Första lagutskottets utlåtande Nr 52 (Utlåtande 1940:L1u52 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Nr 52.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1940 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars
verksamhet, dels ock vissa i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 17 maj 1940 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 260, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna, vid propositionen
fogade förslag till lag angående förbud mot vissa sammanslutningars verksamhet.

Beträffande de skäl som ligga till grund för lagförslaget får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft
dels de före propositionens avlämnande inom riksdagen väckta motionerna
nr 77 i första kammaren av herr Gustaf Adolf Björkman m. fl. och
nr 143 i andra kammaren av herr Skoglund m. fl.,

dels ock följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 218 av herr Brandt,

nr 221 av herr Fredrik Ström och

nr 222 av herr Linderot; samt

inom andra kammaren:

nr 274 av herr Spångberg m. fl.,

nr 280 av herr Senander m. fl. och

nr 281 av herr Lundstedt.

I motionerna 1:222 och 11:280, vilka äro likalydande, hemställes örn
avslag å propositionen. Samtliga övriga ovannämnda motioner åsyfta lagstiftning
i ämnet; för de närmare yrkandena i dessa motioner redogöres
nedan. Beträffande motiveringen till motionärernas yrkanden hänvisas till
motionerna i den mån ej i det följande redogörelse därför lämnas.

Utskottet har jämväl tagit del av vissa vid propositionens remitterande
inom riksdagens kamrar hållna anföranden.

Gällande rätt m. m.

I 8 kap. strafflagen stadgas straff för förräderi och andra för rikets säkerhet
menliga brott. Kapitlet har erhållit sin nu gällande lydelse genom
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 52.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

lag den 17 maj 1940 (nr 356). Beträffande innehållet av kapitlet hänvisas
till propositionen nr 217 till innevarande riksdag, första lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, nr 32, samt ett av särskilda sakkunniga
den 10 april 1940 avgivet betänkande (stat. off. utredn. 1940:8)
vilket låg till grund för nämnda proposition.

Några allmänna bestämmelser mot lagstridiga eller statsfientliga sammanslutningar
finnas icke i strafflagen.

Utanför strafflagen finnas vissa bestämmelser som i detta sammanhang
äro av intresse.

Enligt 46 § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar äger
domstol på yrkande av ombud, som justitiekanslern eller länsstyrelse förordnar,
förklara förening skyldig att träda i likvidation. Förutsättning härför
är, att föreningens verksamhet finnes vara lagstridig eller uppenbart osedlig.
För att giva nödig kraft åt beslutet skall domstolen även förordna en eller
flera personer att verkställa föreningens likvidation. Verkningarna av domstolens
beslut äro rent civila och innebära, att den upplösta föreningen förlorar
sin rättskapacitet.

I olikhet mot vad fallet är i åtskilliga andra länder finnes icke hos oss någon
allmän reglering av ideella föreningar, till vilka ju även politiska organisationer
äro att hänföra.

Ett ingripande mot vissa organisationsbildningar har skett genom lagen
den 15 juni 1934 örn förbud mot vissa sammanslutningar, i allmänhet kallad
kårlagen. Enligt denna lag är det förbjudet att bilda eller deltaga i
sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna
såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar
eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet
eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel
av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.

I lagen stadgas förbud att till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet
upplåta område eller hus samt att med pengar eller på annat sätt
understödja sammanslutningen. Brott mot lagen straffas med dagsböter
eller fängelse. Vid försvårande omständigheter må dömas till straffarbete
i högst ett år. Örn den brottslige är tjänsteman i statens eller kommuns
tjänst må han dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid
även om han fälles till ringare straff än straffarbete (jfr 2 kap. 18 § strafflagen)
. Vidare meddelas bestämmelser om förverkande och beslag.

Enligt lagen den 30 juni 1933 örn förbud mot politiska uniformer äger
Konungen förbjuda bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som
tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Sådant förbud skall
jämväl avse uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen
fallande kännetecken. Förutsättning för meddelande av förbud är, att detsamma
anses påkallat för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.
Enligt en kungörelse av den 18 februari 1938 gäller för närvarande förbud
mot politiska uniformer.

I anslutning härtill må erinras örn vapenkungörelsen den 22 juni 1934.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Kårlagen och vapenkungörelsen äro uppenbarligen ägnade att minska
faran av väpnade omstörtningsförsök från statsfientliga sammanslutningar.

ökade möjligheter att förhindra och uppdaga landsskadlig verksamhet ha
vidare erhållits genom lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m. Genom denna lag lia vissa polis- och därmed
jämställda myndigheter utrustats med utomordentliga befogenheter.
Sålunda kan exempelvis husrannsakan verkställas, om någon misstänkes
för att förbereda ett brott mot 8 kap. strafflagen. Den som misstänkes för
sådan förberedelse kan vidare tagas i förvar och kvarhållas i högst 60
dagar. Lagen ger möjlighet att öppna brev och avlyssna telefonsamtal.
Denna lag är uppenbarligen ett utomordentligt maktmedel i kampen mot
landsskadlig verksamhet. Med de möjligheter att verkställa husrannsakan,
övervaka post och telefon samt taga misstänkta personer i förvar, som sålunda
finnas, ha utsikterna att upptäcka förräderi och spionage även på
ett förberedande stadium avsevärt ökats.

Vissa åtgärder mot den landsskadliga pressen ha under den senaste tiden
även vidtagits eller föreslagits.

Enligt förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran
av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. har
Kungl. Majit erhållit rätt att vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden förordna, att nummer eller häften
av periodisk skrift, vilka utgivits eller komma att utgivas, ej må befordras
med allmänna posten eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods
eller på därmed jämförligt sätt med statens järnvägar eller annat av staten
ombesörjt trafikmedel eller enskilda järnvägar eller motorfordon i linjetrafik.
Såsom förutsättning för dylikt förordnande gäller bl. a., att skriftens
innehåll vid upprepade tillfällen visat sig ägnat att framkalla fara för rikets
säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva
krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens
omstörtande med hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma
medel.

I propositionen nr 269 till innevarande riksdag lia föreslagits vissa
grundlagsändringar, innebärande bland annat införande i tryckfrihetsförordningen
av en ny paragraf, § 6, enligt vilken, då riket befinner sig i krig,
föreskrift må, i den ordning varom stadgas i särskild av Konungen och riksdagen
samfällt stiftad lag, meddelas örn utgivningsförbud rörande periodiska
skrifter. I propositionen har Kungl. Majit vidare föreslagit riksdagen
att, under förutsättning alt grundlagsändringar i överensstämmelse med nyssberörda
förslag bliva av riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutade, antaga
ett förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckla skrifter vid krig eller
krigsfara. Enligt denna lag, som är av fulhnaktskaraktär och utrustad med
samma konstitutionella garantier som allmänna förfogandelagen, skall Konungen
bland annat äga förbjuda alt periodisk skrift utgives, örn innehållet
i densamma visat sig vid upprepade tillfällen ägnat att framkalla fara
lör rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

undergräva krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens
omstörtande med våldsamma medel eller med hjälp av
främmande makt.

Utländsk lagstiftning mot statsfientliga sammanslutningar m. m.

I propositionen har å sid. 7—10 lämnats en kortfattad redogörelse för
sådan lagstiftning av större intresse i vissa länder.

Till komplettering av denna redogörelse må nämnas att, enligt av utskottet
inhämtade uppgifter, den 23 maj 1940 i England utfärdats en lag,
som berättigar inrikesministern att taga i förvar envar som är eller varit
medlem av eller verksam för främjandet av någon organisation som (a) är
underkastad utländsk kontroll eller inflytande eller (b) kontrolleras av personer
som ha eller ha haft förbindelse med personer som ha befattning
med styrelsen av eller ha sympatier för styrelsesättet i land som är i krig
med Storbritannien, under förutsättning beträffande (a) och (b) dessutom
att fara föreligger för organisationens nyttjande för syften, skadliga för allmän
säkerhet, rikets försvar, upprätthållandet av allmän ordning, krigs
fullföljande eller vidmakthållande av förråd eller tjänster, väsentliga för
samhället.

Förslag örn förhud mot statsfientliga organisationer och deras

verksamhet m. m.

Professor Thyrén har i utkast till strafflag spec. delen X (1931), som behandlar
förräderibrotten, icke upptagit några straffbestämmelser mot statsfientliga
sammanslutningar. I utkastet del XI (1933), som bl. a. behandlar
brott mot allmän ordning och frid, har emellertid stadgats straff för den
som deltager i sammanslutning, vilken har till syfte att föröva eller framkalla
brott eller för uppnående av sitt syfte använder brottsliga medel.

Thyrén uttalar, att, om vissa sammanslutningar förbjudas genom lag, det
naturliga synes vara, att sådan förbudsförfattning förses med kriminalsanktion.

1935 års betänkande angående statsfientlig verksamhet.

I skrivelse den 19 maj 1933 (nr 221) anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta örn en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot
sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftade
till att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra
Sveriges stats- och rättsordning.

Kungl. Maj:t beslöt därefter den 26 maj 1933 tillsätta en kommitté med
uppdrag att verkställa sådan utredning. Till ordförande i kommittén utsågs
därvid justitierådet Emil Sandström. Chefen för justitiedepartementet förordnade
därefter till ledamöter i kommittén revisionssekreteraren Erik Lind,

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

ledamöterna av riksdagens första kammare professorn J. Bergman, häradshövdingen
Th. Borell, förste vice talmannen Olof Olsson och ombudsmannen
Anton Pettersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören
Karl Bergström. Efter det Lind utnämnts till justitieråd, förordnades
i hans ställe ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Ivar Österström.

Den 11 januari 1935 avgav kommittén betänkande med förslag angående
åtgärder mot statsfientlig verksamhet (statens offentl. utredn. 1935: 8). Betänkandet
var ej enhälligt, i det att skiljaktiga meningar uttalats å ena sidan
av herr Borell, som i åtskilliga hänseenden föreslagit längre gående åtgärder
än kommittén velat förorda, samt å andra sidan av herrar Bergström och
Olof Olsson, vilka i väsentliga delar icke biträtt kommitténs förslag, varjämte
herr Olof Olsson avgivit en principreservation avseende betänkandet i dess
helhet.

Kommittén fäster i sitt betänkande stor vikt vid spörsmålet om förbud
mot statsfientliga organisationer och deras verksamhet. Kommitténs behandling
av denna fråga utmynnar i ett förslag till lag angående för statens säkerhet
och ordningen i landet farliga sammanslutningar, vilket får betraktas
som kommitténs huvudförslag. Enligt 1 § i nämnda förslag skulle en sammanslutning
jämte av densamma beroende sammanslutningar kunna, på
talan av justitiekansler!!, av domstol upplösas. För ett upplösningsbeslut
hade uppställts den betingelsen, att sammanslutningens verksamhet vore av
beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar
fara. Verksamhetens sålunda angivna art skulle framgå antingen därigenom
att sammanslutningen hade till syfte att med våld omstörta eller förändra
rikets statsskick och att detta syfte ådagalagts genom sammanslutningens
verksamhet eller ock därigenom att verksamheten haft sådana yttringar som
försök att hindra offentlig myndighet i dess verksamhet, brott mot medborgerlig
frihet eller andra brottsliga handlingar eller förberedelser därtill.
Jämlikt 2 § i förslaget skulle jämväl sammanslutning, som bildats i uppenbar
avsikt att fortsätta upplöst sammanslutnings verksamhet, kunna på enahanda
sätt upplösas. Den som fortsatte eller främjade fortsättningen av
upplöst sammanslutnings verksamhet skulle, enligt 3 §, i regel straffas med
fängelse. Förslaget innehöll vidare bestämmelser att mål enligt 1 eller 2 §
skulle anhängiggöras vid Svea hovrätt, som vid behandlingen av målet skulle
bestå av presidenten och fyra ordinarie ledamöter. Åtal för brott mot 3 §
skulle anhängiggöras vid allmän underrätt och utföras av allmän åklagare.
Genom beslut under rättegången skulle domstolen kunna meddela interimistiskt
beslut örn upplösning. Upplöst sammanslutnings egendom ävensom
egendom, använd för att främja fortsättningen av dess verksamhet efter upplösningen,
skulle kunna förklaras förverkad. — Vidare föreslogs ändring i
tryckfrihetsförordningen av innebörd bland annat att upplösningsbeslutet
även skulle kunna omfatta förbud mot utgivande eller spridande av tidningar
eller andra skrifter, som avsåge att främja sammanslutningens verksamhet.

Kommitténs förslag till förbudslagstiftning var emellertid icke enhälligt.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Herr Borell hade ansett, att det med hänsyn till förslagets lydelse kunde
befaras, att sammanslutning icke skulle kunna upplösas, om ej en direkt
eller omedelbar fara för samhällets omstörtande vöre för handen, samt
därför förordat sådan ändring i förslaget, att upplösning skulle kunna ske
så snart sammanslutningens verksamhet i och för sig syftade till att med
våld omstörta eller förändra rikets statsskick.

Herrar Bergström och Olof Olsson hade icke biträtt kommitténs förslag
till förbudslagstiftning.

I betänkandet återfinnes motiveringen till kommitténs förslag å sid. 268
—274, till herr Borells förslag å sid. 337—339 samt till herrar Bergströms
och Olof Olssons ståndpunkt å sid. 353—357.

En kortfattad redogörelse för innehållet av de över 1935 års betänkande
avgivna yttrandena har intagits å sid. 11—12 i propositionen.

1936 års riksdag.

I proposition (nr 234) till 1936 års riksdag föreslogs, i huvudsaklig anslutning
till vad kommittén förordat, vissa ändringar i 8, 10, 11 och 16 kap.
strafflagen m. m.

Den av kommittén föreslagna lagen angående för statens säkerhet och
ordningen i landet farliga sammanslutningar framlades däremot ej. I propositionen
(sid. 31 och 32) förklarade föredragande departementschefen,
att han för sin del ansåge att skälen mot den av kommittén förordade förbudslagstiftningen
vida övervägde skälen för densamma.

I motioner vid 1936 års riksdag framfördes krav på vissa skärpta åtgärder
mot statsfientliga sammanslutningar och deras verksamhet.

I motionerna 1:271 av herr Bergman m. fl. och 11:568 av herrar Åqvist
och Österström påyrkades lagstiftning i överensstämmelse med kommitténs
förslag till upplösningslag.

I motionerna I: 149 av herr Bagge m. fl. och II: 354 av herr Skoglund
m. fl. föreslogs bl. a. att efter finskt mönster i 8 kap. strafflagen införa en
ny paragraf, betecknad 3 b §, innehållande bestämmelser örn straff för
den som anslöte sig till eller främjade statsfientliga sammanslutningar m. m.

I motionen 1:217 av herr Sandström hemställdes, att därest den i motionerna
I: 149 och 11:354 föreslagna, såsom 3 b § betecknade paragrafen
i 8 kap. ej av riksdagen antoges, riksdagen måtte för sin del antaga det
förslag till upplösningslag, som framlagts av herr Borell.

Beträffande lydelsen av det i motionerna I: 149 och II: 354 föreslagna stadgandet
3 b § i 8 kap. strafflagen må hänvisas till första lagutskottets i det
följande närmare omförmälda utlåtande nr 48/1936 (sid. 13).

Första lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna (utlåt,
nr 48), ansåg sig böra förorda en beredskapsslagstiftning mot statsfientliga
sammanslutningar i stort sett i anslutning till kommitténs förslag. Enligt

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

utskottets mening borde emellertid förslaget, innan det upphöjdes till lag,
revideras i en del avseenden.

I fråga örn riktlinjerna för en sådan omarbetning anförde utskottet (sid.
33—35):

Vad beträffar förutsättningarna för ett upplösningsbeslut har i förslaget
uppställts den betingelsen, att sammanslutningens verksamhet skall vara av
beskaffenhet att sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara.
Verksamhetens sålunda angivna art skall framgå antingen av genom densamma
ådagalagt syfte alt med våld omstörta eller förändra rikets statsskick
eller av sådana yttringar som försök att hindra offentlig myndighet i dess
verksamhet, brott mot medborgerlig frihet eller andra brottsliga handlingar
eller förberedelser därtill.

Beträffande det förra fallet må anmärkas, att en verksamhet i allmänhet
icke kan sägas både ådagalägga syftet att med våld omstörta eller förändra
rikets statsskick och därtill utgöra en uppenbar fara för statens säkerhet
eller ordningen i landet förrän verklig stämpling till förräderi föreligger. Om
emellertid såsom kommittén framhållit ett snabbt ingripande i kritiska situationer
är betydelsefullt, måste upplösningsåtgärden kunna vidtagas på ett
tidigare stadium av sammanslutningens statsfientliga verksamhet. Då lagen
riktar sig mot sammanslutningen såsom sådan och först i andra hand —
efter upplösningsbeslutet — mot de enskilda deltagarna, synes det böra övervägas
att i nu avsedda fall anse förutsättningen för upplösning vara för handen,
så snart det blivit styrkt att dess verksamhet syftar till att med våld
omstörta eller förändra rikets statsskick. Lagens skydd kan ej lämnas åt en
verksamhet, som med våld vill tvinga sin uppfattning örn statsskicket på
andra medborgare.

Vad angår de i övrigt angivna fall, där enligt kommitténs förslag ett upplösningsbeslut
skulle kunna ifrågakomma, torde kravet att verksamheten
skall innebära uppenbar fara för riket alltför mycket inskränka lagens tilllämpningsområde.
överhuvud taget synes det ur den skyddssynpunkt, varpå
ifrågavarande lagstiftning vilar, vara nödvändigt att spridningen av en
statsfientlig rörelse kan hejdas med lagliga medel, innan den fortskridit till
ett revolutionärt stadium. Vid avfattandet av de regler som angiva förutsättningarna
för upplösningsbeslut bör jämväl eftersträvas en såvitt möjligt
tydlig och lättfattlig redaktion. En uppdelning av de olika fallen skulle måhända
bidraga till att göra texten mera överskådlig.

Befogenheten att meddela upplösningsbeslut tillkommer enligt kommitténs
förslag Svea hovrätt, som dock därvid skulle lia speciell sammansättning.
Enligt kommitténs mening är det nämligen mest överensstämmande med
svensk rättsuppfattning att anförtro uppgiften åt domstol. Endast därigenom
vunne avgörandet erforderlig objektivitet och undandroges mer eller
mindre tillfälliga politiska inflytelser. Endast inför domstol torde en fullt
tillfredsställande utredning kunna förebringas rörande befintligheten av förutsättningarna
för upplösning. Det kunde ock förväntas, att eli domstolsavgörande
i förhållande till allmänheten erhölle större auktoritet än ett sådant
av administrativ myndighet.

Utskottet är ense med kommittén däri att ifrågavarande uppdrag icke
bör överlämnas åt länsstyrelserna eller motsvarande administrativa myndigheter.
Mot det av kommittén förordade förslaget lia emellertid rests vissa
invändningar av hl. a. Svea hovrätt, sorn därvid framhållit att det vöre olyckligt
att en domstol under en rättegång, som kunde taga avsevärd tid i anspråk,
ställdes i brännpunkten av en lidelsefull politisk diskussion. Den
föreslagna ordningens svaghet framträdde enligt hovrättens mening även för

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

det fall att högsta domstolens prövning skulle leda till annat resultat än hovrättens.
Utskottet kan icke finna annat än att de uttalade betänkligheterna
äga ett visst berättigande. Vid sådant förhållande böra enligt utskottets mening
även prövas andra tänkbara utvägar, särskilt ett framkommet förslag
att inrätta en permanent specialdomstol eller nämnd, vars beslut icke finge
överklagas. Genom tillsättandet av en sådan nämnd skulle vinnas den fördelen
att i mål av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna tillämpas ett
friare förfarande än den i rättegångsbalken reglerade proceduren, något som
är av en viss betydelse med hänsyn till den understundom ganska lösliga
rättsliga strukturen hos sammanslutningar av här berörda art. Hovrättsprocessen
är vidare tämligen långsam, vilket, även om interimistiskt beslut
om upplösning kan meddelas, måste te sig särskilt olämpligt med avseende
å mål av ifrågavarande beskaffenhet. Beträffande nämndens sammansättning
bör framhållas, att största säkerheten för ett klokt och rättvist avgörande
torde ernås, om ledamotskapet följer med viss tjänsteställning.

Initiativet till en åtgärd av ifrågavarande slag synes icke lämpligen kunna
överlämnas åt ett flertal personer. Med hänsyn till uppgiftens ömtåliga
beskaffenhet bör dessutom initiativtagaren besitta särskilda kvalifikationer.
Kommittén har ansett det ligga närmast till hands att uppgiften anförtros
justitiekanslern. I detta sammanhang må nämnas att i en del yttranden
ifrågasatts, huruvida icke rätten att besluta om upplösning eller åtminstone
rätten att bestämma, huruvida en aktion av förevarande art skall vidtagas,
borde tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet. Att uppdraga åt regeringen att
verkställa en prövning av berörda art möter emellertid enligt utskottets förmenande
vissa betänkligheter. Utskottet skulle för sin del finna det lämpligast,
om även initiativet kunde överlämnas till en myndighet, vars självständighet
och från politiska inflytelser oberoende ställning icke kunde dragas
i tvivelsmål. Vid sidan av den utav kommittén i denna del förordade
anordningen böra jämväl andra utvägar prövas.

I övrigt har kommitténs förslag i de inkomna yttrandena föranlett vissa
erinringar, huvudsakligen av mera formell innebörd, vilka jämväl böra beaktas
vid det slutliga utformandet av den begärda lagen.

Utskottet ansåg sig däremot ej kunna förorda ett direkt straffbeläggande
av deltagande i statsfientlig sammanslutning utan upplösning av själva sammanslutningen.

Utskottet föreslog (sid. 64) riksdagen att hos Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville i enlighet med de av utskottet angivna riktlinjerna låta
verkställa omarbetning av kommitténs förslag till lag angående för statens
säkerhet och ordningen i landet farliga sammanslutningar samt för 1937 års
riksdag framlägga det sålunda omarbetade förslaget.

Sju av utskottets ledamöter reserverade sig och yrkade avslag å utskottets
skrivelseförslag. I reservationen (sid. 76) framhölls bl. a., att det politiska
läget i landet icke motiverade en dylik förbudslagstiftning samt att ett förbud
knappast skulle kunna effektivt upprätthållas utan endast gynna uppkomsten
av hemliga organisationer, inriktade på konspirationer och underjordisk
verksamhet.

Första kammaren biföll utskottets hemställan i denna del med 63 röster
mot 49, varemot andra kammaren avslog densamma med 89 röster mot 72.
Då sammanjämkning av de skiljaktiga besluten icke var möjlig, hade frågan
fallit.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Propositionen.

I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Westman,
följande:

»Under de allvarliga tider som nu råda har det visat sig nödvändigt att i
olika hänseenden komplettera vår straff- och tvångsmedelslagstiftning för
att bereda ökat skydd för statens yttre och inre säkerhet.

Den gällande lagstiftningen rymmer avsevärda möjligheter att inskrida
mot landsskadlig verksamhet av olika slag. Även förberedelse till förräderi
och spioneri kan i viss utsträckning beivras. Genom lagen den 9 januari
1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. ha myndigheterna
erhållit rätt att vidtaga utomordentliga åtgärder i syfte att förebygga och
uppdaga förräderi, spioneri, sabotage m. m.

Ehuru sålunda gällande lagstiftning äger en betydande räckvidd, har
Kungl. Majit ansett det nödvändigt att öka möjligheterna att bestraffa vissa
former av landsskadlig verksamhet, bland annat förberedelse till förräderi.
Åtgärder i sådan riktning ha förordats i den för riksdagen framlagda propositionen
nr 217 med förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen
m. m. Dessa bestämmelser rikta sig liksom all strafflagstiftning mot
den enskilde men äro uppenbarligen även ett maktmedel i kampen mot
sådan för rikets säkerhet menlig verksamhet, som bedrives i organiserad
form genom särskilda sammanslutningar.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke möjligheter böra finnas att
direkt inskrida mot sådana organisationer varom här är fråga.

Vid flera tillfällen och senast i motioner till årets riksdag har föreslagits en
lagstiftning, med stöd av vilken sammanslutningar med landsskadliga syften
skulle kunna upplösas. Enligt motionärernas folkslag, som i väsentliga delar
överensstämmer med vad kommittén angående statsfientlig verksamhet
förordat i sitt år 1935 avgivna betänkande, skulle Svea hovrätt efter talan av
justitiekanslern äga upplösa dylika organisationer och förklara deras egendom
förverkad. Fortsättandet av upplöst sammanslutnings verksamhet skulle
kriminaliseras.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen är denna lagstiftningsfråga
i hög grad omstridd.

Från skilda håll ha uttalats betänkligheter mot en sådan lagstiftning. Därvid
har framhållits bland annat, att betydelsen av ett förbud icke finge överskattas.
Det läge i sakens natur, att det egentliga landsförrädiska arbetet redan
nu måste bedrivas i hemliga former. I den mån sådan verksamhet förekomme,
torde den omhänderhavas av ett tämligen begränsat antal personer.
Detta underjordiska arbete vore uppenbarligen det farligaste och torde icke
effektivt kunna hindras genom ett mot organisationerna riktat förbud. Vidare
lia uttalats farhågor för att den statsfientliga verksamheten efter en sådan
lagstiftnings genomförande kunde förväntas bliva hemlig i ökad utsträckning,
varigenom möjligheterna till övervakning försvårades.

Å andra sidan tala åtskilliga skäl för en lagstiftning mot organisationer

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

med landsskadliga syften. Då en stat befinner sig i ett allvarligt utrikespolitiskt
läge, finnes särskild anledning att ingripa mot sådana sammanslutningar.
Tydligt är, att faran för samhället ökas, om organisationer planlägga
och understödja brottslig verksamhet. Genom att förse sina medlemmar
med redskap, sprängämnen, bilar och dylikt kunna de öka möjligheterna
för dem att begå brott och undgå upptäckt. Särskilt i en för landet allvarlig
situation kan exempelvis ett sabotagedåd, riktat mot en kommunikationsanläggning,
få de allvarligaste följder för vårt försvar. Ett förbud är
otvivelaktigt ägnat att försvåra förbindelsen mellan de statsfientliga elementen
inbördes och med allmänheten.

Vid övervägande av skälen för och emot en förbudslagstiftning har jag
ansett en lagstiftning böra komma till stånd, som bereder möjlighet att, då
det i en kritisk situation prövas nödvändigt, ingripa mot organisationer av
det slag varom här är fråga.

De bestämmelser, som i detta sammanhang kunna vara erforderliga, böra
lämpligen upptagas i en författning med tidsbegränsad giltighet. Vad angår
lagstiftningens närmare utformning synes följande böra gälla.

Om en sammanslutnings verksamhet åsyftar att med våldsamma medel
eller med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick
eller om densamma genom sina yttringar visat sig ägnad att allvarligt
skada rikets försvar eller förhållande till främmande makt eller att allvarligt
störa ordningen inom landet, bör sammanslutningen kunna upplösas.

På grund av detta ingripandes utomordentliga natur torde beslutanderätten
böra tillkomma Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Att uppdraga denna
befogenhet åt viss domstol eller nämnd, vilket tidigare ifrågasatts, synes
i varje fall icke vara lämpligt i fråga örn en lagstiftning av provisorisk
natur.

Möjlighet synes emellertid böra finnas för Kungl. Majit att, i avbidan på
att riksdagens medverkan kan erhållas, förbjuda sådan sammanslutning varom
här är fråga att tills vidare fortsätta sin verksamhet. Ett dylikt interimistiskt
förbud bör meddelas endast då ett dröjsmål skulle kunna medföra
fara. Har Kungl. Majit ej inom trettio dagar från beslutets meddelande
framlagt förslag för riksdagen örn upplösning av sammanslutningen eller, om
riksdagen vid beslutets meddelande ej är samlad, inom trettio dagar från
nästföljande riksdags början gjort sådan framställning, bör förbudet, om det
ej dessförinnan av Kungl. Majit återkallats, upphöra att gälla efter utgången
av denna tid. Förbudet bör upphävas, örn riksdagen så beslutar.

Ett upplösningsbeslut liksom ett förbud för sammanslutning att fortsätta
sin verksamhet får bl. a. den följden, att sammanslutningen icke kan såsom
parti verka vid val.

För att ett förbud skall Ira åsyftad verkan är det uppenbarligen av vikt
att förhindra, att en organisation kommer till stånd, som avser att fortsätta
den förbjudna verksamheen. Med hänsyn härtill synes i lagen böra inskrivas
ett uttryckligt förbud att bilda sammanslutning med syfte att fortsätta
en upplöst organisations verksamhet. Vad sålunda föreskrives bör givetvis

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

äga motsvarande tillämpning, då sammanslutning förbjudits att fortsätta sin
verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

Då ett upplösningsbeslut föranledes av att en sammanslutnings verksamhet
i en allvarlig situation riktar sig mot väsentliga statsintressen, synes den
påföljden böra inträda, att den upplösta sammanslutningens egendom förverkas
till kronan, såvitt ej Kungl. Majit och riksdagen med hänsyn till omständigheterna
annorlunda besluta. Om en sammanslutning förklarats upplöst
eller förbjudits att fortsätta sin verksamhet, bör Kungl. Majit kunna
uppdraga åt myndighet eller annan att efter de närmare anvisningar, som
Kungl. Majit kan finna skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens
egendom.

De straffbestämmelser, som i detta sammanhang äro erforderliga, synas
böra riktas mot envar som efter ett upplösningsbeslut eller ett interimistiskt
förbud fortsätter eller främjar fortsättningen av den ifrågavarande sammanslutningens
verksamhet, exempelvis genom att deltaga i beslut eller bevista
sammanträde för att främja dess syfte eller genom att erlägga avgift eller
upplåta lokal eller genom att bilda eller deltaga i en organisation, som uppenbarligen
är avsedd att fortsätta den förbjudna verksamheten.

Straffet torde böra bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst två år.
Om brottet är ringa eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande,
böra dagsböter ådömas.

De brottsliga handlingar som här avses kunna givetvis vara av sådan beskaffenhet
att de böra föranleda straff enligt allmänna strafflagen, särskilt 8
kap. Enligt det förslag om revision av nämnda strafflagskapitel, som nyligen
framlagts för riksdagen, skulle möjligheten att bestraffa sådana gärningar
icke obetydligt ökas. Om ett brott mot den nu ifrågasatta förbudslagstiftningen
är såsom förräderi, spioneri eller annat brott belagt med strängare
straff i allmänna strafflagen, synes enbart sistnämnda lag böra tillämpas.

Under den senaste tidens diskussion om åtgärder mot statsfientlig verksamhet
har ifrågasatts en utvidgning av möjligheterna att beröva personer,
som utöva sådan verksamhet, deras offentliga uppdrag.

1 2 kap. 18 § strafflagen stadgas bl. a. efter en år 1936 genomförd lagändring,
att den som ådömes straffarbete skall tillika förklaras förlustig ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning. Om omständigheterna därtill föranleda,
må hail dock bibehållas i befattningen men kan i sådant fall, då fråga
är örn ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen på viss tid.
Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som
blivit utsedd lill innehavare av allmän befattning men ännu icke tillträtt densamma.
Ilar någon blivit förvunnen lill straffarbete, må han icke på grund
av senare företagen röstsammanräkning efter val, vilket ägt rum före domen,
inträda i allmän befattning.

I samband med denna påföljdslagstiftning ändrades § 26 riksdagsordningen,
vilken ändring antogs definitivt år 1937. Enligt andra stycket i nämnda
paragraf skall vad i allmän eller särskild lag stadgas därom, att i vissa fall
den som dömes till straff skall dömas förlustig allmän befattning eller vara

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

obehörig att inträda i sådan befattning, även äga tillämpning å riksdagsmannauppdrag.
Avfattningen av detta stadgande bereder möjlighet att döma
till förlust av riksdagsmannauppdrag även under andra förutsättningar än de
i 2 kap. 18 § strafflagen angivna.

Det är uppenbarligen berättigat att ställa det kravet på innehavare av statliga
och kommunala tjänster och förtroendeuppdrag, att de skola avhålla sig
från sådan verksamhet varom här är fråga.

I detta sammanhang synes närmast böra övervägas att öka möjligheterna
att döma till förlust av allmänna uppdrag vid brott mot den nu ifrågasatta
lagstiftningen.

I det riksdagen förelagda förslaget till lag örn ändrad lydelse av 8 kap.
strafflagen har förordats att i nämnda kapitel upptaga ett stadgande (31 §)
av innehåll, att vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas om förlust av ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning och om obehörighet därtill även skall
gälla, då någon för brott mot 8 kap. dömes till fängelse.

En liknande påföljdsbestämmelse synes böra meddelas i den lagstiftning
vartill förslag nu framlägges. På grund av hänvisningen i andra stycket i
§ 26 riksdagsordningen till särskild lag innebär ett dylikt stadgande även
möjlighet att ådöma förlust av riksdagsmannauppdrag.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes
för att främja fortsättningen av förbjuden verksamhet, bör kunna tagas
i beslag samt av domstol dömas förverkad.

1 likhet med åtskilliga andra, för utomordentliga förhållanden avsedda lagar
bör, som jag förut framhållit, förevarande lagstiftning göras tidsbegränsad.
Den synes sålunda böra äga giltighet till utgången av mars 1941.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft dagen efter den, då de
utkommit i Svensk författningssamling.»

Lagrådet har lämnat det sålunda upprättade förslaget utan erinran.

Motionerna.

I motionerna I: 77 och II: 143, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen
måtte för sin del skyndsammast antaga följande

Lag angående för statens säkerhet och ordningen i landet farliga

sammansl u t ning ar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Syftar sammanslutnings verksamhet till att med våld omstörta eller förändra
rikets statsskick eller kan dess verksamhet anses innefatta försök att
hindra offentlig myndighet i dess verksamhet, brott mot medborgerlig frihet
eller andra brottsliga handlingar eller förberedelser därtill av beskaffenhet att
sätta statens säkerhet eller ordningen i landet i uppenbar fara eller kan verksamheten
eljest anses skada rikets försvar eller folkförsörjningen eller dess

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

vänskapliga förbindelser med främmande makt, må sammanslutningen jämte
av densamma beroende sammanslutningar kunna på talan av justitiekanslern
av domstol upplösas.

Upplöst sammanslutnings verksamhet må ej fortsättas, och skall i upplösningsbeslutet
meddelas förbud däremot. Sammanslutningens egendom skall
likvideras, och må domstolen förordna gode män att verkställa likvidationen.
Beroende på de omständigheter, som föranleda upplösningen, må domstolen
kunna förklara egendomen förverkad.

2 §.

Sammanslutning, som bildas i uppenbar avsikt att fortsätta upplöst sammanslutnings
verksamhet, må jämväl kunna, på sätt i 1 § sägs, förklaras upplöst.

3 §•

Den, som mot meddelat förbud fortsätter, eller främjar fortsättningen av
upplöst sammanslutnings verksamhet såsom genom deltagande i beslut eller
bevistande av sammanträde för främjande av dess syfte, utgivande eller spridande
av tidning eller annan skrift för sådant ändamål eller erläggande av
avgift eller upplåtelse av lokal eller redskap, genom bildande eller deltagande
i sammanslutning, som uppenbart är avsedd att fortsätta den upplösta sammanslutningens
verksamhet, eller genom främjande av sådan sammanslutnings
verksamhet, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är
belagd med strängare straff, med fängelse eller straffarbete i högst två år.
Är brottet ringa eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må
till dagsböter dömas.

Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, vare det ansett
såsom försvårande omständighet, och må han, ändå att han fälles till
ringare straff än straffarbete, dömas till avsättning eller mistning av tjänsten
på viss tid.

4 §•

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes
för att främja fortsättningen av upplöst sammanslutnings verksamhet, må
kunna dömas förverkad.

5 §•

Mål enligt 1 eller 2 § anhängiggöres vid Svea Hovrätt, och skall hovrätten
vid företagande av sådant mål bestå av presidenten samt fyra efter lottning
utsedda ordinarie ledamöter.

På talan mot huvudorganisation må jämväl underlydande lokalavdelning
förklaras upplöst.

Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän underrätt och utföres av
allmän åklagare.

6 §•

Genom beslut under rättegången, som ej må särskilt överklagas, må domstol.
där mål örn upplösning av sammanslutning är anhängigt, meddela förbud
att tills vidare i avvaktan på slutligt utslag fortsätta sammanslutningens
verksamhet, och gällö angående överträdelse av sådant förbud vad i 3 och
4 §§ är stadgat. I beslutet må förordnas gode män att omhändertaga sammanslutningens
egendom.

Justitiekanslern må förordna örn beslag å egendom. I fråga örn sådant be -

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

slag skall i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 12 maj 1933 om vissa
tvångsmedel i brottmål föreskrives.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen. Behållningen
av förverkad egendom tillfaller allmänna pensionsfonden.

8 §•

Angående förbud mot utgivande eller spridande av tryckt skrift för att
fortsätta, eller främja fortsättningen av, upplöst sammanslutnings verksamhet
så ock angående straff för överträdelse av sådant förbud stadgas i tryckfrihetsförordningen.

Denna lag träder i kraft den

I motionen I: 21S anföres bland annat:

Efter erfarenhetens vittnesbörd kan demokratien inte längre lita till enbart
»andens svärd» i kamp mot diktatursvärmarna; vad som nu kräves är att
redan propaganda för ett autokratiskt styrelseskick straffbelägges och detta
vare sig propagandan utgår från personer, tillhörande samhällsfarliga sammanslutningar,
eller från enskilda. En förbudslag såsom den nu av Kungl.
Maj :t föreslagna är visserligen befogad, men den blir föga effektiv, om den
inte kompletteras med strafflagsbestämmelser mot offentlig propaganda för
diktaturideal, alltså för fascism, nazism och bolsjevism. Riktigare uttryckt
bör en förbudslag vara ett komplement till en sådan strafflagsparagraf och
otvetydigt rikta sig endast emot sammanslutningar, som bedriva verksamhet
för införande av ett autokratiskt statsskick.

I kapitel 8 strafflagen bör således införas en bestämmelse av innebörd, att
den som offentligen i tal eller skrift propagerar för ett autokratiskt statsskick
skall straffas — och straffas hårt. En dylik propaganda måste nämligen
betraktas såsom en förberedelse till införande av ett autokratiskt statsskick
och har därigenom karaktären av landsförrädisk verksamhet.

På grund härav hemställes i motionen, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 260, justerad på sätt i motionen sagts, besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj.t begära strafflagsbestämmelse emot
sådan verksamhet, som åsyftar införande av ett autokratiskt statsskick i
riket.

I motionen 1:221 hemställes, att riksdagen måtte besluta att orden »eller
förhållande till främmande makt» i 1 § av det i propositionen framlagda
lagförslaget måtte utgå.

I motionen II: 215 anföres i huvudsak följande:

Rättsligt sett behandlas förbjuden sammanslutning på samma sätt som
upplöst sammanslutning. Detta kan i sina yttersta konsekvenser leda till
resultat, som äro oförenliga med lagens mening. Om exempelvis ett politiskt
parti enligt lagen skulle förbjudas under tiden mellan en riksdags avslutande
och ett val, bleve partiet förhindrat att deltaga i valet. Det bleve
först en ny riksdag som hade att uttala sig om förbudet. Partiets storlek

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

spelar härvid, enligt lagförslagets lydelse, ingen roll. Lagen medger sålunda
rätt för en minoritetsregering att förbjuda ett eller flera av riksdagens politiska
partier, även om dessa skulle utgöra riksdagens majoritet.

Visserligen kan mot detta sakförhållande invändas, att den nuvarande
regeringens sammansättning utesluter ett sådant förfarande. Men lagar torde
ej böra avfattas med tanke på en vid tiden för lagstiftningen sittande
regering, ej heller så, att de lämna rum för ett diktatorsystem mot vilka de
äro avsedda att skydda. Det vid propositionen fogade lagförslaget torde
därför böra ändras så, att Konungen ej medgives rätt att förbjuda sammanslutning.
I varje fall bör lagförslaget erhålla sådan omarbetning att ett förfarande
från en regerings sida, som ovan skisserats, icke möjliggöres.

Under hänvisning härtill hemställes i motionen, alt riksdagen vid behandlingen
av det i propositionen framlagda lagförslaget måtte lämna beaktande
åt de synpunkter som anförts i motionen.

I motionen II: 281 framställas åtskilliga anmärkningar mot det i propositionen
framlagda lagförslaget. I anledning av de synpunkter på den föreliggande
frågan som motionären i motionen anfört, har motionären ansett,
att ett straffbud med karaktär av allmän strafflag bör införas och att detta
straffbud lämpligen kunde hava ett innehåll ungefärligen sammanfallande
med följande formulering, som motionären tänker sig kunna placeras såsom
ett tillägg efter 25 § i 8 kap. strafflagen:

»Den som inför folksamling eller eljest inför allmänheten, i förening eller
å annan sammankomst, öppen eller sluten, eller i skrift, den han utspritt
eller utsprida låtit, bedriver agitation eller annan verksamhet, som utgör led
i förberedelser för rikets läggande helt eller delvis under främmande makt
eller för införande av autokratiskt statsskick i riket, straffes, där ej gärningen
i detta kapitel är med svårare straff belagd, med straffarbete i högst
sex år. Samma lag vare örn den, som annans skrift utspritt eller utsprida
låtit och därmed bedrivit sådan verksamhet, som nu sagts.

Prövas brottet hava skett av obetänksamhet, eller voro omständigheterna
eljest synnerligen förmildrande; vare straffet fängelse i högst ett år eller
.straffarbete i högst sex månader.

Föreligga särskilda skäl till misstanke, att nu sagd verksamhet kommer
att bedrivas i förening eller å annan sammankomst, som icke är öppen för
allmänheten, då må offentlig myndighet äga tillträde till sammankomsten.

Med autokratiskt menas i denna paragraf sådant statsskick, där riksstyrelsen
i verkligheten, om ock i strid mot lag, utövas med oinskränkt myndighet
utan medverkan av och ansvarighet inför av folket fritt valda representanter.
»

Motionären hemställer, att riksdagen måtte för sin del med avslag å propositionen
dels antaga en strafflag mot diktatursträvande verksamheter, väsentligen
överensstämmande med innehållet i ovan intagna utkast, dels ock
i anslutning lill en sådan lag antaga en lag om upplösning av sammanslutningar,
inom vilka verksamhet av sagda slag bedrives.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Utskottets yttrande.

Genom den lydelse 8 kap. strafflagen erhållit enligt lagen den 17 maj 1940
lia förräderi och spioneri samt andra för rikets säkerhet menliga brott straffbelagts
å ett väsentligt tidigare stadium än enligt hittills gällande rätt. Utöver
straff för försök eller stämpling till förräderi stadgas straff för den
som genom uppmaning eller annorledes sökt förmå annan till förräderi eller
i syfte att åstadkomma förräderi av främmande makt mottagit penningar
eller annat eller eljest trätt i förbindelse med sådan makt. Vidare bestraffas
den som i annat fall träder i samverkan nied andra eller i förbindelse med
främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta förräderi,
vilket framdeles må varda av honom själv eller annan företaget; här erfordras
alltså icke att några fullt aktuella planer för förräderi uppgjorts. I fråga
om spioneri stadgas straff för varje hemlig underrättelseverksamhet i
militärt eller politiskt syfte som inom riket bedrives för främmande makts
räkning. I syfte att hindra, att utländsk makt förbereder ett ingripande i
svenska angelägenheter genom att här driva propaganda eller eljest söka påverka
den allmänna opinionen, stadgas straff för den som av främmande
makt mottager penningar eller annat för att här i riket genom utgivande
eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka den allmänna meningen
om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre
styrelse.

Genom lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara
m. m. ha myndigheterna vidare utrustats nied utomordentliga befogenheter
för att förebygga och uppdaga förräderi, spioneri, sabotage m. m.
Sålunda kan exempelvis husrannsakan verkställas, om någon misstänkes
för att förbereda ett brott mot 8 kap. strafflagen. Den som misstänkes för
sådan förberedelse kan vidare tagas i förvar och kvarhållas i högst 60 dagar.

Redan de gällande bestämmelserna medgiva således möjlighet att hindra
och bestraffa vissa yttringar av sådan för rikets säkerhet menlig verksamhet
som bedrives i organiserad form genom särskilda sammanslutningar.
Bestämmelserna rikta sig dock endast mot den enskilde, och någon möjlighet
att genom upplösningsbeslut direkt inskrida mot en dylik sammanslutning
såsom sådan finnes ej. Icke heller har stadgats straff för själva deltagandet
såsom medlem i en sådan sammanslutning. Det är emellertid uppenbart
att i ett allvarligt tidsläge behov kan föreligga icke blott att ingripa
mot enskilda medlemmar i en dylik förening vilka gjort sig skyldiga till
brottsliga handlingar utan även att sätta sammanslutningen ur stånd att
fortsätta sin verksamhet. En sammanslutning, som bedriver en för rikets
säkerhet menlig verksamhet, kan enligt utskottets mening icke lia något anspråk
på att i ett dylikt tidsläge få under rättsordningens hägn fortsätta
sin landsskadliga verksamhet. De medel för ingripande mot sammanslutningen
som närmast erbjuda sig äro beslut örn upplösning av densamma,
förverkande av sammanslutningens egendom samt straff för den som
fortsätter sammanslutningens verksamhet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

En dylik upplösningslag föreslås nu i propositionen. I samtliga de nu
föreliggande motionerna, med undantag av motionerna I: 222 oell II: 280,
påyrkas också en förbu dslags tidning. Detta är fallet jämväl med motionerna
1:218 och 11:281; i dessa motioner utgör emellertid en förbudslagstiftning
mot vissa landsskadliga sammanslutningar allenast ett komplement
till motionärernas huvudförslag, nämligen en allmän, permanent strafflagsbestämmelse
mot diktatursträvande verksamhet. Detta förslag går uppenbarligen
vida utöver vad som åsyftas med propositionen; enligt den föreslagna
bestämmelsen skulle agitation för införande av autokratiskt styrelseskick
bestraffas även örn agitationen icke avser att nå sitt mål med i och
för sig illojala medel utan verkar enbart på övertygelsens väg. En sådan bestämmelse
innebär tydligen ett mycket väsentligt avsteg från vad som betraktats
såsom grundläggande principer för vårt demokratiska samhälle.
Även om det kan uppkomma en situation då till och med dylika inskränkningar
i de enskildas yttrandefrihet trots alla betänkligheter kunna bliva
oundgängliga, måste dock detta enligt utskottets mening anses vara en åtgärd
som endast i yttersta nödfall bör tillgripas för att värna demokratien,
och utskottet kan därför icke tillstyrka motionärernas förslag. Utskottet vill
emellertid i detta sammanhang framhålla att, därest riket råkar i krig, det
kan visa sig nödvändigt att ingripa mot sympatisörer med fienden, vilka
kunna antagas utgöra en latent fara för landet. Det mest effektiva medlet
synes dock härvid icke vara straffbestämmelser utan i stället möjlighet för
myndigheterna att snabbt taga i förvar dylika personer; vissa i England helt
nyligen genomförda bestämmelser av denna art hava omnämnts i utskottets
redogörelse (sid. 4). Utskottet förutsätter att erforderliga förarbeten för en
utvidgning eller komplettering i nu antydd riktning av den i januari i år
tillkomna tvångsmedelslagen verkställas, så att lagbestämmelser i ämnet, om
så skulle erfordras, kunna omedelbart genomföras.

Den lagstiftningsåtgärd som för närvarande bör ifrågakomma är i enlighet
med vad utskottet ovan anfört en förbudslagstil tning beträffande sammanslutningar
som bedriva för rikets säkerhet menlig verksamhet. Utskottet
ansluter sig till departementschefens ståndpunkt när han i propositionen uttalar
att han vid övervägande av skillén för och emot en förlnidslagstiftning
ansett en lagstiftning böra komma till stånd, som bereder möjlighet att, när
det i en kritisk situation prövas nödvändigt, ingripa mot organisationer av
det slag varom här är fråga.

Beträffande den närmare utformningen av ifrågavarande lagstiftning vill
utskottet anföra följande.

Såsom förutsättning för beslut om upplösning av en sammanslutning har
i propositionen upptagits, att sammanslutningens verksamhet åsyftar att
med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt omstörta eller
förändra rikets statsskick eller att verksamheten visar sig ägnad alt allvarligt
skada rikets försvar eller förhållande till främmande makt eller att
allvarligt störa ordningen inom landet. 1 motionerna 1:77 och och 11:143,
vilka väckts före propositionens avlämnande, har föreslagits en något av Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 9 sami. 1 avd. Nr 62.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

vikande formulering, och i motionen I: 221 hemställes att orden »eller förhållande
till främmande makt» måtte utgå. Utskottet ansluter sig till den
i propositionen först angivna förutsättningen, att en sammanslutning skall
kunna upplösas när dess verksamhet åsyftar att med våldsamma medel eller
med hjälp av främmande makt omstörta eller förändra rikets statsskick.
Vidare anser utskottet, att en sammanslutning skall kunna upplösas, om
dess verksamhet är ägnad att allvarligt störa ordningen inom landet. Beträffande
åter de förutsättningar, under vilka en sammanslutning eljest
skall kunna upplösas, vill utskottet förorda att i lagen angives, att sammanslutningens
verksamhet är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara. Härmed
vinnes närmare anslutning till de brottsbestämningar som upptagas i strafflagens
8 kapitel, vilket enligt sin rubrik handlar om förräderi och andra
för rikets säkerhet menliga brott. I nämnda strafflagskapitel upptagas
bland annat straff för spioneri beträffande förhållanden, vilkas meddelande
till främmande makt kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser
med främmande makt eller för rikets försvar eller ock för folkförsörjningen
i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Vidare
bestraffas där, såsom ovan nämnts, mottagande av penningar eller annat
av främmande makt för att söka påverka den allmänna meningen om rikets
styrelseskick eller örn åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Jämväl
spridande av falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla
fara för rikets säkerhet, bestraffas i 8 kapitlet. Det synes överhuvud
böra gälla att, därest handlingar som äro straffbara enligt 8 kap. strafflagen
komma till utförande genom en sammanslutning, densamma skall
kunna upplösas. Med den av utskottet förordade formuleringen synes jämväl
klarare uttryckas det av departementschefen uttalade huvudsyftet med
lagstiftningen, nämligen att kunna inskrida mot sådan för rikets säkerhet
menlig verksamhet, som bedrives i organiserad form genom särskilda sammanslutningar.
Det torde böra framhållas att den valda formuleringen icke
förutsätter att skada för rikets säkerhet i det särskilda fallet verkligen uppkommit
utan att det räcker med att verksamheten är ägnad att medföra
fara därför; här avses en s. k. abstrakt fara liksom i åtskilliga straffbud
i 8 kap. strafflagen.

Beträffande beslutanderätten i fråga om upplösning av en sammanslutning
har i de före propositionens avlämnande väckta motionerna I: 77 och
II: 143 upptagits det i 1935 års kommittébetänkande framlagda förslaget att
denna rätt skulle ankomma på domstol. I propositionen har åter beslutanderätten
ansetts böra tillkomma Kungl. Majit och riksdagen gemensamt.
Departementschefen har såsom skäl härför åberopat ingripandets utomordentliga
natur samt tillika uttalat, att ett uppdragande av beslutanderätten
åt viss domstol eller nämnd, vilket tidigare ifrågasatts, i varje fall icke syntes
vara lämpligt i fråga örn en lagstiftning av provisorisk natur. Utskottet
ansluter sig härutinnan till vad i propositionen föreslagits. Såsom i propositionen
framhålles bör emellertid möjlighet finnas för Kungl. Majit att,
då fara är i dröjsmål, i avbidan på att riksdagens medverkan kan erhållas

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

förbjuda en sammanslutning av ifrågavarande karaktär att tills vidare fortsätta
sin verksamhet. Tillräcklig anledning att, såsom i propositionen föreslagits,
tillerkänna Kungl. Majit sådan rätt även under tid då riksdagen
är samlad torde dock icke föreligga. Erfarenheten visar att ett beslut av
riksdagen kan, då fara är i dröjsmål, åstadkommas mycket snabbt. Den
ovannämnda lagen om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. erbjuder
dessutom möjligheter till omedelbara provisoriska ingripanden. Utskottet
har vidare, med hänsyn till det allvarliga ingrepp i föreningsverksamheten
som den föreliggande lagstiftningen kan medföra, ansett att —
i anslutning till vad som gäller enligt ett flertal på senare tid tillkomna fullmaktslagar
— propositionens förslag bör ändras på det sätt att, därest
Kungl. Maj:t vill meddela ett dylikt interimistiskt förbud, riksdagskallelse
samtidigt skall utfärdas, såvida ej riksdagen ändock skall sammanträda
inom 30 dagar, och att förbudet skall upphöra att gälla därest ej inom 30
dagar från nästföljande riksdags början riksdagen bifallit av Kungl. Majit
gjord framställning om upplösning av sammanslutningen. Genom dessa av
utskottet förordade jämkningar i lagtexten torde det syfte som ligger till
grund för motionen II: 274 bliva i väsentlig del tillgodosett.

Verkningarna av ett upplösningsbeslut eller ett förbud att fortsätta sammanslutningens
verksamhet bestå bland annat däri att, enligt 3 §, straff
skall inträda för den som därefter fortsätter eller främjar fortsättningen av
sammanslutningens verksamhet. Att märka är emellertid att straff enligt
denna paragraf ej kan inträda därest gärningen förövas genom tryckt skrift.
Någon motsvarande bestämmelse finnes ej heller i tryckfrihetsförordningen.
Genom propositionen nr 269, vilken hänvisats till konstitutionsutskottet, har
emellertid föreslagits viss ändring i tryckfrihetsförordningen jämte en därtill
anknuten lag med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara. Enligt denna lag skulle, om innehållet i periodisk skrift visat
sig vid upprepade tillfällen ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller
skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva krigslydnaden
eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens omstörtande
med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt, Kungl. Majit
— i vissa fall med riksdagens medverkan — äga förbjuda att skriften utgives.
Enligt vad i nämnda proposition uttalas kan utgivningsförbud vara
nödvändigt bland annat då ingrepp fordras mot missbruk av tryckfriheten
som härflyta av en samhällsfientlig inställning. Ett dylikt utgivningsförbud
synes sålunda kunna ifrågakomma beträffande en tidning, som utgives av
en sammanslutning vilken upplösts enligt den nu förevarande lagen, eller
som avser att främja fortsättningen av sammanslutningens verksamhet.
Emellertid kan utgivningsförbud enligt den föreslagna ändringen i tryckfrihetsförordningen
meddelas allenast då riket befinner sig i krig, och straffet
för överträdelse av förbudet är allenast dagsböter eller fängelse och således
mildare än vad som föreslagits i 3 § av den nu ifrågavarande lagen. Utskottet
vill erinra att 1935 års kommittébetänkande angående statsfientlig
verksamhet såsom komplement till den då framlagda upplösningslagen före -

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

slog vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen av innebörd att ett beslut
om upplösning av en samhällsfientlig sammanslutning även skulle kunna
omfatta förbud mot utgivande eller spridande av tidningar eller andra skrifter
som avsåge att främja sammanslutningens verksamhet, varjämte i fråga
örn brott mot sådant förbud samt utgivande eller spridande i annat fall av
skrift, som avsåge att främja fortsättningen av den upplösta sammanslutningens
verksamhet, hänvisades till straffbestämmelserna i upplösningslagen.
Härigenom vanns med kommitténs förslag full överensstämmelse mellan bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen och den särskilda upplösningslagen.
I nuvarande läge uppstår åter en lucka i straffbestämmelserna då gärningar,
som enligt 3 § i förevarande lagförslag äro straffbara, förövas genom
tryckt skrift; en lucka vilken, såsom av det anförda framgår, endast delvis
utfylles därest det i propositionen nr 269 framlagda förslaget blir genomfört.
Då utskottet saknar behörighet att framlägga något förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, har utskottet här allenast velat påpeka det nu
berörda förhållandet.

Beträffande lagens rubrik har utskottet, med hänsyn till likheten med
rubriken till den gällande lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar
— i dagligt tal kallad kårlagen — ansett den nu förevarande
lagen lämpligen kunna rubriceras »lag angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m.».

Till utskottets behandling föreligga jämväl de i anledning av propositionen
väckta motionerna I: 225 av herrar öman och Bernhard Nilsson samt II: 285
av herrar von Seth och Ryling. I dessa motioner har — under hänvisning
till de till konstitutionsutskottet remitterade motionerna I: 224 och II: 284
och såsom ett alternativ därest visst däri framställt grundlagsändringsförslag
ej anses tillrådligt — hemställts att riksdagen i samband med behandlingen
av den nu förevarande propositionen nr 260 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa örn utredning och skyndsammaste förslag till viss
komplettering av den föreslagna upplösningslagen. Beträffande dessa motioner,
I: 225 och II: 285, kommer utskottet senare att avgiva utlåtande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition,
nr 260, framlagda lagförslaget, måtte för sin del
antaga följande förslag till

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag Lag

angående förbud mot vissa sani- angående upplösning av vissa
manslutning ars verksamhet. sammanslutningar m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Sammanslutning, vars verksamhet
åsyftar att med våldsamma medel
eller med hjälp av främmande makt
omstörta eller förändra rikets statsskick
eller vars verksamhet visar sig
ägnad att allvarligt skada rikets försvar
eller förhållande till främmande
makt eller att allvarligt störa ordningen
inom landet, må av Konungen och
riksdagen genom samfällt beslut förklaras
upplöst.

Då fara är i dröjsmål, äger Konungen
förbjuda sådan sammanslutning,
sorn i första stycket avses, att
tills vidare fortsätta sin verksamhet.
Har Konungen ej inom trettio dagar
från beslutets meddelande gjort framställning
till riksdagen örn upplösning
av sammanslutningen eller, örn riksdagen
vid beslutets meddelande ej är
samlad, inom trettio dagar från nästföljande
riksdags början gjort sådan
framställning, skall förbudet, såframt
det ej dessförinnan återkallats, upphöra
att gälla efter utgången av nämnda
tid. Förbudet skall upphävas, därest
riksdagen hemställer därom eller
icke bifaller av Konungen gjord framställning.

1 §•

Sammanslutning, vars verksamhet
åsyftar att med våldsamma medel
eller med hjälp av främmande makt
omstörta eller förändra rikets statsskick
eller vars verksamhet är ägnad
att sätta rikets säkerhet i fara eller att
allvarligt störa ordningen inom landet,
må av Konungen och riksdagen
genom samfällt beslut förklaras upplöst.

Under tid då riksdagen ej är samlad,
äger Konungen, örn fara är i
dröjsmål, förbjuda sådan sammanslutning,
som i första stycket avses,
att tills vidare fortsätta sin verksamhet;
dock må förbud som nu sagts ej
meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen
ändock skall sammanträda inom trettio
dagar. Ilar ej inom trettio dagar
från nästföljande riksdags början
riksdagen bifallit av Konungen gjord
framställning örn upplösning av sammanslutningen,
skall förbudet, såframt
det ej dessförinnan återkallats,
upphöra att gälla efter utgången av
nämnda tid. Förbudet skall upphävas,
därest riksdagen hemställer där -

om.

Har sammanslutning förklarats upplöst, må ny sammanslutning icke bildas
för att fortsätta dess verksamhet. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande
tillämpning, då sammanslutning förbjudits att tills vidare fortsätta
sin verksamhet, dock endast för den tid förbudet varar.

2 §•

Upplöst sammanslutnings egendom vare förverkad till kronan, såvitt ej
Konungen och riksdagen annorlunda besluta.

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

Har sammanslutning förklarats upplöst eller har Konungen förbjudit sammanslutning
att tills vidare fortsätta sin verksamhet, äger Konungen uppdraga
åt myndighet eller annan att efter de anvisningar, Konungen finner
skäl meddela, omhändertaga och förvalta sammanslutningens egendom.

3 §■

Den som, efter det sammanslutning förklarats upplöst eller förbjudits att
tills vidare fortsätta sin verksamhet, fortsätter eller främjar fortsättningen av
sammanslutningens verksamhet, såsom genom att deltaga i beslut eller bevista
sammanträde för främjande av dess syfte eller genom att erlägga avgift
eller tillhandahålla lokal eller redskap eller genom att bilda eller deltaga i
sammanslutning, som uppenbarligen är avsedd att fortsätta den förbjudna
verksamheten, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd
med svårare straff, med fängelse eller straffarbete i högst två år. Är
brottet ringa eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, må
till dagsböter dömas. Böter tillfalla kronan.

Vad i 2 kap. 18 § strafflagen stadgas örn förlust av ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning och örn obehörighet därtill skall ock gälla, där
någon för brott mot denna lag dömes till fängelse.

Egendom, som med ägarens eller hans ställföreträdares samtycke användes
för att främja fortsättningen av den förbjudna verksamheten, må dömas
förverkad till kronan.

4 §•

Åtal för brott mot 3 § anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av
allmän åklagare.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen
av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förbud som i 1 § andra stycket sägs skall ej
gälla längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas om sådant under
tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, samt örn förverkande
skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

B) att de i ämnet väckta motionerna I: 77, 218, 221 och
222 samt II: 143, 274, 280 och 281, i den mån de icke kunna

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

anses besvarade genom utskottets hemställan under A), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 juni 1940.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Ewerlöf, Karl Karlsson, Karl
Johan Olsson, Caap, Verner Andersson och Knut Petersson;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark, Olsson i Mellerud,
Gezelius, Lundstedt, Werner i Höjen och Nilson i Eskilstuna.

Reservationer:

l:o) av herrar Karl Karlsson, Knut Petersson och Hedlund i Östersund,
vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Gällande lagstiftning rymmer, särskilt efter vissa under den senaste tiden
genomförda förbättringar, åtskilliga möjligheter för myndigheterna att inskrida
mot personer som bedriva en för land och folk farlig verksamhet.
Det nu föreliggande förslaget går ut på samhällsskyddets fullständigande genom
en lagstiftning av ny typ; ingripande skall möjliggöras icke beträffande
enskilda individer utan beträffande vissa samhällsskadliga sammanslutningar
såsom sådana.

Till grund för förslaget ligger den principen, att en åtgärd av denna
art skall ske genom samfällt beslut av båda statsmakterna, Konung
och riksdag, i varje enskilt fall. Den föreslagna lagen är att betrakta
som ett slags beredskapslagstiftning, ett vapen i myndigheternas hand vilket
framdeles kan komma till användning om och när det blir nödvändigt.
Denna lagens natur har medfört, att ett försök måst göras att karakterisera
de sammanslutningar mot vilka lagen riktar sig. I den mån Konung och
riksdag skola medverka vid varje beslut om lagens användning mot en särskild
organisation, kan det betecknas såsom ganska ändamålslöst att söka
giva en sådan karakteristik; den innebär ju då icke annat än en i förväg
utformad ram inom vilken framtida åtgärder äro avsedda att hållas. Då
samhällsfarlig verksamhet kan bedrivas i många former samt på olika sätt
döljas och förklädas, ligger det i sakens natur att det måste vara svårt att

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

genom en bestämning av samma slag som en brottsbeskrivning fånga in alla
de sammanslutningar som böra omfattas av lagen. De olika försök som
sedan 1935 gjorts att åstadkomma en sådan beskrivning vittna tydligt örn de
svårigheter vilka här möta.

Själva tillvägagångssättet att söka åvägabringa en beredskapslag på detta
område är emellertid behäftat med väsentliga olägenheter. Därest karakteristiken
på de sammanslutningar som avses utarbetas i detalj, riskerar
man att den framdeles icke passar in på de organisationer, mot vilka ett
ingripande framstår såsom nödvändigt. Lagens ord giva ju vägledning inte
bara för den som vill följa lagen utan lika mycket för den som har anledning
att söka kringgå lagen. Statsmakterna kunna således, när lagens tilllämpning
blir aktuell beträffande en viss organisation, komma att ställas
inför den situationen, att lagens syfte kräver ett upplösningsbeslut, vilket
icke har stöd i lagens ordalydelse. Exempel som belysa vad här åsyftas
torde kunna hämtas ur verkligheten. Om man i ett sådant läge icke vill
handla i strid med de fastslagna normerna, står man inför nödvändigheten
att först ändra lagen. Tillvaron av en beredskapslag kan således i ett
givet ögonblick mera hindra än främja en nödig åtgärd.

Nu antydda svårigheter kunna undgås om karakteristiken är tillräckligt
omfattande och allmänt hållen. Lagens andra uppgift, att uppdraga gränserna
för det handlande som må ankomma på Konungen, blir emellertid
lidande därpå. Därmed kommer man in på frågan örn riksdagens medverkan
vid åtgärder på detta område. När det gäller ingripande mot politiskt
parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar torde kravet
på riksdagens medbestämmanderätt böra upprätthållas mycket strängt.
Annars skulle Konungen genom ett upplösningsbeslut kunna påverka en förestående
valrörelse och utgången av densamma, vilket torde vara oförenligt
med grunderna för vårt statsskick. Ett efterhandsgodkännande av riksdagen
kan här icke i alla situationer vara tillräckligt, exempelvis icke då det
skulle ges först av den nya riksdag som sammanträder efter valet.

På det hela taget torde det för att man skall komma dessa problem närmare
in på livet vara lämpligt att göra skillnad mellan politiska organisationer
av nyss angiven typ, å ena sidan, samt sammanslutningar av annan
art vilka kunna vara farliga för samhället, å den andra. Såsom exempel
på organisationer av sist angivna natur kunna ur de föreliggande lagförslagen
nämnas sammanslutningar vilkas verksamhet visat sig ägnad att
skada rikets försvar eller folkförsörjningen eller att störa allmän ordning.
Här kan det vara fråga om andra gruppbildningar än politiska partier.

Lagstiftning mot sammanslutningar, vilka lia till syfte att föröva eller
främja brottslig verksamhet eller som för uppnående av sina syften använda
brottsliga medel, synes vara en fråga som bör erhålla en självständig
behandling. Därest ett sådant utbyggande av samhällsskyddet finnes erforderligt,
torde nödiga lagbestämmelser böra utformas såsom en bestående
del av vår kriminallagstiftning. Alla åtgärder vilka vidtagas såsom påföljd
för brottsliga handlingar torde vara hänförliga till den dömande verk -

Första lagutskottets utlåtande Nr 52.

samhet, med vilken riksdagen icke har att taga befattning. Hur frågan om
upplösning av dylika föreningar än löses, synes riksdagens medverkan i
varje särskilt beslut icke vara på sin plats.

Vad åter angår politiska partier och därmed jämställda organisationer
kunna dessa, utan att bedriva brottslig verksamhet, vara farliga för vårt
samhälle genom det stöd de hämta utifrån, genom sitt beroende av främmande
herrar, eller helt enkelt genom det program de söka förverkliga.
Vad som härvidlag skall anses samhällsnyttigt eller samhällsfarligt är i
hög grad en politisk bedömningsfråga, liksom spörsmålet huruvida ett upplösningsbeslut
i ett givet ögonblick är påkallat och lämpligt. Därför är det,
såsom förut berörts, svårt att här i förväg uppdraga riktlinjer för statsmakternas
handlande, och därför är riksdagens medverkan vid varje särskilt
upplösningsbeslut också nödvändig.

Upplösning av en politisk organisation på grund av dess samhällsskadliga
natur får betraktas som en utövning av samhällets nödvärnsrätt. Denna
rätt föreligger givetvis vare sig den är i lag fixerad eller icke. Den torde
emellertid böra tillgripas allenast i exceptionella lägen. Om någon viss
sammanslutning prövas vara så farlig för landet att den måste slås ned,
hör ett beslut därom grundas på verkställd utredning och fattas av statsmakterna
obundna av regler som vid en förhandsprövning ansetts böra uppställas.
Att riksdagens medverkan till ett sådant beslut skulle medföra ett
med verklig fara förenat dröjsmål förefaller osannolikt. De åtgärder vid
vilka verklig snabbhet är påkallad äro av annan art, och genom den särskilda
lagen om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara torde behovet av
dylika åtgärder vara tillgodosett.

Då den föreliggande propositionen icke är byggd på de grundsatser som
enligt utskottets uppfattning böra gälla på detta område, anser sig utskottet
icke kunna tillstyrka bifall till densamma. De under ärendets behandling
framkomna uppslagen angående straffbeläggande av viss verksamhet i och
för sig anser utskottet kräva ytterligare granskning.

Till utskottets behandling---(lika med sista stycket i utskottsma joritetens

yttrande)---att avgiva utlåtande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 260, icke måtte av riksdagen
bifallas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna 1:77, 218, 221 och
222 samt II: 143, 274, 280 och 281, i den mån de icke kunna
anses besvarade genom utskottets hemställan under A),
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

2:o) av herr Lundstedt, vilken ansett att utskottet bort på de grunder,
som anförts i den av honom väckta motionen 11:281, göra hemställan hos
riksdagen i överensstämmelse med sagda motion.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sami. 1 avd. Nr 52.