Första lagutskottets utlåtande nr 57 (Utlåtande 1946:L1u57 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

Nr 57.

Ankom till riksdagens kansli den 19 november 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 8 juni 1923
(nr 147) om straff för olovlig varuinförsel, m. m., dels
ock en i ämnet väckt motion

Genom en den 27 september 1946 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 334, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogadle
förslag till

l) Lag

angående ändring i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig

varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 9 samt 12—15 och 17 §§ lagen den 8 juni 1923
om straff för olovlig varuinförsel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det
följande angives samt att 18 § samma lag skall utgå.

9 §<

Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom,
vilken skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga egendomen
i beslag; och åligger det beslagaren, där han själv äger anställa
åtal, att så snart ske kan väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens
förverkande eller ock förfara på sätt i 17 § 2 mom. sägs. Äger beslagaren
icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen om beslaget göra
anmälan hos vederbörande åklagare, vilken det åligger att pröva, huruvida
beslaget skall äga bestånd, och, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare
förfara på sätt nyss sagts.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

12 §.

Förordnande om husrannsakan må meddelas, förutom av tullverkets vederbörande
åklagare samt befattningshavare, som i allmänhet äger meddela
sådant förordnande, även av tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningschef,
kustdistriktchef eller gränshevakningschef.

''lenaste lydelse sc bctr;iffa,lde 9 § SFS 1924:226, beträffande 12 § 1938:267 och beträffande
14 § iyjo:14o.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 1 avd. Nr 57.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 57.

Utan förordnande må tulltjänsteman företaga husrannsakan i lägenhet,
som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken. I övrigt åge tulltjänsteman samma
rätt att utan förordnande företaga husrannsakan som enligt nämnda balk
tillkommer polisman.

Till lägenhet, som avses i 28 kap. 3 § rättegångsbalken, skola även hänföras
magasin, upplagsbodar och uthus.

13 §.

Förekommer mot någon, som å fartyg eller eljest ankommer från utlandet
till ort, där tullförvaltning finnes, eller som anträffas vid gräns- eller kustort,
anledning, att han har på sig förstucket gods, som olovligen införts,
må för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation
å honom. Där vederbörande chef för tull-, kust- eller gränsbevakning finner
skärpning av tullkontrollen å persontrafiken från utlandet med viss lägenhet
eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen nödvändig, ma efter bevakningschefens
bestämmande kroppsvisitation verkställas å envar med lägenheten
eller under tidrymden från utlandet till platsen ankommande person.
Sådant förordnande skall ofördröjligen underställas generaltullstyrelsens
prövning men gånge likväl genast i verkställighet.

14 §.

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas
inomhus i avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman
eller den misstänkte det äskar och det utan större omgång kail
ske, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas eller
bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis örn företagen kroppsvisitation
erfordras ej, med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

15 §.

Åtal för---generaltullstyrelsens prövning.

Om tullåklagares befogenhet i fråga om brott, som avses i denna lag, skall,
örn ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts, vad angående allmän åklagare
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

17 §.

1 mom. Är fråga örn förverkande av annan egendom än forslingsredskap
och är ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan
eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket,
må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan innehavare
av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för olovlig befattning med
egendom, som enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är
allenast om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

skattas till mindre än etthundra kronor, i stället för att vid domstol väcka
talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget
skall tillsvidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad,
därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller annan,
som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler missnöje
med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, örn ej beslaget finnes böra hävas, väcka
talan vid domstol med yrkande örn egendomens förverkande. Väckes ej
talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan
om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan angivits,
åtal angående olovlig befattning med de varor, förordnandet avser,
skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband med
åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder
förfalla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

2) Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, dels att 14 §, 15 § 3 mom. samt 16 och 17 §§ lagen
den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives, dels ock att 18—21 §§ samma lag skola upphöra att gälla.

14 §.

Talan angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin anhängiggöres
och utföres vid tullmalsdomstol av tullverkets vederbörande åklagare
samt vid allmän domstol av vederbörande allmänne åklagare, beslagare dock
obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan prövning av
närmast högre åklagare eller, därest åklagaren är tullverkets åklagare, av
generaltullstyrelsen.

Därom att--— i 3 § 2 mom.

Om tullåklagares befogenhet i fråga örn brott, som avses i denna lag,
skall, om ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts, vad angående allmän
åklagare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

1 Senaste lydelse av 17 § se SFS 1928: 145; jfr i övrigt 1943; 177.

4: Första lagutskottets utlåtande nr 57.

15 §.

3 mom. Då egendom---nyss sagts.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om den tid, inom vilken åtal sist skall
hava väckts, skall ej äga tillämpning.

16 §.

Är fråga örn förverkande av annan egendom än forslingsredskap och är
ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan eljest
ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, må
talan angående egendomens förverkande förås mot brukare, forslare eller
annan innehavare av den beslagtagna egendomen, örn han kan anträffas med
stämning.

Påföljd, som i 8 § 3 mom. sägs, må ej ådömas, med mindre inteckningens
innehavare erhållit underrättelse örn malet i den ordning, som angående delgivning
av stämning är stadgad; är inteckningens innehavare ej känd eller
har han icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning
i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, må i stället sådan underrättelse
kungöras på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken sägs.

17 §•

Kan ej mot någon föras ansvarstalan för olovlig befattning med egendom,
som enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast
om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas
till mindre än etthundra kronor, i stället för att vid domstol väcka
talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget
skall tillsvidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad,
därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren
eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler
missnöje med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka
talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes ej talan
inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frågan
om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan
angivits, åtal angående olovlig befattning med de varor, förordnandet avser,
skall frågan om egendomens förverkande i stället prövas i samband
med åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder
förfalla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

3) Förordning

om ändring i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning
oell beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, dels att 42 och 44 §§ förordningen den 11 juni 1926
angående tillverkning och beskattning av brännvin1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt i det följande angives, dels ock att 45 § samma förordning skall
upphöra att gälla.

42 §.

1. Allmän åklagare samt de personer vilka särskilt förordnas att vaka
över denna förordnings efterlevnad åligger att åtala förbrytelser mot densamma.

2. I övrigt--— i tjänsten.

44 §.

Utöver vad i 28 kap. rättegångsbalken är stadgat om husrannsakan gäde
om sådan förrättning för uppdagande av förbrytelse, som i denna förordning
avses, eller eljest för eftersökande av egendom, som kan antagas enligt
denna förordning vara förverkad, att i lägenhet, som avses i 28 kap.
3 § rättegångsbalken, husrannsakan må företagas även av polisman, då
honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, samt att till sådan lägenhet
skola hänföras även bränneri med tillhörande lägenheter, magasin, upplagsbodar
och uthus.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i
tillämpliga delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes
föreskrivet.

4) Förordning

om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående
försäljning av rusdrycker.

Härigenom förordnas, dels att 7 kap. 19 § förordningen den 18 juni 1937
angående försäljning av rusdrycker skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det
följande angives, dels ock att 23 § samma kapitel skall upphöra att gälla.

7 KAP.

19 §.

1 mom. Allmän åklagare---mot densamma.

2 mom. I övrigt---i tjänsten.

1 Senaste lydelse av 44 § se SFS 1933: 192.

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i
tillämpliga delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes
föreskrivet.

5) Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 13 juni 1941 (nr 402) om
förverkande i vissa fall av spritdrycker oell vin m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 13 juni 1941 om förverkande i
vissa fall av spritdrycker och vin m. m. skall erhålla ändrad lydelse pa sätt
i det följande angives.

2 §■

Äger beslagaren---nyss sagts.

Anställes ej åtal inom en månad från det beslaget ägde rum, skall, om ej
rätten utsatt annan tid, beslaget hävas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

6) Lag

angående ändrad lydelse av 6—8 §§ lagen den 15 juni 1934 (nr 271)
om förbud mot vissa sammanslutningar.

Härigenom förordnas, att 6—8 §§ lagen den 15 juni 1934 om förbud mot
vissa sammanslutningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives.

6 §•

Påträffar polisman egendom som skäligen kan antagas vara förverkad
enligt denna lag, skall han taga egendomen i beslag.

7 §•

Har egendom tagits i beslag med stöd av denna lag och föres talan om
ansvar för brott, som föranlett beslaget, må, även om den tilltalade är annan
än ägaren till den beslagtagna egendomen, frågan om egendomens förverkande
prövas i målet.

Kan ej mot någon föras ansvarstalan, som i första stycket sägs, skall
åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas, mot ägaren väcka talan med
yrkande örn egendomens förverkande.

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

8 §■

Egendom som---säkert ställe.

Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag, skall
därmed förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

7) Lag

om ändrad lydelse av 15 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1)
angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens
fredande skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

15 §.

Allmän åklagare---i 14 § förmäles.

I övrigt åge envar rättighet att anställa åtal för sådan förseelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

8) Lag

örn ändrad lydelse av 7 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7)
angående nationalparker.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker
skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

7 §•

Allmän åklagare---i 5 § förmäles.

I övrigt äge envar rättighet att anställa åtal för sådan överträdelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma av herrar Johansson i Stockholm och Adolfsson
inom andra kammaren väckt motion, nr 570, vari hemställes att propositionen
måtte avslås i vad den avsåge ökade befogenheter åt tullåklagare.

Till grund för de genom propositionen framlagda lagförslagen, vilka äro
föranledda av nya rättegångsbalken, ligga av processlagberedningen i betänkande
den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda lagförslag i
samma ämne. Lagrådet har den 19 juni 1946 avgivit utlåtande över sistnämnda
lagförslag, därvid lagrådet lämnat förslagen utan erinran. Beträffande
motiveringen till förslagen får utskottet — utom såvitt angår den av
motionärerna upptagna frågan om tullåklagares befogenheter — hänvisa
till nämnda betänkande och propositionen.

Mål angående olovlig varuinförsel upptagas, liksom åtskilliga andra tullmål,
av tullmålsdomstol. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt
som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens
rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare
eller tullförvaltning som nyss nämnts finnes. Är i stad, där tullkammare
finnes, ej rådhusrätt, må Kungl. Maj:t, om särskilda omständigheter
föranleda därtill, förordna, att häradsrätt med tingsställe i staden skall vara
tullmålsdomstol.

Vid tullmålsdomstol föres tullverkets talan av tullåklagare. Närmare bestämmelser
örn sådana åklagare äro meddelade i administrativ ordning. Enligt
§ 5 tjänstgöringsreglementet för tullverket den 14 december 1910 äro såsom
åklagare i tullmål anställda tullfiskaler. I § 112 mom. 2 samma reglemente
föreskrives, att tullverkets talan i tullmål, såvitt den ej ankommer på
tullfiskal, skall föras av föreståndare för den tullförvaltning, på vilken målets
redovisning ankommer. Tillika stadgas, att vederbörande åklagare har
att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i lag eller författning äro
för allmän åklagare givna eller kunna varda honom av vederbörande meddelade.
Enligt generaltullstyrelsens cirkulär den 4 juni 1928 skall åtal, som
enligt meddelade föreskrifter ankommer på tullverkets vederbörande åklagare,
örn det ej åligger tullfiskal, anhängiggöras och utföras av tullförvaltaren
i den stad, där den domstol finnes, som i det förevarande fallet är tullmålsdomstol.

Förutom tullfiskaler och tullförvaltare är även tullverkets ombudsman
tullåklagare. Enligt § 16 mom. 2 i den för generaltullstyrelsen utfärdade instruktionen
den 22 december 1922 är byrådirektören i styrelsen i egenskap
av tullverkets ombudsman behörig att utan styrelsens uppdrag i varje särskilt
fall fullfölja talan mot utslag i tullmål samt för övrigt å tullverkets
vägnar tala och svara i alla förekommande mål.

Tullfiskaler finnas för närvarande i de tre största städerna. Tillsammans
omfatta deras tjänstgöringsområden riket i dess helhet. Enligt bestämmelser
i tjänstgöringsreglementet för tullverket samt generaltullstyrelsens kungörelse
den 13 oktober 1924 åligger tullfiskal bland annat att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra och utföra tullverkets talan i de mål, som i behö -

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

rig ordning överlämnas till hans handläggning, dock att tullmål, som anhängiggöres
annorstädes än vid rådhusrätt i Stockholm eller Göteborg, eller
domstol inom Malmöhus eller Kristianstads län, ankommer på tullfiskals
handläggning endast såvitt generaltullstyrelsen förordnar därom.

I fråga örn befogenhet för tullåklagare eller annan tulltjänsteman att anlita
tvångsmedel äro bestämmelser meddelade i särskilda lagar och författningar.
Tulltjänsteman tillkommer sålunda bland annat att under närmare
angivna förutsättningar verkställa beslag samt företaga husrannsakan och
kroppsvisitation. Rätt att besluta örn häktning har däremot icke tillagts tulltjänsteman;
ifrågakommer häktning, torde hänvändelse ske till myndighet,
som enligt 19 § 9 mom. promulgationsförordningen till strafflagen är häktningsmyndighet.
I enlighet härmed äger tullmyndighet icke heller gripa den,
som misstankes för brott, i andra fall än då sådan rätt tillkommer envar.
Rätt att besluta om sådant kvarhållande av misstänkt person, varom förmärs
i 12 mom. sagda paragraf, tillkommer icke tullmyndighet.

I det år 1939 av 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning avgivna
betänkandet med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningama
m. m. (SOU 1939: 9) behandlades även frågan örn avskaffande
av de särskilda reglerna om åklagare och forum i tullmål. Härvid
anfördes, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga för att beträffande
tullmål upprätthålla en avvikelse från eljest gällande forumregler. Enär en
ändring i fråga om forumreglerna för dessa mål skulle medföra ekonomiska
konsekvenser, i det att ersättning av tullmedel utginge till stadsdomstolarna
för deras befattning med tullinålen, förelåge dock enligt de sakkunnigas mening
skäl att låta med avskaffandet av de nuvarande forumreglema anstå i
avvaktan på en omorganisation av städernas domstolsväsen.

Beträffande de särskilda reglerna om åtal i tullmål anfördes under hänvisning
till vidtagna reformer med avseende å de allmänna åklagarna, att
det måste anses såsom en olägenhet, att tullåklagarna icke inginge i den allmänna
åklagarorganisationen; i fråga om den åklagarverksamhet, som ankomme
på dem, hade sålunda icke kunnat vinnas de fördelar, som ernåtts
i fråga om de allmänna åklagarna och de mål, i vilka dessa förde talan.
Såsom de mest framträdande nackdelarna i övrigt med den nuvarande tullåklagarorganisationen
framhölls, att de flesta tullåklagare saknade utbildning
för åklagarkallet, varför åtal i större mål stundom måste övertagas av
allmän åklagare, att tullåklagarna icke ägde polisbefogenhet, varför mera
omfattande utredningar måste överlämnas åt polismyndigheten eller äga
rum i samarbete med dessa, samt att tullåklagarna med vissa undantag icke
ägde besluta örn straffprocessuella tvångsåtgärder.

Enligt vad de sakkunniga vidare framhöllo mötte emellertid även på detta
område vissa ekonomiska svårigheter för en ifrågasatt reform. Ett upphävande
av de nuvarande särskilda åtalsreglema i tullmål skulle medföra,
att det övervägande antalet tullmai tillfälle städernas kommunalt avlönade
åklagare, och sålunda innebära en överföring av vissa kostnader från statsverket
till städerna. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga icke ansett sig

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

böra framlägga något förslag till en dylik reform. Det kunde emellertid förväntas,
att detta spörsmål komme att upptagas till behandling i samband
med den igångsatta utredningen av frågan örn polisväsendets förstatligande.

Den av de sakkunniga omförmälda ersättningen till rådhusrätterna för
handläggning av tullmål har enligt kungl, brev till generaltullstyrelsen den
20 juni 1941 numera upphört att utgå.

Frågan om avskaffande av de särskilda reglerna om åklagare i tullmål upptogs
på nytt av 1939 års polisutredning i dess den 14 november 1944 avgivna
betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet
i rikets städer. I betänkandet framhölls, att efter förstatligande
av åklagarväsendet i städerna icke längre funnos några bärande skäl för
bibehållande av de särskilda reglerna om åklagare i tullmål. Tullfiskalstjänsterna,
vilka innehades såsom bisysslor, syntes utan olägenhet kunna indragas,
och den åtalsrätt, som tillkomme tullfiskaler och tullförvaltare, borde överlåtas
på vederbörande stadsfiskaler.

Processlagberedningen anförde i sitt ovannämnda betänkande, att frågan
om ett avskaffande av de nuvarande reglerna örn åklagare och forum i tullmål
förutsatte viss utredning rörande därmed sammanhängande ekonomiska
och organisatoriska spörsmål. Då det icke ankomme på beredningen att verkställa
de undersökningar, som härutinnan kunde finnas erforderliga, ansåge
sig beredningen böra utgå från att nuvarande anordningar på detta område
åtminstone tills vidare skulle i stort sett bibehållas oförändrade. För att tullåklagarorganisationen
skulle kunna fylla de uppgifter, som komme att åvila
densamma efter den nya rättegångsordningens genomförande, ansåge emellertid
beredningen vara erforderligt att tullåklagama i större utsträckning än
för närvarande likställdes med de allmänna åklagarna. Sedan befogenheten
att besluta om häktning enligt nya rättegångsbalken överflyttats till rätten,
borde hinder icke böra möta att tillägga tullåklagare samma befogenheter
med avseende å tvångsmedel, som tillkomme allmän åklagare. En dylik reform
vore enligt beredningens uppfattning påkallad av ett praktiskt behov;
vissa av de olägenheter, som ansetts förenade med den nuvarande organisationen,
skulle även därigenom upphöra. På tullåklagare borde i övrigt ankomma
att enligt de regler, som gällde för allmän åklagare, verkställa förundersökning
och annan utredning rörande brott, som vore av beskaffenhet
att böra av tullåklagare beivras. I den mån vissa av de nuvarande tullåklagarna
ansåges icke äga förutsättningar att rätt fullgöra vad på dem sålunda
skulle ankomma, borde särskilda anordningar vidtagas. I sådant syfte kunde
föreskrivas utsträckt skyldighet för tullfiskal att verkställa utredning och utföra
åtal i tullmål.

På grund av vad sålunda anförts föreslog beredningen att i 15 § andra
stycket lagen om straff för olovlig varuinförsel och 14 § tredje stycket lagen
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin skulle stadgas, att beträffande tullåklagares befogenhet i fråga om
brott, som avsåges i respektive lag, skulle vad om allmän åklagare vore stad -

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

gat äga motsvarande tillämpning. Då särskilda regler angående arbetsfördelningen
mellan tullåklagarna vore meddelade i administrativ ordning och även
i övrigt särskilda föreskrifter rörande verksamheten kunde finnas erforderliga,
ansåg beredningen dock att förbehåll borde göras för avvikande bestämmelser,
som upptagits i arbetsordning eller eljest bestämts.

I propositionen har beredningens förslag i denna del upptagits oförändrat.

I motionen framhålles, att den föreslagna utvidgningen av tullåklagares befogenheter
knappast kan anses vara sakligt motiverad. Vidare anföres bland
annat följande.

Enligt vad som förutsättes i olika utredningar skola de nuvarande tullåklagama
och tullmålsdomstolama försvinna. Åklagartalan i tullmål skulle
under sådana förhållanden ankomma på allmän åklagare och målen behandlas
vid allmän domstol. Redan av denna anledning finna vi det omotiverat
att nu tilldela tullåklagarna vidgad befogenhet av det slag, som föreslås
i propositionen. Härtill kommer emellertid, att det knappast kan anses
vara motiverat att utvidga rätten att verkställa anhållanden till att även gälla
de ofta relativt obetydliga förseelserna mot lagen örn straff för olovlig varuinförsel.
Ett anhållande av en medborgare finna vi vara ett så allvarligt ingrepp
i den personliga friheten, att befogenheten till användande av detta
tvångsmedel bör begränsas till vad som är absolut nödvändigt. I förevarande
fall kunna vi inte finna, att förhållandena kräva en utvidgning även till tullåklagarna
av rätten att företaga anhållanden.

Såsom framgår av vad ovan anförts utföres åklagartalan i tullmål av särskilda
tullåklagare, i allmänhet tullfiskal eller tullförvaltare. Tullåklagare
äger enligt gällande lag icke samma straffprocessuella befogenheter som tillkomma
allmän åklagare. En tullåklagare äger visserligen, liksom annan tulltjänsteman,
under vissa förutsättningar verkställa beslag samt företaga husrannsakan
och kroppsvisitation, men rätt att besluta om häktning har icke
tillagts honom. Erfordras häktning, har tullåklagare att vända sig till vederbörlig
häktningsmyndighet, närmast landsfiskal, stadsfiskal eller landsfogde.
I enlighet härmed äger tullåklagare icke heller sådan befogenhet att gripa
och kvarhålla någon för brott misstänkt, som tillkommer de allmänna åklagarna.
Då enligt nya rättegångsbalken häktning får beslutas endast av rätten,
har processlagberedningen enligt uttalande i sitt betänkande ansett hinder
icke vidare böra möta att tillägga tullåklagare samma befogenheter med avseende
å tvångsmedel som enligt nya rättegångsbalken tillkomma allmän
åklagare. Även tullåklagare borde sålunda kunna exempelvis besluta om anhållande
eller reseförbud eller hos rätten göra framställning örn häktning,
kvarstad eller skingringsförbud.

Mot processlagberedningens förslag, vilket oförändrat upptagits i propositionen,
ha motionärerna gjort gällande att anledning saknas att öka tullåklagares
befogenheter. I främsta rummet synas motionärerna därvid rikta
sig mot rätten för tullåklagare att göra anhållanden.

Till stöd för motionärernas ståndpunkt kunna tvivelsutan vissa skäl anföras.
Ett anhållande och även ett reseförbud innebär ett så allvarligt ingrepp

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

i den personliga friheten att befogenheten att besluta härom endast bör tillkomma
härför väl kvalificerade myndigheter. Flertalet tullåklagare hava icke
någon juridisk utbildning, och de sakna erforderliga kvalifikationer för åklagaruppgifterna.
Några mera kännbara olägenheter synas icke heller hava
förorsakats av nu gällande inskränkningar i fråga om tullåklagares befogenhet.
Emellertid komma förhållandena att gestalta sig annorlunda efter nya
rättegångsbalkens ikraftträdande. Åtalet skall föregås av en förundersökning,
vilken i allmänhet skall ledas av åklagaren. Allmän åklagare skall äga meddela
beslut om anhållande, men sker anhållande, skall åklagaren inom viss
kort tid hos rätten göra framställning örn häktning. Då sådan framställning
inkommit, skall rätten så snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter,
sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Utsättes
huvudförhandling att hållas inom en vecka efter det framställningen inkom,
behöver dock särskild häktningsförhandling icke äga rum. Avgörandet av
häktningsfrågan får då anstå till huvudförhandlingen. Vid förhandling i häktningsfrågan
skall talan föras av den som yrkat häktning.

I händelse av bifall till motionärernas förslag, att tullåklagare icke skall
äga meddela beslut om anhållande, skulle i fråga om brott som sådan åklagare
har att åtala rätt att anhålla i stället tillerkännas allmän åklagare. Vissa
komplikationer skulle då komma att uppstå beträffande utförande av talan
vid behandling av frågan örn häktning, i det att antingen både den allmänne
åklagare, som verkställt anhållandet, och tullåklagaren behövde vara närvarande
eller åt tullåklagaren finge överlåtas att föra talan även i häktningsfrågan,
fastän han icke verkställt anhållandet.

Det bör vidare uppmärksammas, att i rikets tre största städer finnas tullfiskaler,
vilka tjänstgöra såsom tullåklagare vid därvarande tullmålsdomstolar
och i viss utsträckning även vid andra tullmålsdomstolar. Då tullfiskalerna
ha juridisk utbildning, saknas för deras vidkommande anledning
att icke tillerkänna dem samma straffprocessuella befogenheter som
tillkomma allmän åklagare.

Tillräckliga skäl torde icke heller finnas att i fråga om de mindre kvalificerade
tullåklagarna i lag införa särskilda — och som ovan antytts delvis
ganska komplicerade — regler örn anhållande, reseförbud och häktningsförhandling.
Det torde nämligen icke dröja länge förrän deras befogenhet
att föra talan i tullmål bringats att upphöra. 1939 års polisutredning
har i sitt år 1944 avgivna betänkande med förslag till förstatligande
av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer föreslagit, att
tullåklagarbefattningarna skola avskaffas och att åklagartalan i tullmål
skall ankomma på allmän åklagare. Nämnda förslag torde efter remissbehandling
bliva föremål för överarbetning inom socialdepartementet, och förslag
i ämnet torde komma att föreläggas riksdagen inom ej alltför avlägsen
framtid.

Ehuru utskottet sålunda icke anser sig böra frångå propositionens förslag
i denna del, vill utskottet dock förorda att vissa åtgärder vidtagas i den riktning
motionärerna yrkat. Processlagberedningen har i sitt betänkande ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 57.

talat, att i den mån vissa av de nuvarande tullåklagama ansåges icke äga
förutsättningar att rätt fullgöra vad på dem enligt förslaget ankomme, borde
särskilda anordningar vidtagas. I sådant syfte kunde enligt beredningens
mening föreskrivas utsträckt skyldighet för tullfiskal att verkställa utredning
och utföra åtal i tullmål.

Till vad beredningen sålunda anfört kan utskottet ansluta sig. Utskottet
vill därjämte förorda att i administrativ ordning utfärdas föreskrifter av
sådant innehåll att garantier skapas för att även i mål, där tullförvaltare har
att föra talan, beslut om anhållande och reseförbud kommer att meddelas
efter prövning av en därför kvalificerad myndighet. I detta syfte bör skyldighet
föreskrivas för tullförvaltare att före sådant beslut om möjligt underställa
frågan tullfiskals prövning.

Utskottet har icke heller i övrigt funnit anledning till erinran mot de i
propositionen framlagda författningsförslagen och får på grund härav hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å den i ämnet väckta motionen,
II: 570, bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 19 november 1946.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Schlyter, Ewerlöf, Ahlkvist, Krugel, Löthner, Lodenius,
William Ohlsson och Annér;

från andra kammaren: herr Werner, fru Gustafson, herrar Landgren, Gustafsson
i Lekåsa och Rylander, fröken Öberg, herrar Johansson i Stockholm* och Jonsson i
Skutskär.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.