Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969 (Utlåtande 1969:L1u57 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

Nr 57

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods,
m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 7 november 1969 dagtecknad proposition, nr 160, hav
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga följande förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1: 1129 av herr Alexanderson och II: 1305
av fru Anér,

dels ock motionen II: 1306 av herr Åkerlind.

Redogörelse för motionerna lämnas på s. 10—11.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt hittegodslagen gäller vissa tidsfrister, inom vilka ägare resp. upphittare
har att göra gällande sin rätt till hittegods. Fristerna är f. n. sex månader
för okänd ägare samt tre månader för känd ägare och upphittare. I
propositionen föreslås att tiderna förkortas till tre månader resp. en månad.
Motsvarande ändring förordas i fråga om tidsfristerna för ägare i lagen om
flyttning av fordon i vissa fall.

Förslagen

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 57

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

1) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1938:121) om hittegods
Härigenom förordnas, att 4 och 10 §§ lagen (1938: 121) om hittegods

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Varder ägare till hittegods ej känd
inom sex månader från det fyndet
anmäldes hos polismyndighet, eller
kommer ägaren ej inom tre månader
från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan ägaren
eljest anses hava uppgivit sin rätt,
tillfälle godset upphittaren; dock
vare denne skyldig gälda polismyndighets
kostnader i anledning av
fyndet. Är godset i polismyndighets
vård, och underlåter upphittaren att
inom tre månader efter anmaning
gälda polismyndighetens kostnader,
eller kan han eljest anses hava uppgivit
sin rätt, skall godset, efter avdrag
av nämnda kostnader, tillfalla
kronan.

(Föreslagen lydelse)

§d

Varder ägare till hittegods ej känd
inom tre månader från det fyndet
anmäldes hos polismyndighet, eller
kommer ägaren ej inom en månad
från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan ägaren
eljest anses hava uppgivit sin rätt,
tillfälle godset upphittaren; dock
vare denne skyldig gälda polismyndighets
kostnader i anledning av
fyndet. Är godset i polismyndighets
vård, och underlåter upphittaren att
inom en månad efter anmaning gälda
polismyndighetens kostnader, eller
kan han eljest anses hava uppgivit
sin rätt, skall godset tillfalla
kronan.

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga
föreskrifter rörande tillämpningen
av denna lag.

Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, rikspolisstyrelsen
äger meddela erforderliga föreskrifter
rörande tillämpningen av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Äldre bestämmelser om tidsfrister
gäller fortfarande beträffande hittegods, varom anmälan gjorts hos
polismyndighet före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1954: 92.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

2) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i
vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Är ägare av fordon som förvaras
på särskild uppställningsplats ej
känd, när sex månader förflutit från
den dag då flyttningen kungjordes,
eller har fordonet ej avhämtats inom
tre månader från det ägaren mottog
underrättelse om flyttningsbeslutet
eller måste ägaren eljest anses ha
uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller
det kommunen, om beslutet verkställts
av kommunal myndighet, och
i annat fall staten.

Fordonsvrak som---eller sta

(Föreslagen lydelse)

Är ägare av fordon som förvaras
på särskild uppställningsplats ej
känd, när tre månader förflutit från
den dag då flyttningen kungjordes,
eller har fordonet ej avhämtats inom
en månad från det ägaren mottog
underrättelse om flyttningsbeslutet
eller måste ägaren eljest anses ha
uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller
det kommunen, om beslutet verkställts
av kommunal myndighet, och
i annat fall staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Äldre lag gäller fortfarande
beträffande fordon som flyttats före ikraftträdandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

Inledning

Med anledning av olika framställningar till Kungl. Maj :t under senare år
har inom justitiedepartementet av särskild utredningsman upprättats en
promemoria med förberedande utkast till lag angående ändring i lagen
(1938: 121) om hittegods (stencil Ju 1968: 12). Promemorian innehåller bl. a.
förslag om förkortning av gällande tider för förvaring av hittegods och om
viss ändring av reglerna angående kostnaderna i samband med omhändertagande
av hittegods. Därjämte förordas en ändring i lagens bestämmelse
om tillämpningsföreskrifter.

Efter remiss har rikspolisstyrelsen avgett yttrande över promemorian.
Styrelsen har bifogat yttranden från länspolischeferna i Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län samt polischeferna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Flera länspolischefer har i sin tur bifogat
yttranden från lokala polismyndigheter.

Med anledning av förslaget om kortare förvaringstider för hittegods har
inom kommunikationsdepartementet upprättats en promemoria (RS 3880/
69) angående ändring av 7 § lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa
fall. Promemorian innehåller förslag att de i nämnda lagrum föreskrivna
förvaringstiderna anpassas till de tidsfrister som förordats för hittegodslagens
del.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren,
rikspolisstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Motororganisationernas samarbetsdelegation
och Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Rikspolisstyrelsen
har bifogat yttranden från Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Gei jer, följande.

Ursprungligen gällde enligt hittegodslagen att ägare till omhändertaget
hittegods förlorade sin rätt til! egendomen om han inte blev känd inom ett
år från det fyndet anmäldes till polismyndighet. Småningom visade det sig
att städer och andra större samhällen hade betydande svårigheter att anskaffa
tillräckliga och lämpliga lokaler för den allt större mängden av hittegods.
År 1954 var förvaringsförhållandena särskilt i Stockholm så besvärande
att en förkortning av preklusionsfristen för okänd ägare ansågs nödvändig.
Tidsfristen sänktes då till sex månader. Ändringen betecknades som
ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande reformering av hittegodslagstiftningen.
Med hänsyn härtill ansågs det inte tillrådligt att då överväga
en ännu kortare preklusionstid.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

En allmän revision av hittegodslagstiftningen bör tills vidare stå tillbaka
för mera angelägna arbetsuppgifter. Emellertid har utvecklingen efter år
1954 varit sådan att hittegodsförvaringen alltjämt tar oproportionerligt stora
utrymmen i anspråk och medför betydande kostnader. Särskilda olägenheter
förorsakas av det ökande antalet tillvaratagna cyklar och mopeder. En
förkortning av preklusionsfristen skulle medföra en betydande lättnad i förvaringssituationen.
Bl. a. mot bakgrund härav förordas i den inom justitiedepartementet
upprättade promemorian att preklusionstiden för okänd ägare
förkortas till tre månader. Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen.

Enligt tillgängliga statistiska uppgifter beträffande hittegodsrörelsen i
Stockholm anmälde sig år 1961 mer än 95 % av de ägare, som överhuvudtaget
gav sig till känna, inom tre månader från det att hittegodset registrerades
hos polisen. Ingenting tyder på att förhållandena härvidlag skulle ha
blivit väsentligt annorlunda under senare år eller att läget är ett annat i
andra delar av landet. Mot bakgrund härav kan en lagändring i enlighet
med förslaget enligt min mening inte antas medföra några beaktansvärda
olägenheter. I och för sig skulle kunna tänkas att man behåller nuvarande
sexmånaderstid i fråga om hittegods av mera värdefull beskaffenhet. Det
möter emellertid vissa svårigheter att fastställa en från alla synpunkter
lämplig värdegräns. Såsom har påpekats under remissbehandlingen torde
det vidare förhålla sig så att ägare till värdefullare hittegods brukar ge sig
till känna inom helt kort tid efter det att egendomen tagits omhand. I sammanhanget
förtjänar vidare erinras om att en förvaringstid av tre månader
redan nu gäller för egendom som har tillvaratagits på järnväg, buss eller
flygplan. Jag vill mot bakgrund av det sagda ansluta mig till promemorieförslaget
om generell förkortning av preklusionsfristen i hittegodslagen för
okänd ägare från sex till tre månader.

Hittegodslagen innehåller vissa ytterligare preklusionsfrister. Sålunda
förlorar känd ägare sin rätt till hittegods, om han inte ger sig till känna
inom tre månader från det han fått underrättelse om fyndet. Går ägares
rätt till hittegods förlorad, tillfaller godset upphittaren. Som förutsättning
gäller dock att denne betalar polismyndighetens kostnad för förvaring av
egendomen inom tre månader efter anmaning därom. I annat fall tillfaller
egendomen staten.

Angivna båda tidsfrister har varit oförändrade alltsedan hittegodslagen
kom till. I departementspromemorian förordas att de sätts ned till en månad.
Förslaget har godtagits under remissbehandlingen.

Även en sådan reform skulle innebära en viss lättnad i nuvarande besvärande
situation i fråga om förvaring av hittegods. Från rättssäkerhetssynpunkt
kan inte resas några invändningar mot reformen. Jag biträder därför
förslaget.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att tidsfristerna räknas från
det att vederbörande rättsägare fått del av underrättelsen resp. anmaningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

Sådana meddelanden som det här gäller bör enligt tillämpningskungörelsen
till hittegodslagen lämnas i rekommenderat brev, om inte annat sätt befinnes
lämpligare. Med den föreslagna förkortningen av tidsfristen kan det
finnas anledning att överväga en ändring av denna föreskrift i syfte att garantera
att meddelandet verkligen når adressaten.

Nuvarande bestämmelse i 4 § hittegodslagen om att polismyndighetens
kostnader skall dras av när hittegods tillfaller staten saknar praktisk betydelse
efter polisväsendets förstatligande. Såsom föreslagits i promemorian
bör föreskriften utgå.

Enligt 10 § hittegodslagen meddelar Kungl. Maj :t tillämpningsföreskrifter
till lagen. Jag biträder förslaget i promemorian att paragrafen ändras
så, att Kungl. Maj :t skall kunna delegera nämnda befogenhet till rikspolisstyrelsen.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. I promemorian
föreslås en övergångsbestämmelse av innebörd att hittillsvarande
tidsfrister för ägare och upphittare skall gälla i fråga om hittegods, som
anmälts till polismyndighet före ikraftträdandet. I och för sig talar vissa
skäl för eu mera nyanserad reglering av övergångsförhållandena. Eftersom
frågan saknar större praktisk betydelse finner jag emellertid förslaget
kunna godtas.

Enligt lagen om flyttning av fordon i vissa fall får polismyndighet eller
vissa andra myndigheter under särskilda förutsättningar flytta fordon från
plats där det påträffas till särskild uppställningsplats för att förvaras där.
Vissa tidsgränser är bestämda inom vilka ägaren kan göra anspråk på förvarat
fordon. Vid lagens tillkomst år 1967 ansågs det påkallat med en förhållandevis
lång förvaringstid under en övergångsperiod innan förfarandet
enligt den nya lagen blivit allmänt känt. Fristerna bestämdes därför i överensstämmelse
med preklusionsfristerna i hittegodslagen. Förvarat fordon
tillfaller sålunda staten eller i vissa fall kommunen, om ägaren inte blir
känd inom sex månader från den dag då flyttningen kungjordes eller om
fordonet inte hämtats inom tre månader från den dag då känd ägare delgavs
underrättelse om flyttningsbeslutet. Föredragande departementschefen
framhöll emellertid, att ett givet tillfälle att ompröva fristerna skulle inträffa
om motsvarande respittider i hittegodslagen skulle komma att förkortas.

Enligt den inom kommunikationsdepartementet upprättade promemorian
hör förvaringstiderna i flyttningslagen anpassas till vad som föreslagits för
hittegodslagens del, dvs. sänkas till tre månader resp. en månad. Förslaget
har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.

Av rikspolisstyrelsens yttrande framgår att de flesta flyttningar av fordon
sker i de tre största städerna. Där avhämtades i fjol det alldeles övervägande
antalet fordon, vilkas ägare gav sig till känna, inom några få dagar.
Bara i undantagsfall hämtade ägaren fordonet efter mer än tre måna -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

der. Vidare framgår av yttrandet att man på många andra håll haft svårt
att ordna med förvaring av flyttade fordon. Frågan har då fått lösas på sätt
som medfört onödigt höga kostnader och otillfredsställande bevakning av
fordonen.

Mot bakgrund av dessa förhållanden anser jag att goda skäl talar för de
föreslagna förkortningarna av förvaringstiderna och att en sådan reform
kan genomföras utan betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Som
framhållits i departementspromemorian finns inte heller i fråga om flyttade
fordon anledning att föreskriva olika förvaringstider beroende på fordonens
värde. Jag biträder därför promemorieförslaget.

Ändringarna bör träda i kraft samtidigt som motsvarande ändringar i
hittegodslagen, dvs. den 1 januari 1970. Jag föreslår en övergångsbestämmelse
motsvarande den som jag har förordat för liittegodslagens del.

I fråga om ändringarna i flyttningslagen har jag samrått med chefen för
kommunikationsdepartementet.

Lagrådet

Lagrådet har i yttrande över förslagen anfört följande.

Förslaget till lag om ändring i lagen om hittegods

Förslaget avser förkortning av vissa preklusionstider som finns angivna
i lagen om hittegods.

De rättsliga frågor som kan uppkomma i förevarande sammanhang torde
i flertalet fall sällan ställas på sin spets, eftersom värdet av hittegods oftast
är ringa och polisen i sin befattning med hittegods i flera avseenden,
t. ex. i fråga om sättet att underrätta rättsägare och beträffande försäljning
av hittegodset, har ett visst utrymme att förfara efter omständigheterna.
Detaljreglerna i lagstiftningen om hittegods har såtillvida ett begränsat
praktiskt intresse. Stundom kan emellertid hittegods ha ett stort värde och
frågan vem hittegodset slutligen skall tillfalla — ägaren, upphittaren eller
staten — blir då ekonomiskt betydelsefull för intressenterna. Det är därför
nödvändigt att reglerna utformas under hänsynstagande till att de måste utgöra
ett tillräckligt underlag för att lösa de konflikter som kan uppstå i sådana
fall, trots att dessa ej förekommer ofta i praktiken.

Vid preklusion av rättigheter är av betydelse icke blott preklusionstidens
längd utan även den tidpunkt från vilken tidsfristen skall räknas. Entydiga
bestämmelser i sistnämnda avseende blir särskilt viktiga när preklusionstiden
är kort. Då i förevarande lagstiftningsärende föreslås mycket korta
preklusionstider, både i fråga om den rätt som ägare av upphittat föremål
har till detta och beträffande upphittares rätt, synes frågan om hur ut -

8 Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 196tf

gångspunkten för dessa tidsfrister skall fastställas påkalla särskild uppmärksamhet.

De tidsfrister det här gäller avser dels ägarens rätt i fall när denne är
okänd, dels ägarens rätt i fall när han är känd och dels upphittarens rätt.

Vad först angår preklusionstiden för okänd ägare märkes att denna frist

— för närvarande sex och enligt förslaget tre månader — icke räknas från
det kungörande av fyndet som polismyndighet enligt 1 § andra stycket är
skyldig att företa utan från den tidpunkt då fyndet anmäldes hos polismyndighet,
4 §. Anledningen härtill är, enligt vad som uttalades vid lagens
tillkomst, att viss form inte föreskrivits för fyndets kungörande; det tilllades
att detta inte synes innebära någon obillighet mot ägaren, då han på
grund av lagens regler vet att han bör vända sig till polismyndighet med
förfrågan om förlorat gods (NJA II 1938 s. 752 och 754). Med den nu föreslagna
ändringen beträffande preklusionstidens längd måste ägaren alltså
räkna med att han kan gå miste om sin rätt redan tre månader från det han
förlorade godset. I delta sammanhang kan anmärkas att med uttrycket i
4 § »Varder ägare till hittegodset ej känd» tydligen närmast åsyftas att
ägaren ej blivit känd för den polismyndighet hos vilken fyndet anmälts.
Men förlusten av en sak kan ha anmälts hos en annan polismyndighet
exempelvis om ägaren är bosatt på en annan ort än den där saken hittades.
I sådana fall kan inträffa att förstnämnda polismyndighet, i ovetskap om
anmälningen av förlusten, handlägger ärendet såsom om ägaren inte är
känd. — Den nu föreslagna förkortningen av preklusionstiden för okänd
ägare kan medföra ökade risker för att hittegodsets ägare lider rättsförlust.
Med hänsyn till vad departementschefen anfört till stöd för förslaget i
denna del anser lagrådet dock — ehuru inte utan tvekan — att förslaget
bör kunna godtas.

Vad härefter angår preklusionstiden för känd ägare och för upphittare

— denna är i båda fallen för närvarande tre månader och enligt förslaget
en månad — föreskriver 4 § att tiden räknas, när det gäller ägaren från det
denne av polismyndigheten underrättats om fyndet och när det gäller upphittaren
från polismyndighetens anmaning till honom att betala polismyndighetens
kostnader i anledning av fyndet. Om sättet för underrättelse och anmaning
finns i tillämpningskungörelsen endast bestämmelser att meddelande
bör ske genom rekommenderat brev, om inte annat sätt finnes lämpligare.

Frågan om innebörden av bestämmelsen att preklusionstiden räknas från
det att ägaren underrättats om fyndet har inte direkt behandlats i förarbetena
till lagen. I den departementspromemoria, som låg till grund för lagstiftningen,
angavs emellertid i anslutning till promemorians förslag i här
ifrågavarande avseende att endast underrättelse av polismyndighet, ej underrättelse
av upphittaren eller på annan väg erhållen kännedom om fyndet,
bör tillerkännas verkan beträffande preklusion. Det framhölls i anslut -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

ning härtill att även i det fall att ägaren, då fyndet göres, är känd för upphittaren
och av denne underrättas om fyndet (jfr 1 § första stycket andra
punkten) upphittaren bör, om ägaren ej löser godset, kunna senare anmäla
fyndet hos polismyndigheten som genom underrättelse till ägaren kan bringa
preklusionstiden att löpa (NJA II 1938 s. 753). Promemorians förslag till
lagstiftning godtogs på denna punkt av departementschefen med den mindre
ändringen, att ägaren skulle gå förlustig sin rätt till godset om han ej kommer
inom tre månader från det han av polismyndigheten underrättats om
fyndet medan han enligt promemorians förslag inom tre månader skulle
ha underlåtit »att lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman» (a.a.
s. 754). Det torde med anledning av vad sålunda förekommit få antas att
lagstiftaren avsett att tämligen stränga krav borde uppställas på arten av
den underrättelse från polismyndighetens sida som skall ligga till grund
för bestämmande av preklusionstidens utgångspunkt.

I förevarande remissprotokoll har departementschefen anfört att preklusionsfristerna
räknas från det att vederbörande rättsägare fått del av
polismyndighetens underrättelse resp. anmaning. Detta uttryckssätt synes
ge vid handen att lagens innebörd anses vara att prelclusionstid icke börjar
löpa förrän polismyndighetens meddelande kommit vederbörande till handa.

Huruvida lagen verkligen är att förstå så att preklusionstid inte under
några omständigheter kan börja löpa om vederbörande ej personligen fått
del av meddelandet är dock i någon mån tveksamt. Lagens mening skulle
kunna vara den, att preklusionstid i vissa fall börjar löpa även om så icke
är händelsen men t. ex. sådana åtgärder som enligt 33 kap. rättegångsbalken
konstituerar delgivning har iakttagits. Hos lagrådet har upplysts att tilllämpningsbestämmelserna
i praktiken i Stockholm tillämpas så, att om
rekommenderat brev ej återkommer, underrättelse resp. anmaning anses
ha ägt rum. I många fall sänds underrättelse i vanligt lösbrev, och även då
anses underrättelse ha ägt rum om brevet ej återkommer. I fall då brev
som här avses återkommer söker man finna vederbörandes nya adress. Får
man reda på denna, sänds nytt brev. Om praxis i övriga delar av landet saknas
uppgifter.

Emellertid är i förevarande fall fråga om en principiellt så betydelsefull
rättsföljd som preklusion, och denna kan i det enskilda fallet, såsom inledningsvis
påpekats, gälla rätten till hittegods av betydande värde. Lagrådet
anser för sin del att bestämmelsen bör tolkas så att preklusionsfrist ej
börjar löpa förrän polismyndighetens meddelande kommit rättsägaren till
handa. Denna tolkning stämmer också bäst med det i 4 § använda uttrycket
»tre månader från det han av polismyndighet underrättats» (jfr motsvarande
uttryck 7 § flyttningslagen »från det ägaren mottog underrättelse om
flyttningsbeslutet»).

Det kan anmärkas att denna ståndpunkt innebär att i vissa, låt vara sällsynta
fall preklusionsfrist ej börjar löpa trots att polismyndigheten vidta -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

git föreskrivna åtgärder, och att preklusion sålunda aldrig inträder. Det
är å andra sidan tydligt att polismyndigheten i dessa fall ej kan för all framtid
bevara hittegodset; den omständigheten att preklusion inte inträtt kan
ej vara hinder för att godset säljes med stöd av 2 §, om förutsättningar för
sådan försäljning föreligger.

Med den uppfattning i fråga om utgångspunkten för de nu berörda preklusionsfristerna
som lagrådet här redovisat har lagrådet ej något att erinra
mot att dessa förkortas på det sätt som föreslagits.

Förslaget till lag om ändring i lagen om flyttning av fordon i vissa fall
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Motionerna

I motionerna 1: 1129 och II: 1305 yrkas att riksdagen måtte besluta att
de i proposition nr 160 föreslagna förkortade förvaringstiderna för hittegods
skall gälla i de fall hittegodsets värde uppenbarligen understiger 500 kr,
medan i övriga fall nuvarande förvaringsregler skall fortsätta att gälla samt
att riksdagen uppdrar åt vederbörande utskott att utarbeta erforderlig lagtext.

Till stöd för yrkandet anförs bl. a.

Större delen av hittegodset utgörs av ting med ett förhållandevis ringa
värde. De förvaringsproblem, som anhopningen skapar, motiverar en förkortning
av tidsfristerna. En mindre del av hittegodset utgörs dock av mer
värdefulla föremål, i undantagsfall av mycket värdefulla föremål. I dessa
fall synes det tveksamt, om ägaren redan efter tre respektive en månad skall
gå miste om rätten till det förlorade. Det kan tänkas fall, då en så snabb
process kan leda till ett uppenbart obilligt resultat.

Departementschefen avvisar tanken på en uppdelning av hittegodset i värdeklasser
med motiveringen att det möter vissa svårigheter att fastställa en
från alla synpunkter lämplig värdegräns. Vi finner detta vara ett svagt skäl
jämfört med värdet av att undvika olyckliga konsekvenser av en i huvudsak
motiverad reform. I de allra flesta fall torde det heller inte möta några svårigheter
att fastslå, att ett upphittat föremål uppenbart har ett värde som
understiger ett lämpligt belopp. Vi föreslår att de nya reglerna får gälla i de
fall hittegodsets värde uppenbart understiger 500 kr. Värdegränsen har valts
så att den rättsförlust ägaren riskerar att göra genom en kort tidsfrist blir
begränsad samtidigt som relativt skrymmande och svårförvarat hittegods,
t. ex. tillvaratagna cyklar och mopeder som pekas på i propositionen, i regel
kommer att ingå i den lägre värdeklassen.

I motionen II: 1306 yrkas att riksdagen avslår Kungl. Maj :ts proposition
nr 160 ang. förslag till lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

m. m.

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

Motionären anför till stöd för sitt yrkande bl. a. följande.

När det gäller föreslagna ändringar i hittegodslagen förefaller sänkningen
av förvaringstiden för gods från 6 till 3 månader när det gäller okänd ägare
ytterst betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt. Det kan ju ofta vara fråga om
gods som inte genast har saknats. Alldeles särskilt torde väl detta gälla
gods som stulits vid inbrott i fritidsbostäder. Ännu mer tveksam är den föreslagna
förkortningen av tremånadersfristen för känd ägare och upphittare
till en månad. Som polischefen i Stockholm påtalat skulle det kunna medföra
svårigheter för vederbörande att bevaka sin rätt i samband med semestrar
och andra ledigheter som överstiger en månad. Med kännedom om hur
svårt det kan vara att få kontakt med en person som är bortrest på semester,
särskilt när det gäller ensamstående, så blir invändningen ännu tyngre.

Liknande invändningar kan göras när det gäller förslaget till ändringar
i lagen om flyttning av fordon.

Ett genomgående argument i propositionen för sänkning av förvaringstiderna
är att förvaringsutrymmena inte räcker till. Det får inte vara skäl
för att tumma på rättssäkerheten.

Hur liten betydelse för förvaringsutrymmet en sänkning av förvaringstiderna
skulle få när det gäller fordon framgår också av vad som sägs i rikspolisstyrelsens
yttrande att »flertalet av de i Stockholms, Göteborgs och
Malmö polisdistrikt flyttade fordonen — cirka 95 % — har antingen avhämtats
inom några få dagar eller skrotats». Detta får å andra sidan inte vara
skäl för att inte säkra rättstryggheten för det fåtal som inte hämtar sina
fordon inom några få dagar.

Departementschefens uttalande på sidan 10 att »från rättssäkerhetssynpunkt
kan inte resas några invändningar mot reformen» är märkligt. Framför
allt när redan i nästa stycke anföres att man inte kan garantera att meddelande
om upphittat gods verkligen når adressaten.

Utskottet

Enligt hittegodslagen gäller vissa tidsfrister, inom vilka ägare och upphittare
har att göra gällande sin rätt till hittegods. Fristerna är f. n. för
okänd ägare sex månader från det fyndet anmäldes hos polismyndighet
samt för känd ägare och upphittare tre månader från erhållen underrättelse
respektive anmaning. I propositionen föreslås att tiderna förkortas till tre
månader och en månad. Motsvarande ändring förordas i fråga om tidsfristerna
för ägare i lagen om flyttning av fordon i vissa fall. Huvudskälet för
förslagen är att förvaringen av såväl hittegods som omhändertagna bilar tar
oproportionerligt stora utrymmen i anspråk och medför betydande kostnader.
För ändringarna åberopas också att endast ett fåtal ägare torde bli kända
sedan tre månader förflutit från det att hittegods anmälts hos polismyndigheten
eller från den dag då flyttning av fordonet kungjorts.

I motionen II: 1306 av herr Åkerlind yrkas avslag på propositionen. Yrkandet
grundas på rättssäkerhetssynpunkter. Beträffande den föreslagna
förkortningen av den nuvarande sexmånadersfristen för okänd ägare anförs
bland annat att hittegodset ofta kan utgöras av gods som inte genast saknas,

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

t. ex. egendom som stulits vid inbrott i fritidsbostäder. I fråga om den föreslagna
enmånadsfristen för känd ägare och upphittare åberopas svårigheter
för den som är bortrest t. ex. på semester att bevaka sin rätt. Liknande invändningar
görs beträffande de föreslagna ändringarna i flyttningslagen.

I de likalydande motionerna I: 1129 av herr Alexanderson och II: 1305 av
fru Anér yrkas att de i propositionen föreslagna förkortade tidsfristerna för
hittegods skall godtas i de fall godsets värde uppenbarligen understiger 500
kronor medan i övriga fall nu gällande tidsfrister skall behållas. Enligt motionärerna
kan, då hittegodset utgörs av mer värdefulla föremål, en så snabb
process som den föreslagna i vissa fall leda till uppenbart obilliga resultat.

Enligt utskottets mening framgår av det genom propositionen framlagda
materialet att det framför allt i de största städerna föreligger betydande svårigheter
att anskaffa tillräckliga förvaringsutrymmen för den allt större
mängden hittegods. Förvaringen drar också betydande kostnader. Tidsfristerna
synes för det helt övervägande antalet fall vara onödigt långa. Starka
skäl talar därför för att tiderna förkortas.

De genom propositionen föreslagna förkortningarna av fristerna kan enligt
utskottets mening genomföras utan betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Invändningen i motionen II: 1306 mot förkortningen av sexmånadersfristen
för okänd ägare grundas som ovan angivits främst på det
förhållandet att hittegods ofta utgörs av gods som inte genast saknas, t. ex.
på den grund att det stulits i fritidsbostäder. Skälet saknar enligt utskottets
mening större tyngd eftersom stöldgods endast undantagsvis torde överges
och bli omhändertaget som hittegods. I de angivna fallen torde det för övrigt
ofta vara betydelselöst om fristen är tre eller sex månader. De i motionen
påstådda svårigheterna för känd ägare och upphittare att bevaka sin rätt
torde åtminstone delvis bygga på en missuppfattning om innebörden av gällande
bestämmelser. Som departementschefen framhåller och lagrådet närmare
utvecklar räknas de ifrågavarande preklusionstiderna från det vederbörande
rättsägare fått del av polismyndighetens underrättelse eller anmaning.
Den föreslagna enmånadsfristen börjar således ej att löpa förrän
polismyndighetens meddelande kommit rättsägaren til! handa. Sådana meddelanden
bör enligt nuvarande tillämpningskungörelse till hittegodslagen
lämnas i rekommenderat brev, om inte annat sätt befinnes lämpligare. Enligt
vad utskottet inhämtat kommer denna föreskrift i samband med den
nya lagstiftningen att ändras så att meddelandena regelmässigt kommer att
skickas i rekommenderat brev med mottagningsbevis, varigenom än större
garantier uppnås för att preklusionsfristen icke börjar löpa förrän meddelandet
verkligen nått adressaten. Den som icke får del av ett utsänt meddelande
t. ex. vid bortovaro under semester har således vid återkomsten hela
fristen till sitt förfogande.

Som departementschefen framhåller skulle det i och för sig kunna tänkas
att man behåller nuvarande sexmånaderstid för okänd ägare i fråga om hit -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

tegods av mer värdefull beskaffenhet. Motsvarande gäller givetvis i fråga om
de nuvarande tremånadersfristerna för känd ägare och upphittare. Förslaget
i motionerna I: 1129 och II: 1305 om tidsfrister av olika längd på ömse sidor
om en värdegräns av 500 kronor gäller också samtliga fall. Fn sådan gränsdragning
skulle emellertid enligt utskottets mening komplicera handläggningen
i avsevärd mån och vålla praktiska olägenheter som icke synes uppvägas
av några mer påtagliga fördelar. Härvidlag bör särskilt beaktas —
förutom att gränsen synes relativt godtyckligt vald — att ägare av mer värdefullt
gods regelmässigt torde ge sig till känna inom helt kort tid efter det
egendomen tagits om hand. Även upphittare torde, då det gäller sådant gods,
inte dröja med att göra sin rätt gällande.

På anförda skäl tillstyrker utskottet propositionen såvitt gäller hittegodslagen
samt avstyrker motionen II: 1306 i motsvarande del ävensom motionerna
I: 1129 och II: 1305.

Vad härefter gäller förslaget om ändring i flyttningslagen framgår av propositionen
att i de tre största städerna, där flertalet flyttningar av fordon
äger rum, det alldeles övervägande antalet omhändertagna fordon hämtas
inom några få dagar och endast i undantagsfall efter mer än tre månader.
Svårigheterna att ordna med förvaring på tillfredsställande sätt av flyttade
fordon torde vara uppenbara. Den föreslagna förkortningen av tidsfristerna
— överensstämmande med den som föreslagits beträffande hittegods — är
enligt utskottets mening väl avvägd och inger inga betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Utskottet tillstyrker propositionen också i denna del.
Ställningstagandet innebär att motionen II: 1306 avstyrks i motsvarande del.

Även i övrigt lämnar utskottet de i propositionen framlagda förslagen
utan erinran.

Utskottet hemställer,

att riksdagen

A. avslår motionen II: 1306;

B. med avslag på motionerna I: 1129 och II: 1305 antager
det genom propositionen nr 160 framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen om hittegods; samt

C. antager det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen om flyttning av fordon i vissa fall.

Stockholm den 10 december 1969

På första lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexander son (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s), Svanström (ep) och fru Lilly Ohlsson
(s);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), herrar Dockered (ep), Jönsson
i Malmö (s), Johansson i Växjö (ep), Oskarson (m), fru Bergander (s),
fru Anér (fp) och fröken Åsbrink (s).

Reservation

av herrar Alexanderson (fp), Svanström (ep), Dockered (ep), Johansson
i Växjö (ep), Oskarson (m) och fru Anér (fp), vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse.

Enligt hittegodslagen —• — -—■ (= utskottet)---sitt förfogande.

Vad härefter gäller yrkandet i motionerna I: 1129 och II: 1305 att behålla
nuvarande preklusionsfrister i fråga om hittegods av mer värdefull beskaffenhet
avvisas i propositionen tanken på en sådan begränsning i fråga om
fristen för okänd ägare. Som motivering åberopas främst att det möter vissa
svårigheter att fastställa en från alla synpunkter lämplig värdegräns och att
ägare till värdefullare gods torde ge sig till känna inom helt kort tid. Skälen
synes som motionärerna anför icke väga särskilt tungt vid en jämförelse
med de fördelar som står att vinna genom att olyckliga konsekvenser av de
förkortade tidsfristerna kan undvikas. Om gränsdragningen sker på det sätt
att de nya fristerna skall gälla endast då hittegodsets värde uppenbart understiger
en viss gräns, torde några värderingssvårigheter inte behöva uppstå
om motionsförslaget genomförs. Enligt utskottets mening är den av motionärerna
föreslagna värdegränsen 500 kronor väl avvägd. Den torde innebära
att de kortare preldusionstiderna regelmässigt skulle gälla för mera skrymmande
och svårförvarat hittegods såsom cyklar och mopeder. Samtidigt tillgodoses
önskemålet att begränsa den rättsförlust som, även om flertalet
ägare ger sig till känna inom kort tid, kan följa av förkortade tidsfrister.

På anförda skäl tillstyrker utskottet motionerna I: 1129 och II: 1305 och
förordar att förslaget till lag om ändring i hittegodslagen utformas i enlighet
härmed. Motionen II: 1306 avstyrks i motsvarande del.

Vad härefter---- (= utskottet) —---- motsvarande del.

I övrigt lämnar utskottet de i propositionen framlagda förslagen utan
erinran.

dels att utskottet under B bort hemställa, att riksdagen

B. med förklaring att det genom propositionen nr 160
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om hittegods
icke kunnat i oförändrat skick antagas samt med bi -

Första lagutskottets utlåtande nr 57 år 1969

fall till motionerna I: 1129 och II: 1305 för sin del antager
förslaget med den ändringen att 4 § erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Varder ägare till hittegods ej känd
inom tre månader från det fyndet anmäldes
hos polismyndighet, eller
kommer ägaren ej inom en månad
från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan ägaren
eljest anses hava uppgivit sin
rätt, tillfälle godset upphittaren; dock
vare denne skyldig gälda polismyndighets
kostnader i anledning av fyndet.
Är godset i polismyndighets
vård, och underlåter upphittaren att
inom en månad efter anmaning gälda
polismyndighetens kostnader, eller
kan han eljest anses hava uppgivit
sin rätt, skall godset tillfalla kronan.

(Utskottets förslag)

Varder ägare till hittegods ej känd
inom sex månader från det fyndet
anmäldes hos polismyndighet, eller
kommer ägaren ej inom tre månader
från det han av polismyndighet underrättats
om fyndet, eller kan ägaren
eljest anses hava uppgivit sin
rätt, tillfälle godset upphittaren;
dock vare denne skyldig gälda polismyndighets
kostnader i anledning av
fyndet. Är godset i polismyndighets
vård, och underlåter upphittaren att
inom tre månader efter anmaning
gälda polismyndighetens kostnader,
eller kan han eljest anses hava uppgivit
sin rätt, skall godset tillfalla
kronan.

Om godset har ett värde som
uppenbart understiger femhundra
kronor, skall de i första stgcket upptagna
tidsfristerna utgöra tre i stället
för sex månader och en månad i
stället för tre månader.