Första lagutskottets utlåtande Nr 52 (Utlåtande 1942:L1u52 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1942 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om höjning av den i 18
kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 116, vilken behandlats av
första lagutskottet, har fröken Andersson m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte
för sin del besluta höjning till sexton år av den i 18 kap. 8 § strafflagen
stadgade åldersgränsen femton år. Samtidigt har hemställts, att åt utskottet
måtte uppdragas att utarbeta nödig författningstext.

I fråga om gällande straffbestämmelser på hithörande område må lämnas
följande redogörelse.

I 18 kap. 6 § strafflagen stadgas straff för det fall att religions- eller skollärare,
uppfostrare eller läromästare öva otukt med ungdom, som de ha till
undervisning eller uppfostran, eller adoptivföräldrar göra det med adoptivbarn,
fosterföräldrar med fosterbarn, eller förmyndare med myndling. Straffet
är straffarbete i högst fyra år eller fängelse; äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst sex år dömas, övar styresman,
föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt
vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan
sådan inrättning, otukt med kvinna, som där intagen är, skall han dömas till
straffarbete i högst två år eller fängelse.

7 § stadgar straff för det fall att man övar otukt med kvinna, som ej fyllt
tolv år. Straffet är straffarbete från och med fyra till och med åtta år; dock
må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
nedsättas till två år. Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada eller ljöt
hon därav döden, skall dömas till straffarbete från och med åtta till och med
tio år eller på livstid.

I 8 § stadgas, att den som, i annat fall än i 7 § sägs, övar otukt med barn,
som ej fyllt femton år, skall straffas med straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år eller fängelse i minst sex månader.

Enligt 8 a § skall, örn man, i annat fall än i de föregående paragraferna
avses, genom grovt missbruk av överordnad ställning förmår kvinna, som
ej fyllt aderton år, till otukt, han straffas med fängelse.

De nu nämnda bestämmelserna erhöllo sin gällande lydelse genom lag
den 21 maj 1937 örn ändring i vissa delar av strafflagen. Därvid tillkom
8 a §, som tidigare icke haft någon motsvarighet. Ändringarna i 6—8 §§

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 sami. 1 avd. Nr 52.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

avsågo i huvudsak straffsatserna; därjämte utsträcktes straffskyddet i 8 §,
som tidigare allenast avsett kvinna, som fyllt tolv men ej femton år, att avse
även gossar under femton år.

Ändringarna grundades på ett förslag angående ändringar i strafflagen beträffande
straffsatserna för särskilda brott m. m., vilket den 31 december
1935 avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga (stat. offentl. utredn. 1935:
68). De sakkunnigas förslag skilde sig från de sedan beslutade lagändringarna
i nu förevarande avseende främst därutinnan, att det nya stadgandet
örn straff för otukt med kvinna som ej fyllt aderton år — i de sakkunnigas
förslag upptaget såsom 8 § — angivits skola gälla för det fall att gärningen
skett under grovt missbruk av överordnad ställning eller eljest av en på ålder
och erfarenhet grundad överlägsenhet, varjämte brottet enligt förslaget ej
skulle få åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman det
till sådant åtal angivit.

I sitt betänkande redogjorde de sakkunniga för utländsk rätt rörande otukt
nied barn eller yngre personer och anförde därefter till motivering av det
föreslagna nya stadgandet i 8 § (motsvarande nuvarande 8 a §) följande:

En höjning av den ovillkorliga straffbarhetsgränsen till högre ålder än
15 år efter förebild av t. ex. norsk eller engelsk rätt syntes böra avböjas
framför allt på den grund, att man därigenom riskerade att gripa om fall,
där nian ej kunde upprätthålla den presumtion om förförelse av den minderåriga
som till väsentlig del utgjorde grunden för straffet.

Örn en allmän höjning av den åldersgräns, vars underskridande vid
otukt ovillkorligen föranleder straffbarhet, sålunda ej lämpligen kunde ske,
borde emellertid tagas under övervägande, huruvida icke för särskilda
fall straffskydd borde i vår lag, såsom skett i åtskilliga främmande lagar
av nyare datum, uppställas för ungdom i högre ålder. Enligt de sakkunnigas
mening borde så ske i fråga om kvinnlig ungdom i åldern 15—18 år. I
denna ålder lämnade ett stort antal kvinnor föräldrahemmet för att på egen
hand söka sin utkomst. Då det regelmässigt förelåge stor skillnad mellan
kroppslig och andlig mognad i dessa år, kunde de då lätt bliva föremål för
sexuellt utnyttjande, vilket, särskilt om därav föranleddes graviditet, ofta
nog finge beklagliga följder för deras återstående liv. Det måste därför anses
som ett samhällsintresse av vikt att såvitt möjligt förebygga ett sådant utnyttjande,
och i den mån en straffbestämmelse kunde medverka därtill, syntes
alltför stor betydelse ej böra tilläggas de betänkligheter som alltid vidlådde
en utvidgning av straffbarheten å förevarande område. Den av de sakkunniga
efter förebild närmast i den danska strafflagen av år 1930 föreslagna
bestämmelsen i 8 § bleve tillämplig främst i fall då en överordnad i
ett enskilt tjänsteförhållande övade otukt med den som stöde under hans
överinseende och lydnad, såsom då föreståndare eller arbetsledare i handelsföretag,
fabriker, restauranger etc. eller ock husbönder eller arbetsgivare med
grovt missbruk av sin ställning, t. ex. genom utfästande av särskilda förmåner
i tjänsten eller genom hot örn avsked, förmådde underordnade kvinnor
till otukt. Men bestämmelsens avfattning möjliggjorde tillämpning av densamma
även i fall där icke något tjänsteförhållande förelåge, blott gärningsmannen
genom grovt missbruk av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet
berett sig tillfälle till otukt. Huruvida så kunde anses vara fallet
måste avgöras på grundval av omständigheterna i det särskilda fallet; enbart
på grund av större åldersskillnad mellan gärningsmannen och kvinnan kunde

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

rekvisitet givetvis ej anses uppfyllt. — Särskilt kunde framhållas att bestämmelsen
ej sällan borde kunna bliva tillämplig i fall där en för otukt med
kvinna under 15 år åtalad person på grund av misstag eller eljest bristande
vetskap angående kvinnans ålder ej kunde fällas till ansvar jämlikt 7 § 2
mom. (vilken bestämmelse i de sakkunnigas förslag motsvarade 8 § i gällande
lag).

I de över sakkunnigförslaget avgivna remissyttrandena förekom i de hänseenden
som nu äro i fråga följande:

Den till införande i 8 § föreslagna bestämmelsen om utsträckning av
straffskyddet till att för särskilda fall avse även kvinnor mellan femton
och aderton år (jämför nuvarande 8 a §) tillstyrktes av styrelsen för Sveriges
advokatsamfund, som förklarade att den föreslagna utvidgnii gen syntes tillrådlig,
samt av polismästaren i Malmö, som yttrade att man med rätta måste
anse, att den unga kvinnan såsom samhällsförhållandena numera gestaltat
sig borde tillförsäkras ett särskilt skydd till förhindrande av att hon på
grund av sin ungdom och bristande erfarenhet förleddes till otukt, som måhända
kunde medföra ödesdigra verkningar för hennes framtida liv. Ett
skyddande av den unga kvinnan vid hennes utträde i livet måste framstå såsom
ett samhällsintresse av stor betydelse, och bestämmelsen, rätt tillämpad,
torde därför hava en synnerligen viktig uppgift att fylla.

Rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna ville däremot icke förorda
den nya straffbestämmelsen och anförde härom:

Mot det föreslagna nya straffbudet i 18 kap. 8 § strafflagen ställa vi oss
tveksamma. En utsträckning av de nu befintliga hithörande straffbestämmelserna
torde, åtminstone i detta sammanhang, vara ägnad att väcka betänkligheter,
så mycket mera som man här rör sig på ett område, där man
bör gå fram med en viss försiktighet. Men härtill kommer, att bestämmelsen
knappast kan i den föreslagna formen komma till användning. Redan inskränkningen
i åtalsrätten torde motivera denna uppfattning. För det säkerligen
synnerligen ringa antal fall, då kvinnan eller hennes målsman ville
draga brottet under domstolens behandling, skulle bevisningen komma att
stöta på mycket stora svårigheter. Den praktiska nyttan av straffbudet torde
vid nu angivna förhållanden bliva mycket ringa, och straffbudet torde därför
utan skada kunna utgå. Det torde för övrigt icke kunna anses helt uteslutet,
att ett dylikt straffbud kunde användas för att utöva obehörig påtryckning
på män, som av en eller annan anledning inlåtit sig i förbindelser med
kvinnor i ifrågakommen ålder.

I ett flertal yttranden avstyrktes eller ifrågasattes lämpligheten av det nya
straffbudet, såvitt anginge övande av otukt under grovt missbruk av en på
ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet, varjämte i ett av dessa yttranden
förordades, att i vart fall bestämmelsen i andra stycket att brottet
endast finge åtalas efter angivelse borde utgå.

Överståthållarämbetet förklarade sålunda, att uttrycket »en på ålder och
erfarenhet grundad överlägsenhet» torde giva möjlighet till en utvidgning av
brottsbegreppet utöver vad som kunde anses behövligt och lämpligt, och
tredje polisintendenten i Stockholm ifrågasatte huruvida icke ifrågavarande
brottsbeskrivning vöre alltför vagt formulerad. Häradshövdingen i Kinds och

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Redvägs domsaga yttrade att lämpligheten av brottsbeskrivningen torde kunna
starkt ifrågasättas. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler förklarade
att ett på detta vaga sätt formulerat stadgande måste vid tillämpningen
komma att bereda så avsevärda svårigheter i bevisningshänseende att det
praktiskt taget förbleve en tom bokstav. Stockholms rådhusrätt hade i princip
intet att erinra mot den föreslagna kriminaliseringen, men ifrågasatte om
det från dansk rätt hämtade rekvisitet (under grovt missbruk av) »en på
ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet» bör bibehållas. Säkerligen, yttrade
rådhusrätten, bomme detta stadgande att i praktiken mycket sällan kunna
tillämpas, ej minst med hänsyn till bevisningssvårigheter; även de valda
ordalagen förefölle något främmande för svenskt lagspråk.

Rådhusrätten i Västerås anförde:

Det föreslagna stadgandet måste i och för sig anses väl befogat, men det
torde icke kunna bestridas, att det använda uttrycket »på ålder och erfarenhet
grundad överlägsenhet» såsom rekvisit för straffbarhet är synnerligen vagt
och i praktiken kan giva anledning till en mycket osäker och ojämn lagtillämpning.
Då här är fråga om ett nytt straffbud, torde det vara lämpligt
att gå försiktigt fram, och starka skäl torde föreligga att för närvarande stanna
vid att bestraffa endast det grova missbruket av överordnad ställning, särskilt
som redan därmed det stora flertalet av de fall, som avses, torde drabbas
av straffhot.

En stadsfiskal i Stockholm yttrade:

Bestämmelsen att brottet icke må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan
eller hennes målsman det till sådant åtal angiver, synes icke lycklig och kunna
ge anledning till konflikter. I de tyvärr ingalunda sällan förekommande
fall, då en kvinna på 16 å 17 år flyttar ihop med en man, kan genom det föreslagna
stadgandet t. o. m. skapas samma situation som i fråga om de nu till
avskaffande föreslagna straffen för horsbrott med det tillägg, att det vapen,
som åtalshotet onekligen är, här även sättes i målsmans hand. Då det emellertid,
på sätt de sakkunniga framhållit, av flera skäl är önskligt att skydda
kvinnlig ungdom upp till 18 års ålder samt det i paragrafen upptagna andra
fallet »av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet» är så vagt formulerat,
att det säkerligen ytterst sällan kommer att kunna föranleda ådömande
av straff men kanske stundom ett åtal, anser jag, att det ovan citerade
ledet i paragrafen bör utgå, samt att, för förhindrande av köpslående om
åtal åtminstone i de fall, som blivit för åtalsmyndigheten kända, det föreslagna
andra stycket slopas.

I propositionen nr 187 till 1937 års riksdag med förslag till lag om ändring
i vissa delar av strafflagen m. m. anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Westman, beträffande nu ifrågavarande bestämmelser följande:

I modern lagstiftning föreligger en tydlig tendens att utsträcka straffskyddet
för unga kvinnor utöver femtonårsgränsen. Denna tendens torde
företrädesvis vara betingad av den omständigheten att unga kvinnor numera,
på grund av ändrade sociala förhållanden, i större utsträckning än
förr redan i de första ungdomsåren lämna föräldrahemmet för att på egen
hand skaffa sig sin försörjning. Då de under tiden närmast efter femtonårsåldern
ofta äro i kroppsligt avseende utvecklade utan att de vunnit motsvarande
psykiska mognad och självständighet, kunna de lätt — undandragna
det stöd som familjegemenskapen skulle berett dem — bliva i

Första lagutskottets utlåtande Nr 52. 5

sexuellt avseende utnyttjade. Detta kan, särskilt om de därvid råka i
graviditet, lätt komma att medföra djupt olyckliga verkningar. Det sålunda
erforderliga straffskyddet för unga kvinnor som uppnått femtonårsgränsen
synes kunna komma till stånd antingen genom en generell höjning
av straffbarhetsgränsen, t. ex. till sexton år, eller genom att man, utan
att företaga någon allmän höjning, för särskilda fall stadgar straff för den
som övar otukt med kvinnlig ungdom över femton år. De sakkunniga ha,
som det vill synas på goda skäl, avvisat den förra lösningen. En generell
höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga
framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även sådana
fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig del
utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer
det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton år själva ta
initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med
något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav icke
kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff ej skall inträda,
där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet
av en sådan regel lärer av flera skäl vara olämpligt. Den lösning som de
sakkunniga föreslagit, nämligen att endast för särskilda fall kriminalisera
otukt med kvinna under aderton år, synes således böra tillerkännas företräde.
Av de två till kriminalisering föreslagna förfarandena avser det ena
att den unga kvinnan förmås till otukt genom grovt missbruk av överordnad
ställning och det andra att hon förmås därtill under grovt missbruk av
en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet. Båda de föreslagna
straffbestämmelserna lia avstyrkts i ett yttrande under hänvisning dels till
att den praktiska nyttan av stadgandet med hänsyn till bevisningssvårigheterna
skulle bliva mycket ringa, och dels till att det icke vore uteslutet att
straffbudet kunde användas för att utöva obehörig påtryckning på män, som
inlåtit sig med kvinnor som ej fyllt aderton år. I ett flertal yttranden, där
den förstnämnda bestämmelsen lämnas utan anmärkning, avstyrkes eller
ifrågasättes lämpligheten av det senare stadgandet. Därvid åberopas dels de
två nyss förut omförmälda skälen att på grund av svårigheterna att förebringa
bindande bevisning en fällande dom endast sällan skulle kunna komma
till stånd samt att kriminaliseringen skulle kunna ge upphov till utpressningsåtgärder
mot förföraren, dels ock att stadgandet vore vagt formulerat
samt att på grund därav en osäker och ojämn rättstillämpning vore att befara.

Den sålunda framställda kritiken synes knappast grundad i den mån den
riktar sig mot den först angivna kriminaliseringen, under det att kritiken
mot den senare kriminaliseringen synes ha mera fog för sig. Det lärer sålunda
icke kunna förnekas att begreppet »grovt missbruk av en på ålder och
erfarenhet grundad överlägsenhet» är tämligen svävande till sin innebörd
och att detsamma kan komma alt vålla svårigheter i rättstillämpningen, örn
det överhuvud med hänsyn till bevisningssvårigheterna kommer att få någon
praktisk betydelse. Och det lärer ej heller vara uteslutet att stadgandet
kan ge upphov till utpressningsförsök och måhända ock till obefogade
åtal. På grund härav kan jag endast förorda ett upptagande av den första
utav de av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av det straffbara området
vid otukt med kvinna under aderton år. Den föreslagna straffskalan,
mot vilken någon anmärkning icke blivit framställd, linner jag lämplig.

Det i andra stycket av paragrafen upptagna stadgandet alt ifrågavarande
brott ej må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman
brottet till sådant åtal angiver, synes mindre lyckligt. Såsom av en stads -

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

fiskal i Stockholm framhållits torde nämligen detta stadgande öka möjligheterna
för kvinnan och hennes målsman att under utnyttjande av åtalshotet
skaffa sig mer eller mindre obehöriga ekonomiska förmåner av »förföraren».
Å andra sidan synes önskemålet att tillse att kvinnan icke tillfogas
lidande genom att hennes sak mot hennes vilja genom en rättegång
framdrages i ljuset icke kräva att brottet göres till angivelsebrott. Det torde
nämligen ligga i sakens natur att ifrågavarande brott knappast kan komma
att föranleda åtal utan att kvinnan eller hennes målsman tar initiativet därtill.
Av dessa skäl har det föreslagna andra stycket ansetts icke böra upptagas.

1937 års riksdag lämnade på nu ifrågavarande punkter propositionen utan
erinran.

Enligt det genom propositionen nr 4 för innevarande riksdag framlagda
förslaget till ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrott m. m. skall försöksstraff
införas beträffande brott som avses i 18 kap. 7 och 8 §§ strafflagen,
däremot ej i fråga om brott enligt 8 a § i kapitlet. Lagändringarna avses skola
träda i kraft den 1 januari 1943.

Utskottet, som behandlat propositionen, har i utlåtande, nr 18, tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag i denna del. I sin motivering framhöll utskottet bland
annat, att beträffande andra brott än förmögenhetsbrott i propositionen föreslagits
införande av straff för försök endast vid vissa särskilt grova brott.
Visserligen kunde skäl anföras för att införa straff för försök till ytterligare
brott på dessa områden, t. ex. flera sedlighetsbrott än som upptagits i propositionen,
men utskottet hade icke ansett sig böra taga ställning till frågan
härom, enär det ankomme på straffrättskommittén att vid den fortsatta revisionen
av strafflagens speciella del taga nämnda fråga under närmare omprövning.
Utskottets utlåtande nr 18 har i denna del godkänts av riksdagen.

I den förevarande motionen anföres till en början följande:

Enligt de flesta iakttagare synas tendenserna beträffande ungdomens sexualliv
vara ägnade att ingiva allvarlig oro. Föräldrar, läkare, lärare och de,
som arbeta inom samhällets barnavård, stå eniga örn att en avgjord förändring
till det sämre ägt rum under de senaste tio åren. Såsom orsaker härtill
kunna angivas den ökade frihet, som modern ungdom åtnjuter i förhållande
till tidigare ungdomsgenerationer, återverkningen av en förvänd, avmoraliserad
uppfattning av sexuallivet samt de genom preventivmedlens spridning
förminskade riskerna. Det, som i kriminalpsykologien brukar benämnas frestelsemängden,
har alltså undergått en kraftig ökning. På grund av de stora
faror, som härigenom hota såväl ungdomen som i det långa loppet även det
för samhällets fortbestånd centrala familjelivet, synas saneringsåtgärder
ofrånkomliga. I synnerhet torde detta vara nödvändigt med hänsyn till tendensen
hos vuxna att med kännedom om utvecklingen även bland den yngre
ungdomen begagna sig av denna kategoris mindre motståndskraft och sin
egen på ålder och erfarenhet grundade överlägsenhet.

Motionärerna förklara sig vilja bland möjliga botemedel endast peka på
den så att säga normala vägen för samhällsingripande på detta område, strafflagens
bestämmelse att otukt med barn under viss ålder är straffbelagd. Den

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

åldersgräns, som för närvarande är bestämd i 18 kap. 8 § strafflagen —
femton år — kan enligt motionärerna icke anses innebära tillräckligt skydd.
Efter att ha berört den vid förarbetena till 1937 års lagändringar framförda
men då avvisade tanken på en höjning av åldersgränsen i 18 kap. 8 § strafflagen
från femton till sexton år, hava motionärerna vidare anfört:

För nämnda tanke föreligga emellertid starka skäl. Det sextonde levnadsåret
är för de flesta människor ett ytterst betydelsefullt brytningsår, under
vilket någon som helst psykisk mognad för ett med vuxnas likartat sexualliv
ej föreligger. Tvärtom finnas då ovanligt stora risker att upplevelser av
sådan art skall påverka utvecklingen i felaktig riktning. I t. ex. engelsk och
norsk rätt har också den korresponderande åldersgränsen satts till sexton år.
För en sådan reform har också numera tillkommit det skälet att vetenskapen
iakttagit en tendens till förlängning av pubertetstiden.

Utskottet har i vederbörlig ordning begärt yttranden över motionen från
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Malmöhus län. De i anledning härav från nämnda myndigheter
inkomna yttrandena ävensom ett vid överståthållarämbetets yttrande
fogat yttrande från t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm ha såsom bilagor
fogats vid detta utlåtande.

I den förevarande motionen framhålles, att tendenserna beträffande ungdomens
sexualliv synas ägnade att ingiva allvarlig oro, och det göres gällande
att bland föräldrar, lärare med flera enighet skulle råda om att en avgjord
försämring i nämnda hänseende ägt rum under de senaste tio åren.
För undanröjande av de rådande missförhållandena föreslås i motionen
att den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen femton år måtte
höjas till sexton år så att otukt med barn under sexton år under alla förhållanden
skulle vara straffbar. Motionärerna framhålla emellertid att en
dylik lagändring endast utgör ett av flera möjliga botemedel.

Utskottet anser sig icke ha tillräckligt underlag för att bedöma huruvida
förhållandena inom ungdomens sexualliv under de senare åren undergått en
sådan försämring som motionärerna uppgiva. Oavsett huru härmed förhåller
sig är det uppenbarligen ett starkt samhällsintresse att söka råda bot på
de missförhållanden som kunna föreligga. Utskottet vill emellertid framhålla,
att utskottet icke ansett sig kunna i anledning av förevarande motion
ingå i någon allmän prövning av vilka åtgärder som kunna anses böra
vidtagas för sanerande av ungdomens sexualliv; enligt utskottets förmenande
föreligger i förevarande ärende till bedömande det mera begränsade
spörsmålet huruvida, såsom motionärerna föreslagit, för tillgodoseende av
nämnda syfte en ändring av bestämmelserna i 18 kap. 8 § strafflagen nu
bör vidtagas.

Såsom av utskottets redogörelse framgår var tanken på en generell höjning
av straffbarhetsgränsen i 18 kap. 8 § strafflagen föremål för prövning
i samband med ändringarna år 1937 i strafflagen beträffande straffsatserna
för särskilda brott m. m. Denna tanke avvisades emellertid såväl av de sak -

UUkottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

kunniga, som upprättat förslag i ärendet, som av departementschefen och
riksdagen. I stället valdes den vägen att otukt med kvinna, som fyllt femton
men ej aderton år, kriminaliserades för vissa speciella fall. I en ny paragraf
i 18 kap. strafflagen, betecknad 8 a §, upptogs sålunda bestämmelse örn
straff för man som genom grovt missbruk av överordnad ställning förmår
kvinna i nyss angiven ålder till otukt.

Såsom skäl för ett ändrat ståndpunktstagande i denna fråga bär i motionen
åberopats att vetenskapen skulle ha iakttagit en tendens till förlängning
av pubertetstiden. I detta hänseende får utskottet hänvisa till det av medicinalstyrelsen
i ärendet avgivna yttrandet. Styrelsen uttalar, att olika svårigheter
möta för fixerande av en åldersgräns för mognadsprocessens slut;
tiden för mognadsprocessens begynnelse har emellertid numera förskjutits
mot en lägre ålder. Av medicinalstyrelsens yttrande torde framgå, att de medicinska
skälen för en höjning av åldersgränsen i 18 kap. 8 § strafflagen
icke kunna anses avgörande.

Ej heller synas de erfarenheter, som vunnits efter 1937 års lagändring,
giva vid handen att den då intagna ståndpunkten nu bör frångås. Mot en
generell höjning av åldersgränsen i 18 kap. 8 § strafflagen möta — såsom
framgår av de i ärendet avgivna yttrandena — betänkligheter av såväl praktisk
som lagteknisk art. Utskottet kan därför icke tillstyrka det i motionen
framförda yrkandet att riksdagen måtte för sin del besluta den föreslagna
ändringen av lagrummet. I överstålhållarämbetets yttrande har ifrågasatts,
huruvida icke motionärernas syfte skulle kunna tillgodoses genom utvidgning
av 18 kap. 8 a § strafflagen så att därunder folie även den som förledde
kvinna under aderton år till otukt genom grovt missbruk av en på
ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet; ämbetet har därvid framkastat
den tanken att det åsyftade missbruksbegreppet skulle fixeras genom angivande
av vissa åldersgränser, förslagsvis så att missbruk skulle presumeras,
då kvinnan icke fyllt sexton år men mannen uppnått myndig ålder. Utskottet
är emellertid icke berett att taga ställning till detta förslag.

Utskottet vill slutligen framhålla, att de hithörande bestämmelserna i 18
kap. strafflagen komma att underkastas omprövning vid straffrättskommitténs
fortsatta revision av strafflagens speciella del, varvid även frågan örn
vid vilka brott av nu ifrågavarande karaktär försök skall straffas kommer
att behandlas.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 116, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 juni 1942.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Vid ärendets behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Gårde, Wagnsson, Karl Emil Johanson,
Branting, Theodor Magnusson, Caap och Ahlkvist;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Gezelius, Hedlund i Östersund, Björling och
Lindberg i Stockholm, fru Gustafson samt herrar Werner* och Lindahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av frii Gustafson, vilken yrkat, att riksdagen i anledning av förevarande
motion måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta
om utredning rörande lagändring i motionens syfte samt för riksdagen
framlägga det förslag som därav kan föranledas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Bilaga A.

KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom remiss den 20 mars 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att till utskottet avgiva yttrande över en vid årets riksdag i andra
kammaren väckt motion, nr 116, om höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen
stadgade åldersgränsen. I anledning härav får medicinalstyrelsen anföra
följande:

Den biologiska process, varigenom flickan mognar till kvinna, försiggår
så småningom under en följd av år, och dess mest påtagliga yttring är
menstruationens insättande (menarche). Långt före menarchen ger sig den
begynnande mognaden till känna genom en acceleration av hela kroppsutvecklingsprocessen,
varvid bland annat såväl längdtillväxt som viktökning
prononceras. Detta leder, på grund av flickornas tidigare mognad, till
det bekanta förhållandet, att kurvorna för flickornas längd- och viktutveckling
under en viss tid före menarchen ligger över gossarnas. Efter
menarchens inträdande avtar tillväxthastigheten raskt, och de närmaste
åren efter menarchen (av amerikanarna kallad »adolescense», av norrmannen
Schiötz kallad »kulturpubertet») innebära huvudsakligen en själslig
utveckling varvid det gäller ej blott den psykiska anpassningen till det
nya, som könsdriftens insättande för med sig, utan även en anpassning
efter de ökade sociala krav, som ställas på mognande människor. Tiden
för denna senare del av mognadsprocessen efter menarchen blir längre i ett
kultursamhälle än i ett mera primitivt .samhälle. Sexuellt umgänge ävensom
giftermål böra äga rum först då mognadsprocessen fullständigt fullbordats
och ej redan, när enbart den fysiska könsmognaden vid menarchens
inträdande nåtts.

Om man från dessa allmänna synpunkter övergår till att söka fixera en
åldersgräns för mognadens slut stöter man genast på en rad olika svårigheter.
I den följande diskussionen tages tillsvidare endast hänsyn till menarchen
på grund av den möjlighet denna ger att fixera en bestämd punkt
i mognadsprocessen.

Den individuella åldersspridningen ifråga om menarchen är betydlig.
Medelåldern för menarchen varierar i olika länder hos olika folk och under
olika tider. Rent generellt har i de flesta kulturländer och även hos oss
i Sverige påvisats en klar tendens för menarchen att undan för undan förflyttas
till en lägre ålder. I överensstämmelse därmed är även mognadsprocessens
begynnelse numera förskjuten mot en lägre ålder, vilket visar
sig därigenom att den tidigare omnämnda korsningen av längd-viktkurvoma
för flickor och pojkar ävenledes förskjutits i samma riktning, således
mot en tidigare ålder. I en ännu icke publicerad avhandling (Lennér)
räknas medelåldern för menarchen hos svenska kvinnor till 1472 år. Att
märka är dock, att ett icke ringa antal flickor få sin menstruation först vid
16—17 års ålder.

Man antog förr, att ett tidigt moderskap innebar en på grund av kvinnans
låga ålder ökad risk såväl för hennes egen hälsa som för barnets utveckling.
Någon vetenskaplig bekräftelse på detta antagande finnes veter -

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

ligt dock icke. Otvivelaktigt torde emellertid dylika unga mödrars möjlighet,
vilja och förmåga att fostra barn enbart på grund av åldern vara
mindre god, varför från miljösynpunkt dylika barn i regel äro utsatta för
ökade risker. Minderårigt moderskap innebär dessutom en ökad psykisk
påfrestning för den unga kvinnan. Denna senare synpunkt synes böra särskilt
beaktas. Kvinnan är för övrigt före fyllda 16 år psykiskt ännu^ så
outvecklad, att såväl sexuellt umgänge som moderskap utan tvekan måste
anses olämpligt.

Den ifrågasatta lagändringen skulle sålunda, därest den kan antagas
medföra en minskning av sexuellt umgänge bland flickor i 15-års åldern,
från medicinsk synpunkt sett vara önskvärd. Märkas bör emellertid, att i de
fall, då äldre män — oftast ålderdomsslöa — inleda sexuell förbindelse med
unga flickor, det i allmänhet är fråga örn flickor under 15 år och dessa
flickor åtnjuta skydd redan enligt nuvarande lagbestämmelser. För sist
berörda fall, vilka äro jämförelsevis få, skulle alltså någon lagändring
knappast vara påkallad. Erfarenheterna på området göra det sannolikt, att
de som skulle drabbas av den föreslagna lagändringen företrädesvis äi-o de
manliga ungdomarna i pubertets- eller efterpubertejsåren. Det synes styrelsen
från barnpsykologisk synpunkt föga ändamålsenligt att mot ungdomar
i denna ålder, vilka falla offer för frestelser, som möta dem överallt
inom det nutida nöjes- och fritidslivet, och vilkas förseelser kunna anses
vara uttryck för den allmänna omställningen av uppfattningen på sedernas
område som inom deras krets faktiskt ägt runi, tillgripa straffrättsliga
åtgärder. Den samhällsreaktion, som i sådana fall är påkallad, torde alltjämt
kunna överlämnas åt barnavårdsmyndigheterna. Erfarenheterna giva
också vid handen, att flickorna själva ej sällan ta initiativet till erotiska
närmanden och sexuella förbindelser med jämnåriga.

Hos mannen inträder könsmognaden betydligt senare än hos kvinnan och
är dessutom utdragen under en längre tidrymd. Sexuellt umgänge före fyllda
16 år måste därför ur fysiologisk synpunkt anses ännu mer olämpligt
för gossar än för flickor av samma ålder. Skulle en höjning av den i 18
kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen kunna innebära ett ökat skydd
för gossar mot sexuell aggression av äldre personer, måste lagändringen ur
denna synpunkt anses önskvärd.

Bedömningen har hittills skett främst ur medicinska synpunkter. Bortses
härifrån torde betydelsen av lagändringen starkt kunna ifrågasättas.
Styrelsen vill här erinra om de betänkligheter som vid 1937 års lagändring
på området föranledde, att man då avstod från en höjning av ifrågavarande
åldersgräns. Icke minst bör beaktas svårigheten att uppskattningsvis
avgöra, huruvida ungdomar i denna ålder passerat den lagstadgade
gränsen eller icke. Man måste också förutsätta, att i rättstillämpningen de
subjektiva förutsättningarna för straffbarhet noggrant iakttagas, så att
straff ej ifrågakommer annat än då den tilltalade erfarit eller mäste ha
insett, att den han inlåtit sig med icke fyllt 16 år.

Medicinalstyrelsen anser sig sammanfattningsvis vilja framhålla, att om
än ur medicinska synpunkter övervägande skäl kunna anses tala för lagändringen,
denna dock ur andra synpunkter synes kunna väcka starka betänkligheter.
Styrelsen har den uppfattningen, att det med motionen avsedda
målet bär kunna nås på andra vägar. Härvid vill styrelsen särskilt
framhålla lämpligheten av åtgärder från samhällets sida för ordnandet av
ungdomens fritids- och nöjesliv samt för en ökad effektivitet av barnavårdsnämndernas
verksamhet.

Till sist vill styrelsen påpeka, att därest vid ett genomförande av den föreslagna
lagändringen bestämmelserna i 1 8 2) lagen den 17 juni 1938 örn av -

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

brytande av havandeskap behållas oförändrade, laglig förutsättning för avbrytande
av havandeskap uppkommer, när kvinna som fyllt 15 men ej
16 år hävdats. Häremot torde intet vara att erinra.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektörens ställföreträdare,
medicinalrådet Edén, medicinalrådet Byttner, e. o. medicinalrådet
Loberg, föredragande, t. f. byråchefen Bastman, extra föredraganden
av ärenden angående mödra- och barnavård Ström, överinspektören för
sinnessjukvården Goldkuhl, inspektören för sinnesslövården Anna-Lisa
Annell, medlemmarna av styrelsens vetenskapliga råd, professorerna Ahlström
och Jacobowsky, revisionssekreteraren Hesselgren och professorn
Lichtenstein.

Stockholm den 9 april 1942.

EINAR EDÉN.

KARL LOBERG.

j G. Timelius.

KUNGL. SOCIALSTYRELSEN.

Bilaga B.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom beslut den 20 mars 1942 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens första lagutskott avgiva yttrande över en inom andra kammaren
av fröken Andersson m. fl. väckt motion, nr 116, örn höjning av den
i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen. I anledning härav får styrelsen
anföra följande.

Femtonårsgränsen i detta lagrum kvarstår oförändrad sedan 1864. Åldersstrecket
torde ha fastställts bland annat med hänsyn till att samma gräns
vid denna tidpunkt gällde för kvinnas rätt att ingå äktenskap. Då äktenskapsåldern
senare höjdes, vidtogs emellertid ingen ändring av ifrågavarande
stadgande.

Lagbudet utgår från att människan i andligt och kroppsligt avseende är
mogen långt tidigare, än hon i verkligheten är. Den medicinska sakkunskapen
har sålunda visat, att puberteten hos kvinnan upphör först vid 18—19
års ålder och hos mannen stundom ytterligare något år senare.

I samband med den revision av bland annat strafflagens 18 kapitel, som
företogs 1937, framhöll chefen för justitiedepartementet, att en tydlig tendens
att utsträcka straffskyddet för unga kvinnor utöver femtonårsgränsen
förefunnes i modern lagstiftning. Denna strävan syntes honom kunna förverkligas
antingen genom en generell höjning av åldersgränsen exempelvis
till sexton år eller genom att man, utan att företaga någon allmän höjning,
för särskilda fall stadgade straff för den som övade otukt med kvinnlig ungdom
över femton år. Departementschefen, som ansåg ett straffskydd erforderligt,
förordade den senare utvägen, vilken godtogs av riksdagen. Mot en
allmän höjning av åldersgränsen anfördes, att man under en kriminalisering
på så sätt skulle indraga även sådana fall, där den presumtion om för -

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

förelse av kvinnan, som till väsentlig del utgjorde grunden för straffet, ej
skulle kunna upprätthållas. Departementschefen ansåg, att en sådan straffbestämmelse
skulle behöva kompletteras med ett stadgande örn att straff ej
skulle inträda, där det ådagalagts, att kvinnan varit den förförande.

Socialstyrelsen anser för sin del, att åldersgränsen mycket väl kan flyttas
till sexton år utan att man behöver stadga straffrihet för de fall, då det skulle
kunna styrkas, att kvinnan varit den förförande. Har mannen anledning
förmoda, att kvinnan ännu icke uppnått sexton års ålder, bör han sålunda
straffas för otukt, oavsett vad han anför om förförelse från kvinnans sida.

En höjning av åldersgränsen till sexton år är välmotiverad även på den
grund, att den skulle bereda de barnavårdande myndigheterna ett starkt stöd
i deras verksamhet.

Till slut må framhållas, att styrelsen ingalunda bortsett från de ökade
svårigheter ur bevissynpunkt, som en höjning av åldersgränsen skulle komma
att medföra. Dessa svårigheter äro redan med nuvarande åldersgräns
stora, vilket icke hindrar, att bestämmelsen visat sig vara ett gott stöd för
de barnavårdande myndigheterna. Helt säkert komme — oavsett de i fråga
örn femtonåringarna ökade bevissvårigheterna — detsamma att gälla för
denna åldersgrupp. Styrelsen anser därför värdet av detta vidgade skydd
för ungdomen vara så stort, att de berörda bevissvårighetema icke böra tillmätas
större betydelse.

Stockholm den 14 april 1942.

KARL J. HÖJER.

ERNST BEXELIUS.

KUNGL. FÅNGVÅRDSSTYRELSEN.

Bilaga C.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom beslut den 20 mars 1942 har Kungl. Majit anbefallt fångvårdsstyrelsen
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en vid årets riksdag
i andra kammaren väckt motion, nr 116, om höjning av den i 18 kap.
8 § strafflagen stadgade åldersgränsen. Med anledning härav får fångvårdsstyrelsen
anföra följande.

Såsom i motionen framhålles var tanken på en generell höjning av straffbarhetsgränsen
för sexuella förbindelser med barn föremål för prövning av
1937 års riksdag, vilken emellertid för sin del godtog Kungl. Maj:ts förslag
att avvisa denna tanke och i stället välja lösningen att endast för särskilda
fall kriminalisera otukt med kvinna under aderton år. Fångvårdsstyrelsen
utgår från att riksdagen, då den så nyligen fattat ståndpunkt till förevarande
spörsmål, skall kräva starka skäl för att frångå denna ståndpunkt.

Såsom skäl för höjning av ifrågavarande åldersgräns hava motionärerna
i första hand angivit, att tendenserna beträffande ungdomens sexualliv synas
ägnade att ingiva allvarlig oro emedan en avgjord förändring till det
sämre ägt rum under de senaste tio åren. Saneringsåtgärder synas enligt
motionen ofrånkomliga i synnerhet med hänsyn till tendensen hos vuxna

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

att med kännedom om utvecklingen även bland den yngre ungdomen begagna
sig av denna kategoris mindre motståndskraft och sin egen på ålder
och erfarenhet grundade överlägsenhet.

Vidare hava angivits medicinska skäl för höjning av åldersgränsen. Beträffande
dem torde något uttalande av fångvårdsstyrelsen icke förväntas.

Fångvårdsstyrelsen erinrar om att befolkningskommissionen i sitt betänkande
i sexualfrågan (statens offentliga utredningar 1936: 59) ingående dryftat
frågan om ungdomens sexualliv och därvid anfört bl. a. »I bondeklassen
är det en gammal sedvänja, att de unga komma samman i relativ oskuld
och trohet, och att de gifta sig, då barn väntas bliva följden av deras förbindelse.
Arbetarklassen synes i stor utsträckning hava medfört sina Sedvänjor
i fråga om könsförbindelser och giftermål från sin härstamning, lantbefolkningen.
Då i nutiden arbetarklassen håller på att lyftas in i medelklassens
problemläge, har emellertild samtidigt könsmoralen, icke minst i
medelklassen och allmänt i högre samhällsskikten förändrats och därvid
förändrats i en riktning, som på ett väsentligt sätt svarar till bondeklassens
hävdvunna sedvänjor.»

I fråga örn utomäktenskapliga könsförbindelser uttalar befolkningskommissionen.
att fullt säkra hållpunkter för denna frågas kvantitativa bedömande
saknas. Kommissionen kan emellertid icke undgå den reflexionen,
att den allmänna föreställningen örn ett stigande antal utomäktenskapliga
förbindelser i väl stor utsträckning präglats av mestadels rätt tillfälligt avgränsade
och icke systematiskt kritiserade erfarenheter gjorda närmast i
vissa grupper av ungdom i städernas högre skikt och i deras medelklass.
Enligt kommissionens uppfattning skulle den allmänna utvecklingen, örn
exakta studier däröver gjordes, kunna likaväl visa sig hava varit en nedgång
av dessa förbindelsers antal.

Vid avslutningen av diskussionen av de utomäktenskapliga könsförbindelsernas
vanlighet och beskaffenhet, av den utveckling därutinnan, som ägt
rum, samt av deras orsaker och deras bedömande säger sig kommissionen
icke kunna underlåta att nedlägga en gensaga mot de förhastade omdömen,
som stundom uttalas, att Sveriges ungdom skulle vara i färd att försämras
i avseende å sin könsmoral. Personliga brister i könsmoralen hava varit vanliga
i alla tider och det är ett helt obevisat påstående, att de nu skulle vara
vanligare än förr; mycket tyder på att motsatsen är fallet.

Enligt fångvårdsstyrelsens uppfattning kan det hållas för troligt, att mycket
av vad befolkningskommissionen sålunda anfört alltjämt måste anses
riktigt. Erfarenheterna inom fångvården, vilka givetvis hänföra sig till
ett begränsat material, giva icke stöd för uppfattningen att skäl för
en ändring av den utav 1937 års riksdag intagna ståndpunkten föreligga.
Mot den av motionärerna föreslagna åtgärden torde i första hand
tala de skäl, som anfördes år 1937. I detta hänseende anförde statsrådet och
chefen för justitiedepartementet i propositionen nr 187 till 1937 års riksdag
följande:

»En generell höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de
sakkunniga framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas
även sådana fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig
del utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen
förekommer det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton
år själva ta initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar
som med något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund
härav icke kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

ej skall inträda, där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men
uppställandet av en sådan regel lärer av flera skäl vara olämpligt.»

Då enligt motionen höjningen av straffbarhetsgränsen skulle omfatta båda
könen, synas de av departementschefen uttalade betänkligheterna komma
att accentueras i fall, då sexuellt umgänge förekommit mellan två femtonåringar.
Lämpligheten av att i dylika fall döma båda parterna till de relativt
stränga straff, som ifrågavarande paragraf stadgar, lärer kunna starkt
ifrågasättas. Bevisning om vem som varit den förförande torde ofta ej kunna
förebringas.

Fångvårdsstyrelsen är heller icke övertygad om, att den i motionen föreslagna
lagändringen innefattar ett tjänligt medel för vinnande av motionärernas
syfte. Styrelsen utgår från att för straffbarhet subjektivt bör krävas
att gärningsmannen haft vetskap om att den med vilken otukt övats ej fyllt
sexton år. Inom breda lager av vårt folk torde med nu gällande straffbarhetsgräns
konfirmationen, som oftast torde förekomma i det femtonde levnadsåret,
vara den hållpunkt, till vilken föreställningarna om tillåtligheten
av sexuellt umgänge med ungdomen anknytas. Med den föreslagna straffbarhetsgränsen
skulle denna hållpunkt icke längre bliva användbar. En
liknande hållpunkt torde vara den allmänna straffbarhetsåldern femton år,
vilken heller icke skulle bliva användbar. Att utan tillgång till data eller
hållpunkter av nyss angiven beskaffenhet avgöra, huruvida en ungdom är
femton eller sexton år torde i regel vara omöjligt. Det synes alltså kunna
befaras att den föreslagna straffbestämmelsen ofta icke skulle kunna tilllämpas,
emedan gärningsmannen icke haft vetskap om eller skäligen bort
inse att vederbörande ej fyllt sexton år. I samma mån som denna farhåga
besannas minskas effekten av straffbestämmelsen.

Styrelsen är ense med motionärerna om att allt vad som kan göras för
att förbättra ungdomens sexualliv också bör göras. Men för att nå detta
syfte torde man mera böra lita till vad som kan vinnas genom uppfostran
och undervisning än genom kriminalisation, helst som straffbestämmelserna i
detta fall endast undantagsvis skulle kunna användas och därigenom komme
att minska aktningen för lagen. Styrelsen tillåter sig i detta sammanhang
erinra om professor Thvréns välbekanta ord i »Principerna för en strafflagsreform»,
att kriminalisationens mäktiga vapen icke får missbrukas, vid risk
att det snart förslöas. »Ville man, i och för förbättrande av seden, i stor
utsträckning belägga allehanda mindre önskvärda handlingar med straff,
så skulle straffet härigenom banaliseras, så att dess verkan överhuvud —
även för allvarsammare fall — väsentligt minskades. Likaså måste man
vara försiktig med straffets användande mot sådana handlingar, vilka, ehuru

möjligen för samhället i det hela icke önskvärda, likväl---massvis

företagas.»

På grund av det anförda anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka motionen.

Stockholm den 13 april 1942.

HARDY GÖRANSSON.

Erik Annell.

Första lagutskottets ullålande Nr 52.

ÖVERSTÅTHÅLLARÄMBETET.

Bilaga D.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss den 20 mars 1942 har Överståthållarämbetet anbefallts
att avgiva och till riksdagens första lagutskott överlämna yttrande över en
vid årets riksdag av Ebon Andersson, Ruth Gustafsson, Olivia Nordgren och
Kerstin Hesselgren i andra kammaren väckt motion (nr 116) om höjning av
den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

Till åtlydnad härav får Överståthållarämbetet, med överlämnande av från
t. f. förste stadsfiskal i Stockholm Eugen Glas infordrat yttrande, anföra följande.

I motionen föreslås, att riksdagen för sin del måtte besluta höjning till
sexton år av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen femton år.

I motionens ingress anföres, att föräldrar, läkare, lärare och de, som arbeta
inom samhällets barnavård, stå eniga om att en avgjord förändring till
det sämre ägt rum beträffande ungdomens sexualliv under de senaste tio
åren, samt att på grund av de stora faror, som härigenom hota såväl ungdomen
som i det långa loppet även det för samhällets fortbestånd centrala
familjelivet, saneringsåtgärder synas ofrånkomliga. I synnerhet torde, anföres
vidare, detta vara nödvändigt med hänsyn till tendensen hos vuxna att
med kännedom om utvecklingen även bland den yngre ungdomen begagna
sig av denna kategoris mindre motståndskraft och sin egen på ålder och erfarenhet
grundade överlägsenhet.

I motionen avses, angives härefter, att bland möjliga botemedel endast
peka på den så att säga normala vägen för samhällsingripande på ifrågavarande
område, strafflagens bestämmelse att otukt med barn under viss ålder
är straffbelagt. Motionärerna anse, att den för närvarande gällande åldersgränsen,
femton år, icke kan anses innebära tillräckligt skydd.

Slutligen anföra motionärerna såsom starka skäl för en höjning av åldersgränsen
till sexton år, att det sextonde levnadsåret för de flesta människor
är ett ytterst betydelsefullt brytningsår, under vilket någon som helst psykisk
mognad för ett med vuxnas likartat sexualliv ej föreligger, att tvärtom
da finnas ovanligt starka risker att upplevelser av sådan art skall påverka
utvecklingen i felaktig riktning samt att vetenskapen numera iakttagit en tendens
till förlängning av pubertetstiden.

T,]- förste stadsfiskalen uttalar i sitt yttrande, att saneringsåtgärder på
området i fråga äro ofrånkomliga men att vad som nu brister icke torde
framst kunna botås genom lagstiftningsåtgärder, i varje fall icke genom införandet
av några nya eller i den riktning motionärerna tänkt sig, skär?.
bestämmelser. Kommer icke, jämsides med en grundlig sanering av
nöjeslivet, en ali ungdom omfattande utbyggnad av fritidsrörelserna till stånd
anser stadsfiskalen det vara ganska likgiltigt, om en sådan skärpning av
18 k.a.P''.,8 § strafflagen, som motionärerna förorda, genomföres eller icke Den
omständigheten att åldersgränsen höjes med ett år torde, framhåller stadsfiskalen,
näppeligen komma att avskräcka vare sig den kvinnliga ungdom
som ar sa fysiskt mogen att den vid 16 års ålder är beredd att låta sig sexuellt
utnyttjas, eller dess manliga förförare, vilka senare, om åldersgränsen sätes
till 16 ar, oftare an vad nu är fallet, till sin ursäkt kunna ''åberopa att
kvinnan syntes vara kroppsligen fullt utvecklad.

Attjaneringsåtgärder i avseende å ungdomens sexualliv äro behövliga synes
Överståthållarämbetet otvivelaktigt. Spörsmålet om vilka åtgärder, som kunna

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

vara lämpliga, utgör en del av det frågekomplex angående ungdomens fritid
och nöjesliv, som under senaste tiden påkallat uppmärksamhet. Överståthållarämbetet
har för sin del i ett den 22 januari detta år avgivet underdånigt
utlåtande angående vissa framställningar i ämnet bland annat uttalat,
att förbud av olika slag icke torde vara rätta metoden att finna en lösning
av ungdomens fritidsproblem. Ämbetet har emellertid därvid närmast åsyftat
förbud mot ungdoms deltagande i vissa nöjestillställningar och bar med uttalandet
icke avsett något ställningstagande till frågan om lämpligheten av
eventuella skärpningar i strafflagens bestämmelser om otukt mot minderåriga.

Stadsfiskal Glas har uttalat, att en höjning med ett år av den i strafflagen
18 kap. 8 § angivna åldersgränsen icke i och för sig kan komma att
avskräcka vare sig den kvinnliga ungdomen eller dess manliga förförare. Säkerligen
kommer dock ett straffbud att i betydande omfattning verka återhållande,
varjämte enligt ämbetets förmenande stort avseende bör fästas vid
den verkan, som höjningen kan hava å den allmänna opinionen. Blir i strafflagen
uttryckt, att könsumgänge med kvinna, som ej fyllt sexton år, icke tolereras
av samhället, främjas därmed även bättre förståelse och starkare
känsla för kravet å ökat ungdomsskydd.

Såsom i motionen angivits var frågan om höjning av ifrågavarande åldersgräns
föremål för övervägande redan i samband med den revision av strafflagens
bestämmelser angående sedlighetsbrott, som kom till stånd genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 187 till 1937 års riksdag. I motionen har intagits
ett citat ur vad statsrådet och chefen för justitiedepartementet i detta
hänseende anfört vid propositionens framläggande. Av citatet framgår, att
skäl för ökat straffskydd för unga kvinnor, som uppnått femtonårsgränsen,
ansetts föreligga, att två vägar för erhållande av sådant skydd funnes,
nämligen antingen genom en generell höjning av straffbarhetsgränsen, till
exempel till sexton år, eller genom att, utan att företaga någon allmän
höjning, för särskilda fall stadga straff för den, som övar otukt med kvinnlig
ungdom över femton år, samt att den senare vägen valts. För frågans fullständiga
belysning må ur statsrådets anförande här citeras följande: »En
generell höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga
framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även
sådana fall, då den presumtion örn förförelse av kvinnan som till väsentlig
del utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer
det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton
år själva ta initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar
som med något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav
icke kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff ej skall
inträda, där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet
av en sådan regel lärer av flera skäl vara olämpligt.»

Det av statsrådet anförda skälet mot en höjning av åldersgränsen torde
kunna anses som tungt vägande. Särskilt då en flicka i åldern mellan femton
och sexton år tar initiativet till sexuell förbindelse med en yngling, som icke
heller fyllt sexton år, måste det te sig främmande, att ynglingen skall vara
underkastad straffansvar, i synnerhet som kvinnan i nämnda ålder i allmänhet
torde vara sexuellt mera utvecklad än mannen.

I)e skäl, som år 1937 anfördes mot införande av en generell höjning av
straffbarhetsgränsen, synas alltjämt vägande. Om Överståthållarämbetet av
dessa skäl ställer sig tvekande till den av motionärerna föreslagna strafflagsändringen,
vill Överståthållarämbetet ifrågasätta, huruvida det icke är
möjligt att i stället genom ändring av strafflagens adertonde kapitel 8 a § i
viss män vinna det av motionärerna angivna syftet. Enligt detta lagrum, vil mtumfi

litt riksdagens protokoll 1!)VJ. !) sunil. / aud. Nr ä:.’. ”

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

ket ju tillkom i samband med förenämnda strafflagsrevision av 1937, straffas
den, som i annat fall än tidigare i kapitlet sagts, genom grovt missbruk
av överordnad ställning förmår kvinna, som ej fyllt aderton år, till otukt.
I lagrummets förarbeten hade även upptagits straff för den, som till otukt
förmådde kvinna i nämnda ålder genom »grovt missbruk av en på ålder och
erfarenhet grundad överlägsenhet». Detta stadgande ströks emellertid vid propositionens
framläggande, varvid uttalades, att ett så angivet missbruksbegrepp
vore tämligen svävande till sin innebörd och kunde komma att vålla svårigheter
i rättstillämpningen, om det över huvud med hänsyn till bevisningssvårigheterna
komme att få någon praktisk betydelse. Överståthållarämbetet
delar denna i propositionen uttalade uppfattning men ifrågasätter, huruvida
icke det åsyftade missbruksbegreppet kunde genom angivande av vissa åldersgränser
till sin innebörd så fixeras, att olägenheterna av dess straffbeläggande
eliminerades. Möjligen kunde det därvidlag vara skäligt presumera missbruk,
då kvinnan icke fyllt sexton år men mannen uppnått myndig ålder.

Stockholm den 15 april 1942.

TORSTEN NOTHIN.

OLOF BECK-FRIIS.

Bilaga E.

Till Överståthållarämbetet.

Genom remiss den 26 mars 1942 har förste stadsfiskalen anmodats avgiva
yttrande över en vid årets riksdag i andra kammaren väckt motion nr 116
örn höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

I anledning härav får jag vördsamt anföra följande.

De farhågor med avseende å den moderna ungdomens sexualliv, varåt
förslagsställarna givit uttryck i sin motion, torde icke vara överdrivna. Och
såsom motionärerna framhållit, äro saneringsåtgärder på området ifråga
ofrånkomliga, om icke missförhållandena i det långa loppet skola komma
att inverka menligt jämväl på familjelivet och därmed också på nationens
fortbestånd. Motionärerna hava själva antytt, vilka utvägar som främst
skulle kunna anlitas. I motionen tages dock blott sikte på ett av de tänkbara
botemedlen: en skärpning av den — såsom motionärerna uttrycka sig
— normala vägen för samhällsingripande på detta område, nämligen strafflagens
bestämmelse i 18 kap. 8 § att otukt med barn under viss ålder är
straffbelagd, vilken skärpning motionärerna tänkt i form av en höjning av
den i lagstadgandet angivna åldersgränsen till sexton år.

I motionen antydes att den föreslagna höjningen av åldersgränsen icke
kan komma att inverka förbättrande på förhållandena utan att samtidigt
åtgärder vidtagas som leda ungdomen bort från den väg till frihet utan ansvar,
på vilken allt större skaror genom en slapp fostran och en osund nöjesindustri
lockats att slå in. Vad som nu brister, torde icke heller främst
kunna botas genom lagstiftningsåtgärder, i varje fall icke genom införande
av några nya eller i den riktning motionärerna tänkt sig skärpande straffbestämmelser.
För att ett bättre sakernas tillstånd skall kunna ernås måste
först och främst, jämsides med en grundlig sanering av nöjeslivet, en all
ungdom omfattande utbyggnad av fritidsrörelserna genomföras, så att ungdomens
fritid, allt efter dess ålder och fallenhet, blir upptagen med lekar,

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

sport eller bildande nöjen. I regel måste detta ske genom det allmännas försorg.
Ty i det moderna samhället ha hemmen allt för små möjligheter att
sätta en effektiv spärr mot yttervärldens osunda lockelser. Bli icke dessa
önskemål tillgodosedda, torde det vara ganska likgiltigt, om en sådan skärpning
av 18 kap. 8 § strafflagen, som motionärerna förorda, genomföres eller
icke. Frestelsemängden kvarstår då, och den omständigheten att åldersgränsen
höjes med ett år torde näppeligen komma att avskräcka vare sig den
kvinnliga ungdom, som är så fysiskt mogen att den vid 16 års ålder är beredd
att låta sig sexuellt utnyttjas, eller dess manliga förförare, vilka senare,
om åldersgränsen sättes till 16 år, oftare än vad nu är fallet till sin ursäkt
kunna åberopa, att kvinnan syntes vara kroppsligen fullt utvecklad.

Ur rent formell åklagarsynpunkt finnes intet att erinra mot den föreslagna
lagändringen.

Stockholm den 8 april 1942.

EUGEN GLAS.

T. f. förste stadsfiskal.

LÄNSSTYRELSEN

MALMÖHUS LÄN.

Bilaga F.

Till riksdagens första lagutskott.

I skrivelse den 20 mars 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt länsstyrelsen att
avgiva yttrande över en vid årets riksdag i andra kammaren väckt motion,
nr 116, om höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen;
och får länsstyrelsen i anledning därav anföra följande.

En höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen bestämda åldersgränsen kan
visserligen, av skäl som upptagas i motionen, anses påkallad, men å andra
sidan bör icke förbises att en sådan ändring av lagen medför vissa svårigheter
i rättstillämpningen. Med stöd av ett utslag av högsta domstolen anses
allmänt att handling, som avses i nämnda §, blir straffri, örn den tilltalade
saknat skälig anledning antaga annat, än att kvinnan vid tillfället uppnått
15 års ålder. Uppenbarligen skulle en höjning av åldergränsen till 16 år
medföra att de tveksamma fallen bleve talrikare, och, om den i prejudikatsväg
godkända rättsregeln tillämpades, skulle straffrihet kunna inträda i en
omfattning, som gjorde att den ifrågasatta strafflagsändringen finge blott
begränsad betydelse. En lagändring i detta avseende medför också att den
allmänna straffbarhetsgränsen enligt 5 kap. 1 § strafflagen måste ändras
åtminstone för det i 18 kap. 8 § avsedda brottsfall.

Med åberopande härav får länsstyrelsen uttala att länsstyrelsen biträder
motionens syfte att i ifrågavarande avseende bereda ökat skydd åt den unga
kvinnan men att en närmare utredning av frågan synes erforderlig, innan
beslut örn lagändring fattas.

Malmö i landskansliet den 9 april 1942.

HJ. KJÄLL.

På länsstyrelsens vägnar:

S. DAHLRUP.