Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970 (Utlåtande 1970:L1u5 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

Nr 5

Utlåtande i anledning av motioner angående en reform av rättshjälpen.

] de likalydande motionerna I: 393 av herr Hernelius och II: 439 av fru
Kristensson hemställs ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om tillsättandet av en parlamentarisk utredning med uppgift att framlägga
förslag angående förbättrad rättshjälp”.

1 de likalydande motionerna 1: 502 av herr Helén m. fl. och II: 581 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. yrkas — i den del som behandlas i detta utlåtande
— att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär ”förslag till lagstiftning om
ökad möjlighet till fri rättegång i tvistemål med syfte att tillförsäkra medborgarna
ekonomisk möjlighet att tillvarata sin rätt vid domstol”.

I sistnämnda motionspar framställs ytterligare fem yrkanden. Dessa kommer
senare att behandlas av utskottet.

Gällande bestämmelser om fri rättegång m. m.

Lagen om fri rättegång

I lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång finns regler dels om fri rättegång
vid domstol och dels om fri verkställighet av dom eller utslag. I kungörelse
den 26 september 1947 meddelas tillämpningsföreskrifter till lagen
och i kungörelse den 12 december 1969 finns bestämmelser om ersättning
av allmänna medel i vissa fall till part som åtnjuter fri rättegång. I huvudsak
innehåller bestämmelserna om den fria rättegången följande.

I mål vid bl. a. allmän underrätt, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol
får fri rättegång beviljas den, som inte äger tillgång till gäldande av de
med rättegången därstädes förenade kostnaderna eller efter deras utgivande
skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom
åliggande underhållsskyldighet. Fri rättegång kan på samma grunder erhållas
under förundersökning i brottmål och i domstolsärende.

Fri rättegång får inte beviljas part, där det måste anses vara av ringa
betydelse för honom att hans talan vinner prövning.

Ansökan om fri rättegång göres skriftligen eller muntligen och skall vara
åtföljd av deklaration rörande sökandens ekonomiska villkor.

Part som åtnjuter fri rättegång har fria expeditioner i målet och behöver
inte vidkännas utgifter för delgivning, intyg och åtgärder av tjänsteman.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 1 avd. Nr 5

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

Kostnad för bevisning som inte förebragts utan skäl utgår av allmänna
medel. Detta innebär således att parten slipper betala bl. a. kostnader för de
vittnen som åberopas av honom.

Om parten ålagts personlig inställelse vid rätten, kan han få ersättning
för resa och, om synnerliga skäl föreligger, traktamente med f. n. högst 25
kronor om dagen. Parten kan även få andra nödvändiga utgifter ersatta.

Om så erfordras får parten rättegångsbiträde som erhåller ersättning av
allmänna medel. I brottmål gäller dock i fråga om biträde åt den misstänkte
bestämmelserna i rättegångsbalken om offentlig försvarare.

Om rätten under rättegången finner att parten kan själv bära kostnaderna
för rättegången, kan rätten förordna att förmånen av fri rättegång skall
upphöra.

När rätten skiljer målet från sig skall rätten i vissa fall förplikta antingen
parten eller hans motpart att återgälda statsverket kostnaderna i anledning
av den fria rättegången. Har parten förlorat förmånen av fri rättegång, skall
han i regel förpliktas att återgälda kostnaderna. Förlorar motparten till den
som haft fri rättegång och skulle han enligt allmänna regler haft att ersätta
parten hans rättegångskostnader, skall han förpliktas återgälda statsverket
kostnaderna.

Den som vid underrätt haft fri rättegång har i princip fri rättegång också
vid fullföljd av målet till hovrätt utan särskild ansökan. Fri rättegång kan
också sökas i hovrätt, om parten inte haft fri rättegång tidigare. Reglerna
om fri rättegång i hovrätt äger motsvarande tillämpning i högsta domstolen.

Har part fri rättegång erhåller han också fri verkställighet.

Kostnaden för fri rättegång kan under fem år efter rättegångens avslutande
tas ut av parten, om han befinnes kunna gälda kostnaden.

Rättshjälp i andra former

Rättshjälp med det allmännas stöd lämnas även i andra former, nämligen
dels vid rättshjälpsanstalter som inrättats av landsting eller kommun och
vid en statlig rättshjälpsanstalt, Tornedalens rättshjälpsanstalt, dels inom
vissa landstingsområden på grundval av avtal mellan landstinget och Sveriges
advokatsamfund eller avdelning av samfundet. Statsbidrag utgår till
båda dessa former av rättshjälp. Rättshjälpen innebär att mindre bemedlade
kan få biträde i rättsliga angelägenheter.

1958 års förslag till lag om rättegångshjälp ris. m.

1951 års rättegångskommitté framlade i november 1958 betänkande med
förslag till lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1958: 40).

I den allmänna motiveringen till sitt förslag anförde kommittén bland annat
följande (s. 63).

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

En av de viktigaste rättsprinciperna är principen om allas likhet inför lagen.
Denna princip innebär i första hand, att samma lagar gälla för alla,
oberoende av samhällsställning, och tillämpas lika vem det än gäller. Men
även om i nu angiven mening alla äro lika inför lagen, är det fördenskull
icke säkert att alla ha samma faktiska möjligheter att i rättsliga frågor taga
till vara sina intressen. Den som för att hävda sin rätt nödgas processa, såsom
kärande eller svarande, får själv i första hand betala sina rättegångskostnader.
Förmår någon icke bära dessa och nödgas han med hänsyn härtill
att avstå från sin rätt, kan likheten inför lagen ej sägas vara till fullo genomförd.

Gällande lag om fri rättegång möjliggör för de obemedlade och en del av
de mindre bemedlade att i rättegång bevaka sina intressen, oaktat de ej

själva förmå bestrida processkostnaderna. Ett känt förhållande------

är emellertid att endast en mycket begränsad kategori medborgare erhåller
denna förmån. Den stora massan inom befolkningen är utestängd från
densamma. Detta förhållande och de ibland mycket höga processkostnaderna
ha föranlett, att i den allmänna diskussionen påståtts att endast de fattiga,
d. v. s. de som få fri rättegång, och de rika, d. v. s. de som förmå bära också
dryga kostnader, ha möjlighet att i dagens samhälle inför domstol tillvarataga
sina intressen samt att hela den stora mellangruppen, d. v. s. de flesta
medborgarna, skulle sakna denna möjlighet. Även om detta påstående innebär
en stark överdrift, synes det likväl ej vara alldeles utan grund. Såsom
anförts i direktiven till kommittén te sig otvivelaktigt rättegångskostnaderna
för många av dem, som ej kunna erhålla fri rättegång, oskäligt betungande
eller rent av som ett oöverkomligt hinder mot att bringa en sak under rättens
prövning. Det är angeläget att detta missförhållande undanröjes. Enär,
såsom i direktiven berörts, det knappast är möjligt att med bibehållande av
grundprinciperna för den nya rättegångsordningen vinna någon avgörande
minskning i rättegångskostnaderna genom ändring i reglerna för rättegångsförfarandet
eller på annat sätt, återstår ingen annan utväg än att låta
det allmänna träda till på det sätt att den processuella rättshjälpen öppnas
för en vidgad personkrets.

De ledande synpunkterna vid utarbetandet av utredningens förslag hade
varit, att ingen av ekonomiska skäl skulle vara utestängd från möjligheten
att taga till vara sina intressen inför domstol men att envar som hade egna
resurser skulle bidraga till rättegångskostnaderna efter förmåga. Kommitténs
förslag innebar sammanfattningsvis följande.

Lagen om fri rättegång föreslogs bli ersatt av en lag om rättegångshjälp.

Rättegångshjälp skulle kunna beviljas i mål och ärenden vid allmän underrätt
och vid de domstolar i övrigt, vid vilka fri rättegång kunde beviljas
ävensom under förundersökning i brottmål.

Bidrag av part till rättegångskostnaderna skulle kunna utkrävas dels i
form av ett kontant kostnadsbidrag, som i förväg erlades till statsverket,
dels enligt regler om skyldighet att i efterhand ersätta statsverket dess kostnad
i anledning av rättegångshjälpen.

Till grund för bestämmande av skyldigheten att i förväg erlägga kostnadsbidrag
och dettas belopp skulle främst ligga partens inkomst och försörjningsbörda.
Men även andra omständigheter skulle beaktas, dock en -

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

dast om på grund därav partens förmåga att gälda rättegångskostnad väsentligt
ökades eller minskades.

Part skulle vara skyldig att, innan han fick åtnjuta rättegångshjälp, erlägga
kostnadsbidrag, om hans årsinkomst översteg 7 000 kronor eller, där
han fullgjorde underhållsskyldighet mot make, barn eller annan, sistnämnda
belopp ökat med 500 kronor för envar sådan person, till vilkens underhåll
han väsentligen bidrog.

Kostnadsbidraget skulle bestämmas till belopp, som motsvarade en tiondel
eller, om parten fullgjorde underhållsskyldighet som ovan sagts, en femtondel
av det belopp med vilket partens årsinkomst översteg förut nämnt gränsbelopp.
Lägsta kostnadsbidrag skulle dock vara 50 kronor.

Part, vilkens årsinkomst översteg det för skyldighet att utgiva kostnadsbidrag
stadgade gränsbeloppet med mera än 8 000 kronor eller, om parten
fullgjorde underhållsskyldighet som ovan sagts, med mera än 12 000 kronor,
skulle i regel ej kunna få rättegångshjälp. Det nu sagda innebar för
ensamstående en övre gräns vid en årsinkomst om 15 000 kronor och för
part med försörjningsbörda en övre gräns, dragen med hänsyn till antalet
personer till vilkas underhåll parten väsentligen bidrog, vid lägst 19 500
kronor. Kostnadsbidraget vid denna övre gräns utgjorde 800 kronor. Även
part med högre inkomst än nu sagts skulle undantagsvis kunna beviljas
rättegångshjälp, nämligen om hans kostnader för rättegången måste antagas
bli så betydande att han saknade möjlighet att utan rättegångshjälp
behörigen tillvarataga sina intressen däri.

I likhet med vad som gäller i fråga om fri rättegång skulle rättegångshjälp
ej beviljas part där det måste anses vara av ringa betydelse för honom
att hans talan vann prövning.

Även i vissa andra avseenden föreslogs att i lagen om rättegångshjälp
skulle upptas regler av i huvudsak samma innehåll som reglerna i lagen om
fri rättegång. Prövningsmyndighet skulle vara processdomstolen. Part som
vid lägre rätt åtnjutit rättegångshjälp skulle utan särskild ansökan vara berättigad
till sådan förmån jämväl i den högre rätten. Innan förmånen fick
utnyttjas i den högre rätten, skulle det dock åligga part, som vid den lägre
rätten erlagt kostnadsbidrag, att ånyo gälda sådant bidrag med lika stort belopp.

Förmånerna vid rättegångshjälp skulle vara i huvudsak desamma som
part åtnjuter om han har fri rättegång, således fria expeditioner, fri bevisning,
fri biträdeshjälp och, efter särskild behovsprövning, ersättning av allmänna
medel för inställelse vid rätten.

Den processuella rättshjälpen är till sin karaktär en form av kredit, vilken
lämnas för att sätta en person i stånd att göra sin rätt gällande. Part
som åtnjutit rättegångshjälp skulle därför i princip vara skyldig att återgälda
statsverket dess kostnad i anledning av rättegångshjälpen eller, om
parten erlagt kostnadsbidrag, den överskjutande kostnad som återstår sedan

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

bidraget avräknats. Syftemålet med rättegångshjälpen skulle emellertid äventyras,
anfördes i betänkandet, om reglerna om återbetalningsskyldighet utformades
så, att denna bleve oskäligt betungande för parten. Reglerna i förslaget
utformades från denna utgångspunkt.

Regler upptogs om fri verkställighet av rättens avgörande. Rätt till sådan
skulle tillkomma endast part, som åtnjutit rättegångshjälp utan skyldighet
att erlägga kostnadsbidrag.

Kommittén beräknade, att de årliga kostnaderna för den processuella rättshjälpen,
om den föreslagna reformen därav genomfördes, skulle stiga med
omkring två miljoner kronor.

Rättegångskommittén gick även in på vissa frågor rörande situationen för
motparten till den som åtnjuter fri rättegång. Av skäl som närmare utvecklas
i betänkandet ansåg sig kommittén icke kunna föreslå att någon ersättning
av allmänna medel skulle utgå till vinnande motpart.

Remissbehandling av rättegångskommitténs förslag skedde. Därvid godtogs
i allmänhet principerna för den föreslagna lagstiftningen. Den närmare
utformningen av de föreslagna reglerna mötte emellertid kritik. Detta gällde
särskilt grunderna för beviljande av rättegångshjälp och bestämmande av
parts bidragsskyldighet. Förslagets praktiska tillämpning ansågs därjämte
vara förenad med olägenheter, såväl för parterna som för domstolarna. Redogörelse
för det närmare innehållet i remissyttrandena har lämnats i SOU
1965: 13 (se nedan) samt, i begränsad utsträckning, i första lagutskottets
utlåtande 1962: 28.

Dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, konstaterade
i ett interpellationssvar i riksdagen den 9 maj 1961, att rättegångskommitténs
betänkande och remissbehandlingen därav på ett påtagligt sätt visat,
att stora svårigheter möter då det gäller att finna en lämplig och rättvis avvägning
och samtidigt uppnå en praktisk och smidig form för det allmännas
medverkan i att ge den enskilde bistånd så att han inför domstol kan tillvarataga
sina intressen. Statsrådet Kling fann det vara troligt, att en lösning
av frågan måste sökas efter delvis andra linjer än dem som kommittén anvisat.
Han var icke beredd att då framlägga kommitténs förslag för riksdagen;
frågan krävde ytterligare noggranna överväganden, varvid bl. a. borde
uppmärksammas vilka verkningar som de nya rättsskyddsförsäkringarna
kunde få.

1965 års förslag till lag om rättegångshjälp m. m.

Anhållan av 1962 års riksdag

I anledning av motioner till 1962 års riksdag anhöll riksdagen på hemställan
av första lagutskottet i utlåtande nr 28, att förslag till ny lagstiftning
rörande rättegångshjälp måtte föreläggas riksdagen. Utskottet uttalade bl. a.

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

— under åberopande av att under remissbehandlingen mot rättegångskommitténs
förslag framförts kritik, som ej endast gällt detaljutformningen —
att det, såvitt utskottet kunnat bedöma, mötte betänkligheter att lägga förslaget
i befintligt skick till grund för statsmakternas beslut. Det ville emellertid
synas, som åtminstone de av kommittén antagna huvudprinciperna
kunde tagas till utgångspunkt för ett fortsatt lagstiftningsarbete inom eller
utom vederbörande departement.

Enligt utskottets mening var det av stor betydelse att berörda lagstiftningsfråga
löstes i en nära framtid. Det syntes dock med hänsyn till arten
och omfattningen av de överväganden, som borde föregå Kungl. Maj ds beslut
i ämnet, ej kunna påräknas att lagförslag skulle kunna framläggas så
snart som för 1963 års riksdag.

Ny utredning

På sommaren 1962 tillsattes en ny utredning i ämnet. I utredningsdirektiven
hänvisade statsrådet Kling till riksdagens anhållan och erinrade vidare
om att det — som framgick av 1961 års interpellationssvar — var angeläget,
att utformningen av den processuella rättshjälpen fick en tillfredsställande
lösning. Vidare anförde statsrådet Kling bl. a. följande.

Syftet med en reform på detta område måste helt visst vara — såsom torde
ha framgått av vad förut anförts — att även de, som själva har förmåga att
utge en del av rättegångskostnaden men för vilka hela kostnaden blir oskäligt
betungande, beredes erforderlig rättshjälp. Denna bör ges sådan utformning,
att den hjälpte får tillfredsställande praktiska möjligheter att väcka
och utföra sin talan i underrätt och, om så erfordras, fullfölja talan och bevaka
sina intressen i högre rätt.

Frågan om den närmare utformningen av rättshjälpen är otvivelaktigt
komplicerad och rymmer ett flertal med varandra sammanhängande svårlösta
delspörsmål. Med hänsyn härtill vill jag förorda, att frågan hänskjutes
till en särskild utredning. Vid denna torde — såsom anförts i första lagutskottets
tidigare omnämnda utlåtande — de av rättegångskommittén antagna
huvudprinciperna kunna tagas till utgångspunkt. Enligt min mening
bör dock möjligheterna att söka lösa hithörande problem enligt andra linjer
än dem som tidigare prövats icke lämnas obeaktade.

Statsrådet Kling utvecklade det sist sagda och anförde därvid bl. a. att
utredningen borde undersöka om man från socialförsäkringens område kunde
hämta synpunkter på möjligheterna att lösa frågan på försäkringsbasis.

I utredningsdirektiven togs vidare upp vissa särskilda frågor, som den nya
utredningen borde söka lösa. Utredningen borde bedrivas skyndsamt.

1965 års förslag

De tillkallade utredningsmännen framlade i början av år 1965 ett betänkande
med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp in. m. (Rättegångshjälp,
SOU 1965: 13). Betänkandet innehöll i sammanfattning följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970 7

Efter överväganden rörande de former av rättsskydd som för närvarande
förekomma i sammanhang med försäkring och rörande eventuella nya former
av rättsskyddsförsäkring har utredningen kommit till det resultat att
genom försäkring i ena eller andra formen, frivillig eller obligatorisk, behovet
av lagstiftning om rättegångshjälp icke kan avlägsnas.

Det förslag till lag om rättegångshjälp som utredningen framlägger bygger
i det väsentliga på rättegångskommitténs förslag.

Utredningens förslag upptager liksom det tidigare förslaget stadganden
om koslnadsbidrag. I åtskilliga frågor, mer eller mindre betydelsefulla, föreligga
avvikelser. Schablongränserna för möjlighet att erhålla rättegångshjälp
och för skyldighet att erlägga kostnadsbidrag ha gjorts indexreglerade
genom att de skola bestämmas med användning av basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring. Detta fastställes av Kungl. Maj :t för varje månad
på grundval av konsumentprisindex. Prövningen av ansökan om rättegångshjälp
sker enligt utredningens förslag — såsom skulle ske enligt rättegångskommitténs
— i första hand efter den inkomst, för år räknad, som
sökanden beräknas åtnjuta vid tiden för ansökan. Vid prövningen skola
vidare beaktas utgifter för fullgörande av underhållsskyldighet samt förmögenhet,
skuldsättning m. m. Part som vid lägre rätt åtnjutit rättegångshjälp
är enligt utredningens förslag, om målet eller ärendet fullföljes till
högre rätt, berättigad till samma förmån i den högre rätten, och detta —
om kostnadsbidrag erlagts i den lägre rätten — utan erläggande av nytt
kostnadsbidrag. Utredningens förslag bereder möjlighet till rättegångshjälp
för dödsbo. I förslaget ingår en bestämmelse om rätt under vissa förutsättningar
för vinnande motpart att av allmänna medel få ersättning för
sina rättegångskostnader, om han icke kunnat få ut dessa av den som haft
rättegångshjälp. Slutligen är att nämna att beslut i fråga om skyldighet
för part att ersätta statsverket dess kostnad för rättegångshjälp skall meddelas
i den dom eller det beslut, varigenom rätten avgör själva saken. Någon
senare prövning av skyldigheten i angivet hänseende skall icke ifrågakomma.
Detta innebär ändring av vad som för närvarande gäller. Den nuvarande
ordningen anses bereda indrivningsmyndigheterna arbete som ej
står i rimligt förhållande till vad som inflyter till statsverket.

Remissbehandling

1965 års betänkande har remissbehandlats.

Utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden

År 1968 tillsattes en utredning om rättshjälp i förvaltningsärenden (direktiv,
se riksdagsberättelsen 1969: Ju 56). Utredningen prövar frågan om att
införa bestämmelser om kostnadsersättning i vissa förvaltningsärenden samt
undersöker om och i vad mån rättegångshjälp motsvarande institutet fri
rättegång bör införas för ärenden inför förvaltningsdomstolar och förvaltande
myndigheter. Frågan om möjlighet att förordna offentligt biträde åt
part i vissa förvaltningsärenden övervägs också av utredningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

Reform av rättshjälpen enligt riktlinjer i 1970 ars statsverksproposition

I innevarande års statsverksproposition (prop. 1, bil. 4, s. 58) hemställer
Kungl. Maj :t att ett förslagsanslag av 13 800 000 kronor skall anvisas till
kostnader enligt lagen om fri rättegång. I anslutning till denna hemställan
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer — efter en redogörelse
för bl. a. 1965 års betänkande och 1968 års utredning — följande.

Bristerna i den nuvarande rättshjälpen har belysts i betänkandet Rättegångshjälp
och under remissbehandlingen av de däri upptagna förslagen.
Även i den allmänna debatten har rättshjälpsfrågan tilldragit sig stort intresse.
Vad som främst framstår som otillfredsställande med nuvarande
ordning är att endast de ekonomiskt sämst ställda erhåller förmånen av fri
rättegång, medan en stor kategori människor, för vilka en rättegång innebär
avsevärda ekonomiska påfrestningar, är helt utestängd från rättshjälp.
Den nuvarande ordningen kan kritiseras även från andra synpunkter. Rättshjälp
utgår sålunda i huvudsak i mål och ärenden inför domstol men endast
i mycket begränsad omfattning vid tvister utanför domstol eller i ärenden
inför förvaltningsmyndighet. Det allmännas insatser är vidare splittrade på
en mängd olika myndigheter utan central samordning. En sådan splittring
hindrar ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser och försvårar kontrollen
över samhällets kostnader för rättshjälpen.

Enligt min mening är tiden nu inne att ta upp frågan om en genomgripande
reform av samhällets rättshjälp. Som en allmän målsättning för en
sådan reform bör enligt min mening gälla att rättshjälp skall kunna erhållas
i administrativa och judiciella mål och ärenden samt i utomprocessuella
sammanhang, att part med rättshjälp i mån av förmåga bör erlägga
avgift för rättshjälpen, att en effektiv kontroll över det allmännas kostnader
för juridiskt biträde bör uppnås, att ett system bör eftersträvas som ger garantier
för att rättshjälpen inte leder till att domstolar och administrativa
myndigheter belastas med onödiga mål och ärenden samt att en enkel administration
för rättshjälpen skapas samtidigt som en enhetlig tillämpning
eftersträvas.

I enlighet med denna målsättning bör rättshjälp kunna erhållas i mål
eller ärende vid domstolar och administrativa myndigheter samt i utomprocessuella
sammanhang. All rättshjälp bör regleras i en särskild lag om
allmän rättshjälp. När det gäller villkoren för rättshjälp bör grundprincipen
vara att ingen av ekonomiska skäl skall hindras från att ta till vara sina
intressen i rättsligt hänseende men att var och en skall bidra till kostnaderna
för rättshjälpen efter förmåga.

I princip bör vilken rättssökande som helst kunna vända sig till rättshjälpsorgan
för biträde i rättsliga angelägenheter. Den ekonomiskt sämst
ställda gruppen i samhället bör kunna få sådant biträde utan avgift så snart
ej är fråga om så liten kostnad att vederbörande själv bör stå för utgiften.
För den ekonomiskt bäst ställda gruppen bör däremot avgiften bestämmas
så att den motsvarar full ersättning för det biträde som lämnas. För mellangruppen
bör utgå avgift som bestämmes efter i första hand schablonregler
i lag. Ett villkor för rättshjälp bör dock alltid vara att sökanden har ett
klart intresse av att få sin sak prövad. Detta förutsätter en viss bedömning
av sakfrågan.

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

En reform av rättshjälpen enligt här angivna riktlinjer kan i fråga om
förutsättningarna för rättshjälpen och dess omfattning i huvudsak bygga på
redan tillgängligt utredningsmaterial samt vad som framkommer genom utredningen
om rättshjälp i förvaltningsärenden. Vissa frågor torde dock kräva
ytterligare belysning. Detta gäller bl. a. rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkring
samt frågan om ansvaret parterna emellan för rättegångskostnader
i mål där rättshjälp har utgått. Den viktiga frågan om rättshjälpsväsendets
organisation måste utredas närmare. Utgångspunkten bör därvid
vara att rättshjälpen skall skötas av särskilda lokala rättshjälpsmyndigheter.
Dessa bör pröva ansökningar om rättshjälp, utse juridiskt biträde
samt pröva ersättningar till sådant biträde. I prövningen av ansökningar
om rättshjälp bör ingå viss bedömning av sakfrågan i syfte att undvika att
rättshjälpen leder till onödiga mål och ärenden.

Vid rättshjälpsmyndighet bör finnas anställda jurister som prövar ansökningar
om rättshjälp och biträder sökanden i de rättsliga angelägenheter
som ansökningen avser. För sistnämnda uppgifter bör även kunna anlitas
privatpraktiserande jurister. Även andra former kan tänkas, t. ex. att privatpraktiserande
jurister förbinder sig att stå till myndighetens förfogande
i viss angiven utsträckning mot ersättning enligt vissa normer. De nuvarande
rättshjälpsanstalterna borde utan svårighet kunna inordnas i det nya
systemet. En viktig uppgift för rättshjälpsmyndigheterna blir att utöva en
effektiv kostnadskontroll. Myndigheterna bör kunna komma fram till taxor
och normalarvoden för olika typer av mål och ärenden när privatpraktiserande
jurister anlitas. Det ekonomiska ansvaret för rättshjälp i nuvarande
former ligger huvudsakligen på statsverket. Det ligger närmast till hands att
statsverket nu åtar sig hela ansvaret för rättshjälpen.

Rättshjälp i vidsträckt mening innefattar även det biträde som misstänkta
och tilltalade i brottmål erhåller genom att offentlig försvarare utses. Frågan
om en motsvarande möjlighet bör finnas att förordna offentligt biträde i
vissa förvaltningsärenden är som jag tidigare anfört under utredning. Det
bör närmare undersökas om inte även dessa former av stöd i rättsliga angelägenheter
kan inordnas i det nya systemet för rättshjälp. Vad särskilt
gäller brottmålen bör undersökas i vad mån en ytterligare begränsning av
återbetalningsskyldighet för ersättning till offentlig försvarare enligt reglerna
i 31: 1 RB kan göras (jfr prop. 1969: 156).

Den ytterligare utredning som måste föregå en reform av rättshjälpen
efter dessa riktlinjer har redan inletts inom justitiedepartementet och bör
enligt min mening även i forsättningen bedrivas inom departementet i samråd
med utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden. Resultatet av detta
utredningsarbete bör givetvis remissbehandlas. Ett slutgiltigt ställningstagande
till frågan om en reform av rättshjälpen torde inte kunna tas inom
sådan tid att reformen påverkar frågan om anslag för ändamålet under nästkommande
budgetår.

Motionerna

Motionerna I: 393 och II: 439

Motionärerna finner det anmärkningsvärt, att 1965 års betänkande inte
föranlett något förslag från Kungl. Maj :t om förbättrad rättshjälp. De anför
vidare.

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

Frågan om den enskildes möjlighet att utan ekonomiska hinder få sin rätt
prövad inför domstol är väsentlig. Angeläget är också att den hålles ekonomiskt
skadeslös som i en process anhängiggjord av person med fri rättegång
väl blir tilldömd ersättning för rättegångskostnaderna men genom motpartens
bristande betalningsförmåga i praktiken själv får svara härför. Den
likhet inför lagen som av hävd varit och förfarande är ett rättesnöre i vårt
rättsväsende bör snarast genomföras på detta område. I Danmark har denna
fråga nyligen fått sin lösning genom en lag om utvidgad rättshjälp som stadfästes
den 4 juni 1969.

Motionärerna hävdar att det borde ha varit möjligt att med ledning av
nämnda lagstiftning och 1965 års betänkande framlägga ett förslag i årets
statsverksproposition. De erinrar om att i propositionen visserligen förutskickats
en genomgripande reform av rättshjälpen men uttalar att enligt
deras mening den utredning som skall utarbeta ett ur principiell synpunkt
så väsentligt förslag, bör vara parlamentariskt sammansatt. Därest en dylik
utredning omgående tillsättes, anför motionärerna slutligen, bör den kunna
vara klar med sitt arbete i sådan tid att en proposition i ärendet kan föreläggas
senast 1971 års riksdag.

Motionerna 1: 502 och It: 581

I motionerna framhålls bl. a. att den fria rättegången förutsätter en mer
ingående och mer restriktiv behovsprövning än vad som är fallet vid motsvarande
bedömning vid de kommunala rättshjälpsanstalterna. Efter en erinran
om reformförslagen 1958 och 1965 anför motionärerna.

De förhållanden som är rådande medför att det är mycket svårt för den enskilde
att utan bistånd från samhälle eller försäkringsbolag inlåta sig i en
process. Särskilt på civilrättens område är det svårt för den enskilde att få
sin rätt prövad om han inte antingen står på en solid ekonomisk grund eller
befinner sig i en sådan ekonomisk situation att en process och dess kostnader
skulle lämna vederbörande i en materiell misär. Mellangruppen, det stora
flertalet inkomsttagare, kan ofta inte under nuvarande omständigheter riskera
att ådra sig de kostnader som är eller kan vara förbundna med en rättegång
framför allt inte om motparten är ett större bolag, stat eller kommun,
men inte heller om motparten själv har förmånen av fri rättegång. Vi finner
att detta är ett oacceptabelt förhållande och önskar att de samhälleliga organen
måtte påta sig ett större ekonomiskt ansvar för att alla som har ett berättigat
anspråk på att få sin talan prövad av domstol skall tillförsäkras ekonomiska
möjligheter till detta. Dessa missförhållanden har tidigare påtalats
från folkpartihåll men några förbättringar har inte skett.

Motionärerna befarar att utredningen av de i statsverkspropositionen redovisade
problemen på detta område kan ytterligare komma att uppskjuta den
angelägna reformen. Motionärerna föreslår att, i avvaktan på en mer omfattande
reform, de nu föreliggande utredningsförslagen om delvis kostnadsfri
rättshjälp för personer i de ekonomiska mellanskikten lägges till grund för
lagstiftning på området.

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

Utskottet

I detta utlåtande behandlas motionsyrkanden om en reform av rättshjälpen
från det allmänna.

Vid domstol lämnas rättshjälp främst med stöd av 1919 års lag om fri
rättegång. Förmånerna består huvudsakligen i att ersättning till biträde och
kostnad för bevisning utgår av allmänna medel. Part som inte äger tillgång
till gäldande av de med rättegången förenade kostnaderna eller efter deras
utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande
av honom åvilande underhållsskyldighet kan få fri rättegång. I praktiken
innebär detta villkor att endast de ekonomiskt sämst ställda erhåller fri
rättegång, medan betydande befolkningsgrupper är utestängda från denna
förmån.

Den enskilde kan även i annan ordning få rättshjälp med det allmännas
stöd, nämligen främst vid kommunal rättshjälpsanstalt eller, i viss utsträckning,
hos advokat.

Frågan om en reform av rättshjälpen har länge varit aktuell. År 1958
framlades ett förslag till lag om rättegångshjälp, som skulle ersätta lagen
om fri rättegång. Ett reviderat förslag i ämnet framlades 1965. Förslagen
har remissbehandlats men har icke föranlett lagstiftning.

I årets statsverksproposition har chefen för justitiedepartementet aviserat
en genomgripande rättshjälpsreform. Huvudprincipen vid en sådan reform
bör enligt departementschefen vara att ingen av ekonomiska skäl skall hindras
från att ta till vara sina intressen i rättsligt hänseende men att var och
en skall bidra till kostnaden för rättshjälpen efter förmåga. Särskilda
rättshjälpsmyndigheter skall upprättas men även privatpraktiserande jurister
bör kunna anlitas för rättshjälp. Den enskilde skall kunna få rättshjälp
såväl i mål eller ärende vid domstol och administrativ myndighet som i
utomprocessuella sammanhang. Den ytterligare utredning som erfordras för
en reform efter dessa riktlinjer har redan inletts inom justitiedepartementet
och bör enligt departementschefen även i fortsättningen bedrivas inom departementet
i samråd med den år 1968 tillsatta utredningen om rättshjälp
i förvaltningsärenden.

I motionerna I: 393 och II: 439 hävdas att utarbetandet av ett från principiell
synpunkt så väsentligt förslag som det angivna bör anförtros åt ett
organ som har parlamentarisk sammansättning. Motionärerna yrkar därför
att riksdagen skall anhålla om tillsättandet av en parlamentarisk utredning
med uppgift att framlägga förslag angående förbättrad rättshjälp.

I motionerna I: 502 och II: 581 framhålles att — i avvaktan på den mera
genomgripande rättshjälpsreform som aviserats — utredningsförslagen från
1958 och 1965 bör läggas till grund för lagstiftning, så att även personer i de
ekonomiska mellanskikten kan få rättshjälp, under förutsättning att de i

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

mån av förmåga bidrager till kostnaden för denna. Motionärerna yrkar, att
riksdagen skall begära förslag till lagstiftning om ökad möjlighet till fri
rättegång i tvistemål.

Som departementschefen uttalar i statsverkspropositionen kan en reform
av rättshjälpen, såvitt avser förutsättningarna för och omfattningen av denna,
i huvudsak bygga på redan tillgängligt utredningsmaterial samt vad
som framkommer genom utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden.
Vad gäller formerna för det utredningsarbete som ytterligare erfordras är
det enligt utskottets mening angeläget att frågor om rättshjälpen såväl vid
domstol och förvaltningsmyndighet som i utomprocessuellt sammanhang
bringas till en lösning utan tidsutdräkt. Att tillsätta en parlamentarisk kommitté
för det kompletterande utredningsarbetet skulle uppenbarligen vara
ägnat att fördröja en reform. Utskottet delar därför departementschefens
uppfattning att arbetet även i fortsättningen bör bedrivas inom departementet
i samråd med 1968 års utredning. Vid denna bedömning beaktar utskottet
att det slutliga utredningsmaterialet enligt vad som uppges i statsverkspropositionen
kommer att remissbehandlas innan förslag föreläggs riksdagen.
I enlighet med det anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandet i motionerna
I: 393 och II: 439.

Även om vissa frågor rörande rättshjälpen är komplicerade och kräver
noggranna överväganden finns det anledning räkna med att förslag till lag
om allmän rättshjälp skall kunna underställas riksdagen inom en ganska
nära framtid. Vid sådant förhållande kan det enligt utskottets mening inte
komma i fråga att, i enlighet med förslaget i motionerna I: 502 och II: 581,
införa ett helt nytt system för den fria rättegången för den relativt begränsade
tid som kommer att förflyta innan den mer genomgripande reformen
kommer till stånd. Härutöver bör beaktas att ett bifall till motionsförslaget
sannolikt också skulle medföra en betydande belastning på de utredningsresurser
som nu står till förfogande och därigenom ytterligare fördröja
den i statsverkspropositionen aviserade reformen på rättshjälpsområdet. Utskottet
kan på grund av det anförda ej heller tillstyrka sistnämnda motionsförslag.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner,

a) I: 393 och II: 439 samt

b) I: 502 och II: 581, såvitt nu är i fråga,
icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 februari 1970

På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s), Schött (m), fru Lindström (s), herrar Sörenson (fp) och
Hans Petersson (fp);

från andra kammaren: fröken Bergegren (s), herrar Dockered (ep),
Wiklund i Stockholm (fp), fru Kristensson (m), herrar Hansson i Piteå
(s), Polstam (ep), fröken Åsbrink (s) och herr Jadestig (s).

Reservation

av herrar Schött (m), Sörenson (fp), Hans Petersson (fp), Dockered
(ep), Wiklund i Stockholm (fp), fru Kristensson (in) och herr Polstam
(ep), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med orden
”Som departementschefen” och slutar på samma sida med orden ”sistnämnda
motionsförslag” bort ersättas med text av följande lydelse.

Såsom framgår av det ovan anförda har en reform av rättshjälpen varit
aktuell i mer än ett årtionde. Redan det år 1958 framlagda förslaget byggde
på grundtanken i den nu aviserade reformen, att ingen skall vara utestängd
från möjligheten att ta till vara sina intressen i rättsliga sammanhang och
att envar som har egna resurser skall bidra till rättegångskostnaderna efter
förmåga. Vid remissbehandlingen godtogs i allmänhet principerna för den
föreslagna lagstiftningen. Sedan riksdagen 1962 uttalat att det var av stor betydelse
att lagstiftningsfrågan löstes i en nära framtid, tillsattes den utredning,
som lade fram 1965 års reviderade förslag. Detta byggde i det väsentliga
på 1958 års förslag. Mot nu angivna bakgrund är det anmärkningsvärt
att Kungl. Maj:t ännu icke förelagt riksdagen proposition i ämnet.

Det utredningsarbete som måste utföras innan den nu förutskickade
rättshjälpsreformen kan underställas riksdagen avser ett flertal väsentliga
frågor som inte alls eller endast i begränsad utsträckning belysts i 1958 och
1965 års förslag. Hit hör kanske framför allt frågan om rättshjälpsanstalternas
organisation. Lösningen av denna fråga inverkar i sin tur, i synnerhet på
längre sikt, i hög grad på de privatpraktiserande juristernas verksamhet.
En annan väsentlig fråga är hur man skall åstadkomma en effektiv kostnadskontroll
från det allmännas sida i det nya systemet. Såväl nu nämnda
som andra frågor som måste aktualiseras i sammanhanget är inte av teknisk-juridisk
natur utan har den karaktären att de redan på utredningsplanet
bör prövas av ett organ, där företrädare för olika politiska meningsriktningar
är representerade. Utskottet biträder därför förslaget i motio -

Första lagutskottets utlåtande nr 5 år 1970

nerna 1: 393 och II: 439 om en parlamentarisk utredning av frågan om en
förbättrad rättshjälp.

Enligt utskottets mening finns anledning befara att — oavsett i vilken
form utredningsarbetet bedrivs — det kommer att dröja ännu en avsevärd
tid innan förslag om en genomgripande rättshjälpsreform kan föreläggas
riksdagen. I avvaktan härpå bör sådana förbättringar i den nu utgående
rättshjälpen vidtagas, att fri rättegång i tvistemål kan erhållas av de betydande
grupper av medborgare, som nu är uteslutna från denna förmån
men som likväl förfogar över så begränsade ekonomiska resurser att det för
dem framstår som ett oöverstigligt hinder att bringa en sak under rättslig
prövning. Den ytterligare bearbetning av 1965 års förslag, som kan erfordras
för en sådan provisorisk reform, torde inte behöva i nämnvärd mån fördröja
den mera genomgripande reformen. I enlighet med det sagda tillstyrker
utskottet även yrkandet i motionerna I: 502 och II: 581.

dels att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till följande motioner, nämligen

a) I : 393 och II: 439 samt

b) I: 502 och II: 581, såvitt nu är i fråga,

hemställer att Kungl. Maj:t tillsätter en parlamentarisk
utredning med uppgift att framlägga förslag angående en reform
om förbättrad rättshjälp samt i avvaktan på en sådan
reform, förelägger riksdagen förslag till lagstiftning om ökade
möjligheter till fri rättegång i tvistemål.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970