Första lagutskottets utlåtande Nr 4 (Utlåtande 1942:L1u4 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1942 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser örn kungörande i kyrka.

Genom en den 30 januari 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 26, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:! under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
ävensom Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 7 november 1941, nr 7,
och kyrkomötets skrivelse den 22 november 1941, nr 22, föreslagit riksdagen
att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

med vissa bestämmelser örn kungörande i kyrka.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är i lag eller författning föreskrivet att kungörelse skall uppläsas i kyrka,
skall i stället före gudstjänstens början i vapenhuset eller å annan lämplig
plats i eller invid kyrkan anslås kungörelsens rubrik eller kort uppgift om
dess innehåll jämte tillkännagivande att kungörelsen, där ej laga hinder möter,
under den närmaste veckan finnes tillgänglig för allmänheten å pastorsexpeditionen
eller annat ställe som av vederbörande präst bestämts. Hålles
gudstjänsten annorstädes än i kyrkan, skall anslag äga rum där den förrättas.

Vad här ovan stadgas äger icke tillämpning å kungörelse, om vars uppläsande
bestämmelse meddelas i kyrkohandboken.

2 §•

Utan hinder av vad i 1 § sägs äger Konungen förordna, att kungörelse som
är av synnerlig betydelse eller rör kyrkliga angelägenheter skall, jämte det
rubrik eller uppgift örn innehållet på angivet sätt anslås, uppläsas i kyrkan.

Församlingen äger medgiva, att enskildas tillkännagivanden må på begäran
uppläsas i kyrkan, såvida icke i särskilda fall prästen, på grund av sådant
tillkännagivandes innehåll eller avfattning, finner det vara olämpligt att
det uppläses.

Bihang till riksdagens protokoll 9 sami. 1 avd. Nr 4. 1

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

3 §•

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942, då lagen den 1 juni 1894 (nr 44
s. 2) angående kungörelsers uppläsande i kyrka skall upphöra att gälla.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det framlagda förslaget, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas bär nedan, hänvisa till propositionen.

Föreskrifter om kungörelsers uppläsande i kyrka finnas i ett stort antal
författningar. Denna form för kungörande har därvid ofta kombinerats med
ett eller flera andra kungörelseförfaranden: införande i Post- och inrikes tidningar,
i länskungörelserna eller i en eller flera ortstidningar, anslag å rättens
dörr eller annan plats i orten o. s. v. Föreskrifter om kungörande i kyrka
förekomma i åtminstone ett sjuttiotal olika författningar. De röra val av riksdagsmän,
landstingsman, borgmästare, präster m. fl., häradsrätts sammanträden,
kommunala angelägenheter, stämning eller utslag rörande menigheter,
jorddelning, vattenrätt, expropriation, lagfart, inteckning, lösöreköp, exekutiva
auktioner, vägar, allmänningar, skogsbruk, jakt, fiske, mantalsskrivning,
inkallelse och inskrivning av värnpliktiga, naturminnesmärken, eldfarliga
oljor och explosiva varor m. m.

I flera fall är kungörandet i kyrka utgångspunkt för besvärstid eller betraktas
som laglig delgivning. I kungl, brev den 5 januari 1808 angående utslag
rörande menigheter stadgas t. ex., att resolutioner och utslag som länsstyrelserna
eller kollegierna meddela uti ekonomi- eller politimål av allmänt intresse
skola kungöras genom uppläsning från predikstolen samt att besvärstiden
räknas från uppläsandet.

Enligt lagen den 1 juni 1894 angående kungörelsers uppläsande i kyrka
skall, förutom i de fall då enligt lag eller författning eller enligt bestämmelse
i kyrkohandboken kungörelse skall uppläsas i kyrka, sådan uppläsning ske
när Konungen eller länsstyrelse därom förordnar. Församling äger genom
beslut å kyrkostämma medgiva, att jämväl enskildas tillkännagivanden må
örn det yrkas kungöras i kyrkan, vederbörande präst obetaget att vägra uppläsning
av tillkännagivande som i anseende till innehåll eller avfattning finnes
därtill otjänligt. Kungörandet skall ske från predikstolen efter gudstjänstens
slut, där ej kyrkohandboken annorlunda bestämmer. Genom en samtidigt
med lagen genomförd ändring i kungörelsen den 3 december 1875 angående
utgivandet av Svensk författningssamling stadgades, att det ålåge vederbörande
präst, att sedan författning kommit honom tillhanda, från predikstolen så
fort ske kan i enlighet med vad å författningen finnes angivet antingen uppläsa
elier ock till rubrik och datum kungöra densamma. I kungörelse den

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

9 augusti 1894 med särskilda bestämmelser angående vissa handlingars uppläsande
i kyrka stadgas, att uppläsning från predikstolen av andra meddelanden
skall försiggå i föreskriven ordning så snart ske kan, varefter bevis
om uppläsandet skall i god tid med posten avsändas till myndighet som framställt
begäran därom.

Enligt kungörelse den 4 januari 1928 angående Svensk författningssamling
skola däri intagas huvudsakligen av Kungl. Majit utfärdade lagar och
författningar samt därjämte vissa andra myndigheters kungörelser, vilka innehålla
föreskrifter av vikt för en större allmänhet. Å varje häfte skall, då
författningen skall uppläsas eller rubrik och datum kungöras från predikstolen,
utsättas uppgift därom. Samtliga församlingar erhålla ett exemplar
av författningssamlingen, som skall förvaras i kyrkoarkivet.

I länskungörelserna skola enligt kungörelse den 23 oktober 1915 intagas
tillkännagivanden, som enligt gällande författningar eller särskilda Kungl.
Majits beslut böra däri införas, länsstyrelsens meddelanden av allmänt intresse
samt, efter länsstyrelsens prövning i varje särskilt fall, tillkännagivanden
som myndigheter, tjänstemän eller enskilda överlämnat för intagande till
allmänhetens kännedom. Varje uti länskungörelserna intaget tillkännagivande
skall förses med en rubrik som i korthet anger dess innehåll. Vid varje
tillkännagivande, som på grund av uttrycklig föreskrift i lag eller författning
skall eller av länsstyrelse eljest prövas böra i kyrka helt eller delvis
uppläsas, skall tydligt angivas, huruvida uppläsning skall ske av tillkännagivandet
i dess helhet eller i vissa delar eller endast av rubriken, ävensom
huruvida uppläsningen skal! äga rum i alla eller endast några av länets kyrkor.
Länskungörelserna utdelas bland annat till pastorsämbetena i länet. Vederbörande
präst skall så fort ske kan från predikstolen verkställa uppläsning
i enlighet med vad därom må vara vid kungörelsen angivet. Därvid
skall meddelas att kungörelsen finnes tillgänglig för den som önskar taga
närmare del därav. Sedan riksdagen år 1941 i skrivelse till Kungl. Majit begärt
en översyn av nämnda bestämmelser i besparingssyfte, har utredning
härom påbörjats inom socialdepartementet.

I lag den 4 mars 1927 innefattande bestämmelser örn högmässogudstjänsts
förrättande å annan plats än i kyrka stadgas, att örn högmässan enligt förordnande
av konsistoriet förrättas å annan plats än i kyrkan, därvid skall
verkställas kungörande som eljest skolat äga rum i kyrkan.

Framställningar örn inskränkningar i kungörelseläsandet i kyrkorna ha
vid upprepade tillfällen gjorts hos Kungl. Majit av såväl kyrkomötet som
riksdagen.

Vid remiss till lagrådet den 17 oktober 1941 av ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser örn kungörande i
kyrka, vilket förslag i huvudsak var likalydande med det nu föreliggande
lagförslaget, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman
— efter att lia redogjort för i ärendet verkställd utredning — följande:

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

»Föreskrift örn att kungörande skall ske i kyrka finnes i ett stor antal författningar
som beröra vitt skilda områden, såväl världsliga som kyrkliga.
Enligt 1894 års lag skall uppläsande i kyrkan dessutom äga rum, när Kungl.
Maj:t eller länsstyrelse särskilt förordnar därom. På grund av Kungl. Majrts
beslut uppläsas alltjämt rubrik och datum till vissa författningar som införts
i Svensk författningssamling och någon gång författningarna i deras
helhet. Förordnande örn att länskungörelser skola uppläsas i kyrkan meddelas
av de flesta länsstyrelser i ganska betydande omfattning.

Det behöver icke närmare utvecklas, att uppläsandet i kyrkorna av allmänna
tillkännagivanden är en för nutida förhållanden föga ändamålsenlig
publiceringsmetod. Beträffande de världsliga kungörelserna torde kunna påstås,
att uppläsningen har ytterst ringa praktiskt värde. Den sker efter gudstjänstens
slut och vanligen under det att allmänheten lämnar kyrkan eller
därefter. En anmärkning, som också bör tagas i betraktande, är att åtskilliga
världsliga kungörelser med hänsyn till innehållet äro föga lämpade för uppläsning
i samband med gudstjänst.

De nämnda förhållandena ha också lett till att kungörelseläsandet under
senare tid efter hand inskränkts. Särskilt gäller detta sådana författningar
som införas i Svensk författningssamling. I en del författningar har vidare
kungörande i kyrkan utbytts mot andra former. Även i nyare författningar
har dock i stor utsträckning kungörandet i kyrka bibehållits. Det förtjänar
emellertid framhållas, att då det gäller publicering av innehållet i kristidsförfattningar,
andra metoder kommit till användning. Sålunda har radion tagits
i anspråk härför och redogörelser för författningarna införas i tidningarna
såsom annonser.

Det är tydligen en angelägenhet av ej ringa praktisk betydelse, att uppläsandet
i kyrkan av tillkännagivanden som icke äro av kyrklig natur ersättes
med andra och mera effektiva former för bekantgörandet av deras innehåll.
Vid valet mellan olika sätt för kungörandet bör eftersträvas att vinna likformighet
inom likartade rättsområden. Vissa typer böra utfinnas, vilka kunna
användas för ett större antal fall. Vid sidan av en viss åtgärd, som skall vara
den huvudsakliga, böra liksom för närvarande en del hjälpåtgärder kunna
föreskrivas, allt efter vad som i olika fall finnes påkallat.

Att finna en grund som ger en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande
indelning av de fall vilka böra hänföras till ena eller andra gruppen är förenat
med svårigheter. Vägledande bör emellertid till en början vara meddelandets
art.

Författningar som införas i Svensk författningssamling böra, när de innehålla
särskilt betydelsefulla nyheter, snabbt bringas till allmänhetens kännedom
i lättfattlig form. Kungörande i radio är ett sätt att snabbt nå alla delar
av riket. Författningars intagande i författningssamlingen torde alltjämt böra
vara det konstitutiva. Bestämmelser torde böra meddelas rörande den omfattning
vari andra meddelanden, som äro av intresse icke blott för en begränsad
del av riket, böra införas i Post- och inrikes tidningar. Beträffande

Första lagutskottets utlåtande Nr A.

vissa tillkännagivanden torde den mest ändamålsenliga metoden för offentliggörande
vara, att de samlas i ett centralt register.

Åtskilliga meddelanden av väldslig art äro av intresse allenast för ett begränsat
område, som i allmänhet är väsentligt mindre än ett län men emellanåt
kan sträcka sig över två eller flera län, t. ex. meddelanden rörande flottledsmål
och andra vattenmål. För dessa torde i många fall meddelandets intagande
i länskungörelserna utgöra en lämplig kungörelseform. Intagandet
i länskungörelserna kan, efter vad behovet kräver, kompletteras med anslag
av meddelandet i orten eller med annonsering i ortstidningar. I den mån
anslag skall ske torde de länskungörelser som röra orten kunna uppsättas
på anslagstavla, anbragt på någon lämplig plats, t. ex. i kommunalhus. Beträffande
åtskilliga kommunala meddelanden torde uppsättande på sådan anslagstavla,
annonsering i ortstidning eller personlig delgivning, eller dessa
former i förening, vara tillfyllest. Praktiska skäl tala för att, såsom även
riksdagen torde ha förutsatt, bestyret med kungörelsernas uppsättande, liksom
med deras nedtagande efter vass tids förlopp, anförtros åt någon tjänsteman
eller ett kommunalt organ. De kommunala myndigheterna torde vara
intresserade av att det kungörande som rör orten anordnas på ett för denna
ändamålsenligt sätt.

I vissa fall torde kungörande i kyrkan kunna avskaffas utan att ersättas
av någon ny form, därest det kungörande som vid sidan därav nu är stadgat
kan anses tillräckligt.

För genomförande av ett system enligt dessa grundlinjer är det nödvändigt,
att nu förekommande författningsstadganden om kungörande i kyrka
underkastas en närmare granskning ur de synpunkter som böra vara bestämmande
vid avgörandet av vilken eller vilka publiceringsmetoder som
äro lämpligast med hänsyn till stadgandets syfte. Det torde härvid bliva erforderligt
att ändring vidtages i alla de viktigare lagar som innehålla föreskrifter
örn kungörande av världsliga meddelanden i kyrka. I övrigt torde
det kunna vara tillfyllest att denna kungörelseform upphäves medelst en gemensam
bestämmelse, vilken tillika anger det sätt för kungörandet som framdeles
skall användas. Inom justitiedepartementet pågår för närvarande utredning
rörande dessa frågor.

Med hänsyn till att uppläsandet av kungörelser från predikstolen måste
anses vara en i hög grad föråldrad form för publicering, synes det vara att
förorda att i avbidan på utredningens slutförande provisoriska åtgärder vidtagas,
genom vilka denna kungörelseform redan nu avskaffas och ersättes
med ett lämpligare förfarande. Såsom en övergångsform bör kunna föreskrivas,
att uppläsning från predikstolen icke skall ske, utan att i stället en förteckning
över förekommande kungörelser anslås i vapenhuset eller på annan
lämplig plats i eller invid kyrkan. Förteckningen bör uppsättas före gudstjänstens
början, och kungörelserna böra under viss tid därefter hållas tillgängliga
på pastorsexpeditionen eller annat ställe som bestämts av vederbörande präst.
Verkan av alt kungörandet skett i denna ordning bör tydligen vara, att de i

Första lagutskottets utlåtande Nr A.

lag eller författning givna föreskrifterna om uppläsning skola anses iakttagna.
Ehuru en anordning sådan som den nu föreslagna icke innefattar en
slutgiltig lösning av frågan örn kungörelseförfarandet, torde den likväl innebära
en förbättring i jämförelse med den nuvarande ordningen.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att kungörande kan ske vid
högmässogudstjänst som i stället för den vanliga hålles å annan plats än i
kyrkan. I sådana fall bör anslag uppsättas även på den plats där gudstjänsten
hålles.

Vissa kungörelser äro av den art alt de fortfarande böra uppläsas i kyrkan.
Så är fallet bland annat beträffande de tillkännagivanden, om vilkas
uppläsning bestämmelser meddelas i kyrkohandboken, eller således lysningar,
meddelanden om gudstjänster m. m. I övrigt synes det böra ankomma på
Kungl. Majit att förordna om uppläsning av kyrkliga tillkännagivanden liksom
av särskilt betydelsefulla kungörelser av icke-kyrklig natur.

Tillkännagivanden som icke härröra från myndighet få enligt 1894 års
lag kungöras i kyrka, örn församlingen lämnat medgivande därtill. Då uppläsning
av vissa sådana tillkännagivanden, bland annat rörande församlingslivet,
alltjämt kan äga praktisk betydelse, synes det vara lämpligt att en föreskrift
av motsvarande innehåll bibehålies.

Vissa administrativa föreskrifter torde vara behövliga bland annat beträffande
den föreslagna förteckningen. Uppgifterna i denna böra vara så utförliga
att de ge nöjaktig vägledning för bedömande av kungörelsens innehåll.
Kungörelse som skall anslås bör, när den avlämnas till prästen, vara
försedd med rubrik eller åtföljd av kort uppgift örn det ämne kungörelsen behandlar.
Förteckningen bör underskrivas av prästen och förvaras av honom
för den händelse fråga uppstår, huruvida anslag skett i behörig ordning.
Kungörelserna böra av prästen förses med bevis örn att de anslagits, därest
sådant bevis erfordras.»

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Genom en den 7 november 1941 dagtecknad skrivelse, nr 7, begärde Kungl.
Majit därefter kyrkomötets yttrande över förslaget. Såsom förut nämnts avsåg
förslaget att i avbidan på ändring i de författningar, som innehålla föreskrifter
örn kungörande av världsliga meddelanden i kyrka, provisoriskt ersätta
kungörelseläsandet med anslag av en förteckning över kungörelserna i
vapenhuset eller å annan lämplig plats i eller invid kyrkan. Enligt stadgande
i 1 § andra punkten av förslaget skulle därvid, om gudstjänsten hålles
annorstädes än i kyrkan, anslag äga rum jämväl där den förrättas.

Kyrkomötet hemställde i skrivelse till Kungl. Majit den 22 november 1941,
nr 22, att då förslaget örn anslag av kungörelser såväl å platsen för gudstjänsten
som i kyrkan i vissa fall kunde leda till praktiska olägenheter utan
att medföra motsvarande fördel, bestämmelsen om dubbla tillkännagivanden
måtte utgå och att i stället måtte föreskrivas att, såsom hittills, kungörandet
skall äga rum å den plats där gudstjänsten hålles. I övrigt förklarade sig
kyrkomötet icke ha något att erinra mot lagförslaget.

Första lagutskottets utlåtande Nr 4. ‘

Sedan lagförslaget jämkats i enlighet med kyrkomötets hemställan, inhämtades
lagrådets yttrande beträffande ändringen i förslaget. Lagrådet lämnade
densamma utan anmärkning.

Utskottet har vid sin granskning av det framlagda lagförslaget icke funnit
anledning till erinran mot detsamma och får alltså hemställa,

att förevarande proposition, nr 26, måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 februari 1942.

På första lagutskottets vägnar:
N. GÄRDE.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Gårde, Karl Emil Johanson, Eskhult, Karl Johan
Olsson, Theodor Magnusson, Brandt, Caap och Ahlkvist;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Hedlund i Östersund, Byberg, Björling,
Berg, Larsson i Hede, Landgren och Andersson i Mölndal.

Utskottet.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

42079