Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970 (Utlåtande 1970:L1u57 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

Nr 57

Utlåtande i anledning av motioner om en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser, m. m.

I de likalydande motionerna I: 60 av herr Hjorth m.fl. och II: 71 av herr
Andersson i Storfors m. fl. hemställs »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära dels en översyn av de bestämmelser som gäller tillsyn av
stiftelser som anslagits för att tjäna ett bestämt ändamål, dels att åtgärder
vidtas som gör det möjligt att på ett smidigare sätt än nu ändra föråldrade
fondbestämmelser».

I de likalydande motionerna 1:798 av herr Werner och 11:906 av herr
Hermansson m.fl. yrkas — i den del motionerna hänvisats till lagutskott •—-att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte hemställa om en översyn av lagen
den 25 maj 1929 om tillsyn över stiftelser.

I sistnämnda motioner föreslås vidare en prövning av frågan om stiftelsernas
skattefrihet i hela dess vidd och en prövning av stiftelserna såsom juridisk
och ekonomisk kategori särskilt med avseende på deras utnyttjande
som instrument för ekonomisk makt samt av frågan om överförande av de
största stiftelserna i statlig ägo. I dessa delar har motionerna hänvisats,
beträffande frågan om stiftelsers skattefrihet till bevillningsutskottet (se
dess betänkande nr 41), och i övrigt till bankoutskottet (se dess utlåtande
nr 56).

I motionen I: 389 av herrar Alexander son och Ernulf hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser i syfte att åstadkomma en fullständigare lagreglering
samt offentlig redovisning av den ekonomiska ställningen.

Motionerna har remissbehandlats.

Motionernas motivering

Motionerna I: 60 och 11: 71

Motionärerna framhåller dels att det är nödvändigt med en översyn av
nuvarande lag om tillsyn över stiftelser i syfte att få bättre kontroll över de
fonder som understiger 10 000 kr., dels att det är önskvärt med åtgärder som
syftar till ett smidigare system för att lägga samman mindre fonder samt
för att anpassa fondbestämmelserna till samhällsutvecklingen. De anför
vidare.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 57

2 Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

Enligt 2 § första stycket 7) i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser skall
fonder överstigande 10 000 kr. övervakas av länsstyrelserna. Den insyn som
samhället därigenom har när det gäller dessa fonder får anses betryggande.
Vad de mindre fonderna beträffar tar sig insynen uttryck i den rätt som tillkommer
den enskilde att ta del av offentliga handlingar. Denna rätt kan
emellertid ofta vara helt illusorisk. Påfallande många urkunder bär försvunnit
och det är således ej möjligt att kontrollera om fondbestämmelserna efterlevs.
I vissa fall kan bestämmelserna hållas vid liv genom praxis, men
praxis ändras och den enskilde har inga möjligheter alls att kontrollera det
förvaltande organet. — Vidare är fondbestämmelserna ofta så otidsenliga att
i dessa åsyftade förhållanden inte längre existerar. Statuterna har inte anpassats
till samhällsutvecklingen. Den permutationsrätt som tillkommer
Kungl. Maj :t tillämpas mycket restriktivt, och för de fondförvaltande organen
framstår ett permutationsförfarande som en onödigt tidsödande och
krånglig utväg. Man söker i stället att förskjuta fondernas användingsområde
utan att få Kungl. Maj:ts tillstånd till ändrad ändamålsbestämning, ett
förfarande som från juridisk synpunkt får anses diskutabelt. — Vissa äldre
fondstatuter syftar på så olidsenliga situationer, att det inte längre går att
uppbringa personer som skulle vara berättigade till medel ur dem. Dessutom
är avkastningen på de mindre fonderna så liten, att de belopp som kan komma
att utbetalas blir så små att de praktiskt taget är värdelösa. — Fondernas
skötsel kräver stor redlighet av det förvaltande organet. Lagen bjuder att
medel inte skall sammanblandas och att säkerhetsaspekten inte skall åsidosättas.
Fondernas tillgångar skall placeras på ett betryggande sätt och vara
åtskilda från kommunens medel. Fondernas ställning måste vara exakt känd
eftersom endast avkastningarna får utdelas. För de kommuner som har
ansvaret för dessa fonder är ofta de administrativa kostnaderna för fonderna
större än avkastningen av dem. — Med ledning av vad som här sagts
synes ett smidigare system för ändring av fondernas ändamålsbestämning
vara ytterst befogat. Otidsenliga bestämmelser måste lättare än nu kunna
anpassas till dagens samhälle. Och det vore också önskvärt med ett i lag
reglerat system för sammanläggning av små fonder till en samfond.

Motionerna I: 798 och II: 906

Motionärerna anser att frågan om skattefria stiftelser bör tas upp i hela
sitt sammanhang och finner — i den del motionerna hänvisats till utskottet
— att spörsmålet om den offentliga insynen i stiftelserna måste prövas, enär
de regler och den praxis som nu tillämpas är uppenbart otillfredsställande.
Motionärerna anför att stiftelser som har tillgångar på flera hundra miljoner
kronor och behärskar företag av stor betydelse för den svenska ekonomin
nu är helt undandragna offentlig insyn. De anför vidare:

Skattefria stiftelser, som kontrolleras av privata familjer, innehar den
största aktieposten i en rad av landets ledande företag. Koncentrationsutredningen
berörde i sitt betänkande »Ägande och inflytande inom det privata
näringslivet» (SOU 1968: 7) vissa av de större stiftelserna. Av detta material
framgår att familjerna Wallenberg, Ax:son Johnson, Dunker, Ericsson,
Åhlén, Kempe och Söderberg under åren 1963—1964 sammanlagt kontrollerade
stiftelsetillgångar på omkring 575 milj. kr. Koncentrationsutredningen

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

skriver: Med få undantag kan stiftelser av detta slag antas ha tillkommit för
att den donerande familjen lättare skall kunna behålla kontrollen över berörda
företag. I åtskilliga fall har vederbörande ägargrupp även betydande
egna aktieposter i företagen. Indirekt kan därför en ägargrupp ha ett ekonomiskt
utbyte av en stiftelse när den säkerställer höga befattningar i berörda
företag och ger möjligheter att påverka företagens transaktioner
(exempelvis utdelningspolitik). — Något försök till uppskattning eller annan
sammanställning av samtliga stiftelsers nettointäkter redovisas ej i utredningens
betänkande, och en dylik sammanställning synes ej heller ha gjorts
i annat sammanhang. Det lär finnas tiotusentals skattefria stiftelser, men de
flesta anses vara små och sakna ägarinflytande över företag. Det är emellertid
anmärkningsvärt att de offentliga uppgifterna om stiftelserna är så dåliga.
Enligt den särskilda lagen om tillsyn över stiftelser skall stiftelse anmälas
till länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen
skall utövas. Den som grundar en stiftelse kan dock föreskriva att ingen tillsyn
skall ske. Även om stiftelse anmälts kan den bli undantagen från tillsyn.
—•—-—- De skattefria stiftelserna behöver inte lämna någon självdeklaration
men skall i stället enligt taxeringsförordningen avge särskild uppgift
om inkomst och förmögenhet »ävensom upplysning om de omständigheter,
vilka anses böra föranleda frikallelse från skattskyldighet». Enligt taxeringsförordningen
kan emellertid en förste taxeringsintendent befria stiftelsen
från uppgiftsskyldigheten.

Beträffande motiveringen i övrigt får hänvisas till motionen II: 906.
Motionen 1: 389

Till stöd för motionsyrkandet anför motionärerna.

Lagen om tillsyn över stiftelser har tillkommit under år 1929 och har
sedan dess förblivit i allt väsentligt oförändrad. Den är uppbyggd uteslutade
i syfte att åvägabringa en viss kontroll över att medel, som i form av
stiftelser blivit genom donation, testamente eller annorledes anslagna för
visst ändamål, förvaltas på tillfredsställande sätt och användes för det avsedda
ändamålet. Åtskilliga stiftelser är dock undantagna från lagens tilllämpningsområde,
bl. a. då föreskrift härom lämnats av stiftaren.

En närmare reglering av stiftelserna förekommer endast beträffande
pensions- och personalstiftelser, där regleringen sammanhänger med dels
skatterättsliga regler, dels lagstiftningen om tryggande av pensionsutfästelser.

Under senare tid har stiftelseformen i stor utsträckning använts i annat
syfte än att med avkastning av de anslagna medlen tillgodose visst ändamål.
Den egentliga avsikten har då i allmänhet varit att för viss verksamhet
skapa en juridisk form för verksamheten utan att använda bolags- eller
föreningsformen. I vissa fall kan man komma ett bulvanförhållande nära.
Det avsatta kapitalet har i dessa fall ofta varit obetydligt i förhållande till
verksamhetens omfattning. Erforderliga medel för verksamheten anskaffas
genom upplåning eller genom kontinuerliga tillskott av offentliga eller enskilda
intressenter. Exempel på dylika stiftelser finnes bl. a. inom kommunalförvaltningen,
t. ex. bostadsstiftelser, och inom näringslivet.

I anledning av den utveckling som sålunda ägt rum bär det visat sig föreligga
behov av en mera ingående författningsmässig reglering av stiftel -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

serna. Särskilt gäller detta registrering, behörigheten att företräda stiftelsen,
revision och offentlig redovisning av den ekonomiska ställningen. Reglering
av formerna för stadgeändring och upplösning är också önskvärd. En
allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser är därför påkallad. En fråga,
som under senare tid varit föremål för debatt, nämligen de stora donationsstiftelsernas
inflytande över näringslivet, synes i dylikt sammanhang även
kunna komma under övervägande.

Nuvarande ordning

Allmänt

Svensk rätt saknar beträffande stiftelser en detaljerad civilrättslig lagreglering
av sådant slag som för andra juridiska personer givits i exempelvis
1944 års aktiebolagslag och 1951 års lag om ekonomiska föreningar. Emellertid
finns åtskillig lagstiftning som i olika avseenden reglerar stiftelsers förhållanden.
Väsentliga allmänna stadganden innehålles i 1929 års lag om tillsyn
över stiftelser, som tillkommit för att anordna offentlig kontroll och tillsyn
av vissa s. 1c. allmännyttiga stiftelser. Till lagen ansluter sig en tillämpningskungörelse.
Härjämte finns viss specialreglering. Hit hör 1937 års lag
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser samt 1961 års lag med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse, som båda ersatts med 1967 års lag
om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Vissa föreskrifter rörande pensionsstiftelser
ges också i 191 § lagen om bankrörelse och i 97 § lagen om
sparbanker. I slcatterättsligt avseende kan erinras om 53 § 1 mom. d), e)
och f) kommunalskattelagen, 7 § förordningen om statlig inkomstskatt, 6 §
förordningen om statlig förmögenhetsskatt samt 3 och 38 §§ arvs- och gåvoslcatteförordningen,
vilka författningsrum på visst sätt begränsar eller utesluter
skattskyldighet för olika stiftelser. I 33 § taxeringsförordningen stadgas
särskild uppgiftsslcyldighet för olika stiftelser som är helt eller delvis
befriade från skattskyldighet.

Med stöd av 1929 års tillsynslag, rättspraxis samt juridisk doktrin kan följande
allmänna grundsatser anges i fråga om stiftelser. För att en stiftelse
skall föreligga krävs att medel ställts under särskild förvaltning för att tjäna
visst ändamål. Erkännande av myndighet, registrering e. d. fordras däremot
inte för att stiftelsen skall få rättskapacitet. Inte heller krävs det att
stiftelsen skall ha viss organisation. Regelmässigt ger dock den som inrättar
en stiftelse mer eller mindre utförliga föreskrifter i själva stiftelseförordnandet
eller i särskilda stadgar om hur ändamålet med stiftelsen skall tillgodoses,
stiftelsens förvaltning, revision m. m. Stiftelsens förvaltning brukar
regelmässigt uppdras åt en styrelse. I och med att en styrelse utsetts, som
åtagit sig att handha stiftelsens angelägenheter och verka för dess ändamål
på föreskrivet sätt, anses kravet på särskild förvaltning uppfyllt. Stiftelsen
blir därigenom en självständig juridisk person. På styrelsen ankommer ofta
att utarbeta stadgar för stiftelsen.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

1929 års lag om tillsyn över stiftelser (tillsynslagen) m. m.

Lagens huvudstadganden föreskriver dels skyldighet att anmäla stiftelse
hos länsstyrelsen (anmälningsplikt) och dels övervakning av stiftelsen genom
länsstyrelsen (tillsyn). Det grundläggande stadgandet innehålles i 1 §:
»Har någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortvarande
tjäna ett bestämt ändamål, skall den sålunda grundade stiftelsen anmälas
hos KB i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas. Beträffande
pensionsstiftelse och personalstiftelse skall dock anmälen ske hos
KB i det län, där arbetsgivaren har sitt hemvist.» Vidsträckta undantag från
anmälningsplikten är gjorda i 2 §. Anmälningsplikt — och till följd därav
icke heller tillsyn enligt denna lag — förekommer sålunda icke beträffande
följande: 1) stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet eller vars räkenskaper
är föremål för granskning i riksrevisionsverket, 2) stiftelse, som
förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller annan inrättning,
för vilken Konungen fastställt stadgar, 3) stiftelse, som har av Konungen
fastställda stadgar och enligt dem står under särskilt anordnad tillsyn, 4)
stiftelse, anförtrodd åt ideell förening eller annat samfund, 5) stipendiestiftelse
vid enskild undervisningsanstalt, 6) stiftelse till förmån för medlemmar
av viss släkt eller vissa släkter, 7) stiftelse, vars förmögenhet ej överstiger
10 000 kr., samt 8) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller
stiftarens föreskrift är undantagen från tillsyn enligt denna lag. Från tillsyn
kan vidare länsstyrelsen undanta stiftelse, som redan är underkastad
nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt lagen eljest på grund av särskilda
omständigheter finnes icke vara behövlig. Även stiftelse, vars förmögenhet
nedgått under 10 000 kr. kan undantas, om det ej är fråga om pensions-
eller personalstiftelse (8 §). I 3 och 4 §§ ges närmare regler om
anmälningspliktens fullgörande. I 5 § stadgas rätt för stiftelsen att få länsstyrelsens
fastställelse å stiftelsens stadgar för det fall att stiftelsen finnes
främja ett allmännyttigt ändamål. I praxis har sådan stadfästelse vägrats
då stiftelsens förmögenhet ej uppgått till det förut i samband med undantagen
från anmälningsplikten nämnda beloppet. I paragrafen anges vidare
vilka uppgifter stiftelsestadgarna skall innehålla, nämligen stiftelsens benämning
och ändamål, styrelsens säte, hur stiftelsens angelägenheter och
revision skall anordnas samt hur styrelse skall vara sammansatt och utses.
Regler om solidarisk skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter i vissa fall
ges i 6 §. I 7 § ges möjlighet för domstol att förordna om annan förvaltning
av stiftelse i fall av missvård av stiftelsens angelägenheter. Lagen innehåller
ock straffbestämmelse för styrelseledamot som försummar anmälningsplikt.
I 8—18 §§ ges närmare bestämmelser för anordnandet av den tillsyn
som länsstyrelsen skall utöva. Det är att märka att icke varje anmäld stiftelse
omfattas av tillsynen utan allenast sådan som länsstyrelsen funnit
»främja ett allmännyttigt ändamål». Länsstyrelsen skall övervaka att stif -

6 Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

telsens förvaltning sköts i överensstämmelse med tillsynslagen och de för
stiftelsen gällande föreskrifterna samt tillhandagå stiftelsen med råd och
upplysningar. Länsstyrelsen skall tillse att det finns en styrelse för stiftelsen
och kan, vid ledighet i styrelsen, uppdra åt lämplig person att tjänstgöra
som styrelseledamot till dess sådan i behörig ordning ntses. Vid ledighet i
styrelsen eller då ny ledamot utses, skall förhållandet anmälas hos länsstyrelsen.
I 12 § ges föreskrifter om ordnande av och register till stiftelsens
gåvobrev, testamenten och andra urkunder m. m. I 13 § föreskrivs skyldighet
att hålla stiftelsens penningar och värdepapper åtskilda från annans penningar
och värdepapper, därvid dock ges möjlighet till gemensam placering
av olika stiftelsers medel om stiftelserna har samma styrelse eller som styrelser
har olika myndigheter, som förvaltar samma kommunala samfällighets
medel. Föreskrifter om räkenskaper och om skyldighet att till länsstyrelsen
årligen insända verksamhetsberättelse och räkenskapssammandrag
ges i 14 §. Viktiga bestämmelser om länsstyrelsens befogenheter finns i
15—17 §§. Vid länsstyrelsens granskning skall främst tillses att stiftelsens
medel icke dras från ändamål vartill de är bestämda och att förmögenheten
är placerad på nöjaktigt sätt. Länsstyrelsen äger infordra de ytterligare
handlingar och upplysningar från styrelsen som finns erforderliga. Länsstyrelsen
kan också företa inspektion hos stiftelsen, varvid dess räkenskaper,
kassa, värdehandlingar, säkerhetshandlingar och protokoll skall hållas tillgängliga.
Länsstyrelsen kan förbjuda verkställighet av styrelsebeslut som
står i strid mot lag eller stiftelsens föreskrifter. Om verkställighet skett kan
styrelsen föreläggas att vidtaga rättelse av beslutet. Länsstyrelsen har också
en allmän befogenhet att förelägga styrelsen att fullgöra vad den åligger samt
att vid meddelande av föreläggande eller förbud utsätta vite, dock ej där
fråga är om straffsanktionerad föreskrift. I 20 § finns en bestämmelse om
rätt till klagan hos Kungl. Maj :t över länsstyrelsens beslut. Enligt 21 § skall
hos länsstyrelsen föras förteckning över anmälda stiftelser.

Övrigt

Utöver vad tillsynslagen sålunda stadgar får innehållet i gällande rätt beträffande
allmänna associationsrättsliga frågor rörande stiftelser sökas bl. a.
i ett antal rättsfall och i doktrinen. I sådant hänseende kan hänvisas till
Henrik Hesslers arbete Om stiftelser. Bland de ämnen som icke är reglerade
genom lagstiftning kan särskilt nämnas frågor om firmateckning och behörighet
att företräda stiftelsen, om jäv för styrelseledamot och om omröstning
i styrelse, om förande av räkenskaper och om revision, om ändring i
stiftelses stadgar eller organisation och ändring av det ändamål vartill stiftelsen
anslagits samt om likvidation och upplösning av stiftelse eller sammanslagning
av stiftelser.

För de former av stiftelser som avses med 1967 års lag om tryggande av
pensionsutfästelse m. m. ges i 1967 års lag detaljerade föreskrifter om bl. a.
val av ledamöter och suppleanter i stiftelsens styrelse (till lika antal av

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

arbetsgivaren och arbetstagarna), utseende av styrelseordförande och revisor
(i vissa fall genom länsstyrelsen som tillsynsmyndighet), beslutsförhet
och omröstning i styrelse, arvode åt styrelseledamot och revisor samt likvidation
m. m. Beträffande tillsynsmyndighetens befogenheter och åligganden
rörande nu nämnda stiftelser gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i tillsynslagen.
— I fråga om de i lagen om bankrörelse (191 §) och lagen om
sparbanker (97 §) nämnda pensions- och personalstiftelserna stadgas i de
angivna lagrummen bl. a. att tillsynsmyndigheten (bankinspektionen) har
att tillse att stiftelsens tillgångar är placerade på sätt som med beaktande av
stiftelsens ändamål och med hänsyn jämväl till vad i respektive lag är föreskrivet
beträffande placering av bankbolags/sparbanks medel bereder skälig
säkerhet.

Rörande arten av nu förekommande stiftelser kan först nämnas den stora
grupp av stiftelser, tidigare kallade »fromma stiftelser», som anslagits företrädesvis
av enskilda för allmännyttiga ändamål såsom understöd av fattiga,
barnavård och sjukvård, undervisning och vetenskaplig forskning m. in. I
denna grupp finnes ett mycket stort antal stiftelser, vars förmögenhet icke
uppgår till särskilt betydande belopp och som förvaltas av kyrkoråd, kommunala
styrelser, läroanstalter eller liknande. Till gruppen hör också ett
mindre antal stiftelser med avsevärda tillgångar, »de stora donationsstiftelserna».
Åtskilliga av hithörande stiftelser kan jämlikt stadgande i stiftelseurkund
vara undantagna från tillsyn enligt tillsynslagen. I samband med
utvecklingen av den kommunala bostadsförsörjningen har på senare tid
uppstått ett stort antal stiftelser med ändamål att inom vederbörande kommun
förvärva fastigheter eller tomträtter för att uppföra och förvalta bostadshus
med tillhörande affärslägenheter och gemensamhetsanläggningar.
Vanligen är intresset i sådana stiftelser rent kommunalt men stundom förekommer
samarbete mellan kommun och organisation (HSB) eller företag.
För dylika s. k. »kommunala» bostadsstiftelser har bostadsstyrelsen utarbetat
formulär till normalstadgar, vilkas innehåll delvis bestämts med hänsyn
till att stiftelsen skall bli berättigad till bostadslån. I dessa formulär föreskrivs
undantag från tillsynslagen men stadgas bl. a. inspektionsrätt för
bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnden samt kommunens styrelse eller beslutande
organ. Även inom den statliga förvaltningen förekommer stiftelser
för olika ändamål. Slutligen kan nämnas, förutom ovan berörda pensionsoch
personalstiftelser, den grupp av stiftelser, som på skilda sätt är bundna
till företag inom det enskilda näringslivet och vars förmögenhet stundom
uppgår till betydande belopp.

Ämnets tidigare behandling

Allmän översikt

Sedan förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma betryggande bestämmelser
angående vården av och tillsynen över stiftelser vid ett flertal till -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

fällen under 1800-talet väckts, utarbetades år 1898 ett förslag till lag i ämnet.
I yttrande häröver anmärkte högsta domstolen bl. a. att den föreslagna
tillsynslagen skulle komma att sakna erforderligt underlag i allmänna privaträttsliga
stadganden. Med hänsyn härtill och i anledning av en framställning
från 1899 års riksdag om lagstiftning rörande ideella föreningar och
stiftelser tillsattes 1901 en kommitté. Denna avgav 1903 ett betänkande med
bl. a. förslag till lag om offentligen erkända stiftelser, vilket innehöll både
bestämmelser om stiftelsers privaträttsliga natur och regler för kontroll från
det allmännas sida. Förslaget ledde ej till lagstiftning. En motion i ämnet
till 1909 års riksdag föranledde ingen åtgärd. På framställning av 1913 års
riksdag tillkallades år 1915 en sakkunnig att inom justitiedepartementet biträda
vid fortsatt behandling av frågan om lagstiftning rörande stiftelser.
I riksdagens framställning 1913 anfördes bl. a., att det syntes böra ånyo undersökas
huruvida icke, därest svårighet skulle möta att samtidigt ordna
stiftelsernas privaträttsliga ställning på ett allmängiltigt sätt, det mest
trängande behovet, nämligen av en mera tillfredsställande kontroll och tillsyn
över stiftelsernas förvaltning och användning, skulle även därförutan
kunna, åtminstone tills vidare, tillgodoses. Den sakkunnige framlade 1922
ett förslag till lag om offentligen erkända stiftelser. Efter ytterligare motioner
vid riksdagarna 1923, 1926 och 1927 utarbetades inom justitiedepartementet
ett nytt lagförslag, varöver lagrådets yttrande inhämtades 1928. Proposition
i ämnet avläts år 1929 (nr 83), därvid departementschefen bl. a. yttrade
att det till lagrådet remitterade förslaget skilde sig från tidigare förslag
därigenom att det avsåg att i första hand åvägabringa en bättre ordnad kontroll
över stiftelser samt upptog civilrättsliga bestämmelser allenast i den
mån de ansågs utgöra en nödvändig förutsättning för de föreslagna kontrollbestämmelserna
(kurs. här). Han fortsatte: »Mot en dylik omläggning av
planen för en lagstiftning i ämnet har lagrådet ej haft något att erinra. Lagrådet
har emellertid ansett försiktigheten mana, att programmet beskures
kraftigare än i remissförslaget skett. För min del vill jag biträda denna lagrådets
uppfattning, och jag tror, att en tillfredsställande kontroll skall kunna
anordnas utan ett närmare ingående på de invecklade spörsmålen om stiftelses
uppkomst, rättskapacitet och förvaltning.» Förslaget i propositionen,
som undergick endast smärre förändringar under riksdagsbehandlingen, kom
därför att innehålla allenast sådana civilrättsliga bestämmelser, för vilka
redovisats ovan under avsnittet »Nuvarande ordning».

Tillsynslagen har därefter icke varit föremål för någon väsentlig omarbetning.
I samband med införandet 1937 av lagen om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser undantogs genom ett tillägg till 2 § tillsynslagen
även sådana stiftelser från den i tillsynslagen föreskrivna anmälningsplikten.
— År 1958 företogs med föranledande av en skrivelse från riksdagens
justitieombudsman sådan ändring i tillsynslagen att från anmälningsplikt
och tillsyn undantogs stiftelser, vars förmögenhet icke överstiger

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

10 000 kr. mot 5 000 kr. enligt den ursprungliga lagen (prop. B 24; 1LU BO).
I samband med den provisoriska lagstiftningen år 1961 rörande pensionsstiftelseväsendet
genomfördes sådana ändringar i tillsynslagen att pensionsstiftelse
alltid skulle stå under tillsyn, varvid även vissa särskilda, år 1958
införda stadganden angående värdegränsen å 5 000 kr. upphävdes (prop.
177; 1LU 50). — En i förevarande sammanhang oväsentlig ändring företogs
i 19 § tillsynslagen år 1964 i samband med brottsbalkens införande. — Slutligen
företogs år 1967 i samband med lagstiftningen om tryggande av pensionsutfästelse
vissa följdändringar i 1—3 och 8 §§ tillsynslagen (prop. 83;
1LU 38).

Närmare redogörelse för vissa frågor

Beträffande frågan om lagstiftningens omfattning anfördes
vid behandlingen inom lagrådet år 1928 bl. a. att det tidigare framhållna
behovet av en grundlig och allsidig utredning angående stiftelsernas
ursprung, utveckling och nuvarande verksamhet inte blivit tillgodosett, vilket
beklagades. Det hette vidare: Denna brist torde varit en medverkande
orsak till att —--det funnits nödigt att begränsa ämnet trängre än i för arbetena

ägt rum. Det tillädes: Vid ett första försök att göra lag om stiftelser
och då man icke ser sig i stånd att samtidigt reglera vare sig de ideella
föreningarna eller ens alla slags stiftelser vore det klokt att inskränka sig till
vad som kan anses vara av praktiskt behov påkallat, nämligen kontrollen.
— Första lagutskottet (1LU 1929: 19) fann det lämpligt att låta av ett framtida
övervägande bero, om en längre gående lagstiftning borde komma till
stånd och anförde ytterligare härtill: »Genom tillämpningen av en kontrolllag
sådan som den föreslagna skulle lättare och bättre än genom en utredning
kännedom kunna vinnas om stiftelseväsendet.»

Rörande tillsynens omfattning m. m., särskilt avseende smärre
stiftelser, kan följande anföras. Vid lagrådsremissen 1928 yttrade departementschefen
bl. a. att han inte kunde biträda den uppfattningen att från tillsyn
borde undantagas stiftelse, vars styrelse utgöres av kommunal myndighet.
Som skäl härför åberopade han följande uttalande i kommittébetänkandet.

Den kontroll, som utövas från vederbörande större eller mindre kommuns
sida, utgör väl i förening med kommunens ansvar i regel en tillräcklig
säkerhet för, att stiftelsernas medel icke förskingras. Däremot torde det icke
så sällan ha förekommit, att stiftelser, som blivit anförtrodda åt kommunerna,
kommit att tjäna i viss mån andra syften, än stiftarna avsett, särskilt
på det sätt, att deras medel sammanslagits med kommunernas övriga tillgångar
för liknande ändamål. En stiftelse t. ex. för fattigunderstöd kommer
då oftast att endast föranleda minskning av uttaxeringen för fattigvården å
kommunens skattskyldiga medlemmar, under det att stiftarens mening väl i
regel varit, att understödet från stiftelsen skulle komma de fattiga till godo

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

utöver den kommunala fattighjälpen eller i annan ordning, än denna lämnas.
Mot sådana missförhållanden kan den kommunala tillsynen icke antagas
innebära tillräcklig säkerhet, och kontroll från statens sida är därför behöv ]ig I

frågan om möjligheten för stiftaren själv att föreskriva undantag från
tillsyn uttalade departementschefen vid lagrådsremissen:

Den, av vilken stiftelses tillkomst är beroende och vilken i första hand bestämmer
stiftelsens ändamål och organisation, bör, såsom kommittén i sina
motiv framhåller, jämväl kunna, där han så finner lämpligt, undantaga stiftelsen
från allmän tillsyn. Obestridligen kunna fall tänkas, då stiftare av
ett eller annat skäl ogärna ser att hans stiftelse skall komma att underkastas
statlig kontroll med därav följande bundenhet i olika hänseenden. Då upprättandet
av allmännyttiga stiftelser måste betraktas såsom ett ändamål,
väl värt att uppmuntras, måste det vara av vikt, att ett tvång att låta stiftelse
stå under kontroll icke verkar avhållande å dem, vilka kunna vara benägna
att upprätta dylika stiftelser.

Vid propositionsavlåtandet 1929 uttalade departementschefen till stöd för
samma ståndpunkt:

Då kontrollen ju avser att skapa trygghet för stiftelsens bestånd, lärer väl
i regel en stiftare med tacksamhet se, att hans stiftelse blir underkastad
kontroll. Men skulle av något skäl stiftaren anse dylik kontroll icke vara
önskvärd, är fara för att detta skäl för honom är av den vikt, att han avstår
från stiftelsens grundande hellre än att tillskapa en stiftelse, som bleve underkastad
statlig kontroll. Från det allmännas sida måste det emellertid,
då ju här är fråga om allmännyttiga stiftelser, framstå såsom vida mera
önskvärt, att en stiftelse kommer till men ej underkastas kontroll, än att
stiftelsen helt uteblir.

I fråga om stiftelser med endast mindre tillgångar anförde han:

Frågan huruvida smärre stiftelser böra undantagas från tillsyn har varit
föremål för olika meningar. Enligt ett inom ecklesiastikdepartementet år
1898 utarbetat förslag till lag angående tillsyn över vissa stiftelser undantogs
från tillsyn stiftelse, vars tillgångar i värde ej uppgingo till 5 000 kr. På
grund av de anmärkningar, som i avgivna utlåtanden framställdes mot en
dylik anordning, uteslöts bestämmelsen i det till högsta domstolen remitterade
förslaget. Även 1903 års kommitté intog i likhet med remissförslaget
den ståndpunkten, att ingen stiftelse borde undantagas från tillsyn på grund
av obetydligheten utav dess tillgångar.—•—--—• De av kommittén anförda
skälen äro visserligen beaktansvärda, men jag tror dock, att en kontroll över
det mycket stora antalet jämförelsevis obetydliga stiftelser skulle åsamka
myndigheter och enskilda alltför mycket av arbete och kostnader utan motsvarande
gagn. Med hänsyn härtill och då det är av största vikt, att kontrollen
ej onödigtvis fördyras, har jag ansett mig böra föreslå återgång till den
av 1898 års förslag ursprungligen intagna ståndpunkt.

Första lagutskottet hade ingen erinran mot den föreslagna utformningen
av tillsynens omfattning men uttalade:

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

Vid 2 §, som undantager en mängd stiftelser från anmälningsplikt, har
inom utskottet ifrågasatts, huruvida undantag bör stadgas i den utsträckning,
som skett. Särskilt har uppmärksammats punkterna 4) och 5): stiftelser,
anförtrodda åt ideella föreningar eller andra samfund, samt stipendiestiftelser
vid enskilda undervisningsanstalter. Med den begränsade räckvidd,
förslaget enligt utskottets mening med rätta erhållit, synes emellertid
bäst överensstämma att jämväl i detta avseende iakttaga försiktighet och
alltså föreskriva anmälningsplikt endast för sådana stiftelser, beträffande
vilka tillsyn otvivelaktigt bör utövas.

Fråga om tillsyn över smärre stiftelser har därefter som ovan nämnts behandlats
vid 1958 års riksdag. I proposition nr 37, sedermera ersatt med
proposition nr B 24, redogjordes bl. a. för de överväganden som föranlett
införandet av värdegränsen å 5 000 kr., därvid också utförligt redovisades
de synpunkter som 1903 års kommitté anfört till stöd för sin uppfattning att
ingen stiftelse borde undantagas från tillsyn på grund av obetydligheten av
dess tillgångar:

Jämväl små stiftelser — framhöll 1903 års kommitté — kunde bidraga till
främjandet av allmännyttiga ändamål, och deras bestånd vore då av allmänt
intresse. Hänsyn till stiftarna krävde ock, att det allmänna visade sig uppskatta
stiftelserna och ägna dem omvårdnad, även om stiftelsemedlen icke
uppginge till ansenligare belopp. Personer, som icke kunde förfoga över
några större tillgångar, kunde enligt kommittén eljest lätt bli avskräckta
från att upprätta stiftelser. Måhända skulle även hos allmänheten kunna
utbilda sig den uppfattningen, att i avseende å dylika mindre stiftelser, som
icke vore föremål för tillsyn, samma skyldighet som eljest icke förefunnes
att bevara stiftelsemedlen och använda dem enligt stiftarnas föreskrifter.
Just de små stiftelserna, anförde kommittén, torde under alla förhållanden
på grund av sin obetydlighet och den mången gång obemärkta ställningen
hos de personer som hade dem om händer lättast vara utsatta för att falla
i glömska eller eljest försvinna, och kontroll å dem vore därför särskilt behövlig.
Ehuru tillsynen sålunda icke kunde undvaras, syntes den emellertid,
då det gällde stiftelser vilkas inkomst icke uppginge till viss summa — enligt
kommitténs förslag 100 kronor om året — utan våda kunna, till lättnad i
arbetet för såväl statsmyndigheterna som stiftelsernas styrelser, göras lindrigare
än den kontroll, som utövades å de större stiftelserna.

I propositionen återgavs därefter justitieombudsmannens tidigare nämnda
skrivelse till Kungl. Maj:t:

I skrivelsen anförde justitieombudsmannen att olika meningar givetvis
kan råda om hur högt värdegränsen bör sättas. Ingen av de myndigheter som
justitieombudsmannen hört har ansett att gränsen bör vara lägre än 10 000
kr. Som skäl för en höjning åberopar justitieombudsmannen den betydande
penningvärdeförsämring som skett sedan stiftelselagens tillkomst. Vidare
anföres att praktiska skäl talar för en höjning. Vid sina inspektioner har
justitieombudsmannen ej sällan iakttagit att vederbörliga redovisningshandlingar
icke avgivits av stiftelsestyrelser eller att däri intagna uppgifter varit
alltför knapphändiga för att möjliggöra föreskriven kontroll. I vissa fall
har icke heller från länsstyrelsernas sida vidtagits åtgärder för infordrande

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

av fullständiga uppgifter. Som förklaring har framhållits, att vissa stiftelsestyrelser
synes ha svårt att inse nödvändigheten av att avgiva mera utförliga
redovisningar, och att man inom länsstyrelserna, på grund av rådande
arbetsbelastning, icke alltid medhinner att infordra kompletterande material.
Därvid har bl. a. påpekats, att antalet stiftelseärenden väsentligt ökat
och därmed även länsstyrelsernas svårigheter att ägna dessa ärenden den
uppmärksamhet, som lagen föreskriver. Om en höjning genomföres bör enjustitieombudsmannen
uppmärksammas den inverkan på beskattningsreglerna
i vissa hänseenden, som en sådan ändring kan medföra.

Departementschefen yttrade:

Värdegränsen har tillkommit efter en avvägning mellan å ena sidan intresset
av att stiftelser med allmännyttigt ändamål står under det allmännas
kontroll och å andra sidan den omgång och det besvär som en sådan kontroll
medför för enskilda och myndigheter. Den betydande minskning av
penningvärdet som ägt rum sedan år 1929, då värdegränsen fastställdes, har
emellertid medfört att denna fått en annan innebörd, och det torde vara anledning
att nu höja det normgivande penningbeloppet. Genom en sådan höjning
skulle---■ länsstyrelserna beredas möjlighet att utöva en effekti vare

tillsyn över de större stiftelserna än vad som nu med hänsyn till det
stora antalet tillsynsobjekt och det med tillsynen förenade tidskrävande arbetet
torde vara möjligt. Gränsdragningen torde i enlighet med vad justitieombudsmannen
ifrågasatt kunna ske så, att undantag stadgas för stiftelse
vars förmögenhet ej överstiger 10 000 kr.

Första lagutskottet, som tillstyrkte bifall till propositionen, anförde -—•
med hänvisning till innehållet i justitieombudsmannens skrivelse — att det
måste anses angeläget att åvägabringa en mera tillfredsställande ordning på
förevarande område, samt fortsatte:

Härvid erbjuder sig dels möjligheten att begränsa kretsen av de stiftelser,
beträffande vilka tillsyn skall äga rum, dels utvägen att genom en ökning av
tillsynsmyndigheternas resurser effektivisera kontrollen. I propositionen
föreslås en lösning enligt det förstnämnda alternativet. Genom en höjning
av den hittillsvarande förmögenhetsgränsen skulle från tillsyn undantagas
ett stort antal mindre stiftelser; tillsynsmyndigheterna skulle härvid utan
personella förstärkningar kunna koncentrera tillsynen till de mera betydelsefulla
stiftelserna samt utöva denna tillsyn på ett effektivare sätt än för
närvarande. Till förmån för en sådan lösning talar att den i stiftelselagen bestämda
förmögenhetsgränsen på grund av penningvärdeförsämringen fått ett
annat reellt innehåll än den ursprungligen haft. Då det knappast synes föreligga
anledning att nu anlägga andra synpunkter på behovet och omfattningen
av tillsynen över stiftelser än dem, som vid stiftelselagens tillkomst
var bestämmande för den då satta förmögenhetsgränsen, torde de nu rådande
olägenheterna böra avhjälpas genom att bestämmelserna så långt det erfordras
återföres till den innebörd, de ursprungligen avsetts skola ha.

I fråga om förändring av stiftelses ändamål och stadgar
m. m. (permutation) saknas som tidigare framgått särskild lagreglering
till följd av den uppläggning lagstiftningsarbetet slutligen fick. Till
en början kan här ur förarbetena till 1929 års lagstiftning antecknas föl -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

jande. Det tidigare nämnda 1922 års förslag innehöll i 23 och 24 §§ stadganden
om befogenhet för Kungl. Maj :t att meddela nödig jämkning av föreskrift
i stadgarna i samband med stadfästandet av stadgarna och att förordna
om annat ändamål för stiftelse om det skulle senare visa sig att det ursprungliga
ändamålet icke vidare kan vinnas eller kommit att strida mot
lag eller sedlighet, m. m. I det till lagrådet remitterade förslaget saknades
bestämmelse om egentlig permutalion. Inledningsvis sade departementschefen
vid lagrådsremisser

I stiftelsebegreppet ligger ett visst mått av oföränderlighet. Grunden för
stiftelsens tillvaro, uppgift och verksamhet är stiftarens vilja, sådan den
kommit till uttryck i hans förordnande om stiftelsen. Denna själv kan icke
genom sina organ häri göra någon ändring, om ej annat särskilt föreskrivits.
Och icke heller stiftaren äger någon allmän befogenhet att förändra stiftelsen.
Denna oföränderlighet kan dock icke vara ovillkorlig. Därest på grund
av ändrade faktiska eller rättsliga förhållanden det med en stiftelse åsyftade
ändamålet icke kan vinnas eller stiftelsen med den organisation, densamma
erhållit, icke längre kan verka för detta ändamål, bleve stiftelsens upphörande
en nödvändig följd, därest ändring i ena eller andra hänseendet ej finge
ske. Även i andra fall kan jämkning i gällande föreskrifter beträffande en
stiftelse utgöra en förutsättning för att stiftarens avsikter med stiftelsen
skola kunna fullföljas. Att erforderliga ändringar då få vidtagas, synes bäst
överensstämma med de intressen, som äro förbundna med stiftelsen, och
torde även i regel kunna anses överensstämma med stiftarens vilja. Hos oss
ha ock dylika ändringar städse ansetts kunna vinnas genom beslut av Kungl.
Maj :t.

Departementschefen redogjorde vidare för ett utlåtande av justitiekanslersämbetet,
vari bl. a. påpekades att det, till följd av stiftelsernas skiftande
natur och oberäkneligheten av de förhållanden som kan framstå som giltig
grund för ändring, torde vara en ytterst vansklig sak att genom särskilda
lagbestämmelser noggrant angiva de förutsättningar, under vilka permutationsrätten
skall inträda, samt de begränsningar, som i avseende å dess utövande
skall gälla. — Efter att ha understrukit detta uttalande fortsatte departementschefen
:

Enligt nu gällande ordning utövar Kungl. Maj :t utan att därvid vara bunden
av några lagbestämmelser permutationsrätt under konstitutionell ansvarighet.
Såvitt mig är bekant, ha några olägenheter härav icke försports.
Tvärtom synes nämnda ordning vara ägnad att på ett ändamålsenligt och
efter förhållandena i det särskilda fallet väl avpassat sätt tillgodose uppkommande
behov av förändring av stiftelse. Med hänsyn härtill och då i
varje fall frågan om permutationsrättens bestämmande har en räckvidd
utöver en lagstiftning, vilken är begränsad till att avse ett särskilt slag av
stiftelser, har jag ansett denna fråga icke böra åtminstone i detta sammanhang
regleras genom lag.

1937 och 1961 års lagstiftning om pensionsstiftelser innehöll inget allmänt
stadgande om permutationsrätt för Kungl. Maj :t. Dock ägde enligt 1937 års

14 Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

lag bolagsstämma rätt att med tillstånd av tillsynsmyndigheten besluta ändringar
i vissa begränsade avseenden. 1961 års lag gav ett visst begränsat
bemyndigande för arbetsgivaren att disponera pensionsstiftelses överskottsmedel.
— I 1967 års lag om tryggande av pensionsutfästelse m.m. intogs i
22 § ett stadgande som medför befogenhet för tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen)
att ändra innehållet i stadgar för sådan stiftelse som omfattas av lagen
därest icke längre någon finns som omfattas av stiftelsens ändamål,
därest stiftelsens kapital väsentligen överstiger vad som kan komma att
fordras för att tillgodose ändamålet eller därest i övrigt särskilda skäl förekommer.
Befogenheten omfattar också förordnande om sammanslagning av
två eller flera stiftelser. Tillsynsmyndigheten äger underställa Konungen sådant
permutationsärende. — I propositionen (prop. 1967:83) anförde departementschefen
härtill att stadgandet var föranlett av önskemålet att tillerkänna
tillsynsmyndigheten viss befogenhet att förordna om ändringar samt
att en överföring av vissa permutationsärenden överensstämmer med uppfattningen
att statsdepartementen bör befrias från ärenden som med fördel
kan avgöras av lokala eller centrala myndigheter (jfr. prop. 1965: 65 s. 8). —
Motioner med yrkande om utredning rörande permutationsinstitutet har behandlats
vid 1966 och 1969 års riksdagar (se 1LU 1966:37 och 1969:22).
I utlåtandena redovisas bl. a. remissyttranden som inhämtats från juslitiekanslersämbetet
och överståthållarämbetet över 1966 års motioner. Justitiekanslern
ansåg att tillräckliga skäl icke förelåg för en särskild utredning av
permutationsinstitutet och dess liandliavande. Enligt överståthållarämbetets
mening däremot fanns skäl att låta utreda om och i vilken omfattning prövningen
av permutationsärenden borde anförtros annan eller andra myndigheter
än Kungl. Maj :t. överståthållarämbetet förklarade sig vidare icke ha
anledning avstyrka en förutsättningslös utredning jämväl av frågan om att
i lag närmare ange under vilka förutsättningar permutation må ske. I utlåtandena
anmärktes även de utredningar som bedrivs inom grundlagberedningen,
som avsåg att behandla permutationsspörsmålet i samband med frågan
om lagstiftningsmakten, och departementsutredningen, som skulle uppta
frågan om överflyttning av beslut i permutationsärenden. — I sitt utlåtande
år 1969 anförde utskottet:

Beträffande önskemålet om lagstiftning rörande permutationsinstitutet
framhöll utskottet i sitt yttrande över 1966 års motioner att förslag om lagreglering
i ämnet tidigare avvisats vid flera tillfällen, varvid bl. a. åberopats
att lagstiftning inte erfordrades enär permutationsärenden handlades under
iakttagande av en enhetlig praxis samt att detaljerade bestämmelser inte
gärna kunde uppställas med hänsyn till de skiftande förhållanden, under
vilka permutationsrätten kunde användas. I enlighet med vad justitiekanslern
uttalat i remissyttrande i ärendet fann utskottet att dessa skäl mot lagstiftning
alltjämt ägde giltighet. En särskild utredning syftande till lagstiftning
rörande permutationsinstitutet kunde därför icke anses påkallad. Utskottet
anmärkte dock att permutationsrätten kunde komma att beröras om

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

en lagstiftning angående stiftelseinstitutet skulle aktualiseras. Vid bedömningen
av nu föreliggande motion har utskottet icke funnit anledning frångå
angivna ställningstagande. Om en delegering av beslutanderätten i permutationsärenden
till underordnade myndigheter skulle bli aktuell, vilken
frågeställning närmare behandlas i det följande, torde frågan dock komma
i ett annat läge. I sådant fall torde någon form av normer för permutationsrättens
utövande bli erforderlig. Utskottet vill vidare framhålla, att 1967 års
lagstiftning om arbetsgivares tryggande av sina pensionsutfästelser har inneburit
en avsevärd minskning av antalet stiftelser genom afl de s. k. reversstiftelserna
avskaffats.

Beträffande den andra genom motionen aktualiserade frågan, om delegering
av beslutanderätten i permutationsärenden, är det enligt utskottets
mening uppenbart att en stor del av permutationsärendena, framför allt
sådana som avser ändring av organisatoriska föreskrifter, icke är av sådan
art eller svårhetsgrad att det från saklig synpunkt är nödvändigt att prövningen
förbehålls Kungl. Maj:t. Det torde emellertid som justitiekanslern
anför i sitt yttrande över 1966 års motioner vara tveksamt om Kungl. Maj :t
äger delegera sin beslutanderätt i dessa ärenden. Frågan om befogenheten
härutinnan synes förtjänt att närmare övervägas. En prövning i detta hänseende
kommer enligt vad utskottet erfarit också att ske i samband med
grundlagberedningens fortsatta arbete på en ny författning. Som framgår av
redogörelsen ovan kommer delegationsspörsmålet också att inom kort tas
upp av departementsutredningen. I avvaktan på resultaten av nu angivna
överväganden finner utskottet — liksom vid 1966 års riksdag — icke heller
i denna del anledning förorda några särskilda åtgärder från riksdagens sida.

Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Senare riksdagsbehandling av andra frågor rörande stiftelseinstitutet

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner angående översyn av tillsynslagen
och med hemställan om utredning i avsikt att närmare klarlägga omfattningen
av i motionerna omnämnda överföringar till stiftelser samt stiftelsernas
antal och förmögenhetsställning. Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (BeU 1963:51) avstyrkte
utskottet bifall till motionerna under hänvisning till de överväganden
av hithörande spörsmål som kunde förväntas ske inom koncentrationsutredningen.

Här bör omnämnas till konstitutionsutskottet vid 1969 och innevarande
års riksdagar hänvisade motioner angående bl. a. insyn i s. k. kommunala
bolag och stiftelser (se KU 1969: 40 och 1970: 28). Motionerna behandlar den
utökade kommunala verksamhet som äger rum i form av bolag och stiftelser
samt påtalar det minskade kommunala inflytandet över sådana fristående
rättssubjekts ekonomi samt de försämrade insyns- och kontrollmöjligheterna
såväl för allmänheten som för kommunens organ. I sitt utlåtande till
årets riksdag redogjorde konstitutionsutskottet för en i april i år tillsatt utredning
med uppdrag att göra en översyn av den kommunala demokratin,
i vars direktiv nämns även fråga om formerna för insyn och inflytande i

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt. Med hänvisning härtill
fann konstitutionsutskottet ej skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning
av då förevarande motioner. Riksdagen har beslutat i enlighet med utskottets
hemställan.

Skilda motioner rörande olika stiftelsers beskattning har väckts vid årets
riksdag och behandlats av bevillningsutskottet i samband med behandlingen
av propositionen med förslag till ändring i förordningen om statlig
förmögenhetsskatt m. in. (se BeU 1970:41). Propositionsförslaget innebar,
såvitt nu är av intresse, att den hittillsvarande skattefriheten för arv och
gåvor som tillfaller allmännyttiga stiftelser behålls. Redogörelse för innehållet
i motionerna, varibland ingår de jämväl i detta utlåtande behandlade
motionerna 1:798 och 11:906, återfinns i bevillningsutskottets betänkande
s. 43 f. I betänkandet anförde utskottet bl. a.:

Departementschefen föreslår—-—--—- att nuvarande regler skall bibehållas
och åberopar som motiv härför att beredningens förslag vid remissbehandlingen
mött stark kritik. Endast mycket tungt vägande skäl bör enligt
hans mening föranleda inskränkningar i den nuvarande skattefriheten, och
de skäl som beredningen åberopat har inte varit tillräckligt övertygande. Å
andra sidan menar departementschefen att de rättssubjekt, som åtnjuter
både arvs- och gåvoskattefrihet, främjar en i så hög grad allmännyttig verksamhet
att organisationer som fullföljer andra ändamål inte har anledning
känna sig tillbakasatta. Bl. a. med hänsyn härtill anser departementschefen
att det är obefogat att som föreslagits av några remissinstanser utvidga arvsskattefriheten.
—■—-— Utskottet har i denna fråga tidigare erinrat om att
koncentrationsutredningen i sitt betänkande Ägande och inflytande inom
det privata näringslivet (SOU 1968: 7) fäst uppmärksamheten på stiftelsernas
roll vid förmögenhetsfördelningen. Den i samband härmed förda debatten
manade enligt utskottets mening till försiktighet i fråga om åtgärder som
måste tolkas som ett ytterligare befästande av stiftelsernas skatteförmåner.
— Motionsyrkandena berör enligt utskottets mening endast delar av ett större
frågekomplex som bör bli föremål för en mer allsidig utredning än den
kapitalskatteberedningen enligt sina direktiv haft att verkställa. Utskottet,
som förutsätter att Kungl. Maj :t uppmärksammar dessa spörsmål, avstyrker
därför motionerna.

Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd såvitt nu är av intresse.

Slutligen skall nämnas en vid årets riksdag väckt motion, II: 940, om ökad
samhällsrepresentation i allmännyttiga stiftelser. Motionen har hänvisats
till bankoutskottet och behandlingen därav har uppskjutits till höstsessionen.
Motionärerna hemställer — under hänvisning till bl. a. överväganden i
koncentrationsutredningens delbetänkande Ägande och inflytande inom det
privata näringslivet (SOU 1968: 7) — att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär lagförslag med innebörd att en majoritet av samhällsrepresentanter
skall ingå i styrelsen för stiftelse med omfattande aktieinnehav.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

Vissa utredningar m. in.

Som ovan framgått har på senare tid olika statliga utredningar kommit att
syssla med skilda spörsmål berörande stiftelseinstitutet.

Pensionsstiftelseutredningen

Resultatet av pensionsstiftelseutredningens betänkanden (SOU 1961:14
och 1965: 41) är redan berört ovan (s. 14).

Iiommunalrättskommittén

1 sitt betänkande Kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt för
kommunal verksamhet (SOU 1965:40) berörde kommunalrättskommittén
åtskilliga problem i samband med bedrivande av kommunal verksamhet i
stiftelseform. Kommittén framlade även ett förslag till lag om särskilda
kommunalföretag bl. a. för att kunna nå en lämplig avvägning mellan inslag
av offentligrättslig och av privaträttslig prägel, särskilt från insyns-, kontroll-
och ledningssynpunkter. Förslaget bar i denna del icke lett till lagstiftning.

Kommittén lämnade vissa statistiska uppgifter m. m. angående kommunala
stiftelser jämte redogörelse för stiftelsernas utformning. I betänkandet
angavs sålunda att stiftelseinstitutet kommit till användning i kommunal
verksamhet för kommunikationsföretag, för bad- och idrottsanläggningar,
för hotell, restauranger, teatrar och nöjesfält, för socialvård och för industri-
och hantverkslokaler m. m., för all nu nämnd verksamhet dock endast
i ett blygsamt antal fall. Däremot redovisades ett stort antal stiftelser som
bostadsföretag (347 stycken), på vilket område stiftelseformen dominerade
över bolagen.

Koncentrationsutredningen

Ivoncentrationsutredningen framlade år 1968 bl. a. två betänkanden av
intresse här, Kreditmarknadens struktur och funktionssätt (SOU 1968:3)
samt Ägande och inflytande inom det privata näringslivet (SOU 1968: 7).

1 det förstnämnda betänkandet finns bl. a. en redogörelse för Knut och Alice
Wallenbergs stiftelse och vissa till banker knutna stiftelser. Det andra betänkandet
innehåller en omfattande statistisk kartläggning av inflytandet
inom det privata näringslivet och åtskilliga uppgifter om skilda stiftelser
lämnas. Utredningen avser att under år 1971 framlägga en sammanfattande
bedömning av det insamlade materialet.

Samarbetsutredningen

Förslag till lagstiftning för ökad offentlig insyn och kontroll i bl. a. stiftelser
har därefter framlagts av samarbetsutredningen i dess betänkande
Företag och samhälle, Del 1 och 2 (SOU 1970:41 och 42). Del 1 innehåller
lagförslagen med motiv och bilagor medan i del 2 redovisas hearings med

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 57

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

företrädare för samhällsorgan, företag, löntagarorganisationer och politiska
partier m. fl. Bl. a. har utredningen utarbetat förslag till en lag om offentliga
styrelseledamöter och offentliga revisorer i aktiebolag, ekonomiska föreningar
och stiftelser.

Det föreslås att Kungl. Maj :t skall få förordna en ledamot i styrelsen för
stiftelse vars tillgångar överstiger fem miljoner kronor och som har till huvudsakligt
ändamål att främja sådan verksamhet som anges i 53 § 1 mom.
e) kommunalskattelagen. Det anges att den offentlige styrelseledamoten särskilt
skall verka för att samhällets intressen blir beaktade i stiftelsens verksamhet.
När fråga uppkommer om utseende av offentlig styrelseledamot
skall stiftelsen vara vid straffansvar skyldig att överlämna avskrift av stiftelsens
urkunder, stadgar och andra handlingar. Förslaget innehåller också
regler om att arvode åt offentlig styrelseledamot skall utges av stiftelsen. —
Utredningen föreslår också ett tillägg till tillsynslagen, varigenom bestämmelserna
i 14 § tillsynslagen (om förande och avlämnande av räkenskaper
m.m.) skall bli tillämpliga även på stiftelse som inte står under kontroll enligt
tillsynslagen om nämligen stiftelsens tillgångar överstiger en miljon kr.

Utredningen behandlar frågan om styrelserepresentation för det allmänna
i stiftelse mot bakgrund av det av koncentrationsutredningen belysta
inflytande över svenskt näringsliv som kan utövas genom allmännyttiga stiftelser,
samt anför:

Även om dessa stiftelsers samhällsekonomiska betydelse i den allmänna
debatten många gånger synes ha överdrivits står ändå klart att de stiftelser,
som byggts upp kring dominerande aktieinnehav i ett antal betydelsefulla
företag, spelar en icke oväsentlig roll vid kontrollen och styrningen av det
enskilda näringslivet. Stiftelsernas tillgångar ägs formellt varken av privatpersoner
eller av det allmänna, men genom att stiftelsernas styrelser behärskas
av personer, som är släkt med eller på annat sätt har intressegemenskap
med de ursprungliga stiftarna, kommer stiftelserna att fortlöpande ge
vissa familjer eller intressegrupper möjlighet till inflytande över näringslivet.
Det allmännas insyn i och inflytande över dessa stiftelser är å andra
sidan begränsat. Utredningen har mot denna bakgrund funnit det angeläget
överväga huruvida styrelserepresentation för det allmänna är ett lämpligt
medel att härvidlag öka samhällets insyn och inflytande.

Utredningen fortsätter:

Från den utgångspunkten att dessa stiftelser är klart privilegierade i skattehänseende
kan det också hävdas att samhällelig styrelserepresentation är
mer motiverad i dem än i företag i traditionell bemärkelse. Redan den ekonomiska
förmån, som samhället ger genom skattefriheten, motiverar att
det allmänna får ökad insyn i hur stiftelserna disponerar sina ekonomiska
resurser. Styrelserepresentationen skulle från dessa utgångspunkter kunna
uppställas som ett villkor för skattefrihet. — En styrelserepresentant för det
allmänna skulle kunna tillse att vid dispositionen av stiftelsens avkastning
de allmännyttiga ändamål tillgodoses som motiverar skattefriheten. Därmed
skulle en sådan styrelserepresentant till viss del fullgöra samma upp -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

gifter som ankommer på länsstyrelserna i fråga om stiftelser som står under
tillsyn enligt 1929 års lag. En offentlig styrelseledamot skulle även kunna
verka för samordning av forskningsanslag som vederbörande stiftelse samt
statliga institutioner delar ut. Den väsentligaste uppgiften, och den som
framför allt motiverar representation för det allmänna i stiftelsernas styrelser,
är dock deltagandet i beslut i samband med placering av stiftelsens
tillgångar; beslut som kan få både för det allmänna och för ett stort antal
människor synnerligen vittgående konsekvenser. — Utredningen föreslår
under hänvisning till det anförda att Kungl. Maj :t ges rätt att i allmännyttig
stiftelse som har mer betydande tillgångar utse en ledamot av stiftelsens
styrelse. Rätten att utse sådan styrelserepresentation synes lämpligen böra
begränsas till de stiftelser vars tillgångar överstiger fem miljoner kronor.
Med tillgångar avses då de samlade tillgångarnas bokförda värde, som de
upptagits på aktivsidan i stiftelsens balansräkning. —- Enligt en undersökning
som utredningen bär företagit skulle vid en sådan begränsning 35 stiftelser
som står under tillsyn kunna hänföras under de föreslagna bestämmelserna.
Av dessa synes dock huvuddelen från de synpunkter utredningen
har att beakta vara av mindre intresse. Det gäller de stiftelser vars tillgångar
i huvudsak är bundna i fastigheter. Utöver de nu nämnda stiftelserna finns
några stiftelser med tillgångar överstigande fem miljoner kr., vilka inte står
under tillsyn av länsstyrelse. Till denna kategori hör, som tidigare nämnts,
bl. a. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse (tillgångar enl. koncentrationsutredningen
340 miljoner kr. 1966) samt Axel och Margaret Ax:son Johnsons
stiftelse för allmännyttiga ändamål och Axel och Margaret Ax:son
Johnsons stiftelse (sammanlagda tillgångar enl. koncentrationsutredningen
25 miljoner kr. 1963). I praktiken torde sammanlagt högst 15—20 stiftelser
komma att beröras av utredningens förslag om styrelserepresentation. Genom
att den föreslagna lagstiftningen givits formen av en fullmakt får Kungl.
Maj:t möjlighet att vid urvalet av de stiftelser i vilka styrelserepresentation
skall komma i fråga beakta arten av stiftelsens tillgångar.

Styrelserepresentation för det allmänna bör kunna komma i fråga även i
det fall att en stiftelse står under tillsyn enligt 1929 års lag. Tillsynen medger
nämligen inte i samma utsträckning som styrelserepresentation insyn i
och möjlighet att påverka beslut i stiftelserna.

Utredningen tar npp frågan om årsredovisning för stiftelser och konstaterar,
att den skyldighet till offentlig redovisning som åligger stiftelser inte
är särskilt omfattande, samt fortsätter:

En allmännyttig stiftelse som inte faller under bestämmelserna i 1929 års
lag om tillsyn över stiftelser är — även om den har aldrig så stor samhällsekonomisk
betydelse — helt fri från skyldigheter i fråga om offentlig redovisning.
(I praxis förekommer dock att stiftelse utan att skyldighet därtill
föreligger avger aöss offentlig redovisning. Se t. ex. minnesskrift för Knut
och Alice Wallenbergs stiftelse till stiftelsens 50-årsjubileum 1967.) Det kan
heller inte sägas att de bestämmelser om årsredovisning som 1929 års lag
innehåller särskilt väl motsvarar nutida krav på insyn, i vart fall inte såvitt
gäller större stiftelser. Enligt utredningens mening kan det från samhällets
synpunkt numera knappast godtas att kraven på redovisning för sådana stiftelser
— stiftelser som ibland har åtskilliga miljoner kronor i tillgångar —
är så mycket lägre än motsvarande krav på även helt obetydliga aktiebolag

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

eller ekonomiska föreningar. Sådana lagregler bör tillskapas för årsredovisningen
i stiftelser att samhället och allmänheten garanteras information om
stiftelsernas förhållanden. Detta kravs synes så mycket mer berättigat som
de anspråk på sekretess som produktionsföretag och liknande med fog kan
uppställa i vissa frågor, och som beträffande sådana företag begränsar utrymmet
för offentlig redovisning, torde har mycket ringa relevans i stiftelser.

Även om samarbetsutredningen haft anledning att till behandling ta upp
endast begränsade delar av stiftelseinstitutet, har utredningen kommit till
uppfattningen att tiden nu bör vara mogen att vidta en genomgripande översyn
av den lagstiftning som reglerar detta institut. Utredningen förordar att
en sådan översyn kommer till stånd inom en nära framtid. Vid denna översyn
bör det vara en självskriven uppgift att också behandla frågan om stiftelsernas
årsredovisning.

I anslutning till riksdagsmotioner, bl. a. här förevarande motionerna I: 60
och II: 71 samt I: 389, påpekar utredningen bristen på regler i fråga om stiftelsestyrelses
arbete, funktioner och ansvar samt fortsätter:

Riksdagen har också i anslutning till sådana motioner uttalat sig till förmån
för en lagrevision. Utredningen är emellertid väl medveten om att sagda
översyn innebär en komplicerad och omfattande lagstiftningsuppgift. I
avvaktan på att denna genomförs bör därför vissa (provisoriska) åtgärder
vidtas för att förbättra informationen om i första hand de större allmännyttiga
stiftelser som inte står under tillsyn enligt 1929 års lag; stiftelser som
alltså f. n. inte är skyldiga att avge någon som helst offentlig redovisning.
Det synes lämpligen kunna ske i den formen att i 1929 års tillsynslag tas
in en bestämmelse att stiftelse som inte står under tillsyn enligt lagen men
som bär mer omfattande tillgångar skall avge motsvarande årsredovisning
till länsstyrelsen som enligt 14 § tillsynslagen nu åligger de stiftelser som
står under tillsyn. Det torde från de synpunkter utredningen har att beakta
vara lämpligt att sådan redovisningsskyldighet åläggs alla stiftelser som har
tillgångar som överstiger en miljon kronor.

Vad nu sagts innebär inte att alla stiftelser som har mer än en miljon kronor
i tillgångar blir underkastade tillsyn enligt 1929 års lag. Förslaget innebär
endast att sådan stiftelse, även om den inte står under tillsyn, skall upprätta
samma form av redovisning som de stiftelser som står under tillsyn
och att redovisningshandlingarna, genom att de skall ges in till länsstyrelsen,
blir offentligt tillgängliga.

Samarbetsutredningens betänkanden är f. n. föremål för remissbehandling.

Utredningen rörande den kommunala demokratin

Slutligen skall redovisas den i konstitutionsutskottets ovanberörda (s. 15)
utlåtande omnämnda utredningen rörande översyn av den kommunala demokratin,
vars huvuduppgift är att undersöka möjligheterna till ett vidgat
och fördjupat medborgerligt engagemang i den kommunala verksamheten.
I direktiven heter det bl. a.:

Bland åtgärder som de sakkunniga sålunda bör överväga är sådana som
syftar till att förbättra förutsättningarna för information till förtroende -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

männen och medborgarna om den kommunala verksamheten under olika
skeden av beslutsprocessen. Även åtgärder för att vidga och fördjupa kontakterna
med föreningar och organisationer inom kommunen bör övervägas.
En särskild fråga i detta sammanhang är formerna för insyn och inflytande
i kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt. En kartläggning av
hithörande problem har gjorts av kommunalrättskommittén i betänkandet
Kommunala bolag (SOU 1965: 40) och i remissyttrandena över detta. Denna
kartläggning bör tjäna som utgångspunkt för nya överväganden i belysning
av erfarenheter som vunnits sedan betänkandet avgavs. Åtgärder som nu
har berörts torde i allmänhet kunna vidtas utan lagändringar. De sakkunniga
bör emellertid oavsett förslagens karaktär göra en fullständig redovisning
av åtgärder som enligt de sakkunnigas uppfattning lämpligen bör
komma i fråga. En sådan redovisning bör kunna bli värdefull för den allmänna
debatten och för överväganden i kommunerna i frågor om stärkandet
av den kommunala demokratin i den egna kommunen.

Övrigt

Utskottet har inhämtat att departementsutredningen under hösten 1970
avser att lägga fram en promemoria angående decentralisering av permutationsärendena
från de olika statsdepartementen ävensom att permutationsrätten
kan antas komma att bli berörd av grundlagberedningen under
dess fortsatta arbete på de konstitutionella frågorna. —• Det kan vidare
nämnas att sedan den 1 juli 1970 remisser från statsdepartement i permutationsärenden
regelmässigt sker till kammarkollegiet i stället för såsom hittills
till justitiekansler sämbetet.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från justitiekanslern, länsstyrelserna i Stockholms
samt Göteborgs och Bohus län, bankinspektionen och aktiebolagsutredningen.
Vidare har utskottet berett Sveriges advokatsamfund tillfälle
att yttra sig över motionerna. Advokatsamfundet har icke inkommit med
svar.

Samtliga remissinstanser ställer sig i princip positiva till yrkandena om
en allmän översyn av tillsynslagen.

Justitiekanslern anför till frågan om en värdegräns för tillsynslagens tilllämpning
å smärre stiftelser — efter att ha redogjort för stadgandets förarbeten
-—■ följande.

Då det såvitt jag kan bedöma torde vara praktiskt ogenomförbart att låta
den offentliga tillsynen avse jämväl stiftelse, vars förmögenhet understiger
10 000 kr., och då kostnaderna för tillsyn över sådan mindre stiftelse ej
skulle stå i godtagbar proportion till stiftelsens avkastning, synes enligt
min mening skäl ej föreligga till översyn av stiftelselagen i syfte att utöka
den offentliga tillsynen av smärre fonder.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

I fråga om permutationsrätten hänvisar justitiekanslern till att spörsmålen
rörande lagstiftning om permutation och delegering av permutationsfrågorna
från Kungl. Maj:t behandlats av utskottet i dess utlåtande
1969: 22 och yttrar:

Någon sådan ändring av förhållandena torde ej ha inträffat, att frågorna
nu bör betraktas annorlunda än utskottet gjort. Lagstiftning endast omfattande
regler för sammanläggning av små fonder till samfond torde knappast
kunna åstadkommas. För att sammanläggning av fonder skall kunna
genomföras erfordras i allmänhet permutation av ändamål och andra av
stiftaren meddelade bestämmelser.

Beträffande motionerna I: 798 och II: 906 hänvisar justitiekanslern till de
ovannämnda vid 1963 års riksdag väckta motionerna angående översyn av
tillsynslagen in. in. samt bevillningsutskottets betänkande i anledning därav
(BeU 1963:51). Han åberopar sitt till bevillningsutskottet då avgivna yttrande
:

Den av motionärerna väckta frågan sammanhänger uppenbarligen mycket
nära med skattelagstiftningens utformning. — —- •— Frågan om en särskild
utredning i syfte att klarlägga omfattningen av nu ifrågavarande förmögenhetsöverföringar
till stiftelser torde böra ses mot bakgrunden av motionärernas
uttalande att donationerna görs i sådana former, att inflytandet över
förmögenheten och de företag som ingår i denna ligger oreducerat i vederbörande
familjs händer. Man nalkas här spörsmål som för närvarande behandlas
inom den s. k. koncentrationsutredningen.---Enligt justitie kanslersämbetets

mening är en utredning av det slag som motionärerna
åsyftar icke opåkallad. Med hänsyn till det samband som en sådan utredning
skulle ha med de frågor, som för närvarande är under behandling inom
koncentrationsutredningen, anser emellertid ämbetet det naturligt att -—
om en utredning anses böra komma till stånd — denna anförtros åt koncentrationsutredningen.
FYågan om en översyn av lagen om tillsyn över stiftelser,
utförd med utgångspunkt från de i motionerna påtalade förhållandena,
synes böra anstå i avvaktan på resultatet av en sådan utredning.

Justitiekanslern fortsätter:

De aktuella motionerna sammanhänger liksom 1963 års motioner med
skattelagstiftningens utformning. Huruvida innevarande års riksdag kommer
att behandla frågan om skatteplikt för sådana stiftelser, som motionärerna
främst torde ha tänkt på, är mig ej bekant. Skulle genom ändrade
beskattningsregler skattemyndigheterna framdeles komma att få insyn i
sådana stiftelser, är det kanske möjligt att behov av tillsyn jämlikt tillsynslagen
blir mindre framträdande. Jag vidhåller den av JK i yttrandet av år
1963 uttalade meningen att en utredning ej är opåkallad. Även om koncentrationsutredningen
i huvudsak torde ha slutbehandlat frågan om stiftelsernas
inflytande och därmed sammanhängande frågor, kan möjligen ifrågasättas
om ej utredningens slutbetänkande, som torde komma att avges
under innevarande år, bör avvaktas innan en översyn av lagen om tillsyn
över stiftelser påbörjas.

I anslutning till yrkandet i motionen I: 389 återger justitiekanslern följande
ur sitt ovannämnda yttrande till första lagutskottet vid 1966 års riksdag:

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

Det är ju allmänt känt att stiftelseinstitutet under de senast förflutna
decennierna kommit till allt större användning även i icke benefika sammanhang.
Här åsyftas främst av städer och kommuner bildade bostadsstiftelser
och stiftelser för tillgodoseende av andra ändamål; se kommunalrättskommitténs
betänkande VII Kommunala bolag (SOU 1965:40). Flera
skäl torde ha medverkat till detta. Utvecklingen är emellertid i så måtto
ägnad att för framtiden inge vissa bekymmer som stiftelseinstitutet icke är
civilrättsligt reglerat på sätt gäller om t. ex. aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Här bortses från de regler av civilrättslig innebörd som finns i
1929 års lag om tillsyn över stiftelser. Därest icke i enskilda fall i urkunderna
intagits förbehåll om rätt för stiftarna att göra ändringar i urkunderna,
torde i fråga om dessa stiftelser f. n. icke kunna ske några mer fundamentala
ändringar utom med hjälp av permutationsinstitutet. Det synes
emellertid vara att räkna med att förr eller senare behov gör sig gällande
av en reglering av sådana frågor som ändring av stiftelses stadgar, om talan
mot styrelsebeslut, om likvidation och upplösning och om fusion för att
nämna några spörsmål. —• En lagstiftning på nu berörda område kan möjligen
begränsas till icke benefika stiftelser av visst slag i analogi med vad
som har skett och sker i fråga om pensionsstiftelser. Det kan å andra sidan
icke uteslutas, att en dylik lagstiftning lämpligen måste avse stiftelseinstitutet
som helhet, varvid även permutationsrätten kommer att beröras.

Han framhåller därefter att, i fråga om de stiftelser motionen 1: 389 avser,
ett behov av reglering förr eller senare torde göra sig gällande. Han har
därför i och för sig ej något att erinra mot att översyn av det slag motionärerna
önskar kommer till stånd. Han säger det emellertid vara svårt att
bedöma om antalet stiftelser av aktuellt slag är så stort, att behov av författningsregler
föreligger redan nu, och anför att till honom remitterade
permutationsframställningar rörande icke benefika stiftelser — bortsett
från pensions- och personalstiftelser — varit mycket få.

Länsstijrelsen i Stockholms län framhåller att de under förarbetena till
stadgandet om värdegränsen å 10 000 kr. anförda skälen för en relativt hög
värdegräns under rådande förhållanden snarast motiverar en ytterligare
höjning av gränsen och anser en sänkning icke tillrådlig, därest länsstyrelserna
skall kunna hinna med att tillfredsställande granska de större stiftelserna.

I fråga om permutation och sammanläggning av stiftelser anför länsstyrelsen: Länsstyrelsen

har i ett stort antal fall framställt anmärkning mot stiftelser,
som under ett flertal år inte verkställt någon utdelning för att fullfölja
sina ändamål, och begärt stiftelsestyrelsens förklaring däröver. I regel har
då styrelsen vidtagit åtgärder, så att stiftelsens avkastning åter kunnat
tagas i anspråk. I en del fall har emellertid länsstyrelsens anmärkning föranlett
stiftelsens styrelse att hos Kungl. Maj:t begära permutation av otidsenliga
ändamålsbestämmelser. Underlåter en styrelse att i ett dylikt fall
söka permutation, kan länsstyrelsen med stöd av 16 § tillsynslagen förelägga
styrelsen att vidtaga sådana åtgärder, att stiftelsens medel åter kommer till
användning. —- Kungl. Maj :t har under senare år i ett stort antal fall efter
ansökan av kyrkoråd eller kommunala nämnder i Stockholm medgivit änd -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

ring av ändamålsbestämmelserna för fonder och stiftelser under deras förvaltning,
varigenom avkastningen kunnat användas i en större omfattning
än vad som tidigare varit möjlig. Länsstyrelsen har inte den erfarenheten,
att Kungl. Maj :t skulle tillämpa sin permutationsrätt särskilt restriktivt.

Ett stort antal fonder under länsstyrelsens tillsyn förvaltas av kyrkoråd
eller kommunala nämnder. Fondernas förmögenheter är i regel med stöd av
bestämmelsen i 13 § tillsynslagen sammanförda under en gemensam fondförvaltning.
Fonderna äger andel i den gemensamma förmögenhetsmassan i
förhållande till sina resp. bokförda förmögenheter. Ur nettoavkastningen av
den gemensamma fondförmögenheten tilldelas varje fond årligen så stor
del, som motsvarar dess andel i densamma. Fonderna består under samförvaltningen
som självständiga stiftelser och utdelning sker ur varje fond för
sig enligt fondens ändamålsbestämmelser. — Inom Stockholms stad liksom
i ett flertal större församlingar i Stockholm pågår f. n. en genomgång av
fonder under deras förvaltning i syfte att söka sammanföra ett flertal mindre
fonder med likartade ändamål till samfonder. I åtskilliga fall har Kungl.
Maj:t efter ansökan medgett, att dylika samfonder bildas och fastställt
enhetliga ändamålsbestämmelser för fonderna. Ett flertal ansökningar härom
har även av länsstyrelsen med tillstyrkan överlämnats till Kungl. Maj :t
och är f. n. beroende av Kungl. Maj :ts prövning.

Länsstyrelsen kan inte dela den uppfattningen, att det nuvarande permutationsförfarandet
skulle vara särskilt tidsödande. Det kan emellertid
finnas skäl att utreda, om en snabbare handläggning kan åstadkommas av
permutationsärendena, om de anförtros annan eller andra myndigheter än
Kungl. Maj :t.

I fråga om praxis angående tillsynsmyndighetens rätt till tvångsmedel
tar länsstyrelsen bl. a. upp stadgandet i 17 § tillsynslagen enligt vilket tillsynsmyndigheten
icke äger tillgripa vitesföreläggande för att framtvinga
fullgörandet av åligganden som är straffsanktionerade. Länsstyrelsen finner
det önskvärt om vite kunde föreläggas även i sådana fall.

Med erfarenheter från sin granskande verksamhet belyser länsstyrelsen
andra svårigheter vid tillämpningen av tillsynslagen och finner svårigheterna
kunna vara ett motiv för översyn av lagen. Härutinnan anföres bl. a.:

Länsstyrelsen har vid granskning av räkenskaperna för pensionsstiftelser
i ett stort antal fall anmärkt på, att stiftelsens styrelse utbetalat gottgörelse
till arbetsgivare för av denne gjorda utgifter, ehuru stiftelsen saknat överskott
på kapitalet. Länsstyrelsen har då med stöd av 16 § tillsynslagen förelagt
styrelsen att vidtaga åtgärd så att stiftelsen erhåller gottgörelse för
utgiften. Om länsstyrelsens beslut inte föranleder rättelse av den påtalade
felaktigheten, måste skadeståndstalan anhängiggöras mot styrelsen. — Länsstyrelsen
bär i en del fall vid granskning av stiftelses förvaltning funnit,
att dess förmögenhet inte varit placerad på ett sätt som kunnat anses nöjaktigt.
Med stöd av 16 § tillsynslagen har länsstyrelsen då förelagt stiftelsens
styrelse att omplacera vissa tillgångar, t. ex. långfristiga lån eller fastighetsinteckningar
med oförmånligt förmånsrättsläge. På grund av svårigheter
för stiftelsens styrelse att lösgöra säkerheterna och finna förmånligare
placeringsobjekt, kan verkställigheten av länsstyrelsens föreläggande ofta
taga en betydande tid i anspråk och i vissa fall vara omöjligt alt verkställa.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

Rörande yrkandena i motionerna 1:798 och 11:906 anför länsstyrelsen
endast vad departementschefen enligt vad ovan redovisats uttalat i prop.
1929: 83 angående rätt för stiftare att förordna om undantag från tillsyn.

Länsstyrelsen yttrar slutligen att förefintlig reglering av bostadsstiftelsers
verksamhet synes tillgodose rimliga anspråk på en betryggande kontroll
över deras förvaltning, samt anför vidare:

Frågan om stiftelseinstitutet är en lämplig juridisk form för bostadsföretagens
verksamhet bör övervägas i samband med frågan om särskild företagsform
för kommunal affärsverksamhet. Förslag härom har framlagts av
kommunalrättskommittén. I avvaktan på resultatet av denna utredning synes
frågan om behovet av ytterligare kontroll över bostadsstiftelsers verksamhet
inte motivera någon ändring i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig tillstyrka en översyn
av lagstiftningen om stiftelser och finner inledningsvis att det framstår
som naturligt att en generell anmälningsplikt (förslagsvis till länsstyrelse)
jämte registreringsförfarande införes för i varje fall allmännyttiga stiftelser.
Länsstyrelsen menar vidare, alt det beträffande sådana stiftelser torde böra
övervägas om inte någon form av statlig insyn i förvaltningen bör förekomma
även om stiftaren undantagit stiftelsen från tillsyn.

Emellertid finner länsstyrelsen att, liksom hittills, smärre donationer
torde få lämnas utanför tillsynsregleringen och föreslår att värdegränsen
höjs från 10 000 kr. till 25 000 kr. Dock skulle tillsynsmyndigheten kunna
för särskilda fall besluta om granskning även av mindre stiftelser.

Länsstyrelsen tillstyrker att frågor om permutation skall kunna delegeras
till länsstyrelse, när dessa endast angår organisatoriska föreskrifter. Länsstyrelsen
vill ej heller utesluta möjligheten att även frågor om ändring av
stiftelses ändamål må kunna handläggas på regional nivå. Länsstyrelsen
yttrar vidare beträffande frågan om sammanläggning av fonder:

Om någon olikhet i fråga om ändamålsbestämningen ej föreligger och i
ivrigt donationsurkunden ej lägger hinder i vägen lärer enligt gällande
permutationspraxis sammanläggning kunna medges. När det gäller mindre
fonder kan sammanläggning vara till fördel därigenom att utdelning kan
ske med större belopp. Administrationen kanske också kan något förenklas
och förbilligas. Den stora pietet som alltid bör visas stiftaren manar dock
till försiktighet. Grundregeln bör vara att varje stiftelse skall leva sitt eget
liv så som stiftaren tänkt sig. Frågan om sammanslagning bör prövas med
noga omtanke, så att givarens vilja inte åsidosättes i oträngt mål. — Länsstyrelsen
har vid sin granskning och såsom rådgivande myndighet kunnat
konstatera, att donationsstyrelserna så gott som undantagslöst fullgör sina
uppdrag med iakttagande av vad donator föreskrivit. Vid samtal med styrelserepresentanter
framlyser ofta den respekt de har för donators vilja och
deras ambition att följa bestämmelserna i stiftelseurkunden. Att dessa föreskrifter
skall respekteras är för dem självklart.

Länsstyrelsen anför härtill att villkoren för permutation — åtminstone

26 Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

när det gäller förändring av ändamålsbestämmelse — är stränga och me«
nar att denna praxis ej bör ändras, då en donator skall kunna lita på att
hans föreskrifter kommer att respekteras från samhällets sida.

Bankinspektionen bekräftar i sitt yttrande att stiftelseformen stundom
nyttjas för drivande av sådan verksamhet för vilken bolags- eller föreningsformen
framstår som avgjort lämpligare. Valet av arbetsform torde i de av
bankinspektionen observerade fallen ha påverkats av en önskan att undandraga
verksamheten tillsyn från det allmänna. Bland de svagheter som
stiftelsekonstruktionen vidare anses vara förknippad med nämner bankinspektionen
avsaknaden av regler — motsvarande dem som finns i aktiebolagslagen
och lagen om ekonomiska föreningar — till tryggande av borgenärernas
ekonomiska intressen. Erfarenheten har också visat, säger bankinspektionen,
att stiftelseinstitutet använts för kringgående av förbud mot
viss verksamhet i banker och andra inrättningar.

Bankinspektionen uttalar för egen del ett starkt intresse av att få full
insyn i sådana stiftelser, över vilkas verksamhet bank genom personalunion
eller kreditgivning eller på annat sätt har ett avgörande inflytande. På
grund av det anförda förklarar sig bankinspektionen i huvudsaklig överensstämmelse
med de i motionen 1:389 framförda synpunkterna tillstyrka en
allmän översyn av tillsynslagen.

Aktiebolag sutredning en uttalar inledningsvis att stiftelserna särskilt genom
sitt stöd åt bl. a. vetenskapliga, kulturella, sociala och humanitära
ändamål fyller en mycket betydelsefull uppgift samt att detta gäller inte
endast de stora, allmänt kända stiftelserna utan även många mindre stiftelser.
Aktiebolagsutredningen förklarar sig utgå från att samhället i sin lagstiftning
skall noggrant beakta stiftelsernas stora samhälleliga betydelse och
påpekar, i anslutning till frågan om stiftelsernas på aktieinnehav grundade
inflytande i aktiebolag, att en begränsning av stiftelsernas rätt att rösta för
sina aktier medför åtskilliga problem och kan ha diskutabla verkningar när
det gäller ett av en sådan begränsning alstrat ökat inflytande för andra
aktieägargrupper.

De stora ekonomiska värden som förvaltas av stiftelserna och den betydelsefulla
roll de spelar i samhället gör enligt utredningens mening en översyn
av de knapphändiga reglerna i 1929 års lag rörande stiftelsernas juridiska
organisation påkallad.

Utredningen fortsätter:

I många avseenden torde en reglering vara önskvärd liknande den som
redan finns i den associationsrättsliga lagstiftningen och som bl. a. innebär
fastare regler angående styrelse, medelsförvaltning och redovisning, revision,
samt behörighet att företräda den juridiska personen. Även frågan om
stiftelsernas möjlighet att bedriva sådan ekonomisk verksamhet som nor -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

malt drives av aktiebolag eller ekonomiska föreningar bör övervägas. Vidare
synes lämpligt att upptaga frågorna om ökade möjligheter att ändra stiftelsernas
ändamål och att i vissa fall sammanföra mindre stiftelser med likartade
ändamål. Givetvis bör lagstiftningen i dessa avseenden gå fram med
försiktighet så att man ej förvanskar den bärande tanken i stiftelseinstitutet,
nämligen att medel skall kunna anslås för långsiktiga ändamål i stället för
att användas för kanske kortsiktiga privatekonomiska syften. — Utredningen
anser att en lagstiftning i nu nämnda frågor med fördel bör kunna ske i
nordiskt samarbete. — Slutligen vill utredningen erinra om att delvis samma
problem och lagstiftningsbehov föreligger för en annan grupp av juridiska
personer, nämligen ideella föreningar. Fastän dessa i vissa avseenden har
ännu större betydelse för samhället och de enskilda än stiftelserna är de
som bekant helt oreglerade i lagstiftningen. En samtidig, ny lagstiftning
rörande stiftelserna och de ideella föreningarna synes därför böra övervägas.

Utskottet

Beträffande stiftelser saknar svensk rätt motsvarighet till den detaljerade
civilrättsliga lagreglering som finns i exempelvis aktiebolagslagen och lagen
om ekonomiska föreningar. Vissa stadganden av allmän räckvidd finns i
1929 års lag om tillsyn över stiftelser (tillsynslagen), som tillkommit i syfte
att anordna offentlig kontroll och tillsyn av vissa s. k. allmännyttiga stiftelser.
Ett mycket stort antal stiftelser av varierande art står emellertid
utanför lagens bestämmelser om tillsyn.

I motionerna framställs — från delvis skilda utgångspunkter — yrkanden
som avser översyn av lagstiftningen om stiftelser.

I motionerna I: 60 av herr Hjorth m. fl. och II: 71 av herr Andersson i
Storfors m. fl. yrkas översyn i syfte att få bättre kontroll över stiftelser
vars tillgångar ej överstiger 10 000 kr. Motionärerna anför vidare att många
fondbestämmelser är otidsenliga och att avkastningen från de mindre fonderna
ofta är liten. De anser därför behov föreligga av enkla metoder för att
anpassa äldre stiftelsestatuter till dagens samhälle och av ett lagreglerat
system för sammanläggning av små stiftelser till en »samfond». Mot denna
bakgrund yrkar motionärerna också att åtgärder vidtas som gör det möjligt
att smidigare än för närvarande ändra föråldrade fondbestämmelser (permutation).

Med hänsyn till att skattefria stiftelser med tillgångar på flera hundra
miljoner kronor kan vara helt undantagna från offentlig insyn yrkas i motionerna
I: 798 av herr Werner och II: 906 av herr Hermansson m. fl. —-såvitt motionerna behandlas i detta utlåtande — att riksdagen skall hemställa
om översyn av tillsynslagen.

I motionen I: 389 av herrar Alexanderson och Ernulf anför motionärerna
bl. a. att stiftelseformen under senare tid i stor utsträckning använts i annat
syfte än att med avkastningen av de anslagna medlen tillgodose visst ändamål
och att man härvid i vissa fall kommit ett bulvanförhållande nära. I

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

anledning av utvecklingen på stiftelseområdet har det enligt motionärerna
visat sig föreligga behov av en mera ingående författningsmässig reglering
av stiftelseinstitutet, särskilt med avseende på registrering, behörighet att
företräda stiftelse, revision och offentlig redovisning av den ekonomiska
ställningen. Mot denna bakgrund yrkas en allmän översyn av lagstiftningen
om stiftelser i syfte att åstadkomma en fullständigare lagreglering och
offentlig redovisning av den ekonomiska ställningen.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen kom 1929 års tillsynslag
att innehålla civilrättsliga stadganden endast i den omfattning som bedömdes
nödvändig för att tillgodose det då aktuella behovet av offentlig
kontroll och tillsyn av allmännyttiga stiftelser, och frågor om ändringar
i och utbyggnad av lagstiftningen har därefter behandlats i skilda sammanhang.

Sålunda har en lagändring med höjning från 5 000 kr. till 10 000 kr. av
den för tillsyn stadgade värdegränsen vidtagits år 1958 och frågor om lagstiftning
rörande permutation behandlats av riksdagen såväl år 1967 i anledning
av proposition med förslag till lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. in., däri viss begränsad reglering av permutationsrätten infördes,
som åren 1966 och 1969 i anledning av motioner angående utredning rörande
permutationsinstitutet. Motionerna avslogs av riksdagen. Permutationsrätten
övervägs för närvarande inom departementsutredningen och grundlagberedningen.
Frågor angående insyn och inflytande i skilda stiftelser har
varit föremål för riksdagsbehandling vid flera tillfällen under senare år och
har också ingått i utredningsuppdrag för olika statliga utredningar, bl. a.
för den under våren 1970 tillsatta utredningen rörande den kommunala
demokratin.

Koncentrationsutredningen har i sina hittills avlämnade betänkanden
redovisat undersökningar av vissa större stiftelser inom det privata näringslivet
och samarbetsutredningen har, delvis på grundval av detta arbete, i
sitt nyligen avgivna betänkande framlagt förslag Lill lagstiftning för ökad
offentlig insyn och kontroll i bl. a. större stiftelser. Samarbetsutredningen
föreslår en lag om offentliga styrelseledamöter och offentliga revisorer i aktiebolag,
ekonomiska föreningar och stiftelser, enligt vilken Kungl. Maj :t
skall få förordna en ledamot i styrelsen för allmännyttig stiftelse vars tillgångar
överstiger fem miljoner kronor. Utredningen föreslår även att tillsynslagens
bestämmelser om offentlig redovisning görs tillämpliga också på
stiftelse som inte står under kontroll enligt tillsynslagen, om nämligen stiftelsens
tillgångar överstiger en miljon kronor. Samarbetsutredningen berör
också frågan om en genomgripande översyn av den lagstiftning som reglerar
stiftelseinstitutet och förordar att en sådan kommer till stånd inom en nära
framtid. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Det bör också nämnas
att departementsutredningen inom kort kommer alt lägga fram förslag
angående decentralisering av permutationsärendena.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

Av det anförda framgår att frågan om en översyn av lagstiftningen
rörande stiftelser redan är föremål för uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts
kansli. Enligt utskottets mening är det därför inte påkallat med något
initiativ från riksdagens sida i anledning av motionerna. Vid detta ställningstagande
beaktar utskottet att genomförandet av de reformer som kan
bli resultatet av samarbetsutredningens förslag kunde fördröjas om en utredning
med vittgående uppdrag nu tillsattes.

Med hänsyn till det sagda bör motionerna enligt utskottets mening inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer,

att motionerna
1:60 och 11:71,

I: 798 och II: 906, såvitt nu är i fråga, samt
I: 389

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 oktober 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herr Schött (m), fru Lindström (s), herrar Sörenson
(fp), Larfors (s) och Ferdinand Nilsson (ep);

från andra kammaren: fröken Bergegren (s), herr Martinsson (s), fru
Kristensson (m), herrar Jönsson i Malmö (s), Börjesson i Falköping (ep),
'' Polstam (ep), fru Anér (fp) och herr Jadestig (s).

Reservation

av herrar Alexanderson (fp), Schött (m), Sörenson (fp), Ferdinand
Nilsson (ep), fru Kristensson (m), herrar Börjesson i Falköping (ep),
Polstam (ep) och fru Anér (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 28 med orden
»Som framgår» och slutar med orden »riksdagens åtgärd» bort ersättas
med text av följande lydelse.

Lagstiftningen om tillsyn över stiftelser tillkom för mer än 40 år sedan.
Bl. a. beroende på bristande utredning rörande bestående stiftelsers ursprung,
utveckling och verksamhet begränsades lagstiftningen till vad som
var påkallat av behovet av kontroll och tillsyn. Av ett framtida övervägande
fick bero om en längre gående lagstiftning borde komma till stånd.

Under senare årtionden har stiftelseinstitutet kommit att nyttjas i en

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1970

omfattning och för syften som inte förutsattes vid tillsynslagens tillkomst.
Inom betydelsefulla områden av offentlig verksamhet har man sålunda sökt
andra former för verksamhetens bedrivande än den hävdvunna offentligrättsliga
ordningen erbjudit, och bl. a. för den kommunala bostadsförsörjningen
har därvid stiftelseinstitutet kommit till allmän användning. Detta
har medfört olägenheter bl. a. då det gällt avvägningen mellan inslag av
offentligrättslig och privaträttslig prägel, särskilt i fråga om insyn, kontroll
och ledning. På senare tid har uppmärksamheten också riktats mot vissa
stiftelseformer inom det privata näringslivet. Vidare har bristen på en
närmare associationsrättslig reglering av stiftelseinstitutet blivit mer påtaglig
allteftersom stiftelseformen blivit mer allmänt nyttjad för verksamhet
med huvudsakligen annat syfte än att använda avkastningen av de anslagna
medlen för att tillgodose visst ändamål. Även vissa avgöranden av
högsta domstolen och regeringsrätten i mål angående stiftelser påvisar
olägenheterna av att en detalj reglerad civillagstiftning saknas (se bl. a. NJA
1966 s. 149 och R 1966 s. 114). Ytterligare må nämnas att samarbetsutredningen
i sitt nyligen publicerade betänkande Företag och samhälle framhållit
att tillsynslagens bestämmelser om årsredovisning inte kan sägas
särskilt väl motsvara nutida krav på insyn.

Utskottet finner av det anförda framgå att avsevärda problem och olägenheter
vållas av bristen på detaljerade bestämmelser på en rad för stiftelseinstitutet
centrala områden samt att den ökade förekomsten av stiftelser
inom olika delar av samhällslivet framkallat behov av modern och effektiv
reglering av spörsmålen om insyn och offentlig redovisning. Utskottet anser
därför — i likhet med vad flertalet remissorgan uttalat i yttranden över motionerna
-—- att en utredning i det syfte som angivits i motionen I: 389 inte
gärna längre kan ställas på framtiden. Det kan påpekas att även samarbetsutredningen
kommit till uppfattningen att en genomgripande översyn av
lagstiftningen rörande stiftelseinstitutet bör komma till stånd inom en nära
framtid.

Den av utskottet sålunda förordade utredningen bör också pröva de i
motionerna I: 60 och II: 71 behandlade spörsmålen om permutation, sammanläggning
av stiftelser och kontroll av smärre stiftelser. Däremot anser
utskottet inte att en utredning efter de riktlinjer som uppdragits i motionerna
1:798 och 11:906, d. v. s. främst såvitt gäller den offentliga insynen i
mycket stora s. k. skattefria stiftelser, är påkallad; önskemålen härom får
anses vara tillgodosedda genom det av samarbetsutredningen framlagda
betänkandet.

Det förordade utredningsarbetet behöver uppenbarligen inte fördröja de
reformer i begränsat hänseende som kan bli resultatet av samarbetsutredningens
lagförslag.

dels att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna 1:60 och

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år i970

II: 71 samt I: 389 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
en allmän översyn av lagstiftningen om stiftelser, samt

B. att motionerna I: 798 och II: 906, såvitt nu är i fråga,
i den mån de icke besvarats genom vad utskottet under A
hemställt, icke föranleder någon riksdagens åtgärd.