Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969 (Utlåtande 1969:L1u53 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

Nr 53

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad proposition, nr 156, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång,

3) lag om ändring i föräldrabalken.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i bestämmelserna i rättegångsbalken
om tilltalads återbetalningsskyldighet till statsverket för rättegångskostnader.
Den nu gällande bestämmelsen om möjlighet till jämkning av
återbetalningsskyldigheten har enligt förslaget utformats så att jämkning
skall kunna företas i större omfattning än vad som nu sker i praxis. Jämkningsmöj
ligheten görs beroende av att kostnadens belopp inte står i rimligt
förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor. Detta innebär
att hinder inte föreligger att jämkning sker med hänsyn enbart till den
dömdes betalningsförmåga. I fråga om lagöverträdare i åldern 15—17 år
föreslås en ordning som innebär att de skall åläggas återbetalningsskyldighet
bara i undantagsfall. Vidare föreslås att kostnad, som den tilltalade
skulle vara skyldig att ersätta men som understiger visst av Kungl. Maj :t
fastställt belopp, skall stanna på statsverket. Avsikten är att förebygga att
statsverket belastas med indrivnings- och andra kostnader som klart överstiger
det belopp som skall indrivas.

I propositionen föreslås slutligen vissa mindre jämkningar i gällande bestämmelser
om ersättning av allmänna medel till rättegångsbiträde och offentlig
försvarare.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse (s. 2—5).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. l avd. Nr 53

Kartong, s. 2 nedersta raden h. och v. spalt
Står: hans brotts -

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

1) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 21 kap. 10 § och 31 kap. 1 § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Offentlig försvarare äge av allmänna
medel åtnjuta arvode så ock
ersättning för kostnad och tidsspillan
efter vad rätten prövar skäligt.

Ej må----------

Dömes i mål, vari åklagare för talan,
den tilltalade för brottet, skall
han till statsverket återgälda vad enligt
rättens beslut av allmänna medel
utgått till vittne eller sakkunnig eller
eljest för bevisning under förundersökningen
eller i rättegången
samt i arvode och ersättning till försvarare
så ock statsverkets kostnad
för hans hämtande till rätten. Den
tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen
varit påkallad för utredningen,
eller för kostnad, som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse
av annan än den tilltalade, hans ombud
eller av honom utsedd försvarare.
Står kostnadens belopp icke i
rimligt förhållande till den tilltalades

1 Senaste lydelse 1964: 166.

KAP.

) §•

Offentlig försvarare äge av allmänna
medel åtnjuta arvode för arbete
och tidsspillan samt ersättning
för kostnad efter vad rätten prövar
skäligt,
utan verkan.

KAP.

§.x

Dömes i mål, vari åklagare för talan,
den tilltalade för brottet, skall
han till statsverket återgälda vad enligt
rättens beslut av allmänna medel
utgått till vittne eller sakkunnig
eller eljest för bevisning under förundersökningen
eller i rättegången
samt i arvode och ersättning till försvarare
så ock statsverkets kostnad
för hans hämtande till rätten. Den
tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen
varit påkallad för utredningen,
eller för kostnad, som vållats genom
vårdslöshet eller försummelse
av annan än den tilltalade, hans ombud
eller av honom utsedd försvarare.
Står kostnadens belopp icke i
rimligt förhållande till den tilltalades

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

(Nuvarande lydelse)

brottslighet och villkor, må ersättningen
jämkas efter vad som prövas
skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den
tilltalade hava begått brottet under
inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
vare han skyldig att ersätta
kostnad, som nu sagts, om och i den
mån det med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.

(Föreslagen lydelse)

brottslighet eller till hans villkor, må
ersättningen jämkas efter vad som
prövas skäligt.

Eftergives påföljd eller finnes den
tilltalade hava begått brottet under
inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
eller har han vid domen
icke fyllt aderton år, vare han skyldig
att ersätta kostnad, som nu sagts,
om och i den mån det med hänsyn
till omständigheterna finnes skäligt.

Om det belopp som den tilltalade
skulle hava att ersätta understiger
visst av Konungen fastställt belopp,
skall kostnaden stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1919: 367) om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 8 och 14
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

När rätten från sig skiljer mål vari
part åtnjutit fri rättegång, skall rätten,
där parten jämlikt 7 § förklarats
förlustig sagda förmån, förplikta honom
att ersätta statsverket kostnad
som enligt 3, 4 eller 5 § skolat utgå
av allmänna medel; dock ankomme
på rätten att pröva om och i vad mån
sådant åläggande bör ske i fall, då
beslutet om förmånens upphörande
grundats därpå, att det funnits vara
av ringa betydelse för parten att
hans talan vinner prövning. Förelig *

Senaste lydelse 1947: 633.

§ lagen (1919: 367) om fri rättegång

(Föreslagen lydelse)

å-1

Kartong. s. 3 rad 2 v. och h. spalt
Står: lighet

Rättat till: brottslighet

4 Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ga sådana omständigheter som avses ga sådana omständigheter som avses
i 31 kap. 2 § rättegångsbalken, må i 31 kap. 2 § rättegångsbalken, må
betalningsskyldighet ej åläggas par- betalningsskyldighet ej åläggas par -

ten. len. I mål om allmänt åtal äga be stämmelserna

om jämkning i samma
kap. 1 § motsvarande tillämpning.

Där ej---—----—--åläggas honom.

Vinna makar —-------— — stycket avses.

14 §.

Rättegångsbiträde som förordnats
enligt denna lag är berättigad att erhålla
arvode för det arbete han nedlagt
å rättegången, så ock gottgörelse
för nödvändiga utgifter samt för
tidsspillan i samband med inställelse
vid rätten. Vid begäran om ersättning
bör redogörelse lämnas för det
arbete och de utgifter uppdraget
medfört. Arvode och övrig ersättning
skola fastställas var för sig.

Arvode till biträde skall bestämmas
till det belopp som med avseende
å det arbete uppdraget krävt, den
omsorg och skicklighet, varmed det
utförts, samt övriga omständigheter
kan anses utgöra skälig ersättning
för uppdraget. Vid bestämmande av
ersättning i övrigt bör hänsyn tagas
till inställelse vid rätten å samma
dag i annat mål. Finnes talan hava
anhängiggjorts eller fullföljts utan
skäl, må, där biträdet brustit i nödig
aktsamhet, ersättningen till honom
efter omständigheterna nedsättas under
vad som eljest bort utgå eller ock
biträdet förklaras ej äga rätt till ersättning.

Biträde må-----—----

Rättegångsbiträde som förordnats
enligt denna lag är berättigad att erhålla
arvode för det arbete han nedlagt
å rättegången och för tidsspillan
i samband med inställelse vid rätten
så ock gottgörelse för nödvändiga
utgifter. Vid begäran om ersättning
bör redogörelse lämnas för det arbete
och de utgifter uppdraget medfört.
Arvode och övrig ersättning skola
fastställas var för sig.

Arvode till biträde skall bestämmas
till det belopp som med avseende
å det arbete och den tidsspillan
uppdraget krävt, den omsorg och
skicklighet, varmed det utförts, samt
övriga omständigheter kan anses utgöra
skälig ersättning för uppdraget.
Vid bestämmande av ersättning för
utgifter och tidsspillan bör hänsyn
tagas till inställelse vid rätten å samma
dag i annat mål. Finnes talan
hava anhängiggjorts eller fullföljts
utan skäl, må, där biträdet brustit i
nödig aktsamhet, ersättningen till
honom efter omständigheterna nedsättas
under vad som eljest bort utgå
eller ock biträdet förklaras ej äga
rätt till ersättning.

— utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

1 Senaste lydelse 1947: 633.

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

3) Förslag
till
Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 19 § föräldrabalken skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

19 §.

Har ansökan------finnes erforderligt.

Den som förordnats till rättegångsbiträde
åtnjute av allmänna medel
efter rättens prövning skäligt arvode
för det arbete han nedlagt å målet
för dess förberedande och utförande
så ock ersättning för nödvändiga utgifter
och tidsspillan. Då målet avgöres,
skall den, för vilken rättegångsbiträde
förordnats, förpliktas
att till statsverket återgälda vad biträdet
tillerkänts i arvode och ersättning,
såframt ej sådan skyldighet
finnes böra åläggas motparten
eller, där ansökningen gjorts av överförmyndaren,
kostnaden prövas skola
stanna å statsverket.

Den som förordnats till rättegångsbiträde
åtnjute av allmänna medel
efter rättens prövning skäligt arvode
för det arbete han nedlagt å målets
förberedande och utförande samt för
tidsspillan så ock ersättning för nödvändiga
utgifter. Då målet avgöres,
skall den, för vilken rättegångsbiträde
förordnats, förpliktas att till
statsverket återgälda vad biträdet
tillerkänts i arvode och ersättning,
såframt ej sådan skyldighet finnes
böra åläggas motparten eller, där
ansökningen gjorts av överförmyndaren,
kostnaden prövas skola stanna
å statsverket.

Vad i--- — — — — —---må förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

Inledning

Under senare år har väckts vissa förslag om begränsade ändringar i olika
bestämmelser som rör kostnader i rättegång.

Ett förslag har väckts av Sveriges advokatsamfund genom skrivelse den
17 juni 1966. Förslaget gäller mindre ändringar i bestämmelserna om ersättning
av allmänna medel till rättegångsbiträde och offentlig försvarare.
Enligt samfundet bör de nuvarande bestämmelserna — som innebär att arvode
och övrig ersättning, dvs. ersättning för kostnader och tidsspillan, skall
fastställas var för sig — ändras så, att de uttryckligen medger att arvode
får fastställas till belopp som innefattar också ersättning för tidsspillan.

1964 års riksdag har väckt fråga om ändring i bestämmelserna i 31 kap.
1 § rättegångsbalken (RB) om tilltalads återbetalningsskgldighet till statsverket
för vissa rättegångskostnader. Med anledning av två motioner (I: 211
och II: 258) om vidgade möjligheter att jämka tilltalads återbetalningsskyldighet
uttalade riksdagen sålunda, att det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att i lämpligt sammanhang ta upp det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet till närmare övervägande (1LU 1964: 44 och rskr 338). Även
Stockholms rådhusrätt har tagit upp frågan om ändring i bestämmelserna
i 31 kap. 1 § RB men från en annan utgångspunkt. Rådhusrätten har sålunda
i skrivelse den 21 augusti 1967 hemställt, att bestämmelserna ändras
så att domstol skall kunna underlåta att ålägga tilltalad återbetalningsskyldighet
när kostnaderna som har utgått av allmänna medel varit obetydliga.

Advokatsamfundets och rådhusrättens framställningar har remissbehandlats.
Över advokatsamfundets framställning har justitiekanslern (JK), Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt riksrevisionsverket yttrat
sig. Över rådhusrättens framställning har yttranden avgetts av JK, riksåklagaren
(RÅ), Göta hovrätt, exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON), statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms län
samt Göteborgs och Bohus län, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund. RÅ har till
sitt yttrande över rådhusrättens framställning fogat yttranden från ett stort
antal åklagarmyndigheter. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från några
kronofogdemyndigheter.

Departementschefen

Vid remiss till lagrådet av inom justitiedepartementet upprättade förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken, lag om ändring i lagen (1919:367)
om fri rättegång och lag om ändring i föräldrabalken, vilka förslag är lika -

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

lydande med de vid propositionen fogade förslagen, anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Gei jer, följande.

Ersättning för tidsspillan

Enligt 14 § första stycket lagen om fri rättegång har den som har förordnats
till biträde enligt lagen rätt till ersättning i tre hänseenden. Han
är berättigad till arvode för det arbete som han har nedlagt på rättegången
och till gottgörelse för nödvändiga utgifter och för tidsspillan i samband
med inställelse vid rätten. I bestämmelsen föreskrivs vidare bl. a. att arvode
och övrig ersättning skall fastställas var för sig. I praxis har föreskriften
att arvode och övrig ersättning skall bestämmas var för sig
tillämpats på det sättet att domstolarna har fastställt ett totalt ersättningsbelopp
och angett hur mycket av detta belopp som utgör arvode. Av 21
kap. 10 § RB framgår, att också offentlig försvarare är berättigad till
ersättning i tre hänseenden. I bestämmelsen sägs sålunda att försvararen
äger åtnjuta arvode och ersättning för kostnad och tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt. Någon bestämmelse om att arvodet skall bestämmas
särskilt finns inte, men i domstolspraxis brukar detta ske.

Advokatsamfundet har i sin framställning begärt sådan ändring av de
nu gällande bestämmelserna att ingen tvekan behöver råda om att det är
tillåtet att arvodet fastställs till belopp som inkluderar också ersättning
för tidsspillan. Som skäl för en sådan ordning har samfundet anfört bl. a.
att den ger domstolarna bättre möjligheter att komma fram till en skälig
och riktig bedömning av framställda ersättningsanspråk och att den dessutom
medför praktiska fördelar.

Tre av de fyra remissinstanserna finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig
och tillstyrker framställningen. Den fjärde — riksrevisionsverket
— anför däremot vissa betänkligheter, som har framgått av det
föregående.

För egen del vill jag framhålla följande. Av den nuvarande bestämmelsen
om ersättning åt offentlig försvarare framgår inte klart om arvode får bestämmas
till belopp som innefattar också ersättning för tidsspillan. Motsvarande
bestämmelse om ersättning till biträde enligt lagen om fri rättegång
förutsätter däremot att arvodesbelopp och annan ersättning, t. ex.
för tidsspillan, bestäms var för sig. De nämnda bestämmelserna har visat
sig medföra vissa tillämpningssvårigheter och också en del onödiga diskussioner
i domstolarna om förhållandevis obetydliga kostnadsposter. Detta
har lett till att domstolarna under senare år i stor utsträckning har övergått
till den ordning samfundet har förordat. Bl. a. har enligt vad jag har
inhämtat högsta domstolen ansett sig oförhindrad att tillämpa denna ordning.
På vissa håll anser man dock att bestämmelsernas avfattning och väl
då främst 14 § lagen om fri rättegång lägger hinder i vägen för ett sådant
tillvägagångssätt. Praxis är alltså f. n. oenhetlig.

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

Det är enligt min mening onödigt att ha bestämmelser av innebörd att
arvode för arbete och ersättning för tidsspillan genomgående skall behöva
anges var för sig. I många fall är uppenbart att begärd ersättning i sådana
hänseenden är skälig, och det är sakligt sett obehövligt att då kräva att
domstolen vid sin bedömning och sitt avgörande gör en uppdelning i olika
kostnadsposter. Med hänsyn härtill och med beaktande av den praxis som
redan har vunnit insteg anser jag, att de berörda bestämmelserna utan
olägenhet kan utformas så, att det klart framgår att ersättning för tidsspillan
inte behöver fastställas särskilt utan kan inräknas i arvodet. En
annan sak är att domstolen oavsett detta har att vid behov begära upplysning
om vilka delposter som har inräknats i arvodes- och andra ersättningsyrkanden.
Detta följer av domstolens allmänna skyldighet att bedöma
skäligheten av begärd ersättning. Att behov av sådana klarlägganden
föreligger i en del fall motiverar dock inte särskild bestämmelse om att
rättens avgörande skall behöva innehålla särskilt fastställande av arvode
och av ersättning för tidsspillan.

Frågan om allmänna grunder för beräkning av ersättning torde liksom
hittills böra göras till föremål för överläggningar mellan berörda organisationer.
Den frågan kan i nuvarande läge inte anses lämpad att lösa
lagstiftningsvägen. Det synes lämpligare att överläggningar sker på nu antytt
sätt än — som riksrevisionsverket förordar -— genom en statlig utredningsman.
När det gäller att fastställa allmänna beräkningsgrunder torde
man liksom hittills få utgå från vissa schablonartade normer. Självfallet
bör emellertid domstolarna vara oförhindrade att jämka de belopp som
följer av dessa normer så att ersättningen i varje enskilt fall alltid bestäms
till belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Beträffande
riksrevisionsverkets farhågor att det med den här ifrågasatta ordningen
skulle kunna förbises att ersättning för tidsspillan kan vara gemensam för
flera mål, vill jag framhålla att risken för sådant förbiseende måste betraktas
som mycket ringa. Någon anledning föreligger dock inte att nu ta
bort den bestämmelse i 14 § lagen om fri rättegång som betonar att det
skall tas hänsyn till om biträdet har inställelse i annat mål samma dag.

Jag förordar på grund av det anförda, att behövliga ändringar görs i
14 § lagen om fri rättegång och 21 kap. 10 § RB. Advokatsamfundets förslag
till lagtext berör, förutom den fråga jag nu har nämnt också vissa
andra frågor, bl. a. spörsmålet om ersättning till biträde i fall då rättegång
inte har kommit till stånd. Dessa andra frågor har behandlats i 1965
års betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp m. m. och
torde därför lämpligen böra prövas i samband med att slutlig ställning tas
till de lagförslag som har lagts fram i det betänkandet. I detta sammanhang
bör alltså bara sådana jämkningar i bestämmelserna göras som advokatsamfundets
framställning i första hand avser. Det är enligt min mening
tillräckligt att bestämmelserna ges den innebörden att arvode skall avse

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

både arbete och tidsspillan. Motsvarande jämkningar torde få göras i
ersättningsbestämmelsen i 20 kap. 19 § FB.

Jag vill vidare erinra om att RB utöver bestämmelsen i 21 kap. 10 § innehåller
ett flertal andra föreskrifter som avser ersättning för tidsspillan
(se t. ex. 5 kap. 8 § och 36 kap. 24 §). När det gäller dessa bestämmelser,
finns det enligt min mening inte någon anledning att föreslå ändring. Däremot
kommer det genom de föreslagna lagändringarna ändrade arvodesbegreppet
att få betydelse vid tillämpningen av 18 kap. 14 § andra stycket.
Det föreskrivs där för tvistemålens del att arvodet skall anges särskilt,
när arvode till ombud eller biträde ingår i rättegångskostnad. I förekommande
fall bör alltså i det enligt denna bestämmelse särskilt angivna arvodesbeloppet
ingå också eventuell ersättning för tidsspillan. Detta innebär
en ändring i förhållande till vad som förutsattes under förarbetena till RB
(jfr SOU 1938:44 s. 238). Någon lagändring synes dock inte påkallad.

Till sist vill jag framhålla, att utgifterna på de anslag, vilka till huvudsaklig
del avser att täcka kostnaderna för anlitande av juridiskt biträde,
under senare år har ökat i en omfattning som inte står i relation till det
ökade målantalet. En utveckling i samma takt som hittills innebär en fördubbling
av utgifterna på fyra år. Jag avser därför att låta undersöka orsaken
till kostnadsökningen.

Återbetalningsskyldighet för vissa rättegångskostnader i brottmål

I mål om allmänt åtal skall kostnaderna för åklagarens bevisning och bevisning
varom rätten självmant har föranstaltat utgå av allmänna medel.
Detsamma gäller kostnaderna för offentlig försvarare, för syn som den tilltalade
har begärt och för sakkunnig som rätten har utsett på begäran av
den tilltalade. Kostnadsbeloppen fastställs av rätten.

Enligt 31 kap. 1 § första stycket RB gäller som huvudregel, att tilltalad
som döms för brottet skall återbetala till statsverket bl. a. de kostnader som
enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel för bevisning och till
offentlig försvarare. Huvudregelns räckvidd begränsas av en bestämmelse
i samma lagrum som ger möjlighet till jämkning. Står kostnadens belopp
inte i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, kan
sålunda ersättningen jämkas. I praxis har denna bestämmelse tolkats så,
att villkoret för jämkning är att full återbetalningsskyldighet skulle stå i
missförhållande till både brottsligheten och villkoren. Det har sålunda inte
ansetts möjligt att jämka ersättningsbeloppet, om detta står i missförhållande
till endast ettdera av dessa båda förhållanden.

Huvudregelns räckvidd begränsas också av en bestämmelse i paragrafens
andra stycke. Det föreskrivs nämligen där att den tilltalade vid påföljdseftergift
eller vid brott, som han har begått under inflytande av själslig
abnormitet, är ersättningsskyldig endast om och i den mån det med hänsyn
till omständigheterna anses skäligt.

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

Genom rskr 1964: 338 har väckts fråga om ändring av jämkningsbestämmelsen
i 31 kap. 1 § första stycket. Riksdagsärendet föranleddes av motioner.
I första lagutskottets utlåtande (1LU 1964:44), som bifölls av riksdagen,
uttalades att jämkningsregeln i sin nuvarande utformning synes kunna
leda till mindre önskvärda avgöranden och att den bör ses över i lämpligt
sammanhang.

Redan 1951 års rättegångskommitté tog i sitt betänkande med förslag till
lag om rättegångshjälp (SOU 1958:40) upp frågan, om inte den nämnda
bestämmelsen bör ändras så, att jämkning kan ske med hänsyn till den tilltalades
villkor utan avseende på hans brottslighet. Kommittén ansåg emellertid
att, eftersom frågan hade också kriminalpolitiska aspekter, den borde
prövas i annat sammanhang. Vid remissbehandlingen av betänkandet uttalade
sig flera remissinstanser för att området för jämkning skulle vidgas.

I 1964 års riksdagsärende ansåg motionärerna, att jämkning bör kunna
ske också med hänsyn tagen enbart till den dömdes betalningsförmåga.
Under den remissbehandling som föregick riksdagens ställningstagande
uttalade sig så gott som alla remissinstanser positivt till tanken på en vidgning
av möjligheterna till jämkning. Vid remissbehandlingen av 1965 års
betänkande om rättegångshjälp gjordes liknande uttalanden.

När den ifrågavarande bestämmelsen har kritiserats, har enighet rått om
att den i sin nuvarande utformning kan leda till att den tilltalade förpliktas
att betala belopp som inte står i rimligt förhållande till hans betalningsförmåga.
Det har framhållits, att detta är otillfredsställande från flera synpunkter.
Dels kan det motverka den dömdes återanpassning i samhället och
dels leder det till kostnadskrävande men resultatlösa indrivningsförsök.

Jag delar helt den uppfattningen att det från de angivna synpunkterna
är otillfredsställande att den tilltalade åläggs en betalningsskyldighet som
inte är rimlig i förhållande till hans ekonomiska villkor. Enligt min mening
kan kriminalpolitiska skäl inte anses tala emot att jämkningsmöjligheten
vidgas något. Någon gynnsam effekt av att ålägga den tilltalade återbetalningsskyldighet
av nyss angiven omfattning lär inte kunna påvisas från
vare sig allmänpreventiva eller individualpreventiva synpunkter. En ändring
av jämkningsbestämmelsen framstår med hänsyn till det anförda som
önskvärd. Av bestämmelsen bör otvetydigt framgå, att jämkning får ske om
full ersättningsskyldighet i fråga om kostnadsbeloppen inte framstår som
rimlig i förhållande till den tilltalades brottslighet eller till hans villkor.

I enlighet med det anförda förordar jag, att bestämmelsen i 31 kap. 1 §
första stycket utformas så, att jämkningsmöjligheten görs beroende av att
kostnadens belopp inte står i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet
eller till hans villkor.

För att motsvarande jämkningsmöjlighet skall finnas när den tilltalade
i mål om allmänt åtal förklarats förlustig förut beviljad förmån av fri rättegång,
föreslår jag vidare att till 8 § första stycket lagen om fri rättegång

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1968

görs ett tillägg. Detta bör innebära, att i mål om allmänt åtal bestämmelserna
om jämkning i 31 kap. 1 § RB äger motsvarande tillämpning när det
gäller sådan återbetalningsskyldighet som avses i förstnämnda lagrum. Jag
vill anmärka, att detta tillägg åsyftar också andra jämkningsmöjligheter
som regleras i 31 kap. 1 § och sålunda även den som jag nu övergår till att
behandla.

Som jag tidigare har nämnt ifrågasattes i RÅ:s yttrande över motionerna
vid 1964 års riksdag en särreglering för lagöverträdare i åldern 15—17 år.
RÅ framhöll sålunda, att tillfälliga omständigheter kan vara utslagsgivande
för frågan om åtal skall väckas eller om behandling kan komma till stånd i
samband med åtalsunderlåtelse och att det är otillfredsställande att sådana
faktorer skall vara avgörande också för frågan om brottet skall föranleda
skyldighet att återgälda statsverkets kostnader.

För egen del anser jag starka skäl tala för att särskilda bestämmelser skall
gälla för de unga lagöverträdarna i förevarande hänseende. Uppenbarligen
är, som framhölls i yttrandet, resocialiseringssynpunkten av särskild betydelse
för denna kategori. En betalningsskyldighet för rättegångskostnad —
vid sidan av påföljden i övrigt för brottet — torde i regel inte främja den
unges anpassning till samhället och inte heller, allmänt sett, ha betydelse för
den allmänna laglydnaden. Därtill kommer att de unga lagöverträdarnas
betalningsförmåga oftast är begränsad.

På nu anförda skäl anser jag, att det finns anledning att i förevarande
hänseende likställa lagöverträdare i åldern 15—17 år med de kategorier
som anges i 31 kap. 1 § andra stycket. I likhet med vad som gäller för dessa
kategorier bör ersättningsskyldighet komma i fråga endast i undantagsfall.
Jag förordar därför, att lagrummet ändras i enlighet med vad jag nu har
anfört. Det bör tilläggas att den inkomstminskning som genom ändringen
kan komma i fråga för statsverket, säkerligen kommer att uppvägas av
minskade indrivningskostnader.

Jämkningsmöjligheten enligt förslaget gäller den som vid domen inte
har fyllt 18 år. Om någon med stöd av den föreslagna bestämmelsen har fått
åt erbetalningsskyldigheten jämkad, bör det förhållandet att han när högre
rätt efter fullföljd prövar målet kan ha fyllt 18 år, inte i och för sig föranleda
att jämkningen inte skulle bestå såvitt angår kostnaderna i den lägre
instansen.

Vidare har genom Stockholms rådhusrätts framställning väckts förslag att
återbetalningsskyldighet inte skall behöva åläggas den tilltalade i fråga om
obetydliga kostnader som har förskjutits av allmänna medel. Som obetydliga
betraktas i framställningen belopp som inte överstiger 25 kr. Rådhusrättens
förslag har vid remissbehandlingen genomgående fått ett positivt
mottagande. Några remissinstanser hävdar dock, att gränsen för belopp som
inte bör komma i fråga för återbetalning bör sättas högre än vad rådhus -

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

rätten har föreslagit. Bl. a. anser EON att beloppsgränsen bör sättas till
minst 50 kr. Enligt min mening torde den brottsavhållande effekten av att
domstolarna förpliktar den dömde att återbetala smärre belopp - varmed
lag åsyftar belopp under 50 kr. - vara obetydlig. Från kriminalpolitik
synpunkt synes det därför inte vara ägnat att väcka betänkligheter, om de
som döms i brottmål blir befriade från ersättningsskyldighet i fråga om belopp
av sådan begränsad storlek. Starka samhällsekonomiska skäl talar for
att indrivningsmyndigheterna inte skall belastas med indrivning av belopp
som understiger indrivningskostnaden. I rådhusrättens förslag och i remissyttrandena
har diskuterats olika möjligheter att helt eller delvis befria
indrivningsmyndigheterna från detta arbete. Den ena är att regler ges om
ett förenklat indrivningsförfarande i fråga om smärre belopp, och den andra
att domstolarna ges befogenhet att förordna att sådana belopp skall stanna
på statsverket. Under remissbehandlingen har också andra lösningar disku t

erats

För min del anser jag att domstolarna inte i onödan skall syssla med frågor
om återbetalningsskyldighet för de obetydliga belopp varom här ar
fråga. Dessutom bör stor vikt fästas vid EON:s upplysning att den genomsnittliga
indrivningskostnaden för varje ärende av ifrågavarande slag med
säkerhet överstiger 50 kr. Till denna genomsnittskostnad för indrivningen
kommer viss kostnad för domstolens arbete med besked om återbetalningsskyldigheten
och länsstyrelses befattning därmed (jfr 13 § kungörelsen
(1947: 642) med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol). Med
hänsyn till nu angivna förhållanden måste det från effektivitets- och besparingssynpunkter
anses angeläget att återbetalningsskyldighet och därmed
indrivningsverksamhet elimineras när det gäller smärre belopp. Lagtekniskt
kan detta enklast lösas genom en bestämmelse som innebär att ersättningsskyldighet
bortfaller om den avser belopp som understiger viss gräns. För
att i det avseendet få en smidig anpassning till eventuella penningvardesforändringar
synes lämpligt att Kungl. Maj :t bemyndigas att faststalla vid vilken
nivå den nämnda gränsen skall dras.

I och för sig skulle mot en ändring av ifrågasatt innebörd kunna invändas
att befrielse från återbetalningsskyldighet borde begransas till de
fall då den tilltalade inte samtidigt ådöms böter. Föreligger ett bötesstraff,
uppkommer ju ändå ett indrivningsärende, och det kan tyckas att myndigheterna
i sådant fall inte skulle ha mycket att arbetsmässigt vinna pa att
slippa indriva också kostnadsbeloppet. Beträffande tänkbara invändningar
av nu angiven innebörd vill jag först framhålla, att det inte vore rimligt att
beträffande återbetalningsskyldigheten göra skillnad mellan den som ådöms
böter och den som ådöms t. ex. skyddstillsyn. Vidare är att märka att indrivningsärenden
beträffande böter och rättegångskostnader delvis följer
skilda mönster. Besked om betalningsskyldigheten i det ena och det andra
avseendet lämnas och hanteras på olika sätt både hos domstol och hos läns -

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

styrelse. På verkställighetsplanet föreligger också skillnader och ofta skilda
arbetsrutiner beträffande de olika fordringstyperna. Detta sammanhänger
framför allt med att böterna kan tas ut genom införsel, medan man beträffande
rättegångskostnaderna är hänvisad till utmätning som exekutionsform.
Det nu anförda föranleder enligt min mening att fördelarna med att
eliminera indrivningsverksamhet beträffande kostnad, som uppgår till ringa
belopp, får anses föreligga även när bötesstraff har utdömts i det mål vari
frågan om återbetalningsskyldighet för kostnader föreligger.

På grund av det anförda förordar jag, att i ett nytt tredje stycke av 31
kap. 1 § RB införs en föreskrift, varigenom Kungl. Maj :t ges befogenhet att
förordna att, om det belopp som den tilltalade enligt bestämmelserna i paragrafens
första och andra stycken har att ersätta understiger visst belopp
kostnaden utan hinder av de nämnda bestämmelserna skall stanna på statsverket.
Det belopp Kungl. Maj :t med stöd av denna bestämmelse fastställer
kan vid behov ändras på ett smidigt sätt. Godtas förslaget i nu berört avseende,
är det min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att nu bestämma beloppsgränsen
till 50 kr. Denna värdegräns bör enligt min mening avse koslnadsbeloppet
i varje domstolsinstans för sig.

Beträffande den avsedda innebörden av den föreslagna bestämmelsen i
RB kan vidare framhallas följande. Är flera tilltalade solidariskt ansvariga
för kostnad som har utgått av allmänna medel, bör återbetalningsfritt belopp
inte tillgodoräknas var och en av dem. Även i sådant fall bör sålunda
ersättningsskyldighet bortfalla endast om den ifrågavarande kostnaden understiger
förut berört belopp. Jag vill erinra om att grunden för den nu
föreslagna ändringen är att statsverket inte skall belastas med indrivningsoch
andra kostnader som klart överstiger det belopp som skall indrivas. I
fall av solidarisk ersättningsskyldighet kan indrivningsåtgärderna i princip
begränsas till en av de betalningsskyldiga. Med hänsyn härtill finns det inte
skäl att i sådana fall använda annan värdegräns än när återbetalningsskyldigheten
åvilar bara en tilltalad.

Slutligen vill jag säga, att man i och för sig skulle kunna tänka sig att ha
en bestämmelse, likartad med den nu behandlade, också i lagen om fri rättegång.
Återbetalningsskyldighet skulle i så fall bortfalla inom samma gränser
vare sig sådan skyldighet i princip åvilar den som har fri rättegång eller
hans motpart. Emellertid skulle en sådan föreskrift inte få nämnvärd praktisk
betydelse. Det torde vara i rena undantagsfall som kostnaderna för fri
rättegång stannar vid sådana belopp att en bestämmelse av antydd art skulle
bli tillämplig. Jag vill därför inte förorda någon ändring i detta avseende såvitt
angår lagen om fri rättegång. Vad som nu har sagts beträffande lagen
om fri rättegång gäller också de ännu ovanligare fallen då kostnader på annan
grund utgår av allmänna medel i tvistemål.

Första lagutskottets utlåtande nr 53 år 1969

Lagrådet

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,

att riksdagen bifaller förevarande proposition, nr 156.

Stockholm den 2 december 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
Hjorth (s), Schött (m)*, Svanström (ep)*, Helge Karlsson (s)* och fru
Lilly Ohlsson (s);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s)*, herrar
Martinsson (s)*, Hansson i Piteå (s), Johansson i Växjö (ep), Oskarson
(m), fru Anér (fp) och fru Jonäng (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

KUNGL BOKTR. STHLM 1761 600030