Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968 (Utlåtande 1968:L1u54 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Nr 54

Utlåtande över dels Kungl. Maj:Is proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr
382) om svenskt medborgarskap, m. m., dels i anledning
av propositionen väckta motioner, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
in. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av första lagutskottet, dels ock
motioner om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Genom en den 28 juni 1968 dagtecknad proposition, nr 128, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels godkänna

1) den i New York den 30 augusti 1961 avslutade konventionen om begränsning
av statslöshet,

2) den i Strasbourg den 6 maj 1963 avslutade konventionen om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall
av flerfaldigt medborgarskap,

dds antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående ändring i
lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.

Utskottet torde rörande konventionernas innehåll få hänvisa till propositionen
s. 52—77 (FN-konventionen) och s. 78—97 (europarådskonventionen).
Lagförslaget är intaget på s. 3—4 här nedan.

I de i anledning av propositionen nr 128 väckta likalydande motionerna
I: 978 av herr Dahlberg m. fl. och II: 1240 av fru Svensson m. fl. hemställs
»att riksdagen vid godkännande av Kungl. Maj:ts förslag till ratificering av
europarådskonventionen och i samma proposition föreslagna antagande av
ändringar av den svenska medborgarskapslagstiftningen såsom motiveringmåtte
godkänna vad i motionen anförts».

I anslutning till denna hemställan vill utskottet anmärka att den i propositionen
föreslagna ändringen i medborgarskapslagen icke är föranledd av
europarådskonventionen.

Närmare redogörelse för motionerna lämnas nedan s. 27_28.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 51

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Genom en den 31 oktober 1968 dagtecknad proposition, nr 158, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsproto-''
kollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att,
såvitt nu är i fråga, antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr
94) om polisregister m. m.

Lagförslagen är intagna på s. 34—37 här nedan.

I samma proposition har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga ett
förslag till lag om ändring i utlänningslagen. I denna del behandlas propositionen
av andra lagutskottet i utlåtande 1968: 73.

I de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 16 av herr
Dahlberg in. fl. och 11: 65 av fru Svensson m. fl. om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen
hemställs »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t;
måtte hemställa om en översyn av gällande bestämmelser i vad avser medborgarskap
för här i riket bosatta barn, där endast den ena av föräldrarna
är svensk medborgare».

Närmare redogörelse för motionerna lämnas nedan s. 30—31.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

Beträffande propositionernas huvudsakliga innehåll får utskottet hänvisa
till sitt eget yttrande nedan s. 49 f.

Propositionen nr 128

Beträffande konventionernas innehåll hänvisas till propositionen s. 52—77
(FN-konventionen) och s. 78—97 (europarådskonventionen).

Lagförslaget har följande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap

Härigenom förordnas, att 3, 8 och 10 §§ lagen den 22 juni 1950 om svenskt
medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Utlänning, som är född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist,
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att, efter det han fyllt tjuguett
år men innan han fyllt tjugutre
år, hos länsstyrelsen i det län där
han är kyrkobokförd skriftligen anmäla
sin önskan att bliva svensk
medborgare. Den som icke är medborgare
i någon stat eller styrker,
att han skulle förlora sitt utländska
medborgarskap genom att förvärva
svenskt medborgarskap, må dock
göra sådan anmälan redan då han
fyllt aderton år.

Då riket

(Föreslagen lydelse)

§•

Utlänning, som oavbrutet haft sitt
hemvist i riket från det han fyllt
sexton år och dessutom tidigare haft
sitt hemvist här under sammanlagt
minst fem år, förvärvar svenskt
medborgarskap genom att, efter det
han fyllt tjuguett år men innan han
fyllt tjugutre år, hos länsstyrelsen i
det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan att
bliva svensk medborgare. Den som
icke är medborgare i någon stat eller
styrker, att han skulle förlora sitt utländska
medborgarskap genom att
förvärva svenskt medborgarskap, må
dock göra sådan anmälan redan då
han fyllt aderton år, om han vid tiden
för anmälan har sitt hemvist i
riket sedan fem år och dessutom tidigare
haft sitt hemvist här under
sammanlagt minst fem år.

— annan stat.

8 §.

Svensk medborgare, —

När någon enligt första stycket
förlorar svenskt medborgarskap,
medför detta förlust av sådant medborgarskap
även för hans barn, som
förvärvat medborgarskapet till följd
av att han varit svensk medborgare.

— medborgarskapet bibehålies.

1 I prop. 1968:158 föreslås 8 § första stycket få ändrad lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om icke förlusten skulle leda till att
barnet kommer att sakna medborgarskap.

Konungen äger, —---- —---

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 samt 3 § likställes
födelse i fördragsslutande stat med
födelse här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes
hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist här
i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i
riket; samt

4. icke under denna tid dömts till
frihetsstraff,

förvärvar svenskt medborgarskap
genom att hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan härom. Vid sådant
förvärv av medborgarskap skall
vad i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

c) Den som---------—--

---i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 likställes födelse i
fördragsslutande stat med födelse
här i riket.

I fråga om anmälan enligt 3 § likställes
hemvist i fördragsslutande
stat med hemvist i riket i den mån
hemvisttiden infallit före sexton års
ålder och tidigare än fem år före
anmälan.

Såvitt angår 4 § likställes hemvist
intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist i riket.

Bestämmelsen i 8 § första stycket
äger ej tillämpning på den som under
sammanlagt minst sju år haft hemvist
i fördragsslutande stat.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt aderton år;

3. sedan sju år har hemvist här i
riket; samt

4. icke under denna tid dömts till
fängelse,

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Gällande svensk rätt m. m.

Gällande bestämmelser om svenskt medborgarskap återfinns, förutom i
33 § regeringsformen, i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.
Lagen tillkom i samarbete med Danmark och Norge, i vilka
länder samma år antogs medborgarskapslagar, som i sakligt hänseende nära
överensstämmer med den svenska.

Den nordiska medborgarskapsrätten bygger sedan gammalt på härstamningsprincipen
(jus sanguinis), som innebär att föräldrarnas medborgarskap
och inte födelseorten är avgörande för ett barns medborgarrättsliga
ställning. I stället för eller vid sidan av denna princip tillämpas i vissa andra
länder territorialprincipen (jus soli), enligt vilken medborgarskap förvärvas
på grund av födelse inom landets territorium.

1 § medborgarskapslagen anger i vilka fall barn förvärvar svenskt medborgarskap
vid födelsen. Enligt bestämmelsen gäller olika regler för barn
i äktenskap och barn utom äktenskap. Barn i äktenskap förvärvar svenskt
medborgarskap vid födelsen om fadern är svensk medborgare, medan barn
utom äktenskap blir svensk medborgare vid födelsen om modern har svenskt
medborgarskap. I båda fallen saknar det betydelse var barnet är fött.
Från huvudregeln att moderns nationalitet inte är bestämmande för vilket
medborgarskap barn i äktenskap förvärvar vid födelsen finns ett undantag.
Om fadern inte har medborgarskap i någon stat eller om barnet
inte förvärvar hans medborgarskap vid födelsen, får nämligen barn i äktenskap
svenskt medborgarskap om modern är svensk medborgare. En förutsättning
för tillämpning av denna bestämmelse är dock att barnet bär
fötts här i riket. På grund av samhörigheten mellan de nordiska länderna
har i 10 § a) öppnats möjlighet att i vissa avseenden likställa födelse eller
hemvist bär i riket med födelse eller hemvist i Danmark, Finland, Island
eller Norge. För tillämpningen av bestämmelserna, liksom av 10 § i övrigt,
krävs dock att avtal träffats därom med de andra länderna. Sedan sådant
avtal har träffats mellan Danmark, Norge och Sverige, har Kungl. Maj :t i
kungörelse den 22 december 1950 (nr 664) förordnat om tillämpning i förhållande
till Danmark och Norge av 10 § medborgarskapslagen. I nu förevarande
avseende gäller därför att födelse i Danmark eller Norge likställs
med födelse här i riket.

I 2 § medborgarskapslagen behandlas förvärv av svenskt medborgarskap
genom legitimation. Ingår svensk man äktenskap med utländsk kvinna medför
det att före äktenskapet fött barn till makarna blir svensk medborgare,
om barnet vid den aktuella tidpunkten är ogift och inte har fyllt 18 år.

Enligt 3 § första stycket förvärvar utlänning, som är född i Sverige och
oavbrutet har haft sitt hemvist här, svenskt medborgarskap genom att, efter
det han har fyllt 21 år men innan han har fyllt 23 år, anmäla sin önskan

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

därom hos länsstyrelsen i det län där han är kyrkobokförd. Om vederbörande
inte är medborgare i någon stat eller styrker att han skulle förlora
sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt, får anmälan
göras redan då han har fyllt 18 år. Till grund för bestämmelsen ligger den
uppfattningen att utlänningar, som har bott här ända från födelsen till
vuxen ålder, därigenom har knutits så starkt till vårt land, att de skäligen
bör ha rätt att bli svenska medborgare om de så önskar. Man brukar säga
att förvärvet sker genom s. k. increscens eller inväxande i samhället. Enligt
10 § a) likställs vid tillämpning av 3 § födelse och hemvist intill tolv års
ålder i annat nordiskt land (f. n. endast i Danmark och Norge) med födelse
och hemvist här i riket. I 3 § andra stycket har tagits in en bestämmelse,
enligt vilken 3 § under krig sätts ur kraft i förhållande till medborgare
i fientlig stat och statslösa som senast varit medborgare i sådan
stat.

4 § innehåller regler som i viss utsträckning gör det möjligt för förutvarande
svenska medborgare att återfå medborgarskapet på enklare sätt än
genom naturalisation enligt 6 §. Bestämmelsen är tillämplig bara på personer
som blivit svenska medborgare vid födelsen och som oavbrutet har haft
sitt hemvist här i riket intill 18 års ålder. Om en sådan person har förlorat
sitt svenska medborgarskap, kan han återvinna det genom att anmäla sin
önskan därom till länsstyrelsen under förutsättning att han vid tiden för anmälan
har hemvist här sedan minst två år. Är han utländsk medborgare,
måste han också styrka att han genom återvinningen förlorar det utländska
medborgarskapet. Vid tillämpning av 4 § likställs enligt 10 § a) hemvist i
annat nordiskt land (f. n. endast Danmark och Norge) intill tolv års ålder
med hemvist här i riket. Har den som förlorat sitt svenska medborgarskap
samtidigt förvärvat medborgarskap i annat nordiskt land och därefter oavbrutet
varit medborgare i sådan stat, återvinner han enligt 10 § c) sitt
svenska medborgarskap genom att anmäla sin önskan därom till länsstyrelsen,
sedan han tagit hemvist här i riket. I det fallet kan anmälan alltså
göras omedelbart efter hemvisttagandet. Det krävs inte heller att det förlorade
svenska medborgarskapet har förvärvats vid födelsen. Bestämmelsen
i 10 § c) gäller ännu bara i förhållande till medborgare i Danmark och Norge,
eftersom avtal om paragrafens tillämpning som tidigare nämnts hittills
har träffats endast med dessa länder.

När någon blir svensk medborgare med stöd av 3 eller 4 § eller 10 § c),
medför det i vissa fall att hans eller hennes ogifta barn under 18 år också
får svenskt medborgarskap. Bestämmelser härom ges i 5 §.

Enligt 33 § regeringsformen får utländsk man eller kvinna upptas till
svensk medborgare genom naturalisation i den ordning och under de villkor,
som bestäms genom särskild lag. Naturalisationsärenden prövas av
Kungl. Maj :t i den mån annat ej föreskrivs i den särskilda lagen. Villkor
för naturalisation är enligt 6 § första stycket medborgarskapslagen att den

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1068

sökande har fyllt 18 år, att han sedan sju år har hemvist här i riket, att
han har fört en hederlig vandel samt att han har möjlighet att försörja sig
och sin familj. Även om dessa villkor ej är uppfyllda kan emellertid enligt
andra stycket i samma paragraf naturalisation äga rum, om det med hänsyn
till sökandens förhållanden föreligger särskilda skäl härför. Som exempel
på sådana särskilda skäl nämns i lagen, att det skulle medföra gagn för
riket att sökanden upptas till svensk medborgare, att sökanden förut har
ägt svenskt medborgarskap eller att sökanden är gift med svensk medborgare.
När sökanden är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, kan avvikelse
ske från villkoret om minst sju års hemvist i riket även om annat
särskilt skäl inte föreligger. I praxis sker sådan avvikelse, innebärande att
vistelsetiden för nordiska medborgare i regel avkortas ett par år eller mer.
Om utlänning inte förlorar sitt utländska medborgarskap genom naturalisationen
utan att den utländska regeringen eller annan myndighet medger
det, kan som villkor för att sökande tas upp till svensk medborgare ställas,
att han inom viss tid styrker att sådant medgivande har lämnats. I naturalisationsärende
bestämmer Kungl. Maj :t om naturalisationen skall omfatta
även sökandens ogifta barn under 18 år.

Förutom att medborgare i de andra nordiska länderna har beretts en
gynnad ställning i fråga om villkoren för naturalisation, har de i 10 § b)
tillagts rätt att genom ensidig förklaring förvärva svenskt medborgarskap,
såvida de uppfyller vissa villkor. Som tidigare nämnts är dock bestämmelserna
i 10 § f. n. tillämpliga endast i förhållande till medborgare i Danmark
och Norge. Medborgare i någon av dessa stater förvärvar enligt 10 § b)
svenskt medborgarskap genom att hos vederbörande länsstyrelse anmäla
sin önskan därom under förutsättning att han har förvärvat det danska
eller norska medborgarskapet på annat sätt än genom naturalisation, att han
har fyllt 21 men inte 60 år samt att han sedan tio år har hemvist här i
riket och inte under denna tid har dömts till frihetsstraff.

Hittills har behandlats de bestämmelser, som anger hur svenskt medborgarskap
förvärvas. De närmast följande paragraferna, 7—9 §§, innehåller
regler om i vilka fall svenskt medborgarskap förloras.

Enligt 7 § förloras svenskt medborgarskap av den som förvärvar utländskt
medborgarskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke eller genom
att inträda i allmän tjänst i annan stat. Ogift barn under 18 år, som blir
utländsk medborgare genom att föräldrarna förvärvar utländskt medborgarskap
på något av dessa sätt, förlorar sitt svenska medborgarskap under
förutsättning att föräldrarna har vårdnaden om barnet. Är det bara
en av föräldrarna som förlorar sitt svenska medborgarskap till
följd av förenämnda bestämmelser, följer barnet honom i medborgarrättsligt
avseende endast om den föräldern ensam har vårdnaden
eller om vårdnaden utövas gemensamt och den andre inte är svensk medborgare.
Vidare gäller enligt 7 § att ogift barn under 18 år, som blir ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

ländsk medborgare genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra,
förlorar sitt svenska medborgarskap. Bestämmelsen är emellertid försedd
med ett betydelsefullt undantag. Har barnet hemvist här i riket inträder
nämligen förlusten endast om barnet innan det fyllt 18 år flyttar ur riket
och då fortfarande har utländskt medborgarskap.

Den i 8 § upptagna förlustgrunden brukar benämnas preskription av medborgarskap.
Den innebär att svensk medborgare, som är född utom riket
och som aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppehållit sig här
under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige, förlorar sitt
svenska medborgarskap när han fyller 22 år. Förlusten inträder automatiskt,
när de angivna förutsättningarna föreligger. Kungl. Maj:t kan dock
på ansökan medge att medborgarskapet får behållas. När någon förlorar
svenskt medborgarskap på grund av denna bestämmelse, medför det förlust
av det svenska medborgarskapet även för hans barn, som fått svenskt
medborgarskap genom honom. Förlusten inträder oavsett barnets ålder och
civilstånd.

I de situationer, som avses i 7 och 8 §§, förloras medborgarskapet automatiskt
och således oberoende av den berördes önskemål. 9 § innehåller
bestämmelser om befrielse från svenskt medborgarskap efter ansökan. Den
som är eller önskar bli utländsk medborgare kan enligt paragrafen av Kungl.
Maj :t befrias från sitt svenska medborgarskap. Sådant beslut får inte meddelas,
om sökanden därigenom skulle bli statslös. Är han ännu inte utländsk
medborgare, skall därför som villkor för befrielsen föreskrivas, att
han inom viss tid förvärvar medborgarskap i annan stat.

Utöver de nu nämnda bestämmelserna innehåller medborgarskapslagen
regler av huvudsakligen processuell natur samt övergångsbestämmelser.

Det kan här nämnas att Sverige har anslutit sig till en i Haag år 1930 antagen
konvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar
(SO 1937: 9). Konventionen innehåller, förutom vissa grundsatser av
allmän folkrättslig natur, bestämmelser om befrielse från medborgarskap,
gift kvinnas medborgarskap, barns medborgarskap och adoptions inverkan
i medborgarskapsrättsligt avseende.

Såväl den danska lagen den 27 maj 1950 om dansk infpdsret som den
norska lagen den 8 december 1950 om norsk riksborgarrett överensstämmer
i sakligt hänseende helt med den svenska medborgarskapslagen bortsett
från att den danska lagen saknar föreskrifter om villkoren för naturalisation.
Detta sammanhänger med att den danska grundlagen kräver lagstiftningsmaktens
medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.

Den finska medborgarskapslagen, som trädde i kraft den 1 juli i år, baserar
sig på nordiskt samarbete och överensstämmer i väsentliga hänseenden
med de danska, norska och svenska lagarna. Bland olikheterna må nämnas
att finskt medborgarskap förvärvas vid födelsen av alla barn som föds i Finland,
vilka inte därvid förvärvar medborgarskap i främmande stat. — Genom

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

den nya finska lagen har förutsättningar skapats för avtal med övriga nordiska
länder om lättnader för nordbor vid förvärv av finskt medborgarskap.
I detta syfte har motsvarigheter till de regler, som i detta avseende för
svenskt vidkommande föreslås genom propositionen nr 128, intagits i den
finska lagen.

Bestämmelser om isländskt medborgarskap finns i lagen den 23 december
1952 om isländsk riksborgarrätt, som i stort sett ansluter sig till de
dansk-norsk-svenska lagarna. Liksom i Danmark krävs i Island lagstiftningsmaktens
medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.

Lättnader för medborgare i annat nordiskt land att vinna
svenskt medborgarskap

Vid lagrådsremissen lämnade föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, i denna del inledningsvis en redogörelse för ett nordiskt betänkande
i ämnet och remissyttrandena däröver. Denna framställning återfinns
på s. 11—16 i propositionen nr 128.

Departementschefen

Departementschefen anförde vidare följande.

På medborgarskapsrättens område har det skandinaviska lagstiftningssamarbetet
gamla anor. Redan den svenska lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande
och förlust av medborgarerätt byggde sålunda på ett förslag av en
dansk-norsk-svensk kommitté. Också lagen den 23 maj 1924 om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap var ett resultat av skandinaviskt
samarbete. Samma är förhållandet med vår nu gällande lag av den 22 juni
1950 om svenskt medborgarskap.

Det skandinaviska samarbetet har inte bara medfört den fördelen att de
nuvarande medborgarskapslagarna i Danmark, Norge och Sverige i sakligt
hänseende är nära nog helt överensstämmande. Det har också lett till att
man i vissa fall vid bestämmelsernas utformning har kunnat ta hänsyn till
den gemenskap i fråga om språk och kultur och den likhet beträffande
samhällsförhållanden, som råder mellan de nordiska länderna. Detta har
i 1950 års lag kommit till uttryck främst genom särbestämmelser för nordbor,
som dels ger dem en mer gynnad ställning än andra vad beträffar hemvistvillkoret
vid naturalisation, dels öppnar möjlighet för dem att under
vissa villkor förvärva svenskt medborgarskap genom ensidig förklaring.

Enligt 6 § medborgarskapslagen kan utlänning upptas till svensk medborgare,
naturaliseras, om han 1) har fyllt 18 år, 2) sedan sju år har hemvist
här i riket, 3) har fört en hederlig vandel och 4) har möjlighet att för -

10 Första lagutskottets utlåtande nr 5''r år 1968

sörja sig och sin. familj. Föreligger det med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden särskilda skäl för att denne upptas till svensk medborgare,
kan naturalisation beviljas även om de angivna villkoren inte är uppfyllda.
I andra stycket andra punkten sägs att avvikelse från kravet på sju
års hemvist får göras även om annat särskilt skäl inte föreligger, när sökanden
är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare. Någon i lagen angiven
minimitid gäller sålunda inte för medborgare i annat nordiskt land.
Nordiska medborgare naturaliseras i Sverige som regel efter fem års hemvist.
I Norge och Finland synes kravet på hemvisttid i motsvarande fall sättas
något lägre, medan man i Danmark normalt kräver sju års hemvist.
Såväl i Danmark och Norge som i Sverige brukar nordiska kvinnor, gifta
med inhemska män, naturaliseras efter ännu kortare uppehållstid i inflyttningslandet.

Enligt tillgängliga uppgifter förvärvades svenskt medborgarskap genom
naturalisation under åren 1966 och 1967 av 604 resp. 392 danska medborgare,
3 577 resp. 2 908 finska medborgare och 318 resp. 250 norska medborgare.

Bestämmelser om nordbors förvärv av medborgarskap genom ensidig
förklaring återfinns i 10 § b) i 1950 års danska, norska och svenska
medborgarskapslagar. Eftersom Finland och Island inte deltog i det samarbete
som föregick tillkomsten av dessa lagar, har tillämpligheten av
bestämmelserna i 10 § — såvitt gäller den svenska lagen — gjorts beroende
av att Kungl. Maj :t efter avtal med Danmark, Finland, Island
eller Norge förordnar om tillämpning av en eller flera av bestämmelserna.
Sedan sådant avtal träffats med Danmark och Norge, har genom särskild
kungörelse år 1950 förordnats om tillämpning av samtliga bestämmelser
i paragrafen i förhållande till dessa länder. Något avtal har däremot
inte träffats med Finland och Island. Enligt 10 § b) gäller sålunda f. n., att
dansk eller norsk medborgare, som förvärvat sitt danska eller norska medborgarskap
på annat sätt än genom naturalisation, blir svensk medborgare
genom att skriftligen anmäla sin önskan därom till länsstyrelsen i det län,
där han är kyrkobokförd, under förutsättning att han har fyllt 21 men inte
60 år samt att han har hemvist här i riket sedan tio år och inte under denna
tid har dömts till frihetsstraff. Trots att kravet på hemvisttid i 10 § b) således
är avsevärt högre än det som gäller för nordbor vid naturalisation har
anmälningsförfarandet anlitats i betydande omfattning. Sålunda förvärvades
t. ex. under åren 1966 och 1967 svenskt medborgarskap efter beslut av
länsstyrelse av 611 resp. 697 danska och 374 resp. 447 norska medborgare
eller under båda åren av tillhopa 2 129 danska och norska medborgare. I
dessa siffror ingår dock även förvärv enligt 3 och 4 §§ samt 10 § c). Det
alldeles övervägande antalet utgörs emellertid av fall enligt 10 § b). Som
framgår av vad jag nyss redovisat förvärvades under samma år svenskt

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

medborgarskap genom naturalisation av tillsammans 1 564 danska och
norska medborgare.

Under den tid som har förflutit sedan tillkomsten av den nuvarande medborgarskapslagen
har samhörigheten de nordiska länderna emellan ytterligare
befästs på olika sätt. Vid skilda tillfällen har röster också höjts för att
man bör gå vidare på den inslagna vägen att bereda nordbor särskilda förmåner
i medborgarskapsrättsligt avseende. På grundval av en rekommendation
av Nordiska rådet år 1960 tillkallades följande år sakkunniga i Danmark,
Finland, Norge och Sverige för att i samarbete se över medborgarskapslagstiftningen
i syfte att undersöka möjligheterna att underlätta för
nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land,
bl. a. genom jämkning av kravet på viss tids uppehåll i landet.

I det betänkande som lades fram år 1965 förordar de danska, norska och
svenska sakkunniga enhälligt, att hittills tillämpad praxis i naturalisationsärenden
liberaliseras så att kravet på uppehållstid vid naturalisation av
nordiska medborgare i normalfallen inte sätts högre än tre år. De föreslår
vidare att medborgarskapsförvärv genom anmälan enligt 10 § b) skall kunna
göras redan efter sju års hemvist samt att den undre åldersgränsen i anmälningsfallen
skall sättas vid 18 år och den övre gränsen slopas. De sakkunniga
förordar slutligen att till 10 § fogas en ny bestämmelse av innebörd,
att förlust av medborgarskap enligt reglerna i 8 § inte skall inträda
för den som under minst sju år har haft hemvist i fördragsslutande nordisk
stat.

Vid remissbehandlingen har de framlagda förslagen fått ett så gott som
enhälligt stöd. Vid nordiska departementsöverläggningar har konstaterats
att samtliga berörda regeringar är beredda att förelägga sina parlament förslag
till ändringar i medborgarskapslagstiftningen efter de linjer som de
sakkunniga dragit upp.

Den förordade sänkningen av kravet på hemvisttid vid naturalisation av
nordiska medborgare har föranlett erinringar endast från ett par remissinstanser.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter sålunda om
inte det nuvarande kravet i praxis på fem år måste upprätthållas, om man
skall kunna bedöma huruvida sökanden på ett mera varaktigt sätt har blivit
knuten till landet. Föreningen Norden hävdar å andra sidan, att en tvåårig
hemvisttid borde vara tillräcklig.

Vid tillkomsten av den nu gällande medborgarskapslagen uttalade dåvarande
departementschefen, att han ansåg att naturalisation av nordiska medborgare
i allmänhet inte borde beviljas tidigare än efter tre års hemvist i
Sverige (prop. 1950: 217 s. 41). Han förklarade sig emellertid inte vara beredd
att ta ställning till om det kunde vara lämpligt att som regel tillämpa
en så kort hemvisttid. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över den då
framlagda propositionen anförde första lagutskottet, att det var önskvärt

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

om den normala tiden för sådan naturalisation inte nämnvärt kom att överstiga
den minimitid på tre år som departementschefen hade angett (1LU
1950: 27 s. 32). Jag vill i detta sammanhang också erinra om att Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige enligt artikel 3 i den samarbetsöverenskommelse
som länderna ingick i Helsingfors den 23 mars 1962 bär åtagit
sig att söka underlätta för medborgare i ett nordiskt land att förvärva medborgarskap
i annat nordiskt land.

Vid tillämpningen av 1950 års lag har hittills, som förut nämnts, i normalfallen
krävts att sökanden har haft hemvist i riket i fem år. Tiden måste
nu anses vara mogen för att låta en mer liberal inställning slå igenom i
praxis. Att så sker ter sig naturligt och önskvärt mot bakgrund av den utveckling
mot en allt närmare samhörighet de nordiska länderna emellan,
som bär ägt rum inom andra områden av samhällslivet.

Jag förordar alltså att nuvarande praxis i naturalisationsärenden ändras
så att för bifall till ansökan om naturalisation av medborgare från annat
nordiskt land normalt inte krävs längre tids hemvist i Sverige än tre år. En
motsvarande sänkning av hemvistkravet torde komma att genomföras i övriga
nordiska länder. Kortare tid än tre år torde böra godtagas endast i rena
undantagsfall, såvida sökanden inte är gift med svensk medborgare. Förekommer
i det särskilda fallet anledning att ifrågasätta lämpligheten av att
sökanden upptas till svensk medborgare, kan självfallet hemvistkravet
skärpas. Den nuvarande avfattningen av 6 § lämnar utrymme för en tilllämpning
i enlighet med vad jag här har förordat. Paragrafens lydelse behöver
därför inte ändras. Jag finner inte skäl att, som ett par remissinstanser
föreslagit, skriva in den nu angivna regeln i lagtexten.

Det ligger i sakens natur, att kravet på hemvisttid i anmälningsfallen
måste vara högre än vad som normalt krävs vid naturalisation. I likhet med
de sakkunniga och en nära nog enhällig remissopinion anser jag emellertid,
att det nuvarande kravet i 10 § b) på tio års hemvist bör kunna mildras. Redan
vid tillkomsten av medborgarskapslagen diskuterades om man inte
skulle bestämma en kortare tid, men av försiktighet stannade man för en
tioårstid. Hur långt man skall gå vid en sänkning av tidskravet kan vara
tveksamt. Några remissinstanser har uttalat sig för en sänkning till fem
eller sex år. Vid de nordiska departementsöverläggningar som har hållits i
saken har man särskilt från dansk sida varit obenägen att gå längre än de
sakkunniga har föreslagit, nämligen till sju år. Som skäl för att iaktta en
viss återhållsamhet har åberopats framför allt att förevarande bestämmelse
är konstruerad så att den ger den, som uppfyller de angivna förutsättningarna,
en ovillkorlig rätt att efter ensidig förklaring förvärva medborgarskap
i inflyttningslandet. Att någon prövning alltså inte kan ske av vederbörandes
kvalifikationer i det enskilda fallet motiverar, bär det sagts, att de generella
villkoren inte mjukas upp alltför mycket. Vidare har pekats på att
det i paragrafen upptagna vandelsvillkoret är utformat så att det är tid -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

punkten för domen och inte för straffets verkställande, som bildar utgångspunkt
för beräkningen. Kriminellt belastade personer kan därför få tillgodoräkna
sig anstaltsvistelser av varierande längd som hemvisttid enligt bestämmelsen.
Jag anser mig kunna i stort sett instämma i dessa synpunkter.
I varje fall finns det enligt min mening inte anledning att från svensk sida
verka för en sådan sänkning av hemvistkravet i anmälningsfallen att den
nordiska rättsenheten på området kommer i fara. Jag förordar därför, att
de sakkunnigas förslag följs också i denna del och att möjlighet att förvärva
svenskt medborgarskap genom anmälan enligt 10 § b) alltså ges den som
sedan sju år har hemvist här i riket.

De sakkunnigas förslag att sänka den undre åldersgränsen för anmälan
enligt 10 § b) från 21 till 18 år och att slopa den övre gränsen har vunnit
allmänt gillande bland remissinstanserna. Inte heller jag hyser några betänkligheter
mot en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för ifrågavarande
förvärvsform och biträder därför försilaget även i detta hänseende.
Motsvarande ändringar torde komma att genomföras i övriga nordiska medborgarskapslagar.

Enligt 10 § b) punkt 4 kan anmälningsförfarandet begagnas endast om
vederbörande inte har dömts till frihetsstraff under de tio år, som ligger närmast
före tiden för anmälningen. I betänkandet har den svenske sakkunnige,
uppenbarligen som en följd av sammanslagningen av straffarbete och
fängelse till ett enhetligt frihetsstraff, föreslagit att ordet »frihetsstraff» i
den svenska medborgarskapslagen ersätts av »fängelse». Detta har föranlett
några påpekanden från åklagarhåll om den materiella innebörden av föreskriften.
RÅ framhåller sålunda, att villkoret — på grund av bestämmelsen
i 36 kap. 6 § brottsbalken — innebär, att också den som har fått villkorlig
dom eller dömts till skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller, om
det inte har förordnats annorlunda i domen, överlämnande till särskild
vård är utesluten från möjligheten att förvärva svenskt medborgarskap genom
anmälan. Däremot kan anmälningsförfarandet användas även om åklagare
under den aktuella tiden har beslutat att enligt 1964 års lag med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare eller enligt bestämmelserna
i 20 kap. 7 § 3. och 4. rättegångsbalken inte väcka åtal för brott, trots att
det i sådana fall kan vara fråga om relativt kvalificerad brottslighet.

Jag medger att konstruktionen av bestämmelsen kan antagas ibland leda
till sakligt otillfredsställande resultat genom att omständigheter, som egentligen
är ovidkommande i medborgarrättsligt hänseende, blir avgörande för
om anmälningsförfarandet kan anlitas eller ej. Ett tänkbart alternativ till
den nuvarande ordningen är att utforma vandelsvillkoret så att möjligheten
att genom anmälan förvärva medborgarskap står öppen endast för den
som under hemvisttiden inte har begått brott av viss svårhetsgrad, t. ex. brott
som kan medföra fängelse. Vilken påföljd eller annan åtgärd, som faktiskt
kommer till användning i det aktuella fallet, skulle med andra ord lämnas

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

därhän. En regel av det slaget skulle emellertid innebära en inte oväsentlig
skärpning av vandel svillkoret jämfört med vad som nu gäller, eftersom
straffskalorna för åtskilliga brott är mycket vida. En sådan skärpning anser
jag mig inte kunna acceptera. Den skulle också avlägsna den svenska bestämmelsen
från vad som nu gäller enligt de danska och norska medborgarskapslagarna.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att behålla det
nuvarande systemet, vars olägenheter torde vara av mindre praktisk betydelse.
Jag föreslår alltså den justering av lagtexten på denna punkt som har
förordats i betänkandet.

Vid prövning av förutsättningarna för förvärv av svenskt medborgarskap
likställs i viss utsträckning hemvist i annat nordiskt land med hemvist här
i riket. Bestämmelser härom finns intagna i 10 § a). Enligt 8 § förlorar
svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig har haft hemvist
här och inte heller har uppehållit sig här under förhållanden som tyder på
samhörighet med Sverige, sitt svenska medborgarskap när han fyller 22 år,
om han inte på ansökan som gjorts dessförinnan har fått Kungl. Maj :ts tillstånd
att behålla det. Om vederbörande har haft hemvist längre eller kortare
tid i annat nordiskt land saknar därvidlag betydelse. De danska, norska och
svenska sakkunniga anser emellertid, att det finns anledning att också i ett
sådant fall ta hänsyn till samhörigheten mellan de nordiska länderna, och
föreslår därför, att den som under minst sju år har haft hemvist i annat
nordiskt land undantas från tillämpning av 8 §. Under remissbehandlingen
har någon erinran inte gjorts mot detta förslag. Även jag vill ansluta mig
till förslaget. Detta torde komma att genomföras också i Danmark och
Norge.

Om 10 § ändras i enlighet med vad jag har föreslagit, blir det senare aktuellt
att träffa nytt avtal mellan de nordiska länderna om tillämpning av
paragrafens bestämmelser. Det torde då bli tillfälle att pröva möjligheterna
att inlemma också Finland och Island i kretsen av fördragsslutande stater.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har från dansk, norsk
och svensk sida nåtts enighet om att ändringarna i 1950 års medborgarskapslagar
bör genomföras den 1 januari 1969. I Finland torde en ny medborgarskapslag
komma att träda i kraft redan den 1 juli 1968. Jag föreslår
att de förut förordade ändringarna i den svenska medborgarskapslagen
träder i kraft den 1 januari 1969.

Tillträde till FN-konventionen och därav föranledd lagstiftning

Vid lagrådsremissen lämnade föredragande departementschefen i denna
del inledningsvis en redogörelse för konventionens huvudsakliga innehåll, ett
nordiskt betänkande i ämnet och remissyttrandena däröver. Denna framställning
återfinns på s. 23—31 i propositionen nr 128.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Departementschefen

Departementschefen anförde i denna del vidare följande.

Som förut nämnts bygger medborgarskapslagstiftningen i olika länder på
skilda huvudprinciper i fråga om förvärv av medborgarskap, nämligen härstamningsprincipen
eller territorialprincipen. De konflikter som till följd
härav lätt uppstår mellan medborgarskapslagstiftningen i skilda länder
kan för den enskilde leda till otillfredsställande resultat med avseende på
hans medborgarrättsliga status. Det kan sålunda inträffa att reglerna verkar
så att en person inte får medborgarskap i någon stat. Resultatet kan emellertid
också bli det motsatta, nämligen att en person blir att anse som medborgare
i två eller flera stater på samma gång. Det är uppenbart att nackdelar
i båda fallen uppkommer för den berörde.

Inte minst när det gäller statslöshet kan olägenheterna i vissa fall bli
ytterst kännbara och det är angeläget att ansträngningar görs för att komma
till rätta med sådana problem. Olika möjligheter står därvid till buds. En
utväg är att genom internationella överenskommelser och intern lagstiftning
skapa en i ekonomiskt och socialt hänseende mera tryggad ställning
för de statslösa. Genom sådana åtgärder har redan åtskilligt åstadkommits
för att bereda statslösa ett rättsskydd som nära överensstämmer med det
som normalt brukar vara förenat med ett medborgarskap i vistelselandet.
Någon slutgiltig lösning på problemen lär dock inte kunna nås på denna väg.
För att nå det målet torde det vara nödvändigt att inrikta ansträngningarna
på att undanröja eller i varje fall begränsa förekomsten av statslöshet. Detta
kan främst ske genom internationella överenskommelser på medborgarskapsrättens
område.

FN-konventionen utgör en sådan överenskommelse. Dess syfte är att begränsa
statslöshet genom att på olika sätt underlätta för personer, som enligt
nationella lagar i allmänhet skulle vara statslösa, att erhålla medborgarskap.
Konventionen får särskild betydelse för barn som riskerar att bli
statslösa. Vidare innehåller konventionen bestämmelser, som har till ändamål
att förhindra att personer med medborgarskap i någon stat förlorar
delta utan att samtidigt förvärva annat medborgarskap.

De danska, finska, norska och svenska sakkunniga tar i sitt betänkande
upp frågan om nordiskt tillträde till konventionen. De lägger också fram
förslag till de ändringar i de danska, norska och svenska medborgarskapslagarna,
som enligt deras mening bör göras i händelse av tillträde. I sistnämnda
hänseende är de danska, norska och svenska sakkunniga ense om
att en anpassning till konventionens krav kan ske genom vissa ändringar
av 3 och 8 §§ i dessa lagar och att det i och för sig inte möter några betänkligheter
att genomföra dessa ändringar. Jag återkommer senare till dessa
frågor.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

I frågan om lämpligheten av en nordisk anslutning har de sakkunniga
olika uppfattningar. Meningsskiljaktigheterna föranleds främst av de bestämmelser
om möjlighet för stat att beröva en person hans medborgarskap
som har tagits in i art. 8 i konventionen. I första momentet av artikeln
anges som huvudregel, att fördragsslutande stat inte skall beröva en person
hans medborgarskap, om han därigenom skulle bli statslös. I mom. 2 och
3 medges emellertid vissa undantag från denna regel. Enligt mom. 3 kan
sålunda fördragsslutande stat vid undertecknande eller ratificering av konventionen
eller tillträde till denna förklara, att staten ämnar behålla rätt
att på vissa i konventionen angivna grunder expatriera medborgare, under
föutsättning att statens nationella lagstiftning vid den aktuella tidpunkten
innehåller bestämmelser därom. Om dessa villkor är uppfyllda, kan expatriering
ske av exempelvis den som i strid med sin lojalitetsplikt mot
fördragsslutande stat har uppfört sig på ett sätt som allvarligt står i strid
med statens vitala intressen.

De danska sakkunniga finner dessa bestämmelser om expatriering stridande
mot nordisk rättskänsla och mot principerna i 1950 års medborgarskapslagar
och hyser därför betänkligheter mot att tillträda konventionen.
Inte heller de finska sakkunniga anser sig kunna förorda en anslutning
till konventionen. De norska och svenska sakkunniga uttalar sig däremot
för ett tillträde under förutsättning att det kan ske utan att den nordiska
rättsenheten på medborgarskapslagstiftningens område äventyras. Även de
norska och svenska sakkunniga reagerar mot bestämmelserna i art. 8 mom.
3 men påpekar att syftet med reglerna i art. 8 är att begränsa expatrieringsinstitutets
användning och att ett tillträde till konventionen under sådana
förhållanden inte bör kunna uppfattas som att konventionsstaten sanktionerar
principer, som är främmande för den nordiska medborgarskapslagstiftningen.

Även bland de remissinstanser som har yttrat sig i frågan råder delade
meningar om lämpligheten av en svensk anslutning till konventionen. Ett
par instanser ansluter sig till den uppfattning som de norska och svenska
sakkunniga gett uttryck åt. En direkt avvisande hållning i tillträdesfrågan
intas av en remissinstans. Övriga remissinstanser framhåller i allmänhet,
utan att för egen del ta definitiv ståndpunkt i saken, att starka betänkligheter
kan anföras mot ett tillträde. Inställningen motiveras i det stora
flertalet yttranden med att de regler som konventionen innehåller om expatriering
är främmande för nordisk rättsuppfattning. I några fall har
tvekan också uttryckts inför de ändringar av medborgarskapslagen som ett
tillträde till konventionen kräver.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna rörande medborgarskapslagstiftningen
framkom att man i Norge är inställd på att tillträda konventionen,
medan man i Danmark och Finland preliminärt intar en motsatt
ståndpunkt. Bland representanterna från de nordiska länderna rådde emel -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

lertid allmän enighet om att den nordiska rättsenheten på förevarande område
borde bevaras, även om länderna stannade för olika beslut i anslutningsfrågan.
Man uttalade sig därför för att samtliga länder, också sådana
som inte ämnade tillträda konventionen, skulle genomföra de lagändringar
som en anslutning till konventionen förutsätter.

Med hänsyn till de svåra påfrestningar som avsaknaden av ett medborgarskap
ofta måste innebära för den enskilde är det enligt min mening synnerligen
angeläget att ansträngningar görs för att i möjligaste mån reducera
förekomsten av statslöshet. FN-konventionen är ett led i sådana strävanden
och bör därför i och för sig hälsas med tillfredsställelse, även om dess
verkningar, som de sakkunniga påpekat, kommer att bli begränsade eftersom
det är endast ett relativt ringa antal personer som är statslösa de jure.
De grundläggande bestämmelserna i konventionen synes också förtjänta av
det stöd som ett tillträde till konventionen kan innebära.

Den avvisande hållning i tillträdesfrågan som flera remissinstanser har
intagit har sin grund i bestämmelserna i art. 8. Det har under hänvisning
till dessa gjorts gällande att ett svenskt tillträde till konventionen skulle
kunna uppfattas som att principer som är oförenliga med vår rättsuppfattning
därigenom skulle komma att sanktioneras.

Sådana bestämmelser om expatriering som avses i 3 mom. saknas i den
nordiska medborgarskapslagstiftningen. Jag är också av åsikten att bestämmelserna
strider mot svensk rättsuppfattning. Därmed är emellertid inte
sagt att de behöver stå i vägen för en svensk anslutning till konventionen.
Från svensk synpunkt hade det visserligen varit önskvärt om bestämmelsen
i 3 inom. om undantag från expatrieringsförbudet hade kunnat få utgå. Det
ligger emellertid i sakens natur, att konventionstexter i allmänhet inte kan
få ett innehåll som i alla avseenden överensstämmer med varje särskilt lands
önskemål och intressen. Om resultat skall kunna nås på det internationella
planet, blir det därför ibland nödvändigt att acceptera att en konvention, vars
huvudsakliga innehåll man vill stödja, på en eller annan punkt är mindre
tillfredsställande utformad. De nu aktuella bestämmelserna i mom. 3 är
så konstruerade att de öppnar möjlighet för fördragsslutande stat att under
vissa förutsättningar fortsätta att tillämpa i staten gällande expatrieringsbestämmelser
också efter konventionens ikraftträdande, trots att expatriering
enligt huvudregeln i artikeln inte får tillgripas, om åtgärden
skulle leda till statslöshet för den berörde. För svenskt vidkommande saknar
undantagsbestämmelserna aktualitet. Under sådana förhållanden kan
det enligt min mening inte anses att en svensk anslutning till konventionen
rimligen skulle kunna ses som ett uttryck för att bestämmelserna
gillas. Att dessa ingår i konventionen bör därför inte hindra en anslutning
från svensk sida.

Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört förordar jag att Sverige
tillträder konventionen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 54

18 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Som de sakkunniga har funnit synes 1950 års lagar i flertalet avseenden
redan uppfylla de krav som konventionen ställer. Det torde sålunda
vara endast art. 1 mom. 1 och 2 samt art. 6 som kräver ändringar i den
danska, norska och svenska medborgarskapslagstiftningen.

Art. 1 mom. 1 och 2 ålägger fördragsslutande stat att bevilja på dess territorium
född person medborgarskap, om denne annars skulle bli statslös.
Medborgarskapet skall beviljas antingen automatiskt vid födelsen eller
efter ansökan. Väljs det senare alternativet får för bifall till ansökan inte
uppställas andra villkor än att sökanden är i viss ålder, mellan 18 och 21
år, att han varit stadigvarande bosatt i staten viss tid, som får bestämmas
till högst tio år, varav högst fem år omedelbart före tidpunkten för ansökningen,
att han varken har övertygats om brott mot allmän säkerhet
och ordning eller har för annat brott ådömts frihetsstraff i fem år eller
mera samt att han alltid har varit statslös. De danska, norska och svenska
sakkunniga har föreslagit, att en anpassning av 1950 års lagar till konventionens
krav i denna del åstadkoms genom vissa ändringar i 3 § om förvärv
av medborgarskap på grund av increscens. Sålunda förordar de att det
nuvarande kravet på oavbrutet hemvist i riket från födelsen till dess anmälan
görs, ersätts med ett krav på endast tio års sammanlagt hemvist för
den som gör anmälan i åldern 18—21 år. Av hemvisttiden skall minst fem
år ligga i tiden omedelbart före anmälan. Om den anmälande har haft
hemvist här i riket i olika omgångar måste alltså det sista hemvisttagandet
ha ägt rum senast vid 16 års ålder. Även om anmälan görs först
mellan 21 och 23 års ålder, vilket alltjämt bör vara möjligt enligt de sakkunnigas
mening, skall enligt förslaget den anmälande ha haft hemvist
här från det han fyllt 16 år och dessförinnan sammanlagt minst fem
år. För den som väntar med att göra anmälan till efter det han fyllt 21 år
kommer alltså att krävas längre sammanlagd hemvisttid här i riket än
tio år. Förslaget innebär vidare att mildringen av kravet på hemvisttid
kommer inte enbart statslösa utan också andra utlänningar till godo. Också
i ett par andra hänseenden föreslår de sakkunniga ändringar, som i och
för sig inte är betingade av konventionens krav. De föreslår sålunda att det
nuvarande villkoret i 3 § att den anmälande skall vara född här i riket
uppges och att hemvist i fördragsslutande nordisk stat tidigare än fem
år före anmälan, dock längst intill 16 års ålder, skall likställas med hemvist
här i riket vid tillämpning av 3 §. I sistnämnda avseende gäller f. n.
enligt 10 § a) andra stycket att hemvist i fördragsslutande nordisk stat
intill tolv års ålder likställs med hemvist här i riket.

De sakkunnigas förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i remissyttrandena. Några remissinstanser har emellertid anmält
tveksamhet inför den förordade sänkningen av hemvistkravet i 3 §. Eu
remissinstans sätter i fråga om inte konventionens krav kan uppfyllas
genom tillämpning av naturalisationsreglerna i 6 §. På ett annat håll har,

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968 19

med hänvisning till att verkningarna av förslaget inte blivit närmare belysta,
diskuterats om inte de ändrade reglerna borde göras tillämpliga endast
på statslösa. Vidare har framhållits att de föreslagna bestämmelserna
gör det möjligt att förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan också
i fall då vederbörande har varit bosatt utomlands under en följd av från
inväxningssynpunkt betydelsefulla år före 16-årsåldern.

De nuvarande reglerna i 3 § är avsedda som ett komplement till den
i 1 § fastslagna härstamningsprincipen. Till grund för bestämmelserna
ligger uppfattningen att en person, som är född här i landet och har
vuxit upp och fått sin utbildning här, rimligen skall ha en ovillkorlig
rätt att bli svensk medborgare om han själv önskar det. Det kan vid
första påseendet förefalla som om de sakkunnigas förslag i förevarande
del skulle innebära en så avsevärd uppluckring av de nuvarande villkoren
att tanken bakom bestämmelserna i 3 § till väsentlig del går förlorad.
De sakkunniga har emellertid menat att födelse i ett land i och för sig
inte grundar någon särskild anknytning till det landet och att ändamålet
med det nuvarande hemvistkravet i paragrafen blir tillgodosett, även om
kravet mildras i enlighet med deras förslag. Jag kan i stort sett instämma
i detta resonemang. Det synes mig sålunda obestridligt att en person, som
uppfyller de i förslaget angivna villkoren, måste anses ha en så stark anknytning
till vårt land att det ter sig rimligt att han kan erhålla svenskt
medborgarskap efter ensidig viljeförklaring och således oberoende av om
han uppfyller de för naturalisation gällande villkoren i fråga om vandel
och försörjningsförmåga. Av denna inställning följer att jag ansluter mig
till de sakkunnigas förslag att de mildrade reglerna skall gälla inte enbart
statslösa utan även andra utlänningar. Därigenom vinner man också
en inte oväsentlig fördel från handläggningsteknisk synpunkt, eftersom det
i vissa fall kan vara förenat med betydande svårigheter att avgöra om en
person är statslös eller inte. Jag förordar alltså att villkoren för medborgarskapsförvärv
enligt 3 § ändras i enlighet med de sakkunnigas förslag.
I anslutning härtill bör också de i 10 § a) andra stycket upptagna bestämmelserna
om rätt att vid tillämpning av 3 § tillgodoräkna hemvisttid
i fördragsslutande nordiskt land ändras på sätt de sakkunniga har föreslagit.

Om kravet på födelse här i landet för förvärv av medborgarskap genom
increscens släpps, bör bestämmelsen i 10 § a) första stycket om att
födelse i nordisk stat likställs med födelse här i riket vid tillämpning av
3 § utgå.

Art. 6 i konventionen avser att förhindra statslöshet genom förlust av
medborgarskap. Om lagen i fördragsslutande stat föreskriver förlust av
medborgarskap för make eller barn som biperson till den som förlorar eller
berövas medborgarskap, skall enligt artikeln frågan huruvida bipersonen
skall förlora sitt medborgarskap bli beroende av om han innehar eller

20 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

förvärvar annat medborgarskap. En bestämmelse, som inte står i överensstämmelse
med denna regel, finns i 8 § andra stycket medborgarskapslagen.
Enligt huvudregeln i första stycket i denna paragraf förlorar svensk
medborgare, som är född utom riket, sitt svenska medborgarskap, när lian
fyller 22 år om han aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppehållit
sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige.
Har han barn som förvärvat svenskt medborgarskap till följd av att han
varit svensk medborgare, gäller enligt andra stycket att också barnen i
sådana fall förlorar sitt medborgarskap.

För att uppfylla konventionens krav i förevarande hänseende föreslår
de sakkunniga att till 8 § andra stycket fogas ett tillägg av innebörd att
där avsedd förlust inte skall inträda, om förlusten skulle leda till statslöshet
för barnet. Förslaget har föranlett erinran endast från en remissinstans,
som finner det olämpligt att förlust av medborgarskap enligt 8 §
första stycket inte skulle omfatta senare generationer, eftersom barnens
anknytning till Sverige i fall som avses i paragrafen kan antas vara ännu
mindre än föräldrarnas. Jag vill inte förneka att det kan finnas fog för
denna ståndpunkt. Mot förslaget kan också anföras att det, som jag tidigare
har antytt, i vissa fall kan vara svårt att konstatera om en person
innehar eller förvärvar utländskt medborgarskap. De invändningar som
sålunda kan riktas mot förslaget har emellertid enligt min mening inte
sådan tyngd att de bör få hindra en svensk anslutning till konventionen,
i all synnerhet som den praktiska betydelsen av tillägget till 8 § torde bli
mycket begränsad. Jag förordar därför att sakkunnigförslaget följs även
i denna del.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att ett svenskt tillträde till
konventionen föranleder ändring i 3 och 8 §§ samt att dessutom 10 § bör
justeras i vissa hänseenden. Med hänsyn till vad som förekommit vid de
nordiska departementsöverläggningarna i saken kan förutsättas att motsvarande
ändringar kommer att genomföras i de danska och norska medborgarskapslagarna,
även om dessa länder eller något av dem inte skulle
tillträda konventionen. Jag förordar i överensstämmelse härmed att de av
mig nu föreslagna ändringarna i medborgarskapslagen genomförs även om
Sverige inte skulle tillträda konventionen.

Som förut har nämnts träder konventionen i kraft två år efter dagen för
depositionen av det sjätte ratifikations- eller anslutningsinstrumentet. Hittills
har endast ett land, Storbritannien, deponerat sådant instrument. Konventionen
kan således inte träda i kraft förrän tidigast om två år. De föreslagna
ändringarna i den svenska medborgarskapslagen bör dock genomföras dessförinnan.
Något hinder häremot föreligger inte. Under hänvisning till vad
jag har anfört i fråga om ikraftträdandet av de i föregående avsnitt förordade
ändringarna i medborgarskapslagen föreslår jag att också förevarande
ändringar sätts i kraft den 1 januari 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Tillträde till europarådskonventioner!

Konventionens huvudsakliga innehåll

På uppdrag av Europarådets ministerkommitté utarbetade en expertkommitté,
bestående av representanter för flertalet av rådets medlemsstater,
vid sammanträden under åren 1959—1962 ett utkast till en konvention om
begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser
i fall av flerfaldigt medborgarskap. Sedan utkastet godkänts av ministerkommittén,
öppnades konventionen för undertecknande av Europarådets
medlemsstater den 6 maj 1963. Konventionen undertecknades därvid
av Österrike, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Holland,
Norge och Storbritannien. Den trädde i kraft den 28 mars 1968, sedan den
ratificerats av Frankrike och Italien.

Konventionen innehåller fyra kapitel jämte ett tillägg. Kap. I (art. 1—4)
upptar regler om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap, kap.
II (art. 5—6) regler om militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap,
kap. III (art. 7) regler om konventionens tillämpning och kap. IV
(art. 8—13) regler om undertecknande m. m. I tillägget anges i vilka avseenden
fördragsslutande stat kan göra förbehåll beträffande konventionens
bestämmelser.

Art. 1 innehåller den grundläggande principen att medborgare i fördragsslutande
stat, som till följd av uttrycklig viljeförklaring förvärvar medborgarskap
i annan sådan stat genom naturalisation, option eller återvinning
skall förlora sitt tidigare medborgarskap. Regeln gäller både myndiga
och omyndiga. För omyndiga är den emellertid inte ovillkorlig utan förutsätter,
dels att omyndiga enligt lagen i medborgarlandet kan förlora medborgarskapet
under ifrågavarande betingelser, dels att den omyndige ägt
rättslig handlingsförmåga eller varit lagligen företrädd. Vidare föreskrivs
i artikeln att omyndiga barn, som inte är eller har varit gifta, skall förlora
sitt tidigare medborgarskap, om de på grund av bestämmelse i lag blir
medborgare i annan fördragsslutande stat till följd av att deras föräldrar
förvärvar medborgarskap där genom naturalisation, option eller återvinning.
År det bara den ene av föräldrarna som förlorar sitt tidigare medborgarskap,
bestämmer lagen i den stat där den omyndige är medborgare om
han skall följa den föräldern i medborgarrättsligt avseende eller inte.

Enligt tillägget kan fördragsslutande stat förbehålla sig rätt att göra förlust
av medborgarskap enligt art. 1 beroende av det villkoret att vederbörande
har eller vid senare tidpunkt tar sitt varaktiga hemvist utanför statens
territorium. Vidare kan konventionsstat förbehålla sig rätt att tillåta
sina medborgare att behålla tidigare medborgarskap, om den fördragsslutande
stat där medborgarskap söks på förhand lämnar sitt samtycke där -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

till. Vissa undantag från tillämpningen av reglerna i art. 1 är också medgivna
för gift kvinnas vidkommande.

Medan art. 1 vill förebygga uppkomsten av flerfaldiga medborgarskap
syftar art. 2 till att skapa förutsättningar för att den som redan är medborgare
i mer än en stat skall kunna avsäga sig ett eller flera av dessa
medborgarskap. För att avsägelse skall leda till befrielse från medborgarskap
fordras enligt artikeln samtycke av den eller de konventionsstater
vars medborgarskap vederbörande önskar nppge. Sådant samtycke får inte
vägras den som har förvärvat medborgarskap på grund av bestämmelse i
lag, om han sedan tio år har haft sitt varaktiga hemvist utanför ifrågavarande
stats territorium och han dessutom vid den aktuella tiden har sådant
hemvist i den fördragsslutande stat där han önskar förbli medborgare. För
reglernas tillämplighet på omyndiga gäller motsvarande begränsningar
som enligt art. 1.

Mot art. 2 kan enligt tillägget göras visst förbehåll i fråga om gift kvinnas
medborgarskap.

Enligt art. 3 får fördragsslutande stat inte ta ut någon särskild skatt eller
avgift vid avsägelse av medborgarskap. Att konventionsbestämmelserna
inte skall utgöra hinder mot tillämpning av regler, som är ägnade att på
ett mer effektivt sätt begränsa förekomsten av flerfaldiga medborgarskap,
sägs i art. 4.

Kapitlet om militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap inleds
i art. 5 med grundsatsen att den som är medborgare i två eller flera fördragsslutande
stater inte skall åläggas att fullgöra militärtjänst i mer än
en av dessa stater. Det förutsätts att den närmare regleringen av hur frågan
skall lösas görs till föremål för särskilda överenskommelser mellan berörda
stater. I den mån sådana överenskommelser inte föreskriver annat skall
enligt art. 6 följande regler gälla för den som är medborgare i två eller flera
konventionsstater. Var och en skall vara skyldig att fullgöra militärtjänst
i den fördragsslutande stat där han har sitt varaktiga hemvist. Vederbörande
skall emellertid ha rätt att, innan han har fyllt 19 år, välja att i stället
fullgöra sina militära förpliktelser i annan fördragsslutande stat, där han
också är medborgare, under förutsättning att militärtjänstgöringen där är
minst samma längd och effektivitet som i hemvistlandet. Det är således inte
tillåtet att utnyttja valmöjligheten för att komma undan lindrigare. Den som
har sitt varaktiga hemvist i fördragsslutande stat, där han inte är medborgare,
eller i annan fördragsslutande stat, skall kunna välja att fullgöra militärtjänst
i någon av de fördragsslutande stater där han är medborgare. Den
som enligt nu angivna regler skall fullgöra militärtjänst i viss fördragsslutande
stat i enlighet med den statens lagstiftning, skall anses ha fullgjort
sina militära förpliktelser gentemot varje annan fördragsslutande stat, där
han också är medborgare. Enligt förarbetena till artikeln har bestämmelsen
utformats med tanke på att den avses omfatta även den situationen att en

Första lagutskottets utlåtande nr 5b år 1968 23

konventionsstat frikaliar eller befriar en medborgare från hans militärtjänstgöring.

Art. 6 innehåller också regler om vad som skall gälla för personer som
har fullgjort sin militärtjänst före konventionens ikraftträdande och för
dom som efter fullgjord grundutbildning i en konventionsstat tar varaktigt
hemvist i annan sådan stat. Slutligen slås fast, att tillämpningen av bestämmelserna
i artikeln inte i något avseende skall inverka på individens
medborgarskap och att fördragsslutande stat inte skall vara bunden av bestämmelserna
i händelse av allmän mobilisering.

Enligt art. 7 kan fördragsslutande stat förklara att den tillträder konventionen
endast med avseende på reglerna i andra kapitlet. Det är däremot
inte möjligt att ansluta sig enbart till reglerna i första kapitlet.

I fjärde kapitlet (art. 8) föreskrivs att inga andra förbehåll beträffande
konventionen skall vara tillåtna än som anges i tillägget. I övrigt innehåller
kapitlet sedvanliga slutbestämmelser. Enligt dessa är konventionen öppen
för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skall ratificeras
eller godkännas. Sedan den har trätt i kraft, vilket skedde den 28
mars 1968, blir den tillämplig på nytillträdande stater en månad efter deponeringen
av anslutningsinstrumentet. Stat som inte är medlem av Europarådet
kan inbjudas att ansluta sig till konventionen (art. 11). Vidare
kan nämnas att konventionen gäller utan tidsbegränsning men att konventionsstat
äger säga upp konventionen hos Europarådets generalsekreterare
(art. 12).

De förbehåll som enligt tillägget får göras beträffande konventionsbestämmelserna
är begränsade till art. 1 och 2.

En svensk sakkunnig har avgivit yttrande i frågan om svensk anslutning
till konventionen i vad avser de regler som har till ändamål att begränsa
antalet fall av flerfaldigt medborgarskap.

En redogörelse för yttrandet återfinns på s. 40—41 i propositionen nr 128.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde i denna del följande.

Med hänsyn till att ett medborgarskap medför inte bara rättigheter utan
också skyldigheter gentemot medborgarstaten är det tydligt att flerfaldigt
medborgarskap kan vålla den enskilde allvarliga olägenheter. En ledande
princip för vår medborgarskapslagstiftning har därför sedan gammalt varit
att i möjligaste mån söka förhindra uppkomsten av dubbla eller flerfaldiga
medborgarskap. Eftersom varje land i princip har exklusiv behörighet att
avgöra frågor om medborgarskap i det egna landet och de olika rättsord -

24 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

ningarna inte är uppbyggda efter enhetliga normer, kan emellertid en mera
effektiv reglering av hithörande spörsmål åstadkommas endast genom internationella
överenskommelser. Det förhållandet att de skilda principer som
har upptagits i olika staters medborgarskapslagstiftning i allmänhet är
starkt grundade i landets tradition och politiska förhållanden medför dock
att det inte heller på denna väg har varit möjligt att uppnå annat än tämligen
begränsade resultat. Den i Haag år 1930 antagna och av Sverige senare
ratificerade konventionen för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar
torde sålunda knappast kunna anses innebära någon genomgripande
lösning av de mera betydelsefulla konflikterna på medborgarskapsrättens
område.

Inte heller europarådskonventionen kan göra anspråk på att representera
någon slutgiltig lösning på problemen, om därmed avses att helt eliminera
förekomsten av flerfaldiga medborgarskap. Den torde dock på ett verksamt
sätt kunna bidra till en begränsning av sådana fall. Enligt min mening finns
det därför från svensk synpunkt anledning att verka för att den vinner så
vidsträckt anslutning som möjligt.

En person som är medborgare i mer än en stat kan uppenbarligen lätt
ställas inför konfliktsituationer av olika slag. Ett av de mest betydelsefulla
exemplen är risken för honom att bli ålagd militärtjänstgöring i två eller
kanske ännu flera stater. Europarådskonventionens andra kapitel innehåller
regler som avser att förhindra sådana konsekvenser av medborgarskapslagstiftningen.
Bestämmelserna kan betraktas som en vidareutveckling av de
idéer som kommit till uttryck i ett vid Haag-konferensen år 1930 antaget
protokoll angående värnplikt i vissa fall av dubbelt medborgarskap, till vilket
protokoll Sverige har anslutit sig (SO 1937: 6).

Den grundläggande bestämmelsen i europarådskonventionens förevarande
del är upptagen i art. 5. Där föreskrivs att den som är medborgare i två eller
flera för dragsslutande stater inte skall åläggas att fullgöra militärtjänst i
mer än en av dessa stater. Den närmare reglering som fordras för att uppnå
detta resultat skall enligt konventionen i första hand kunna bestämmas genom
särskilda överenskommelser mellan berörda stater. I art. 6 anges emellertid
vissa principer som skall gälla i den mån annat inte har bestämts i
sådana överenskommelser. Enligt artikeln skall envar vara skyldig att fullgöra
militärtjänst i den fördragsslutande stat där han har sitt varaktiga
hemvist. Emellertid skall det stå vederbörande fritt att, innan han har fyllt 19
år, välja att i stället fullgöra sina militära förpliktelser i annan fördragsslutande
stat, där han också är medborgare. Förutsättning är dock att militärtjänstgöringen
i den senare staten är av minst samma längd och effektivitet
som hemvistlandets. I övrigt innehåller artikeln bl. a. bestämmelser om
vad som skall gälla för den som har sitt varaktiga hemvist i annan stat än
konventionsstat eller i konventionsstat där han inte är medborgare. Den som
skall fullgöra militärtjänst i viss fördragsslutande stat enligt de angivna

Första lagutskottets utlåtande nr 5b år 1968

reglerna skall därmed anses ha fullgjort sina militära förpliktelser också
gentemot varje annan fördragsslutande stat, där han är medborgare.

Konventionens regler om de militära förpliktelserna bygger på principen
att person med flerfaldigt medborgarskap skall fullgöra militärtjänst endast
i en stat. Enligt konventionen skall den enskilde i stor utsträckning få möjlighet
att själv avgöra i vilken stat han skall fullgöra tjänstgöringen. Dessa
grundtankar bakom konventionen kan stödjas från svensk sida. Chefen för
försvarsdepartementet har vid samråd i saken förklarat att det från de synpunkter
som han har att företräda inte föreligger något hinder mot att Sverige
tillträder konventionen. Denna får också ses som ett värdefullt komplement
till det förut nämnda Haag-protokollet och till den överenskommelse
om förhållandet mellan värnplikt och medborgarskap som träffades år 1956
mellan Danmark, Norge och Sverige och som kommer att beröras i det följande.

Enligt vad jag har erfarit är man i både Danmark och Norge inställda på
att ansluta sig till konventionen. För finsk del får frågan aktualitet först om
Europarådets ministerkommitté beslutar att inbjuda stat som inte är medlem
av rådet att ansluta sig.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att Sverige bör tillträda
europarådskonventionen.

En genomgång av konventionens regler visar att dessa i allt väsentligt stämmer
väl överens med vår lagstiftning. Den i art. 1 fastslagna principen att
medborgare i fördragsslutande stat, som till följd av uttrycklig viljeförklaring
förvärvar medborgarskap i annan sådan stat genom naturalisation, option
eller återvinning, skall förlora sitt tidigare medborgarskap, motsvarar
sålunda vad som gäller enligt 7 § 1. medborgarskapslagen. Konventionens
reglering av i vilka fall ogifta barn skall följa sina föräldrar vid förvärv av
nytt medborgarskap står också i god överensstämmelse med innehållet i
7 § 3. samma lag.

I fråga om möjligheterna för personer med flerfaldiga medborgarskap att
avsäga sig ett eller flera av dessa föreligger, som den sakkunnige har framhållit,
en teknisk skillnad mellan konventionsbestämmelserna och medborgarskapslagen.
Enligt art. 2 i konventionen får fördragsslutande stat inte
vägra en sådan person befrielse från medborgarskap, om han sedan tio år
har haft sitt varaktiga hemvist utanför staten och han dessutom vid tidpunkten
för ansökan har sitt hemvist i den stat där han vill förbli medborgare.
Enligt 9 § medborgarskapslagen kan Kungl. Maj :t på ansökan befria
utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap. Någon ovillkorlig
rätt att få sådan ansökan beviljad ger alltså inte denna bestämmelse. Det kan
därför sättas i fråga om en anslutning till konventionen i denna del förutsätter
att 9 § ändras. I samband med ratificeringen av Haagkonventionen
uppkom samma spörsmål med anledning av eu likartad regel i dess art. 6.
Dåvarande departementschefen uttalade därvid (prop. 1933: 133 s. 38) att

23 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

det med hänsyn till grunderna för den svenska lagstiftningen på området
knappast syntes kunna komma i fråga att avslå en ansökan om befrielse
från svenskt medborgarskap, när sökanden är medborgare i främmande stat
och har sitt hemvist utom riket. Han anförde vidare att eftersom Kungl.
Maj :t dessutom tydligen var förpliktad att beakta konventionens bestämmelser
vid prövningen av sådan ansökan utan att vara bunden därtill av uttrycklig
föreskrift i svensk lag, artikeln enligt hans mening inte behövde
föranleda någon lagbestämmelse. Jag instämmer i detta resonemang och
anser till följd därav att inte heller den nu aktuella artikeln i europarådskonventionen
kräver någon ändring i medborgarskapslagen.

Konventionens art. 3, som enligt förarbetena inte avser sedvanliga expeditionsavgifter
vid beslut i medborgarskapsärenden, kommer inte i konflikt
med vår lagstiftning.

Vad sedan angår konventionens kapitel om de militära förpliktelserna
kan först erinras om att det den 3 mars 1956 träffades en överenskommelse
mellan Danmark, Norge och Sverige om förhållandet mellan värnplikt och
medborgarskap (SÖ 1956: 7). Överenskommelsen, som inom kort torde komma
att tillträdas även av Finland, bygger på samma princip som art. 5 i
konventionen. Reglerna i art. 6 blir därför inte tillämpliga i förhållandet
mellan dessa nordiska länder. Beträffande medborgare i övriga fördragsslutande
stater torde de i sistnämnda artikel upptagna bestämmelserna kunna
uppfyllas inom ramen för vår gällande värnpliktslagstiftning. Enligt 1 §
värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967, omtryckt 1954:479) är
svensk man värnpliktig från och med det kalenderår under vilket han
fyller 18 år och till och med det under vilket han fyller 47 år. Är svensk
man medborgare också i främmande stat och har han hemvist i den främmande
staten, bestämmer Kungl. Maj :t om värnplikt skall åligga honom här
i riket. Den som styrker att han har gjort militärtjänst i utlandet kan emellertid
enligt 5 § första stycket b) helt eller delvis befrias från värnpliktstjänstgöring
här i landet. Har den utländska tjänstgöringen skett i enlighet
med konventionens bestämmelser, torde sådan befrielse alltid böra beviljas.

Som nämnts i det föregående avses konventionsstat vara skyldig att som
fullgjord militärtjänst i annan sådan stat godta även ett i den staten meddelat
beslut om frikallelse eller befrielse från militärtjänst. I dessa fall, som
endast sällan torde inträffa, synes vederbörande kunna befrias från svensk
värnpliktstjänstgöring med stöd av 5 § första stycket d) värnpliktslagen.
Enligt denna bestämmelse får sådan befrielse beviljas, när synnerliga skäl
därför visas. Den nu berörda situationen torde innefatta sådana skäl.

Med hänsyn till innehållet i art. 6 synes det lämpligast om person som avses
i denna artikel inte inkallas till militärtjänstgöring, innan han fyllt 19
år, såvida han inte dessförinnan förklarat att han inte önskar begagna sig
av sin valmöjlighet. Skulle han ha inkallats före 19-årsåldern och förklarar

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

han sig då vilja utnyttja sin möjlighet att välja att fullgöra militärtjänst i
annan stat, torde inkallelseordern böra återkallas.

En svensk anslutning till konventionen synes således inte kräva någon
författningsändring. Inte heller torde några förbehåll behöva göras.

Skulle det visa sig uppkomma svårigheter vid den praktiska tillämpningen
av konventionen, finns enligt art. 5 mom. 2 möjlighet för konventionsstaterna
att genom särskilda avtal närmare reglera förhållandena.

Konventionen blir bindande för Sverige en månad efter deponerandet av
det svenska anslutningsinstrumentet. Som framgått av det tidigare kräver
en svensk anslutning till konventionen inte någon författningsändring. Någon
viss tid för godkännande av konventionen behöver därför inte bestämmas.

Lagrådet

Rörande lagrådets yttrande över lagförslaget och departementschefens anmälan
därav torde utskottet få hänvisa till propositionen s. 100—101.

Motionerna 1:978 och 11:1240

De likalydande motionerna I: 978 och II: 1240, som väckts i anledning av
propositionen nr 128, äger även samband med de vid riksdagens början
väckta likalydande motionerna I: 16 och II: 65. Beträffande innehållet i de
senare hänvisas till framställningen nedan s. 30—31.

I motiveringen till motionsparet I: 978 och II: 1240 anförs följande.

I de likalydande motionerna I: 16 och II: 65 år 1968 föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en översyn av gällande bestämmelser
i vad avser medborgarskap för här i riket bosatta barn där endast
den ena av föräldrarna är svensk medborgare. Syftet med motionen är
dels att i medborgarskapslagen likställa man och kvinna, dels att tillförsäkra
svensk moder i äktenskap med utländsk fader samma rättsskydd för sig och
barnet som tillkommer andra svenska mödrar. En ändring av den svenska
medborgarskapslagstiftningen i detta avseende skulle emellertid innebära
att Sverige, åtminstone i något större utsträckning än nu, finge godkänna
dubbelt medborgarskap för sådana barn, till dess dessa efter fyllda 18 år
själva kunde välja medborgarskap.

I proposition nr 128 föreslås vissa ändringar i lagen den 22 juni 1950 om
svenskt medborgarskap och ett godkännande av den konvention om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall
av flerfaldigt medborgarskap som medlemmar av Europarådet kommit överens
om.

Syftet med konventionen och de föreslagna ändringarna i medborgarskapslagen
är att söka åstadkomma en fastare enhet mellan Europarådets medlemmar.
Man vill så långt det är möjligt sträva efter att begränsa antalet fall

Första lagutskottets utlåtande nr 5\ år 1968

av flerfaldigt medborgarskap. Och man anser det önskvärt att personer som
äger medborgarskap i två eller flera fördragsslutande stater skall åläggas
att fullgöra sina militära förpliktelser gentemot endast en av dessa stater.

Yi instämmer i dessa syften men vill samtidigt poängtera att nackdelarna
med det dubbla medborgarskapet när det gäller barn under 18 år synes vara
ringa jämförda med de svårigheter som kan uppstå för dessa barn om deras
statstillhörighet alltfort kommer att följa enbart faderns medborgarskap.

Ett godkännande av europarådskonventionen och ett antagande av de
därav påkallade ändringarna i den svenska medborgarskapslagstiftningen
torde enligt vår bedömning inte vara oförenliga med en ändring av medborgarskapslagen
i det syftet som avses i motionerna I: 16 och II: 65. Konventionen
avser att i möjligaste mån begränsa antalet fall av dubbelt medborgarskap.
De ovan nämnda motionerna har inget motsatt syfte då det gäller
vuxna människor men konsekvenserna blir naturligtvis ett ökat antal dubbla
medborgarskap för barn och ungdom. Vid 18 års ålder skulle vederbörande
dock själv bli tvungen att välja antingen faderns eller moderns medborgarskap
och således inte ges möjligheter att behålla dubbelt medborgarskap.

För att någon tvekan inte skall uppstå om våra framtida möjligheter att
se över den svenska medborgarskapslagstiftningen i enlighet med motionerna
I: 16 och II: 65 torde det dock vara nödvändigt att riksdagen vid antagandet
av Kungl. Maj :ts proposition 128 i ovan nämnda stycken såsom motivering
godkänner vad i motionen anförts om möjligheterna att vid ett godkännande
av konventionen och ett antagande av de åtföljande lagändringsförslagen
ändå kunna se över den svenska medborgarskapslagstiftningen i
enlighet med hemställan i motionerna I: 16 och II: 65.

Som nämnts tidigare är den genom propositionen nr 128 föreslagna ändringen
i medborgarskapslagen icke föranledd av europarådskonventionen.

Motionerna 1:16 och 11:65

Motionerna har, som nämnts, väckts vid riksdagens början.

Frågans tidigare behandling

I motioner vid 1967 års riksdag (I: 437 och II: 556), vilka behandlades av
utskottet under vårsessionen (1LU 1967:27), föreslogs översyn av medborgarskapslagen
såvitt avsåg svenskt medborgarskap för barn. Enligt motionärerna
borde lagen ändras så att barn, som föds här i riket, får svenskt
medborgarskap om den ena av föräldrarna är svensk medborgare. Till stöd
härför anförde motionärerna att till följd av invandringen allt flera barn
som är födda här inte är svenskar och att därför antalet socialfall bland dessa
barn ökat väsentligt. I motiveringen uttalades vidare att barn kidnappas
och förs utomlands efter upplösning av föräldrarnas äktenskap. Dessutom
framhölls som otillfredsställande att barn blir svenska medborgare endast
om föräldrarna avstår från att ingå äktenskap.

Motionerna remissbehandlades. Enligt justitiekanslern syntes det moti -

Första lagutskottets utlåtande nr 5i år 1968 29

verat att den av motionärerna aktualiserade frågan ägnades uppmärksamhet
i lämpligt sammanhang. Socialstyrelsen och statens utlänningskommission
hade ej något att erinra mot den i motionerna begärda översynen. Rikspolisstyrelsen
och öv er ståthållar ämbetet tillstyrkte översyn av medborgarskapslagstiftningen
såvitt rörde barn i äktenskap mellan svensk moder och
utländsk fader. Länsstyrelsen i Malmöhus län, socialvårdsstyrelsen i Malmö
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund avstyrkte bifall till motionerna.

Rörande remissyttrandenas innehåll i övrigt får utskottet hänvisa till sitt
utlåtande 1967:27. I sitt yttrande över motionerna anförde utskottet följande.

Vad först beträffar de sociala förmånerna må i enlighet med socialstyrelsens
yttrande över motionerna erinras om att möjligheterna för de av
motionärerna åsyftade barnen att erhålla bidragsförskott, allmänt barnbidrag,
sjukförsäkring, socialhjälp och utbildning i grundskola och gymnasium
inte är beskurna genom barnens avsaknad av svenskt medborgarskap.
Ej heller torde man genom den antydda lagändringen kunna hindra
att barn förs ur riket. Till följd av nationalitets- eller härstamningsprincipen,
som upptagits av flertalet kontinentala stater, skulle nämligen, såsom
statens utlänningskommission närmare utvecklat i sitt yttrande över motionerna,
barnet erhålla dubbelt medborgarskap och även om barnet såsom
svensk medborgare skulle införas i moderns svenska pass kunde det därför
inte förhindras att barnet också infördes i faderns hemlandspass. Den
av motionärerna gjorda anmärkningen att barnet blir svensk medborgare
endast om föräldrarna avstår från att ingå äktenskap torde åsyfta det förhållandet
att utomäktenskapligt barn, vars moder är svensk medborgare,
kan förlora sitt vid födseln förvärvade svenska medborgarskap genom att
modern ingår äktenskap med barnets fader, som är utländsk medborgare.
I likhet med vad styrelsen för Sveriges advokatsamfund anfört i yttrande
över motionerna anser utskottet att i nämnda fall tillräckligt skydd mot
förlust av svenskt medborgarskap erhålls genom det ovan nämnda stadgandet
att barnet, om det har hemvist här i riket, förlorar sitt svenska medborgarskap
endast om barnet innan det fyllt 18 år flyttar ur riket och då
harUländskt medborgarskap. Utskottet anser sålunda icke att de av motionärerna
anförda omständigheterna motiverar den begärda lagändringen.

Motionsyrkandet ger emellertid anledning till ytterligare överväganden.
Som närmare framgår av redogörelsen ovan behandlades vissa av de utav
motionärerna aktualiserade frågorna vid tillkomsten av medborgarskapslagen.
Sålunda förordade t. ex. några remissinstanser att varje i Sverige av
svensk moder i äktenskap med utländsk man fött barn skulle bli svensk
medborgare genom födelsen. Departementschefen yttrade att detta skulle
leda till dubbelt medborgarskap i utomordentligt stor omfattning, eftersom
flertalet stater upprätthåller principen att faderns medborgarskap överförs
på barnet. Den föreslagna bestämmelsen skulle enligt departementschefen
inte innebära sådana fördelar att betänkligheterna mot dubbelt medborgarskap
borde få vika. Man kunde, ansåg departementschefen, dessutom
räkna med att i Sverige bosatta barn av svensk moder och utländsk fader
i allmänhet kommer att bli svenska medborgare innan de uppnått vuxen
ålder, antingen till följd av att fadern naturaliseras eller genom att barnet

30 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

självständigt naturaliseras. Första lagutskottet fann det från många synpunkter
tilltalande att låta alla barn som föds här i riket av svensk moder
få svenskt medborgarskap, men utskottet fann de skäl som departementschefen
anfört häremot vara övertygande. Beträffande svenskt medborgarskap
för utomäktenskapliga barn i de fall då icke modern men väl fadern
är svensk anförde departementschefen, att det faktiska sambandet mellan
ett utomäktenskapligt barn och dess fader ofta är så svagt, att det icke kan
anses motiverat att grunda förvärv av svenskt medborgarskap på det faktum
att fadern är svensk. Även i detta hänseende ansåg departementschefen
att naturalisationsvägen erbjöd tillräcklig möjlighet att tillgodose sådana
fall då det kunde vara rimligt att barnet blev svensk medborgare. Utskottet
underströk i sitt utlåtande ett uttalande av departementschefen att om fråga
uppkommer om självständig naturalisation av barn avsteg i regel borde
göras från de allmänna naturalisationsvillkoren. Utskottet framhöll vidare
att barn torde böra naturaliseras omedelbart, när dess vårdnadshavare gör
ansökan därom.

De uttalanden som gjordes av departementschefen och utskottet vid lagens
tillkomst äger alltjämt giltighet. Utskottet har även under sin behandling
av förevarande ärende erfarit att de möjligheter till avsteg från de allmänna
naturalisationsvillkoren som lagen erbjuder i praxis utnyttjas på ett
smidigt sätt som tillmötesgår de barns intressen, av vars föräldrar endast
den ena är svensk medborgare. På grund härav och vad utskottet i övrigt
ovan anfört finner utskottet att motionerna icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I sammanhanget vill utskottet beröra en närliggande fråga som tilldragit
sig dess uppmärksamhet. Spörsmålet gäller barn i äktenskap där modern är
svensk medborgare och fadern är statslös. En förutsättning för att sådana
barn vid födelsen skall förvärva svenskt medborgarskap är, som nämnts,
att de fötts i Sverige. Detta medför att barn som föds utomlands i sådana
äktenskap kan komma att bli statslösa. Stadgandets begränsning till barn
som föds här har motiverats av att avsaknaden av en sådan begränsning
skulle medföra stora tillämpningssvårigheter samt att utomlands födda barn
i äktenskap mellan statslös man och svensk kvinna ofta kunde antas sakna
närmare anknytning till Sverige. Departementschefen ansåg det lämpligast
att frågan om sådana barn skall förvärva svenskt medborgarskap underkastas
prövning i det enskilda fallet. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t
har sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet om de erfarenheter som vunnits
under tillämpningen av medborgarskapslagen föranleder ett ändrat
ställningstagande rörande nämnda barns förvärv av svenskt medborgarskap.

Utskottets utlåtande utmynnade i hemställan om avslag på motionerna.
Första kammaren biföll med 100 röster mot 17 utskottets hemställan varemot
andra kammaren med 119 röster mot 65 beslöt att bifalla den i motionen
gjorda hemställan. Sammanjämkning av kamrarnas beslut befanns
icke vara möjlig, varför frågan förfallit för sessionen.

Årets motioner

Till stöd för yrkandet, vari begärs en översyn av gällande bestämmelser
om medborgarskap för här i riket bosatta barn, av vars föräldrar endast
den ena är svensk medborgare, anför motionärerna följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1068

Som påpekas i (1967 års) motioner och under riksdagsbehandlingen tyder
mycket på att lagens bestämmelser om medborgarskap tillämpas strikt.
Barn vars fader är utländsk medborgare och vars moder är svensk förblir
under hela sin uppväxttid utländsk medborgare, såvida fadern inte naturaliseras.
Och barn med utländsk moder och svensk fader, vilka inte ingått
äktenskap, kommer också att vara utländsk medborgare så länge modern
har utländskt medborgarskap.

Detta var inget stort problem när den nya lagen antogs. Men med den
utveckling som skett under senare år, då allt flera utländska medborgare
invandrat till Sverige, har — vilket även påpekas i fjolårets motioner —
också följt allt flera äktenskap mellan utlänningar och svenskar och därmed
också allt flera barn födda i Sverige, vilka ändå inte är svenska medborgare.
Detta har lett till stora komplikationer, både av praktisk, social
och psykologisk natur.

En av anledningarna till att riksdagen tvekat införa en bestämmelse som
automatiskt ger sådana barn svenskt medborgarskap är de komplikationer
som ett dubbelt medborgarskap skulle kunna innebära. Vi är emellertid
övertygade om att detta problem överskattats. Det måste under alla omständigheter
vägas mot det enligt vår mening vida större problem som den
nuvarande lagstiftningen medför för alla dessa barn som växer upp som
svenska medborgare men formellt inte är det.

En annan motivering till att man tvekat ändra på bestämmelserna är att
man anser att barnet självt så småningom skall få välja medborgarskap.
Men den valfriheten kan under inga omständigheter tillämpas innan barnet
fylt 18 år. Och eftersom vi anser att denna valfrihet bör finnas vill vi föra
fram tanken på att dubbelt medborgarskap borde kunna accepteras upp till
exempelvis artonårsåldern, då barnet självt kan välja medborgarskap.

Ett barn, fött i Sverige i äktenskap mellan svensk mor och utländsk far,
ärver normalt faderns medborgarskap. Men barnet växer upp i Sverige, går
i skola här, talar kanske inte alls faderns modersmål och har inte heller
i övrigt några kontakter med faderns hemland. Barnet kanske inte ens får
reda på sitt främmande medborgarskap förrän den dag det blir aktuellt att
anhålla om pass för utlandsresa. Det har plötsligt blivit medlem i en minoritetsgrupp
med den känsla av främlingskap som det kan skapa.

Våra rigoröst tillämpade bestämmelser har även medfört att barn under
en tid helt saknat medborgarskap, trots att fadern varit medborgare i annat
land och modern varit svensk medborgare. Anledningen härtill har varit
oklara anvisningar om medborgarskapslagens tillämpning. I några länder
är medborgarskapslagstiftningen så utformad att barn som föds utomlands
av föräldrar, av vilka endast den ena är medborgare i landet, förvärvar medborgarskap
där, om barnet varken får medborgarskap i födelselandet eller
det land i vilket den andra av föräldrarna är medborgare. Då den svenska
lagen förutsätter att barn fött i äktenskap förvärvar faderns medborgarskap,
såvida han inte är statslös, inskrives barnet som medborgare i det land till
vilket fadern hör. Men eftersom detta land ger föräldrarna rätt att välja
medborgarskap och dessa inte begärt att barnet skall få faderns medborgarskap,
kommer barnet felaktigt att angivas som utländsk medborgare, utan
rätt att t. ex. få pass från detta land.

Den sociala aspekten, som socialstyrelsen underströk i sitt remissyttrande
över fjolårets motioner, är endast en del av hela problemet. Men det är eu
viktig del som vi anser borde vara en bidragande orsak till att en översyn
av medborgarskapslagstiftningen borde ske.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Remissbehandlingen av årets motioner

Utskottet har berett barnavårdsnämnderna i Borås, Stockholm och Västerås
tillfälle att yttra sig över motionerna I: 16 och II: 65. Den av motionärerna
begärda översynen av medborgarskapslagstiftningen tillstyrks i
alla yttrandena.

Barnavårdsnämnden i Borås anför följande.

Nämndens och dess barnavårdsmäns erfarenheter av nu gällande medborgarskapslagstiftning
har hittills huvudsakligen varit begränsade till invandrare
från de nordiska länderna och sådana invandrare som varit statslösa.
Likheten i samhällsskick och levnadsförhållanden, kortare hemvisttid för
naturalisation samt det förhållandet att invandraren från annat nordiskt
land praktiskt taget åtnjuter alla de sociala förmåner, som kommer svenska
medborgare till del, eliminerar till stor del de komplikationer som ett utländskt
medborgarskap medför. På senaste tiden har emellertid förekommit
en invandring från vissa sydeuropeiska och asiatiska stater, vilken dock hittills
icke i någon större omfattning gjort sig märkbar i nämndens verksamhet.
Det kan dock förväntas, att invandringen i fråga kommer att medföra
ökat antal äktenskap mellan utlänningar och svenskar och att komplikationer
kan uppstå för de barn som föds i dylika äktenskap eller för barn i
utomäktenskapliga förbindelser. Vid skilsmässa eller dödsfall kan särskilt
det förhållandet, att vissa sociala förmåner är knutna till svenskt eller annat
nordiskt medborgarskap missgynna de barn som icke har dylikt medborgarskap.
Som motionärerna framhåller kan den bristande överensstämmelsen
mellan olika länders medborgarskapslagstiftning även medföra att
barn kan komma att helt sakna medborgarskap. Under åberopande av det
anförda får nämnden uttala, att den med hänsyn till det stora antalet utlänningar
som vistas och har sin utkomst här i landet finner det påkallat
med den översyn av medborgarskapslagstiftningen som motionärerna föreslagit.

Barnavårdsnämnden i Stockholm åberopar som sitt eget yttrande ett av
t. f. barnavårdsdirektören Folke Edvall avgivet tjänsteutlåtande vari anförs
följ ande.

Inom barnavårdsnämnden uppkommer frågeställningar, föranledda av
barns medborgarskap, främst vid nämndens barnavårdsmannaavdelning.
Antalet utländska föräldrar i ärenden, där barnavårdsman är förordnad i
Stockholm, har ökat väsentligt under senare år. Huvudparten är dock medborgare
i de nordiska länderna, främst Finland. Till följd av likheten i lagstiftning
och ingångna konventioner är de i mindre mån berörda av de problem
motionärerna önskar lösa. Utomäktenskapligt födda barn till utländska
män samt inomäktenskapligt födda barn till utländsk kvinna och svensk
man berörs heller inte. Gruppen av barnavårdsmannaärenden, som kan påverkas
av ändrad medborgariagstiftning, blir således förhållandevis liten.
Till följd av de komplikationer, som kan uppstå i dessa fall, intar emellertid
gruppen en särställning, som ibland innebär nackdelar för barnen, osäkerhet
för vårdnadshavare och större krav på insats från barnavårdsmännens
sida.

Vissa sociala förmåner är för närvarande beroende av barnets medborgarskap.
Således kan ett barn, som saknar svenskt medborgarskap (eller med -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

borgarskap i något av de nordiska länderna) som regel erhålla allmänt
barnbidrag först sex månader efter inflyttning till landet, oavsett föräldrarnas
medborgarskap. Bidragsförskott utgår för barn med nordiskt medborgarskap
och dessutom för barn, vars vårdnadshavare är nordisk medborgare.
Uteslutna från möjligheten att få bidragsförskott är således utomäktenskapligt
födda barn, vilkas moder är vårdnadshavare och inte medborgare
i nordiskt land, samt inomäktenskapligt födda barn till fader, som är ensam
vårdnadshavare och inte medborgare i nordiskt land. De nämnda två kategorierna,
vilka går miste om förmåner på grund av sitt medborgarskap,
skulle givetvis minska, om svenskt medborgarskap kunde erhållas av alla
barn till svenska medborgare, oavsett om barnet fötts utom eller inom äktenskap.
Väsentligare ur barnavårdssynpunkt synes dock medborgarskapsfrågan
vara i de fall, då föräldrarna är oense om vem som skall ha vårdnaden
om barnet. När det gäller inom äktenskapet födda barn till svensk
moder och utländsk fader, kan modern, även om hon efter skilsmässa erhållit
vårdnaden om barnet, inte erhålla myndigheternas hjälp för att hävda
sin rätt, om barnet förs ur landet mot hennes vilja. I detta sammanhang
bör nämnas, att ett flertal länder har sådana medborgarskapsbestämmelser,
att ett utomäktenskapligt barn till svensk moder erhåller såväl svenskt
medborgarskap som medborgarskap i sin faders stat.

Dubbla medborgarskap synes i och för sig inte medföra några svårigheter
för barnen. Faderns betydelse för barnens utveckling framhålles allt mer
av barnpsykologer och annan expertis. Den svenska lagen utgår också ifrån
att den av föräldrarna, som inte har del i vårdnaden, har rätt till umgänge
med barnet. Trolovningsbarn har rätt att bära faderns släktnamn och det
föreligger ömsesidig arvsrätt dem emellan. Det kan mot bakgrund av bland
annat dessa förhållanden synas befogat, att barnen även får samma medborgarskap
som fadern.

Än starkare synes skälen vara för att inom äktenskapet födda barn till
svensk kvinna och utländsk man alltid borde bli svenska medborgare. Under
äktenskapet är enligt svensk rätt både modern och fadern vårdnadshavare
och förmyndare för barnen. I de fall äktenskapet upplöses och modern blir
ensam vårdnadshavare och förmyndare, framstår det som egendomligt, att
barnet inte har samma medborgarskap som modern. En översyn av gällande
bestämmelser i vad avser medborgarskap för här i riket bosatta barn, där
endast den ena av föräldrarna är svensk medborgare, bör således tillstyrkas.

Barnavårdsnämnden i Västerås yttrar följande.

Barnavårdsnämnden har i sitt arbete inte i någon nämnvärd omfattning
kommit i beröring med sådana i motionen framhållna komplikationer som
kan uppstå för barn med den nuvarande lagstiftningen. I enstaka fall har
dock nämnden fått uppmärksamheten riktad på de för barnet ogynnsamma
konsekvenserna av att inte vara svensk medborgare. Det gäller då främst
barn som efter föräldrarnas skilsmässa växt upp hos en svensk moder och
som haft kontakt enbart med svensk miljö och kanske fått kännedom om
sitt främmande medborgarskap först sedan det blivit aktuellt att söka pass
för utlandsresa eller för anställning till sjöss. Följderna av att inte vara
svensk medborgare kan i en råd olika sammanhang medföra en sådan särställning
för barnet att det — som framhålles i motionen — kan sägas skapa
en känsla av främlingskap.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 54

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Enligt uppgift från Västerås statistikkontor var inom det område som
för närvarande motsvaras av Västerås stad 9 997 personer utrikesfödda eller
9,4 % av totalfolkmängden och 1 607 eller 1,5 % var inrikesfödda utan
svenskt medborgarskap.

Med hänsyn till att denna fråga kan väntas få allt större aktualitet finner
barnavårdsnämnden att de sociala synpunkter som vid sidan av andra kan
läggas på frågan är så pass betydelsefulla att en översyn av den gällande
lagstiftningen måste sägas vara väl motiverad.

Propositionen nr 158

De vid propositionen fogade lagförslag som ankommer på första lagutskottets
behandling har följande lydelse.

1) Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap

Härigenom förordnas, dels att 6, 8, 9 och 12 §§ lagen den 22 juni 1950
om svenskt medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen äger på ansökan till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här
i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.

Finnes det —- — — ------

Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i
och med sin naturalisation utan
fordras härför medgivande av den
utländska statens regering eller an -

Utlänning, som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här
i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj,

kan på ansökan upptagas till
svensk medborgare ( nät ur alis er as ).
Fråga om naturalisation prövas av
den centrala utlänningsmyndighet
som avses i 3 § utlänningslagen den
30 april 195b (nr 193).

— angivna villkoret.

Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i
och med sin naturalisation utan
fordras härför medgivande av den
utländska statens regering eller an -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

(Nuvarande lydelse)

nan myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande stadgas,
att sökanden inför den länsstyrelse
Konungen bestämmer inom viss
tid styrker att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida behörigt
bevis företetts.

Då utlänning enligt denna paragraf
upptages till svensk medborgare,
bestämmer Konungen huruvida
naturalisationen skall omfatta
även sökandens ogifta barn under
aderton år.

Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft
hemvist och ej heller uppehållit sig
här under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när
han fyller tjugu två år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock Konungen
medgiva att medborgarskapet
bibehålies.

När någon — —--------—

(Föreslagen lydelse)

nan myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande stadgas,
att sökanden inför den länsstyrelse
som den centrala utlänningsnuyndigheten
bestämmer inom viss
tid styrker att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida behörigt
bevis företetts.

Då utlänning enligt denna paragraf
upptages till svensk medborgare,
bestämmer den centrala utlänningsmyndigheten,
huruvida naturalisationen
skall omfatta även sökandens
ogifta barn under aderton
år.

-1)

Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft hemvist
och ej heller uppehållit sig här
under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när han
fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock den centrala
utlänningsmyndigheten medgiva att
medborgarskapet bibehålies.

— svensk medborgare.

9§.

Konungen må på ansökan befria
den som är eller önskar bliva utländsk
medborgare från hans
svenska medborgarskap. Är sökanden
ej redan utländsk medborgare,
skall som villkor för befrielsen stadgas,
att han inom viss tid förvärvar
medborgarskap i annan stat.

Den centrala utlänningsmyndigheten
må på ansökan befria den som
är eller önskar bliva utländsk medborgare
från hans svenska medborgarskap.
Är sökanden ej redan utländsk
medborgare, skall som villkor
för befrielsen stadgas, att han
inom viss tid förvärvar medborgarskap
i annan stat.

1 I prop. 1968:128 föreslås 8 § andra stycket få ändrad lydelse.
3f Bihang till riksdagens protokoll 196S. 9 saml. 1 avd. Nr 54

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 a §.

Om särskilda skäl föreligga, äger
den centrala utlänningsmyndigheten
överlämna ärende som avses i
6 §, 8 § första stycket eller 9 § till
Konungen för avgörande.

12 §.

Talan mot länsstyrelses beslut i Talan mot den centrala utlänärende
enligt denna lag föres hos ningsmyndighetens eller länsstyrelKonungen
genom besvär i den ord- ses beslut föres genom besvär hos
ning, som är bestämd för överklä- Konungen.
gande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr 94) om

polisregister m. m.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 om polisregister
m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Utdrag av------— — — göres av

1. justitiekanslern, riksdagens om- 1. justitiekanslern, riksdagens ombudsmän,
rikspolisstyrelsen, statens budsmän, rikspolisstyrelsen, den

utlänningskommission, länsstyrelse, centrala utlänningsmyndighetenj

polischef eller allmän åklagare; länsstyrelse, polischef eller allmän

åklagare;

2. annan myndighet---------upplysningen meddelas.

5 §•

Rikspolisstyrelsen må, enligt fö- Rikspolisstyrelsen må, enligt förereskrifter
som Konungen utfärdar, skrifter som Konungen utfärdar, i
i tryck eller på annat lämpligt sätt tryck eller på annat lämpligt sätt
mångfaldiga och till länspolische- mångfaldiga och till länspolischefer -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ferna, polischeferna, statens utlänningskommission
samt poliscentralerna
i Danmark, Finland och Norge
sända sammanställningar av uppgifter
från polisregister om domar, beslut,
anstaltsvistelser, avlägsnanden
ur riket och andra förhållanden av
betydelse för brottsbekämpandet i
fråga om personer som gjort sig skyldiga
till svår eller vanemässig brottslighet
eller asocialitet.

(Föreslagen lydelse)

na, polischeferna, den centrala utlänningsmyndigheten
samt poliscentralerna
i Danmark, Finland och
Norge sända sammanställningar av
uppgifter från polisregister om domar,
beslut, anstaltsvistelser, avlägsnanden
ur riket och andra förhållanden
av betydelse för brottsbekämpandet
i fråga om personer som gjort
sig skyldiga till svår eller vanemässig
brottslighet eller asocialitet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

F ör edr aganden

Vid lagrådsremissen anförde föredraganden, chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Johansson, följande.

Ändring i medborgarskapslagen

År 1963 tillsatte Kungl. Maj :t den s. k. departementsutredningen, som
fick i uppdrag att bl. a. undersöka möjligheterna att befria Kungl. Maj :t
från alla förvaltningsärenden av rutinbetonad karaktär och överföra dem
till annan myndighets handläggning. Syftet med en sådan överflyttning
skulle vara att stärka statsdepartementens ställning som organ för den centrala
planeringen och ge dem ökade möjligheter att ägna sig åt frågor angående
de större och viktigare riktlinjerna för den samhälleliga verksamheten.
På förslag av departementsutredningen har en rad decentraliseringsåtgärder
genomförts.

Enligt utredningsdirektiven för den år 1961 tillkallade sakkunnige för
översyn av den svenska medborgarskapslagstiftningen skulle utredningsmannen
också ta upp frågan om decentralisering av medborgarskapsärenden
som f. n. prövas av Kungl. Maj :t efter beredning inom justitiedepartementet.
I direktiven framhölls att många av dessa ärenden, särskilt de som
avser medborgare i andra nordiska länder, är av rutinartad karaktär. Utredningsmannen
borde undersöka möjligheterna att låta dessa nordiska
ärenden prövas av länsstyrelserna, som redan avgör medborgarskapsärenden
av anmälningskaraktär. Utredningsmannen borde vidare överväga om inte
en sådan decentralisering skulle kunna genomföras även beträffande vissa
icke-nordiska ärenden.

38 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Sedan långt tillbaka har utlänning som bosatt sig här i landet kunnat
vinna erkännande som svensk undersåte. I lag reglerades möjligheten att
få svenskt medborgarskap genom naturalisation först år 1858. Genom en
grundlagsändring nämnda år fastslogs i regeringsformen att Kungl. Maj :t
ägde att genom naturalisation uppta utländsk man till svensk medborgare i
den ordning och under de villkor som bestämdes i särskild lag. I den samtidigt
utfärdade s. k. naturalisationslagen reglerades ordningen och villkoren
för naturalisation. Ordningen med Kungl. Maj :t som naturalisationsbeviljande
myndighet har sedan varit grundlagsfäst fram till år 1965. Genom
ett då infört tillägg till 33 § RF öppnades möjlighet att genom föreskrift
i medborgarskapslagen tillägga annan myndighet än Kungl. Maj :t befogenhet
att avgöra naturalisationsärenden. I motiveringen till grundlagsändringen
erinrades om departementsutredningens uppdrag att undersöka möjligheterna
att flytta över en del ärenden från Kungl. Maj :t till annan myndighet
och om det uppdrag att undersöka frågan om att överföra beslutanderätten
i vissa medborgarskapsärenden från Kungl. Maj:t till underlydande
organ som den år 1961 tillkallade utredningsmannen hade fått. I den mån
det visade sig föreligga förutsättningar att frigöra Kungl. Maj :t från befattning
med mer eller mindre rutinbetonade ärenden på medborgarskapsområdet
ansågs sådan decentralisering böra genomföras så snabbt som
möjligt.

Utredningsmannen för översyn av medborgarskapslagstiftningen lade i
mars 1966 fram sitt förslag i decentraliseringsfrågan. Han förklarar, att
behovet att koncentrera departementens arbete successivt torde ha känts
allt starkare sedan utredningsdirektiven meddelades. Han har därför ansett
det ligga i linje med departementsutredningens syfte att undersöka möjligheterna
att från Kungl. Maj :t till annan myndighet flytta över samtliga
naturalisationsärenden och inte bara sådana av rutinbetonad art. Hans
överväganden mynnar ut i förslaget att beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden
flyttas från Kungl. Maj :t och anförtros ett centralt ämbetsverk,
vars beslut dock skall kunna överklagas hos Kungl. Maj :t. Förslaget
har fått ett genomgående positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Innan jag går närmare in på utredningsmannens förslag, vill jag lämna
några upplysningar om den nuvarande handläggningen av naturalisationsärendena.
Antalet till justitiedepartementet inkomna ansökningar om
svenskt medborgarskap uppgick till 6 622 år 1966, 6 667 år 1967 och 3 781
första halvåret 1968. Antalet avgjorda ärenden var samma perioder 7 116,
6 041 resp. 3 151. Kungl. Maj :ts beslut innebar avslag i 305 fall år 1966, i
461 fall år 1967 och 258 fall första halvåret 1968. Som framhölls i direktiven
till 1961 års utredning om översyn av medborgarskapslagstiftningen vållar
de ärenden som avser nordiska medborgare i allmänhet inga problem i utredningshänseende
och är mestadels lätta att bedöma, bl. a. på grund av att
en tämligen fast praxis har utbildats på detta område. Uppgifter saknas om

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968 39

hur många av de under senare år inkomna och avgjorda ärendena som avsåg
nordiska medborgare. En ungefärlig uppfattning härom kan man dock
få genom att se hur många nordiska medborgare som har ingått bland de
under senare år naturaliserade utlänningarna. Till svenska medborgare
upptog Kungl. Maj :t tillhopa 42 151 utlänningar under femårsperioden
1961—1965, 10 318 år 1966 och 8 099 år 1967. Av dessa var andelen nordiska
medborgare under 1961—1965 i medeltal 43 % vart och ett av åren, medan
den under vartdera året 1966 och 1967 uppgick till 44 %. Man kan således
anta att närmare hälften av de årligen handlagda ärendena avser nordiska
medborgare och därför till alldeles övervägande del är av rutinbetonad
karaktär. Också en del av de utomnordiska ärendena är av sådan art. Deras
andel i den totala mängden av utomnordiska ärenden är dock svår att bedöma.
Utredningsmannen har funnit att 73 % av samtliga de naturalisationsärenden
som avgjordes år 1961 bedömdes som klara bifalls- eller avslagsfall.

Som »klara» ärenden betecknar han sådana där utgången framstod som
tämligen given om rådande praxis följdes. Man har emellertid anledning
att betvivla att andelen »klara» ärenden är lika stor i dag. Under senare år
har nämligen antalet naturalisationsansökningar från medborgare i avlägset
belägna länder ökat avsevärt. I dessa ärenden är det i allmänhet vanskligare
än i andra ärenden att pröva om sökanden uppfyller villkoren för
naturalisation eller om sådana förhållanden föreligger att dispens från
dessa villkor kan ges.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt är det uppenbart att handläggningen
av naturalisationsärenden innebär en stor arbetsbelastning för Kungl. Maj :t.
Det är därför angeläget att dessa ärenden i största möjliga utsträckning
förs över till annan myndighet som ett led i de förut nämnda strävandena
att stärka statsdepartementens ställning som organ för den centrala
planeringen. Olika åtgärder bär redan vidtagits på andra områden för att
flytta den mera löpande förvaltningsverksamheten från Kungl. Maj :t till de
centrala ämbetsverken och andra organ utanför departementen. I linje härmed
bör en principiell utgångspunkt för behandlingen av ifrågavarande
ärende vara att naturalisationsärenden skall handläggas och avgöras av
Kungl. Maj :t bara om starka skäl talar därför.

Vad först angår den rent statsrättliga aspekten på denna fråga kan det
med hänsyn till den utformning som 33 § RF fick genom 1965 års ändring
av paragrafen inte anses föreligga något formellt hinder mot att föra över
beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till annan myndighet än
Kungl. Maj :t. Motiveringarna för ändringen tog emellertid sikte främst på
ärenden av rutinkaraktär. Även andra ärenden bör dock kunna komma i
fråga under förutsättning att de handläggs av kvalificerad myndighet och
att det skapas betryggande skydd för sökandens rättssäkerhet.

Utredningsmannen har som underlag för sitt förslag lagt ett bedömande

40 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

huruvida principiella betänkligheter föreligger mot att överge ordningen
med Kungl. Maj :t som enda naturalisationsbeviljande myndighet. I denna
fråga framhåller han att en naturalisation påverkar utlännings rättsliga och
faktiska ställning i många betydelsefulla hänseenden. Utfallet av en naturalisationsansölcan
har därför stor vikt för sökanden. Med hänsyn till den
utveckling mot större jämställdhet mellan svenska medborgare och här
stadigvarande bosatta utlänningar som har ägt rum finner utredningsmannen
emellertid medborgarskapsfrågan numera inte ha samma ingripande
betydelse som under tidigare skeden. På grund av den mycket kraftiga ökningen
av antalet invandrare till Sverige under de båda senaste decennierna
har också antalet naturalisationsärenden stigit avsevärt och därmed även
antalet okvalificerade, ofta rent rutinmässiga ärenden. En sådan utveckling
måste enligt utredningsmannen försvaga skälen för att av några höghetssynpunkter
i princip motsätta sig varje överföring av beslutanderätten i
naturalisationsärendena från Kungl. Maj :t. Liksom remissinstanserna delar
jag denna ståndpunkt och anser att det inte av dessa skäl finns anledning
att avvisa tanken på att avlasta Kungl. Maj :t naturalisationsärendena.

Utredningsmannen har till närmare överväganden tagit upp tre alternativ
till lösning av decentraliseringsfrågan. Det först diskuterade alternativet
går ut på en decentralisering till länsstyrelserna av enbart sådana ärenden
i vilka sökanden är medborgare i annat nordiskt land. Det andra alternativet
innebär att länsstyrelserna tilläggs beslutanderätten i »klara» ärenden.
Enligt båda dessa lösningar skulle beslutanderätten i de icke delegerade
ärendena ligga kvar hos Kungl. Maj :t. Som ett tredje alternativ för utredningsmannen
fram tanken att helt befria Kungl. Maj :t från befattning i
första instans med naturalisationsärenden. En total decentralisering till
länsstyrelserna anser han emellertid inte böra komma i fråga. Som beslutsmyndighet
enligt detta alternativ förordar han i stället den centrala utlänningsmyndighet
som skall finnas enligt 3 § UtlL. Han tar härvid sikte på
den permanenta centrala myndighet för utlänningsfrågor som utlänningsutredningen
vid tiden för avgivandet av utredningsmannens betänkande
avsåg att föreslå bli inrättad i stället för statens utlänningskommission.
Utlänningsutredningen har som förut nämnts sedermera föreslagit att etl
sådant centralt verk inrättas.

Efter att närmare ha belyst de olika alternativens för- och nackdelar ut
talar utredningsmannen som sin uppfattning att det tredje alternativet —
överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till
den centrala utlänningsmyndigheten — framstår som klart överlägset de
båda andra lösningarna. Som motivering till sitt ställningstagande anför
han i huvudsak följande skäl. Det tredje alternativet tillgodoser bäst önskemålet
att avlasta Kungl. Maj :t befattning med medborgarskapsärendena.
Det ger också bättre garantier för en likartad bedömning av ärendena
utan att man fördenskull — som vid decentralisering till länsstyrelserna

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

— torde behöva ytterligare författningsmässigt reglera tillämpningen
av medborgarskapslagens bestämmelser. Dessutom skapas förutsättningar
för en värdefull samordning mellan besluten i medborgarskapsfrågor och
de avgöranden som utlänningsmyndigheten har att träffa på andra områden
beträffande utlänningar som vistas här i landet. De problem av handläggningsteknisk
natur som en spridning av beslutanderätten på länsstyrelserna
skulle föra med sig, bl. a. när det gäller att inhämta material
för bedömningen från centrala myndigheter, kommer vidare inte att göra
sig gällande, om det tredje alternativet väljs.

På dessa grunder har också en stor majoritet av remissinstanserna förordat
detta tredje alternativ. Endast statskontoret har ställt sig avvisande
till förslaget att ändra handläggningen av medborgarskapsärendena. Statskontoret
förordar i stället att nuvarande ordning får bestå t. v. och att frågan
om decentralisering till länsstyrelserna tas upp senare, om länsförvaltningsutredningens
förslag att inrätta särskilda rättsavdelningar vid länsstyrelserna
genomförs.

För utredningsmannens förslag talar i främsta rummet att det, som jag
har sagt, är angeläget att utan dröjsmål i möjligaste mån befria Kungl. Maj :t
från den omfattande och betungande handläggningen av naturalisationsärendena.
Större delen av ärendena är sådana som från bedömningssynpunkt
kan betecknas som förhållandevis enkla och i vilka prövningen i stor
utsträckning är huvudsakligen formell. Inte så få naturalisationsärenden
är emellertid komplicerade. Sådana ärenden bör prövas av annan myndighet
än Kungl. Maj :t bara under förutsättning att prövningen kommer att
göras hos specialicerad myndighet. Endast ett permanent centralt ämbetsverk
torde kunna fylla de krav som måste ställas på beslutsmyndigheten.
Även om särskilda rättsavdelningar skulle komma att inrättas vid länsstyrelserna,
framstår en total decentralisering till dessa som olämplig. Jag
tänker då på svårigheterna vid en decentralisering till länsstyrelserna att
säkerställa en likartad bedömning av ensartade naturalisationsärenden.

Naturalisationsärendena kan i regel inte före ärendenas materiella prövning
rubriceras som »klara» eller svårbedömda. Med hänsyn härtill anser
jag liksom utredningsmannen och nästan alla remissinstanserna att det inte
är en framkomlig väg att föra över endast »klara» ärenden från Kungl.
Maj :t till den centrala utlänningsmyndighetens eller annan myndighets
prövning.

I det föregående har jag förklarat att jag ansluter mig till utlänningsutredningens
uppfattning att det bör finnas en central utlänningsmyndighet
för handläggning av utlänningsfrågor. Jag avser att senare i dag ta upp
frågan om vilket organ som skall anförtros denna uppgift. Jag avser därvid
att föreslå att ett fristående och permanent centralt ämbetsverk för utlänningsfrågor
inrättas den 1 juli 1969. Verket avses skola få en sådan verksledning
och sådan organisation i övrigt att förutsättningar finns för att

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

dess handläggning av medborgarskapsfrågor blir fullt tillfredsställande.

Ytterligare ett par villkor bör enligt min mening ställas upp för en
överflyttning av beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden till den
centrala utlänningsmyndigheten. Jag vill först erinra om att det vid prövningen
av naturalisationsvillkor och dispensfrågor i de nordiska ärendena
har utbildats en tämligen fast praxis. Dessa ärenden är i allmänhet inte
av sådan karaktär att prövningen bör företas av Kungl. Maj :t. Detsamma
gäller åtskilliga ansökningar från utomnordiska medborgare. Däremot kan
det diskuteras om inte vissa andra ärenden bör förbehållas Kungl. Maj :ts
prövning. Om beslutanderätten i naturalisationsärendena flyttas över till en
central myndighet, bör denna vid sin prövning av ärendena i största möjliga
utsträckning följa samma principer som Kungl. Maj :t nu gör. Givetvis uppkommer
tid efter annan anledning att ändra praxis, bl. a. på grund av
förskjutningar i den allmänna utlänningspolitiken. Ärenden, i vilka fråga
uppkommit att genomföra en sådan ändring som får särskild räckvidd
och betydelse, exempelvis för bedömningen av ett stort antal ärenden i
framtiden, synes böra avgöras av Kungl. Maj :t. Detsamma gäller de någon
gång förekommande ärenden som har utrikespolitisk anknytning samt
andra ärenden av särskilt grannlaga natur. Om den beslutande myndigheten
liänskjuter ärenden av de slag som nu har berörts till Kungl. Maj :ts
avgörande torde det emellertid vara möjligt att förena en total delegering
med kravet att Kungl. Maj :t bör avgöra vissa ärenden. Vidare bör det enligt
min mening för en delegering fordras att sökande i naturalisationsärende
får rätt att hos Kungl. Maj :t överklaga myndighetens beslut i naturalisationsärende.
Under nu angivna förutsättningar anser jag att man
inte behöver hysa några betänkligheter mot att till en central utlänningsmyndighet
i princip flytta över beslutanderätten i samtliga naturalisationsärenden,
såväl de enkla som de kvalificerade.

Med hänvisning till det sagda förordar jag att beslutanderätten i samtliga
naturalisationsärenden i princip förs över till det ämbetsverk som jag avser
att föreslå bli inrättat för att fullgöra uppgiften som central utlänningsmyndighet.
Detta föranleder ändring av 6 § medborgarskapslagen. I det
följande återkommer jag till frågorna om sådan besvärsrätt och möjlighet
att hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts prövning som jag nyss har funnit
böra uppställas som villkor för en generell överflyttning.

I sitt betänkande föreslår utredningsmannen att den centrala utlänningsmyndigheten
tilläggs beslutanderätten även i sådana ärenden om bibehållande
av resp. befrielse från svenskt medborgarskap som avses i 8 § första
stycket och 9 § medborgarskapslagen. Förslaget har inte mött någon kritik
under remissbehandlingen. En överflyttning till det centrala verket också
av dessa ärenden, som f. n. handläggs av Kungl. Maj :t, anser jag ändamålsenligt.
Jag ansluter mig därför även i denna del till utredningsmannens

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968 43

förslag och förordar därav föranledda ändringar av 8 och 9 §§ medborgarskapslagen.

Om den nu förordade ordningen genomförs, kommer Ivungl. Maj :t att som
första instans i princip handlägga endast sådana medborgarskapsärenden
som avses i 11 § andra stycket medborgarskapslagen, nämligen vissa förklaringsärenden.
En sådan ordning skiljer sig i viss mån från hur man
inom de övriga nordiska länderna handlägger sina naturalisationsärenden.
I synnerhet gäller detta i förhållande till Danmark och Island, i vilka länder
det krävs lagstiftningsmaktens medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.
I Finland beviljas naturalisation av republikens president. I
Norge tillkommer beslutanderätten regeringen, som dock — med utnyttjande
av en i den norska medborgarskapslagen intagen delegationsmöjlighet —
har flyttat över denna befogenhet på justitiedepartementet som förvaltningsmyndighet.
Förhållandena inom Norden är alltså redan olikartade i förevarande
avseende. En delegering av de svenska naturalisationsärendena innebär
således inte någon splittring av en befintlig enhetlighet och behöver
därför inte inge några betänkligheter från nordisk synpunkt. Det väsentliga
är att den nuvarande nordiska enhetligheten i fråga om medborgarskapsrättens
materiella regler och deras tillämpning bevaras.

Utredningsmannens förslag att den centrala utlänningsmyndigheten skall
få möjlighet att efter eget bedömande hänskjuta ärende till Kungl. Maj :ts
prövning har kritiserats av en remissinstans. Denna har menat att en
myndighet som tilläggs beslutanderätten på ett område också bör utöva
beslutsfunktionen helt och odelat, såvida inte alldeles speciella skäl i något
fall talar däremot. Jag delar i och för sig denna uppfattning. Som utredningsmannen
har anfört kan emellertid i bedömningen av medborgarskapsärenden
undantagsvis komma in ett utrikespolitiskt moment av sådan
styrka att Kungl. Maj :t bör avgöra ärendet. Jag har nyss framhållit att
också andra ärenden av särskilt grannlaga natur samt ärenden, i vilka avgörandet
får särskild betydelse för prövningen av andra ärenden, bör avgöras
av Kungl. Maj :t och inte av den centrala utlänningsmyndigheten. Till den
senare kategorien ärenden hör framför allt sådana i vilka utlänningsmyndigheten
avser att mjuka upp praxis i fråga om dispens från naturalisationsvillkoren.
Att ärenden av detta slag bör hänskjutas till Kungl. Maj :ts
avgörande är särskilt angeläget mot den bakgrunden att ärenden, i vilka
sådan ändrad praxis tillämpats, inte kan besvärsvägen bli föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. En bestämmelse om hänskjutningsförfarandet bör tas in
i medborgarskapslagen som en ny paragraf, betecknad 9 a §. Den centrala
utlänningsmyndigheten bör således alltid hänskjuta avgörandet i de nyss
nämnda ärendegrupperna till Kungl. Maj :t. Med hänsyn till att ett naturalisationsärende
i enstaka fall kan vara av sådan känslig beskaffenhet att det
— utan att tillhöra dessa kategorier ärenden — ändå bör avgöras av Kungl.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Maj :t, anser jag emellertid att föreskriften bör utformas inte som ett åläggande
för den centrala utlänningsmyndigheten utan som en allmän rätt för
denna att hänskjuta ärende till Kungl. Maj:ts prövning, när särskilda skäl
föreligger. Jag utgår från att utlänningsmyndigheten kommer att undantagslöst
utnyttja möjligheten att hänskjuta avgörandet till Kungl. Maj :t
i de ärenden för vilka hänskjutningsförfarandet således i första hand är
avsett. En bestämmelse, motsvarande den nu föreslagna, finns intagen i
47 § UtlL.

Talan mot den centrala utlänningsmyndighetens beslut i medborgar -skapsärende bör, som utredningsmannen har föreslagit, få föras genom
besvär hos Kungl. Maj :t. Enligt 2 § 15 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt prövas mål om beslut av länsstyrelse på grund av medborgarskapslagen
av regeringsrätten. Besvär över utlänningsmyndighetens
beslut bör däremot med hänsyn till prövningens natur avgöras av Kungl.
Maj :t i statsrådet. I annat sammanhang kommer att närmare övervägas
om inte dessa ärenden lämpligen bör handläggas inom inrikesdepartementet,
till vilket det föreslagna nya ämbetsverket avses skola höra.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har utredningsmannen och
remissinstanserna, utöver vad jag hittills har berört, tagit upp vissa frågor
beträffande handläggningen av medborgarskapsärendena inom den centrala
utlänningsmyndigheten, särskilt möjligheterna att delegera beslutanderätten
till tjänstemän under verkschefen. Länsstyrelsernas befattning med
naturalisationsärendena efter en överflyttning av beslutanderätten till ett
centralt verk har också diskuterats. I det avseendet har några remissinstanser
uttalat sig för att länsstyrelserna bör befrias från sina nuvarande
åligganden att ombesörja utredning och avge yttranden i de ärenden som
enligt förslaget i fortsättningen skall prövas av den centrala utlänningsmyndigheten.

Jag avser att senare i dag ta upp frågan om sammansättningen av verksledningen
för det nya centrala ämbetsverket för utlänningsfrågor. Avsikten
är att förslag till organisation i övrigt av det nya ämbetsverket, bl. a. handläggningen
inom verket av medborgarskapsärenden, skall läggas fram under
våren 1969. Frågorna om beslutsfunktionerna inom verksledningen och i
vilken omfattning delegation av beslutanderätten i medborgarskapsärenden
skall tillåtas torde få avgöras i samband med att instruktion för det nya ämbetsverket
fastställs. I det sammanhanget får ställning också tas till frågan
om det är möjligt och lämpligt att befria länsstyrelserna från deras nuvarande
uppgifter med avseende på handläggningen av naturalisationsärenden.

Som jag sagt bör den centrala utlänningsmyndigheten vid sin prövning av
medborgarskapsärendena följa principer som nu iakttas av Kungl. Maj :t
i dessa ärenden. I likhet med utredningsmannen anser jag det inte nödvändigt
eller ens önskvärt att binda utlänningsmyndighetens tillämpning
av medborgarskapslagens bestämmelser genom särskilda föreskrifter i för -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

fattningsform. Jag avser att här lämna en redogörelse för huvuddragen i
Ivungl. Maj :ts nuvarande praxis i de vanligaste typerna av naturalisationsärenden.
Därigenom torde tillräcklig ledning lämnas för det nya verkets
prövning av dessa ärenden. Genom sina avgöranden i besvärsärenden och
hänskjutna ärenden kan Kungl. Maj:t skapa nya riktlinjer för utlänningsmyndigheten
eller få till stånd ändringar i förhållande till tidigare praxis.

Ändringarna i medborgarskapslagen bör träda i kraft den 1 juli 1969,
då den nya centrala utlänningsmyndigheten skall inrättas enligt det förslag
som jag avser att lägga fram senare i dag. Lagändringarna föranleder
följdändringar i kungörelsen med vissa bestämmelser rörande tillämpningen
av medborgarskapslagen. Denna fråga torde få anmälas för Kungl.
Maj :t sedan riksdagen har fattat beslut om lagförslaget.

Lagen om polisregister m. m.

Enligt 3 § skall utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister
meddelas, när framställning därom görs av bl. a. statens utlänningskommission.
I 5 § sägs att rikspolisstyrelsen får enligt särskilda föreskrifter
av Kungl. Maj :t mångfaldiga och till bl. a. statens utlänningskommission
sända sammanställningar av vissa uppgifter från polisregister.

I 3 § UtlL föreskrivs att det skall finnas en central utlänningsmyndighet.
Denna myndighet åläggs enligt olika bestämmelser i lagen en rad uppgifter.
Vilken myndighet som skall vara central utlänningsmyndighet överlämnar
lagen emellertid åt Kungl. Maj :t att bestämma. Med hänsyn härtill
är det mest ändamålsenligt att bestämmelser om den centrala utlänningsmyndigheten
i andra lagar än UtlL liksom i denna hänför sig till myndighetens
funktion och inte till Kungl. Maj :ts beslut om vilken myndighet
som fungerar som central utlänningsmyndighet. Jag föreslår att 3 och 5 §§
lagen om polisregister ändras i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts praxis i naturalisationsärenden

Följande redogörelse för praxis i naturalisationsärenden är intagen i en
bilaga till lagrådsremissen.

Beträffande tillämpningen av medborgarskapslagen bör till en början helt
allmänt framhållas att hänsyn alltid måste tas till den inom svensk medborgarskapsrätt
hävdade principen att såväl dubbelt eller flerfaldigt medborgarskap
som statslöshet bör undvikas. Vidare bör nämnas att principen
om familjens medborgarrättsliga enhet inte upprätthålls i samma utsträckning
som vid medborgarskapslagens tillkomst. Särskilt gäller detta äkta

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 54

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

makar, oavsett kön. Slutligen bör erinras om att prövningen av medborgarskapsärendena
i allt större omfattning sker med beaktande av den medborgar-
och privaträttsliga lagstiftningen i sökandens hemland.

6 § medborgarskapslagen innehåller bestämmelser om villkor för naturalisation.
Beträffande två av villkoren, kraven på att sökanden »fört en
hederlig vandel» och »har möjlighet att försörja sig och sin familj», äger
en skönsprövning rum. Sådan prövning sker också vid bedömningen av när
förutsättningar föreligger för dispens från något eller några av naturalisationsvillkoren.

Naturalisationsålder

När sökanden är mellan 18 och 21 år tas hänsyn till myndighetsåldern i
hemlandet bl. a. för att undvika dubbelt medborgarskap. Viss betydelse tillmäts
vårdnadshavarens inställning till ansökningen. Någon övre åldersgräns
tillämpas inte. Den som är omyndigförklarad kan naturaliseras på
ansökan av sin förmyndare. För bifall fordras särskilda skäl.

I samband med adoption av barn finns två typer av naturalisationsärenden.
Om adoptionen är fullbordad antingen genom beslut av svensk domstol
eller genom utomlands meddelat beslut, som godkänts av Kungl. Maj :t,
och adoptivföräldrarna har gjort naturalisationsansökningen, bifalls denna
regelmässigt. Om naturalisationsärendet gäller ett utländskt barn, som
ännu ej är adopterat men som en ensamstående svensk eller svenska makar
ämnar adoptera, kan barnet naturaliseras före adoptionen, om det enligt
barnets hemlands lag är svårt eller omöjligt att genomföra adoption utan
att barnet dessförinnan har fått svenskt medborgarskap. Därvid fordras
yttrande av barnavårdsmyndighet att den planerade adoptionen är till barnets
bästa.

Barn under 18 år upptas som regel till svensk medborgare tillsammans
med utländsk vårdnadshavare. För att ansökan om självständig
naturalisation av barn med hemvist i Sverige och fött i bestående äktenskap
mellan svensk mor och utländsk far skall tas upp till prövning krävs i princip
gemensam ansökan av föräldrarna.

Det kan här anmärkas att medborgarskapslagstiftningen i åtskilliga av
de länder, från vilka invandrare söker sig till Sverige, inte obetingat föreskriver
förvärv av faderns medborgarskap för utomlands fött barn, när
modern har främmande medborgarskap. Av denna typ är lagstiftningen i
t. ex. Bulgarien, Jugoslavien, Rumänien, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.
Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och man från något av dessa
länder blir därför enligt vår medborgarskapslag svensk medborgare vid
födelsen, om denna äger rum här i landet.

Första lagutskottets utlåtande nr 54- år 1968
Hemvist i Sverige

Medborgarskapslagen förutsätter att den sjuåriga hemvisttiden skall ha
varat oavbrutet fram till naturalisationen. Man bortser emellertid från tillfälliga
avbrott som inte har hindrat sökandens anpassning till svenska
förhållanden.

Personer som vistas i Sverige med diplomatisk immunitet anses inte äga
hemvist här, ej heller deras barn under 18 år.

Från hemvistvillkoret ges i många fall dispens. Med stöd av den allmänna
dispensregeln i 6 § beträffande danska, finländska, isländska och
norska medborgare har hemvistkravet för de nordiska medborgarna i praxis
sänkts till fem år.1)

Den i 6 § angivna dispensgrunden »gagn för riket» tillämpas restriktivt
och nästan enbart på villkoret om hemvisttid.

Vid giftermål mellan infödd svensk medborgare och utlänning reduceras
ofta kravet på hemvisttid förhållandevis mycket, om lagens övriga villkor
anses uppfyllda. Äktenskapet måste ha haft viss varaktighet och sökanden
skall ha visat en allmän anpassning i det svenska samhället. Om den svenska
parten i äktenskapet är naturaliserad svensk medborgare, är praxis
strängare. Kravet på hemvisttid kan reduceras för såväl utländsk man som
utländsk kvinna.

Full hemvisttid fordras inte för barn i äktenskap mellan svensk kvinna
och utländsk man, när ansökan om naturalisation ges in av båda föräldrarna
eller, om äktenskapet är upplöst, av vårdnadshavaren om han är svensk
medborgare. Hemvistkravet efterges också i naturalisationsärenden i samband
med adoption av barn.

Även i många andra fall ges dispens i större eller mindre utsträckning
från hemvistkravet. Bland sådana kan nämnas hemvändande emigrant
eller medlem av svensk folkspillra utomlands samt personer, anställda på
svenskt fartyg eller i svenskt företag utomlands.

Hederlig vandel

Frågan i vad mån brott, som har begåtts av en naturalisationssökande,
skall vara diskvalificerande är beroende av tidpunkten för brottet och brottets
art. Upprepad brottslighet, som inte upphört åtminstone några år före
naturalisationstillfället, anses inte förenlig med lagens vandelsvillkor.

Vandelsanmärkningar av annat slag t. ex. misskötsamhet i arbetet, försummad
underhållsplikt och annan ovillighet att göra rätt för sig kan
föranleda avslag på naturalisationsansökan. Sådant avslag meddelas i princip
när underhållsskuld till barn föreligger.

1 I prop. 1968:128 har Kungl. Maj:t förutskickat den ändringen av praxis att för naturalisation
av nordiska medborgare normalt inte skall krävas längre hemvisttid än tre år.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

Försörjningsförmåga

Kravet på försörjningsförmåga har till följd av den allmänna samhällsutvecklingen
blivit mer och mer nyanserat. Till kategorier som anses fylla
kravet hör nu unga studerande med normal studieprestation, person som
blir berättigad till ålderspension eller förtidspension som svensk medborgare,
änka i arbetsför ålder med pensionsförmåner tillräckliga för hennes och
hennes barns försörjning och person som på grund av arbetsbrist blivit
permitterad.

Kunskap i svenska språket

Vid prövning av naturalisationsansökan beaktas om sökanden behärskar
svenska språket. Ofta bortses från bristande kunskaper i detta hänseende.
Så brukar t. ex vara fallet med en utlänning som flyttar in i landet vid mogen
ålder, om han har anknytningar till yngre släktingar här och hans arbete
inte är beroende av kunnighet i svenska språket. Inte heller brukar
det krävas någon större kunskap i svenska språket av utländsk familj med
goda vitsord, när i familjen ingår barn i eller strax under skolåldern. En
sådan familj torde nämligen förhållandevis snart kunna lära sig det svenska
språket.

Befrielse från utländskt medborgarskap

Föreskrift om att sökanden som villkor för naturalisation skall styrka att
han har blivit befriad från sitt utländska medborgarskap meddelas endast
om föreskriften tjänar något ändamål. En sådan föreskrift är givetvis inte
aktuell, när sökanden enligt sitt hemlands lag automatiskt förlorar sitt
medborgarskap vid förvärv av annat. Inte heller finns anledning att uppställa
villkoret för medborgare i stat som inte erkänner befrielseinstitutet.
För medborgare i land, där egen medborgare genom särskilt beslut kan befrias
från medborgarskap i det landet, ges dock i regel sådan föreskrift.

Beträffande den praxis som tillämpas i ärenden enligt 8 § första stycket
medborgarskapslagen kan här nämnas att ansökningar om behållande av
svenskt medborgarskap har nästan undantagslöst bifallits när det gällt
personer, tillhörande den första utom Sverige födda generationen. Även
avkomling i senare led har fått behålla sitt svenska medborgarskap, när
han visat samhörighet med Sverige.

Lagrådet

Lagrådet lämnade de lagförslag, som framlagts i propositionen nr 158,
utan erinran.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

UTSKOTTET

Första lagutskottet behandlar i detta utlåtande propositioner och motioner
rörande bl. a. medborgarskap. I propositionerna nr 128 och 158 upptas
bl. a. två konventioner rörande medborgarskapsfrågor samt två lagar som
båda innebär ändring i medborgarskapslagen. Motionerna som behandlas är
dels de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 16 och
II: 65 om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen och dels de i anledning
av propositionen nr 128 väckta likalydande motionerna I: 978 och
II: 1240.

I propositionen nr 128 föreslås godkännande av 1961 års FN-konvention
om begränsning av statslöshet och 1963 års europarådskonvention om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser
i fall av flerfaldigt medborgarskap. Propositionens förslag till lag angående
ändring i medborgarskapslagen innebär att det skall bli lättare för
medborgare i annat nordiskt land att vinna svenskt medborgarskap. Sålunda
föreslås att kravet på hemvisttid vid förvärv av svenskt medborgarskap
efter anmälan enligt 10 § medborgarskapslagen sänks från tio till sju år
samt att den undre åldersgränsen för sådan anmälan sänks från 21 till 18
år och att den övre åldersgränsen slopas. Förslaget innebär vidare att förlust
av svenskt medborgarskap på grund av preskription enligt 8 § första
stycket medborgarskapslagen inte skall inträda för den som under sammanlagt
minst sju år har haft hemvist i annat nordiskt land. Ändringarna föreslås
träda i kraft den 1 januari 1969. — Beträffande praxis i naturalisationsärenden
förutskickas att den kommer att ändras så, att för bifall till
ansökan om naturalisation av medborgare i annat nordiskt land normalt
inte skall krävas, som f. n., fem års utan endast tre års hemvis i Sverige.

I anslutning till vad som föreslås i propositionen nr 142 till innevarande
års riksdag angående riktlinjer för utlänningspolitiken, vilken proposition
behandlas av statsutskottet i utlåtande nr 196, föreslås i propositionen nr
158 att riksdagen antar en lag om ändring i utlänningslagen och en lag angående
ändring i medborgarskapslagen. Dessutom innehåller sistnämnda proposition
förslag till ett par formella ändringar i lagen om polisregister m. m.
Av förslagen i propositionen nr 158 behandlas det som rör utlänningslagen
av andra lagutskottet i utlåtande nr 73. De två andra lagförslagen behandlas
av första lagutskottet i detta utlåtande. Förslaget rörande medborgarskapslagen
innebär att beslutanderätten i bl. a. naturalisationsärenden förs över
från Kungl. Maj :t till den centrala utlänningsmyndighet, som i propositionen
nr 142 föreslås bli inrättad den 1 juli 1969. Mot denna myndighets
beslut i medborgarskapsärende skall besvär kunna föras hos Kungl. Maj :t.
Dessutom skall myndigheten kunna hänskjuta medborgarskapsärende till
Kungl. Maj :t för avgörande, om det föreligger särskilda skäl, t. ex. att ären -

Första lagutskottets utlåtande nr 5b år 1968

det har påtagliga utrikespolitiska aspekter eller på annat sätt är av särskilt
grannlaga natur eller är av principiell betydelse. Dessa ändringar i medborgarskapslagen
föreslås träda i kraft den 1 juli 1969. — De nämnda ändringarna
i lagen om polisregister m. m. föreslås gälla från och med den
1 januari 1969.

Vad först gäller den i propositionen nr 128 intagna europarådskonventionen
upplyses att den har undertecknats av Österrike, Frankrike, Västtyskland,
Italien, Holland, Norge och Storbritannien samt trätt i kraft sedan
den ratificerats av Frankrike och Italien. Även Danmark och Norge torde
ansluta sig. I konventionen uttalas inledningsvis att flerfaldigt medborgarskap
är en källa till svårigheter och att en gemensam strävan att så långt
som möjligt begränsa antalet fall av flerfaldigt medborgarskap medlemsstaterna
emellan sammanfaller med Europarådets syfte. En av grundsatserna
i konventionen är att en person, som efter egen ansökan blir medborgare
i en stat, skall förlora sitt tidigare medborgarskap. — Med hänsyn till
att ett medborgarskap medför inte bara rättigheter utan också skyldigheter
är det tydligt att flerfaldigt medborgarskap kan vålla den enskilde allvarliga
olägenheter. En ledande princip för vår medborgarskapslagstiftning
har därför sedan gammalt varit att i möjligaste mån söka förhindra
uppkomsten av fall av dubbla eller flerfaldiga medborgarskap. I likhet med
departementschefen anser utskottet att europarådskonventionen på ett verksamt
sätt kan bidra till en begränsning av sådana fall och att det därför
från svensk synpunkt är anledning att verka för att konventionen vinner så
vidsträckt anslutning som möjligt. Ett av de mest betydelsefulla exemplen
på olägenheter med dubbla eller flerfaldiga medborgarskap är att en person
kan bli ålagd militärtjänstgöring i mer än en stat. I konventionen finns
särskilda regler för att förhindra sådana konsekvenser av medborgarskapslagstiftningen,
något som synes vara av stort värde. I likhet med departementschefen
anser utskottet att Sverige bör tillträda konventionen. Denna
föranleder inga författningsändringar.

De i våras väckta motionerna I: 16 och II: 65 har indirekt visst samband
med europarådskonventionen genom att vissa frågor rörande dubbelt medborgarskap
behandlas även i dessa. I motionerna påstås inledningsvis att
tillämpningen av medborgarskapslagen är restriktiv. De senaste årens invandring
har medfört att allt flera barn föds här utan att bli svenska medborgare
och detta har enligt motionärerna lett till stora komplikationer av
praktisk, social och psykologisk natur. Enligt motionärerna bör betänkligheterna
mot dubbelt medborgarskap få vika inför de svårigheter, som avsaknaden
av svenskt medborgarskap medför för barn som växer upp här,
och dubbelt medborgarskap kunna accepteras till dess barnet kommit upp i
adertonårsåldern. Barnet bör då självt få välja medborgarskap. I motionernas
hemställan begärs översyn av bestämmelserna om medborgarskap för

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968 51

här i landet bosatta barn, av vars föräldrar endast den ena är svensk medborgare.

I motionsparet 1:978 och 11: 1240 framhålls att en ändring i medborgarskapslagstiftningen
i enlighet med syftet i motionerna I: 16 och II: 65
skulle innebära att Sverige i något större utsträckning än nu fick godkänna
dubbelt medborgarskap för barn under 18 år, men att detta inte torde vara
oförenligt med ett godkännande av europarådskonventionen, eftersom skyldighet
att välja medborgarskap enligt motionerna skulle inträda vid 18 års
ålder. Motionärerna hemställer därför att riksdagen i samband med godkännandet
av konventionen såsom motivering antar vad sålunda anförts i motionerna
1: 978 och II: 1240.

Enligt utskottet är ett motivuttalande av den art motionärerna föreslagit
icke förenligt med konventionens allmänna syfte att minska antalet flerfaldiga
medborgarskap. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till motionerna
I: 978 och II: 1240.

Med anledning av motionerna I: 16 och II: 65 vill utskottet även anföra
följande. Enligt medborgarskapslagen förvärvas svenskt medborgarskap vid
födelsen av barn i äktenskap, vars fader är svensk medborgare, samt av här
i riket fött barn, om endast modern är svensk medborgare, under förutsättning
att fadern är statslös eller barnet inte förvärvar faderns medborgarskap
vid födelsen. De kategorier av barn, som åsyftas i motionerna och som
nu i regel måste naturaliseras för att få medborgarskap, torde således
främst vara barn i äktenskap mellan svensk kvinna och utländsk man, om
barnet vid födelsen förvärvat faderns medborgarskap, samt barn utom äktenskap
till utländsk kvinna och svensk man. Motionerna grundar sig på
samma tankegångar som de motioner i ämnet, vilka behandlades vid förra
årets riksdag, och vari föreslogs att alla barn som föds här skall få svenskt
medborgarskap, om den ena av föräldrarna är svensk. I sitt utlåtande
(1967:27) avstyrkte utskottet bifall till motionerna främst på den grund
alt genomförande av förslaget skulle leda till dubbelt medborgarskap i stor
omfattning. Utskottet framhöll också, för att bemöta i motionerna gjorda
påståenden, att ifrågavarande barn har möjlighet att få bidragsförskott, allmänt
barnbidrag, sjukförsäkring, socialhjälp och utbildning i grundskola
och gymnasium, samt att motionärernas förslag inte skulle kunna hindra
en utländsk fader eller moder att föra sitt barn ut ur landet. Vidare framhöll
utskottet att i praxis möjligheterna till avsteg från de allmänna naturalisationsvillkoren
utnyttjas på ett smidigt sätt som tillmötesgår ifrågavarande
barns intressen. Dessa uttalanden av utskottet äger alltjämt giltighet och
utskottet har ej funnit anledning att frångå sin ståndpunkt rörande dessa
frågor.

Att naturalisationspraxis är generös och ytterligare liberaliserats efter
utskottets behandling av förra årets motioner har bekräftats av justitiemi -

52 Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

nistern i interpellationssvar i våras. Det vanligaste är att barnet upptas till
svensk medborgare tillsammans med utländsk fader eller moder. Utländsk
man som är gift med svensk kvinna brukar enligt justitieministern naturaliseras
redan efter cirka fem års hemvist i Sverige, om han uppfyller villkoren
i fråga om vandel och försörjningsförmåga och äktenskapet haft viss
varaktighet. Är mannen medborgare i annat nordiskt land kan han naturaliseras
efter ännu kortare tid. I propositionen nr 128 förutskickas att praxis
kommer att ändras så att medborgare i annat nordiskt land normalt skall
kunna naturaliseras efter endast tre års hemvist här. •—- Självständig naturalisation
av barn under 18 år efter ansökan av vårdnadshavare förekommer
också. Är vårdnadshavarna två, krävs i överensstämmelse med föräldrabalkens
regler att ansökan görs av båda. Enligt justitieministern är man
som regel mindre benägen att bevilja naturalisation, om barnet inte därmed
förlorar sitt tidigare medborgarskap. Anledningen härtill är att man
här liksom i flertalet andra västerländska länder vill söka undvika dubbla
medborgarskap. Om europarådskonventionen vinner allmän anslutning blir
det emellertid, på grund av konventionsbestämmelsen att den som efter
egen ansökan blir medborgare i en stat skall förlora sitt tidigare medborgarskap,
möjligt att använda naturalisationsinstitutet i betydligt större utsträckning.
Rörande nuvarande praxis må även nämnas följande. Om äktenskap
mellan svensk kvinna och utländsk man upplöses och modern får
vårdnaden om makarnas barn, naturaliseras barnet när modern begär det.
Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och man från annat nordiskt
land naturaliseras, så snart föräldrarna ansöker om det. Samma praxis tilllämpas
beträffande österrikiska barn. Vid självständig naturalisation av
barn med västtyskt medborgarskap har det visat sig att de på ett smidigt
sätt kan befrias från detta genom medverkan av myndigheter i Västtyskland.
Barn i äktenskap mellan svensk kvinna och man från Bulgarien, Jugoslavien,
Rumänien, Sovjetunionen eller Tjeckoslovakien blir svensk medborgare
vid födelsen om den äger rum här i landet. — Även om man i
princip bör sträva efter att förhindra dubbla medborgarskap kan det enligt
justitieministern i vissa fall komma i fråga att naturalisera barn på
vårdnadshavares önskan, även om det skulle medföra dubbelt medborgarskap
för barnet. Detta gäller t. ex. barn i sådana äktenskap där fadern är
politisk flykting och därför inte i realiteten åtnjuter sitt hemlands beskydd.
Även i andra fall bör man, om det föreligger ett särskilt behov av att barnet
upptas till svensk medborgare, enligt justitieministern kunna göra avsteg
från principen.

Från justitiedepartementets medborgarskapsavdelning har utskottet inhämtat
att antalet ansökningar rörande naturalisation av barn relativt sett
är mycket ringa samt att de flesta ansökningar hittills blivit beviljade.

Mot bakgrunden av dessa uppgifter rörande praxis i naturalisationsärenden
framstår motionärernas påstående att bestämmelserna tillämpas re -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

striktivt såsom ogrundat; det stora flertalet av de barn som avses i motionerna
kan bli svenska medborgare redan innan de uppnått skolåldern.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall även till motionerna I: 16 och
II: 65. Utskottet vill dock understryka att uppmärksamheten även i fortsättningen
bör vara riktad på möjligheterna att — inom ramen för våra internationella
förpliktelser — vid behov i det enskilda fallet bortse från främmande
medborgarskap vid beviljande av naturalisation av barn. De olägenheter
som barnen kan ha av att inte vara svenska medborgare torde kunna
elimineras i praktiska sammanhang om dessa barn i socialt och ekonomiskt
avseende blir fullt likställda med svenska barn. Som närmare framgår av
utskottets utlåtande över förra årets motioner är utlänningar vid vistelse i
Sverige i stor utsträckning likställda med svenska medborgare i fråga om
rätt till utbildning, hälso- och sjukvård och andra sociala förmåner. Olikheter
finns dock. Folkpensionsförmåner i form av barnpension och vårdbidrag
utgår i princip bara om den försäkrade är svensk medborgare och
mantalsskriven här. Kravet på svenskt medborgarskap efterges i de fall då
överenskommelse härom träffats mellan Sverige och annat land. Sådana
överenskommelser har träffats med de nordiska länderna, Storbritannien,
Italien, Schweiz och flera andra länder som tillhör Europarådet. — I motioner
vid 1966 års riksdag yrkades sådan ändring av reglerna att vårdbidrag
kan utgå även till i Sverige mantalsskrivna utlänningar, om det särskilda
vårdbehovet för barnet uppkommit vid dess födelse här i riket eller under
dess vistelse här. I sitt utlåtande över motionerna uttalade andra lagutskottet
(1966:43) att beaktansvärda skäl talade för önskemålet om en uppmjukning
i vissa fall av det absoluta kravet på svenskt medborgarskap för
erhållande av vårdbidrag. Frågan om möjligheterna att låta vårdbidrag utgå
även i dylika fall, där någon av föräldrarna har stark anknytning till vårt
land, borde enligt utskottet i lämpligt sammanhang bli föremål för närmare
övervägande. Vad utskottet anförde bringades till Kungl. Maj :ts kännedom.
Kungl. Maj :t har därefter uppdragit åt familjepolitiska kommittén att överväga
spörsmålet. —• Bidragsförskott utgår visserligen till här i landet bosatt
barn utan hinder av att barnet saknar svenskt medborgarskap, men vårdnadshavaren
måste vara svensk och bosatt här. Kravet på medborgarskap
efterges dock beträffande statslösa och politiska flyktingar, och för barn
som är medborgare i annat nordiskt land gäller, till följd av särskild överenskommelse,
samma regler som för svenskar. — Det är uppenbart att de av
lagstiftningen betingade olikheterna i socialt hänseende mellan svenska barn
och här bosatta utländska barn i viss utsträckning har utjämnats genom internationella
överenskommelser. Utskottet finner det angeläget att Sverige
även i fortsättningen spelar en aktiv roll för att få till stånd internationella
överenskommelser på det sociala området. I likhet med riksdagens ställningstagande
år 1966 i fråga om vårdbidrag anser utskottet att det i lämpligt
sammanhang även bör utredas om inte uppmjukning av medborgarskaps -

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

kravet kan ske beträffande barnpension och bidragsförskott. Vad utskottet
anfört i denna del torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Vidkommande propositionerna har utskottet ej heller i övrigt någon
erinran mot de framlagda förslagen, såvitt de hänskjutits till utskottet. Enligt
utskottet synes lämpligt att samliga nu ifrågavarande ändringar i medborgarskapslagen
upptas i en författning. Förslag därtill har upprättats
inom utskottet och intagits här nedan under utskottets hemställan. Det innefattar
i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag, såvitt nu är i fråga, endast
redaktionella jämkningar föranledda av sammanförandet till en författning
av ändringarna i medborgarskapslagen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte,

a) i anledning av de likalydande motionerna I: 16 och
II: 65 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
ovan anfört i fråga om sociala förmåner åt i Sverige
bosatta utländska barn;

b) med bifall till propositionen nr 128 såvitt avser 1961
års konvention, godkänna konventionen;

c) med bifall till propositionen nr 128 såvitt avser 1963
års konvention samt med avslag å motionerna I: 978 och II:
1240, godkänna konventionen;

d) med bifall till propositionen nr 158 såvitt avser förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen
den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister m. in., antaga
nämnda förslag;

e) på det sätt bifalla propositionerna nr 128 och nr 158 i
vad avser de genom propositionerna framlagda förslagen
till lagar angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr
382) om svenskt medborgarskap, att riksdagen för sin del
antager följande

Första lagutskottets utlåtande nr 54- år 1968

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap

Härigenom förordnas, dels att 3, 6, 8—10 och 12 §§ lagen den 22 juni 1950
om svenskt medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Då riket

(Föreslagen lydelse)

3 §•

— annan stat.

Konungen äger på ansökan till
svensk medborgare upptaga (naturalisera)
utlänning som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här
i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj.

Finnes det

Utlänning, som

1. fyllt aderton år;

2. sedan sju år har hemvist här
i riket;

3. fört en hederlig vandel; samt

4. har möjlighet att försörja sig
och sin familj,

kan på ansökan upptagas till
svensk medborgare (naturaliseras).
Fråga om naturalisation prövas av
den centrala utlänning smyndighet
som avses i 3 § utlänningslagen den
30 april 1954 (nr 193).
angivna villkoret.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i
och med sin naturalisation utan
fordras härför medgivande av den
utländska statens regering eller annan
myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande stadgas,
att sökanden inför den länsstyrelse
Konungen bestämmer inom viss
tid styrker att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida behörigt
bevis företetts.

Då utlänning enligt denna paragraf
upptages till svensk medborgare,
bestämmer Konungen huruvida
naturalisationen skall omfatta
även sökandens ogifta barn under
aderton år.

Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft
hemvist och ej heller uppehållit sig
här under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när
han fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock Konungen
medgiva att medborgarskapet
bibehålies.

När någon enligt första stycket
förlorar svenskt medborglarskap,
medför detta förlust av sådant medborgarskap
även för hans barn, som
förvärvat medborgarskapet till följd
av att han varit svensk medborgare.

(Föreslagen lydelse)

Förlorar sökande, som har utländskt
medborgarskap, ej detta i
och med sin naturalisation utan
fordras härför medgivande av den
utländska statens regering eller annan
myndighet, må som villkor för
medborgarskapets förvärvande stadgas,
att sökanden inför den länsstyrelse
som den centrala utlänningsmyndigheten
bestämmer inom viss
tid styrker att dylikt medgivande
lämnats. Det åligger länsstyrelsen
att meddela beslut, huruvida behörigt
bevis företetts.

§•

Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft
hemvist och ej heller uppehållit sig
här under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när han
fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock den centrala
utlänningsmyndigheten medgiva att
medborgarskapet bibehålies.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

(Nuvarande lydelse)

gas, att han inom viss tid förvärvar
medborgarskap i annan stat.

(Föreslagen lydelse)

kor för befrielsen stadgas, att han
inom viss tid förvärvar medborgarskap
i annan stat.

9a§.

Om särskilda skäl föreligga, äger
den centrala utlänning smyndigheten
överlämna ärende som avses i
6 §, 8 § första stycket eller 9 § till
Konungen för avgörande.

10 §.

Konungen äger,-------

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 samt 3 § likställes
födelse i fördragsslutande stat med
födelse här i riket.

--i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 likställes födelse i
fördragsslutande stat med födelse
här i riket.

I fråga om anmälan enligt 3 § likställes
hemvist i fördragsslutande
stat med hemvist i riket i den mån
hemvisttiden infallit före sexton års
ålder och tidigare än fem år före

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes
hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist här
i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i

anmälan.

Såvitt angår 4 § likställes hemvist
intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist i riket.

Bestämmelsen i 8 § första stycket
äger ej tillämpning på den som under
sammanlagt minst sju år haft
hemvist i fördragsslutande stat.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt aderton år;

3. sedan sju år har hemvist här i

riket; samt

4. icke under denna tid dömts till
frihetsstraff,

riket; samt

4. icke under denna tid dömts till
fängelse,

c) Den som-------motsvarande tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr 54 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Talan mot länsstyrelses beslut i
ärende enligt denna lag föres hos
Konungen genom besvär i den ordning,
som är bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

(Föreslagen lydelse)

§•

Talan mot den centrala utlänningsmyndighetens
eller länsstyrelses
beslut föres genom besvär hos
Konungen.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 3 §, 8 § andra stycket och 10 § den
1 januari 1969 samt i övrigt den 1 juli 1969.

Stockholm den 3 december 1968

På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar
Helge Karlsson (s) och Gösta Jacobsson (h);

från andra kammaren: herrar Ekström i Björkvik (s), Gustafsson
i Borås (fp), Martinsson (s), Oskarson (h), fru Lindekvist (s), herrar Jönsson
i Malmö (s), Sjöholm (fp) och Johansson i Växjö (ep).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680030