Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969 (Utlåtande 1969:L1u52 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Nr 52

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i ärvdabalken, m.m., såvitt
den hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 26 september 1969 dagtecknad proposition, nr 124, vilken
hänvisats till bevillningsutskottet, såvitt avser ändring i förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt, och i övrigt till lagutskott, i vilken sistnämnda del
propositionen behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, såvitt nu
är i fråga, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma bostad,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning
in. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn
utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

dels likalydande motionerna I: 1075 av herr Ernulf m.fl. och II: 1243 av
herrar Wiklund i Stockholm och Persson i Heden,

dels likalydande motionerna 1: 1075 av herr Gösta Jacobsson m.fl.
och II: 1242 av herr Oskarson,

dels motionen I: 1073 av herr Alexanderson,

dels motionen II: 1230 av fru Hörnlund och fru Håvik,

dels motionen II: 1240 av herr Bohman och fru Kristensson,

dels ock motionen II: 1241 av fru Holmquist och herr Svensson i Kungälv.

Motionsyrkandena redovisas på s. 20-21.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 52

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglerna om efterlevande makes ställning
i ekonomiskt hänseende, om fastställande av faderskap till barn utom
äktenskap och om utomäktenskapliga barns rätt till arv.

I fråga om efterlevande makes ställning innebär förslaget, att den s. k.
6 000-kronorsregeln ändras så, att efterlevande make i princip alltid har
rätt att vid bodelningen få egendom till ett värde motsvarande minst fyra
basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (f. n. = 24 000 kr). Denna
bodelningsregel skall tillämpas i alla andra fall än då den avlidne efterlämnar
barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma barn.

De nya bestämmelserna om fastställande av faderskap till utomäktenskapliga
barn går ut på att en man som haft samlag med barnets moder
under konceptionstiden skall förklaras vara fader till barnet, om det med
hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom.
Vill någon erkänna faderskapet, skall det ske skriftligen, och erkännandet
skall godkännas av barnavårdsmannen, alternativt barnavårdsnämnden.
Sådant godkännande får inte lämnas med mindre det kan antas att
mannen är fader till barnet. Kan faderskapet inte fastställas genom erkännande
åligger det enligt förslaget i princip barnavårdsmannen att föra talan
mot den eller de män som haft samlag med modern under konceptionstiden
och som skäligen kan komma i fråga som fader till barnet. I vissa undantagsfall
skall barnavårdsmannen dock kunna låta bli att föra faderskapstalan.

Utomäktenskapliga barn skall enligt propositionen bli helt likställda med
barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter fader och släktingar på fädernesidan.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1970. Beträffande
arvsrätten för barn utom äktenskap innebär detta att reformen slår igenom
för alla arvfall som inträffar efter nämnda dag oavsett när barnet är fött
eller faderskapet fastställts.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Förslagen

De vid propositionen fogade, av utskottet behandlade förslagen är av
följande lydelse.

1) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 13 kap. 12 § giftermålsbalkeni skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

12 !

Sker bodelning —-----lida

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse
bekomma egendom till så stort värde,
att den jämte egendom, som må
enskilt tillhöra honom, uppgår till
sextusen kronor.

Vad i andra stycket sägs äge dock
ej tillämpning, om efter den döde
finnes bröstarvinge, som ej jämväl
är efterlevande makens avkomling,
eller barn utom äktenskap, som har
rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen
efter honom.

inskränkning.

Efterlevande maken äge av giftorättsgodset,
såvitt det räcker, städse
bekomma egendom till så stort
värde, att den jämte, egendom, som
må enskilt tillhöra honom, motsvarar
fyra gånger, det vid tiden för
dödsfallet gällande basbeloppet enligt
lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring.,

Vad i andra stycket sägs äge dock
ej tillämpning, om den avlidne efterlämnar
barn under sexton år som
ej jämväl är efterlevande makens
barn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas om dödsfallet
inträffar efter ikraftträdandet.

Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden,
skall vad som sägs om giftorättsgodset i stället tillämpas på
samfällda boet.

1 Senaste lydelse av 13 kap. 12 § se 1952: 333.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

2) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 104 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Är förmånstagare---- dennes

Har försäkringstagaren efterlämnat
make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, skall, där
förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren
återkallas, försäkringsbeloppet,
så vitt fråga är om
efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt,
rätt till vederlag eller laglott,
behandlas så som om beloppet tillhört
boet och tillagts förmånstagaren
genom testamente.

Huru efter

4 §.

kvarlåtenskap.

Har försäkringstagaren efterlämnat
make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, skall, där
förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren
återkallas, försäkringsbeloppet,
så vitt fråga är om efterlämnad
stärbhusdelägares giftorätt,
rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket
giftermålsbalken, rätt till vederlag
eller laglott, behandlas så som
om beloppet tillhört boet och tillagts
förmånstagaren genom testamente.

I fråga om tjänstegrupplivförsäkring
skall andra stycket ej tillämpas
på belopp som på grund av försäkringen
tillfaller make eller med
hustru likställd kvinna eller bröstarvinge.

av 116 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och skall tillämpas på försäkringsfall
som inträffar efter ikraftträdandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

3) Förslag
till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma bostad

Härigenom förordnas, alt lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad, vilken enligt lag den 15 december
1967 (nr 889) gäller till utgången av år 1969, skall äga fortsatt giltighet
till utgången av år 1974.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

4) Förslag
till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 § samt 20 kap. 3, 4, 13 och 13 a §§
föräldrabalken1 skall upphora att gälla, dels att 1 kap. 2 §, 3 kap., 8 kap.
3, 4, och 6 §§, 20 kap. 9 och 11 §§ samt rubriken närmast före 20 kap.
1 § samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 KAP.

(Nuvarande lydelse)
Faderskapet till barn som ej har
äktenskaplig börd (barn utom
äktenskap) fasfställes genom
dom eller erkännande enligt vad i 3
kap. stadgas.

§•

(Föreslagen lydelse)
Faderskapet till barn som ej har
äktenskaplig börd (barn utom
äktenskap) fastställes enligt 3
kap.

3 KAP.

Om faderskapet till barn utom äktenskap
1 §•

Faderskapet till barn utom äktenskap fastställes genom erkännande eller
dom.

2 §•

Erkännande av faderskapet till barn utom äktenskap sker skriftligen.
Erkännandet skall bevittnas av två personer och skriftligen godkännas av
barnavårdsmannen eller, om sådan ej är förordnad, barnavårdsnämnden
samt av modern eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. Har barnet
uppnått myndig ålder, skall erkännandet i stället godkännas av barnet
självt. Erkännande kan ske även före barnets födelse.

Barnavårdsmannen och barnavårdsnämnden får lämna sitt godkännande
endast om det kan antagas att mannen är fader till barnet.

1 Senaste lydelse av 3 kap. 4 § se 1964: 324 samt av 20 kap. 3, 9 och 13 §§ se 1958: 640.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Visas senare att mannen ej är fader till barnet, skall rätten förklara, att
erkännandet saknar verkan.

3 §•

Rätten skall förklara en man vara fader till barn utom äktenskap, om
det är utrett att han haft samlag med barnets moder under tid då barnet
kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt
att barnet avlats av honom.

4 §.

Närmare bestämmelser om förfarandet vid fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap, för vilket barnavårdsman är förordnad, meddelas
i särskild lag.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 KAP.

För barn utom äktenskap skall
barnavårdsman städse förordnas.

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden
i den församling,
där den som har vårdnaden om barnet
är kyrkobokförd, eller, om han
ej är i riket kyrkobokförd, där han
vistas.

Till barnavårdsman

§•

Barnavårdsman skall förordnas
för barn utom äktenskap, om den
som har vårdnaden om barnet är
kyrkobokförd i riket eller eljest vistas
här. För annat barn utom äktenskap
kan barnavårdsman förordnas
på begäran av vårdnadshavaren, om
barnet är svensk medborgare.

§•

Barnavårdsman förordnas av barnavårdsnämnden
i den församling
där den som har vårdnaden om barnet
är kyrkobokförd. Är vårdnadshavaren
ej kyrkobokförd i riket, förordnas
barnavårdsman av barnavårdsnämnden
i den ort där vårdnadshavaren
vistas eller, om denne
ej vistas i riket, av barnavårdsnämnden
i Stockholm.

— eller kvinna. 6

6 §•

Barnavårdsmannen har------för barnet.

Barnavårdsman vare berättigad Barnavårdsman vare berättigad
att erhålla biträde av polismyndig- att erhålla biträde av polismyndig -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

(Nuvarande lydelse)
het för underhållsskyldigs efterforskande
eller hörande och för verkställande
av delgivningar. Om barnavårdsmans
rätt att föra talan
stadgas i 20 kap.

(Föreslagen lydelse)
het för underhållsskyldigs efterforskande
eller hörande och för verkställande
av delgivningar.

Mål och ärenden rörande
äktenskaplig börd, faderskap
till barn utom äktenskap,
adoption, vårdnad
och underhåll.

KAP.

Mål och ärenden rörande
äktenskaplig börd.
adoption, vårdnad och
underhåll.

Fråga rörande — —--—--sitt

Talan angående underhåll till barn
upptages av rätten i den ort, där
svaranden har sitt hemvist. Väckes
sådan fråga i mål rörande faderskapet
till barn utom äktenskap, gålle
vad i 3 § stadgas. Angående talan
om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt
modern till barn utom äktenskap
skall vad angående talan om underhåll
till barnet är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Vad i-----------med

§•

hemvist.

Talan angående underhåll till
barn upptages av rätten i den ort,
där svaranden har sitt hemvist. Sådan
fråga kan väckas även i samband
med mål rörande faderskapet
till barn utom äktenskap. Angående
talan om underhåll enligt 7 kap.
10 § åt modern till barn utom äktenskap
skall vad angående talan om
underhåll till barnet är stadgat äga
motsvarande tillämpning,
äktenskapsmål.

11 §.

I mål om underhåll till barn skall I mål om underhåll till barn får
vad i 4 § stadgas äga motsvarande modern, om hon har vårdnaden om
tillämpning. barnet, föra talan för barnet, även

om hon ej uppnått myndig ålder. Är
särskild förmyndare för barnet förordnad,
har han samma rätt att föra
talan för barnet. Även barnavårdsman
får föra sådan talan. Var och eu
som kan föra talan för barnet skall
få tillfälle att yttra sig i målet.

Underhållsbidrag må — — — av underhållstiden.

Underhåll till------—- föreligger därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

5) Förslag
till

Lag

om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag gäller förfarandet vid fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap, för vilket barnavårdsman är förordnad.

Barnavårdsmannens utredning
2 §

Barnavårdsinannen skall försöka utreda vem som är fader till barnet.
För detta ändamål skall han inhämta upplysningar från modern och andra
personer som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen.

Barnavårdsnämnden i annan kommun skall på begäran av barnavårdsmannen
biträda denne.

3 §

Om faderskapsfrågan kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av
barnavårdsmannens utredning, bör barnavårdsmannen bereda den som sålunda
antages vara fader till barnet tillfälle att erkänna faderskapet.

4 §

Barnavårdsmannen bör verka för att blodundersökning äger rum beträffande
modern, barnet och den som kan vara fader till barnet, om denne
begär det eller anledning finns till antagande att modern haft samlag
med mer än en man under tid då barnet kan vara avlat.

5 §

Med barnavårdsnämndens medgivande får barnavårdsmannen lägga ned
påbörjad utredning angående faderskapet, om det

1. visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedömning a\
faderskapsfrågan,

10 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

2. framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

3. föreligger samtycke av modern eller särskilt förordnad förmyndare
enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning
eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för påfrestningar
som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

6 §

Barnavårdsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid
utredningen av betydelse för faderskapsfrågan. I protokollet skall antecknas
även sådana uppgifter som kan ha betydelse för skyldigheten att utge
bidrag till barnets underhåll.

Utredningen bör bedrivas skyndsamt. Om ej särskilda skäl föranleder
annat, skall utredningen vara slutförd inom ett år från barnets födelse.

Rättegången

7 §

Talan om fastställande av faderskapet föres av barnavårdsmannen. Även
den som har vårdnaden om barnet eller särskilt förordnad förmyndare för
barnet får föra sådan talan. Har modern vårdnaden om barnet, får hon föra
talan, även om hon ej uppnått myndig ålder.

Barnavårdsmannen skall föra talan mot den man eller de män som enligt
hans utredning eller vad som framkommit under målets handläggning
skäligen kan komma i fråga som fader till barnet.

8 §

På ansökan av svarande skall rätten utfärda stämning på man, som ej
redan är instämd i målet, och pröva om mannen är fader till barnet. Om
sådan ansökan gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om stämningsansökan.

9 §

I avliden mans ställe stämmes de arvingar till den avlidne som anges i
2 kap. 3 § föräldrabalken.

10 §

Talan väckes vid rätten i den ort där den barnavårdsnämnd finns som
har tillsyn över barnavårdsmannens verksamhet. Rätten kan förordna att
målet skall flyttas över till annan domstol, om det skulle avsevärt underlätta
handläggningen av målet.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Är mål om fastställande av faderskap anhängigt, kan frågan om faderskapet
till barnet prövas endast i det målet.

Talan får ej slutligen prövas före barnets födelse.

11 §

I samband med att barnavårdsmannen väcker talan skall protokollet
över hans utredning ges in till rätten. Väckes talan av annan, skall rätten
förelägga barnavårdsmannen att ge in protokollet.

Svarande skall delges protokollet i samband med stämningen.

Rätten kan förelägga barnavårdsmannen att fullständiga utredningen om
faderskapet.

12 §

Var och en som kan föra talan på barnets vägnar skall beredas tillfälle
att yttra sig i målet.

Bestämmelserna i 20 kap. 36 § första och andra styckena föräldrabalken
gäller i mål om faderskap.

13 §

Rätten skall vaka över att frågan om barnets börd blir tillbörligen utredd.

Vittnesförhör får ej äga rum i syfte att styrka att vittnet haft samlag med
modern under tid då barnet kan antagas vara avlat.

Rätten kan besluta att förhandling i målet skall hållas inom stängda
dörrar.

14 §

Återkallas talan mot en av flera män, får målet avskrivas i den delen
endast om de alla samtycker. Avser återkallelse den som stämts enligt 8 §,
krävs samtycke även från barnet.

Samtidigt med att målet avskrives i viss del skall rätten fatta beslut om
rättegångskostnaden i den delen.

15 §

I fråga om rättegångskostnad gäller i stället för 18 kap. 1—7 §§ rättegångsbalken
följande.

Part skall bära sin rättegångskostnad, om ej annat följer av denna paragraf.

Oberoende av utgången i målet kan svarande förpliktas att helt eller
delvis ersätta annan part dennes rättegångskostnad, om han förfarit på
sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken eller om andra särskilda
skäl föreligger.

Har parts ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit på sätt som avses

12 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken, kan han förpliktas ersätta kostnad
som därigenom vållats annan part oavsett om hans huvudman kan anses
som vinnande part eller ej. Rätten kan besluta härom även utan yrkande.

16 §

Fullföljes talan skall den högre rätten pröva faderskapsfrågan i hela
dess vidd. Erinran härom skall intagas i föreläggande att inkomma med
genmäle.

Finner högre rätt att någon som icke är part i målet skäligen kan komma
i fråga som fader till barnet, skall domen på yrkande av part undanröjas
och målet i dess helhet visas åter till den domstol som först dömt i målet.

Bestämmelserna i 11 § tredje stycket och 12—15 §§ äger motsvarande
tillämpning vid målets handläggning i högre rätt.

17 §

För rättegången gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som föreskrives
i rättegångsbalken eller i annan författning om rättegången i mål där förlikning
om saken ej är tillåten.

Vissa bestämmelser om underhållsbidrag
18 §

Talan om underhållsbidrag till barnet eller modern kan föras i samband
med mål om faderskap.

Har rätten att avgöra vilken av flera män som är fader till barnet, får
talan om underhållsbidrag ej slutligen prövas innan faderskapsfrågan har
avgjorts genom dom som vunnit laga kraft.

19 §

Bestämmelserna i 20 kap. 11 § föräldrabalken gäller när talan om underhållsbidrag
föres i samband med mål om faderskap. Är endast en man instämd,
äger även bestämmelserna i 20 kap. 12, 39 och 40 §§ samma balk
tillämpning.

20 §

När någon genom skriftlig, av två personer bevittnad handling åtagit sig
att utge underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder för
tid intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger,
gäller i fråga om verkställighet på grund av handlingen vad som är föreskrivet
om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll enligt
föräldrabalken.

Beträffande åtagande enligt första stycket skall i övrigt i tillämpliga delar

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

gälla vad som i lag eller annan författning är föreskrivet för fall, då rätten
enligt 20 kap. 12 § föräldrabalken meddelat förordnande om underhållsbidrag
till barn utom äktenskap eller barnets moder.

Om rätt att i vissa fall få ersättning av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag
finns särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

I fråga om barn utom äktenskap, som fötts före utgången av år 1969,
gäller äldre lag beträffande barnavårdsmannens skyldighet att sörja för
att barnets börd fastställes. Bestämmelsen i 7 § andra stycket äger dock
tillämpning även i sådant fall.

I mål om faderskap till barn utom äktenskap kan talan om barnets egenskap
av trolovningsbarn enligt äldre lag upptagas till prövning, om barnet
är fött före nya lagens ikraftträdande eller den uppgivne fadern har avlidit
före ikraftträdandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

6) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen den 12 december 1958 (nr 642) angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen den 12 december 1958
angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att nuvarande 5 § samma lag skall betecknas 7 §, dels att i lagen

skall införas två nya paragrafer, 5 och

(Nuvarande lydelse)

Lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd
eller faderskapet till barn utom äktenskap.

6 §§, av nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

Lag angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig börd eller
vid utredning av faderskapet till
barn utom äktenskap.

5§.

Har blodundersökning eller annan
undersökning rörande ärftliga
egenskaper utförts på anmodan av
barnavårdsman för utredning av faderskapet
till barn utom äktenskap,
skall barnavårdsnämnden ersätta
kostnad som avses i 4 §.

6 §.

Föres talan om faderskapet till
barn utom äktenskap, äger 18 kap.
13 § rättegångsbalken motsvarande
tillämpning i fråga om parts skyldighet
att återgälda barnavårdsnämnd
kostnad som ersatts enligt
5 §■

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970 och gäller i fråga om undersökning
som inletts efter ikraftträdandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

7) Förslag
till

Lag

om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Den som på grund av förordnande enligt 20 kap. 12 § föräldrabalken
utgivit underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller till barnets moder
har rätt att av allmänna medel återfå vad han utgivit, om domstolen genom
dom eller beslut som vunnit laga kraft skilt målet från sig utan att mannen
blivit underhållsskyldig.

Vad som sägs i första stycket om rätt till ersättning av allmänna medel
gäller också för det fall att underhållsbidrag utgivits på grund av att mannen
i skriftlig, av två personer bevittnad handling, som godkänts av barnavårdsmannen
eller barnavårdsnämnden, åtagit sig att utge underhåll för
tid, intill dess resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger,
och blodundersökningen visar att han icke kan vara fader till barnet. Är
hans faderskap enligt blodundersökningen osannolikt, har han rätt till
ersättning för utgivna underhållsbidrag, såvida talan om faderskapet icke
väckes mot honom inom sex månader från det utlåtandet över blodundersökningen
förelåg. Oavsett resultatet av blodundersökningen föreligger rätt
till ersättning, om han genom lagakraftvunnen dom friats från faderskapet
eller om annan man på grund av lagakraftvunnen dom eller erkännande
är att anse som fader till barnet.

2 §

Om faderskapet till barn utom äktenskap fastställts genom erkännande
och detta förklarats ogiltigt genom lagakraftvunnen dom, har mannen rätt
att av allmänna medel återfå vad han enligt dom eller avtal utgivit i underhållsbidrag
till barnet och modern. Detsamma gäller om faderskapet
fastställts genom dom och mannen efter anlitande av särskilt rättsmedel
friats från faderskapet genom lagakraftvunnen dom. 3

3 §

Utöver ersättning för erlagda underhållsbidrag utgår ränta efter sex
procent från betalningsdagen. Kan icke styrkas när underhållsbidragen betalats,
beräknas ränta till skäligt belopp.

16 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

4 §

Föreligger rätt till ersättning, får mannen ej söka åter vad han utgivit
av den som mottagit underhållsbidraget.

Vad som utbetalats av allmänna medel skall stanna på statsverket.

5 §

Ansökan om ersättning göres hos länsstyrelsen i det län där mål om
faderskapet handlagts eller skulle ha handlagts av underrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Har någon före lagens ikraftträdande av Konungen tillerkänts ersättning
av allmänna medel för utgivna underhållsbidrag, äger han ej på grund av
denna lag rätt till ytterligare ersättning.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

8) Förslag
till
Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, dels att 4 kap. 3—5 §§ och 8 kap. 10 § ärvdabalken1
skall upphöra att gälla, dels att 4 kap. 1 § och 8 kap. 9 § samt rubriken
till 4 kap. samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållan- Om arvsrätt vid adoptivförhållande;
så ock om den arvsrätt, som till- de.
kommer barn utom äktenskap, och
om arvsrätt efter sådant barn.

Adoptivbarn och dess avkomlingar
taga arv och ärvas som om adoptivbarnet
varit adoptantens barn i
äktenskap.

Adoptivbarn och dess avkomlingar
taga arv och ärvas som om adoptivbarnet
varit adoptantens eget
barn.

8 KAP.

Vad i detta kapitel stadgas skall i
tillämpliga delar gälla i avseende å
rätt till underhåll för arvlåtarens
barn utom äktenskap, som har arvsrätt
efter honom, och för hans adoptivbarn
ävensom å skyldighet för sådana
barn och deras avkomlingar
att utgiva underhållsbidrag.

De i —

Vad i detta kapitel stadgas skall i
tillämpliga delar gälla i avseende å
rätt till underhåll för arvlåtarens
adoptivbarn ävensom å skyldighet
för sådant barn och dess avkomlingar
att utgiva underhållsbidrag.

--arvlåtarens make.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. 1 2

1 Senaste lydelse av 4 kap. 5 § se 1964: 325.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 52

18 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

2. Har arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande, gäller fortfarande
äldre lag.

3. Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle
icke arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegat redan enligt äldre lag,
ärver barnet och dess bröstarvingar fadern och dennes släktingar endast
under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den
som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen
eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren
eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

4. I fråga om barn utom äktenskap, som enligt punkt 3 icke har rätt
att taga arv efter fadern, gäller fortfarande 8 kap. 10 § ärvdabalken.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

9) Förslag
till
Lag

om ändring i namnlagen den 11 oktober 1963 (nr 521)

Härigenom förordnas, dels att 40 § namnlagen den 11 oktober 1963 skall
upphöra att gälla, dels alt 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2§.

Barn utom----_____---som ogift.

Är barnet trolovningsbarn eller Barn utom äktenskap må genom
har fadern medgivit att det förvärvar anmälan hos pastor antaga faderns
hans namn, må barnet genom an- släktnamn,
mälan hos pastor antaga faderns
släktnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Motionerna

I de i anledning av propositionen väckta motionerna har följande yrkanden
framställts.

1) I de likalydande motionerna I: 1074 av herr Ernulf m. fl. och II: 1243
av herrar Wiklund i Stockholm och Persson i Heden hemställs »att riksdagen
med anledning av proposition nr 124 måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anföra, att garantier bör skapas för att
berörda fäder blir underrättade om anteckning i personakt och att regler
för underlag för sådan anteckning uppställs,

dels för sin del besluta sådan ändring av den föreslagna lagen att denna
skall gälla endast under förutsättning att faderskapet fastställts efter utgången
av 1949; samt

att utskottet måtte utarbeta erforderlig lagtext».

2) I de likalydande motionerna 1: 1075 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 1242 av herr Oskarson yrkas att riksdagen måtte — med ändring av vad
i propositionen i denna del föreslagits — besluta att övergångsbestämmelserna
till lag om ändring,i ärvdabalken ges följande lydelse:

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

2. Har arvlåtaren avlidit före nya lagens ikraftträdande eller har barnet
fötts före den nya lagens ikraftträdande, gäller fortfarande äldre lag.

3. I fråga om barn utom äktenskap, som enligt punkt 2 icke har rätt att
taga arv efter fadern, gäller fortfarande 8 kap. 10 § ärvdabalken.

3) I motionen 1:1073 av herr Alexanderson yrkas att riksdagen

1. avslår propositionen i vad avser förslagen till ändringar i ärvdabalken
och namnlagen, och

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn göres till föremål för förnyad utredning i sin helhet.

4) I motionen II: 1230 av fru Hörnlund och fru Håvik hemställs att riksdagen
måtte besluta

dels att obligatoriskt barnavårdsmannaskap för barn utom äktenskap
upphör att gälla samt

att barnavårdsnämnderna ålägges att träda i barnavårdsmans ställe, intill
dess fastställande av börd och underhållsfragan lösts,

dels ock att vederbörande utskott får i uppdrag att utarbeta lagförslag.

5) I motionen II: 1240 av herr Bohman och fru Kristensson yrkas att
riksdagen måtte avslå propositionen såvitt avser utomäktenskapliga barns
arvsrätt.

6) I motionen II: 1241 av fru Holmquist och herr Svensson i Kungälv
hemställs

att riksdagen anhåller att Kungl. Maj :t

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

dels vidtar åtgärder för att meddela vuxna utomäktenskapligt födda upplysning
om hur de skall förfara för att tillvarata sin rätt enligt den nya lagstiftningen
om vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn,

dels överväger huruvida barnavårdsman bör åläggas att bevaka underårigs
rätt i här ifrågavarande avseende.

Beträffande skälen för motionsyrkandena hänvisar utskottet till motionerna
och till utskottets eget yttrande.

Inledning

Hösten 1968 anmäldes frågan om lagstiftning på grundval av familjerättskommitténs
betänkande »Äktenskapsrätt» (SOU 1964: 34 och 35). Därvid
befanns alt betänkandet inte kunde läggas till grund för några mera
omfattande reformer på familjerättens område. För detta behövdes ny utredning.

Vissa begränsade frågor ansågs emellertid böra lösas genast. Propositionsarbetet
beträffande dessa frågor borde av praktiska skäl delas upp på två
etapper, varav den första fick omfatta ändringar i gällande regler om ingående
och upplösning av äktenskap och den andra bl. a. ändringar beträffande
efterlevande makes rättsliga ställning, nya regler om fastställande
av faderskap för barn utom äktenskap samt utvidgad .arvsrätt för barn
utom äktenskap.

Den första etappen har redan genomförts (prop. 1968: 136; 1LU 1968: 49;
rskr 394). Det återstår nu att behandla de frågor som innefattas i den
andra etappen. Underlaget består väsentligen av familjerättskommitténs
betänkande och remissyttrandena över detta samt av betänkandet »Fastställande
av faderskapet till barn utom äktenskap» (SOU 1965: 17) jämte
remissyttranden. Sistnämnda betänkande har avgetts av lagmannen Folke
Nyquist som särskilt tillkallad utredningsman.

Över Nyquists betänkande har remissyttranden avgetts av Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, kammaradvokatfiskalsämbetet,
riksförsäkringsverket, centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, domkapitlen i Uppsala, Linköpings, Västerås,
Lunds, Göteborgs, Karlstads, Härnösands, Luleå och Stockholms stift,
kanslern för rikets universitet efter hörande av de medicinska lärosätena,
domstolskominittén, socialpolitiska kommittén, pensionsförsäkringskommittén,
familj erättskommittén, barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, Stockholms stads överförmyndarnämnd, Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokat -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

samfund, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Svenska socialvårdsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska läkaresällskapet,
Sveriges läkarförbund, Svenska lörsäkringsbolags riksförbund,
Svenska livförsäkringsbolags förening, Folksam ömsesidig livförsäkring,
Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag, Kommunernas försäkringsaktiebolag,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens
folk. Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Fredrika-Bremer-förbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors
klubbars riksförbund, Centerns, Folkpartiets och Högerns kvinnoförbund
samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Länsstyrelserna
har bifogat yttranden av länsläkare, socialvårdskonsulenter och barnavårdsnämnder.
Medicinalstyrelsen har bifogat yttranden av föreståndaren
för blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium,
professorn Birger Broman, och föreståndaren för paternitetsavdelningen
vid statens rättsläkarstation i Stockholm, docenten Torsten Roinanus.

Justitieministerierna i övriga nordiska länder har fortlöpande hållits underrättade
om arbetet med detta ärende i justitiedepartementet.

Beträffande nuvarande ordning, familj erättskommitténs och Nyquists betänkanden
och remissyttrandena däröver, m. m. hänvisas till propositionen
s. 23—73.

D epartementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling i den allmänna motiveringen för förslagen följande.

Inledning

Det är ett gammalt önskemål att utomäktenskapliga barn skall få samma
rätt till arv som barn i äktenskap. F. n. är huvudregeln att ett barn utom
äktenskap inte ärver fadern eller hans släktingar.

Numera torde de flesta acceptera tanken på utvidgad arvsrätt för utomäktenskapliga
barn som ett självklart rättvisekrav. Men det har länge funnits
ett starkt motstånd mot reformen. Även de som i och för sig har varit
beredda att godta principen om likställighet mellan olika kategorier av barn
har ofta förfäktat att en förbättring av de utomäktenskapliga barnens ställning
i arvsrättsligt hänseende måste föregås av eller kombineras med andra
reformer. Det har sagts att man först måste minska risken för felaktigt
fastställda faderskap och sörja för att efterlevande makes ekonomiska intressen
blir bättre tillgodosedda än hittills i konkurrensen med barnens arvsanspråk.

När ärvdabalkssakkunniga år 1954 lade fram förslag om lika arvsrätt för
barn i och utom äktenskap, föreslogs också vissa ändringar i reglerna om

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

fastställande av faderskap och i giftermålsbalkens bodelningsregler. I remiss
till lagrådet följande år anslöt sig dåvarande chefen för justitiedepartementet
i allt väsentligt till förslagen. Dessa utsattes emellertid för kraftig
kritik från lagrådets sida. Lagrådet hade sålunda flera anmärkningar mot
de föreslagna faderskapsreglerna och ansåg dessutom att bestämmelserna
inte skulle öka säkerheten vid fastställande av faderskap i så hög grad som
krävdes för ett genomförande av förslaget om lika arvsrätt för barn inom
och utom äktenskap. Oavsett svårigheterna att fastställa faderskapet borde
vidare arvsrättsreformen anstå tills åtgärder vidtagits för att ge efterlevande
make ett väsentligt bättre ekonomiskt skydd än departementsförslaget
innebar.

När lagrådets yttrande anmäldes i statsrådet år 1958 underströk min företrädare
bl. a. att starka principiella skäl talade för den föreslagna arvsrättsreformen.
Han ansåg inte heller att den av lagrådet framförda praktiska
invändningen om bristande möjligheter att fastställa faderskapet borde vara
avgörande. Därvid utgick han från att ökad säkerhet vid fastställande av
faderskap kunde vinnas genom en reform av reglerna på detta område.
Däremot anslöt departementschefen sig till lagrådets uppfattning att frågan
om förbättrat skydd för efterlevande make borde lösas innan arvsrättsreformen
genomfördes. Han erinrade om att familjerättskommittén, som
tillsatts år 1957, hade till uppgift att utreda bl. a. problemet om efterlevande
makes rätt i boet.

I dag föreligger ett betänkande av familjerättskommittén med förslag som
väsentligt förstärker efterlevande makes ställning vid bodelning och arvskifte.
Förslag till nya regler om fastställande av faderskap till barn utom
äktenskap har lagts fram av en särskild utredningsman.

Familjerättskommitténs förslag till ändringar i gällande bodelnings- och
arvsregler har emellertid under remissbehandlingen utsatts för åtskillig kritik.
Flertalet av ändringsförslagen bör inte genomföras. Som jag har förutskickat
redan i prop. 1968: 136 behövs det en genomgripande revision av
äktenskapslagstiftningen från delvis andra utgångspunkter än dem familjerättskommittén
valt, och frågan om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar
får i det sammanhanget prövas på nytt i hela dess vidd. En utredning
med uppgift att göra en översyn av stora delar av den familjerättsliga
lagstiftningen är avsedd att tillsättas inom kort.

Enligt min mening kan det inte bli tal om att ännu en gång uppskjuta
frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt i avbidan på resultatet
av nya utredningar. Dessbättre är detta inte heller nödvändigt. Lagändringar
som skapar förutsättningar för säkrare avgöranden i faderskapsfrågor
är en rättssäkerhetsreform av självständigt intresse. Den kan genomföras
på grundval av det material som finns nu. Beträffande bodelningsoch
arvsreglerna ser jag saken så att det visserligen skulle ha varit av stort
värde om en reform beträffande de utomäktenskapliga barnens arvsrätt
kunde ha samordnats i tiden med en allmän översyn av äktenskapslagstift -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

ningen. Någon tvingande nödvändighet är detta dock inte. Vad som framför
allt är angeläget när det. gäller skyddet för efterlevande makes intressen
är att se till att maken i allmänhet kan få behålla hemmet intakt när behållningen
i boet är av måttlig storlek. Detta önskemål har visst samband
med frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga barn, men sambandet har
enligt min mening överbetonats i den tidigare diskussionen. Att skydda den
efterlevande makens hem kan vara lika angeläget vare sig det barn som
skulle kunna splittra hemmet genom att ta ut sin arvslott är den avlidne
makens barn utom äktenskap eller hans barn i tidigare äktenskap eller
rentav makarnas gemensamma barn. För de fall som jag syftar på bör
efterlevande makens intressen kunna tillgodoses i tillräcklig utsträckning
genom begränsade ändringar i bodelningsreglerna utan att man binder det
kommande arbetet på en mera omfattande revision av bestämmelserna om
äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Underlag för de lagändringar
som behövs finns i famil j erättskommitténs betänkande och remissyttrandena
över detta.

Jag kommer i det följande att behandla först efterlevande makes ställning,
därefter faderskapsreglerna och slutligen arvsrättsreformen. Dessutom
kommer jag att ta upp även vissa andra närliggande frågor.

Efterlevande makes ställning

Frågan om ekonomiskt skydd för efterlevande make har genom samhällsutvecklingen
under senare år kommit i ett delvis annat läge än förut. Genom
pensionsreformen år 1959 har efterlevande hustrus ekonomiska situation
förbättrats väsentligt. I betydande utsträckning kompletteras änkepensioner
från folkpensioneringen och den allmänna tilläggspensioneringen av
förmåner från andra statliga, kommunala eller privata pensionssystem. Beståndet
av individuella kapitalförsäkringar är betydande. I detta sammanhang
får man inte heller glömma att antalet gifta kvinnor med yrkesarbete
utom hemmet fortlöpande ökar. År 1960 hade omkring 23 % av alla gifta
kvinnor förvärvsarbete. Denna siffra hade år 1965 stigit till drygt 33 %
och överstiger numera 37 %.

För efterlevande makes försörjning spelar bodelnings- och arvsregler numera
i allmänhet inte någon nämnvärd roll. Däremot är innehållet i dessa
regler ofta avgörande för om efterlevande make skall kunna behålla det
gemensamma hemmet. Saknar den avlidne maken bröstarvingar, tillfaller
kvarlåtenskapen den efterlevande. Finns bröstarvingar, går arvet i stället
till dem. Om makarna har upprättat inbördes testamente har bröstarvinge
likväl alltid rätt att få ut sin laglott, dvs. hälften av arvslotten. Den efterlevande
maken tillgodoses emellertid i viss utsträckning genom gifterinålsbalkens
regler om bodelning. Vid bodelningen, som skall äga rum före arvskiftet,
får efterlevande make i princip hälften av makarnas sammanlagda
giftorättsgods. I 13 kap. 12 § giftermålsbalken finns dessutom vissa special -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969 25

regler som tar sikte på förhållandena i mindre dödsbon. Om den egendom
som vid bodelningen tillkommer efterlevande make är ringa, får maken
enligt paragrafens första stycke av giftorättsgodset ta ut nödvändigt bohag,
arbetsredskap och liknande även om arvingarnas lotter därigenom skulle
minskas. Paragrafen innehåller vidare i andra stycket den s. k. sextusenkronorsregeln.
Enligt denna regel har efterlevande make i princip alltid
rätt att av makarnas giftorättsgods få egendom till så stort värde att den
tillsammans med hans eller hennes enskilda egendom uppgår till 6 000 kr.
Regelns tillämpningsområde begränsas av vissa undantag som jag strax
får anledning att återkomma till.

Man kan ha olika meningar om vem som bör ha företräde till lcvarlåtenskapen
när den avlidne efterlämnar både make och bröstarvingar. Det kan
vara svårt att ge ett allmängiltigt svar på den frågan. Denna och andra
principiella frågor med anknytning till äktenskapet får emellertid prövas
vid den översyn av den centrala lagstiftningen på familjerättens område
som skall komma till stånd inom kort. Vad som kan övervägas i detta sammanhang
är endast vissa mindre ingripande lagändringar som kan tillgodose
välgrundade sociala önskemål utan att för den skull rubba grundvalarna
för arvsordningen. Starka sociala skäl talar enligt min mening för
att efterlevande makes ställning förbättras i fall då behållningen i boet är
av jämförelsevis begränsad storlek. Enligt vad jag har funnit kan ett förbättrat
skydd för efterlevande make åstadkommas inom ramen för 13 kap.
12 § giftermålsbalken.

Familj er ätt skommittén har föreslagit flera ändringar i 13 kap. 12 §. Bl. a.
har värdegränsen i andra stycket föreslagits höjd från 6 000 till 10 000
kr. Under remissbehandlingen har från flera håll uttalats sympati för ytterligare
höjning av beloppet, särskilt för den händelse kommitténs förslag
om arvsrätt för efterlevande make inte genomförs. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anser att efterlevande make skulle få tillräckligt skydd om
värdegränsen bestämdes till 50 000 kr. I flera yttranden påpekas vidare att
det belopp, som fastställs, bör göras värdebeständigt genom anknytning till
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Nuvarande värdegräns, 6 000 kr., tillkom år 1952. Det är uppenbart att
detta belopp numera är för lågt för att skydda ens ganska små hem mot
splittring. Enbart penningvärdets utveckling motiverar en större höjning
av beloppet än familjerättskommittén har förordat. Man bör enligt min
mening försöka använda bodelningsregeln till att ge efterlevande make ett
så gott skydd som möjligt, men samtidigt måste man se till att bodelningsregeln
inte får ett sådant innehåll att den i praktiken slår sönder arvsordningen.
Jag vill därför inte gå så långt som skånska hovrätten har gjort i
sitt remissyttrande över familjerättskommitténs betänkande, men en höjning
till 20 000 ä 25 000 kr. i nuvarande penningvärde förefaller mig rimlig.
Värdegränsen bör, såsom har föreslagits under remissbehandlingen, an -

26 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

knytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring så att den automatiskt
följer förändringar i penningvärdet. Jag förordar att värdegränsen
bestäms till fyra basbelopp vilket f. n. motsvarar 23 200 kr.

Beloppet 6 000 kr. i 13 kap. 12 § andra stycket inkluderar efterlevande
makens enskilda egendom. Familjerättskommittén har föreslagit att man
vid tillämpning av bodelningsregeln skall bortse från enskild egendom. Det
finns vissa skäl som talar för en sådan ordning. Förslaget har emellertid
kritiserats från flera håll. Det kan inte heller bestridas att förslaget ibland
kan leda till egendomliga resultat. Mina överväganden i frågan har fört mig
till slutsatsen att gällande bestämmelser inte bör ändras i nu ifrågavarande
hänseende.

I sammanhanget vill jag emellertid beröra bodelningsregelns innebörd
med hänsyn till vissa speciella tillgångar. Jag delar uppfattningen i familjerättskommitténs
betänkande att sådana personliga rättigheter som
folkpension, allmän tilläggspension, yrkesskadeersättning och tjänstepension
inte bör inräknas i den efterlevande makens egendom vid tillämpning
av 13 kap. 12 § andra stycket. Belopp som utfaller på grund av tjänstegrupplivförsäkring
bör enligt min mening behandlas på samma sätt. Tjänstegrupplivförsäkringen
är ett komplement till den allmänna tj änstepensioneringen.
Enligt familj erättskommittén råder en viss oklarhet i dessa tolkningsfrågor.
För min del anser jag emellertid att skälen för kommitténs
ståndpunkt i sak är så starka redan med utgångspunkt från gällande bestämmelser
att någon lagändring inte behövs.

Bodelningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket är enligt paragrafens nuvarande
lydelse inte tillämplig, om den avlidne maken efterlämnar barn i
tidigare äktenskap eller barn utom äktenskap med rätt till underhållsbidrag
ur kvarlåtenskapen. Familj erättskommittén har föreslagit att dessa
begränsningar slopas. Förslaget har praktiskt taget genomgående godtagits
under remissbehandlingen.

För min del kan jag följa kommittén och remissinstanserna ett stycke på
väg men inte fullt ut. När behållningen i boet är av den storleksordning som
det här är fråga om är det enligt min mening rimligt att efterlevande makes
intressen får gå före vuxna barns anspråk på arv. Jag kan också godta att
efterlevande make får företräde framför minderåriga barn, om barnen är
makarnas gemensamma. Den efterlevande maken har ju då underhållsskyldighet
gentemot barnen, och det ligger normalt i både makens och
barnens intresse att hemmet hålls samman. Annorlunda förhåller det sig
emellertid när den efterlevande makens bodelningsanspråk konkurrerar
med ett arvsanspråk eller ett anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen
som tillkommer den avlidnes minderåriga barn i ett tidigare äktenskap
eller utom äktenskap. För sådana barn betyder dödsfallet i allmänhet
att ett underhållsbidrag faller bort. Deras anspråk på arv eller underhåll
kan inte utan vidare offras till förmån för den efterlevande makens in -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Iresse att behålla hemmet intakt. Detta blir särskilt uppenbart om värdegränsen
i bodelningsregeln sätts så pass högt som jag har föreslagit.

Det finns alltså utrymme för en utvidgning av tillämpningsområdet för
bodelningsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket, men enligt min mening
bör man inte gå så långt som familjerättskommittén har föreslagit. Jag
föreslår att bodelningsregeln görs tillämplig i alla andra fall än då den
avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är makarnas gemensamma
barn. Valet av 16 år som gräns får ses mot bakgrunden bl. a. av föräldrabalkens
bestämmelser om att föräldrarnas underhållsskyldighet gentemot
barn upphör tidigast när barnet fyller 16 år.

De av mig här föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari
1970. De nya reglerna bör gälla vid bodelning med anledning av dödsfall
som inträffar efter ikraftträdandet. Jag föreslår en särskild övergångsbestämmelse
härom.

Förslaget påkallar vissa ändringar i arvsskatteförordningen. Vidare bör
ett par ändringar göras i försäkringsavtalslagen. Jag återkommer till detta
i specialmotiveringen.

Vissa regler av betydelse bl. a. för bodelningen vid makes död finns i 1959
års lag med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Denna
lag är tidsbegränsad och gäller f. n. till utgången av år 1969 (1967: 889).
Giltighetstiden bör nu förlängas med fem år.

Faderskap till barn utom äktenskap

Faderskap till barn utom äktenskap fastställs i det stora flertalet fall genom
erkännande. I händelse av tvist avgörs faderskapsfrågan av domstol.
Eftersom det inte är möjligt att med full säkerhet fastslå ett barns härkomst
måste domstolarnas avgöranden byggas på en presumtion. Enligt
gällande bestämmelser skall en man, som är instämd som svarande i ett
faderskapsmål, förklaras vara fader till barnet i fråga, om det är bevisat
att han haft samlag med modern under konceptionstiden och »det ej är
osannolikt att barnet avlats vid samlaget». Faderskapstalan kan riktas
endast mot en man i samma process. Om modern haft samlag med flera män
under konceptionstiden, kan det därför inträffa att flera processer efter
varandra måste föras mot olika män för att faderskapet till ett utomäktenskapligt
barn skall bli rättsligt fastställt.

Faderskapspresumtionen tolkas i praxis mycket strängt mot den utpekade
mannen. Om samlag under konceptionstiden är styrkt, fritas mannen
från faderskapet endast om mycket starka skäl talar mot att barnet avlats
av honom. De bevismedel som används för att häva presumtionen är främst
blodundersökningar och antropologiska undersökningar. I ett mål, som
högsta domstolen avgjorde förra året (T 21/1968), förklarades en man
vara fader till ett utomäktenskapligt barn fastän sannolikheten för en så -

28 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

dan blodgruppskonstellation som fanns hos mannen, modern och barnet
enligt statistiska beräkningar uppgick till endast 1,2 %. Även andra avgöranden
i högsta instans under senare år visar på en liknande restriktivitet
vid sannolikhetsbedömningen.

Nu gällande bestämmelser om faderskap till barn utom äktenskap finns
i föräldrabalken. De går i det väsentliga tillbaka på en särskild lag i ämnet
som kom till år 1917. På den tiden fick de utomäktenskapliga barnen
ofta växa upp i misär. Barnbidrag, studiehjälp och bidragsförskott var
okända begrepp. Modern till ett utomäktenskapligt barn kunde i allmänhet
inte ensam försörja barnet, och den enda hjälp som bestods av samhället
var en torftig fattigvård. Det var därför ofrånkomligt att det starka
sociala behovet att förmå fäder till utomäktenskapliga barn att fullgöra
sin underhållsskyldighet fick sätta sin prägel på reglerna om fastställande
av faderskap. Samtidigt saknades möjligheter att garantera materiellt
riktiga avgöranden i faderskapsfrågor. Medicinsk och biologisk vetenskap
kunde inte lämna några bidrag av betydelse till bedömningen av faderskapsfrågor.
Utvägen ur detta dilemma blev att man ställde upp en faderskapspresumtion
som innebar väsentliga avsteg från vanliga rättssäkerhetskrav.
Man nöjde sig i stort sett med att kräva bevisning om samlag
under konceptionstiden. Endast om det var uteslutet att barnet avlats
av den instämde mannen skulle talan mot honom ogillas. Vid tillkomsten
av föräldrabalken år 1949 gjordes den ändringen i faderskapsreglerna att
ordet »uteslutet» byttes ut mot »osannolikt», men i motiven framhölls att
man inte med detta avsåg att åstadkomma någon stor förändring. Det borde
fortfarande ställas mycket höga krav på den motbevisning som skulle
kunna häva faderskapspresumtionen.

De utomäktenskapliga barnens sociala situation skiljer sig i dag inte
på samma sätt från andra barns som år 1917 eller ännu år 1949. I de fall
då faderskapet inte kan fastställas eller då fadern till ett utomäktenskapligt
barn inte fullgör sin underhållsskyldighet utger samhället numera
bidragsförskott. Bidragsförskottet är visserligen avsett att trygga endast
en minimistandard men enligt tillgängliga statistiska uppgifter ligger bidragsförskottet,
f. n. 145 kronor i månaden, på ungefär samma nivå som
flertalet fastställda underhållsbidrag, inklusive indextillägg.

Något tiotal år efter tillkomsten av 1917 års lag började blodundersökningar
komma till användning i vissa fall i faderskapsmål. Därefter har
metoderna successivt förbättrats och resurserna förstärkts. F. n. kan felaktigt
utpekade män uteslutas från faderskap i 71 % av fallen. När blodundersökning
inte ger utslag kan resultat ibland nås genom antropologiska
undersökningar. Även härvidlag har under senare år skett en förbättring
av metoderna, men resurserna för att utföra antropologiska undersökningar
är ännu relativt begränsade.

Det utredningsförslag, som nu är aktuellt, innehåller ändringar i fader -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

•skapsreglerna som är avsedda att minska riskerna för materiellt felaktiga
avgöranden. Utredningsmannen vill visserligen som huvudregel bibehålla
den nuvarande faderskapspresumtionen. Men han föreslår att
man skall införa en tilläggsregel för de fall då flera män haft samlag med
modern under konceptionstiden. Faderskapsfrågan skall då prövas i samma
process beträffande alla män som kan komma i fråga, och som fader
skall anses den för vars faderskap övervägande skäl talar. Om inte någon
av männen är mer sannolik som fader än de andra, skall faderskapstalan
ogillas mot alla. I anslutning till ändringarna beträffande faderskapspresumtionen
har utredningsmannen också lagt fram förslag till nya regler
beträffande förfarandet i faderskapsmål.

Utredningsmannens förslag har i det hela fått ett gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen. Invändningar framförs visserligen på några
punkter, men det stora flertalet remissinstanser anser det värdefullt att
man får regler som ger större säkerhet för överensstämmelse mellan rättsligt
fastställt och biologiskt faderskap. Åtskilliga remissinstanser ger uttryck
för uppfattningen att en ändring av faderskapsreglerna i förslagets
riktning är en ofrånkomlig förutsättning för att man skall kunna göra
utomäktenskapliga barn likställda med barn i äktenskap när det gäller
arv efter fadern och hans släktingar.

För mig är en ändring av reglerna om fastställande av faderskap till barn
utom äktenskap en reform av självständigt intresse. De regler vi nu har var
naturliga under de sociala förhållanden som rådde i äldre tider och med
de begränsade möjligheter att förebringa bevisning om ett barns härstamning
som då stod till buds. Mot bakgrunden av den utveckling som har
ägt rum och som jag tidigare har skisserat anser jag emellertid att det nu
bör vara möjligt att införa regler som i tillräcklig grad tillgodoser både de
utomäktenskapliga barnens intressen och det allmänna intresset av rättssäkerhet
i domstolarnas avgöranden. Faderskapsavgörandena får onekligen
ännu större vikt än tidigare om de förknippas med arvsrätt efter fadern
och hans släktingar, men de är redan nu så betydelsefulla att man bör
tillvarata de möjligheter som utvecklingen har skapat att öka tillförlitligheten.
Det kapitaliserade värdet av underhållsbidraget till ett utomäktenskapligt
barn under barnets hela uppväxttid är f. ö. i allmänhet mycket
större än de belopp som kan tillfalla barnet i arv efter fadern och hans
släktingar.

Lagändringar som främjar säkrare avgöranden i faderskapsmål måste
gå ut på en uppmjukning av faderskapspresumtionen. Vetenskapen har
inte hunnit så långt att det alltid är möjligt att få fram utredning som ger
full visshet beträffande faderskapet, och en presumtionsregel av något
slag måste man därför ha även i en framtida lagstiftning. Den springande
punkten är emellertid om man vill övergå från en negativ till en positiv
sannolikhetsbedömning och vid behov tillåta en allsidig jämförelse i sam -

30 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

ma process mellan flera faderskapsmöjligheter. För min del tvekar jag inte
att nu ta detta steg. Det skall visserligen inte förnekas att en faderskapsprocess
med flera svarande kan innebära obehag och påfrestningar främst
för modern. Jag är medveten om behovet att med olika medel minska dessa
olägenheter och risker. Enligt vad jag har funnit är detta emellertid en fråga
som kan lösas på ett rimligt sätt oberoende av faderskapspresumtionens
utformning. Vad som är av vikt i det sammanhanget är särskilt att faderskapsprocessen
förbereds noggrant genom blodundersökning och på annat
sätt så att man i möjligaste män kan undvika att dra in mer än en man
; rättegången. Någon gång kan det också finnas skäl att hellre avstå från
att försöka få faderskapet fastställt än att driva en rättegång som skulle
kunna vara till men för barnet eller utsätta modern för psykiska hälsorisker.
Ett visst skydd för inblandade parter i ett faderskapsmål ligger också i möjligheterna
att hålla rättegången inom stängda dörrar.

En ny lagstiftning bör kunna utformas så att den, samtidigt som den tillgodoser
rättssäkerheten bättre, snarast innebär mindre risker för påfrestningar
och trakasserier än den nu gällande ordningen. Den som har en
kritisk inställning till tanken på en uppmjukning av faderskapspresumtionen
av sådana skäl som är aktuella här bör inte heller förbise bristerna
i det nuvarande regelsystemet. Som det nu är tillåter domstolarna i praxis
en svarande, som vill frita sig från faderskapet, att åberopa vittnesförhör
med andra män som kan antas ha haft samlag med modern under konceptionstiden.
Och ogillas talan mot den först instämde mannen kan nya
processer bli nödvändiga. Successiva, utdragna rättegångar är visserligen
inte vanliga, men i de fall de förekommer torde de innebära större olägenheter
för både modern och barnet än en samlad prövning av faderskapsfrågan
i hela dess vidd.

Mot tanken på en uppmjukning av faderskapspresumtionen har under
remissbehandlingen från enstaka håll invänts att uppmjukningen kan
väntas leda till sådana konsekvenser som att fler fall än tidigare kommer
att gå till process och att det blir en ökning av antalet fall där något faderskap
överhuvudtaget inte kan fastställas. Det är givetvis angeläget att faderskapsfrågan
i så många fall som möjligt kan klaras ut genom erkännande
och inte genom process. Mycket kommer därvid an på barnavårdsmännens
insatser och på möjligheterna till blodundersökningar och
antropologiska undersökningar. Det framgår av Svenska kommunförbundets
yttrande över det nu aktuella utredningsförslaget att förbundet är inställt
på att barnavårdsnämndernas och barnavårdsmännens arbete med
faderskapsfrågor måste anpassas till de krav som en ny lagstiftning ställer.

Jag vill inte bestrida att en uppmjukning av faderskapspresumtionen
kan leda till att det blir något vanligare än hittills att faderskapet inte kan
fastställas. Det kommer emellertid att vara fråga om fall där det kvarstår

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969 31

en betydande ovisshet om vem som är fader till barnet i fråga. I dessa fall är
del enligt min uppfattning riktigare att samhället tar på sig en extra kostnad
för barnets försörjning genom att utge bidragsförskott än att underhållsskyldighet
läggs på en man som med ganska stor sannolikhet inte har
släktskap med barnet. Vi befinner oss i dag inte i samma tvångssituation
som tidigare när det enda alternativet till underhållsbidrag var fattigvård.
Inte heller tror jag att det från sociala eller psykologiska synpunkter är någon
olycka om det blir något fler barn än nu som saknar en fader i rättslig
mening. För barnets del måste värdet av att det finns en man som det liar
rätt att räkna som sin fader rimligen vara beroende av att mannen också
uppfattar sig som fader och visar intresse för barnet. Nya regler som ger
större säkerhet för riktiga avgöranden i faderskapsfrågor bör på det hela
taget vara ägnade att förbättra förhållandena härvidlag.

Beträffande den närmare utformningen av faderskapspresumtionen är
jag inte helt ense med utredningsmannen. Enligt hans förslag skall domstolen
göra en negativ sannolikhetsbedömning när utredningen visar på bara
en aktuell man för faderskapet och i andra fall en positiv bedömning
av vem som är mest sannolik. Denna skillnad är enligt min mening logiskt
inte fullt försvarlig, och den är inte heller praktiskt behövlig. Den skulle,
som remissbehandlingen visar, ibland kunna ge upphov till tolknings- och
gränsdragningssvårigheter. Det inträffar inte så sällan att en instämd man
kan göra sannolikt men inte bevisa att modern haft samlag under konceptionstiden
också med annan man. Oavsett hur det ligger till med bevisningen
på den punkten bör enligt min mening bedömningen i presumtionsfrågan
i princip alltid ske efter samma regel. Bestämmelserna i ämnet
i 3 kap. föräldrabalken kan lämpligen utformas så att en man skall förklaras
vara fader till ett utomäktenskapligt barn, om det är utrett att han
haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat och det med
hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet avlats av honom.

Innebörden av den av mig föreslagna presumtionsregeln kan belysas genom
ett par exempel. Antag att modern utpekar en viss man som fader
och att det utreds att han haft samlag med henne under konceptionstiden.
Han kan inte uteslutas från faderskapet genom blodundersökning. Utredningen
visar inte att modern haft samlag med någon annan man under
konceptionstiden. Slutsatsen måste då i allmänhet bli att den utpekade
mannen är sannolik som fader. Om blodundersökningen skulle visa en så
låg sannolikhet för faderskapet som i det förut omnämnda högstadomstolsavgörandet
från förra året bör faderskapstalan dock kunna bifallas
endast om modern gör ett mycket trovärdigt intryck och hennes uppgifter
vinner stöd av annan utredning, t. ex. antropologisk undersökning.

Om man i stället har en faderskapsprocess där två män visas ha haft
samlag med modern under konceptionstiden och ingen av dem är uteslu -

32 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

ten från faderskap enligt företagna blodundersökningar, får en jämförelse
mellan männen göras med ledning av alla omständigheter som kominer
fram i målet. Hänsyn kan behöva tas till sådana skillnader som att den
ene mannen haft stadigvarande förbindelse med modern medan den andre
bara haft ett enstaka samlag med henne. Trovärdiga uppgifter om preventivmedel
kan inte heller lämnas obeaktade. Ibland kan utredning om blodgruppsstatistiska
differenser eller antropologiska undersökningar fälla utslaget.
Den samlade bedömningen i målet måste bli en fråga om övervägande
sannolikhet för det ena eller andra faderskapet. Men om faderskapsialan
skall kunna bifallas mot någon av männen får skillnaden i sannolikhet
inte vara så liten att den ter sig praktiskt ganska obetydlig. I så fall
skall faderskapstalan ogillas mot båda männen.

I ett mål där utredningen visar att modern haft samlag med tre eller
flera män under konceptionstiden beror möjligheterna att nå fram till ett
positivt avgörande i 1''aderskapsfrågan i hög grad på resultatet av blodundersökningar
och eventuella antropologiska undersökningar. Om det inte
går att nå resultat genom sådana undersökningar och man inte heller på
annat sätt kan nå fram till en någorlunda klar sannolikhetsövervikt för en
av männen bör faderskapstalan ogillas mot alla. I sådana fall som det här är
fråga om kan hänsynen till moder och barn ibland tala för att man avstår
från att överhuvudtaget anställa rättegång i faderskapsfrågan.

Som tidigare har framgått kan faderskap till barn utom äktenskap f. n.
fastställas inte bara genom rättegång utan också genom erkännande
av mannen i fråga. Denna senare form har hittills tillämpats i över 80 % av
fallen och är alltså av mycket stor praktisk betydelse. Erkännande kan
enligt 3 kap. 4 § föräldrabalken lämnas på tre olika sätt, nämligen muntligen
inför präst som för kyrkoböckerna i barnets hemförsamling eller inför
notarius publicus i tillkallat vittnes närvaro samt slutligen också skriftligen.
I detta senare fall måste erkännandet godkännas av barnavårdsmannen
eller, om sådan inte finns, av barnavårdsnämnden. Utredningsmannen
har inte behandlat frågan om ändring av dessa regler.

Enligt min mening är emellertid bestämmelserna inte helt förenliga med
grundtanken bakom mitt tidigare förslag om presumtionsregler i faderskapsmål.
Detta syftar till att endast den som är sannolik såsom fader till
barnet skall kunna förklaras vara fader. Detta bör återspeglas även i reglerna
om faderskapserkännande. Man måste få till stånd åtminstone en viss
prövning av att sådant erkännande överensstämmer med verkliga förhållandet.
Eftersom erkännande av faderskap oftast lämnas i samband med att
barnavårdsmannen söker utröna barnets börd, bör prövningen också ankomma
på barnavårdsmannen. Nuvarande regler om muntligt faderskapserkännande
kan då inte stå kvar oförändrade. Med hänsyn till de betydelsefulla
rättsverkningar, som ett erkännande får, framstår det i och för sig
som naturligt att kräva att erkännandet alltid skall lämnas skriftligen.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Denna form torde f. ö. redan nu vara den normala. Jag föreslår därför
att nuvarande möjligheter till muntligt erkännande slopas.

Vad gäller barnavårdsmannens prövning av faderskapserkännande måste
beaktas att erkännandet som sådant givetvis normalt har ett betydande
bevisvärde. Närmast bör det åligga barnavårdsmannen att kontrollera att
det inte finns något som talar mot att mannen i fråga verkligen är fader till
barnet. Om barnavårdsmannen finner anledning ifrågasätta riktigheten av
erkännandet, bör han inte få godkänna det. Jag vill särskilt framhålla att
förutsättningar för godkännande i allmänhet inte torde föreligga, när modern
under konceptionstiden har haft samlag med mer än en man och den
för barnavårdsmannen tillgängliga utredningen inle ger någon bestämd vägledning
om vem som är fader.

Förutsättningarna för att fader skapserkännande skall få godkännas bör
liksom hittills anges i föräldrabalken. Saken synes lämpligen kunna uttryckas
så att erkännandet får godkännas bara om mannen i fråga kan antas
vara fader till barnet. Bestämmelserna om faderskapserkännande bör även
i övrigt jämkas något.

De föreslagna ändringarna i de materiella reglerna om faderskap till barn
utom äktenskap innebär att det måste föreligga en positiv sannolikhet för
att en man skall kunna förklaras vara fader. För att förslaget skall kunna
förverkligas krävs att faderskapsfrågan så långt möjligt prövas i ett sammanhang
beträffande varje man som kan komma i fråga såsom fader till
barnet. Detta måste naturligen sätta sin prägel på förfarandet i fader
skapsfrågor.

I likhet med utredningsmannen anser jag att det liksom hittills i första
hand bör ankomma på barnavårdsmannen att göra utredning i faderskapsfrågor.
Eftersom faderskapet i de allra flesta fall också i fortsättningen
torde komma att fastställas genom erkännande, är detta utomprocessuella
förfarande av stor betydelse. Förfarandet bör i allt väsentligt utformas efter
de riktlinjer utredningsmannen har angett. Barnavårdsmannen har alltså
att verkställa en objektiv undersökning av faderskapsfrågan. Som ett led
i denna utredning bör han höra modern och den eller de män som kan komma
i fråga som fader till barnet. Om skäl talar för det bör han också verka
för att blodundersökning genomförs beträffande modern, barnet och de
aktuella männen. I samband med att utredningen avslutas har han att ta
ställning till om faderskapsfrågan kan anses så klar att han bör verka för
ett erkännande. En ordning som den jag nu i korthet har skisserat torde
redan f. n. i praxis tillämpas av flertalet barnavårdsmän i landet.

Om faderskapet inte fastställs genom erkännande, uppkommer frågan hur
let processuella förfarandet bör gestaltas. F. n. gäller att barnavårdsmannen
är skyldig att sörja för att barnets börd fastställs. Talan kan väckas
inte bara av barnavårdsman utan även av den som har vårdnaden om
oarnet, dvs. normalt modern, liksom också i förekommande fall av särskilt
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 52

34 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

förordnad förmyndare. Som jag har nämnt förut kan emellertid bara en
man instämmas i samma mål. En sådan ordning är givetvis oförenlig med
de tidigare föreslagna reglerna om sannolikhetsavvägning mellan flera i
och för sig tänkbara fäder. Hur det processuella förfarandet närmare bör
utformas kan emellertid vara tveksamt.

Utredningsmannens förslag innebär dels att barnets ställföreträdare skall
ha rätt att stämma in flera presumtiva fäder, dels att en instämd man skall
kunna dra in annan man som motpart till käranden i målet. Denna lösning
har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om utredningsmannens förslag
ger tillräckliga garantier för en allsidig prövning av faderskapsfrågan. Man
kan knappast bortse från risken att ställföreträdare för barnet inte sällan
skulle komma att begränsa sin talan till att avse bara den man, som enligt
kärandens uppfattning är fader till barnet, även om också annan man
i och för sig kan komma i fråga för faderskapet. Detta gäller naturligtvis
särskilt, ifall modern och barnavårdsmannen är av samma mening i faderskapsfrågan.
Svaranden kan visserligen enligt utredningsförslaget begära
att annan man stäms in i målet. Han har emellertid av naturliga skäl inte
alls samma möjligheter som kärandesidan att få reda på huruvida annan
man kan vara aktuell som fader. Även om han skulle ha vetskap eller misstanke
härom, är det, särskilt om han saknar ombud, ingalunda säkert att
han kommer sig för med att ansöka om stämning på den utomstående
mannen. Som har antytts under remissbehandlingen är det också från
principiell synpunkt mindre tillfredsställande att omfattningen av faderskapsfrågans
prövning i inte obetydlig utsträckning skall vara beroende av
initiativ från svarandens sida.

Dessa kritiska synpunkter får inte undanskymma det faktum att den av
utredningsmannen förordade ordningen i flertalet fall skulle komma att
fungera tämligen väl. Enligt min mening bör det emellertid undersökas om
inte något annat system är att föredra.

I Danmark och Norge utreds faderskapsfrågan först av administrativ
myndighet. Om erkännande inte lämnas hänskjuts faderskapsfrågan till
domstol. På grundval av den förberedande utredningen skall domstolen
stämma in alla presumtiva fäder till barnet för att svara i målet. Skulle
det under handläggningen av målet komma fram upplysningar som tyder på
att en utomstående man kan vara fader till barnet, skall domstolen stämma
in även den mannen. Domstolen skall ex officio dra försorg om utredningen.
Vid avgörande av saken är domstolen inte bunden av parts yrkande eller
medgivande. Om domen överklagas, skall högre rätt pröva målet mot alla
dem som var parter vid handläggningen i underrätten. Enligt upplysningar
som jag inhämtat från Danmark och Norge anser man sig där ha enbart
goda erfarenheter av denna ordning.

I sammanhanget förtjänar också erinras om att ett system som i viss mån

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

påminner om det dansk-norska förordades i ärvdabalkssakkunnigas betänkande
år 1954. De sakkunniga ville nämligen ge domstolen möjlighet att
förelägga barnets representanter att stämma in utomstående män.

En ordning liknande den i Danmark och Norge tillämpade är givetvis väl
ägnad att främja syftet att få faderskapsfrågan allsidigt prövad i ett sammanhang.
Å andra sidan innefattar systemet en avvikelse från det kontradiktoriska
förfarandet som ligger till grund för domstolsprocessen i vårt
land och som innebär att parterna själva och inte domstolen bestämmer omfånget
av processen. Jag delar visserligen den uppfattning som departementschefen
gav uttryck åt i 1955 års lagrådsremiss, nämligen att de processuella
reglerna inte har något egenvärde utan har till uppgift att ge tjänligt
underlag för tillämpning av materiella regler. Man bör emellertid enligt
min mening om möjligt undvika ett sådant avsteg från numera gängse processrättsliga
principer som en befogenhet för domstol att självmant stämma
in svarande i faderskapsmål skulle innebära.

Den lösning som då återstår är att ålägga barnavårdsmannen som en
tjänsteplikt att i faderskapsmål stämma in alla presumtiva fäder. Förslag
härom framfördes under remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas
betänkande. I 1955 års lagrådsremiss (prop. 1958 A: 144 s. 205) tillbakavisade
dåvarande departementschefen emellertid denna tanke under hänvisning
till att en sådan ordning skulle kunna äventyra ett gott förhållande
mellan modern och barnavårdsmannen. Mot förslaget åberopades också att
det för barnavårdsmannen måste te sig stötande att tvingas ställa yrkande
om faderskap mot någon som från kärandesidan inte ansågs vara fader till
barnet.

Efter överläggningar med företrädare för socialstyrelsen i frågan har jag
emellertid för min del blivit övertygad om att farhågorna för störningar i
förhållandet mellan modern och barnavårdsmannen är överdrivna. Det förekommer
redan nu att barnavårdsmannen anser sig böra instämma en
annan man än den barnets moder har utpekat som fader. Det motsatsförhållande
som i vissa fall kan uppkomma mellan modern och barnavårdsmannen
torde snarast ha sin grund i att barnavårdsmannen överhuvudtaget
tar upp till undersökning en sådan fråga som om modern haft förbindelse
med flera män under konceptionstiden. Det synes då närmast vara en fördel
för barnavårdsmannen att kunna åberopa sin tjänsteplikt som stöd
för att ansöka om stämning på varje man som rimligtvis kan vara fader till
barnet.

Vad beträffar den andra invändningen mot tanken på taleplikt för barnavårdsmannen
vill jag först erinra om att det, som nyss nämnts, förekommer
att barnavårdsmannen och modern har olika uppfattning i faderskapsfrågan.
Detta synes mig också helt naturligt. Om modern haft samlag med mer
än en man under konceptionstiden och ingen av dem friats från faderskapet,
t. ex. genom blodundersökning, måste det rimligtvis i allmänhet

36 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

finnas skäl som talar både för den enes och den andres faderskap, innan
frågan gjorts till föremål för rättslig bedömning. Även om barnavårdsmannen
skulle ha en viss uppfattning rörande vem av männen som sannolikt är
fader, har jag svårt att förstå att det för barnavårdsmannen vid en objektiv
bedömning skulle kunna förefalla stötande eller egendomligt att behöva
väcka talan mot båda. Ett sådant förfarande bör tvärtom framstå som naturligt,
eftersom barnavårdsmannen under alla förhållanden är skyldig
att medverka till ett materiellt riktigt avgörande. Sedan talan väckts, skall
målet handläggas i den ordning som gäller för s. k. indispositiva tvistemål.
Detta innebär bl. a. att rätten självmant kan förordna om den bevisning
som anses behövlig, om barnets ställföreträdare skulle underlåta
att göra detta. Några processuella olägenheter av en regel om taleplikt synes
mig därför inte behöva befaras.

Inte heller i övrigt finns enligt min mening något hinder mot den nu
ifrågasatta ordningen. Jag anser den vara att föredra framför utredningsmannens
förslag i denna del. Om faderskapet inte erkänns, bör barnavårdsmannen
alltså i princip vara skyldig att ansöka om stämning på varje man
som objektivt sett kan vara fader till barnet. Härav framgår, som jag nyss
antydde, att exempelvis en man vars faderskap enligt verkställd blodundersökning
är uteslutet givetvis inte skall stämmas in. Taleplikten bör begränsas
till att avse den eller de män som skäligen kan komma i fråga som
fader.

Att barnavårdsmannen på detta sätt åläggs att väcka talan innebär inte
att han själv måste upprätta stämningsansökan och utföra barnets talan i
målet. I praktiskt taget alla faderskapsmål torde barnet kunna få fri rättegång.
Enligt 5 § lagen om fri rättegång kan rätten förordna advokat eller
annan lämplig juridiskt utbildad person att mot ersättning av allmänna
medel biträda part som har fått fri rättegång vid talans väckande och utförande,
såvida partens intresse inte kan tillvaratas av honom själv eller
av någon som i tjänsteställning lämnar honom bistånd. Barnavårdsmännen
saknar oftast juridisk utbildning. I faderskapsmål finns i allmänhet förutsättningar
för biträdesförordnande. Det juridiskt utbildade biträdet kan
i samband med att stämningsansökan sätts upp ge barnavårdsmannen
råd i frågan om vilka män som skall stämmas in i målet. Naturligtvis bör
biträdet och barnavårdsmannen samråda med varandra också i olika frågor
som kommer upp under målets handläggning. Såsom ställföreträdare för
barnet är det dock ytterst barnavårdsmannen som har att bestämma vilken
ståndpunkt barnet skall inta i målet.

Skyldigheten för barnavårdsmannen att väcka talan inträder så snart
han är färdig med sin förberedande utredning. Denna bör normalt vara
avslutad senast inom ett år från barnets födelse. Ofta nog torde barnavårdsmannen
kunna inleda rättegång långt dessförinnan. Som jag tidigare
nämnde har också modern eller särskilt förordnad förmyndare f. n. rätt

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

att väcka talan för barnets räkning. I det stora flertalet fall torde visserligen
modern eller förmyndaren vara helt införstådd med att barnavårdsmannen
för talan i målet. Det bör emellertid inte komma i fråga att beröva
dem rätten att själva anliängiggöra talan, om de så önskar. Den situationen
kan alltså uppkomma att t. ex. modern väcker talan innan barnavårdsmannen
hunnit slutföra sin utredning. Rätten bör då liksom f. n. vara
skyldig att bereda barnavårdsmannen tillfälle att yttra sig i målet (jfr 20
kap. 4 § föräldrabalken). Om barnavårdsmannen anser att det kan finnas
flera presumtiva fäder än den eller de som modern stämt in i målet, måste
han naturligtvis upplysa rätten härom. Domstolen bör i så fall ge barnavårdsmannen
skäligt rådrum för att slutföra sin utredning i bördsfrågan
och inge eventuell ansökan om tilläggsstämning.

Den ordning för väckande av talan i faderskapsmål som jag nu har förordat
bör rimligtvis ge goda garantier för att faderskapsfrågan prövas så
allsidigt som är praktiskt möjligt. Det kan emellertid inte uteslutas att en
svarande hävdar att en utomstående man är fader till barnet samtidigt som
ställföreträdare för barnet underlåter att väcka talan mot vederbörande av
det skälet att hans faderskap framstår som osannolikt. Eftersom faderskapsfrågan
så långt möjligt skall prövas i ett sammanhang, bör svaranden inte
kunna få påkalla vittnesförhör med vederbörande man. Rättssäkerheten
kräver emellertid då att svaranden skall ha möjlighet att få frågan om den
utomstående mannens faderskap prövad genom att ansöka om stämning på
mannen i fråga.

Redan de nu redovisade förslagen om förfarandet i faderskapsmål kräver
åtskilliga ändringar i föräldrabalkens regler i ämnet. Förslaget påkallar
dessutom vissa särskilda regler om rättegångskostnader och processen i
högre rätt, liksom också i flera andra specialfrågor. Eftersom barnavårdsmannens
utredning i faderskapsfrågor i fortsättningen får ökad vikt synes
lämpligt att förfarandet i denna del, till skillnad mot vad som nu är fallet,
i viss utsträckning regleras genom lagbestämmelser. Jag har funnit det
från lagteknisk synpunkt lämpligast att samtliga nu åsyftade regler förs
samman i en särskild lag om fastställande av faderskapet till barn utom
äktenskap. Beträffande det närmare innehållet i lagen hänvisas till specialmotiveringen.

De nya bestämmelserna om faderskapet till utomäktenskapliga barn och
om förfarandet i faderskapsmål bör träda i kraft den 1 januari 1970.

Jag vill i detta sammanhang också beröra frågan om vidgade möjligheter
för domstol att besluta om blodundersökning eller antropologisk undersökning
i faderskapsmål. F. n. gäller att sådant beslut kan avse bara
modern, barnet och den eller de män som kan antas ha haft samlag med
modern under konceptionstiden. I propositionen med förslag till ärvdabalk
förordades att också barnets syskon, moderns föräldrar och föräldrar
till en presumtiv fader skulle kunna åläggas att genomgå undersökning.

gg Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut, avslogs förslaget av riksdagen,
som emellertid hemställde om skyndsam ny utredning av frågan.

I det nu aktuella betänkandet föreslås ingen ändring på förevarande
punkt. Remissinstanserna biträder i allmänhet denna uppfattning. Från
ett par håll hävdas emellertid att möjligheterna till undersökning bor vidgas
med hänsyn främst till det allmänna intresset av att faderskapet blir

riktigt fastställt.

Det är givetvis i och för sig angeläget att utnyttja de mojligheter som
står till buds för att bringa klarhet i faderskapsfrågor. Emellertid synes
det mig från principiell synpunkt betänkligt att införa en undersökningsplikt
i fråga om personer, som inte alls är inblandade i faderskapsmålet.
Härtill kommer, som utredningsmannen också framhåller, att en skyldighet
för anhöriga att underkasta sig undersökning skulle få betydelse bara i ett
mycket begränsat antal fall. Jag ansluter mig därför till utredningsmannens
ståndpunkt. Vissa andra ändringar bör emellertid göras i 1958 års lag
om blodundersökning m. m. Jag återkommer härtill i specialmotiveringen.

Enligt 20 kap. 13 och 13 a §§ föräldrabalken kan den som utgivit underhållsbidrag
till barn utom äktenskap eller barnets moder i vissa fall
efter beslut av länsstyrelse få ersättning av allmänna medel för utgivna
underhållsbidrag, om han senare frias från faderskapet. Som jag kommer
att närmare utveckla senare bör ersättningsreglerna kompletteras. Eftersom
bestämmelserna i fortsättningen inte hör hemma i föräldrabalken och knappast
heller i den tilltänkta lagen om förfarandet vid fastställande av faderskap
vill jag förorda, att de intas i en särskild lag om ersättning i vissa
fall för utgivna underhållsbidrag. Det närmare innehållet i lagen kommer
att redovisas i specialmotiveringen.

Arvsrätt för barn utom äktenskap

Barn utom äktenskap är alltsedan början av 1900-talet fullt likställda med
barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter modern och hennes släktingar.
Däremot har de arvsrätt efter sin fader bara i vissa speciella fall.
Rätt till arv föreligger sålunda endast om barnet är s. k. trolovningsbarn
eller om fadern avgett särskild förklaring att barnet skall ha arvsrätt efter
honom. Någon arvsrätt efter faderns släktingar har barn utom äktenskap
inte.

Då ett förslag om lika arvsrätt för barn inom och utom äktenskap år
1955 remitterades till lagrådet framhöll föredragande departementschefen
att det var ett etiskt rättvisekrav att dessa båda kategorier barn i möjligaste
mån blev likställda. Samhället borde inte genom sin lagstiftning eller
på annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en
sämre lottad grupp. Det gällde här först och främst en principiell fråga
om rättslikhet. Ett upphävande av de utomäktenskapliga barnens särställning
i arvsrättsligt hänsende skulle utan tvivel vara ägnat att i sin mån

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

bidra till en mera fullständig social likställighet mellan dessa barn och
barn i äktenskap.

Till dessa uttalanden vill jag oreserverat ansluta mig. Att en utvidgning
av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har starkt stöd i den allmänna
rättsuppfattningen framgår också av remissyttrandena över familjerättskommitténs
förslag på denna punkt. I ett fåtal kritiska remissyttranden
har visserligen invänts att förslaget inte stämmer överens med vad
som numera vid sidan av blodsbandet anses utgöra grunden för arvsrätten,
nämligen den sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och
arvinge. Samma synpunkt har tidigare i skilda sammanhang framförts som
skäl mot en arvsrättsreform, bl. a. vid lagrådsbehandlingen av 1955 års
förslag. Det är sant att samhörigheten mellan ett utomäktenskapligt barn
och dess fader ofta nog är mindre god. Så är emellertid ingalunda alltid
fallet. Bortsett härifrån bör, som föredragande departementschefen framhöll
år 1955, själva släktskapet väga tyngre när det gäller så nära anförvanter
som egna barn.

Under remissbehandlingen har från ett par håll uttalats tvekan huruvida
arvsrätten för utomäktenskapligt barn bör gälla även i förhållande
till faderns släktingar. Praktiskt sett är frågan mindre betydelsefull. Arvsrätt
blir aktuell först sedan fadern har avlidit. Normalt överlever fadern
sina föräldrar, och arvfall efter avlägsnare släktingar torde vara mera ovanliga.
Av principiella skäl bör emellertid barn i och utom äktenskap vara
likställda även när det gäller rätten till arv efter faderns släktingar.

Jag föreslår alltså att barn i och utom äktenskap skall ha lika rätt till
arv efter fadern och dennes släktingar. Detta innebär att utomäktenskapligt
barn har samma rätt till laglott som barn i äktenskap. Den i något
remissyttrande antydda tanken på avskaffande av laglottsinstitutet kan
inte tas upp i detta sammanhang.

Av principiella likställighetsskäl bör även fadern och dennes släktingar
ha arvsrätt efter barn utom äktenskap och dess avkomlingar i samma
utsträckning som i fråga om barn i äktenskap. I ett par remissyttranden
har hävdats att fadern och dennes släktingar borde vara uteslutna från
arvsrätt för den händelse barnet avlats i våldtäkt. Tillräckliga skäl för en
sådan undantagsregel synes mig emellertid inte föreligga. I sammanhanget
kan f. ö. erinras om att kvinna, som blivit gravid genom våldtäktsbrott,
har rätt till abort (jfr. 1 § första stycket 3 lagen den 17 juni 1938, nr
318, om avbrytande av havandeskap).

Lagtekniskt bör arvsrättsreformen genomföras på så sätt att de särskilda
bestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt i 4 kap. ärvdabalken
får utgå. Detta medför att rubriken till 4 kap. måste ändras. Dessutom
bör 1 § i kapitlet jämkas redaktionellt.

Som jag har nämnt i tidigare sammanhang innehåller 8 kap. ärvdabalken
i 9 och 10 §§ vissa specialregler i fråga om utomäktenskapliga barns

40 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. I likhet med kommittén anser
jag att det inte finns anledning att behålla dessa regler efter arvsrättsreformens
genomförande. Jag förordar alltså att de upphävs. Därmed blir de
allmänna reglerna i 8 kap. tillämpliga på alla barn utom äktenskap.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970.

I enlighet med gängse princip vid ändringar i arvsordningen bör som
förutsättning för den vidgade arvsrätten för barn utom äktenskap gälla
att arvlåtaren har avlidit efter ikraftträdandet.

I fråga om vidgad arvsrätt för andra utomäktenskapliga barn än trolovningsbarn
och barn med arvsrättsförklaring föreslog ärvdabalkssakkunniga
den ytterligare begränsningen att barnet skulle vara fött efter
ikraftträdandet. I 1955 års lagrådsremiss biträdde departementschefen
detta förslag, och familjerättskommittén går nu på samma linje. Till stöd
för denna ståndpunkt har åberopats främst två skäl, nämligen dels risken
för att äldre faderskapsavgöranden kan vara oriktiga, dels tidigare brister
i registreringen av utomäktenskapliga barn i folkbokföringen.

För egen del vill jag erinra om att den av mig förordade arvsrättsreformen
grundas på den principiella uppfattningen att en viss grupp människor
inte till följd av sin börd skall vara sämre lottade än andra. Ett accepterande
av ståndpunkten att de nya arvsreglerna skall tillämpas bara under
förutsättning att barnet fötts efter ikraftträdandet skulle medföra att reformen
i själva verket slog igenom fullt ut först efter ett femtiotal år eller
mera, dvs. inte förrän en bra bit in på 2000-talet. Därmed skulle man också
konservera vad som numera allmänt erkänns vara en social orättvisa. Från
principiell synpunkt kan det enligt min mening inte råda någon tvekan om
att arvsrättsreformen i största möjliga utsträckning bör genomföras utan
särskilda inskränkande övergångsbestämmelser.

Invändningen om risken för felaktigt fastställda faderskap med hittillsvarande
regler på området kan givetvis inte frånkännas betydelse i sammanhanget.
I det stora flertalet fall torde det emellertid inte råda någon
tvekan om att faderskapen är riktigt fastställda. Att nu införa möjlighet
till omprövning av redan fastställda faderskap är praktiskt omöjligt. Vid
beredningen av ärendet inom justitiedepartementet har övervägts att ta hänsyn
till de osäkra faderskapen på det sättet att fadern skulle få rätt att genom
testamente ta ställning till om barnet skall ha arvsrätt eller inte. En sådan
lösning lider emellertid av den allvarliga svagheten att fadern skulle
kunna beröva barnet arvsrätt också i de fall då faderskapet är riktigt fastställt.
Man skulle med andra ord få en grupp av barn som — till skillnad
från andra barn — inte har skydd för sin laglott. Inte heller en sådan brist
på jämlikhet är jag för min del beredd att godta.

Valet står då mellan att offra intresset av arvsrätt för det stora flertalet
utomäktenskapliga barn med riktigt fastställda faderskap eller att acceptera
risken av att arvet ibland kan komma att kanaliseras till ett barn som

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

i själva verket inte är släkt med sin rättsligt utpekade fader. Jag föredrar
den senare lösningen.

Vad angår den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga
barn vill jag framhålla följande. Före den 1 januari 1918 infördes inte någon
anteckning om barn utom äktenskap vid faderns namn i församlingsboken.
Därefter gällde att barnet skulle antecknas vid faderns namn
i församlingsboken, men anteckningen togs i allmänhet inte in i faderns
flyttningsbetyg och kom sålunda inte att följa med vid flyttning till annan
församling. Den 1 januari 1947 infördes en ny kyrkobok, församlingsliggare,
i lösbladssystem med en personakt för varje kyrkobokförd person.
Vid flyttning sänds personakten till den nya kyrkobokföringsorten. Mellan
åren 1947 och 1967 antecknades i personakt för man inte andra barn till
honom än eventuella trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring.
Först fr. o. m. den 1 januari 1968 antecknas, dock inte retroaktivt, alla
barn på personakt. Det kan alltså vara svårt och — i fråga om förhållanden
från tiden före 1918 — rentav omöjligt att utreda, om en avliden man
har barn utom äktenskap.

Även om det vid bouppteckningen skall undersökas vilka som är berättigade
till arv efter den döde (jfr. 16 kap. 2 § ärvdabalken), kan det inte
rimligen komma i fråga att man vid boutredning efter män, som är i den
åldern att de kan tänkas ha efterlämnat utomäktenskapligt barn fött före
ikraftträdandet, skall behöva göra omfattande efterforskningar för att utröna,
om mannen haft barn utom äktenskap. En nära till hands liggande
möjlighet att i stor utsträckning avhjälpa hittillsvarande brister i folkbokföringen
på förevarande punkt är att ge barn utom äktenskap rätt att
efter anmälan få faderns personakt kompletterad med anteckning om barnet.
Kungl. Maj :t kan utan riksdagens medverkan meddela behövliga föreskrifter
härom. Har barn utom äktenskap under faderns livstid antecknats
i dennes personakt, bör barnet rimligtvis alltid få ta arv efter den döde, eftersom
övriga dödsbodelägare då utan större besvär kan få reda på barnets
existens. I samband med reformens ikraftträdande bör meddelas särskild
föreskrift om skyldighet för barnavårdsman till barn utom äktenskap att
se till att sådan anteckning görs.

Oavsett innehållet i den dödes personakt bör arvsrätt alltid föreligga,
om någon av de övriga dödsbodelägarna senast vid bouppteckningen efter
den döde fått kännedom om barnets existens. Detsamma bör gälla om boutredningsman
eller den som sitter i boet har sådan vetskap. Utomäktenskapligt
barn skall alltså själv kunna bevara sin arvsrätt efter fadern inte
bara genom komplettering av faderns personakt före arvfallet utan också
genom att senast vid bouppteckningen ge sig till känna för dödsbodelägare,
boutredningsman eller den som sitter i boet.

I det föregående har jag berört frågan om arvsrätt mellan barnet och
dess fader. Det sagda bör emellertid i princip ha motsvarande tillämpning

42 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

för barnets arvsrätt efter avlägsnare släktingar på fädernet liksom också
för barnets avkomlingars rätt till arv på fädernesidan. Skall bröstarvinge
till ett barn, som fötts utom äktenskap före lagens ikraftträdande, kunna
få ta arv efter barnets fader eller andra släktingar till barnet, måste situationen
vara den att annan dödsbodelägare känner till eller på grund av anteckning
i personakt för arvlåtaren eller för annan, från vilken arvingen
härleder sin arvsrätt, utan större besvär kan skaffa sig kännedom om arvingen.
Om dödsbodelägarna t. ex. vet — eller på grund av anteckning i den
dödes personakt borde veta — att den döde haft ett utomäktenskapligt
barn, som emellertid dött före honom, måste dödsbodelägarna alltså undersöka,
om det avlidna barnet efterlämnat bröstarvingar. Ser man saken
från den presumtive arvtagarens synpunkt innebär detta, att avkomlingar
till ett avlidet utomäktenskapligt barn har intresse av att i arvlåtarens
personakt låta anteckna att arvlåtaren har haft barn utom äktenskap.
Detta bör beaktas vid de nyss förebådade ändringarna i reglerna om förande
av personakt. Skulle det vara frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt
efter t. ex. en farbroder, bör barnet i överensstämmelse med det nyss
anförda få ärva, om barnet var känt vid bouppteckningen eller om det
var antecknat i sin tidigare avlidne faders personakt.

Av det tidigare anförda framgår att man vid boutredning normalt måste
begära utdrag från manlig arvlåtares personakt för att kontrollera om där
kan finnas anteckning om utomäktenskapligt barn. Har manlig släkting
som i och för sig skulle ha varit berättigad att ta arv avlidit före arvlåtaren,
måste man i allmänhet undersöka också den förres personakt för att
förvissa sig om att vederbörande inte har barn utom äktenskap. Det kan
t. ex. vara nödvändigt att genom undersökning av den avlidnes faders personakt
kontrollera, om det finns något utom äktenskap fött halvsyskon
på fädernet. Skiftas arvet utan att sådana undersökningar genomförts, utsätter
sig arvtagarna för risken att den dödes barn utom äktenskap eller
någon som genom utomäktenskapligt barn härleder arvsrätt efter den
döde senare begär att få ut sin arvslott under hänvisning till anteckning
i personakt.

Mot bakgrund av det anförda vill jag förorda att barn utom äktenskap,
som fötts före ikraftträdandet, och dess bröstarvingar får ärva barnets
fader och dennes släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare,
boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen
fått kännedom om arvingen eller att anteckning om barnet före
arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen
härleder sin arvsrätt. Detta innebär att det i nu åsyftade fall inte finns
något utrymme för tillämpningen av den allmänna preskriptionsregeln
i 16 kap. 2 § första punkten ärvdabalken. I övrigt blir däremot reglerna i
nämnda kapitel givetvis tillämpliga.

I fråga om trolovningsbarn eller barn med arvsrättsförklaring föreslog

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969 43

ärvdabalkssakkunniga och departementschefen i 1955 års lagrådsremiss
att de föreslagna arvsreglerna skulle gälla utan hinder av att barnet fötts
före ikraftträdandet. Familjerättskommittén går på samma linje. Till
denna ståndpunkt kan jag ansluta mig. De tidigare förslagen innehöll
emellertid det villkoret att barnets fader skulle leva då lagen trädde i kraft.
Med den lösning som jag nyss förordat beträffande övriga utomäktenskapliga
barn saknas emellertid anledning att uppställa nämnda krav. I fråga
om trolovningsbarn och barn med arvsrättsförklaring och deras avkomlingar
bör alltså de nya arvsreglerna gälla utan vidare vid dödsfall som
inträffar efter ikraftträdandet.

Den av mig sålunda förordade lösningen av problemet om de nya arvsreglernas
ikraftträdande innebär alltså, att reglerna i princip blir tillämpliga
även i fråga om utomäktenskapliga barn som fötts före ikraftträdandet.
Samma lösning bör väljas i fråga om dessa barns rätt till underhållsbidrag
ur kvarlåtenskap. Den allmänna regeln i 8 kap. 1 § ärvdabalken
om rätt till sådant underhållsbidrag förutsätter nämligen att barnet
får ta arv. Skulle undantagsvis barnet till följd av övergångsreglerna ha
försuttit sin rätt till arv, bör det inte i fråga om rätt till underhåll ur faderns
kvarlåtenskap komma i ett sämre läge än hittills. Barnet bör då
kunna göra anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt nuvarande
specialregel i 8 kap. 10 § ärvdabalken. Jag förordar att det infors
en särskild övergångsbestämmelse härom.

Vissa särskilda frågor

I fråga om barns rätt till släktnamn gäller att barn i äktenskap
vid födelsen förvärvar faderns släktnamn. Barnet kan under vissa förutsättningar
få anta moderns flicknamn. Barn utom äktenskap får vid födelsen
det släktnamn modern då bär med rätt att efter anmälan till pastor anta
moderns flicknamn. Om fadern medger det, kan utomäktenskapligt barn
efter anmälan hos pastor anta faderns släktnamn. Är barnet trolovningsbarn
fordras dock inte faderns medgivande.

Ärvdabalkssakkunniga föreslog i sitt år 1954 avgivna betänkande, att
utomäktenskapliga barn vid födelsen skulle få moderns namn men att
vårdnadshavaren eller barnet själv om det fyllt 21 år skulle ha rätt att
bestämma att barnet skulle bära faderns släktnamn. Departementschefen
biträdde förslaget i 1955 års lagrådsremiss. Själv anser jag att starka principiella
skäl talar för att alla barn bör ha rätt att, om de så önskar, bära
faderns släktnamn. De betänkligheter som tidigare har anförts mot en sådan
reform från den synpunkten att faderskapet inte skulle kunna fastställas
med tillräcklig säkerhet kan inte längre tillmätas avgörande betydelse.
Jag föreslår att 2 § andra stycket namnlagen ändras så att där anges
att barn utom äktenskap genom anmälan hos pastor kan anta faderns släktnamn.
Enligt 42 § namnlagen skall anmälan göras av vårdnadshavaren,

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

om barnet inte har fyllt 18 år. Som en följd av den föreslagna ändringen
är det nödvändigt att upphäva 40 § namnlagen, som handlar om faderns
samtycke till att barn utom äktenskap antar hans släktnamn. I konsekvens
med min uppfattning beträffande problemen i samband med övergången
till de nya arvsrättsreglerna vill jag inte förorda några särskilda övergångsbestämmelser
i fråga om utomäktenskapliga barns rätt att anta faderns
släktnamn.

Om barn utom äktenskap i enlighet med vad jag tidigare har förordat
likställs med barn i äktenskap i arvsrättsligt hänseende och dessutom generellt
ges rätt att anta faderns släktnamn, kommer det inte längre att finnas
behov av institutet trolovningsbarn. Den omständigheten att barn
har avlats i trolovning kommer nämligen då inte att medföra några särskilda
rättsverkningar för barnets del. Jag föreslår därför att bestämmelserna om
trolovningsbarn i 1 kap. 4 §, 3 kap. 3 och 4 §§ samt 20 kap. 3 § föräldrabalken
upphävs.

Beträffande departementschefens specialmotivering till förslagen hänvisar
utskottet till s. 95—131 i propositionen. I fråga om förslaget till lag om
ändring i försäkringsavtalslagen återges dock vissa yttranden i följande
avsnitt.

Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

Beträffande detta förslag anförde departementschefen vid lagrådsremissen
bl. a. följande i specialmotiveringen.

Jag har tidigare förordat att 6 000-kronorsgränsen i 13 kap. 12 § andra
stycket giftermålsbalken ersätts av en värdegräns anknuten till fyra gånger
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. I likhet med familjerättskommittén
anser jag att efterlevande makes rätt enligt bodelningsregeln
bör vara skyddad mot förmånstagarförordnande till förmån för annan.
Eftersom rättsläget på denna punkt f. n. är oklart synes ett klarläggande
böra ske i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. I fråga om bestämmelsens
närmare utformning ansluter jag mig till det förslag som under
remissbehandlingen har framförts av Svea hovrätt. Till gällande lydelse
av nämnda bestämmelser har alltså gjorts ett uttryckligt tillägg om makes
rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken.

Familjerättskommittén har menat att jämkningsbestämmelserna i 104 §
andra stycket inte skall tillämpas på belopp som utgår enligt standardvillkoren
för tjänstegrupplivförsäkring till efterlevande make eller med hustru
likställd kvinna samt omyndiga barn eller enligt särskilt förmånstagarförordnande
till frånskild make. Syftet med kommittéförslaget är att försäkringsbeloppen
ograverade skall tillfalla de närmast anhöriga som avsetts
i första hand bli tillgodosedda genom denna försäkringsform. I de fall där
frånskild make insatts som förmånstagare bör enligt kommittén dennes

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969 45

försörj ningsintresse skyddas på samma sätt. Vid remissbehandlingen har
kommittéförslaget i denna del inte mött någon erinran i sak.

Vid tillkomsten av tjänstegrupplivförsäkringarna har avsikten hos de
avtalsslutande parterna varit att försäkringarna skall vara ett komplement
till familjepensioneringen. Försäkringsbeloppen skall därför enligt standardvillkoren
i första hand tillfalla make eller med hustru likställd kvinna
samt underåriga barn. Starka skäl talar även enligt min mening för att
dessa belopp också skall utgå ograverade till dessa nära anhöriga. Någon
särskild definition av begreppet tjänstegrupplivförsäkring torde inte vara
behövlig. Departementsförslaget har utformats så att belopp som enligt
för tjänstegrupplivförsäkring gällande reglemente eller villkor tillfaller sådana
anhöriga som nyss sagts inte skall underkastas jämkning enligt paragrafens
andra stycke. Däremot har jag inte funnit tillräcklig anledning att
från jämkning undanta också belopp som enligt särskilt förmånstagarförordnande
tillfaller frånskild make.

Familj er ättskommittén har vidare föreslagit att jämkningsbestämmelserna
inte skall tillämpas vid privata grupplivförsäkringar i den mån dessa är
jämförliga med tjänstegrupplivförsäkring. Detta förslag har emellertid mött
kritik under remissbehandlingen. Från flera håll har påpekats svårigheten
att i praktiken avgöra när en privat grupplivförsäkring är jämförlig med
en tjänstegrupplivförsäkring. Folksam har framhållit att privata grupplivförsäkringar
inte bör undantas från jämkning eftersom de inte utgör
komplement till tjänstepensioneringen. Jag finner de skäl som anförts mot
att undanta privata grupplivförsäkringar från jämkningsbestämmelsen i
paragrafens andra stycke vara övertygande. Någon motsvarighet till kommittéförslaget
på denna punkt har därför inte upptagits i departementsförslaget.

I likhet med kommittén vill jag erinra att ett försäkringsbelopp som inte
kan jämkas inte heller skall medräknas vid tillämpningen av jämkningsbestämmelsen
i paragrafens andra stycke.

I enlighet härmed föreslogs i det till lagrådet remitterade förslaget ändrad
lydelse av 104 § försäkringsavtalslagen på sätt nedan anges.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

104 §.

Är förmånstagare---dennes kvarlåtenskap.

Har försäkringstagaren efterlämnat
make, bröstarvinge, adoptivbarn
eller dess bröstarvinge, skall, där
förordnandet hade kunnat av försäkringstagaren
återkallas, försäkringsbeloppet,
så vitt fråga är om efterlämnad
stärbhusdelägares giftorätt,.
rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket
giftermålsbalken, rätt till vederlag
eller laglott, behandlas så som
om beloppet tillhört boet och tillagts
förmånstagaren genom testamente.

/ fråga om tjänstegrupplivförsäkring
skall andra stycket ej tillämpas
på belopp som enligt för försäkringen
gällande reglemente eller villkor
tillfaller make eller med hustru
likställd kvinna eller bröstarvinge.

Huru efter

av 116 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Lagrådet

Lagrådets yttrande över förslagen innehåller bl. a. följande.

Allmänna synpunkter

De remitterade förslagen omfattar tre centrala frågor inom familjerätten,
nämligen reglerna om faderskap till utomäktenskapliga barn, efterlevande
makes ställning samt arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter fader och
fädernefränder. Förslagen uppbärs vart för sig av starka skäl. Såtillvida
föreligger emellertid ett samband som förbättringen av efterlevande makes
ställning väsentligt underlättar arvsrättsreformen och denna i sin tur ytterligare
understryker önskvärdheten av att faderskapsreglerna, såsom
föreslagits, blir reformerade så att de ger materiellt riktigare resultat. Tillsammans
med de av riksdagen hösten 1968 beslutade ändringarna i äktenskapsrätten
och de under våren 1969 genomförda ändringarna beträffande
myndighetsåldern m. m. innebär de nu framlagda förslagen en betydelsefull
reform inom familjerätten.

Lagrådet har inte funnit anledning till erinran mot förslagens huvudgrunder.
Vad särskilt angår frågan om utomäktenskapliga barns arvsrätt
vill lagrådet uttala sin tillfredsställelse över att en positiv lösning — som
var nära att genomföras redan 1917 — nu är i sikte. Lagrådet delar departementschefens
uppfattning, att denna reform inte bör begränsas till barn
som föds efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det skulle annars
dröja mycket länge innan reformen skulle få någon egentlig betydelse. De
nya reglerna bör därför, såsom föreslagits, gälla även tidigare födda barn,
och inskränkningar härvidlag bör endast föreskrivas i den mån det är påkallat
för att erhålla en smidig och praktisk tillämpning. De svårigheter
som mött vid utformningen av övergångsbestämmelserna har kunnat bemästras.

Även de andra reformförslagen synes ha fått en i allt väsentligt godtagbar
utformning. Från lagteknisk synpunkt kan visserligen invändas, att de
nya bestämmelserna om fastställande av faderskap borde ha sin plats i 20
kap. FB, som hittills omfattat alla särskilda processuella regler inom balkens
område. På grund härav kan också vissa svårigheter tänkas uppstå,
om i något enstaka fall faderskapstalan anställs utan medverkan av barnavårdsman.
De tekniska svårigheterna att på lämpligt sätt infoga de nya
reglerna i 20 kap. FB är emellertid betydande. Då en allmän översyn av
familjerätten nyligen igångsatts, kan förslagen i viss mån ses som ett provisorium.
Lagrådet kan därför godtaga, att de nya reglerna om fastställande
av faderskap på föreslaget sätt placeras i en särskild lag.

De nu framlagda förslagen kommer att kräva åtskilliga förberedelser
före ikraftträdandet. Viktigt är sålunda, att barnavårdsmännen görs förtrogna
med sina nya uppgifter i fråga om fastställande av faderskap. Om -

48 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

läggningen av reglerna härom får även uppmärksammas av domstolar och
advokater, särskilt i vad angår redan anhängiggjorda faderskapsprocesser.
Uppläggningen av sådana processer kan behöva ändras genom att ytterligare
tänkbara fäder indrages, igångsatt utredning om barns förklarande för
trolovningsbarn kan i regel avbrytas o. s. v. För barnavårdsmännens del
tillkommer uppgiften att tillse att anteckning om utomäktenskapliga barn
görs i fädernas personakter. Barn, som inte längre har barnavård sman, får
själva eller genom vårdnadshavaren vidta sådan åtgärd. Å andra sidan
får man räkna med ett legitimt behov på många håll att i anledning av den
nytillkomna arvsrätten för utomäktenskapliga barn upprätta eller ändra
testamenten eller jämka förmånstagarförordnanden, i all synnerhet för att
tillgodose efterlevande hustrus intressen.

Den tid som kommer att stå till förfogande för dessa förberedelser från
riksdagens beslut under höstsessionen 1969 fram till den föreslagna dagen
för ikraftträdandet, den 1 januari 1970, är enligt lagrådets mening för kort.
Risk föreligger, att förberedelserna inte hinns med eller att behovet av sådana
inte observeras i tid. Lagrådet hemställer därför, att ikraftträdandet
— bortsett från den under 3) upptagna förlängningslagen — skjuts upp
till den 1 juli 1970. Erinras kan, att 1958 års ärvdabalk antogs av riksdagen
på hösten 1958 och trädde i kraft den 1 juli 1959.

Uppskovet bör givetvis inte gälla den planerade ordningen beträffande
antecknande av utomäktenskapliga barn i faderns personakt. Bestämmelser
härom bör träda i kraft så snart som möjligt, just för att förberedelsetiden
skall bli tillräcklig.

I övrigt har lagrådet ej funnit anledning till andra erinringar mot förslagen
än som anges i det följande.

Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

Genom bestämmelsen i det föreslagna nya tredje stycket i 104 § undantages
tjänstegrupplivförsäkringar med efterlevande make, hustru i samvetsäktenskap
eller bröstarvinge som förmånstagare från den avräkning
för att tillgodose giftorätts- och laglottsanspråk m. m. som eljest är föreskriven
i andra stycket. Undantagsregeln förutsätter, att någon avvikelse
inte skett från vad som enligt reglemente och standardvillkor gäller i fråga
om förmånstagare. Denna begränsning synes väl snäv. Om försäkringsbeloppet
skall tillfalla personer inom den angivna kretsen, behöver det inte
möta betänkligheter att låta beloppet utgå ograverat, även om den försäkrade
gjort avvikelse från standardvillkoren genom särskilt förmånstagarförordnande.
Härigenom skulle också viss förenkling vinnas. Lagrådet
hemställer därför, att tredje styckets avfattning ändras så, att det avser
»belopp som på grund av försäkringen tillfaller make eller med hustru
likställd kvinna eller bröstarvinge».

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Anmälan av lagrådets yttrande

Vid anmälan av lagrådets yttrande uttalade föredragande departementschefen
följande.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot huvudgrunderna i de remitterade
förslagen. Detta gäller såväl förslagen om förbättrad ställning vid
bodelning för efterlevande make och nya regler för fastställande av faderskap
till barn utom äktenskap som förslaget om full likställighet i arvsrättshänseende
mellan olika kategorier av barn. Lagrådet har emellertid
hemställt att ikraftträdandet av reformen skall uppskjutas till den 1 juli
1970 för att bereda både myndigheter och enskilda utrymme för olika förberedelseåtgärder.

Enligt min mening är det angeläget att genomförandet av den nu aktuella
reformen inte fördröjs. Sasom lagrådet framhållit är det önskvärt att allmänheten,
myndigheter, banker, försäkringsbolag och advokater får kännedom
om innehållet i den nya lagstiftningen i tillräcklig tid före ikraftträdandet.
Särskilda åtgärder förbereds därför i justitiedepartementet för att
sörja för en god information och en smidig tillämpning av lagstiftningen
redan från början. Med hänsyn härtill anser jag inte att det finns tillräckliga
skäl för ett uppskov och är alltså inte beredd att frångå mitt förslag
att lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1970.

I övrigt kan jag ansluta mig i sak till de ändringar i de remitterade lagtexterna
som lagrådet har förordat. Därutöver bör även göras vissa redaktionella
jämkningar.

Utskottet

Inledning

I propositionen föreslås ändringar inom tre centrala områden av den familj
erättsliga lagstiftningen, nämligen beträffande reglerna om efterlevande
makes ställning i ekonomiskt hänseende, om fastställande av faderskap till
barn utom äktenskap och om utomäktenskapliga barns arvsrätt. Förslag
framläggs också om ändring i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.
Detta behandlas av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 64.

I fråga om efterlevande makes ställning innebär förslagen ett förstärkt
skydd som, utan att arvsordningen slås sönder, underlättar för efterlevande
make i mindre bon att halla hemmet samman. De nya bestämmelserna om
fastställande av faderskap till utomäktenskapliga barn går ut på att en man
som haft samlag med barnets moder under konceptionstiden skall förklaras
vara fader till barnet, om det med hänsyn till samtliga omständigheter är
sannolikt att barnet avlats av honom. För de utomäktenskapliga barnen innebär
propositionen vidare att de i princip blir helt likställda med barn i
äktenskap i fråga om rätt till arv efter fader och släktingar på fädernesidan.
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 52

50 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

De olika förslagen innefattar reformer vilka var för sig har självständigt
intresse. Så till vida föreligger emellertid ett samband som förbättringen av
efterlevande makes ställning, i vart fall tidigare, ansetts utgöra en förutsättning
för arvsrättsreformen. Denna understryker i sin tur behovet av nya
regler som ger större säkerhet för riktiga avgöranden i faderskapsfrågor.
Ändringarna utgör den andra etappen i en översyn av vissa begränsade frågor
på familjerättens område. Den första etappen, som innefattade frågor
om ingående och upplösning av äktenskap, genomfördes hösten 1968 (prop.
1968: 136; 1LU 1968: 49; rskr 394). Det fortsatta reformarbetet förbereds av
särskilda sakkunniga som i augusti i år tillkallats för att företa en allmän
översyn av den familj er ättsliga lagstiftningen. Revisionen gäller främst aktenskapsrätten
men skall enligt direktiven också omfatta efterlevande makes
arvsrätt och ekonomiska intressekollisioner mellan make och barn. Vissa
grundläggande arvsrättsliga frågor skall också omprövas, bland annat frågorna
om hur vidsträckt kretsen av arvsberättigade bör vara och om laglottsinstitutet
lämpligen kan ersättas med en rätt för vissa kategorier av
barn till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. På föräldraballtens område
skall bland annat reglerna om förhållandet mellan utomäktenskapliga barn
och deras föräldrar ses över.

I anledning av propositionen har väckts ett antal motioner, varav flertalet
gäller frågan om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.

Efterlevande makes ställning

Enligt ärvdabalkens bestämmelser saknar efterlevande make arvsrätt när
den avlidne maken efterlämnar bröstarvinge. Finns ej bröstarvingar ärver
efterlevande make den avlidnes hela kvarlåtenskap med s. k. fri förfoganderätt.
Efterlevande make tillgodoses också ofta genom inbördes testamente.
Bröstarvinge har dock alltid rätt att få ut sin laglott som är hälften av arvslotten.
I viss utsträckning gynnas efterlevande make genom giftermålsbalkens
regler om den bodelning som skall föregå arvskiftet. Vid bodelningen
sker i princip en hälftendelning av boet, varvid ena hälften tillfaller efterlevande
maken och den andra den dödes arvingar. I 13 kap. 12 § giftermålsbalken
ges dessutom särskilda regler som tar sikte på förhållandena i mindre
dödsbon. Paragrafens första stycke ger efterlevande make rätt att ta ut
nödvändigt bohag samt en del arbetsredskap och lösören. Andra stycket innebär
att make i princip alltid har rätt att vid bodelningen få sig tillagt giftorättsgods
till så stort värde att det tillsammans med hans enskilda egendom
uppgår till 6 000 kronor. Regeln skall dock enligt tredje stycket icke tillämpas
om den döde efterlämnar barn i tidigare äktenskap eller barn utom
äktenskap med rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen.

I propositionen föreslås att nyssnämnda värdegräns höjs från 6 000 kronor
till ett belopp motsvarande fyra basbelopp enligt lagen om allmän för -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

säkring, eller således för närvarande 24 000 kronor. Vidare föreslås en ändring
av tredje stycket så att den nya bodelningsregeln blir tillämplig i alla
fall utom då den avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är makarnas
gemensamma.

Utskottet delar uppfattningen att den nuvarande värdegränsen som tillkom
1952 bör höjas. Den föreslagna höjningen tillgodoser såväl intresset att
ge efterlevande make ett bättre skydd som önskvärdheten att nu icke rubba
grundvalarna för arvsordningen. Automatiskt följs också förändringar i
penningvärdet.

Ulformningcn av undantagsreglerna i paragrafens tredje stycke synes däremot
ägnad att inge vissa betänkligheter. Utskottet kan ansluta sig till den
tanke som ligger bakom lagrummet, nämligen att anspråk på arv eller underhållsbidrag
ur kvarlåtenskapen från den avlidnes minderåriga barn i ett
tidigare äktenskap eller utom äktenskap icke bör stå tillbaka för den efterlevande
makens intresse att behålla hemmet intakt. För dessa barn betyder
ju dödsfallet i allmänhet att ett underhållsbidrag faller bort. Lagrummets
lydelse är emellertid sådan att regeln verkar icke endast till förmån för nu
angivna kategorier barn utan, så snart bland arvingarna finns sådant barn,
även till förmån för makarnas gemensamma barn och vuxna barn på bekostnad
av efterlevande makens rätt. Detta är uppenbarligen ej tillfredsställande,
framför allt inte i situationer där underhållsanspråken från barn, om
vilka paragrafen avser att värna, är obetydliga i förhållande till regelns effekt.
Å andra sidan bör beaktas att det för att nämnda konsekvenser skall
inträffa krävs att flera, från varandra helt oberoende förutsättningar i
fråga om boets storlek, särkullbarnens antal och ålder samt förekomsten
av gemensamma barn är för handen. Det bör också framhållas att de angivna
ogynnsamma verkningarna, om än mindre uttalat, är förbundna även
med lagrummets nuvarande lydelse och att det synes svårt att endast genom
att ändra berörda bodelningsregler nå en mer tilltalande lösning. Att
i detta sammanhang överväga mer omfattande ändringar i det familjerättsliga
regelsystemet kan icke komma i fråga. Alternativen att helt slopa begränsningen
i tredje stycket, som familj er ättskommittén föreslagit, eller att
behålla bestämmelsen oförändrad synes ej heller kunna accepteras, särskilt
som regeln inte kan ses isolerad från den välmotiverade höjningen av värdegränsen
i andra stycket. I detta läge är utskottet berett godtaga förslaget
som ett provisorium i avvaktan på resultaten av den inledningsvis omnämnda
översynen av den familj erättsliga lagstiftningen.

Ändring i försäkringsavtalslagen

I anslutning till ändringarna i giftermålsbalken förslås även vissa ändringar
i 104 § försäkringsavtalslagen. För närvarande gäller enligt paragra -

52 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

fens första stycke att försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens
död, inte skall ingå i kvarlåtenskapen, om förmånstagare är
insatt. Beträffande återkalleliga förmånstagarförordnanden finns i andra
stycket en särskild bestämmelse som innebär att försäkringsbelopp skall
jämkas i den mån det inkräktar på dödsbodelägares giftorätt, rätt till vederlag
eller laglott.

I propositionen föreslås en jämkning av andra stycket så att av lagtexten
uttryckligen framgår att även efterlevande makes rätt enligt bodelningsregeln
i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken är skyddad mot förmånstagarförordnanden
till annan. Utskottet biträder förslaget.

Vidare föreslås att ett nytt tredje stycke införs i paragrafen. Bakgrunden
till detta förslag är följande. Vid tillkomsten av de tjänstegrupplivförsäkringar,
som nu finns på så gott som hela arbetsmarknaden, har avsikten varit
att försäkringarna skall vara ett komplement till familj epensioneringen.
Försäkringsbeloppen skall därför enligt försäkringarnas standardvillkor
som regel tillfalla i första hand make eller med hustru likställd kvinna samt
underåriga barn. Under remissbehandlingen av ett förslag, som utarbetats
av familj erättskommittén, har framhållits att jämkningsregeln i 104 § försäkringsavtalslagen
i ett mycket stort antal fall lett till att utfallande försäkringsbelopp
undandragits make och underårigt barn till förmån för
myndiga barn, något som de avtalsslutande parterna inte avsett. Mot denna
bakgrund föreslås i propositionen en undantagsregel i tredje stycket av
innehåll att belopp som utgår från tjänstgrupplivförsäkring och som enligt
förmånstagarförordnande skall tillfalla vissa närstående — make eller
med hustru likställd kvinna eller bröstarvinge — inte skall kunna jämkas
för alt tillgodose giftorätts- och laglottsanspråk m. m.

Enligt undantagsregeln, som fått sin slutliga lydelse på hemställan av
lagrådet, blir det möjligt för den försäkrade att, utan risk för jämkning av
förmånerna från försäkringen, inom en vid ram ordna sin familjepensionering
på ett sätt som bättre tillgodoser de individuella behoven än vad som
skulle ha blivit fallet om standardvillkoren i försäkringen hade bibehållits.
Som exempel kan nämnas att ett barn, som på grund av handikapp är i
behov av särskilt ekonomiskt stöd, kan tillförsäkras detta genom ett förmånstagarförordnande
utan att den försäkrades make eller övriga barn kan
påkalla jämkning av det utfallande beloppet på grund av intrång i giftorätt
eller laglott.

Utskottet har inte någon erinran mot den föreslagna undantagsregeln.
Utskottet vill emellertid påpeka, att regeln genom sin utformning ger utrymme
även för förordnanden med andra syften, exempelvis av det innehåll att
ett utomäktenskapligt barn utesluts som förmånstagare till förmån för övriga
barn utan möjlighet för barnet att påkalla jämkning för att få sitt laglottsanspråk
tillgodosett. Utskottet förutsätter att problemet uppmärksammas
vid översynen av den familj erättsliga lagstiftningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Faderskap till barn utom äktenskap

Enligt nu gällande bestämmelser i föräldrabalken skall en man som är instämd
som svarande i ett faderskapsmål förklaras vara fader till barnet,
om lian liaft samlag med modern under konceptionstiden och det inte är
osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Den sålunda uppställda presumtionen
för faderskap tolkas i praxis synnerligen strängt mot den utpekade
mannen och bryts endast om mycket starka skäl talar mot att barnet avlats
av honom. Möjligheterna för honom att med utsikt till framgång hävda att
annan kan vara fader till barnet minskas också genom att faderskapsfrågan
vid domstol icke samtidigt kan prövas mot två eller flera tänkbara fäder.
Om icke blodundersökningar utesluter faderskapet, blir därför resultatet
regelmässigt att den från början instämde mannen förklaras för fader även
om annans faderskap kan vara lika sannolikt eller kanske undantagsvis
rent av mer sannolikt.

I propositionen föreslås en uppmjukning av faderskapspresumtionen. En
man skall enligt propositionen förklaras vara fader till ett utomäktenskapligt
barn, om det är utrett att han haft samlag med modern under tid då
barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är
sannolikt att barnet avlats av honom. När flera män är tänkbara som fader
skall enligt förslaget talan kunna föras samtidigt mot dem. Domstolen har
då att avgöra om övervägande sannolikhet talar för det ena eller andra faderskapet.
De nya reglerna innebär således en övergång från negativ till positiv
faderskapsbedömning.

Som departementschefen framhåller är en ändring av reglerna om faderskap
till barn utom äktenskap en reform av självständigt intresse. Från
rättssäkerhetssynpunkt framstår det som angeläget att största möjliga säkerhet
uppnås för överensstämmelse mellan rättsligen fastställt och biologiskt
faderskap. Behovet av säkra faderskapsavgöranden understryks också
av de föreslagna reglerna om utvidgning av de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt.

De nuvarande reglerna för fastställande av faderskap till barn utom äktenskap
går i huvudsak tillbaka på en lag från 1917. På vetenskapens dåvarande
ståndpunkt fanns begränsade möjligheter att utesluta en felaktigt utpekad
man från faderskapet, och förutsättningar saknades för att med
säkerhet bedöma huruvida en av flera män som haft samlag med modern
under konceptionstiden var sannolikare som fader än den eller de övriga.
Man tvingades därför att i lagtekniskt hänseende nöja sig med en presumtionsregel
som därefter undergått endast smärre jämkningar. Den vetenskapliga
utvecklingen har emellertid under årens lopp gått avsevärt framåt,
särskilt genom framstegen på blodgruppsforskningens område. Härigenom
har det blivit möjligt att i stigande omfattning utesluta felaktigt utpekade
män från faderskap och att anställa sannolikhetsjämförelser mellan flera

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

män som haft samlag med modern under konceptionstiden. Ännu saknas
dock metoder enligt vilka ett barns härstamning kan fastslås med full visshet.
I följd härav torde man allt fortfarande vara hänvisad till att låta
faderskapsbevisningen underlättas genom en särskild presumtionsregel
med de risker för materiellt felaktiga avgöranden som måste följa därav.

Den i propositionen föreslagna uppmjukningen av nuvarande faderskapspresumtion
synes enligt utskottets mening väl ägnad att skapa ökade garantier
för materiellt riktiga faderskapsavgöranden. I jämförelse med de fördelar
som från rättssäkerhetssynpunkt står att vinna synes de betänkligheter
som framförts i fråga om de föreslagna reglernas praktiska verkningar —
främst innebärande att fler fall kan komma att gå till process och att det
blir vanligare att faderskapet ej kan fastställas — inte väga särskilt tungt.
Härvidlag kan särskilt understrykas den av departementschefen anförda
synpunkten att för barnets del värdet av det fastställda faderskapet i stor
utsträckning måste vara beroende av att mannen i fråga också uppfattar sig
som fader och visar intresse för barnet.

Som delvis framgått av det ovan anförda är de rättsmedicinska undersökningarna,
särskilt de blodgruppsserologiska, av största betydelse för säkerheten
i avgöranden av faderskapsfrågor. Tillförlitliga vetenskapliga metoder
utgör också grundvalen för den föreslagna sannolikhetsprövningen. Mot
denna bakgrund framstår det som synnerligen angeläget att de vetenskapliga
framstegen kan utnyttjas och fortsätta. En förutsättning härför är att
berörda institutioner ges tillräckliga resurser såväl för mer rutinmässiga
undersökningar som för fortsatt forskning. Utskottet vill starkt understryka
vikten av att så sker.

Enligt propositionen skall det liksom hittills i första hand ankomma på
barnavårdsmannen att göra utredning i faderskapsfrågor. Eftersom faderskapet
i de allra flesta fall också i fortsättningen torde komma att fastställas
genom erkännande, är detta utomprocessuella förfarande av stor betydelse.
I fråga om det processuella förfarandet innebär propositionens förslag bland
annat att barnavårdsmannen som en tjänsteplikt åläggs att i faderskapsmål
stämma in alla män som skäligen kan komma i fråga som fader. En synpunkt
som i detta sammanhang bör understrykas är att, även om de föreslagna
reglerna om nedläggande av utredning bör tillämpas restriktivt, det
undantagsvis kan finnas skäl att hellre avstå från att försöka få faderskapet
fastställt än att driva en rättegång som troligen inte skulle leda till fastställande
av faderskapet och kanske dessutom vara till men för barnet
eller utsätta modern för psykiska hälsorisker. Det sagda gäller naturligtvis
främst då ett flertal män är tänkbara som fader och det inte gått att nå
resultat genom blodundersökningar och antropologiska undersökningar och
man inte heller på annat sätt lyckats nå fram till en någorlunda klar sannolikhets
övervikt för en av männen. Men även eljest kan omständigheterna

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

någon gång vara sådana att man bör avvakta en kortare tid eller helt avstå
från att anställa rättegång.

I motionen II: 1230 av fru Hörnlund och fru Håvik anförs att barnavårdsmannainstitutionen
är föråldrad och innebär ett opåkallat förmynderskap
och en särbehandling av barn utom äktenskap som borde vara främmande
för dagens socialpolitik. Motionärerna yrkar att riksdagen i samband med
behandlingen av förevarande proposition skall besluta dels att det obligatoriska
barnavårdsmannaskapet för barn utom äktenskap skall upphöra
att gälla, dels att barnavårdsnämnderna skall åläggas att träda i barnavårdsmans
ställe intill dess barnets börds- och underhållsfråga lösts.

Av det ovan anförda framgår att propositionen bygger på den nuvarande
ordningen att barnavårdsman automatiskt skall förordnas för barn utom
äktenskap. Mödrar till barn utom äktenskap är ofta mycket unga — under
1965 föddes nära häften av de cirka 17 000 utomäktenskapliga barnen av
tonåringar — och erfarenheterna synes visa att de unga vårdnadshavarna
många gånger har svårt att själva tillvarata barnets rätt. I många fall torde
mödrarna också uppskatta att samhället tillhandahåller den hjälp en barnavårdsman
kan ge. Det kan anmärkas att såväl i familjeberedningens år 1967
avlämnade betänkande rörande bland annat barnavårdsmannaskapen som
i direktiven för utredningen om översyn av den familjerättsliga lagstiftningen
förordats att obligatoriskt barnavårdsmannaskap för utomäktenskapliga
barn skall bibehållas. I direktiven sägs emellertid också att utredningen
bör överväga att utforma bestämmelserna så att modern i allmänhet
kan avstå från barnavårdsman om hon så önskar. Om en sådan ordning genomförs,
finns enligt utskottets mening mindre fog för att uppfatta barnavårdsmannainstitutionen
som en diskriminerande kontroll av ogifta mödrars
sätt att sköta sina barn. Utskottet finner därför i nuvarande läge inte
anledning att förorda annat än att obligatoriet bibehålls.

Vad motionärerna i övrigt anför synes emellertid icke böra lämnas obeaktat.
Som framhållits även i åtskilliga andra sammanhang är vissa nackdelar
förbundna med barnavårdsmannainstitutionen i dess nuvarande form.
Bl. a. har socialstyrelsen i remissyttrande över familjeberedningens nyssnämnda
betänkande uttalat att det i och för sig kan anses omotiverat att
barnavårdsnämnderna i fråga om den verksamhet, som nu utövas av barnavårdsmännen,
skall ha mindre ansvar och befogenheter än beträffande
övrig barnavård. En svaghet har vidare ansetts vara att den kurativa delen
av barnavårdsmännens arbete många gånger skjutits i bakgrunden, ofta
beroende på för stor arbetsbörda. Eftersom de nuvarande barnavårdsorganens
funktioner och funktionsförmåga övervägs av socialutredningen och,
som ovan anförts, barnavårdsinstitutionen i visst hänseende även prövas
av den nya familj er ättsutredningen, anser emellertid utskottet något initiativinte
vara påkallat från riksdagens sida.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

I enlighet med det anförda biträder utskottet propositionen i förevarande
del samt avstyrker motionen II: 1230.

Arvsrätt för barn utom äktenskap

Barn utom äktenskap är alltsedan början av 1900-talet helt likställda med
barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter modern och hennes släktingar.
Efter sin fader har de arvsrätt bara i vissa speciella fall, nämligen om barnet
är s. k. trolovningsbarn eller om fadern avgett särskild förklaring att barnet
skall ha arvsrätt efter honom, s. k. arvsrättsförklaring. Efter faderns släktingar
har barn utom äktenskap inte arvsrätt.

I propositionen föreslås att barn utom äktenskap i arvshänseende skall
bli helt likställda med barn i äktenskap. Vidare föreslås att även fadern och
dennes släktingar får arvsrätt efter utomäktenskapligt barn och dess avkomlingar
i samma utsträckning som i fråga om barn i äktenskap. Lagtekniskt
föreslås arvsrättsr ef ormen bli genomförd på så sätt att de särskilda
bestämmelserna om utomäktenskapliga barns arvsrätt i 4 kap. ärvdabalken
får utgå och att de särskilda reglerna i 8 kap. om utomäktenskapliga barns
rätt till underhållsbidrag upphävs. Här må även nämnas att propositionen
upptar förslag om ändring av 2 § andra stycket namnlagen, innebärande att
barn utom äktenskap generellt ges rätt att antaga faderns släktnamn.

I motionen I: 1073 av herr Alexander son samt motionen II: 1240 av herr
Bohman och fru Kristensson yrkas avslag på propositionen såvitt avser förslaget
om ändring i ärvdabalken. I motionen I: 1073 är avslagsyrkandet förenat
med en begäran om förnyad utredning i sin helhet av frågan om arvsrätt
för utomäktenskapliga barn. Därjämte yrkas i motionen avslag på förslaget
om ändring i namnlagen. Utredningslcravet grundas på att motionären anser
en arvsrättsreform påkallad endast i fråga om vissa kategorier barn, nämligen
sådana där varaktig personlig kontakt eller familjesamhörighet varit
för handen mellan fader och barn. Motionären anser det sålunda angeläget
att arvsrätten för trolovningsbarn och barn som tillerkänts arvsrätt genom
arvsrättsförklaring utsträcks att gälla även i förhållande till fädernefränder
och vidare, att reglerna om trolovningsbarn görs tillämpliga även på andra
barn, vilkas föräldrar sammanlevt under äktenskapsliknande förhållanden.
För de barn som icke haft personlig kontakt med sin fader anser motionären
att skäl saknas för en vidgning av arvsrätten. Ett genomförande av propositionsförslaget
skulle enligt motionären skapa olyckliga komplikationer
då en för den efterlevande familjen helt okänd person kommer in som delägare
i dödsboet. — I motionen II: 1240 framhålls att utredningen rörande
familjerätten enligt sina direktiv har att överväga om inte laglottsinstitutet
kan ersättas med en rätt för vissa kategorier barn till underhåll ur kvarlåtenslcapen.
En sådan reform skulle innebära att en fader genom testamente

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

kan helt undandra barn från arvsrätt. Enligt motionärerna bör frågan om
de utomäktenskapliga barnens arvsrätt behandlas i samband med sådana
överväganden.

Utskottet vill först framhålla att i vårt land det alltsedan 1917, då barn
utom aktenskap blev fullt likställda med barn i äktenskap i fråga om det
arvsrättsliga förhållandet till modern och hennes släktingar, ständigt varit
ett aktuellt önskemål att införa arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen
efter fadern och hans släktingar. I en rad andra länder tillhörande vår kulturkrets
bär motsvarande önskemål blivit tillgodosedda. I Danmark, Island
och Norge är sålunda utomäktenskapliga barn i arvshänseende likställda
med barn i äktenskap. Detsamma gäller i Finland i fråga om barn som erkants
av fadern eller som är trolovningsbarn. I Tyskland och England har
arvsrätt för utomäktenskapliga barn införts innevarande år.

Det bär hos oss icke i främsta rummet varit principiella invändningar som
tidigare hindrat genomförande av full arvsrättslig likställighet mellan barn
utom äktenskap och barn i äktenskap. De tyngst vägande skälen har i stället
varit av mera praktisk art. Det har sålunda ansetts att reglerna för faderskapets
fastställande icke medförde så säkra resultat att förutom underhållsskyldighet
också arvsrätt kunde grundas därpå. En utvidgning av de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt har också ansetts böra anstå till dess
man infört regler som bättre skyddar efterlevande makes rätt i boet. Om de
nu föreslagna nya reglerna om faderskaps fastställande och förstärkt ekonomiskt
skydd för efterlevande make genomförs, kan enligt utskottets mening
betänkligheter av angivet slag icke utgöra hinder mot den ifrågasatta utvidgningen
av arvsrätten. Som närmare utvecklas i motionen I: 1073 av herr
Alexanderson kan önskemålet om vidgad arvsrätt för de utomäktenskapliga
barnen i viss mån sägas stå i strid med uppfattningen att arvsrättens grund
icke enbart är blodsbandet utan även den med blodsbandet i regel förknippade
sociala och ekonomiska samhörigheten. När det gäller så nära anförvanter
som egna barn väger dock enligt utskottets mening själva släktskapet
så tungt att man kan bortse från att sådan samhörighet ofta saknas. För
ställningstagandet bör som departementschefen framhåller etiskt-principiella
rättvisekrav vara avgörande. Det är för nutida betraktelsesätt stötande att
barn skall ha olika arvsrättslig ställning allteftersom de är födda utom eller
inom äktenskap. Största möjliga likställighet även på arvsrättens område
kan bidra till att alla barn framstår som socialt jämbördiga. Samma skäl
talar för att ta steget fullt ut även när det gäller fädernefränder och alltså
låta arvsrätt i vanlig omfattning inträda också efter dessa. Detsamma bör
gälla i fråga om faderns och dennes släktingars arvsrätt efter utomäktenskapliga
barn och deras avkomlingar.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag om
utvidgning av arvsrätten. Motionerna I: 1073 och II: 1240 avstyrks.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Övergångsbestämmelserna till förslaget om utvidgad arvsrätt, m. in.

Ändringarna i ärvdabalken — liksom övriga föreslagna lagändringar —
skall enligt propositionen träda i kraft den 1 januari 1970. Enligt övergångsbestämmelserna
skall som förutsättning för den vidgade arvsrätten gälla att
arvlåtaren har avlidit efter ikraftträdandet. Däremot förutsätts inte att barnet
skall vara fött efter ikraftträdandet. En sådan regel skulle enligt departementschefen
medföra att reformen slog igenom först efter ett femtiotal år
eller mera, d. v. s. inte förrän åtskilliga år in på 2000-talet. Denna lösning avvisas
därför. I stället föreslås den regeln att barn utom äktenskap, som fötts
före ikraftträdandet, och dess bröstarvingar får ärva barnets fader och dennes
släktingar med endast den inskränkningen att det förutsätts att annan
dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen
fått kännedom om arvingen eller att anteckning om barnet
före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen
härleder sin arvsrätt. De uppställda villkoren är avsedda att minska verkningarna
av tidigare brister i registreringen av utomäktenskapliga barn och
att underlätta en smidig och praktisk tillämpning.

Övergångsbestämmelserna kritiseras i två olika motionspar. I motionerna
I: 1075 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II: 1242 av herr Oskarson föreslås
att reformen skall begränsas till barn som föds efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Härför åberopas främst två skäl, nämligen dels risken för
att äldre faderskapsavgöranden kan vara oriktiga, dels tidigare registreringsbrister
i folkbokföringen. Enligt motionerna I: 1074 av herr Ernulf
m. fl. och II: 1243 av herrar Wiklund i Stockholm och Persson i Heden bör
den föreslagna lagstiftningens retroaktiva verkan begränsas. En lämplig
gräns utgör enligt motionärerna den 1 januari 1950 då genom föräldrabalken
infördes bestämmelser som gav ökade garantier för materiellt riktiga avgöranden
i faderskapsfrågor. Motionärernas yrkande i denna del innebär att
den utvidgade arvsrätten skall gälla endast under förutsättning att faderskapet
fastställts efter utgången av 1949.

Den i bägge motionsparen framställda invändningen om risken för att
äldre faderskapsavgöranden kan vara oriktiga kan som departementschefen
framhåller inte frånkännas betydelse. Att det på grund av tidigare brister i
registreringen av utomäktenskapliga barn många gånger också kan vara
svårt att utreda om en avliden man har barn utom äktenskap kan ej heller
bestridas. En begränsning av reformen till barn som föds efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande innebär emellertid, som departementschefen
framhåller, att det skulle dröja mycket länge innan reformen skulle få någon
egentlig betydelse. Ett sådant dröjsmål med verkningarna av en lagstiftning,
för vilken starka principiella rättvisekrav talar, kan enligt utskottets
mening icke accepteras. Det bör också framhållas att de ifrågavarande
begränsningarna strider mot den allmänna princip som brukar till -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

lämpas vid meddelande av ändrade bestämmelser inom arvsrätten, nämligen
att tidpunkten för arvlåtarens död skall vara avgörande för frågan om
tillämpligheten av gammal eller ny lag. Beträffande motionärernas förslag
''kan också påpekas att de i vissa fall skulle ha den föga tilltalande konsekvensen
att olika arvsregler kom att gälla inom en och samma syskonkrets,
nämligen då föräldrar, exempelvis sammanboende utan önskan att ingå
äktenskap, har gemensamma utomäktenskapliga barn födda både före
och efter lagens ikraftträdande, över huvud taget skulle vid ett genomförande
av motionsförslagen barn födda utom äktenskap före nya lagens
ikraftträdande känna det som en ännu större orättvisa om de — när senare
utom äktenskap födda barn fått arvsrätt — likväl skulle vara uteslutna
därifrån. Beträffande förslaget i motionerna I: 1074 och II: 1243 kan även
framhållas att den tidpunkt som föreslagits som gräns för retroaktiviteten
knappast bärs upp av några starkare sakskäl, eftersom man enligt motiven
till den då genomförda jämkningen av faderskapspresumtionen inte avsåg
att åstadkomma någon stor förändring.

I likhet med lagrådet godtar utskottet de ovan återgivna övergångsbestämmelser,
som såväl lagrådsremissen som propositionen upptar.

I detta sammanhang bör behandlas motionen II: 1241 av fru Holmqvist
och herr Svensson i Kungälv samt ett yrkande i motionerna I: 1074 av herr
Ernulf in. fl. och II: 1243 av herrar Wildund i Stockholm och Persson i
Heden. Motionsyrkandena gäller information om den utvidgade arvsrätten
och åtgärder för dess tryggande i speciella situationer.

I motionen II: 1241 framhålls att alla utomäktenskapligt födda icke har
kännedom om sin utomäktenskapliga börd. Om de icke informeras härom
kan den nya lagstiftningen få den konsekvensen att de betas möjligheten att,
under hänsynstagande till samtliga omständigheter, överväga om de önskar
förordna om sin kvarlåtenskap. Motionärerna anför vidare att enligt de
föreslagna övergångsbestämmelserna rätten till arv efter fadern förutsätter
att barnets existens uppmärksammats före bouppteckningen eller att anteckning
om barnet skett i faderns personakt. Härigenom kan ett utomäktenskapligt
barns bristande kännedom och underlåtenhet att låta göra sådan
anteckning om sin börd medföra att barnets arvsrätt förfaller. Olika
former av information bör därför övervägas. Motionärerna hemställer
att riksdagen anhåller att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder för att meddela
vuxna, som är födda utom äktenskap, upplysning om hur de skall förfara
för att tillvarata sin rätt enligt den nya lagstiftningen samt överväger huruvida
barnavårdsman bör åläggas att bevaka underårigs rätt i detta avseende.

I motionerna I: 1074 och II: 1243 yrkas att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anför att garantier bör skapas för att berörda fäder blir underrättade
om anteckning som görs i personakt om utomäktenskapligt barn
samt att regler utfärdas om kraven på underlag för sådan anteckning.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Utskottet kan helt ansluta sig till uppfattningen i motionen II: 1241 atl
det behövs en god information om den nya lagstiftningen. Informationsbehovet
gäller inte endast de utomäktenskapliga barnen och dem närstående.
Viktigt är också att barnavårdsmännen görs förtrogna med sina nya uppgifter
och de nya reglerna redan före ikraftträdandet uppmärksammas av
domstolar, skattemyndigheter, advokater, försäkringsbolag etc. Särskilda
åtgärder har också redan vidtagits i detta syfte. Bland annat har från Kungl.
Maj :ts kansli utgått särskilda skrivelser till advokatsamfundet, bankföreningen,
sparbanksföreningen och försäkringsbolagens riksförbund med
uppgifter angående de framlagda förslagen och anmodan till organisationerna
att underrätta sina medlemmar om den planerade lagstiftningen. Vidare
har socialstyrelsen utarbetat en informationsskrift, som tillställts
samtliga barnavårdsnämnder och barnavårdsmän. Ytterligare information
övervägs.

Beträffande rätten för utomäktenskapliga barn att få faderns personakt
kompletterad med anteckning om barnet kan upplysas att centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden i skrivelse den 30 september 1969 meddelat
samtliga pastorsämbeten att hinder icke möter att sådan anteckning görs
på begäran. I skrivelsen ges också anvisningar om den kontroll som före
inskrivningen skall göras av aLt fastställt faderskap föreligger. Yrkandet
härom i motionerna I: 1074 och II: 1243 får därigenom anses tillgodosett.
Vidare kommer enligt propositionen att i samband med reformens ikraftträdande
meddelas särskild föreskrift om skyldighet för barnavårdsman
till barn utom äktenskap att se till att sådan anteckning görs. Härigenom
blir yrkandet i motionen II: 1241 i denna del tillgodosett. För de utomäktenskapligt
födda, som saknar barnavårdsman, bör det enligt utskottets
mening tillses att informationen om de åtgärder som enligt övergångsbestämmelserna
krävs för att rätten till arv skall bevaras får så allmän
spridning som möjligt. Ett särskilt problem utgör de utomäktenskapligt
födda, som saknar kännedom om sin börd. Felaktiga föreställningar härvidlag
kan som närmare utvecklas i motionen II: 1241 många gånger föranleda
att eljest önskade dispositioner rörande kvarlåtenskapen försummas.
Som framhålls i motionerna I: 1074 och II: 1243 synes det viktigt att vederbörande
fader underrättas om anteckning om utomäktenskapligt barn
som görs i hans personakt. Felaktiga anteckningar skulle såsom motionärerna
uttalar kunna få mycket olyckliga konsekvenser. Information i nu
angivna hänseenden kräver emellertid enligt utskottets mening särskilda
hänsynstaganden såväl vad gäller ifrågavarande barn som beträffande berörda
fäder och deras familjer. Erforderliga föreskrifter kan utfärdas av
Kungl. Maj :t i administrativ ordning. Utskottet förutsätter att så sker.

Av vad ovan anförts framgår att såväl de utomäktenskapliga barnen som
deras anhöriga genom den utvidgade arvsrätten får ett ökat behov av att
kunna ta del av annans personakt för att bli i stånd att bevara sin arvsrätt

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

eller att få erforderligt underlag för dispositioner rörande sin kvarlåtenskap.
Spörsmålet om i vilken utsträckning sekretessbestämmelser kan
hindra utlämnandet av uppgifter ur personakt om förekomsten av utomäktenskapliga
barn får härigenom större betydelse. Enligt 13 § sekretesslagen
är anteckningar härom i princip sekretessbelagda. De får emellertid
utlämnas med samtycke av den enskilde som berörs. Även eljest får de utlämnas
om trygghet kan anses vara för handen mot missbruk.

Beträffande tolkningen av dessa bestämmelser vill utskottet erinra om
att föredragande departementschefen vid sekretesslagens tillkomst uttryckligen
framhöll att kontrahenterna vid ett tillämnat äktenskap i regel torde
kunna anses berättigade att få del av upplysningar om varandra. Detsamma
torde enligt uttalanden i propositionen med förslag till ärvdabalk gälla även
i fråga om sådana anhöriga till en person, från vilka hans utomäktenskapliga
barn kunde härleda arvsrätt. Med en sådan tolkning, till vilken utskottet
kan ansluta sig, torde svårigheter icke behöva möta för den som i ovan
angivet syfte önskar ta del av anhörigs personakt. Det torde emellertid finnas
anledning att i detta sammanhang närmare analysera de olika fall, som
kan bli aktuella, och informera kyrkobokföringsmyndigheterna om hur de
bör förfara.

Slutligen vill utskottet också anföra några synpunkter beträffande den
utvidgade arvsrättens verkningar för de utomäktenskapliga barn, vilkas
fäder icke är svenska eller nordiska medborgare. Enligt 1937 års lag om internationella
rättsförhållanden rörande dödsbo bedöms frågan om arv efter
fader till sådant barn enligt lagen i faderns hemland. Utomäktenskapligt
barn, vars fader är medborgare i land där arvsrätt efter fader icke föreligger
för sådant barn, torde således även om fadern är bosatt här i landet
i allmänhet icke bli arvsberättigat efter fadern. Arvsrätt för utomäktenskapliga
barn i samma utsträckning som för barn i äktenskap saknas alltjämt
i åtskilliga länder. Antalet svenska barn, som härigenom icke kommer
att omfattas av den utvidgade arvsrätten, är givetvis svårt att uppskatta
men torde icke vara helt obetydligt. Enligt vad utskottet erfarit förekommer
i viss utsträckning vid barnavårdsmännens faderskapsutredningar att
utländska fäder förklarar sig vilja tillgodose sitt utomäktenskapliga svenska
barn genom arv. I sådana fall där arvsrätt för barnet efter fadern icke automatiskt
utlöses på grund av innehållet i lagen i faderns hemland bör enligt
utskottets mening barnavårdsmannen upplysa om de möjligheter som kan
föreligga att tillgodose barnet genom testamente eller någon form av arvsrättsförklaring.
Det kan också framhållas att förslag till ändrade internationellt-rättsliga
bestämmelser om arvsrätten för här berörda barn kommer
att framläggas av familjerättskommittén omkring årsskiftet. Enligt vad utskottet
erfarit innebär förslaget att utomäktenskapliga barn i vid utsträckning
likställs med barn i äktenskap även när utländsk lag är tillämplig på
rätten till arv.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen inte
givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med avslag på motionen II: 1230, såvitt
däri yrkas ändring i de genom propositionen nr 124 framlagda
förslagen, antager förslagen till lag om ändring i föräldrabalken,
lag om fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap, lag om ändring i lagen angående blodundersökning
in. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap samt lag om ersättning i vissa fall
för utgivna underhållsbidrag;

B. att riksdagen

dels avslår motionen I: 1073, såvitt däri yrkas avslag på
förslagen till lag om ändring i ärvdabalken och namnlagen,
samt motionen II: 1240,

dels avslår motionen I: 1073 i övrigt;

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1074 och
II: 1243, såvitt däri yrkas ändring i övergångsbestämmelserna,
samt I: 1075 och II: 1242 antager förslaget till lag om
ändring i ärvdabalken;

D. att riksdagen antager övriga genom propositionen
framlagda författningsförslag, såvitt nu är i fråga;

E. att motionerna I: 1074 och II: 1243, såvitt de avser anteckning
i personakt och information om den utvidgade arvsrätten
samt i den mån de ej kan anses besvarade genom vad
utskottet anfört i sitt yttrande, icke föranleder någon riksdagens
åtgärd;

F. att motionen II: 1241, i den mån den ej kan anses besvarad
genom vad utskottet anfört i sitt yttrande, icke föranleder
någon riksdagens åtgärd;

G. att motionen II: 1230, i den mån den ej omfattas av
vad utskottet hemställt under A, icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 25 november 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s), Schött (m), Svanström (ep), fru
Lilly Ohlsson (s) och herr Ernulf (fp)*;

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s), herrar
Martinsson (s), Dockered (ep),* Hansson i Piteå (s), Oskarson (m), fru
Anér (fp) och fru Jonäng (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid B i utskottets hemställan

1) av herr Alexanderson (fp), som ansett

dels alt det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 57 med orden
»Utskottet vill» och slutar på s. 61 med orden »till arv.» bort ersättas med
text av följande lydelse.

Såsom framhålls i motionen I: 1073 har svensk arvslagstiftning hittills
vilat på principen, att arvsrätten grundas på den sociala och ekonomiska
samhörigheten i familjer och släkter. I enlighet härmed har å ena sidan
äkta make tillerkänts arvsrätt trots att släktskap inte föreligger och å andra
sidan adopterade barn frånkänts arvsrätt efter sina biologiska släktingar.
I enlighet med denna princip bör de utomäktenskapliga barnen tillerkännas
arvsrätt endast i de fall, då dylik samhörighet föreligger eller under någon
tid förelegat mellan barnet och dess fader. I detta avseende krävs en ändring
av gällande regler, som icke i erforderlig grad tillgodoser dessa synpunkter.
En så utvidgad arvsrätt, som föreslås i propositionen, skulle däremot
leda till konsekvenser, som i ett stort antal fall skulle uppfattas som
omotiverade och olämpliga av de närmast berörda. En dylik reform kan
icke heller antas ha någon nämnvärd effekt för att stärka de utomäktenskapliga
barnens allmänt sociala ställning. För genomförande av den ovan
antydda begränsade utvidgningen av arvsrätten för utomäktenskapliga barn
krävs ytterligare utredning. I avvaktan härpå bör propositionen i enlighet
med yrkandena i motionerna I: 1073 och II: 1240 avslås såvitt gäller förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken, och i konsekvens härmed bör icke
heller förslaget till lag om ändring i namnlagen nu genomföras.

Med detta ståndpunktstagande saknar utskottet anledning att ta ställning
till de motioner i övrigt, som anknyter till förslaget om ändring i ärvdabalken,
nämligen I: 1074 och II: 1243, I: 1075 och II: 1242 samt II: 1241.

dels att utskottet under B bort hemställa,

B. att riksdagen

dels bifaller motionen I: 1073, såvitt däri yrkas avslag på

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

förslagen till lag om ändring i ärvdabalken och namnlagen,
samt motionen II: 1240,

dels med bifall till motionen I: 1073 i övrigt i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller att frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn görs till föremål för förnyad utredning i sin
helhet;

Vid C i utskottets hemställan

2) av herr Oskarson (m), som ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 58 med
orden »Den i» och slutar på s. 59 med orden »propositionen upptar.» bort
ha följande lydelse.

Enligt utskottets mening vore det i och för sig önskvärt att de nya arvsregler,
som utskottet i det föregående anslutit sig till, kunde tillämpas vid
alla arvfall efter den nya lagens ikraftträdande. En sådan princip, som är
den som i allmänhet följs vid införandet av nya arvslagar, bör emellertid
förutsätta att de rättsfakta, till vilka de nya och äldre reglerna knyter an,
är likvärdiga. Om man bortser från de fall då det utomäktenskapliga barnet
är trolovningsbarn eller då fadern avgett s. k. arvsrättsförklaring kan
dessa förutsättningar här inte anses vara uppfyllda. Faderskap som fastställts
enligt såväl nuvarande som äldre lag är många gånger högst osäkra.
Osäkerheten ökar ju längre tillbaka den tidpunkt ligger, då det påstådda
faderskapet blivit fastställt. Gällande och än mer tidigare presumtionsregler
har också bidragit till att möjligheterna för en utpekad man att få en faderskapstalan
mot sig ogillad varit utomordentligt små. Med hänsyn härtill
kan det med fog antagas att den av modern utpekade mannen många gånger
föredragit att skriftligen erkänna faderskapet framför att ge sig in i en
rättegång, i vilken hans utsikter att vinna varit ringa. En retroaktivt verkande
lagstiftning skulle således innebära att man gav dylika erkännanden
större rättsverkningar än vederbörande man kunnat förutse vid erkännandet.
Mot denna bakgrund framstår det från rättssäkerhetssynpunkt som
direkt stötande att låta den utvidgade arvsrätten omfatta även barn för
vilka faderskap fastställts före ikraftträdandet av nu föreslagen lagstiftning.
En annan betydelsefull omständighet i detta sammanhang är, som närmare
framgår av propositionen, att det i mycket stor utsträckning saknas uppgift
i folkbokföringen om en man har barn utom äktenskap. Många gånger
skulle det därför, om arvsrätt infördes med retroaktiv verkan, bli beroende
på tillfälliga omständigheter om ett utomäktenskapligt barn blev känt och
kunde kallas till bouppteckning och arvskifte.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att övervägande skäl talar
för att övergångsbestämmelserna utformas på det sätt såväl ärvdabalkssakkunniga
som familj erättskommittén föreslagit och som nu också för -

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

ordas i motionerna I: 1075 och II: 1242. Om barn utom äktenskap är fött
innan den nya lagen trätt i kraft, skall således som huvudregel beträffande
barnets och dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten efter dem gälla
att äldre lag skall tillämpas även om arvlåtaren avlidit efter de nya bestämmelsernas
ikraft trädande. Detsamma skall gälla i fråga om underhållsbidrag
ur kvarlåtenskap.

Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionerna
I'' 1075 och 11: 1242 och således avstyrker de i propositionen upptagna övergångsbestämmelserna
till förslaget om ändring i ärvdabalken samt motionerna
I: 1074 och II: 1243 i nu berörd del.

dels att utskottet under C bort hemställa,

C. att riksdagen dels med förklaring att övergångsbestämmelserna
till det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas, dels med bifall till motionerna I: 1075 och II:
1242, dels med avslag på motionerna I: 1074 och II: 1243, såvitt
avser dessa övergångsbestämmelser, för sin del antager
förslaget till lag om ändring i ärvdabalken med den ändringen
att övergångsbestämmelserna erhåller nedan angivna
lydelse.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

2. Har arvlåtaren avlidit före den nya lagens ikraftträdande
eller har barnet fötts före den nya lagens ikraftträdande,
gäller fortfarande äldre lag.

3. I fråga om barn utom äktenskap, som enligt punkt 2
icke har rätt att taga arv efter fadern, gäller fortfarande
8 kap. 10 § ärvdabalken.

3) av herrar Ernulf (fp), Dockered (ep), fru Anér (fp) och fru Jonäng
(ep), vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 58 med orden
»Den i» och slutar på s. 59 med orden »propositionen upptar.» bort ha följande
lydelse.

66 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

ningar här knappast anses vara uppfyllda. Faderskap som fastställts enligt
såväl nuvarande som äldre lag är många gånger högst osäkra. Osäkerheten
ökar ju längre tillbaka den tidpunkt ligger, då det påstådda faderskapet
blivit fastställt. På grund av den tidigare bristfälliga registreringen
i folkbokföringen kan det också vara svårt eller rent av omöjligt att utreda
om en avliden man har barn utom äktenskap. Också här är svårigheterna
större beträffande de faderskap som fastställts för länge sedan. Bristerna i
folkbokföringen kan i viss utsträckning avhjälpas genom den i propositionen
föreslagna rätten att efter anmälan få faderns personakt kompletterad med
anteckning om barnet. Riskerna för felaktigt fastställda faderskap synes
emellertid svåra att eliminera. Att nu införa möjlighet till omprövning av
redan fastställda faderskap torde vara praktiskt omöjligt. Som utskottet
berört i det föregående har den medicinska utvecklingen successivt givit
större möjligheter alt komma till säkra slutsatser om en viss man är fader
eller ej. Det synes därför motiverat att i enlighet med förslaget i motionerna
I: 1074 och II: 1243 införa en viss begränsning i den föreslagna lagstiftningens
verkan beträffande de faderskap som fastställts före den nya lagstiftningens
ikraftträdande. En lämplig gräns förefaller vara den som
anges i motionerna, eller den 1 januari 1950, då på grundval av vetenskapens
framsteg den tidigare mycket stränga faderskapspresumtionen något
lättades i samband med föräldrabalkens tillkomst. Utskottet förordar att
övergångsbestämmelserna utformas i enlighet med dessa överväganden.
Den nya lagstiftningen bör således i princip gälla i de fall där faderskap
fastställts efter utgången av 1949 eller i praktiken beträffande alla barn
som fötts från omkring 1948. Härför bör dock, på de skäl som anges i propositionen,
också förutsättas att annan dödsbodelägare, boutredningsman
eller den som sitter i boet senast vid bouppteckningen fått kännedom om
arvingen eller att anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt för
arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker bifall till såväl
propositionen i nu berörd del som till motionerna I: 1075 och II: 1242
samt tillstyrker bifall till motionerna I: 1074 och II: 1243 såvitt de gäller
övergångsbestämmelserna.

dels att utskottet under C bort hemställa,

C. alt riksdagen dels med förklaring att övergångsbestämmelserna
till det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas, dels med bifall till motionerna I: 1074 och
II: 1243, såvitt avser dessa övergångsbestämmelser, dels med
avslag på motionerna I: 1075 och II: 1242, för sin del antager
förslaget till lag om ändring i ärvdabalken med den ändringen
att punkt 3 i övergångsbestämmelserna erhåller följande
som utskottets förslag betecknade lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag)

3. Är barn utom äktenskap fött
innan nya lagen trätt i kraft och
skulle icke arvsrätt mellan fadern
och barnet ha förelegat redan enligt
äldre lag, ärver barnet och dess
bröstarvingar fadern och dennes
släktingar endast under förutsättning
att annan dödsbodelägare, boutredningsman
eller den som sitter
i boet senast vid bouppteckningen
fått kännedom om arvingen eller anteckning
om barnet före arvfallet
gjorts i personakt för arvlåtaren eller
annan från vilken arvingen härleder
sin arvsrätt.

(Utskottets förslag)

3. Är barn utom äktenskap fött
innan nya lagen trätt i kraft och
skulle icke arvsrätt mellan fadern
och barnet ha förelegat redan enligt
äldre lag, ärver barnet och dess
bröstarvingar fadern och dennes
släktingar endast under förutsättning
att faderskapet fastställts efter
utgången av dr 1949 samt att annan
dödsbodelägare, boutredningsman eller
den som sitter i boet senast vid
bouppteckningen fått kännedom om
arvingen eller anteckning om barnet
före arvfallet gjorts i personakt för
arvlåtaren eller annan från vilken
arvingen härleder sin arvsrätt.

Vid G i utskottets hemställan

4) av herr Hansson i Piteå (s), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 55 med orden
»Av det» och slutar pa s. 56 med orden »motionen II: 1230.» bort ersättas
med text av följande lydelse.

Av det ovan anförda framgår att propositionen bygger på den nuvarande
ordningen att barnavårdsman automatiskt skall förordnas för barn utom
äktenskap. Något motsvarande obligatoriskt förordnande sker icke vad gäller
barn i äktenskap. Lagstiftningen konserverar således en icke önskvärd
särbehandling av de utomäktenskapliga barnen. Som framhålls i motionen
II: 1230 upplevs säkerligen den nuvarande barnavårdsmannainstitutionen
också som ett opåkallat förmynderskap, som särskilt i mindre orter kan
vara påfrestande för såväl barnet som dess vårdnadshavare. Även från
andra utgångspunkter är den nuvarande barnavårdsmannainstitutionen,
som tillkom för mer än 50 år sedan, föråldrad. Den har också vid en råd
olika tillfällen utsatts för kritik, dock utan att medföra några ändringar i
lagbestämmelserna. I ifrågavarande lagstiftningsärende har bland annat
Svenska kommunförbundet i remissyttrande anfört att barnavårdsmannainstitutionen
bör anpassas efter vad som numera krävs av dess verksamhet.
Enligt förbundet skulle barnavårdsmännens nu åliggande skyldigheter
att sörja för att utomäktenskapliga barns börd blir fastställd bättre kunna
tillgodoses om uppgiften ålades vederbörande barnavårdsnämnd, som sedan
kunde anförtro den åt personal med särskilda kvalifikationer. Ett på
detta sätt reformerat system som också förordas i nyssnämnda motion är

68 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

enligt utskottets mening bättre ägnat än det nuvarande att tillvarata barnets
rätt och bästa. Det skulle innebära att på barnavårdsnämnderna överflyttas
det ansvar som nu åvilar barnavårdsmännen. När faderskapet fastställts
och underhållsfrågan avgjorts, skulle som motionärerna anför barnavårdsnämndens
specialuppdrag för ifrågavarande barn upphöra och
dess ansvar för dessa barn vara det som barnavårdslagen föreskriver för
alla barn. Liksom motionärerna anser utskottet att det varit önskvärt att
denna ordning genomförts redan i samband med den nu aktuella lagstiftningen.
I nuvarande läge synes detta vara förenat med vissa praktiska svårigheter.
Frågan bör därför upptagas till prövning i Kungl. Maj:ts kansli
och förslag framläggas till vårsessionen med 1970 års riksdag i sådan tid
att nya bestämmelser, utformade i enlighet med vad utskottet anfört, kan
träda i kraft senast den 1 juli 1970. Ställningstagandet innebär att utskottet
som ett provisorium godtager propositionens förslag såvitt gäller barnavårdsmannainstitutionen
samt hemställer att riksdagen i anledning av motionen
II: 1230 anhåller om förslag till bestämmelser om avskaffande av
barnavårdsmannainstitutionen och till nya regler i enlighet med vad utskottet
i det föregående anfört.

dels att utskottet under G bort hemställa,

G. att riksdagen i anledning av motionen II: 1230 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller att förslag om avskaffande
av barnavårdsmannainstitutionen och till nya bestämmelser
i enlighet med vad utskottet anfört föreläggs nästa års riksdag
i så god tid att nya regler kan träda i kraft den 1 juli
1970.

ESSELTE AB. STHLM SB
914592