentligt större betydelse. Det får antagas, att sådana fall icke skulle bli
alltför sällsynta, i vilka åklagaren till förhindrande av preskription på tämligen
lösa grunder meddelar den misstänkte underrättelse örn misstanken och
sedan, ehuru preskriptionstiden går till ända, förhalar förundersökningen i
förhoppning, att nya bevis skola yppa sig. Väl synes rätten, då åtal väckes
efter det att förundersökningen legat nere en mycket lång tid, böra finna
preskription ha inträtt, oaktat ett formligt beslut om förundersökningens avslutande
ej fattats, men preskriptionstiden skulle likväl på det antydda sättet
kunna i realiteten bli förlängd i avsevärd mån; och den rättsosäkerhet,
som skulle uppstå, bör ej lämnas obeaktad.

Beredningen har ej i sitt betänkande diskuterat de olägenheter, som skulle
uppkomma, därest gällande principer för preskriptions avbrytande bibehållas.
Om dessa principer följas, kommer preskriptionen tydligen att avbrytas
på ett något senare skede av brottsutredningen än enligt förslaget; och det
får vidare tagas i betraktande, att åtal kan komma att väckas för att avbryta
preskriptionen, ehuru brottsutredningen ej är slutförd. Dessa olägenheter
torde emellertid mer än väl uppvägas av de fördelar, som i andra avseenden
vinnas.»

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har vid föredragning
i statsrådet för beslut örn avlämnande av förevarande proposition anfört,
att de erinringar justitierådet Ekberg framställt mot förslaget på denna punkt
ej synts departementschefen innefatta tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt
beredningen intagit i denna fråga.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939
om villkorlig dom.

I 9 § förevarande lag stadgas bland annat, att om villkorligt dömd skall
stå under övervakning, denna skall utövas av övervakare och stå under tillsyn
av viss allmän underrätt i egenskap av övervakningsdomstol. övervakare
skall, där så lämpligen kan ske, förordnas i samband med beslutet om
övervakning. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen alf snarast
möjligt förordna övervakare. Övervakningsdomstol äger också entlediga
övervakare och förordna annan i hans ställe. Dessutom kan övervakningsdomstol,
om så finnes lämpligt, flytta tillsyn å övervakning till annan allmän
underrätt. De befogenheter som enligt vad nu sagts tillkomma övervaknings -

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

domstol skola, då domstolen ej håller sammanträde, utövas på landet av domaren
och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som är satt
att taga befattning med ärenden enligt lagen om villkorlig dom.

Beredningen anför i sitt betänkande, att som nya RB:s domförhetsregler
hade avseende endast å handläggning av rättegångsmål, uttryckliga stadganden
borde meddelas om övervaknings domstols sammansättning i ärenden
enligt nu åsyftade paragraf. I detta avseende har beredningen, med nu
gällande ordning som utgångspunkt, ansett sig böra förorda att rätten skall
vara sammansatt såsom vid huvudförhandling i allmänhet med möjlighet
dock att låta brådskande ärenden handläggas av allenast en lagfaren domare.
I förslaget har följaktligen som huvudregel angivits, att angående
övervakningsdomstols sammansättning i nu avsedda fall skall vad i allmänhet
är föreskrivet örn domförhet vid huvudförhandling äga motsvarande tilllämpning.
Härjämte har föreskrivits, att örn uppskov finnes olägligt, rätten
skall vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med den lagfara
ledamot i rätten som är satt att taga befattning med ärenden enligt
ifrågavarande lag.

I propositionen har icke vidtagits annan ändring i beredningens förslag i
denna del än att på hemställan av lagrådet föreskriften örn att viss lagfaren
ledamot av rätten skulle taga befattning med ifrågavarande ärenden uteslutits.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939
om särskild förundersökning i brottmål.

Enligt förevarande lag må i brottmål, örn det finnes erforderligt, domstolen
eller dess ordförande förordna lämplig och villig person att verkställa
särskild förundersökning för vinnande av utredning rörande den tilltalades
personliga förhållanden och de åtgärder som må anses lämpligast för hans
rättande. Beredningen har i sitt betänkande först upptagit till övervägande,
huruvida något behov av sådan särskild förundersökning kunde anses föreligga
efter rättegångsreformens genomförande. I detta sammanhang erinrar
beredningen, att vid den förundersökning som enligt nya RB skulle hållas
av polis- och åklagarmyndigheterna skulle beaktas ej blott de omständigheter
som talade mot den misstänkte utan även de som vore gynnsamma för honom.
Enligt beredningens mening vore det uppenbart, att om åtal funnes böra
ske, förundersökningen borde avse även den misstänktes personliga förhållanden
och andra omständigheter av betydelse för bedömande av hans brottslighet.
Emellertid finge, enligt vad som framhålles i betänkandet, å andra
sidan tagas i betraktande, att särskild förundersökning enligt nu ifrågavarande
lag i viss mån hade en annan uppgift än den förundersökning som
ankomme på åklagaren. Sålunda skulle den särskilda förundersökningen
främst inriktas på frågan örn lämpligaste behandlingsmetod för den misstänktes
tillrättaförande. Därest förundersökaren funne sig böra förorda villkorlig
dom, skulle han yttra sig örn behovet av särskilda föreskrifter i domen
samt, örn så erfordrades, föreslå övervakare och i övrigt förbereda tillämp -

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

ningen t. ex. genom att skaffa den misstänkte lämplig bostad eller anställning.
Beredningen framhåller, att uppgifter av nu angiven art ej lämpligen
kunde läggas på åklagaren. Bland annat på grund härav har beredningen
ansett övervägande skäl tala för att särskild förundersökning bibehålies vid
sidan av den allmänna förundersökningen.

I betänkandet uttalas emellertid tillika, att den särskilda förundersökningen
borde samordnas med den som leddes av åklagaren. Även den särskilda
förundersökningen borde enligt beredningens uppfattning ingå som ett led i
förberedandet av rättegången och liksom åklagarens undersökning i regel
äga rum före åtalet. Till förebyggande av onödigt dubbelarbete borde förundersökaren
äga taga del av åklagarens utredningsmaterial och i förekommande
fall samråda med åklagaren örn en lämplig uppdelning av arbetsuppgifterna.
Även viss samverkan med den misstänktes försvarare kunde efter beredningens
mening ofta vara lämplig.

I överensstämmelse med det sålunda anförda har i 3 § i förslaget stadgats,
att beslut rörande särskild förundersökning, örn det kan ske, bör meddelas
redan före åtalet. Under 5 § har upptagits bestämmelse att förundersökaren
äger taga del av anteckningar och andra handlingar från den av
åklagaren ledda förundersökningen samt närvara vid förhör som av åklagaren
hålles med den misstänkte. Dessutom har föreskrivits, att förundersökaren
har att på begäran av åklagaren eller den misstänktes försvarare
meddela de upplysningar som äro av betydelse för åklagarens förundersökning.

Det må anmärkas, att beredningen före förslagets framläggande inhämtat
yttrande från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar över ett utkast
med i huvudsak enahanda innehåll. Därvid har föreningen Sveriges landsfogdar
ifrågasatt örn icke förundersökares rätt att taga del av åklagarens
anteckningar och närvara vid förhör av sekretesskäl borde begränsas till
anteckningar och förhör som rörde den misstänktes personliga förhållanden.
Ä andra sidan har Sveriges advokatsamfund uttalat farhågor, att med de
föreslagna bestämmelserna åklagaren kunde tänkas komma att erhålla större
inflytande på den särskilda förundersökningen än som vöre lämpligt. För att
den särskilda förundersökningen skulle bliva så objektiv som möjligt vore det
enligt samfundets uppfattning önskvärt, att den bedreves oberoende av åklagaren
och utan samarbete med denne.

Med anledning av vad sålunda anförts erinrar beredningen, att åklagare
enligt 23 kap. 10 § nya BB ägde förordna, att vad som förekommit vid förhör
under förundersökningen icke finge uppenbaras, överträdelse av sådant
förbud straffades enligt 9 kap. 6 § samma balk med dagsböter. Även bortsett
härifrån ansåge beredningen det knappast behöva befaras, att förundersökaren
skulle missbruka sin ställning. Ej heller syntes anledning finnas att
antaga, att han skulle råka i beroende av åklagaren. Beredningen ville framhålla,
att möjligheterna att erhålla kvalificerade förundersökare torde komma
att väsentligt förbättras genom den nyligen införda anordningen med
statligt anställda skyddskonsulenter. Från detta håll hade också uttalats,

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

att det syntes vara till fördel för både åklagaren och förundersökaren att
ett samarbete mellan dem bomme till stånd. Med hänsyn till det nu sagda
hade de framställda anmärkningarna icke ansetts böra föranleda ändring av
de i lagutkastet upptagna bestämmelserna.

Mot förevarande lagförslag har lagrådet framställt anmärkning endast såvitt
angår föreskriften i 3 §, att beslut om särskild förundersökning, om
det kan ske, bör meddelas redan före åtalet. Lagrådet har uttalat, att nämnda
föreskrift kunde tänkas föranleda någon osäkerhet örn den avsedda innebörden
och borde ersättas med ett stadgande av innehåll att förordnande
om särskild förundersökning skulle beslutas så snart det funnes lämpligen
kunna ske.

I propositionen har föredragande departementschefen anfört följande:

»Såsom beredningen framhållit är det, för åstadkommande av samordning
och undvikande av dubbelarbete, i princip önskvärt att beslut om särskild
förundersökning meddelas redan innan åklagarens utredning slutförts. Häremot
har lagrådet ej heller haft något att erinra. Å andra sidan bör tydligen
sådan undersökning icke anordnas förrän sannolika skäl förebragts att den
misstänkte är skyldig till brottet. På sätt antytts i betänkandet bör det stå
åklagaren, den misstänkte och hans försvarare fritt att redan före åtalet hos
domstolen begära förordnande om särskild förundersökning. En erinran
härom synes lämpligen böra intagas i förevarande paragraf. Att därutöver
närmare angiva i vilket skede av målet dylikt förordnande bör meddelas
lär — frånsett det fall att den misstänkte häktats — icke vara erforderligt.
I fråga om häktade torde böra stadgas, att beslutet bör meddelas sist i samband
med häktningen. Jag har låtit inom departementet omarbeta beredningens
förslag i överensstämmelse med vad sålunda anförts.»

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott

av underårig.

Uti beredningens år 1938 avgivna betänkande med förslag till ny rättegångsbalk
framhölls, att beredningen icke tagit ställning till frågan örn rättegången
mot unga förbrytare men förutsatte, alt särskild utredning därom
komme till stånd. I anslutning till vad beredningen sålunda yttrat anförde
första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag i sitt utlåtande över propositionen
med förslag till ny rättegångsbalk, att inom utskottet den meningen
vunnit allmän tillslutning, att lekmän med särskild erfarenhet bland annat
i fråga om ungdomsvård borde medverka vid handläggning av mål i vilka
väckts åtal mot unga personer. Formen för denna medverkan borde enligt
utskottets mening närmare övervägas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen.

Till stöd för en särskild sammansättning av domstolen i mål örn åtal mot
ungdomar har, enligt vad som erinras i beredningens nu föreliggande betänkande,
brukat anföras, att domstolen borde besitta speciell sakkunskap

Första lagutskottets utlåtande nr ■59.

med avseende å valet av reaktionsmedel mot den tilltalade samt att antalet
domstolsledamöter icke borde vara större än att en nära kontakt med den
tilltalade lätt komme till stånd och förfarandet befriades från prägeln av
sensation. Beredningen framhåller, att för ett fullständigt tillgodoseende av
dessa önskemål skulle erfordras alf brottmålen mot ungdom anförtroddes
åt domstolar i vilka, förutom en lagfaren domare, sutte blott några få i ungdomsvård
särskilt erfarna meddomare. Mot en sådan sammansättning av
domstolen kunde dock, enligt betänkandet, starka skäl anföras. De organisatoriska
svårigheter som i allmänhet gjorde sig gällande vid inrättande av
specialdomstolar framträdde i detta fall med särskild styrka. Det kunde efter
beredningens mening icke förväntas att mera lokalt förlagda ungdomsdomstolar
skulle annat än i de största städerna erhålla full sysselsättning, och
å andra sidan vore det av flera skäl olämpligt att i större eller mindre utsträckning
centralisera rättsskipningen på detta område. Dessutom skulle en
alltför långt gående specialisering i fråga om domstolens sammansättning
medföra hinder mot gemensam handläggning av åtal mot unga och mot
vuxna, även i fall då en sådan handläggning vore påkallad av processuella
skäl och en uppdelning på olika rättegångar inför skilda domstolar skulle
medföra stora praktiska olägenheter.

På grund av de betänkligheter som sålunda framkommit mot inrättande
av speciella ungdomsdomstolar har beredningen ansett sig böra i första
hand undersöka, huruvida ej det av riksdagen uttalade önskemålet att domstolen
skulle tillföras särskild sakkunskap i ungdomsvård kunde tillgodoses
inom ramen för den nuvarande domstolsorganisationen. Det har därvid
funnits vara en naturlig utväg att upptaga det sakkunniga elementet i nämnden
och samtidigt tillse att brottmålen mot ungdom även vid rådhusrätt i
allmänhet komme att handläggas med nämnd. Den ökning av nämndens
arbetsbörda som därigenom skulle uppkomma kunde enligt beredningens mening
ej väntas bliva av sådan storleksordning att den borde tillmätas större
betydelse.

Vad närmare angår sättet för tillförande av erforderlig sakkunskap framhålles
i betänkandet, att beredningen i ett lagutkast som underställts åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar upptagit bestämmelser, att vid
varje allmän underrätt skulle utses ett antal med fostran och handledning
av ungdom särskilt förtrogna personer, ungdomsnämndemän, av vilka för
varje gång tre skulle kallas att tillsammans med minst fyra och högst sex
ordinarie nämndemän tjänstgöra i nämnden. Den sålunda föreslagna anordningen
hade dock på flera håll väckt gensagor. Särskilt hade framhållits,
att det på landsbygden mötte stora svårigheter att erhålla tillgång till mera
speciell sakkunskap på förevarande område än som normalt vore företrädd
redan bland de ordinarie nämndemännen samt att ej heller i flertalet städer
personer med erforderliga förutsättningar för uppdraget såsom ungdomsnämndeman
stöde till buds i erforderligt antal. Vidare hade erinrats att
de särskilda ungdomsnämndemännen ej komme att erhålla den erfarenhet
i domargöromål som från rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärd. Med hän -

Första lagutskottets utlåtande nr ö9.

syn till dessa invändningar hade beredningen funnit sig böra söka lösa den
föreliggande frågan på en annan väg. Därvid hade beredningen kommit till
den uppfattningen att ett tillfredsställande resultat borde kunna vinnas genom
en föreskrift att för tjänstgöring i nämnden vid behandling av brottmål
mot ungdomar företrädesvis skulle anlitas nämndemän med insikt och
erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Det finge då ankomma på väljarna
att tillse, att dylik insikt och erfarenhet funnes företrädd bland nämndemännen.
Särskilt vid rådhusrätt, där alla nämndemän valdes av samma korporation,
stadsfullmäktige, kunde efter beredningens mening denna synpunkt
utan svårighet beaktas, och del syntes också kunna förväntas att så komme
att ske.

Beredningen anför vidare, att behovet av särskild sakkunskap inom domstolen
huvudsakligen framträdde, när fråga kunde uppstå att döma till
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller att tillämpa villkorlig dom. Då
härför förutsattes att åtalet avsåge brott varå kunde följa frihetsstraff, borde
enligt beredningens uppfattning kravet på medverkan av nämnd begränsas till
mål rörande sådana brott. Ej heller i fråga örn alla dylika brott har beredningen
emellertid ansett handläggning med nämnd böra vara obligatorisk.
I betänkandet erinras, att det särskilt inom specialstraffrättens område förekomme
åtskilliga brott vid vilka frihetsstraff inginge i straffskalan men vilka
i praktiken så gott som aldrig straffades strängare än med böter. Beredningen
framhåller, att det uppenbarligen vore förenat med svårigheter att från nu
ifrågavarande synpunkt företaga en tillfredsställande uppdelning. I förslaget
har gränsen dragits så, att medverkan av nämnd skall vara obligatorisk endast
då åtalet avser brott varå kan följa svårare straff än fängelse i ett år.

Lagrådet har icke framställt någon erinran mot de allmänna grunderna
för ifrågavarande förslag. Beträffande den närmare utformningen av förslaget
har lagrådet emellertid anmärkt, att regeln att nämnd skall medverka i
rådhusrätt, så snart underårig åtalats för brott varå kan följa svårare straff
än fängelse i ett år, skulle leda till att nämnd måste anlitas i ett stort antal
mål utan att detta kunde anses påkallat av något verkligt behov. Därest till
exempel i ett mål örn bedrägligt beteende eller undandräkt vore uppenbart
att endast bötesstraff borde ådömas, vore det efter lagrådets mening icke erforderligt
att nämnd deltoge. En bättre och enklare lösning av det föreliggande
problemet skulle enligt lagrådet vinnas genom en föreskrift, att därest i
mål mot underårig anledning förekommer att döma till frihetsstraff, tvångsuppfostran
eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs
ådömande, rådhusrätt vid målets prövning och avgörande skall bestå av en
lagfaren domare och nämnd, ändå att å brottet ej kan följa straffarbete i två
år eller därutöver.

Föredragande departementschefen har i propositionen anslutit sig till lagrådets
ståndpunkt och i enlighet härmed har beredningens förslag omarbetats.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 9 sami. 1 avd. Nr 58—59.

18 Första lagutskottets utlåtande nr 59.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni
1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Enligt 3 § förevarande lag må under vissa förhållanden den som undergår
frihetsstraff eller tvångsuppfostran dömas till förvaring i säkerhetsanstalt
att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår. Talan
därom skall enligt 6 § väckas av åklagare vid den domstol som först avgjort
det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall
den tilltalade höras muntligen. I fråga om hans rätt till biträde samt förfarandet
vid fullföljd av talan i målet skall vad i äldre RB och vissa till denna
anknytande lagar är stadgat om häktad äga motsvarande tillämpning. I
övrigt förutsättes, att de allmänna reglerna örn rättegång i brottmål skola
iakttagas.

I beredningens betänkande anföres, att med hänsyn till karaktären av
den prövning rätten hade att .verkställa i nu avsedda fall någon förundersökning
uppenbarligen icke vore erforderlig. Ej heller kunde det anses påkallat
att stämning utfärdades eller huvudförhandling ägde rum. I överensstämmelse
med vad sålunda yttrats förordar beredningen, att angående förfarandet
vid rätten skall gälla detsamma som föreslagits beträffande frågor
örn förening av straff, dock med den avvikelsen att den tilltalade, liksom nu,
alltid skall höras muntligen. I övrigt innebär förslaget, att stadgandena om
tillämpning av vissa föreskrifter angående häktad skola utgå. Motsvarande
bestämmelser ha nämligen, såsom redan antytts, upptagits i 19 § av beredningens
förslag till lag örn införande av nya RB.

Beredningens nu ifrågavarande förslag har icke föranlett någon erinran
från lagrådet. Föredragande departementschefen har emellertid föreslagit en
jämkning i visst avseende. Därest den ursprungliga domen meddelats av rådhusrätt
och denna därvid skolat bestå av lagfaren domare och nämnd, talade
enligt departementschefens uppfattning övervägande skäl för att nämnd borde
medverka även vid prövningen av frågan huruvida den dömde skulle underkastas
förvaring. I enlighet härmed har det i propositionen framlagda förslaget
utformats.

Utskottet.

Såsom av det ovan anförda framgår föreslås i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag örn ändring i strafflagen, att de gällande
reglerna om åtalspreskription skola ändras i anslutning till nya rättegångsbalken.
Enligt gällande lag preskriberas ett brott, om det icke åtalas
inom viss tid efter det brottet begåtts. Åtal anses börjat, när detsamma i vederbörlig
ordning delgivits eller häktning ägt rum. Enligt nya rättegångsbalken
skall allmänt åtal i regel föregås av en av åklagaren ledd förundersökning,
under vilken utredningen skall göras så fullständig att målet, sedan förundersökningen
avslutats, kan avgöras vid en huvudförhandling. Allmänt

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

åtal kommer därför efier nya rättegångsbalkens ikraftträdande att anställas
på ett senare stadium av brottsutredningen än för närvarande, då åtal ofta
anställes innan utredningen är avslutad och då det eller de första rättegångstillfällena
användas till att fullständiga denna. Förundersökningen är enligt
nya rättegångsbalken att betrakta som en del av rättegången i vidsträckt mening
och brottmålsförfarandet anses inlett redan genom förundersökningen.
Med hänsyn härtill har det, såvitt angår allmänt åtal, icke ansetts vara följdriktigt
att efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande låta preskriptionen brytas
först genom åtalet. På grund härav har i propositionen föreslagits, att
om laga förundersökning ägt rum, åtalspreskriptionen skall avbrytas, när
den misstänkte vid förundersökningen erhållit underrättelse om den mot honom
riktade misstanken. Härvid har vidare gjorts den restriktionen, att förundersökningen
skall lia lett till åtal. En förundersökning, som nedlagts eller
avslutats utan att åtal följt, har ej tillagts preskriptionsavbrytande verkan.
Vad enskilt åtal angår har däremot preskriptionen ansetts böra såsom hittills
avbrytas först då den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtalet.

Detta förslag, som ursprungligen framlades av processlagberedningen,
lämnades av lagrådets majoritet utan erinran. En av lagrådets ledamöter,
justitierådet Ekberg, fann emellertid förslaget vara förenat med sådana olägenheter
att gällande principer för preskriptions avbrytande vöre att föredraga.
Till vad denne ledamot anfört — återgivet å s. 3—4 här ovan — kan
utskottet i huvudsak ansluta sig. Utskottet vill endast ytterligare understryka
betydelsen av att reglerna örn åtalspreskription äro klara och enkla i tilllämpningen.
I sådant avseende måste otvivelaktigt företräde givas åt ett system
där preskription brites genom åtal, framför ett där den avgörande tidpunkten
är när den misstänkte underrättas örn misstanken för ett brott.

Även om det i propositionen föreslagna systemet skulle vara att anse som
följdriktigt ur processuell synpunkt, måste det beaktas, att det skulle komma
att medföra en förlängning av preskriptionstiderna, vilken icke utan tungt vägande
straffrättsliga skäl bör genomföras. Härvidlag må framhållas, att de
i lagen angivna preskriptionstiderna synas vara så väl tilltagna, att anledning
saknas till en sådan förlängning. Statens straffanspråk är vid slutet av
preskriptionstiden i allmänhet så uttunnat, att det icke finnes något allmänt
intresse som talar för att det skall få göras gällande, örn icke åklagaren före
tidens utgång fullföljt förundersökningen så långt, att han anser sig i stånd
att väcka åtal.

Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar utskottet, att de hittillsvarande
principerna för preskriptions avbrytande bibehållas och alt endast de
ändringar i gällande lag vidtagas, som med denna utgångspunkt äro nödvändiga
för anpassningen till nya rättegångsbalken. Härvid är att märka, att
häktning enligt nya rättegångsbalken icke såsom enligt gällande lag är liktydig
med anställande av åtal. Å andra sidan torde det icke finnas skäl att
i det avseende, varom nu är fråga, göra skillnad mellan häktning och anställande
av åtal. Det skulle otvivelaktigt vara stötande örn åtal mot någon för
ett brott skulle kunna preskriberas under den tid då han vöre häktad för

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

brottet. Preskriptionsavbrytande verkan synes däremot liksom för närvarande
icke böra tillerkännas övriga tvångsmedel. — Utskottet hemställer, att
5 kap. 14 § i förslaget till lag om ändring i strafflagen ändras i enlighet med
det anförda. Då utskottet icke ansett sig böra i detta sammanhang till övervägande
upptaga några andra sakliga ändringar i nu gällande preskriptionsbestämmelser,
ha i de följande paragraferna blott föreslagits sådana redaktionella
jämkningar som föranletts av utskottets ställningstagande till 14 §.

Utskottet förbiser icke, att invändningar kunna riktas även mot det system
utskottet förordar. Det kommer sålunda i viss mån att verka som örn
preskriptionstiderna bleve något förkortade därigenom att åtal kommer att
anställas på ett senare stadium av brottsutredningen än som nu är fallet.
Med hänsyn till att förkortningen av preskriptionstiderna blir ytterst ringa
finner utskottet emellertid att detta förhållande saknar betydelse. Mera avseende
förtjänar den anmärkningen att en åklagare för att avbryta preskription
kan komma att väcka åtal, ehuru brottsutredningen ej är avslutad. Det
torde emellertid kunna antagas, att dessa fall bliva så sällsynta, att de olägenheter
som skulle vara förenade därmed icke uppväga de fördelar som i andra
avseenden stå att vinna med de av utskottet förordade bestämmelserna.

I 9 § förslaget till lag angående ändring i lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom stadgas, att angående övervakningsdomstols
sammansättning vid behandling av ärende, som avses i paragrafen, skall
gälla vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling.
Finnes uppskov olägligt, skall rätten dock vara domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. Av processlagberedningens
betänkande och av departementschefens anförande i propositionen kan utläsas,
att med uttrycket »finnes uppskov olägligt» åsyftas det fall, att ärendet
anses icke lämpligen böra anstå, till dess rätten håller sammanträde i sådan
sammansättning som krävs för domförhet vid huvudförhandling. Utskottet
föreslår i enlighet härmed en förtydligande jämkning av paragrafens
lydelse.

Såsom förut anförts skall ett allmänt åtal i regel föregås av en av åklagaren
ledd förundersökning, vid vilken målet skall så beredas, att bevisningen
kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang. Under förundersökningen
skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte,
utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas. Förundersökningen
skall jämte de faktiska omständigheterna kring brottet även omfatta den
misstänktes personliga förhållanden. Det har med hänsyn härtill ifrågasatts,
om det finnes något behov att bibehålla den särskilda förundersökning, som
avses i lagen den 22 juni 1939 örn särskild förundersökning
i brottmål. Processlagberedningen, som upptagit denna fråga till undersökning,
har kommit till det resultatet, att den särskilda förundersökningen
har uppgifter att fylla vid sidan av den av åklagaren ledda förundersökningen.
Den särskilda förundersökningen skulle nämligen främst inriktas på frågan
örn lämpligaste behandlingsmetod för den tilltalades tillrättaförande.

Förslå lagutskottets utlåtande nr 59.

Därest förundersökaren funne sig böra förorda villkorlig dom, skulle han
yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i domen samt, örn det erfordrades,
föreslå övervakare och i övrigt förbereda tillämpningen t. ex. genom
att skaffa den misstänkte lämplig bostad eller anställning. Beredningen har
framhållit att uppgifter av nu angiven art ej lämpligen kunde läggas på åklagaren.
Den särskilda förundersökningen borde emellertid enligt beredningens
mening samordnas med den som leddes av åklagaren. Till förebyggande
av onödigt dubbelarbete borde förundersökaren äga taga del av åklagarens
utredningsmaterial och i förekommande fall samråda med denne om en
lämplig uppdelning av arbetsuppgifterna.

Bestämmelser i syfte att i enlighet med vad beredningen föreslagit samordna
de olika förundersökningarna ha i propositionen upptagits i 5 § av
förslaget till lag angående ändring i lagen om särskild förundersökning i
brottmål. Förundersökaren äger enligt denna paragraf taga del av anteckningar
och andra handlingar från den av åklagaren ledda förundersökningen
samt närvara vid förhör, som hålles med den misstänkte. Vidare stadgas, att
förundersökaren har att på begäran av åklagaren eller den misstänktes försvarare
meddela de upplysningar, som äro av betydelse för nämnda förundersökning.

Även utskottet finner avgörande skäl tala för att den särskilda förundersökningen
bibehålies. Med denna åsyftas såsom ovan angivits något annat
än som avses med den av åklagaren ledda förundersökningen, och det kan
icke antagas att syftet med den särskilda förundersökningen skulle kunna
bliva tillräckligt tillgodosett inom ramen för den andra förundersökningen;
förundersökarens uppgifter äro av helt annan art än åklagarens. I viss
utsträckning komma emellertid de olika förundersökningarna att beröra samma
förhållanden, och det är med hänsyn härtill av vikt att tillse att icke ett
dubbelarbete bedrives. Ur denna synpunkt är det av värde att i förslaget
åklagaren och förundersökaren ömsesidigt erhållit rätt att — såvitt det kan
vara av betydelse — få del av de uppgifter den andre införskaffat. I och för
sig skulle måhända också ett nära samarbete mellan åklagaren och förundersökaren
kunna vara ägnat att främja utredningen i ett mål. Det måste emellertid
uppmärksammas att den förtroendeslällning i förhållande till den tilltalade,
som förundersökaren bör intaga, kan komma att rubbas om den tilltalade
tror att förundersökaren går åklagarens eller polisens ärenden. Skall
förundersökaren kunna nå ett gott resultat, måste han därför stå fri i förhållande
till åklagare och polismyndigheter. Då det i 5 § upptagna stadgandet
om skyldighet för förundersökaren att lämna upplysningar till åklagaren
skulle kunna föranleda missuppfattningar av nu antydd art, föreslår utskottet
att detsamma utgår. Därmed har utskottet självfallet icke velat förorda
att det skulle vara förundersökaren förmenat att lämna åklagaren upplysningar,
som han finner nied sin ställning förenligt att lämna, t. ex. örn sådana
omständigheter som kunna vara av betydelse för frågan örn åtalseftergift.
Ett stadgande i lag örn att förundersökaren äger rätt att lämna åklagaren
upplysningar svnes emellertid överflödigt. Icke heller torde någon föreskrift

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

behöva givas om förundersökarens rätt att meddela upplysningar till den
misstänktes försvarare.

I 3 § av förslaget förordar utskottet en förtydligande jämkning. Såsom lagrådet
framhållit torde meningen vara att förordnande örn särskild förundersökning
skall meddelas, så snart det finnes lämpligen kunna ske.

I 4 § i samma förslag föreskrives bland annat, att läkarintyg som avses i
paragrafen skall, när den misstänkte är häktad, avgivas av fängelseläkaren.
Vid åtskilliga fångvårdsanstalter finnes vid sidan av den egentlige anstaltsläkaren,
som företrädesvis har kroppssjukvården örn hand, även en rådgivande
psykiater. Då det i dylika fall bör vara den senare som avgiver ifrågavarande
läkarintyg, föreslår utskottet en jämkning av ordalagen i paragrafen.

Det i propositionen framlagda förslaget till lag med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig synes utskottet
förtjäna särskild uppmärksamhet. I likhet med vad som uttalats av första
särskilda utskottet vid 1942 års riksdag hyser utskottet den uppfattningen,
att lekmän med särskild erfarenhet bland annat i fråga örn ungdomsvård
böra medverka i mål, i vilka väckts åtal mot unga personer. Ur denna synpunkt
skulle det måhända ha varit mest ändamålsenligt att inrätta särskilda
ungdomsdomstolar. Emellertid tala däremot praktiska skäl av sådan styrka,
att utskottet liksom processlagberedningen och departementschefen vill förorda,
att behovet av särskild sakkunskap i ungdomsmål tillgodoses inom ramen
för den nuvarande domstolsorganisationen. Det i propositionen framlagda
förslaget att i rådhusrätt nämnd skall medverka i mål mot ungdom,
där anledning förekommer att döma till frihetsstraff, tvångsuppfostran eller
förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs ådömande, finner
utskottet vara väl ägnat att tillföra rådhusrätterna den erforderliga sakkunskapen.

Enligt 4 § i ifrågavarande förslag böra vid underrätt i mål mot ungdom
för tjänstgöring i nämnden företrädesvis anlitas nämndemän med insikt
och erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Med hänsyn till att vid rådhusrätt
alla nämndemän väljas av samma korporation, stadsfullmäktige,
torde man kunna förutsätta, att vid valet beaktas att personer, som besitta
den avsedda sakkunskapen, väljas till nämndemän och att det därför i rådhusrätt
kommer att finnas tillräckligt antal nämndemän med denna kompetens.
Samma torde bliva förhållandet vid häradsrätt, under vars domvärjo
ligger en stad av icke alltför obetydlig storlek. I rena lantdomsagor torde
emellertid förhållandena komma att gestalta sig annorlunda. Det är nämligen
att antaga, att vid val av nämndemän i sådan domsaga, där i varje valdistrikt
i allmänhet endast utses en eller två nämndemän, valmännen icke
i främsta rummet komma att lägga vikt vid att kandidaterna till nämndemansuppdragen
äga sådan särskild erfarenhet som avses i förslaget. Det är
därför att befara att i sådana domsagor icke finnes någon egentlig möjlighet
att tillämpa stadgandet i 4 §.

Med hänsyn till det anförda har utskottet övervägt möjligheterna att på
andra vägar tillförsäkra häradsrätterna den erforderliga sakkunskapen i

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

ungdomsmål. Det har sålunda ifrågasatts att införa en föreskrift att vid häradsrätt
rättens ordförande skulle vid handläggning av ifrågavarande mål till
tjänstgöring i nämnden äga inkalla en eller två personer med särskild sakkunskap
i fråga om ungdomsvård. Dessa skulle utses av häradsrätt med
nämnd men i övrigt skulle beträffande dem gälla vad i rättegångsbalken är
stadgat örn nämndeman. Genom ett sådant förslag skulle visserligen den
sakkunskap på området som finnes på landsbygden kunna komma häradsrätterna
tillgodo, men ur andra synpunkter kunna sådana erinringar riktas
mot förslaget att utskottet låtit det falla. Ett skäl härtill har också varit,
att utskottet funnit, att önskvärd sakkunskap i viss utsträckning kan tillföras
domstolen på en annan väg som bereder mindre omgång.

I det övervägande antalet fall, där i mål mot underårig anledning förekommer
att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att tillämpa villkorlig
dom, torde förundersökning enligt lagen om särskild förundersökning i brottmål
ha ägt rum. Har denna förundersökning verkställts av -—■ såsom bör
vara fallet — därför väl kvalificerad person, är det så gott som alltid av
värde för domstolen att icke endast taga del av förundersökarens skriftliga
utlåtande utan även att höra honom muntligen. Betydelsefulla upplysningar
angående såväl den tilltalades personliga förhållanden som ock den lämpligaste
reaktionsformen kunna då erhållas. På detta sätt kan sålunda den avsedda
sakkunskapen bliva tillgänglig för domstolen utan att några förändringar
av domstolens organisation behöva vidtagas. Förundersökarens hörande
är för övrigt av betydelse icke blott i sådana fall, då i nämnden saknas
personer med särskild insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom,
utan överhuvud för att rätten, vare sig häradsrätt eller rådhusrätt, fullt
skall kunna tillgodogöra sig resultatet av förundersökningen. Den tid förundersökaren
förlorar genom inställelse i rätten kan för övrigt i viss mån
uppvägas genom att hans skriftliga rapport kan förkortas. Med hänvisning
till det anförda föreslår utskottet, att i 2 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig införes ett stadgande av innehåll,
att om i mål mot underårig särskild förundersökning ägt rum förundersökaren
bör höras muntligen vid rätten, såframt ej särskilda skäl äro däremot.

En förutsättning för att detta förslag skall få det värde som avses är
emellertid, att förundersökarna äro tillräckligt kvalificerade för sina uppgifter.
Mest skickade som förundersökare äro skyddskonsulentema och deras
assistenter. De arbetsuppgifter, som för närvarande åvila dem, äro emellertid
av sådan omfattning att de endast i undantagsfall kunna hinna
med att göra förundersökningar. De stora skyddskonsulentdistrikten försvåra
i hög grad för dem att verkställa förundersökningar utom stationeringsorten
och att inställa sig vid domstol å annan ort för att lämna upplysningar. För
att förslaget skall få åsyftad verkan fordras därför att skyddskonsulentorganisationen
utbygges genom distriktens minskning och ökning av antalet funktionärer.
Då en sådan utbyggnad även ur andra synpunkter är i hög grad
önskvärd — den torde lia förutsatts vid den nuvarande organisationens till -

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

komst — vill utskottet i detta sammanhang betona angelägenheten av att
den kommer till stånd utan onödigt uppskov.

Den som undergår frihetsstraff eller tvångsuppfostran kan utan att han
begått något nytt brott under vissa i 3 § lagen örn förvaring och
internering i säkerhetsanstalt angivna förutsättningar dömas till
förvaring i stället för vad som återstår av straffet eller tvångsuppfostran.
En sådan dom innebär givetvis ett ytterst kännbart ingrepp för den som
drabbas därav och den måste därför föregås av en mycket noggrann prövning
av de omständigheter, som kunna vara av betydelse för frågans riktiga
bedömande. Till den enskildes skydd är också förfarandet kringgärdat med
åtskilliga säkerhetsföreskrifter. Bestämmelser härom finnas i 6 § interneringslagen.
Enligt vad där stadgas, skall fångvårdsstyrelsen, om den finner
anledning förekomma att någon som undergår straff underkastas förvaring,
inhämta yttrande från interneringsnämnden. Tillstyrker nämnden förvaring,
skall fångvårdsstyrelsen hänskjuta frågan till justitiekansler!!, som prövar
huruvida talan om ådömande av förvaring skall väckas. Talan skall väckas
vid domstol. Den tilltalade skall då höras muntligen samt äga åtnjuta de
rättegångsförmåner, som tillkomma häktad. I fråga om den som undergår
tvångsuppfostran äger styrelsen för uppfostringsanstalten den befogenhet
som eljest tillkommer fångvårdsstyrelsen.

I propositionen föreslås nu endast sådana ändringar av reglerna om domstolsförfarandet
i dessa mål som ansetts påkallade av nya rättegångsbalken.
Den tilltalade skall, liksom nu, alltid höras muntligen vid den domstol där
talan väckes, men det har icke funnits erforderligt att hålla huvudförhandling.
Domstolens avgörande skall enligt förslaget ske genom beslut, och till
följd härav skall målet i överrätt avgöras utan huvudförhandling och utan
att den tilltalade nödvändigtvis måste höras muntligen.

I de mycket sällsynta mål varom här är fråga är det enligt utskottets mening
framför allt av vikt för domstolen att få en uppfattning om den dömdes
person. Att därvid dennes närvaro inför domstolen är av allra största
betydelse framstår såsom uppenbart. Utskottet anser till följd härav, att den
dömde vid klagan alltid bör höras muntligen i överrätt. Med hänsyn till den
för den enskilde djupt ingripande betydelse avgörandet i dessa mål har, anser
utskottet att huvudförhandling bör hållas i dem. Det skulle enligt utskottets
uppfattning stämma dåligt överens med nya rättegångsbalkens principer
om muntlighet och omedelbarhet att grunda avgörandet i målen på ett skriftligt
material. Erinras må att även om huvudförhandling skall hållas, detta
icke medför att annan utredning behöver förebringas än sådan som är av
betydelse för bedömandet av om förutsättningarna enligt 3 § interneringslagen
äro för handen.

På grund av vad sålunda anförts föreslår utskottet att 6 § i förslaget till
lag örn ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt ändras på sådant sätt, att huvudförhandling
skall hållas i ifrågavarande mål. Detta synes enklast kunna ske genom

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

att av bestämmelserna i tredje stycket endast behålla första punkten. Bestämmelserna
i 19 § andra stycket lagen örn införande av nya rättegångsbalken
skola då tillämpas och vad i rättegångsbalken är stadgat örn brottmål
skall alltså i tillämpliga delar gälla. Sålunda bör städse nämnd medverka i
rådhusrätt. I samband med den föreslagna ändringen synes paragrafens fjärde
stycke med viss redaktionell jämkning böra förenas med det tredje till
ett stycke.

I övrigt har utskottet vid sin granskning icke funnit anledning till erinran
mot propositionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda förslagen till lag örn ändring i strafflagen, lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom, lag angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr
315) om särskild förundersökning i brottmål, lag med vissa
bestämmelser örn mål rörande brott av underårig och lag angående
ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni
1937 (nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt
— måtte för sin del antaga följade förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

i) Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 §, 5 kap. 14—18 §§ samt 6 kap. 8 §
strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

4 KAP.

4 §.

Förekommer till---av målen.

Domstolen må ej förordna örn förening av straff utan att den dömde erhållit
tillfälle att yttra sig. Begär den dömde att bliva muntligen hörd, skall
tillfälle därtill beredas honom. Angående domstolens sammansättning vid
sådant förhör så ock eljest vid avgörande av fråga om förening av straff
gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling. Domstolens avgörande sker genom beslut. Beslutet skall,
där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att talan däremot
föres. Utan avbidan på beslut örn förening av straff må ettdera straffet
verkställas.

1 Senaste lydelse se beträffande 4 kap. 4 § SFS 1915:873, beträffande 5 kap. 14 och 15 §§
1926:70, beträffande 5 kap. 16 § 1942:378 samt beträffande 5 kap. 17 och 18 §§ 1926:70.

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 KAP.
14 §.

Straff vare förfallet för brott, för
vars beivrande åtgärd ej blivit vidtagen: 1.

inom tjugufem

2. inom femton

3. inom tio--

4. inom fem —

5. inom två —

Straff vare förfallet, om den misstänkte
ej häktats eller erhållit del av
åtal för brottet:

å brottet;
åtta år;
åtta år;

- två år;
än fängelse.

För brott, som av ämbetsman begås
i ämbetet, vare straffet förfallet
örn åtgärd för brottets beivrande ej
blivit vidtagen inom två år, där brottet
i lagen med endast bötesstraff belagt
är, eller inom fem år, där brottet
är av den beskaffenhet, som i 25
kap. 17 § förmäles.

För andra brott, som av ämbetsman
begås i ämbetet, vare, där ej
annorlunda stadgat är, straffet förfallet,
om åtgärd för brottets beivrande
icke blivit vidtagen inom tio år; dock
skall, där straff, som i 14 § första
eller andra punkten sägs, kan följa
å brottet, gälla vad där stadgas.

De i-----------

Åtgärd för brottets beivrande skall
anses vara vidtagen, då den misstänkte
i laga ordning erhållit del av
åtal, som mot honom väckts för brottet,
eller vid förundersökning, som lett
till allmänt åtal, underrättats örn den
mot honom riktade misstanken.

Avbrytes åtalet, sedan åtgärd för
brottets beivrande vidtagits inom tid,

§•

För brott, som av ämbetsman begås
i ämbetet, vare straffet förfallet,
om han ej häktats eller erhållit del
av åtal inom två år, där brottet i lagen
med endast bötesstraff belagt är,
eller inom fem år, där brottet är av
den beskaffenhet, som i 25 kap. 17 §
förmäles.

För andra brott, som av ämbetsman
begås i ämbetet, vare, där ej
annorlunda stadgat är, straffet förfallet,
om han ej häktats eller erhållit
del av åtal inom tio år; dock skall,
där straff, som i 14 § första eller
andra punkten sägs, kan följa å brottet,
gälla vad där stadgas.

§•

--kunde ske.

§•

Har mot den misstänkte inlett förfarande
avbrutits, sedan åtgärd enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

som i 1A eller 15 § bestämmes, skall
för rättigheten att fullfölja beivrandet
lika tid, som finnes utsatt i samma
paragrafer, räknas från den dag avbrottet
skedde.

Har någon begått brott, som i 14 §
första, andra eller tredje punkten
sägs, och har han därefter, innan tid
för brottets beivrande förflutit, ånyo
förövat brott, som i lag är belagt med
straffarbete över två år; då skall tid
för rättigheten att beivra det förra
brottet räknas från det senare brottet.
Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning, där den
brottslige, innan tid för beivrande
år ute, begår ytterligare brott, varå
straff, som nyss är sagt, kan följa.

(Utskottets förslag:)

1A eller 15 § vidtagits inom där angiven
tid, skall för rättigheten att fullfölja
förfarandet lika tid räknas från
den dag avbrottet skedde.

§•

Har någon begått brott, som i 14 §
första, andra eller tredje punkten
sägs, och har han därefter, innan
straffet förfallit, ånyo förövat brott,
som i lag är belagt med straffarbete
över två år; då skall tid för rättigheten
att beivra det förra brottet räknas
från det senare brottet. Vad sålunda
stadgats skall äga motsvarande
tillämpning, där den brottslige, innan
straffet förfallit, begår ytterligare
brott, varå straff, som nyss är sagt,
kan följa.

6 KAP.

8 §•

Målsägande är dep, emot vilken brott begånget är, eller som därav förnärmad
blivit eller skada lidit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; beträffande 4 kap. 4 §
gäde därvid i tillämpliga delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken
finnes föreskrivet.

2) Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, att 17—19 och 21 §§ lagen den 4 juni 1913 angående
utlämning av förbrytare skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives.

17 §.

Vid förhöret —--honom biträda.

Medgiver den---till Kungl. Maj:t.

Lämnar den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring, som nu

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

sagts, skall ärendet hänskjutas till domstol; och varde förty protokollet över
förhöret samt övriga handlingar i ärendet överlämnade till allmänna underrätten
i den stad, där Konungens befallningshavande har sitt säte. Underrättelse
om vad vid förhöret sålunda förelupit skall genast insändas till
utrikesdepartementet.

18 §.

I ärende, som jämlikt 17 § till underrätt inkommit, skall rätten verkställa
utredning, huruvida förhållande, som enligt 2—9 §§ utgör hinder mot utlämning,
föreligger. Ärendet skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling,
och skola i övrigt, så vitt ej nedan annorlunda sägs, bestämmelserna
örn brottmål, däri den tilltalade är häktad, i tillämpliga delar gälla.

Vid ärendets--— statens intresse.

Den häktade skall vid sin talans utförande åtnjuta biträde av försvarare.
Utser han ej själv försvarare, förordne rätten offentlig försvarare för honom.

Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet behandlas
inom stängda dörrar, förordne rätten därom.

I protokollet skall, utöver vad eljest är föreskrivet, antecknas vad åklagaren,
den häktade och hans försvarare anföra.

19 §.

Högsta domstolen---i 2—9 §§ sägs.

Det åligger förty underrätten att, sedan handläggningen där avslutats,
skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta
domstolen.

21 §.

Huru ersättning åt åklagare samt biträde och försvarare, varom i 17 och
18 §§ sägs, må bestämmas, därom förordne Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

3) Lag

angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 25 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse
skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4) Lag

angående ändring i lagen den 9 april 1937 (nr 119) örn verkställighet

av bötesstraff.

Härigenom förordnas, att 10, 1(5, 19 och 21 §§ lagen den 9 april 1937 om
verkställighet av bötesstraff skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives samt att 20 § nämnda lag skall upphöra att gälla.

10 §

Skall förvandling av böter äga rum, skall mål därom (mål om förvandling
av böter) upptagas av allmän underrätt i den ort där den bötfällde finnes
eller ock av allmän underrätt vid vilken förts talan om ansvar varom
i målet är fråga.

Talan om---allmän åklagare.

16 §.

I mål om förvandling av böter skola parterna kallas till förhör inför rätten.
Målet må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde uteblivit.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Rätten vare domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare. Där det finnes lämpligt, bör dock i häradsrätt nämnd deltaga
och rådhusrätt äga den sammansättning, som i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskriven för domförhet vid huvudförhandling; häradsrätt vare
domför med tre i nämnden.

I övrigt gäde i tillämpliga delar vad beträffande mål örn allmänt åtal är
stadgat.

19 §•

Klagan må ej föras mot beslut, som avses i 12 §. Ej heller må ändring
sökas i hovrätts beslut i mål örn förvandling av böter.

Där först---därtill äro.

21 §.

Vad i---gälla vitén.

I 7—19 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt
särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5) Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 9, 17—19, 21, 22 och 24 §§ lagen den 22 juni
1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

9 §.

övervakning skall---av övervakare.

Har den---allmän underrätt.

övervakare förordnas---hans ställe.

Angående övervakningsdomstols
sammansättning vid behandling av
ärende, som avses i denna paragraf,
gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet örn domförhet vid
huvudförhandling. Finnes uppskov
olägligt, vare rätten dock domför, häradsrätt
utan nämnd och rådhusrätt
med en lagfaren domare.

Angående övervakningsdomstols
sammansättning vid behandling av
ärende, som avses i denna paragraf,
gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet örn domförhet vid
huvudförhandling. Finnes ärendet ej
lämpligen böra anstå till allmänt ting
eller allmän rättegångsdag, vare rätten
dock domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare.

17 §.

Finnes i mål mot någon, som tidigare erhållit villkorlig dom, anståndet
böra förklaras förverkat, må målet ej prövas och avgöras vid häradsrätt utan
nämnd eder i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.

18 §.

Ärende angående---domen meddelats.

I rättens städe må sådant ärende upptagas av övervakningsnämnd, varom
i 25 § förmäles. Ärendet må, där det finnes lämpligt, hänskjutas tid rätten;
och skall så alltid ske, då anstånd finnes böra förklaras förverkat.

örn rättens sammansättning vid behandling av ärende, som avses i denna
paragraf, gäde vad i 9 § sista stycket sägs; har ärendet tidigare handlagts
av övervakningsnämnd eller finnes anstånd böra förklaras förverkat, må
dock ärendet ej prövas och avgöras vid häradsrätt utan nämnd eder i rådhusrätt
av allenast en lagfaren domare.

19 §.

Framställning om---upptaga ärendet.

I ärende, som här avses, skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig, där
fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eder av skyldighet enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Begär den dömde
att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. Innan beslut
meddelas örn förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle
beredas allmän åklagare eller enskild målsägande som i målet yrkat ansvar
att utföra talan örn bestämmande av ansvar för det brott som avsetts med
den villkorliga domen.

21 §.

På framställning av domstol eller övervakningsnämnd skall polismyndighet
lämna handräckning för den dömdes inställande i ärende som ovan i
denna lag sägs.

22 §.

Rättens avgörande av ärende angående åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 § sker
genom beslut.

Beslut som meddelats jämlikt 9 § må icke överklagas. Mot rättens beslut
i ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § må, därest beslutet icke innefattar
att anstånd förklaras förverkat, endast den villkorligt dömde föra
talan.

Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut åge hos underrät
ten påkalla prövning av beslutet.

24 §.

Vill den dömde före fullföljdstidens utgång förklara sig nöjd med rättens
avgörande i vad han erhållit villkorlig dom, må förklaringen avgivas inför
den rätt som meddelat domen eller övervakningsdomstolen. Sådan förklaring
må ock avgivas inför annan allmän underrätt eller inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller föreståndare för allmänt häkte eller befälhavare som har
uppsikt över militärhäkte. Förklaring, vilken avgives inför annan än domstol
som meddelat domen, skall icke gälla utan att domen eller rättens bevis
örn målets utgång, såvitt den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager
förklaringen.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad nu sagts, må icke
återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall den fullföljda talan
anses återkallad genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen
avser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6) Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild
förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1, 3—5 och 7 §§ lagen den 22 juni 1939 om särskild
förundersökning i brottmål skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det
följande angives.

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga
rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden
samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

Örn särskild förundersökning förordnar
domstolen. Vill åklagaren, den
misstänkte eller hans försvarare att
beslut om sådan undersökning skall
meddelas redan före åtalet, må han
hos domstolen göra framställning
därom. Häktas den misstänkte, bör
beslutet meddelas sist i samband med
häktningen.

Till förundersökare---villig

§■

Om särskild förundersökning förordnar
domstolen, så snart det finnes
lämpligen kunna ske. Vill åklagaren,
den misstänkte eller hans försvarare
att beslut örn sådan undersökning
skall meddelas före åtalet, må han
hos domstolen göra framställning därom.
Häktas den misstänkte, bör beslutet
meddelas sist i samband med
häktningen.

4 §•

Domstolen må, när skäl därtill äro,
besluta att läkarintyg angående misstänkt
skall anskaffas. Att avgiva sådant
intyg, vilket skall avfattas enligt
av Konungen meddelade anvisningar,
förordnas, därest den misstänkte är
häktad, fängelseläkaren och eljest annan
läkare, om möjligt en psykiater.

Domstolen må, när skäl därtill äro,
besluta att läkarintyg angående misstänkt
skall anskaffas. Att avgiva sådant
intyg, vilket skall avfattas enligt
av Konungen meddelade anvisningar,
förordnas, därest den misstänkte är
häktad, läkare vid anstalten och eljest
annan läkare, örn möjligt en psykia -

ter.

Där utlåtande---eller ungdomsfängelse.

Misstänkt, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet
lämna handräckning för hans inställande.

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 §.

Förundersökaren äger taga del av
anteckningar och andra handlingar
från den av åklagaren ledda förundersökningen
samt närvara vid förhör,
som hålles med den misstänkte.

På begäran av åklagaren eller den
misstänktes försvarare har förundersökaren
att meddela de upplysningar
som åro av betydelse för nämnda förundersökning.

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av förundersökaren,
åklagaren eller domstolen meddela upplysningar beträffande misstänkt,
med vilken nämnden har att taga befattning, och föreslå de åtgärder,
som nämnden må finna erforderliga för hans rättande.

7 §•

Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta
efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört arbete
samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall, där
det begäres, tillhandahållas utan avgift. Ersättning som avses i denna paragraf
skall gäldas av statsverket.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

7) Lag

med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjuguett år, skall, om å
brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handläggning
i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot underårig, att förhandlingens offentlighet är till uppenbar
olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige
kan antagas bliva föremål, åge rätten förordna, att målet skall handläggas
inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas och är jäm Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 1 avd. Nr 58—59.

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

väl någon som ej är underårig tilltalad i målet, skall rätten, där det finnes
kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga åtalet mot den
underårige såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten medgiva
tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till
nytta, att övervara handläggningen.

2 §•

Ej må underårig dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, med
mindre den som har vårdnaden om honom, där så kunnat ske, blivit hörd i
målet.

Ilar i mål mot underårig särskild
förundersökning ägt rum, bör ock
förundersökaren höras, såframt ej
särskilda skål åro däremot.

3 §.

Förekommer i mål mot underårig anledning att döma till frihetsstraff,
tvångsuppfostran eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med
straffs ådömande, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt bestå
av en lagfaren domare och nämnd. Har rätten vid huvudförhandling handlagt
målet i den sammansättning som eljest är föreskriven och rör målet ej
brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, vare rätten dock
domför utan nämnd.

Vad nu sagts skall ej äga tillämpning i fall då rådhusrätt enligt stadgande
i lag eller författning för behandling av vissa mål skall hava särskild sammansättning.

4 §.

Vid underrätt böra i fall, som avses i 3 §, för tjänstgöring i nämnden företrädesvis
anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran
av ungdom.

5 §.

Saknar i fall, varom i 3 § förmäles, den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom, örn det icke på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig.

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

8) Lag

angående ändrad lydelse ay 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i
det följande angives.

6 §•

Innan, enligt---därom förfallen.

Finner fångvårdsstyrelsen---för uppfostringsanstalten.

Talan enligt andra stycket föres vid
den domstol som först avgjort det
mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran.
Vid domstolen skall den
tilltalade höras muntligen. Angående
rättens sammansättning gäde vad i
rättegångsbalken är stadgat örn domförhet
vid huvudförhandling i mål
rörande ansvar för sådant brott som
det, varför straffet eller tvångsuppfostran
ådömts. Domstolens avgörande
sker genom beslut.

Beslut örn förvaring, som i andra
och tredje styckena avses, skall verkställas
utan hinder av att det ej äger
laga kraft.

17 §.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit
dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd
till straff, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet såframt
detta ålagts för brott begånget före förvaringens eller interneringens
början eller ock utgöres av böter, förvandlingsstraff för böter eller disciplinstraff
enligt strafflagen för krigsmakten. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten
av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad,
må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller
internering, på framställning av allmän åklagare, bestämma sådan tid.
Angående förfarandet därvid åge vad i 4 kap. strafflagen är stadgat om förening
av straff motsvarande tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Talan enligt andra stycket föres vid
den domstol som först avgjort det
mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran.
Rättens dom går i verkställighet
utan hinder av att den ej
äger laga kraft.

1 Senaste lydelse av 17 §, se SFS 1945:368.

Första lagutskottets utlåtande nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

9) Lag

örn återgäldande av kostnad för blodundei\sökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

I fråga om skyldighet att till statsverket återgälda kostnad för tagande av
blodprov å den som misslänkes för brott samt undersökning av sådant blodprov
skall vad i 31 kap. rättegångsbalken är stadgat örn kostnad, som enligt
rättens beslut utgått av allmänna medel, äga motsvarande tillämpning.

Vad nu stadgats gäde ej blodprov, erforderligt för läkarundersökning, som
någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Genom lagen upphäves
lagen den 31 maj 1934 (nr 194) om blodundersökning i brottmål.

Stockholm den 26 november 1946.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Ewerlöf, Kriget, Löthner och Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar William Ohlsson och Annér;

från andra kammaren: herrar Björling och Lindberg, fru Gustafson, herrar Landgren,
Gustafsson i Lekåsa, Sveningsson, Andersson i Mölndal och Jonsson i Skutskär.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

484378