Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968 (Utlåtande 1968:L1u49 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Nr 49

Utlåtande rörande dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i giftermålsbalken, m. m., d e Is i anledning
av propositionen väckta motioner, dels motion
angående vårdnaden om barn i visst fall, dels ock
motion om ändring av reglerna för hemskillnad.

Genom en den 4 oktober 1968 dagtecknad proposition, nr 136, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904
(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption,

3) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd
av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,

4) lag angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps
ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat ett flertal motioner.
Motionsyrkandena är angivna på s. 17—21 nedan.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i giftermålsbalkens regler om
förutsättningarna för äktenskaps ingående och upplösning.

I fråga om äktenskaps ingående innebär förslaget att äktenskapsåldern
för män sänks från 21 till 18 år, varigenom åldersgränsen blir densamma
för män och kvinnor. Vidare förordas att epilepsi och könssjukdom skall
slopas som äktenskapshinder. Lysningen blir enligt förslaget frivillig.

I skilsmässoreglerna förordas bara mindre ändringar. Bl. a. föreslås, i
enlighet med en rekommendation av Nordiska rådet, att rätten till omedelbar
äktenskapsskillnad vid otrohet inte längre skall vara ovillkorlig. Om
hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, skall domstol
i stället kunna döma till hemskillnad.

Antalet borgerliga medlare skall ökas, och det skall bli större möjlighe1—Bihang
till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 49

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

ter än f. n. att påkalla medling utan samband med skilsmässa. Nuvarande
krav på medling i hemskillnadsmål uppmjukas samtidigt som bestämmelserna
i ämnet görs enhetliga för alla mål.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1969.

Propositionen utgör endast en första begränsad etapp i en översyn av den
familj erättsliga lagstiftningen. Inom en inte alltför avlägsen framtid måste
äktenskapslagstiftningen, enligt vad som framhålls i propositionen, bli föremål
för mera genomgripande revision än som är möjlig på grundval av nu
föreliggande material.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

1) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 6 och 11 §§, 3 kap. 2 § 5 och 8 mom.
samt 4—6 §§, 4 kap. 7 § och 15 kap. 7 § giftermålsbalken1 skall upphöra att
gälla, dels att 2 kap. 1, 5 och 13 §§, 3 kap. 1 §, 2 § 1 och 4 mom. samt 3 och
7 §§, 4 kap. 6 och 9 §§, 10 kap. 3 §, 11 kap. 1, 7, 8, 10 och 13 §§, 14 kap. 1 och
2 §§, 15 kap. 8 och 9 §§ samt rubriken till 3 kap. samma balk skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 14 kap. skall införas en nj
paragraf, 4 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Man under tjuguett år eller kvinna
under aderton år må ej träda i äktenskap
utan tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där den underårige har
sitt hemvist.

§•

Den, som år under aderton år, ml
ej träda i äktenskap utan tillstånd a^
länsstyrelsen i det län, där den underårige
har sitt hemvist.

5 §•

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,
må ej ingå äktenskap, med
mindre medicinalstyrelsen finner
skäligt tillåta äktenskapet.

Klagan över beslut av länsstyrelse
i fall, som i 1 § avses, eller av medicinalstyrelsen
i fall, som i 5 eller 6 §
avses, må föras hos Konungen i justitiedepartementet
i den ordning,
som är bestämd för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut.

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,
må ej ingå äktenskap, med
mindre socialstyrelsen finner skäligt
tillåta äktenskapet.

§•

Klagan över beslut av länsstyrelse
i fall, som i 1 § avses, eller av socialstyrelsen
i fall, som i 5 § avses,
må föras hos Konungen i justitiedepartementet
i den ordning, som är
bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks
beslut.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 1, 5, 6 och 13 §§ samt 3 kap. 2 § 4 och 5 mom. se 1948: 272, av
3 kap. 6 § och 4 kap. 7 § se 1940: 273, av 4 kap. 9 § och 14 kap. 1 § se 1951: 681, av 11 kap.
8 § se 1937: 243, av 11 kap. 13 § se 1945: 273, av 14 kap. 2 § se 1964: 654 samt av 15 kap. 7,
8 och 9 §§ se 1946: 822.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

Om lysning Om prövning av hinder mot

äktenskap

Till äktenskap skall lysas i den
svenska församling, där kvinnan är
kyrkobokförd, eller, om hon varken
är eller bör vara kyrkobokförd i sådan
församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade
sökas hos den präst, som för
kyrkoböckerna.

1 mom. Är mannen kyrkobokförd
i annan svensk församling än i 1 §
sägs, skall han, då lysning sökes,
förete intyg om vad kyrkoböckerna
i hans församling innehålla angående
hans behörighet att ingå äktenskapet
(äktenskapsbetyg).

Trolovad, som-------

4 mom. Är anledning antaga att
trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
eller har trolovad varit sinnessjuk
inom de tre sista åren, skall
han med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom
eller sinnesslöhet icke
kan hos honom påvisas, eller ock
visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 § att
utan hinder av sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten ingå äktenskapet.

Prövning, huruvida hinder möter
mot äktenskap (hindersprövning),
sker i den svenska församling,
där kvinnan är kyrkobokförd,
eller, om hon varken är eller bör vara
kyrkobokförd i sådan församling,
där hon vistas.

Ansökan om hindersprövning göres
av de trolovade gemensamt hos
pastorsämbetet i församlingen.

§•

1 mom. Är mannen kyrkobokförd
i annan svensk församling än i 1 §
sägs, skall han, när ansökan om hinders
prövning göres, förete intyg om
vad kyrkoböckerna i hans församling
innehålla angående hans behörighet
att ingå äktenskapet (äktenskapsbetyg).

--kan anskaffa.

4 mom. Är anledning antaga att
trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
skall han med läkarintyg styrka,
att sinnessjukdom eller sinnesslöhet
icke kan hos honom påvisas, eller
ock visa tillstånd jämlikt 2 kap. 5 §
att utan hinder av sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten ingå äktenskapet.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad Hava de trolovade fullgjort vad
enligt 2 § åligger dem, och finner ej enligt 2 § åligger dem, och finner ej
prästen hinder mot äktenskapet mö- pastorsämbetet hinder mot äkten -

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)
ta, utfärde han genast Igsningssedel,
med angivande av de trolovades fullständiga
namn jämte yrke och hemvist;
och varde den genom utfärdarens
försorg kungjord i kyrkan tre
söndagar i rad.

Sedan lysning skett, åge ej mannen
eller kvinnan erhålla lysning till
annat äktenskap, förrän fyra månader
förflutit från sista lysningsdagen,
med mindre den andra trolovade
avlidit.

(Föreslagen lydelse)
skåpet möta, skall ämbetet på begäran
av de trolovade utfärda intyg
därom.

7 §•

Äktenskapsbetyg må------skall ingås.

Den, som utfärdat äktenskapsbetyg,
skall ombesörja, att kungörelse
därom varder nästa söndag i kyrkan
uppläst, varvid angives ej mindre
bägge de trolovades fullständiga
namn jämte yrke och hemvist än
ock varest hinder mot äktenskapet
må anmälas.

Har sådan kungörelse skett, må
nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas,
förrän fyra månader förflutit från
kungörandet eller, om lysning tillkommit,
från sista lysningsdagen,
med mindre den andra trolovade avlidit.

4 KAP.

Är ej sådant fall för handen, varom
i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej
ske, med mindre lysning är fullbordad;
och varde vigsel ändå vägrad,
om hinder mot äktenskapet är vigselförrättaren
kunnigt. Utan lys -

Vigsel skall föregås av hindersprövning
enligt 3 kap. Känner vigselförrättaren
till äktenskapshinder,
som icke uppmärksammats vid
nämnda prövning, må vigsel ej
ske. Utan intyg enligt 3 kap. 3 §

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)
ningsbevis må ej annan viga än
präst, som för kyrkoböckerna där
lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men
är vigsel ej förrättad inom fyra månader
därefter eller, om de trolovade
eller endera tillhör den nomadiserande
lappbefolkningen, inom ett år,
må vigsel ej vidare på denna lysning
ske.

(Föreslagen lydelse)
må ej annan viga än präst, som
tjänstgör i den församling där hindersprövningen
skett.

Hava de trolovade ej blivit vigda
inom fyra månader efter hindersprövningen,
må vigsel ej ske ulan ny
hinders prövning.

9 §■

Vigsel vare utan verkan, om den
ej förrättats av någon, som äger behörighet
att viga, eller om därvid ej
så tillgått, som i 8 § andra stycket är
föreskrivet; men ej skall vigsel anses
ogill, på den grund att eljest icke
så förfarits, som i 8 § är sagt, eller
vigselförrättaren överskridit sin behörighet
eller vederbörlig lysning ej
föregått.

Vigsel, som enligt första stycket
eljest skulle vara utan verkan, må
godkännas av Konungen på ansökan
av mannen eller kvinnan eller, om
någondera avlidit, av arvinge till den
avlidne. Sådant godkännande må
lämnas endast om synnerliga skäl
föreligga.

10 KAP.

3 §•

Äktenskap gånge------------ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken
vid vigseln led av fallandesot,
som härrör av övervägande inre or -

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)
saker, könssjukdom i smittosamt
skede eller spetälska eller var obotligt
vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet,
därigenom att han blivit av andra
maken genom falsk uppgift eller
svikligt förtigande vilseledd angående
vem denne är eller angående sådana
omständigheter rörande hans
tidigare liv, som skäligen bort avhålla
den bedragne från äktenskapets
ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, såvida ej
maken instämt sin talan inom sex
månader, sedan tillstånd, som i 1
sägs, upphörde eller han fick kunskap
om återgångsskäl, varom i 2,
3 eller 4 förmäles, eller blev fri från
tvång, som i 5 avses; och må talan
om återgång ej i något fall väckas,
sedan tre år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller
anställas för könssjukdom, om maken
ej blivit smittad och sjukdomen
ej längre är i smittosamt skede, eller
för annan sjukdom, sedan den blivit
botad.

(Föreslagen lydelse)

3. om han bedragits till äktenskapet,
därigenom att han blivit av andra
maken genom falsk uppgift eller
svikligt förtigande vilseledd angående
vem denne är eller angående sådana
omständigheter rörande hans
tidigare liv, som skäligen bort avhålla
den bedragne från äktenskapets
ingående; eller

4. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, såvida ej
maken instämt sin talan inom sex
månader, sedan tillstånd, som i 1
sägs, upphörde eller han fick kunskap
om återgångsskäl, varom i 2
eller 3 förmäles, eller blev fri från
tvång, som i 4 avses; och må talan
om återgång ej i något fall väckas,
sedan tre år förflutit från vigseln.

11 KAP. 1

1 §•

Makar, som finna sig på grund av Äro makar ense om att ej fortdjup
och varaktig söndring ej kunna sätta sammanlevnaden, äga de vinna
fortsätta sammanlevnaden, äge, när rättens dom på hemskillnad.
de äro ense därom, vinna rättens
dom å sammanlevnadens hävande
(hemskillnad).

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Har ena maken, i strid mot vad i
2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt
gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad,
såframt han anställer
talan därom inom sex månader, från
det han fick kunskap om den nya
vigseln.

Bryter ena maken äktenskapet
med hor, eller övar han eljest otukt
med annan, have andra maken rätt
till äktenskapsskillnad, såvida han
ej varit delaktig i gärningen eller
samtyckt därtill; han instämme
dock sin talan inom sex månader
efter erhållen kunskap om gärningen
och senast inom tre år, sedan den
begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Stämplar ena maken mot den andres
liv, eller förövar han grov misshandel
mot andra maken, äge denne
rätt till skillnad i äktenskapet; han
instämme dock vid talans förlust
maken inom sex månader efter erhållen
kunskap om gärningen och
senast inom tre år, sedan den begicks.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har ena maken, i strid mot vad i
2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt
gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

§•

Har ena maken samlag eller annat
könsumgänge med annan än sin
make, äger denne rätt till äktenskapsskillnad,
såvida han ej samtyckt
till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa
eller andra särskilda skäl tala därför,
må rätten döma till hemskillnad
i stället för äktenskapsskillnad eller,
om dom på hemskillnad redan föreligger,
ogilla talan om äktenskapsskillnad.

Talan skall väckas inom sex månader
efter erhållen kunskap om
handlingen och senast inom tre år,
sedan den begicks.

§•

Gör ena maken sig skyldig till
misshandel eller annat brott mot
andra makens person, äger denne
rätt till skillnad i äktenskapet, om
det med hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt
ej skäligen kan fordras att han fortsätter
äktenskapet. Detsamma gäller,
om make begår motsvarande brott
mot barn, som står under andra makens
eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall väckas inom sex månader
efter erhållen kunskap om
gärningen och senast inom tre år,
sedan den begicks.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har
sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, och finnes ej skälig förhoppning
om den sjukes varaktiga
återställande till hälsan, have andra
maken rätt till äktenskapsskillnad.
Var sjukdomen vid vigseln andra
maken veterlig, må dock ej dömas
till skillnad, om det skäligen kan
fordras, att han fortsätter äktenskapet.

Är ena maken sinnessjuk och har
sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, äger andra maken rätt
till äktenskapsskillnad, om det ej
skäligen kan fordras att han fortsätter
äktenskapet.

Har sjukdomen varat kortare tid
än som sägs i första stycket, må dömas
till äktenskapsskillnad, om synnerliga
skäl föreligga.

14 KAP.

1 §•

Föreligger fall, som avses ill kap.
2 § första stycket, eller uppstår eljest
söndring mellan makar, eller uppkommer
dem emellan tvist om underhållsskyldigheten
eller angående
fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,
äge make påkalla medling av präst i
församling av svenska kyrkan, där
makarna eller endera är kyrkobokförd,
eller av behörig vigselförrättare
inom annat trossamfund, som
makarna eller endera tillhör, eller
av någon, som häradshövdingen i
den ort eller rättens ordförande i
den stad, där makarna eller endera
har sitt hemvist, på begäran utsett
att företaga medlingen, eller ock av
den, som enligt vad i 2 § sägs, i den
kommun, där makarna eller endera
har sitt hemvist, utsetts att vara
medlare i tvister mellan makar.

Make äger påkalla medling, om
söndring uppstått i äktenskapet eller
om tvist eljest uppkommit, som stör
sammanlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska
kyrkan, där makarna eller endera är
kyrkobokförd;

2. vigseiförrättare inom annat trossamfund
än svenska kyrkan, om makarna
eller endera tillhör samfundet; 3.

borgerlig medlare i den kommun,
där makarna eller endera är
bosatt.

När skäl föreligger därtill, äger
rätten i den ort, där makarna eller
endera är bosatt, på makes begäran
utse särskild medlare.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Har kommun beslutit, att inom
kommunen skola utses medlare i
tvister mellan makar, eller visar sig
eljest behov av sådana medlare, skall
rätten till medlare utse minst en man
och en kvinna. Medlare utses för två
kalenderår. Avgår medlare, innan
den tid utlupit, för vilken han är utsedd,
varde annan utsedd för den
återstående tiden.

(Föreslagen lydelse)

§•

I varje kommun skall finnas minst
en borgerlig medlare. Om det är påkallat
av särskilda skäl, kan samma
person förordnas till medlare för
mer än en kommun.

Borgerlig medlare utses av rätten
för två kalenderår. Finnes medlare
ej vara lämplig för sitt uppdrag,
skall han entledigas. Avgår medlare
före utgången av den tid, för vilken
han blivit utsedd, skall annan förordnas
för den återstående tiden.

För medlare, som avses i denna
paragraf, skall finnas ersättare. Vad
som är föreskrivet om medlare gäller
även ersättare.

* §.

Ersättning till borgerlig medlare
betalas av kommunen.

Ersättning till särskild medlare,
som utsetts jämlikt 1 § tredje stycket,
utgår av statsmedel.

Närmare bestämmelser om ersättning
enligt denna paragraf meddelas
av Konungen.

15 KAP.

Mål om hemskillnad enligt 11 kap.
2 § må ej upptagas, med mindre det
visas, att medling ägt rum, eller att
svaranden underlåtit att på kallelse
infinna sig till medling eller ej kunnat
anträffas med kallelse.

Skall mål, som avses i 8 §, upptagas,
ehuru medling ej föregått, och

§•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap.

I eller 2 § må ej upptagas, med
mindre det visas, att medling ägt
rum enligt 14 kap. Har make underlåtit
att på kallelse infinna sig till
medling eller ej kunnat anträffas
med kallelse, skall målet dock utan
hinder därav upptagas, om andra
maken inställt sig för medling.

§•

Skall mål om hemskillnad enligt

II kap. 2 § upptagas, ehuru medling

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)
finner rätten, att tillfälle till medling
bör beredas, skall lämplig person
av rätten utses till medlare; och
gälle om sådan medlare vad i 14 kap.
3 § sägs. Hörsammar make ej kallelse
att infinna sig inför medlaren,
eller har av annan orsak medling ej
skett före utsatt tid, äge vidare anstånd
för medling ej rum, med mindre
båda makarna det äska.

(Föreslagen lydelse)
ej föregått, och finner rätten, att tillfälle
till medling bör beredas, skall
lämplig person av rätten utses till
medlare. I fråga om sådan medlare
äga 14 kap. 3 § samt 4 § andra och
tredje styckena motsvarande tillämpning.
Hörsammar make ej kallelse
att infinna sig inför medlaren, eller
har av annan orsak medling ej skett
före utsatt tid, äger vidare anstånd
för medling ej rum, med mindre båda
makarna det äska.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Bestämmelserna i 4 kap. 9 § andra stycket skall gälla, även om vigseln
ägt rum före ikraftträdandet.

Har talan om återgång enligt de äldre bestämmelserna i 10 kap. 3 § första
stycket 3 väckts före ikraftträdandet, skall dessa bestämmelser alltjämt
tillämpas.

Talan som avses i 11 kap. 7 § får ej väckas, om rätten till sådan talan på
grund av äldre bestämmelser gått förlorad före ikraftträdandet.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

2) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.
3 §■

Intyg att svensk undersåte, som
vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, enligt svensk lag äger
det äktenskap ingå, må ej av svensk
myndighet utfärdas, innan sökandens
avsikt blivit offentligen kungjord.

Närmare föreskrifter, huru sådant
intyg må erhållas, så ock bestämmelser,
huru utländsk undersåte, som
vill inför svensk myndighet träda i
äktenskap, må styrka, att hinder mot
äktenskapets avslutande ej är för
handen, varda av Konungen meddelade.

Intyg att svensk undersåte, som
vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, enligt svensk lag äger
det äktenskap ingå, utfärdas av
svensk myndighet enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

Konungen äger även meddela bestämmelser
om hur utländsk undersåte,
som vill inför svensk myndighet
träda i äktenskap, må styrka, att
hinder mot äktenskapet ej är för
handen.

4 §•

Vad svensk lag stadgar i fråga om Vad svensk lag stadgar om prövlysning
till äktenskap, så ock i övrigt ning av hinder mot äktenskap, så
om formen för äktenskaps avslutan- ock i övrigt om formen för äkten -

1 Senaste lydelse av 1 kap. 3 och 4 §§ se 1915: 436.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år i968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de, skall äga tillämpning även för skaps ingående, skall äga tillämpdet
fall att utländsk undersåte vill ning även för det fall att utländsk
inför svensk myndighet här i riket undersåte vill inför svensk myndig -

träda i äktenskap.	het här i riket träda i äktenskap.
Innehåller främmande--	■ — — — — lag stadgad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

3) Förslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 434) om fullföljd av talan
mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående

Härigenom förordnas, att lagen den 12 november 1915 om fullföljd av
talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Vill någon klaga över beslut angående
lysning eller annat kungörande
till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat
eller företagande
av vigsel, må han anföra besvär, där
beslutet meddelats av präst inom
svenska kyrkan, hos domkapitlet,
där det givits av borgerlig vigselförrättare,
hos Konungens befallningshavande
och, där det meddelats av
myndighet utom riket eller av kabinettssekreteraren
i utrikesdepartementet,
hos Konungen i vederbörande
statsdepartement. över domkapitlets
eller Konungens befallningshavandes
beslut må klagan föras hos
Konungen genom besvär, som vid talans
förlust skola ingivas eller insändas
till vederbörande statsdepartement
sist å trettionde dagen från
det klaganden erhöll del av beslutet.

(Föreslagen lydelse)

Vill någon klaga över beslut angående
utfärdande av intyg enligt
3 kap. 3 § giftermålsbalken eller
äktenskapscertifikat eller angående
företagande av vigsel, må han anföra
besvär, där beslutet meddelats
av präst inom svenska kyrkan,
hos domkapitlet, där det givits
av borgerlig vigselförrättare,
hos Konungens befallningshavande
och, där det meddelats av
myndighet utom riket eller av chefen
för utrikesdepartementets rättsavdelning,
hos Konungen i vederbörande
statsdepartement. över domkapitlets
eller Konungens befallningshavandes
beslut må klagan föras hos
Konungen genom besvär, som vid talans
förlust skola ingivas eller insändas
till vederbörande statsdepartement
sist å trettionde dagen från
det klaganden erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

1»

4) Förslag
till

Lag

angående ändring i lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps
ingående i vissa fält inför svensk myndighet i utlandet

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Vigselförrättare, som i 1 § sägs,
skall, då begäran om vigsel framställes,
tillse, att de trolovade äro
oförhindrade att ingå äktenskap med
varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd
i svensk församling, vare
pliktig att inför vigselförrättaren förete
äktenskap sbetyg; och skola de
trolovade i övrigt fullgöra vad enligt
lag åligger dem, som vilja erhålla
lysning till äktenskap.

Vigselförrättare, som i 1 § sägs,
skall, då begäran om vigsel framställes,
tillse, att de trolovade äro
oförhindrade att ingå äktenskap med
varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd
i svensk församling, vare
pliktig att inför vigselförrättaren förete
äktenskapsbetyg; och skola de
trolovade i övrigt fullgöra vad enligt
lag åligger dem, som vilja erhålla
hinders prövning.

Har Konungen — -----— Konungen föreskriver.

3 §•

Fullgöra de trolovade vad enligt
2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren
hinder mot äktenskapet
möta, utfärde han genast kungörelse
om äktenskapet, upptagande de trolovades
fullständiga namn samt ålder,
födelseort, yrke och hemvist, så
ock anvisning att hinder mot äktenskapet
må före viss dag anmälas hos
honom. Kungörelsen skall hållas anslagen
å beskickningen eller konsu -

Fullgöra de trolovade vad enligt
2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren
hinder mot äktenskapet
möta, må vigsel ske inom fyra månader
därefter.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)
latet intill nämnda dag samt, där så
ske kan, på de trolovades bekostnad
införas i tidning inom varderas hemort
så ock, i fall någon av dem inom
ett år före det begäran om vigsel
framställdes haft sitt hemvist å annan
ort, i tidning inom sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan
att hinder mot äktenskapet yppats,
må vigsel ske, dock ej senare än fyra
månader efter det anslagstiden utgick.

Har lysning i laga ordning skett i
svensk församling, och skall vigsel
förrättas inom fyra månader efter
lysning stidens utgång, äge vad i 2 §
första stycket sägs ej tillämpning
och skall kungörande enligt 3 § ej
ske.

Då uppdrag att förrätta vigsel
meddelas underordnad konsulär ämbetsman,
äge Konungen anförtro åt
honom överordnad diplomatisk eller
konsulär ämbetsman att pröva, huruvida
hinder mot äktenskapet möter,
och ombesörja äktenskapets
kungörande.

Vistas svenska undersåtar å ort
utom Europa, avlägsen från svensk
beskickning eller konsulat, äge Konungen
förordna svensk undersåte,
som ej är diplomatisk eller konsulär
ämbetsman, att å den ort förrätta
vigsel mellan svenska undersåtar. Är
sådant förordnande meddelat, tillkommer
det den diplomatiske eller

(Föreslagen lydelse)

§•

Har hinders prövning i laga ordning
skett i svensk församling, och
skall vigsel förrättas inom fyra månader
därefter, äge vad i 2 § första
stycket sägs ej tillämpning.

§•

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Nuvarande lydelse)
konsuläre ämbetsman, som Konungen
därtill utser, att pröva, huruvida
hinder mot äktenskapet möter, och
ombesörja äktenskapets kungörande.

(Föreslagen lydelse)
konsuläre ämbetsman, som Konungen
därtill utser, att pröva, huruvida
hinder mot äktenskapet möter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Motionsyrkanden

I de av utskottet i samband med propositionen behandlade motionerna
har framställts följande yrkanden.

A. Motioner väckta i anledning av propositionen

I de likalydande motionerna I: 982 av herr Alexander son m. fl. och II: 1250
av herrar Nyberg och Nelander hemställs att riksdagen avslår propositionen
såvitt avser upphävande av 15 kap. 7 § och ändring av 15 kap. 8 § giftermålsbalken,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att vårdlagstiftningssakkunniga
skall få tilläggsdirektiv beträffande utredning om
sambandet mellan medlingsorganisationens och familjerådgivningens organisation
samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att en
handledning beträffande de sociala och psykologiska aspekterna på skilsmässo-
och vårdnadsproblem utarbetas samt att kursverksamhet anordnas
för medlarna.

I de likalydande motionerna I: 983 av herr Blomquist och II: 1254 av herr
Werner m. fl. hemställs att riksdagen vid behandling av proposition nr 136
måtte antaga det till propositionen fogade lagförslaget med den ändring att
14 kap. 1 § erhåller följande lydelse:

Make äger påkalla medling, om söndring uppstått i äktenskapet eller om
tvist eljest uppkommit, som stör samlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. Präst i församling av svenska kyrkan.

2. Vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan, om makarna
eller endera tillhör samfundet.

3. I särskild ordning utsedd borgerlig medlare.

När skäl föreligger därtill, äger rätten i den ort, där makarna eller endera
är bosatt, på makes begäran utse särskild medlare.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt 1 avd. Nr 49

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

I de likalydande motionerna I: 984 av herr Blomquist och II: 1251 av herr
Oskarson och fru Sundberg hemställs att riksdagen vid behandling av proposition
nr 136 måtte besluta, att kyrklig vigsel skall föregås av lysning
kungjord i kyrkan tre söndagar i rad; att vederbörande utskott får i uppdrag
att utarbeta härför erforderlig lagtext.

I de likalydande motionerna 1:986 av herr Lidgard och II: 1249 av fru
Kristensson m. fl. hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 136 måtte anta det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring
i giftermålsbalken med den ändringen att 11 kap. 8 § erhåller följande
lydelse:

8 §.

Har ena maken samlag eller annat könsumgänge med annan än sin make,
äger denne rätt till hemskillnad, såvida han ej samtyckt till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda skäl tala därför,
må rätten döma till äktenskapsskillnad i stället för hemskillnad.

Talan skall väckas inom sex månader efter erhållen kunskap om handlingen
och senast inom tre år, sedan den begicks.

I de likalydande motionerna I: 987 av herr Lidgard och II: 1248 av fru
Kristensson hemställs att riksdagen i samband med behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 136 måtte besluta att giftermålsåldern för män sänks
till tjugo år.

I de likalydande motionerna 1:988 av fru Lindström m. fl. och II: 1245
av fröken Bergegren m. fl. hemställs att riksdagen måtte besluta att i lagen
om ändring av giftermålsbalken vidtaga vissa ändringar i §§ 2 och 10 kap. 11
samt i § 1 kap. 14 i enlighet med bifogade förslag till lagtext.

Det i motionsparet I: 988 och II: 1245 intagna förslaget till lagtext framgår
av följande:

11 kap.

§ 2 (stycke 2)

Nuvarande lydelse

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt
eller av annan orsak uppstått djup
och varaktig söndring mellan makarna och
vill endera erhålla hemskillnad, vare han
därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till
hans förhållande eller andra särskilda omständigheter
ändock skäligen kan fordras
att han fortsätter samlevnaden.

Föreslagen lydelse

Har på grund av — —--

uppstått djup söndring mellan
makarna -— ------ ■—

fortsätter samlevnaden.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

§ 10

Av Kungl. Maj:t förordad Igdelse
Gör ena maken sig skyldig till misshandel
eller annat brott mot andra makens person,
äger denne rätt till skillnad i äktenskapet,
om det med hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt ej skäligen
kan fordras att han fortsätter äktenskapet.
Detsamma gäller om make begår
motsvarande brott mot barn som står under
andra makens eller båda makarnas
vårdnad.

Talan skall väckas inom sex månader efter
erhållen kunskap om gärningen och senast
inom tre år sedan den begicks.

Föreslagen Igdelse

Gör ena maken sig skyldig till

misshandel —--— -—- —

rätt till skillnad i äktenskapet,
såvida inte förmildrande
omständigheter föreligger, då
rätten må kunna döma till
hemskillnad i stället. Detsamma
gäller------—-

sedan den begicks.

14 kap.

§ 1

Av Kungl. Maj:t förordad lydelse
Make äger påkalla medling, om söndring
uppstått i äktenskapet eller om tvist eljest
uppkommit, som stör sammanlevnaden
mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska kyrkan,
där makarna eller endera är kyrkobokförd; 2.

vigselförrättare inom annat trossamfund
än svenska kyrkan, om makarna eller
endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun där
makarna eller endera är bosatt.

När skäl föreligger därtill, äger rätten i
den ort, där makarna eller endera är bosatt,
på makes begäran utse särskild medlare.

Föreslagen lydelse

Make äger påkalla medling,

sammanlevnaden mellan makarna.

Behörig att medla är:

4. föreståndare för kommunal
familjerådgivningsbyrå eller
dennes ersättare.

När skäl--------

utse särskild medlare.

I de likalydande motionerna I: 990 av fru Lilly Ohlsson och herr Hansson
och II: 1247 av fru Hörnlund m.fl. hemställs I. att riksdagen måtte, med
ändring av förslaget i propositionen nr 136, besluta, a) att endast »särskilda

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

skäl» skall kunna åberopas som grund för hemskillnadsdom vid otrohet
och att stadgandet om »hänsyn till barnens bästa» sålunda skall utgå ur lagtexten,
b) att medling skall ingå som ett helt frivilligt led i samband med
äktenskapstvister mellan makar och att medling alltså icke längre skall
utgöra processförutsättning i hemskillnadsmål; samt II. att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga lagändringar.

I de likalydande motionerna I: 991 av herr Suenungsson och II: 1246 av
herr Fridolfsson i Stockholm m. fl. hemställs att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 136 måtte godkänna den i motionen angivna huvudprincipen
för lagstiftningsarbete på äktenskapsrättens område samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad i motionen anförts.

I motionen 1:985 av fru Hamrin-Thorell m.fl. hemställs att 1 § 2 kap.
i giftermålsbalken får följande lydelse:

Man under 20 år eller kvinna under 18 år må ej träda i äktenskap utan
tillstånd av länsstyrelsen i det län, där den underårige har sitt hemvist.

I motionen I: 989 av herr Ferdinand Nilsson hemställs att riksdagen måtte
besluta att obligatorisk lysning till äktenskap måtte som hittills ske när
tvenne medlemmar av svenska kyrkan avser att inträda i äktenskap samt
att beträffande äktenskap då endera eller båda kontrahenterna icke tillhör
kyrkan måtte förfaras såsom i propositionen föreslås.

I motionen II: 1252 av fru Ryding hemställs

att riksdagen beslutar antaga proposition nr 136, dock med följande ändringar:
A 1. 2 kap. 1 § ändras till: Den, som är under 21 år, må ej träda i
äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, där den underårige har
sitt hemvist. 2. 11 kap. 8 § slopas. 3. 11 kap. 10 § får följande lydelse: Gör
ena maken sig skyldig till misshandel eller annat brott mot andra makens
person, äger denna rätt till skillnad i äktenskapet. Detsamma gäller, om
make begår motsvarande brott mot barn, som står under den andra makens
eller båda makarnas vårdnad. Talan skall väckas inom tre månader efter
erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks.
B att riksdagen beslutar att de av motionären framförda allmänna principiella
synpunkterna måtte beaktas vid det fortsatta arbetet med revidering
av äktenskapslagstiftningen.

I motionen II: 1253 av herr Werner m. fl. hemställs att riksdagen vid behandling
av proposition nr 136 måtte besluta att som processförutsättning
i äktenskapsskillnadsmål skall, om en av makarna så påyrkar, förnyad medling
verkställas samt att vederbörande utskott får i uppdrag att utarbeta erforderlig
lagtext.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

I motionen 11:1255 av fröken Wetterström m. fl. slutligen hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att särskilda anvisningar
utfärdas i syfte att vid hindersprövningen säkerställa en från rättssäkerhetssynpunkt
betryggande enhetlig tillämpning av giftermålsbalkens
bestämmelser om äktenskapsförbud vid sinnessjukdom.

B. Motioner väckta vid riksdagens början

I motionen II: 500 av herr Martinsson hemställs att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag till sådan ändring i 6 kap.
7 § föräldrabalken att p. 3 i första stycket av ifrågavarande lagrum utgår.

I motionen II: 505 av herr Rubin hemställs att riksdagen vid behandling
av förslag om revision av äktenskapslagstiftningen för sin del antager sådana
regler att dels hemskillnad kan erhållas när makarna är ense om att
äktenskapet ej längre kan fortsättas även om djup söndring mellan makarna
ej skulle föreligga, dels bevisningen om att sammanlevnaden upphört under
hemskillnadsåret kan bygga på makarnas egna uppgifter.

Motionernas motivering

Rörande skälen för motionsyrkandena hänvisar utskottet till de tryckta
motionerna samt till de i utskottets yttrande nedan s. 46 ff. intagna redogörelserna.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen lämnade föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, inledningsvis en redogörelse för förslagen av familj erättskommittén
och kommittén angående medicinska äktenskapshinder samt remissbehandlingen
av förslagen. Dessutom lämnades bl. a. upplysningar om gällande
rätt, ett förslag av statskontoret om äktenskapsåldern samt en rekommendation
av Nordiska rådet rörande äktenskapsskillnad på grund av
otrohet. Beträffande departementschefens anförande i nämnda delar hänvisar
utskottet till propositionen s. 18—69. (Propositionens innehållsförteckning
återfinns på s. 110—112.)

Departementschefen anförde vidare följande.

Allmänna synpunkter

Det är allmänt erkänt att 1920 års giftermålsbalk från många synpunkter
är ett förnämligt lagverk. Den bygger på en syn på äktenskapet som vid
lagens tillkomst framstod som både realistisk och framsynt. Uppfattningen

22 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

om äktenskapet som ett i allmänhet livsvarigt förbund tedde sig då närmast
självklar. Makarna är i giftermålsbalken i princip jämställda, men naturligt
nog har åtskilliga bestämmelser i balken fått sin prägel av de förutsättningar
för familjelivet som gällde på den tiden. Mannen var regelmässigt
den som fick svara för familjens försörjning genom förvärvsarbete, medan
hustruns roll främst bestod i att sköta hemmet och ha den dagliga tillsynen
över barnen. Samhällets sociala välfärdsanordningar var få och svagt utbyggda.
Någon familj epolitik i modern mening fanns inte.

Den omdaning av samhället som har skelt efter giftermålsbalkens tillkomst
har betytt både frigörelse och ökad trygghet för de enskilda människorna.
Höjda arbetslöner, bättre bostäder, barnbidrag och studiehjälp och
ett modernt socialförsäkringssystem, som ger skydd mot inkomstbortfall
vid sjukdom och invaliditet, efter familjeförsörjarens död och på ålderdomen,
är några av de viktigaste inslagen i denna omdaningsprocess. Kvinnans
jämställdhet med mannen på arbetsmarknaden är på väg att bli verklighet.
År 1920 hade bara 39 000 eller knappt fyra procent av de gifta kvinnorna
yrkesarbete men år 1965 var motsvarande siffra 619 000 eller drygt 33 procent
av samtliga gifta kvinnor.

Äktenskapet är fortfarande av grundläggande betydelse för hela vårt
samhälls- och kulturliv. Men utvecklingen har gjort att äktenskapet fått
mindre betydelse än förr som trygghetsfaktor. Detta avspeglar sig bl. a. i
skilsmässostatistiken. År 1920 upplöstes drygt 25 500 äktenskap genom
dödsfall och bara 1 325 genom skilsmässa. Därefter har skilsmässofrekvensen
visat en fortlöpande, starkt stigande tendens. År 1966 uppgick antalet
äktenskap, som upplöstes genom dödsfall, till omkring 33 000 medan antalet
skilsmässor var inte mindre än 10 288.

Med vad jag nu har anfört har jag endast i al! korthet velat antyda, att
samhällsförhållandena under det senaste halvseklet har förändrats på ett
sätt som genomgripande påverkar synen på äktenskapet som institution.
Det kan inte heller bestridas att de etiska värderingar på vilka den äktenskapliga
samlevnaden bygger också förändrats.

Mot denna bakgrund är det naturligt att åtskilligt i äktenskapslagstiftningen
behöver ändras. Ändrade samhällsförhållanden och nya etiska värderingar
måste få sätta spår i en lagstiftning som är av så central betydelse
både för enskilda och för samhället. En genomgripande revision av äktenskapslagstiftningen
måste göras inom en inte alltför avlägsen framtid. I
dag finns emellertid ännu inte de behövliga förutsättningarna för en sådan
revision.

I en framtida lagstiftning bör man enligt min mening lägga ökad vikt vid
att äktenskapet är en form för frivillig samlevnad mellan självständiga
personer. Detta gäller företrädesvis bestämmelserna om äktenskapets upplösning
och reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Det är
i dessa avseenden som de huvudsakliga reformbehoven föreligger.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968 23

Samhället har givetvis intresse av att med olika medel förebygga förhastade
skilsmässor. Detta torde effektivast ske genom vidgade möjligheter till
föräktenskaplig upplysning och familjerådgivning, liksom också genom
vidgade möjligheter till medling innan mera djupgående söndring har uppstått
mellan makarna. Den nuvarande ordningen med ett hemskillnadsår
som betänketid för makar som står i begrepp att skiljas har emellertid
visat sig värdefull och den bör sannolikt bibehållas för framtiden. Däremot
är det naturligt att tänka sig att vardera maken skall ha obetingad rätt
att få hemskillnad. Gällande regler om rätt till omedelbar äktenskapsskillnad
framstår som otidsenliga. Vid en mera genomgripande reformering av
äktenskapsrätten bör man sannolikt slopa tanken på att rätten till omedelbar
äktenskapsskillnad skall vara ett korrektiv som en förfördelad make
förfogar över när den andra maken i något avseende uppträtt klandervärt
i äktenskapet. Det förefaller mig att vara en mera ändamålsenlig utgångspunkt
för lagstiftningen — och stämma bättre överens med nutida syn på
äktenskapet — att det skall kunna dömas till omedelbar äktenskapsskillnad
i fall då söndringen mellan makarna är så djup eller orsaken till söndringen
av så allvarlig karaktär att äktenskapet måste antas vara definitivt spolierat
och en betänketid under hemskillnad alltså meningslös. Frågan om vem
som har skuld till söndringen bör i princip vara ovidkommande. Hur bestämmelserna
i ämnet närmare bör utformas kan jag givetvis inte ange här,
men vad jag nu har sagt bör vara den principiella utgångspunkten. Sannolikt
kan nya bestämmelser göras betydligt enklare än de nuvarande.

När det gäller äktenskapets ekonomiska rättsverkningar har den ökade
skilsmässofrekvensen skapat särskilda problem som måste beaktas i en
framtida äktenskapslagstiftning. Nuvarande bestämmelser om giftorätt leder
ofta till otillfredsställande resultat när äktenskapet upplöses efter relativt
kort tid, och även reglerna i giftermålsbalken om underhållsskyldighet och
skadestånd är i behov av översyn i belysning av den utveckling som har ägt
rum sedan balken kom till. Det är sannolikt att giftorättsinstitutet har ett
sådant värde att det bör bevaras, men det är ändå tydligt att ganska djupa
ingrepp måste göras i gällande bestämmelser om makars egendomsförhållanden.
Den möjlighet som nu står domstolarna till buds att i samband med
skilsmässa ålägga den ena maken att betala skadestånd till den andra maken
används bl. a. för att korrigera obilliga bodelningsresultat. Skadestånd kan
emellertid utdömas bara i vissa fall. Skyldigheten att utge skadestånd är
beroende av orsakerna till skilsmässan, och endast make som anses ha
skuld till att sammanlevnaden måste hävas kan förpliktas att betala skadestånd.
Som medel att undgå obilliga resultat vid bodelning är skadeståndsinstitutet
därför inte tillräckligt effektivt. Dessutom är det över huvud taget
mindre tilltalande att domstolarna för att lösa ekonomiska frågor i samband
med skilsmässa skall tvingas att värdera makarnas relationer till varandra
på grunder som är mer eller mindre moraliskt färgade. Skadeståndet

24 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

bör enligt min mening i en framtid helt utmönstras ur äktenskapslagstiftningen.

Som jag redan har anfört finns i dagens läge inte underlag för vittgående
reformer. Reformer som går på djupet bör också förberedas i nordiskt
samarbete. Den nordiska rättslikhet på äktenskapslagstiftningens område
som uppnåddes under 1900-talets första decennier är av stort värde, och
den bör så långt möjligt bevaras även i framtiden.

Någon genomgripande familjerättsreform kan således inte genomföras
nu, men genom familj erättskommitténs betänkande om äktenskapsrätten
och remissyttrandena över detta har skapats underlag för vissa ändringar
som kan tjäna syftet att föra lagstiftningen ett stycke på väg i den riktning
som utvecklingen bör gå.

Den översyn av äktenskapslagstiftningen som familj erättskommittén har
gjort omfattar i formellt och lagtekniskt hänseende bl. a. hela giftermålsbalken.
De sakliga nyheterna är emellertid på det hela taget tämligen begränsade.
I sådana centrala ämnen som reglerna om upplösning av äktenskap
genom skilsmässa innefattar kommittéförslaget endast smärre jämkningar
i nuvarande bestämmelser. I fråga om äktenskapets ekonomiska
rättsverkningar har nyheterna något större räckvidd. Bl. a. föreslås ändringar
i giftermålsbalken i syfte att förebygga obilliga bodelningsresultat
i vissa fall då äktenskap upplöses efter kort tid. Förslaget ger vidare efterlevande
make en väsentligt förbättrad ställning i förhållande till barnen när
äktenskapet upplöses genom dödsfall. Men även i dessa delar är vad kommittén
har föreslagit att betrakta snarare som begränsade ändringar i det
bestående regelsystemet än som en ny lagstiftning konstruerad utifrån de
förutsättningar för äktenskapet och familjerelationerna som har skapats
eller är på väg att skapas genom samhällsomdaningen.

Med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om behovet på sikt av reformer
inom äktenskapsrätten som går på djupet kan det inte vara lämpligt att i
detta sammanhang fullfölja familj er ättskommitténs tanke på en lagteknisk
och redaktionell överarbetning av hela giftermålsbalken. De lagändringar
som nu kan bli aktuella bör i stället inriktas på vissa frågor av praktisk betydelse.
Begränsningar i förhållande till kommittéförslaget är också motiverade
med hänsyn till kritik som har mött betänkandet under remissbehandlingen.

Som jag har nämnt inledningsvis bör det nu aktuella reformarbetet delas
upp på två etapper, varav den första får omfatta vissa ändringar i reglerna
om ingående och upplösning av äktenskap och den andra vissa frågor om
äktenskapets ekonomiska rättsverkningar, om arvsrätt för barn utom äktenskap
och om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap.

De ändringar beträffande reglerna om ingående av äktenskap som jag
kommer att föreslå gäller väl avgränsade frågor som inte rymmer några
stora principiella problem. Det är främst fråga om att sänka äktenskaps -

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1968

åldern, att avskaffa vissa äktenskapshinder och att slopa kungörelseförfarandet
i samband med prövning av förekomsten av äktenskapshinder.

Äktenskapsförbudet för den som är sinnessjuk eller sinnesslö berörs inte
av mitt förslag. Både kommittén angående medicinska äktenskapshinder och
familj erättskommittén förordar bl. a. att förbudet vidgas till att omfatta
också allvarligare former av psykopati. Jag anser emellertid för min del
att det vid en kommande revision av äktenskapslagstiftningen i stället finns
anledning att överväga, huruvida mentala sjukdomstillstånd över huvud
taget bör utgöra äktenskapshinder vid sidan av de inskränkningar i äktenskapsbehörigheten,
som följer av kravet på rättslig handlingsförmåga. Med
hänsyn därtill är jag inte beredd att nu förorda en skärpning av äktenskapshindret
eller i övrigt föreslå någon ändring i gällande bestämmelse på denna
punkt. Härtill kommer att de danska och norska propositionerna i allt väsentligt
överensstämmer med nuvarande svenska regel.

Beträffande reglerna om upplösning av äktenskap är uppgiften här att
jämka vissa bestämmelser om återgång av äktenskap, om hemskillnad och
äktenskapsskillnad och om medling i äktenskapstvister. Denna uppgift är
vansklig eftersom bestämmelserna har ett intimt samband med den principiella
inställningen till äktenskapet som institution. Man bör enligt min
mening på nuvarande stadium vara återhållsam med ändringar i gällande
regler, eftersom man bör undvika att föregripa en kommande större revision.
Jag tänker bara ta upp några av de förslag som familj erättskommittén
har lagt fram i denna del.

Det nordiska samarbete som bedrivits på kommittéstadiet har fullföljts
genom överläggningar mellan företrädare för de danska, finska, isländska,
norska och svenska justitiedepartementen. Avsikten är, som jag har nämnt
i annat sammanhang, att riksdagsbehandlingen skall kunna äga rum samtidigt
i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Vissa äktenskapshinder

Äktenskapsåldern. Nuvarande äktenskapsålder är 21 år för män och 18 år
för kvinnor. Den som inte har uppnått föreskriven ålder kan dock gifta sig
efter dispens av länsstyrelsen. Är den som skall gifta sig under 21 år fordras
i princip alltid samtycke av föräldrarna.

Familj erättskommittén har föreslagit att äktenskapsåldern för män skall
sänkas till 20 år. Förslaget har fått ett övervägande gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen, men det finns åtskilliga remissinstanser som
vill gå längre än kommittén har förordat. Förslag har framförts både om
sänkning av äktenskapsåldern för män till 18 år och om sänkning av äktenskapsåldern
för kvinnor till 17 år.

Enligt min mening bör inom äktenskapslagstiftningen liksom på andra
områden den principiella utgångspunkten vara att det skall råda likställig -

26 Första lagutskottets utlåtande nr W år 1968

het mellan könen, om det inte finns särskilda skäl för annat. I dagens samhälle
är det svårt att finna några sådana skäl när det gäller äktenskapsåldern.
Syftet med lagens bestämmelser i ämnet är att förhindra äktenskap,
där den ena eller båda kontrahenterna saknar tillräcklig mognad och erfarenhet
för att ta på sig det ansvar och de förpliktelser som följer med ett
äktenskap. Detta syfte bör tillgodoses i samma utsträckning och på samma
sätt i fråga om män och kvinnor. Det saknas vetenskapligt stöd för tanken
att olika regler för män och kvinnor skulle vara motiverade med hänsyn till
skillnader mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk mognad.

Antalet ansökningar om dispens från föreskriven äktenskapsålder har
ökat kraftigt sedan de nuvarande bestämmelserna kom till, och tillståndsgivningen
är numera mycket generös. Män över 18 år och kvinnor över
17 år brukar alltid eller så gott som alltid få dispens, om föräldrarna
samtycker till äktenskapet. Detta visar enligt min mening att lagstiftningen
har passerats av utvecklingen och att man bör överväga en mera radikal
ändring av bestämmelserna än familjerättskommittén har föreslagit.

Mot detta skulle möjligen, som också har påpekats i ett remissyttrande,
kunna invändas att lagstiftningen inte utan vidare bör sanktionera äktenskap
där båda makarna är omyndiga. Erfarenheterna av sådana äktenskap
ger emellertid inte belägg för att de praktiska olägenheterna av att makarna
är omyndiga skulle vara så stora att man för den skull behöver tveka att
ha en äktenskapsålder för både män och kvinnor som är lägre än myndighetsåldern.
Olägenheterna torde begränsas väsentligt genom att förmynderskapslagstiftningen
ger ungdomar som har kommit ut i förvärvslivet och
fått egen arbetsinkomst ett betydande mått av rättslig handlingsförmåga
även före uppnådd myndighetsålder. Det kan dock finnas skäl att undvika
att spännvidden blir mycket stor mellan äktenskapsåldern och myndighetsåldern.
I det sammanhanget vill jag erinra om att riksdagen nästa år kommer
att få ta ställning till ett förslag om ändringar i förmynderskapslagstiftningen,
som bl. a. innebär att myndighetsåldern sänks till 20 år.

Jag har för min del stannat för att äktenskapsåldern bör vara 18 år, lika
för män och kvinnor. Den som är under 18 år bör alltjämt kunna få dispens
i samma ordning som nu. Beträffande kravet på samtycke av föräldrarna
bör inte göras någon ändring i detta sammanhang. En sänkning av myndighetsåldern
måste rimligen komma att föra med sig en motsvarande sänkning
av den ålder vid vilken ungdomar blir fullt självständiga när det gäller
rätten att ingå äktenskap, men denna fråga får prövas i samband med de
förebådade ändringarna i förmynderskapslagstiftningen. Det blir då också
tillfälle att pröva ett uppslag som framförts under remissbehandlingen av
familjerättskommitténs betänkande, nämligen att underårig som har uppnått
äktenskapsåldern skall bli myndig i och med att han gifter sig.

I Norge och Island är äktenskapsåldern 20 år för män och 18 år för kvinnor.
I Finland är den 18 år för män och 17 år för kvinnor. I dessa länder är

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

ingen lagändring aktuell. I Danmark, som f. n. har samma åldersgränser
som vi, skall enligt den danska propositionen om ändringar i äktenskapslagstiftningen
äktenskapsåldern anpassas till vad som gäller i Norge och Island.

Om den ändring som jag har föreslagit genomförs, kommer äktenskapsåldern
i Sverige fortfarande att ligga snarare över än under vad som i allmänhet
gäller i europeiska länder utanför Norden.

Epilepsi. Äktenskapsförbudet för epileptiker har kommit till av arvsbiologiska
skäl. I detta lagstiftningsärende är det emellertid en utbredd uppfattning
att förbudet är ogrundat. Kommittén angående medicinska äktenskapsliinder
framhåller att epilepsi inte längre betraktas som en särskild
sjukdom utan som ett symptom på störning i det centrala nervsystemet.
Allt flera yttre orsaker till epilepsi har kunnat spåras. Bland nutida
forskare hävdas med allt större bestämdhet att ärftliga faktorer bara i sällsynta
undantagsfall ligger till grund för epileptiska störningar. Arvsrisken
anses i varje fall inte vara sådan att den motiverar ett äktenskapsförbud.
Kommittén har vidare på grundval av forskningens resultat funnit anledning
starkt betvivla att det finns något speciellt samband mellan epilepsi
och mentala rubbningar. Förekommer sådana rubbningar samtidigt med
epileptiska symptom, bör vederbörandes rätt att ingå äktenskap bedömas
efter samma grunder som i allmänhet gäller för psykiskt sjuka. Enligt kommittén
finns inte heller tillräckliga sociala skäl för att begränsa äktenskapsbehörigheten
för epileptiker. Sålunda saknas godtagbara belägg för att epilepsi
i och för sig skulle minska individens förmåga till anpassning i samhället
eller i den äktenskapliga gemenskapen. Någon särskild upplysningsplikt
anser kommittén inte bör gälla. Förslaget har godtagits av samtliga
remissinstanser. Från medicinskt håll anförs att hindersbestämmelsen framstår
som vetenskapligt ogrundad och från samhällets synpunkt som meningslös.

Jag finner att utredningen klart ger vid handen, att äktenskapshindret
vid epilepsi är obehövligt, och jag förordar därför att det upphävs.

Till skillnad från kommittén angående medicinska äktenskapshinder föreslår
familjerättskommitténs majoritet att äktenskapshindret ersätts med
viss upplysningsplikt. Förslaget innebär att den som lider av epilepsi inte
får gifta sig förrän hans trolovade har fått kännedom om sjukdomen och
bägge de trolovade av läkare har blivit upplysta om sjukdomens beskaffenhet.
Bakom förslaget ligger tanken att det skulle kunna innebära en chockartad
överraskning för make att först efter giftermålet upptäcka att den andra
maken är epileptiker. En ledamot i kommittén motsätter sig emellertid förslaget.
Samma ståndpunkt intar en alldeles övervägande del av remissinstanserna.
Medicinalstyrelsen, som i yttrande till kommittén biträdde tanken på
upplysningsplikt, har ändrat uppfattning sedan styrelsen tagit del av utlåtande
i frågan från en ledamot av dess vetenskapliga råd. Denne framhåller att

Första lagutskottets utlåtande nr år 1968

de sociala, medicinska eller arvsbiologiska vådorna av att epileptiker giftel
sig inte är sådana att de motiverar särskilda föreskrifter om upplysningsplikt.
En sådan ordning skulle också verka diskriminerande och försvåra en mera
realistisk inställning till epilepsin. Liknande synpunkter framförs i andra
yttranden.

Enligt min mening är skälen för en upplysningsplikt inte starkare vid
epilepsi än vid åtskilliga andra allvarliga sjukdomar beträffande vilka upplysningsplikt
inte föreligger i samband med ingående av äktenskap. Däremot
anser jag de skäl som anförts mot upplysningsplikten vara övertygande.
Jag kan därför inte biträda familjerättskommitténs förslag på denna punkt.

Inte heller de danska och norska lagförslagen innehåller regler om äktenskapshinder
eller upplysningsplikt vid epilepsi. Samma ståndpunkt torde
komma att intas i de finska och isländska förslagen.

Könssjukdom. Äktenskapsförbudet för den, som lider av könssjukdom i
smittosamt skede, har kommit till som ett led i samhällets åtgärder mot
spridning av sådana sjukdomar. Familjerättskommittén föreslår med viss
tvekan att förbudet upphävs och ersätts med upplysningsplikt av motsvarande
innehåll som kommittén har förordat beträffande epilepsi. De allra
flesta remissinstanserna biträder uppfattningen att äktenskapshindret bör
slopas. I fråga om den föreslagna upplysningsplikten är meningarna däremot
delade.

Nya medicinska behandlingsmetoder har medfört att könssjukdom numera
i allmänhet kan botas på relativt kort tid. Redan med hänsyn härtill är
det tveksamt om hindersbestämmelsen längre fyller någon egentlig funktion.
Trots de stora medicinska framstegen på området är det givetvis ytterst
angeläget att spridningen av könssjukdomar i görligaste mån begränsas.
Det synes mig emellertid både naturligast och mest ändamålsenligt att åtgärder
i sådant syfte vidtas inom ramen för smittskyddslagstiftningen. Ett
äktenskapsförbud minskar knappast smittorisken. Därtill kommer att möjligheterna
att upprätthålla ett sådant förbud är ytterligt begränsade. Jag
förordar därför att äktenskapshindret upphävs.

Enligt lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar är den som lider av könssjukdom skyldig att uppsöka
läkare och underkasta sig behandling. Om han har samlag under tid då
sjukdomen befinner sig i smittosamt skede, kan han straffas med böter eller
fängelse. Motsvarande bestämmelser finns i smittskyddslagen den 26 april
1968 (nr 231), som den 1 januari 1969 kommer att ersätta bl. a. 1918 års
lag. Det finns enligt min åsikt inte tillräckliga skäl att vid sidan av dessa
bestämmelser ha särskilda regler i giftermålsbalken om upplysningsplikt
beträffande könssjukdomar, och jag kan därför inte biträda familj erättskommitténs
förslag härom.

På kommitté stadiet förelåg enighet mellan de nordiska länderna om att

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

äktenskapslagstiftningen borde innehålla bestämmelser om upplysningsplikt
beträffande könssjukdomar motsvarande dem som finns i Danmark. Läget
är emellertid nu ett annat. I den danska propositionen om ändringar i äktenskapslagstiftningen
föreslås att npplysningsskyldigheten skall slopas. Enligt
motsvarande norska förslag skall däremot den som lider av könssjukdom i
smittosamt skede vara skyldig att upplysa sin trolovade om sjukdomen i
samband med ingående av äktenskap.

Väntetid för kvinna. Enligt 2 kap. It § får kvinna inte gifta om sig förrän
tio månader förflutit från det tidigare äktenskapets upplösning. Undantag
gäller dock om det visas att hon inte väntar barn från tiden före äktenskapets
upplösning eller om tio månader har förflutit sedan sammanlevnaden
med mannen upphörde. Hindersbestämmelsen syftar till att förebygga att
i det senare äktenskapet föds barn, som kan vara avlat i det förra. Familjerättskommittén
föreslår att stadgandet upphävs, och förslaget har fått ett
positivt mottagande vid remissbehandlingen.

Enligt min mening talar flera skäl för kommitténs ståndpunkt. Det måste
sålunda anses angeläget att gift kvinna, som väntar barn med annan än sin
make, får möjlighet att efter skilsmässa legalisera förbindelsen innan
barnet föds. Enligt kommittén och flera remissinstanser har hindersbestämmelsen
också många gånger skapat irritation hos lysningssökande. I åtskilliga
fall uppges kvinnan till och med ha tvingats in i en abortsituation, då
hon fått reda på att hon inte kan gifta om sig före väntetidens utgång.

Det är vidare att märka att hindersbestämmelsens betydelse för att förebygga
oklarhet i bördshänseende är begränsad. Sålunda kan äktenskapsskillnad
enligt 11 kap. 3 § ha utverkats trots att makarna haft samlag med
varandra under hemskillnadstiden. Domen på äktenskapsskillnad anses
likväl innefatta bevis om att sammanlevnaden mellan makarna har upphört
för mer än ett år sedan. Liknande fall torde kunna förekomma också vid
skilsmässa enligt vissa andra lagrum i giftermålsbalken. Det kan alltså
redan nu inträffa att nytt äktenskap kommer till stånd, trots att kvinnan
väntar barn, som kan vara avlat av mannen i det tidigare äktenskapet.
Antalet sådana fall kommer givetvis att öka, om hindersbestämmelsen upphävs.
Som familj erättskommittén också framhåller torde det emellertid bara
i undantagsfall bli fråga om att kvinnan gifter om sig, såvida inte den nya
mannen anser sig vara fader till det väntade barnet. Den ovisshet rörande
faderskapet som ändå kan föreligga är enligt min mening inte tillräckligt
skäl att hindra äktenskapet.

Mot bakgrund av det sagda förordar jag att väntetidsregeln upphävs.
Också i de danska och norska propositionerna föreslås en sådan ändring.
Detsamma kan väntas i de finska och isländska förslagen.

Under remissbehandlingen har från flera håll hävdats att ett upphävande
av väntetidsregeln kräver komplettering av föräldrabalkens bördsregler.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

F. n. gäller enligt 1 kap. 1 § att barn har äktenskaplig börd, om det föds
under äktenskap eller på sådan tid efter dess upplösning att det kan vara
avlat dessförinnan. I omgiftesfallen kan tydligen presumtionsregeln i och
för sig vara tillämplig på båda äktenskapen. Det har överlämnats till rättstillämpningen
att avgöra hur bördsställningen då skall gestaltas. När sådana
fall nu förekommer, skall barnet enligt centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens
anvisningar för kyrkobokföringen hänföras till det senare
äktenskapet. Kommittén förordar att så sker också i fortsättningen. Jag
har ingenting att invända mot detta.

Familjerättskommittén synes emellertid mena att kyrkobokföringsmyndigheten
i vissa fall skall kunna besluta om avsteg från presumtionen för
börd i det senare äktenskapet. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
som bestämt motsätter sig en sådan ordning, framhåller att beslut i
bördsfrågan kräver bedömanden av en art som uppenbarligen inte bör
ankomma på en registreringsmyndighet. Detta torde vara ett riktigt påpekande.
Enligt min mening bör presumtionen för börd i det senare äktenskapet
kunna hävas bara genom bördstalan inför domstol.

Om barnet frånkänns börd i det senare äktenskapet, talar enligt familj erättskonnnittén
övervägande skäl för att barnet till följd av presumtionsregeln
i 1 kap. 1 § föräldrabalken automatiskt får börd i moderns tidigare
äktenskap under förutsättning att det kan ha avlats innan detta upplöstes.
Jag delar denna uppfattning om innebörden av gällande rätt.

Min slutsats blir att det inte finns något mera påtagligt praktiskt behov
av särskilda bördsregler för omgiftesfallen i föräldrabalken. En sådan reglering
kräver jämförelsevis omfattande kompletteringar av lagens bestämmelser
om rätt till talan i bördsmål och bör därför i detta begränsade sammanhang
komma till stånd bara om dessa nu ändå måste ändras. I denna senare
fråga vill jag anlägga följande synpunkter.

Redan enligt nuvarande regler i 2 kap. föräldrabalken kan mannen i det
äktenskap, varunder barnet har fötts, föra talan om att barnet saknar börd
i det äktenskapet. Också barnet är behörigt att väcka sådan talan. Vare sig
talan har väckts från ena eller andra sidan kan den jämlikt 2 kap. 4 § föräldrabalken
bifallas bl. a. om barnet är avlat före äktenskapet och det inte
görs sannolikt att makarna har haft samlag med varandra på tid då barnet
kan vara avlat. Det möter alltså ingen större svårighet för mannen i det
senare äktenskapet eller barnet att få bördspresumtionen hävd, om parterna
är ense därom.

Av naturliga skäl innehåller däremot föräldrabalken inte någon regel om
rätt för mannen i moderns tidigare äktenskap att i omgiftesfallen föra talan
om hävande av bördspresumtionen i det senare äktenskapet. Kommittén
anser att sådan talan inte kan väckas enligt gällande rätt. Jag är benägen att
instämma häri.

Vid remissbehandlingen har från flera håll hävdats att mannen i det

Första lagutskottets utlåtande nr W år 1968

tidigare äktenskapet bör ges rätt att föra s. k. positiv bördstalan, dvs. talan
om att barnet är hans. Frågan om positiv bördstalan regleras emellertid över
huvud taget inte i föräldrabalken. I vad mån sådan talan är tillåten får i
stället bedömas med ledning av de allmänna reglerna om fastställelsetalan
i 13 kap. rättegångsbalken. Under förarbetena till föräldrabalken förutsattes
att positiv bördstalan kunde komma i fråga med stöd av dessa regler. De uttalanden
som gjordes då avsåg emellertid närmast talerätt för barnet.
Huruvida i den situation som här åsyftas också mannen i det tidigare äktenskapet,
respektive hans arvingar, kan föra positiv bördstalan torde, som
kommittén framhåller, vara tveksamt.

Jag kan för min del inte finna att det föreligger något påtagligt behov av
särskild reglering på denna punkt. Redan av vad jag tidigare har sagt framgår
att presumtionen för börd i moderns senare äktenskap i de allra flesta
fall torde stämma överens med verkliga förhållandet. När det finns tillräckliga
skäl för att anta att i stället mannen i moderns tidigare äktenskap är
fader, måste det anses ligga i barnets intresse att bördsfrågan blir prövad.
Man torde därför i allmänhet kunna räkna med att företrädare för barnet
i en sådan situation väcker talan om att barnet saknar börd i det senare
äktenskapet. Om modern eller annan legal ställföreträdare för barnet skulle
underlåta att göra detta, har mannen i det tidigare äktenskapet möjlighet
att hos vederbörande förmynderskapsdomstol anmäla behovet av god man,
som kan väcka bördstalan för barnets räkning. Också barnavårdsnämnd
torde kunna göra framställning härom.

Om barnet har förklarats sakna börd i moderns senare äktenskap, bör
givetvis mannen i det tidigare äktenskapet respektive hans arvingar liksom
också barnet ha möjlighet att föra talan om att barnet saknar börd också

1 det äktenskapet. Jag delar kommitténs uppfattning att gällande regler i

2 kap. föräldrabalken ger tillräckligt utrymme härför.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att ett upphävande av väntetidsbestämmelsen
i 2 kap. 11 § giftermålsbalken inte kräver ändringar i nuvarande
regler om bördspresumtion eller om rätt till talan i bördsmål.

Lysningsförfarandet

Frågan om hinder föreligger mot äktenskap prövas f. n. i samband med
lysningen. Prövningen görs av den präst som för kyrkoböckerna i kvinnans
hemförsamling. Om hinder mot äktenskapet inte finnes föreligga,
sker lysningen genom att kungörelse om de trolovades avsikt att ingå äktenskap
läses upp i kyrkan tre söndagar i följd. Därefter får vigsel ske, om
äktenskapshinder inte har anmälts. I undantagsfall kan lysning underlåtas.
Hindersprövningen ankommer då på vigselförrättaren.

Enligt kommittéförslaget behålls den nuvarande ordningen för hindersprövning
i huvudsak oförändrad. I fråga om lysningen förordas emel -

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

lertid vissa ändringar. Sålunda skall kungörandet i princip ske både genom
anslag och genom uppläsning i kyrka. Uppläsning skall dock äga rum bara
en söndag och på de trolovades begäran kunna underlåtas helt. Kommittén
föreslår också vidgade möjligheter till undantag från lysningskravet.

Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen.
Åtskilliga remissinstanser förordar att lysningskravet slopas.

Syftet med lysningen är att ge allmänheten tillfälle att anmäla hinder mot
äktenskapet. Det inträffar emellertid nästan aldrig att sådan anmälan görs,
och det finns inte heller anledning att tro att det skulle ske någon förändring
härvidlag om kungörelseförfarandet ändrades. Lysningens betydelse
för hindersprövningens tillförlitlighet måste alltså antas vara utomordentligt
ringa. Däremot kan lysningsförfarandet i vissa fall vålla olägenheter.
Bl. a. kan det medföra en publicitet som de trolovade ibland kan ha goda
skäl att vilja undvika. Olägenheterna kan visserligen motverkas om man
medger undantag från lysningskravet, men reglerna måste då antingen
göras mycket detaljerade eller formuleras så allmänt att de kan bereda
svårigheter i tillämpningen. Mot de undantagsbestämmelser som kommittén
har föreslagit har också från åtskilliga håll anförts att de är svåra att tilllämpa
och ger vigselförrättaren för lite vägledning.

Mina överväganden i frågan har fört mig till slutsatsen att lysningen inte
längre bör utgöra ett led i den prövning som skall föregå vigsel. Detta behöver
inte betyda att bruket med lysning före vigsel kommer att försvinna.
Ingenting hindrar att kungörandet i kyrka bevaras som tradition, om traditionen
har tillräcklig resonans hos det uppväxande släktet och kyrkan vill
lämna sin medverkan. Lysningen bör alltså vara frivillig, och giftermålsbalken
bör i framtiden inte innehålla några bestämmelser om lysning.

Också nuvarande krav på kungörande av äktenskapsbetyg och av vigsel,
som har förrättats utan föregående lysning, bör slopas. Detsamma gäller
kungörande av äktenskap enligt lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption samt lagen den 12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps ingående
i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Mitt förslag att upphäva
kravet på kungörande av äktenskap föranleder ändringar, förutom i giftermålsbalken
och nyssnämnda båda lagar, också i lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt och i lagen den 12 november
1915 (nr 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande
äktenskaps ingående. Förslag till behövliga ändringar i regeringsrättslagen
torde få anmälas i samband med andra ändringar i lagen som kommer att
föreslås under våren 1969.

Ändringar bör vidare komma till stånd i konventionen den 6 februari
1931 med Danmark, Finland, Island och Norge, innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap
(SO 1931:19, jfr 1954:2). Här behövs emellertid nordiska interdeparte -

Första lagutskottets utlåtande nr å9 år 1968 33

mentala överläggningar, innan frågan om ändringar i konventionen kan
tas upp.

Slutligen måste kyrkohandboken ändras. Chefen för utbildningsdepartementet,
som jag har sainrått med i denna fråga, kommer senare i dag att
anmäla förslag till skrivelse härom till kyrkomötet.

Också i den danska propositionen föreslås att lysningskravet upphävs.
Samma ståndpunkt torde komma att intas från isländsk sida. Enligt den
norska propositionen behålls däremot kravet på kungörelseförfarande. Inte
heller i Finland torde någon ändring i denna del vara aktuell.

Avgörande för frågan om trolovads äktenskapsbehörighet blir med mitt
förslag i fortsättningen enbart själva hindersprövningen. Under remissbehandlingen
har från flera håll hävdats att denna prövning bör flyttas
över till borgerlig myndighet. Kyrkoböckerna har emellertid grundläggande
betydelse som upplysningskälla vid prövningen. Kyrkobokföringen ankommer
på pastorsämbetena utom i Stockholm och Göteborg, där den i viss
utsträckning sker hos den lokala skattemyndigheten. Också i dessa städer
har emellertid pastorsämbetena hand om de delar av folkbokföringen, som
är av intresse i förevarande sammanhang. Det bör därför enligt min mening
inte komma i fråga att nu föra över hindersprövningen till annan myndighet.
Skulle kyrkobokföringen framdeles ersättas av löpande civil folkbokföring,
blir situationen givetvis en annan.

Några mera betydande ändringar i själva förfarandet vid hindersprövningen
synes inte påkallade. Mina förut redovisade förslag om upphävande
av vissa äktenskapshinder föranleder emellertid motsvarande begränsningar
av prövningen. Sinnessjukdom och sinnesslöhet står tills vidare i princip
kvar som äktenskapshinder. Här gäller f. n. den särskilda regeln att trolovad,
som har varit sinnessjuk inom de tre sista åren, med läkarintyg skall styrka
att sådan sjukdom inte kan påvisas hos honom. Bl. a. med hänsyn till att
sinnessjukdom numera inte skall antecknas i kyrkoböckerna bör denna
regel utgå.

I de undantagssituationer då vigsel nu kan ske utan lysning, ankommer
som jag tidigare nämnde hindersprövningen på vigselförrättaren. Om lysningskravet
slopas helt, finns inte anledning att behålla särskild ordning
för hindersprövningen i dessa fall.

Så snart hindersprövningen är avslutad utan att hinder mot äktenskapet
har uppdagats, bör de trolovade ha rätt att få intyg om att hinder inte möter
mot äktenskapet.

Nuvarande bestämmelser i 3 kap. 3 § andra stycket och 7 § tredje stycket
om förbud mot ny lysning och mot utfärdande av nytt äktenskapsbetyg inom
viss tid efter kungörandet kan inte stå kvar oförändrade. Enligt min mening
finns det inte tillräckliga skäl att behålla någon begränsning av möjligheterna
till ny hindersprövning eller nytt äktenskapsbetyg. Jag föreslår
därför att nämnda regler får utgå.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr A9

Första lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1968

Vigsel

Villkor för vigsel. Som villkor för vigsel bör givetvis gälla att hindersprövning
har ägt rum utan att hinder mot äktenskapet har framkommit.
Särskilt intyg behövs tydligen inte, om vigseln förrättas av präst i den församling
där prövningen sker. Denne kan nämligen direkt i kyrkoböckerna
kontrollera att föreskriven prövning har ägt rum. I annat fall måste däremot
de trolovade förete intyg om hindersfriheten. Liksom nu skall vigsel under
alla förhållanden vägras, om vigselförrättaren känner till att äktenskapshinder
föreligger.

Lysning gäller i allmänhet fyra månader. Om någon av de trolovade tillhör
den nomadiserande lappbefolkningen, är giltighetstiden emellertid ett
år. Denna senare bestämmelse saknar motsvarighet i finsk och norsk rätt.
Under remissbehandlingen har upplysts att den förlängda tidsfristen i de
församlingar inom Luleå stift, som har den största samebefolkningen, har
utnyttjats bara i ett fall under åren 1955—1965. Något behov av en specialregel
i fråga om giltighetstiden för verkställd hindersprövning torde knappast
föreligga. Jag förordar att tiden generellt bestäms till fyra månader.

Borgerlig vigsel. Trots den valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel,
som råder i vårt land, förekommer borgerlig vigsel i jämförelsevis liten
utsträckning. En av orsakerna härtill är otvivelaktigt att den kyrkliga
vigseln har starkt stöd i traditionen. Därtill kommer att kyrklig vigselförrättare
finns i varje församling, medan däremot tillgången på borgerliga
vigselförrättare är mera begränsad. Behörig att förrätta sådan vigsel är lagfaren
underrättsdomare samt den som länsstyrelsen särskilt förordnar
till uppdraget. Domare är emellertid skyldig att viga bara under sin vanliga
tjänstetid, och särskilda vigselförrättare torde inte finnas i tillräcklig utsträckning.
Enligt vad som har framkommit bl. a. under remissbehandlingen
möter det sålunda vissa svårigheter att få borgerlig vigsel på lördagar
och helgdagar.

Familjerättskommittén föreslår inte några ändringar i nuvarande regler
om borgerliga vigselförrättare. Med hänsyn därtill är jag inte beredd
att nu ta upp frågan om en revision av lagstiftningen på detta område.
Redan då nuvarande ordning kom till år 1964 underströk jag emellertid
angelägenheten av att länsstyrelserna utnyttjar möjligheten att förordna
särskild vigselförrättare så att sådana finns på orter där det behövs. Riksdagen
har vid flera tillfällen uttalat samma mening. Det bör naturligen
ankomma på vederbörande kommun att mot bakgrund av föreliggande
behov ta initiativ till att vigselförrättare förordnas. En väsentlig orsak till
att så inte har skett i den utsträckning som svarar mot statsmakternas
intentioner torde vara att ersättningsfrågan inte lösts. De kommuner som
har begärt förordnande av särskild vigselförrättare torde visserligen i all -

Första lagutskottets utlåtande nr 4,9 år 1968

mänhet själva ha betalat ersättning till denne, men åtskilliga kommuner har
inte ansett sig böra stå för dessa utgifter.

I både stadsförbundets och kommunförbundets remissyttranden har
hävdats att staten bör svara för kostnaderna. En sådan ordning skulle givetvis
vara ägnad att minska svårigheterna att finna lämpliga personer, som
är villiga att åtaga sig uppdraget. Även bortsett härifrån talar enligt min mening
goda skäl för förslaget. Förrättande av borgerlig vigsel måste sålunda
vara en statlig angelägenhet. Ordinarie vigselförrättare avlönas också
av statsmedel. Vidare är att märka att rätten till borgerlig vigsel inte är lokalt
begränsad. Särskilt i de största städerna torde inte sällan förrättas vigsel
mellan personer, som är bosatta i andra delar av landet.

Jag förordar därför, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att
ersättning till särskilt förordnad vigselförrättare i fortsättningen skall utgå
av statsmedel. Som förutsättning bör gälla att vigseln förrättas i lokal, som
upplåtits av det allmänna, eller i annan lokal om detta inte medför särskilda
kostnader för statsverket. Till frågan om anslag för ändamålet återkommer
jag i annat sammanhang. Närmare bestämmelser rörande borgerlig vigsel
torde liksom f. n. få utfärdas av Kungl. Maj :t.

En väsentlig fråga när det gäller att göra den borgerliga vigseln jämställd
med den kyrkliga är tillgången på lämpliga lokaler. Det synes mig rimligt
att vederbörande kommun utan särskild kostnad upplåter värdig lokal
för vigsel. Jag förutsätter att kommunerna vidtar erforderliga åtgärder
i detta avseende.

Formfel vid vigsel. Familj er ättskommittén har föreslagit att en formellt
°giltig vigsel i vissa fall skall kunna godkännas i efterhand. Detta förslag
har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att förslaget
bör genomföras. I likhet med kommittén anser jag att uppgiften
bör ankomma på Kungl. Maj :t. Godkännande bör i första hand komma
i fråga i sådana fall då något fel i vigselförfarandet har uppkommit av förbiseende
och kontrahenterna kan anses ha förlitat sig på att vigseln vari!
giltig.

De danska och norska lagförslagen innehåller en motsvarande regel.
Också från finsk och isländsk sida torde förslag härom komma att läggas
fram.

Vissa återgångs- och skillnadsgrunder

Återgång på grund av kroppsliga sjukdomstillstånd. Jag har tidigare föreslagit
att epilepsi och könssjukdom skall slopas som äktenskapshinder.
Dessa sjukdomar bör enligt min mening då inte heller grunda rätt till återgång.
När det gäller könssjukdom ger bestämmelserna i 11 kap. 9 § ma -

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

ke, som blivit utsatt för risk att bli smittad av könssjukdom av andra
maken, rätt till omedelbar äktenskapsskillnad.

I likhet med kommittéerna förordar jag vidare att spetälska såsom ett
numera opraktiskt fall får utgå som skäl för återgång. Som hovrätten över
Skåne och Blekinge påpekat bör också nuvarande regel om återgång vid
impotens upphävas. Även i detta senare fall talar övervägande skäl för att
makarna hänvisas till att söka skilsmässa i vanlig ordning.

Också i den danska propositionen föreslås att de nu behandlade sjukdomstillstånden
inte längre skall grunda rätt till återgång. Samma ståndpunkt
torde komma att intas i det isländska förslaget. Enligt den norska
propositionen skall könssjukdom i smittosamt skede alltjämt vara återgångsgrund.

Hemskillnad på gemensamt yrkande. Enligt It kap. 1 § har makar rätt till
hemskillnad, när de finner sig på grund av djup och varaktig söndring inte
kunna fortsätta sammanlevnaden och är överens om hemskillnad. Kravet
på djup och varaktig söndring har knappast någon självständig betydelse i
detta sammanhang. Lagstiftaren har visserligen velat markera att hemskillnad
får komma till stånd bara efter allvarligt och moget övervägande från
makarnas sida. Men av förarbetena framgår att det tillkommer makarna själva
att bedöma om sammanlevnaden kan fortsättas. Domstolen skall se till att
makarna är eniga i skillnadsfrågan och att vederbörlig medling har ägt rum.
Den får däremot inte gå in på någon prövning av förhållandet mellan parterna.
Möjligheten att vinna hemskillnad efter gemensam ansökan begagnas
också i praktiken i många fall då hemskillnadsorsaken i själva verket är en
annan än djup och varaktig söndring.

Familj er ättskommittén har föreslagit att paragrafens ordalydelse skall
jämkas därhän, att makar skall kunna få hemskillnad, om de på grund
av djup och varaktig söndring eller eljest finner sig böra häva sammanlevnaden.
Mot detta förslag har jag inte någon erinran i sak. I lagtexten
behöver endast sägas att makar, som är ense om att ej fortsätta sammanlevnaden,
äger vinna dom på hemskillnad.

Någon ändring av motsvarande bestämmelser i övriga nordiska länder
torde inte vara aktuell. Som tidigare har framgått innebär mitt förslag att
den svenska lagen anpassas till närmare överensstämmelse med motsvarande
norska och isländska lagbestämmelser.

Äktenskapsskillnad på grund av tvegifte. Rätten för make att väcka talan
om äktenskapsskillnad på grund av att andra maken har ingått nytt gifte
preskriberas f. n. sex månader efter det att maken har fått kunskap om
den nya vigseln. Familj er ättskommittén påpekar att denna regel i vissa
fall kan leda till mindre tillfredsställande resultat och förordar att den

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

upphävs. Förslaget har godtagits av remissinstanserna, och jag föreslår
att det genomförs.

Också i de danska och norska propositionerna föreslås att motsvarande
preskriptionsregel får utgå.

Äktenskapsskillnad på grund av otrohet. Om make har samlag med annan
än sin make, har den andra maken enligt 11 kap. 8 § i princip rätt till
äktenskapsskillnad. Familjerättskommittén förordar att denna regel skall
bibehållas. Den bör emellertid enligt kommittén inte gälla om makarna
var hemskilda eller om i annat fall särskilda skäl talar mot äktenskapsskillnad.
Under remissbehandlingen har på vissa håll hävdats att otrohet
i första hand bör leda till hemskillnad och inte till äktenskapsskillnad.

För att söka undvika skiljaktigheter i de olika nordiska ländernas regler
i dessa avseenden har frågan om skilsmässa på grund av otrohet varit föremål
för överläggningar mellan justitieministrarna sinsemellan samt mellan
dessa och Nordiska rådets juridiska utskott. Nordiska rådet har därefter
antagit en rekommendation enligt vilken rätten till omedelbar äktenskapsskillnad
bör stå kvar som huvudregel, oavsett om makarna var hemskilda
eller inte. När hänsyn till makarnas barn eller andra viktiga skäl talar härför,
bör emellertid domstol enligt rekommendationen ha möjlighet att i stället
döma till hemskillnad eller, om otroheten hänför sig till liemskillnadstid,
att ogilla talan.

Den syn på otrohet i äktenskap som har redovisats här är i det hela mera
nyanserad än den som ligger till grund för gällande bestämmelser i ämnet.
För min del anser jag att de nuvarande reglerna inte ger möjlighet att tillräckligt
beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Sexuell trohet
mellan makarna är visserligen regelmässigt av grundläggande betydelse
för ett gott förhållande i äktenskapet. Men äktenskapslagstiftningen bör
ta hänsyn till att omständigheterna vid otrohet och förhållandena i övrigt
i äktenskapet ibland kan vara sådana att otroheten inte behöver spoliera
utsikterna till äktenskapets fortbestånd. Man bör också i lagstiftningen
beakta att otrohet i vissa fall snarare är en följd av mer eller mindre allvarlig
söndring mellan makarna än den egentliga orsaken till söndringen.

Mot denna bakgrund framstår Nordiska rådets rekommendation som
ett steg i rätt riktning. Jag vill därför föreslå att bestämmelserna ill kap.
8 § modifieras i enlighet med rekommendationen, så att domstol får möjlighet
att i otrohetsmål döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad,
om det är motiverat av hänsyn till makarnas barn eller av andra särskilda
skäl. Avsikten är att denna möjlighet skall utnyttjas sparsamt. Domstol
bör givetvis inte döma till hemskillnad, om inte omständigheterna i målet
ger stöd för antagande att en betänketid kan öppna möjlighet till försoning
mellan makarna. Att ge några närmare anvisningar för tillämpningen är
emellertid knappast möjligt.

Enligt familj erättskommittén bör otrohet under hemskillnad över huvud

38 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

taget inte grunda rätt till äktenskapsskillnad. Jag har i och för sig förståelse
för den tanke som ligger bakom detta förslag, men den av kommittén
förordade regeln är enligt min uppfattning alltför stel. Det förefaller t. ex.
inte riktigt att den omständigheten att makarna är hemskilda skall utesluta
möjlighet till äktenskapsskillnad i sådana fall då den ena maken
har inlett stadigvarande förbindelse på annat håll och inte har någon tanke
på att bryta den. Det stöter emellertid på svårigheter att utforma lämpliga
särbestämmelser för det fall att otroheten hänför sig till hemskillnadstid,
och jag kan inte heller se att det finns något större behov av sådana bestämmelser.
Jag kan alltså inte biträda kommitténs förslag på denna punkt.
Däremot vill jag i överensstämmelse med Nordiska rådets rekommendation
förorda att domstol får viss möjlighet att ogilla talan om äktenskapsskillnad
på grund av otrohet, om frågan kommer upp under hemskillnadstid.
Detta bör i princip gälla oavsett om otroheten ligger i tiden före eller efter
liemskillnadsdomen. En förutsättning för att talan om äktenskapsskillnad
skall kunna ogillas bör vara att hänsyn till barnens bästa eller andra särskilda
skäl talar mot att det döms till omedelbar äktenskapsskillnad.

Kommittén har föreslagit att It kap. 8 § skall kompletteras med en
bestämmelse av innebörd att make, som har rätt till äktenskapsskillnad
på grund av den andra makens otrohet, i stället skall kunna få hemskillnad,
om han föredrar detta. Som har påpekats i flera remissyttranden torde
emellertid en sådan bestämmelse sakna praktisk betydelse vid sidan av
redan existerande hemskillnadsregler. Förslaget bör därför inte genomföras.

It kap. 8 § bör i detta sammanhang moderniseras och jämkas något även
i lagtekniskt och redaktionellt hänseende. Uttrycken hor och otukt bör
sålunda bytas ut mot samlag och annat könsumgänge. Vidare bör ur
paragrafen utmönstras vad som sägs om delaktighet i otrohet. Make som
har varit delaktig i den andra makens otrohet måste givetvis, som familjerättskommittén
har påpekat, anses ha samtyckt till otroheten, och delaktighet
behöver därför inte nämnas särskilt i paragrafen vid sidan av samtycke.

I de danska och norska lagförslagen har bestämmelserna om äktenskapsskillnad
på grund av otrohet liksom i mitt förslag anpassats till Nordiska
rådets rekommendation i ämnet. Också på finsk och isländsk sida torde
man vara beredd att följa rekommendationen.

Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make eller barn. Om make gör
sig skyldig till brott, har den andra maken vissa möjligheter att få äktenskapsskillnad.
Rätt härtill föreligger enligt 11 kap. 11 § alltid om make
döms till fängelse i minst tre år. Under vissa förutsättningar kan skilsmässa
erhållas även om straffet är lägre, dock minst fängelse i sex månader.
Vid den begränsade översyn av skilsmässogrunderna som nu är aktuell
har jag inte funnit anledning att överväga någon ändring av denna paragraf.

Riktas brottet i fråga mot den andra maken, kan skilsmässa framstå
som motiverad oavsett strafftidens längd och även om åtal för brottet

Första lagutskottets utlåtande nr ri9 år 1968

inte liar kommit till stånd. Rätt till äktenskapsskillnad i sådana situationer
föreligger enligt 10 § bara vid stämpling mot makes liv och vid
grov misshandel. Också andra brott mot make kan emellertid vittna om
sådan brist på hänsyn att omedelbar upplösning av äktenskapet bör vara
möjlig. Vidare kan övergrepp mot makarnas barn vara av den art att den
andra maken inte bör vara skyldig att fortsätta äktenskapet. En vidgning
av paragrafens tillämpningsområde bör därför nu komma till stånd.

Enligt kommitténs förslag skall rätt till skilsmässa föreligga vid allvarligt
brott mot makes person liksom också vid misshandel mot barn, som står
under makarnas eller den enes vårdnad, eller annat brott mot barnets person
under förutsättning att äktenskapsskillnad är påkallad av hänsyn till
barnets bästa. Förslaget har i huvudsak understötts av remissinstanserna
och även jag vill i stort sett ansluta mig till förslaget. Till brott mot person
brukar hänföras de gärningar, som är straffbelagda i 3—7 kap. brottsbalken.
Det måste emellertid understrykas att ingalunda alla sådana brott
är av den beskaffenhet att de bör grunda rätt till äktenskapsskillnad.

Vad beträffar bestämmelsens närmare utformning finns enligt min mening
inte anledning att skilja mellan brott mot make och brott mot barn.
Tillräckligt skydd mot nya övergrepp kan i allmänhet i båda fallen erhållas
genom hemskillnad. Avgörande för frågan om rätt till äktenskapsskillnad
bör vara att det med hänsyn till brottets beskaffenhet och övriga omständigheter
inte rimligen kan krävas att den förfördelade maken fortsätter äktenskapet.
Misshandel torde böra anges som exempel på sådana brott mot person
som kan föranleda äktenskapsskillnad. I fråga om makes brott mot
barn bör bestämmelsen begränsas till att avse barn, som står under den
andra makens eller båda makarnas vårdnad.

F. n. gäller att talan om äktenskapsskillnad skall väckas inom sex månader
efter det att maken fått kännedom om gärningen och senast inom
tre år efter det att den begicks. Någon ändring på denna punkt synes inte
påkallad. Samma regler bör enligt min mening gälla i fråga om brott mot
make och brott mot barn.

Enligt den danska propositionen utsträcks nuvarande regel till att omfatta
också misshandel av barnen. I Norge och Island är misshandel av barn
redan skilsmässogrund. I den norska propositionen föreslås ingen ändring
av ifrågavarande bestämmelser.

Äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom. Make har enligt 11 kap.
13 § rätt till äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom hos den andra
maken, om sjukdomen har fortfarit i tre år under äktenskapet och det inte
finns skälig förhoppning att den sjuke varaktigt återställs till hälsan. Sjukdomen
skall styrkas med läkarintyg. Rätt till äktenskapsskillnad föreligger
inte, om den friske maken kände till sjukdomen vid vigseln och det skäligen
kan fordras att han fortsätter äktenskapet.

Familjerättskommittén har föreslagit att möjligheterna till äktenskaps -

Första lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1968

skillnad på grund av sinnessjukdom skall utvidgas. Dels vill kommittén
slopa den begränsning som ligger i att sinnessjukdom är skillnadsgrund endast
när sjukdomen är att bedöma som obotlig. Dels bör enligt kommittén
äktenskapsskillnad i undantagsfall kunna utverkas även när sjukdomen
varat kortare tid än tre år. Den omständigheten att sinnessjukdomen inträtt
före vigseln och att den andra maken känt till den bör, anser kommittén,
inte ha någon självständig betydelse vid prövningen av frågan om äktenskapsskillnad.

Kommittéförslaget har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Inte heller jag har någon erinran. I ett remissyttrande har ifrågasatts om
inte förslaget bör kompletteras med en rätt för make till äktenskapsskillnad
när den andra maken lider av annan rubbning av själsverksamheten än
sinnessjukdom. Detta problem, som över huvud taget inte berörts av kommittén,
är jag inte beredd att ta upp nu.

Jag föreslår att 11 kap. 13 § ges följande innehåll. Make har rätt till
äktenskapsskillnad på grund av sinnessjukdom hos den andra maken när
sjukdomen har varat tre år under äktenskapet, om det inte skäligen kan
fordras av den friske maken att han fortsätter äktenskapet. Har tre år inte
förflutit, kan det ändå dömas till äktenskapsskillnad, om synnerliga skäl
föreligger.

De danska och norska propositionerna upptar bestämmelser om äktenskapsskillnad
på grund av sinnessjukdom av samma innehåll som dem jag
har föreslagit här. Det är sannolikt att de finländska och isländska förslagen
kommer att innehålla liknande bestämmelser.

Medling

Syftet med medlingen är väsentligen att förebygga förhastade skilsmässor.
Medlingen är processförutsättning i hemskillnadsmål, dvs. fråga om hemskillnad
får inte prövas av domstol förrän medling eller försök till medling
har ägt rum. Organisatoriskt är medlingen knuten till svenska kyrkan på
det sättet att lagen som medlare i första hand anvisar prästen i församling
där makarna eller en av dem är kyrkobokförd. Vid sidan av de kyrkliga
medlarna finns emellertid i viss utsträckning borgerliga medlare som är
utsedda av domstol. Medlingsverksamheten är både rättsligt och organisatoriskt
helt fristående från den statsunderstödda familjerådgivning som på
vissa håll bedrivs i kommunal regi.

De reformer som familj er ättskommittén har föreslagit i denna del går ut
på att förstärka medlingsinstitutet genom att utvidga dess användningsområde
och genom att öka antalet borgerliga medlare. På det hela taget har
kommitténs förslag fått ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen
även om kritiska röster har höjts på vissa punkter. I ett par remissyttran -

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1968

den har ifrågasatts om man inte bör ändra medlingens karaktär och avstå
från att låta medlingen vara processförutsättning i hemskillnadsmål.

För min del anser jag att några stora reformer beträffande medlingen
inte bör göras i samband med den begränsade översyn av giftermålsbalken
som här är aktuell. Jag föreställer mig att det även inom ramen för en
framtida äktenskapslagstiftning som bygger på delvis nya principer kommer
att finnas plats för ett medlingsinstitut i någon form. Medlingen är ett av de
instrument som samhället förfogar över när det gäller att förebygga onödiga
skilsmässor. Jag är emellertid inte främmande för tanken att anlitandet av
medling i en framtid bör bli helt frivilligt. En frivillig medling som står till
förfogande för makar som önskar hjälp med att reda ut tvister och misshälligheter
med eller utan samband med förestående skilsmässa kan vara
ett effektivare familjepolitiskt instrument än en medling som huvudsakligen
är knuten till processer i skilsmässomål och lätt kan uppfattas som
en tom formalitet just därför att den är obligatorisk. Beträffande medlingsverksamhetens
organisatoriska uppbyggnad utgår jag från att den nuvarande
konstruktionen med kyrkan som i första hand ansvarig för verksamheten
på sikt måste komma att ersättas med en annan ordning, oavsett
om övriga band mellan stat och kyrka skall bestå eller inte. En framtida
organisation måste bygga på personal vars utbildning är särskilt inriktad
på sådant som har betydelse för rådgivning och medling i familj efrågor.

Det är inte möjligt att nu ta ställning till reformer som är så pass vittgående.
I detta lagstiftningsärende bör ansträngningarna i stället inriktas
på att åstadkomma begränsade förbättringar inom ramen för det bestående
systemet. Därvid bör man emellertid se till att man inte försvårar anpassningen
till en utveckling som ter sig önskvärd. Fainiljerättskommitténs förslag
att förstärka medlarorganisationen med fler borgerliga medlare och att
ändra nuvarande bestämmelser så att det blir bättre möjligheter än nu att
påkalla medling på ett tidigt stadium, innan ett skilsmässoförfarande inför
domstol ännu är aktuellt, ligger i linje med mera långsiktiga önskemål och
är väl värda att ta fasta på. Däremot är jag inte beredd att tillstyrka vad
kommittén har föreslagit om att medlingen skall göras obligatorisk även
i vissa mål om äktenskapsskillnad där det f. n. inte krävs någon medling.

1 nära anslutning till kommitténs förslag förordar jag att make skall
kunna påkalla medling, om söndring har uppstått i äktenskapet eller om det
i annat fall har uppkommit tvist, som stör makarnas sammanlevnad.

Beträffande den rättsliga regleringen i övrigt av inedlingsinstitutet är att
märka att medlingskravet enligt gällande bestämmelser inte är detsamma i
alla mål om hemskillnad. Vid vanlig process inför domstol räcker det med ett
medlingsförsök. Har svaranden underlåtit att infinna sig till medling eller
har han inte kunnat anträffas med kallelse, får domstolen ändå döma till
hemskillnad. Men när hemskillnadsmål prövas på handlingarna efter gemensam
ansökan av makarna fordras det att medling har ägt rum, dvs.

42 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

normalt att båda makarna kommit tillsammans inför medlaren. Detta krav
kan i vissa fall — t. ex. om någon av makarna är sjuk eller vistas utomlands
— vara svårt att uppfylla, och det kan då leda till att den dyrbarare och
tyngre vägen med domstolsprocess måste anlitas fastän makarna är ense
om att skiljas. Praktiska erfarenheter som redovisats av Sveriges advokatsamfund
och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister vid remissbehandlingen
av familj erättskommitténs betänkande ger belägg för att denna risk är
en realitet. Även från principiella synpunkter anser jag det mindre tilltalande
att ha olika krav i fråga om medling beroende på sättet för hemskillnadsfrågans
anhängiggörande vid domstol. Jag föreslår därför att den
nuvarande bestämmelsen i 15 kap. 7 § om medling i mål som anhängiggörs
genom gemensam ansökan upphävs och att generella bestämmelser för alla
slag av hemskillnadsmål införs i 15 kap. 8 §. Huvudregeln bör därvid vara
att medling skall ha ägt rum. Men om någon av makarna underlåtit att
inställa sig på kallelse eller inte kunnat anträffas med kallelse till medling,
bör processförutsättningen anses uppfylld om den andra maken infunnit
sig för medling.

Familjerättskommittén har föreslagit att i giftermålsbalken skall införas
detaljerade regler om förfarandet vid medling. Mot dessa regler har anförts
viss kritik under remissbehandlingen. För min del anser jag det tveksamt
om några detaljbestämmelser behövs. I den mån det finns behov av närmare
anvisningar beträffande tillvägagångssättet vid medling bör dessa enligt
min mening få sin plats i en instruktion för medlare och inte i giftermålsbalken.
Den bestämmelse om medlingsförfarandet som f. n. finns
i 14 kap. 3 § måste i sak anses fullt godtagbar. Jag tar därför inte upp kommittéförslaget
i denna del till närmare behandling nu.

Beträffande medlingsverksamhetens organisation är jag ense med familjerättskommittén
om att principen bör vara att det vid sidan av de kyrkliga
medlarna skall finnas minst en borgerlig medlare jämte ersättare för honom
i varje kommun. Det bör emellertid inte vara uteslutet att förordna samma
person till medlare för flera kommuner, om detta skulle vara lämpligt av
särskilda skäl. Den nuvarande möjligheten att på begäran av make förordna
särskild medlare för visst fall bör behållas, men sådant förordnande bör,
som kommittén har föreslagit, kunna meddelas endast om godtagbart skäl
har anförts för framställningen. Också i övrigt kan jag i sak ansluta mig
till kommitténs förslag beträffande medlarorganisationen.

Borgerlig medling bekostas nu i allmänhet av kommunerna. I vissa fall
lär makarna få betala arvode till medlaren. Denna ordning är mindre tillfredsställande.
Enligt min mening bör principen vara att kostnaderna skall
betalas av vederbörande kommun. Det synes emellertid skäligt att staten,
liksom f. n. är fallet med familjerådgivningen, bidrar till kommunernas
kostnader. Statens bidrag till den borgerliga medlingsverksamheten bör i
princip avvägas efter samma grunder som gäller för familjerådgivningen.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Närmare föreskrifter om ersättningen bör meddelas av Kungl. Maj:t. Eftersom
det är ovisst i vilken utsträckning en utökad borgerlig medlingsverksamhet
kommer att tas i anspråk, bör bestämmelserna utformas så att
arvode till borgerlig medlare utgår per medlingsärende. Jag har i kostnadsfrågorna
samrått med chefen för finansdepartementet. Frågan om erforderliga
anslag torde få anmälas i annat sammanhang.

I de danska och norska propositionerna om ändringar i äktenskapslagstiftningen
föreslås bara smärre jämkningar i gällande regler om medling.

Ikraftträdande m. m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.

Jag har tidigare föreslagit att kravet på lysning till äktenskap slopas och
att vigsel skall kunna ske så snart hindersprövning har ägt rum utan att
hinder mot äktenskapet har framkommit. Denna ordning bör gälla generellt
från ikraftträdandet och således oavsett om hindersprövningen har ägt rum
före eller efter utgången av juni 1969. Huruvida lysning har skett, kommer
i båda fallen att sakna rättslig betydelse.

F. n. gäller att s. k. lysningssedel skall utfärdas, så snart de trolovade
har fullgjort vad som åligger dem enligt 3 kap. 2 § giftermålsbalken och
prästen funnit hinder inte möta mot äktenskapet. Lysningen sker genom
att lysningssedeln kungörs i kyrka tre söndagar i följd. Vigsel kan förrättas
inom fyra månader därefter. Om någon av de trolovade tillhör den nomadiserande
samebefolkningen gäller lysningen dock ett år. Enligt mitt förslag
skall hindersprövningen anses avslutad i det skede då lysningssedel nu
får utfärdas. Jag har vidare föreslagit att hindersprövning generellt skall
gälla fyra månader. Tillräckliga skäl för avsteg härifrån i de fall då hindersprövningen
ägt rum före den nya lagens ikraftträdande finns enligt min
mening inte. Vigsel kan alltså då ske inom fyra månader från det att lysningssedel
har utfärdats.

I de undantagsfall, då vigsel redan nu kan ske utan föregående lysning,
ankommer hindersprövningen på vigselförrättaren. Jag har tidigare föreslagit
att samma ordning för hindersprövning skall gälla i alla fall. Inte
heller här synes särskild övergångsbestämmelse behövlig.

Enligt 4 kap. 9 § andra stycket i förslaget skall Kungl. Maj :t kunna i efterhand
godkänna en formellt ogiltig vigsel. Regeln avser främst sådana fall
där ett formellt fel uppkommit av förbiseende och båda kontrahenterna kan
anses ha förlitat sig på att vigseln varit giltig. Familjerättskommittén föreslår
att bestämmelsen skall gälla också när vigseln har skett före den nya lagens
ikraftträdande. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning. Med hänsyn
till de rättsverkningar, som är knutna till vigsel, vill jag emellertid till skillnad
mot kommittén förorda en uttrycklig bestämmelse i ämnet.

Enligt den nya lagen skall de sjukdomstillstånd som anges i 10 kap. 3 §

44 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

första stycket 3 inte längre grunda rätt till återgång. Detta bör gälla oavsett
om äktenskapet har ingåtts före eller efter utgången av juni 1969. Har
talan om återgång väckts före ikraftträdandet, synes emellertid övervägande
skäl tala för att äldre rätt alltjämt skall vara tillämplig. Jag förordar en
särskild övergångsbestämmelse därom.

Familj erättskommittén förordar att ändringarna i skilsmässogrunderna
i 11 kap. skall gälla oavsett om den omständighet som åberopas till stöd för
talan hänför sig till tiden före eller efter ikraftträdandet. Under hänvisning
till det principiella förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning har Göta hovrätt
beträffande den föreslagna utvidgningen av 11 kap. 10 § ifrågasatt om
brott, som enligt paragrafens äldre lydelse inte utgör skillnadsgrund, bör
kunna leda till äktenskapsskillnad, när brottet har begåtts före ikraftträdandet.

Enligt min mening synes de hänsyn som har föranlett de av mig föreslagna
ändringarna i skilsmässoreglerna motivera att de nya bestämmelserna
efter ikraftträdandet omedelbart får tillämpas i full utsträckning.
Något principiellt hinder häremot torde inte föreligga. Vad jag nu har sagt
bör gälla också i de fall då talan om äktenskapsskillnad är anhängig vid
ikraftträdandet. Särskild bestämmelse härom torde inte behövas.

Makes rätt att väcka talan om äktenskapsskillnad på grund av att den
andra maken har ingått nytt äktenskap skall enligt It kap. 7 § i dess nya
lydelse inte längre vara underkastad någon preskriptionstid. Familjerättskommitténs
förslag innebär på denna punkt att talan skall kunna väckas
även om preskription enligt äldre lag har inträtt före ikraftträdandet. Hovrätten
för Övre Norrland har kritiserat förslaget i denna del och hävdar att
talerätt, som har gått förlorad, inte bör kunna återuppstå genom ny lagstiftning.
I sak ansluter jag mig till hovrättens uppfattning, och jag förordar
därför en övergångsbestämmelse av innehåll att talan som avses i
11 kap. 7 § inte får väckas, om rätt till talan på grund av äldre lag har gått
förlorad före ikraftträdandet.

Övriga ändringsförslag torde inte föranleda särskilda problem vid övergång
till ny lagstiftning.

Lagrådet

Lagförslagen föranledde yttranden i lagrådet. Rörande dessa hänvisar
utskottet till propositionen s. 102—107.

Departementschefen vid anmälan av lagrådets utlåtande

Föredragande departementschefen anförde vid anmälan av lagrådets utlåtande
följande.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Lagrådet har föreslagit viss redaktionell jämkning av den av mig förordade
lydelsen av 11 kap. 8 § giftermålsbalken. I anslutning härtill har
lagrådet utvecklat synpunkter på tillämpningen av paragrafen.

Jag vill erinra om vad jag uttalade i remissprotokollet om att hela 11 kap.
giftermålsbalken behöver revideras från grunden. Frågan om domstol skall
döma till hemskillnad eller äktenskapsskillnad när söndring uppstått i ett
äktenskap bör enligt min mening i princip vara beroende uteslutande på
hur pass allvarlig och djupgående söndringen är. Meningen med hemskillnadsinstitutet
är att ge makarna en betänketid i sådana fall då det kan finnas
utsikter till en försoning. Både för skillnadsfrågan och för regleringen i
samband med skilsmässan av makarnas ekonomiska förhållanden bör orsakerna
till söndringen vara ovidkommande. I en framtida lagstiftning torde
det därför inte finnas utrymme för särskilda bestämmelser om otrohet i
äktenskap.

Man kan fråga sig om det i nuvarande läge —- när underlag saknas för
en genomgripande äktenskapsrättslig reform — är lämpligt att överhuvudtaget
röra vid 11 kap. 8 § giftermålsbalken. Nordiska rådet har emellertid
mot bakgrunden av splittrade kommittéförslag rekommenderat en uppmjukning
av otrohetsbestämmelserna i de nordiska äktenskapslagarna som
bevarar den nordiska rättslikheten på området. Den av rådet föreslagna uppmjukningen
innebär ett steg i rätt riktning såtillvida som den ger uttryck
för en mer nyanserad syn på otrohet än den som ligger till grund för gällande
lagstiftning. Ett genomförande av rekommendationen behöver inte
försvåra en mer radikal reform inom en inte alltför avlägsen framtid. Detta
gäller i varje fall om ändringen ill kap. 8 § giftermålsbalken, som jag har
förutsatt, ges en snäv tolkning och den nyinförda möjligheten att döma till
hemskillnad utnyttjas sparsamt. Teoretiskt torde det vara riktigt som lagrådet
säger att domstol är oförhindrad att med stöd av den nya lydelsen
döma till hemskillnad även utan yrkande av part. En sådan tillämpning
skulle emellertid inte stå i god överensstämmelse med grunderna för lagändringen,
och jag räknar med att den inte skall förekomma i praktiken.

Syftet med ändringen av 11 kap. 8 § giftermålsbalken torde framgå av
den i remissprotokollet förordade lydelsen. Denna lydelse ansluter nära till
formuleringen i Nordiska rådets rekommendation. Jag kan inte tillstyrka
att paragrafen jämkas redaktionellt på det sätt lagrådet har föreslagit. Inte
heller anser jag att uttrycket könsligt umgänge är att föredra framför det
i remissprotokollet använda ordet könsumgänge.

Efter samråd med chefen för finansdepartementet ansluter jag mig till
lagrådets förslag till ändringar i 14 kap. 4 § och 15 kap. 9 § giftermålsbalken.

Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i de remitterade förslagen.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Utskottet

1. Inledning

I detta utlåtande behandlar utskottet en proposition, vari föreslås vissa
ändringar i giftermålsbalkens regler om förutsättningarna för äktenskaps
ingående och upplösning. I fråga om äktenskaps ingående innebär förslaget
att äktenskapsåldern för män sänks från 21 till 18 år, varigenom åldersgränsen
blir densamma för män och kvinnor. Vidare förordas att epilepsi
och könssjukdom skall slopas som äktenskapshinder. Lysningen blir enligt
förslaget frivillig. I fråga om skilsmässoreglerna föreslås bl. a., i enlighet
med en rekommendation av Nordiska rådet, att rätten till omedelbar äktenskapsskillnad
vid otrohet inte längre skall vara ovillkorlig. Om hänsyn till
barnens bästa eller andra särskilda skäl talar därför, skall domstol i stället
kunna döma till hemskillnad. Antalet borgerliga medlare föreslås ökat, och
det skall bli större möjligheter än f. n. att påkalla medling utan samband
med skilsmässa. Nuvarande krav på medling i hemskillnadsmål föreslås
bli uppmjukat samtidigt som bestämmelserna i ämnet görs enhetliga. —- De
föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1969. — Propositionen
utgör endast en första begränsad etapp i en översyn av den familj erättsliga
lagstiftningen. Inom en inte alltför avlägsen framtid avses äktenskapslagstiftningen,
enligt vad som framhålls i propositionen, bli föremål för mera
genomgripande revision än som är möjlig på grundval av nu föreliggande
material. — I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts i anledning av propositionen och dessutom två motioner
som väckts vid riksdagens början.

2. Äktenskapsåldern

Enligt 2 kap. 1 § giftermålsbalken får man under 21 år eller kvinna under
18 år inte gifta sig utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den
underårige har sitt hemvist. Länsstyrelsens beslut kan enligt 13 § överklagas
hos Kungl. Maj :t i justitiedepartementet. Den som är under 21 år
och inte har varit gift tidigare får vidare enligt 2 § inte gifta sig utan samtycke
av föräldrarna. Vägras samtycke, kan rätten med stöd av 4 § tillåta
äktenskapet. — Nuvarande äktenskapsålder för män härrör från 1734 års
lag. Då åldersgränsen övervägdes i samband med tillkomsten av 1915 års
lag om äktenskaps ingående och upplösning, befanns en sänkning inte tillrådlig
med hänsyn till den jämförelsevis sena utvecklingen hos den manliga
ungdomen. Vidare ansågs det från rättslig synpunkt erbjuda påtagliga
fördelar att äktenskapsåldern sammanföll med myndighetsåldern. Den
kvinnliga äktenskapsåldern höjdes genom 1915 års lag från 17 till 18 år.
Som skäl härför anfördes bl. a. att en kvinna under 18 år i allmänhet saknade
tillräcklig livserfarenhet och karaktärsmognad för äktenskap.

I förevarande proposition föreslås att äktenskapsåldern för män sänks

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

till 18 år, varigenom åldersgränsen blir densamma för män och kvinnor.
Beträffande dispensförfarandet bör enligt departementschefen gälla att den
som är under 18 år skall kunna få dispens i samma ordning som nu. Rörande
kravet på samtycke av föräldrarna föreslås heller ingen ändring i detta sammanhang.

I de övriga nordiska länderna gäller f. n. följande ålder sregler: i Finland
18 år för män och 17 för kvinnor, i Danmark 21 år för män och 18 för kvinnor
samt i Norge och Island 20 år för män och 18 år för kvinnor. Enligt den
danska propositionen om ändringar i äktenskapslagstiftningen föreslås att
äktenskapsåldern sätts till 20 år för män och 18 år för kvinnor. I den norska
propositionen har inte föreslagits någon ändring av äktenskapsåldern, men
enligt vad utskottet erfarit föreslår vederbörande stortingskommitté att
åldersgränsen bestäms till 18 år även för män, varigenom alltså äktenskapsåldern
i Norge skulle bli densamma för män och kvinnor. I Finland och
Island torde ingen ändring vara aktuell.

I anledning av förslaget i förevarande proposition att äktenskapsåldern
för män skall sänkas till 18 år har väckts motioner med andra yrkanden.
I motionsparet I: 987 och II: 1248 samt motionen I: 985 hemställs att åldern
för män i enlighet med familjerättskommitténs förslag bestäms till 20 år.
I motionen I: 985 anförs till stöd för yrkandet att alltför unga äktenskap
inte är önskvärda från vare sig individernas eller samhällets synpunkt och
att likställigheten mellan könen inte motiverar en sänkning av äktenskapsåldern
för män till 18 år. Motionärerna framhåller som skäl mot en sådan
sänkning att de ungas utbildningstid har förlängts och att värnpliktstjänstgöringen
nu fullgörs tidigare än förr. Vidare påpekas att möjligheterna att
försörja en växande familj torde vara begränsade i åldersgrupperna kring
18 år. Motionärerna betonar också att den nordiska lagstiftningen om äktenskapsåldem
såvitt möjligt bör vara enhetlig. I motionsparet 1:987 och
II: 1248 anförs i huvudsak samma skäl och dessutom att de s. k. dispensäktenskapens
höga skilsmässofrekvens talar mot sänkning av äktenskapsåldern.
Det nuvarande sambandet mellan mannens äktenskapsålder och
myndighetsålder bör bestå. Detta skulle, anför motionärerna, bli fallet om
deras förslag genomfördes, eftersom riksdagen nästa år enligt departementschefen
med all sannolikhet kommer att fastställa myndighetsåldern
till 20 år. — Kravet på samband mellan äktenskapsålder och myndighetsålder
ligger också till grund för ett annat förslag, vilket framkommit under
utskottets överläggning i detta ärende. Enligt det förslaget bör huvudregeln
vara att den som är under 20 år inte får gifta sig utan länsstyrelsens tillstånd.
För den som fyllt 18 år bör enligt förslaget emellertid tillstånd inte
fordras om kontrahenten fyllt 20 år. Tanken bakom förslaget är att åtminstone
en av makarna bör vara myndig så att hon eller han kan vara förmyndare
för makarnas barn. — Ytterligare ett förslag har övervägts i sammanhanget:
enligt motionen II: 1252 bör, med tanke på eventuell underhålls -

Första lagutskottets utlåtande nr k9 år 1968

skyldighet till make vid skilsmässa, äktenskapsåldern vara 21 år för både
män och kvinnor.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att den principiella
utgångspunkten inom äktenskapslagstiftningen liksom på andra områden
bör vara att det skall råda likställighet mellan könen, om det inte finns
särskilda skäl för annat. I dagens samhälle är det svårt att finna några sådana
skäl när det gäller äktenskapsåldern. Syftet med bestämmelserna i
ämnet är att förhindra äktenskap, där den ena eller båda kontrahenterna
saknar tillräcklig mognad och erfarenhet för att ta på sig det ansvar och de
förpliktelser som följer med ett äktenskap. Detta syfte bör enligt utskottet
tillgodoses i samma utsträckning och på samma sätt i fråga om män och
kvinnor.

Utskottet vill inte förneka att det kan innebära vissa fördelar att den
ena maken uppnått fastställd myndighetsålder. Erfarenheterna av sådana
äktenskap där båda makarna är omyndiga ger emellertid inte belägg för
att de praktiska olägenheterna av deras omyndighet skulle vara så stora
att de bör tillmätas avgörande betydelse vid fastställandet av äktenskapsåldern,
om inte skillnaden mellan denna och myndighetsåldern görs för stor.
Olägenheterna begränsas väsentligt genom att förmynderskapslagstiftningen
ger ungdomar, som har kommit ut i förvärvslivet och fått egen arbetsinkomst,
ett betydande mått av rättslig handlingsförmåga även före uppnådd
myndighetsålder. I sammanhanget bör också framhållas att även omyndiga
makar har vårdnaden om barn i äktenskapet och därmed rätt och plikt att
sörja för allt som rör barnets person och att företräda barnet i personliga
angelägenheter. — F. ö. kan erinras om att riksdagen nästa år kommer att
få ta ställning till ett förslag om sänkning av myndighetsåldern. -—■ Vidare
vill utskottet framhålla att möjligheten att ingå äktenskap efter dispens,
varemot inte rests någon invändning, i åtskilliga fall medför att ingen av
föräldrarna kan vara förmyndare för sina barn.

Det ovan omnämnda förslaget att göra äktenskapets tillåtlighet beroende
av om den ena kontrahenten uppnått viss ålder, 20 år enligt förslaget, är ej
förenligt med den principiella grundsyn som enligt utskottet bör gälla, nämligen
att bedömningen av om mannen eller kvinnan skall tillåtas att gifta
sig måste göras utifrån hans eller hennes egna förutsättningar för äktenskapet.
Starka principiella skäl talar således mot nämnda förslag.

Rörande de motionsvis framlagda förslagen att äktenskapsåldern för män
skall bestämmas till 20 år, alltså två år högre än för kvinnor, vill utskottet
anföra följande. Principen att likställighet skall råda mellan könen bör
som nämnts vara tillämplig även på frågan om äktenskapsåldern, om inte
särskilda skäl talar däremot. Några sådana skäl har dock inte framkommit.
För en gemensam åldersregel talar att vetenskapen inte kan påvisa någon
sådan skillnad mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk mognad att
olika regler skulle vara motiverade. Härtill kommer att utvecklingen i sam -

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

hället präglas av allt större jämställdhet när det gäller yrkesutbildning och
förvärvsmöjligheter och även detta utgör ett skäl för samma äktenskapsålder
för män och kvinnor. På grund av dessa omständigheter anser utskottet
att en gemensam åldersregel bör gälla. Det återstår då att ta ställning
till vilken ålder som skall väljas. Utskottet fäster därvid stor vikt vid
den praxis som uvecklats vid handläggningen av ärenden rörande äktenskapsdispenser.
En utredning, vars resultat åberopas av departementschefen,
ger vid handen att tillståndsgivningen numera är mycket generös. Män
över 18 år och kvinnor över 17 år brukar alltid eller så gott som alltid få
dispens om föräldrarna samtycker till äktenskapet. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att äktenskapsåldern bör vara 18 år, lika för
män och kvinnor. Härigenom blir, om norska stortinget bifaller det där
framlagda förslaget, äktenskapsåldern densamma i Finland, Norge och
Sverige, med det undantaget att åldersgränsen för kvinnor i Finland är
17 år. I Danmark har vederbörande folketingsudvalg enligt vad utskottet
erfarit ännu icke tagit ställning till frågan om äktenskapsåldern.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag om
äktenskapsåldern för män och avstyrker motionsyrkandena i ämnet.

3. Lysningsförfarandet

Frågan om hinder föreligger mot äktenskap prövas f. n. i samband med
lysningen. Prövningen görs av den präst som för kyrkoböckerna i kvinnans
hemförsamling. Om hinder mot äktenskapet inte finnes föreligga, sker lysningen
genom att kungörelse om de trolovades avsikt att ingå äktenskap
läses upp i kyrkan tre söndagar i följd. Därefter får vigsel ske, om äktenskapshinder
inte har anmälts. I undantagsfall kan lysning underlåtas. Hindersprövningen
ankommer då på vigselförrättaren.

Enligt propositionen bör lysningen inte längre utgöra ett led i den prövning
som skall föregå vigsel. Detta behöver enligt departementschefen inte
betyda att bruket med lysning före vigsel kommer att försvinna. Ingenting
hindrar att kungörandet i kyrka bevaras som tradition, om traditionen har
tillräcklig resonans hos det uppväxande släktet och kyrkan vill lämna sin
medverkan. Lysningen bör alltså vara frivillig, och giftermålsbalken bör i
framtiden inte innehålla några bestämmelser om lysning.

I de likalydande motionerna I: 984 och II: 1251 begärs att giftermålsbalken
även i fortsättningen skall innehålla en bestämmelse att kyrklig vigsel skall
föregås av lysning kungjord i kyrkan tre söndagar i rad. Till stöd härför anförs
att lysning i kyrkan, vilken ända från reformationen omvittnas som allmän
sed, alltjämt har djupa rötter i vårt folk. Motionärerna antar att resonansen
hos det uppväxande släktet för denna sed kommer att försvagas, om
lysningen inte är inskriven i giftermålsbalken. I motionen I: 989 föreslås att
lysning som hittills obligatoriskt skall ske då de trolovade är medlemmar
av svenska kyrkan samt att den i propositionen föreslagna ordningen skall
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 49

50 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

tillämpas bara då de trolovade eller en av dem inte tillhör kyrkan. Förslaget
motiveras av att lysning är förbunden med prästens och församlingens
förbön för dem som skall träda i äktenskap. Det synes enligt motionären
vara rimligt att lysning kvarstår såsom obligatorium för medlemmar av
svenska kyrkan så att dessa inte undandras församlingens gemenskap inför
det förestående äktenskapet.

Som departementschefen framhållit är syftet med lysningen att ge allmänheten
tillfälle att anmäla hinder mot äktenskapet. Det inträffar emellertid
nästan aldrig att sådan anmälan görs, och det finns inte heller anledning
att tro att det skulle ske någon förändring härvidlag om kungörelseförfarandet
ändrades. Lysningens betydelse för hindersprövningens tillförlitlighet
måste alltså, anser departementschefen, antas vara utomordentligt
ringa. Utskottet delar denna uppfattning. Det bör också beaktas att lysningsförfarandet
i vissa fall kan vålla olägenheter. Bl. a. kan det medföra
publicitet som de trolovade ibland kan ha goda skäl att vilja undvika. —
Då lysningsfrågan behandlades vid 1968 års allmänna kyrkomöte uttalade
beredningsutskottet i ett av kyrkomötet godkänt utlåtande (nr 1) att utskottet
med tillfredsställelse konstaterat att åtgärder vidtas för upphävande
av det judiciella kungörelseförfarandet i kyrka om ingående av äktenskap.
Beredningsutskottet såg det som en stor vinst att innebörden av förbön för
dem som ämnar ingå eller ingått äktenskap klarare kan framstå, då tillkännagivandets
rent judiciella funktion upphävs. — Även dessa skäl talar
enligt utskottet mot att lysningen ingår som ett obligatoriskt led i den prövning
som skall föregå vigsel. Utskottet vill på grund därav och av vad utskottet
ovan anfört tillstyrka bifall till propositionen i denna del och föreslå att
motionerna I: 984 och II: 1251 samt I: 989 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Rörande hindersprövningen föreslås i propositionen bl. a. upphävande av
regeln att trolovad, som har varit sinnessjuk inom de sista tre åren, skall
styrka med läkarintyg att sådan sjukdom inte kan påvisas hos honom.
Utskottet har ingen erinran mot förslaget, som motiveras av att sinnessjukdom
numera inte skall antecknas i kyrkoböckerna. Bestämmelsen bör alltså
i enlighet med propositionen hädanefter få det innehållet att, om det är anledning
att anta att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, han skall med
läkarintyg styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet inte kan påvisas
eller också visa att socialstyrelsen tillåtit äktenskapet.

I detta sammanhang har väckts en motion, II: 1255, vari hemställs att
Kungl. Maj :t måtte utfärda särskilda anvisningar i syfte att vid hindersprövningen
säkerställa en från rättssäkerhetssynpunkt betryggande enhetlig
tillämpning av giftermålsbalkens bestämmelser om äktenskapsförbud
vid sinnessjukdom. Motionärerna beklagar att det inte redan nu framläggs
förslag om avskaffande av äktenskapshinder vid sinnessjukdom. De anför
att den hittillsvarande lagstiftningen om hindersprövning har tillämpats

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

godtyckligt samt att bibehållande av äktenskapshindret leder till ännu större
osäkerhet och rättslöshet för före detta patienter, eftersom prövningen helt
skall ankomma på prästens lekmannamässiga bedömning.

Sedan Kungl. Maj :t i februari i år förordnat att anteckningarna om sinnesslöhet
skall utgå ur folkbokföringsregistren, har centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden enligt vad utskottet inhämtat lämnat anvisningar
för hindersprövningen av innehåll att läkarintyg eller dispens skall fordras
»endast om annan tillräcklig anledning än sådan anteckning finns att antaga,
att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller det är styrkt på annat sätt än
genom sådan anteckning att trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista
åren».

Utskottet anser att det även med dessa anvisningar vid hindersprövningen
ofta måste vara förenat med stora svårigheter att ta ställning till
frågan om det finns anledning att anta att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö.
Det torde därför vara erforderligt att utfärda utförligare anvisningar
till ledning för hindersprövningen. Enligt vad utskottet erfarit är frågan
föremål för uppmärksamhet inom Kungl. Maj :ts kansli och något initiativ
i ämnet från riksdagens sida är därför icke påkallat. — Motionen II: 1255
bör enligt utskottet anses vara besvarad med dessa uttalanden.

4. Hemskillnad på gemensamt yrkande

I propositionen föreslås att ordalydelsen i 11 kap. 1 § giftermålsbalken
jämkas på så sätt att där endast sägs att makar, som är ense om att ej fortsätta
sammanlevnaden, äger vinna dom på hemskillnad. Utskottet tillstyrker
att förslaget antas. Därigenom tillgodoses även syftet med den vid riksdagens
början väckta motionen II: 505, såvitt den avser 11 kap. 1 §, varför
motionen bör lämnas utan åtgärd i den delen.

5. Hemskillnad på yrkande av ena maken

Om det uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, kan jämlikt
11 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken dömas till hemskillnad på
yrkande av ena maken, såvida det inte med hänsyn till hans förhållande
eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras att han
fortsätter sammanlevnaden. I de likalydande motionerna I: 988 och II: 1245
kritiseras paragrafens ordalydelse, i det motionärerna anser att något krav
på att söndringen skall ha varit varaktig inte bör uppställas. Borttagande
av detta krav skulle enligt motionärerna medföra lättnad för käranden i bevishänseende
och dessutom att hemskillnad snabbt kunde erhållas om ena
maken är sjuk och utsätter den andra för hälsorisker som denne varit okunnig
om. I sistnämnda hänseende anser motionärerna att deras yrkande har
direkt samband med propositionens förslag att könssjukdom i smittosamt
skede skall slopas som äktenskapshinder och inte heller grunda rätt till
återgång. Borttagande av ordet »varaktig» skulle enligt motionärerna också

52 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

underlätta att man framdeles i 2 § sammanför tillfällig otrohet i äktenskapet
med övriga i paragrafen uppräknade söndringsorsaker.

I de fall, då make grundar sin begäran om hemskillnad på att han anser
djup och varaktig söndring föreligga, synes det i praxis som bevis för söndring
numera knappast krävas mer än vad som framgår av att ena maken
väckt talan mot den andra. Svarandens bestridande att söndring råder leder
således inte till att domstolen vägrar hemskillnad annat än i rena undantagsfall.
Denna rättstillämpning har medfört, att de, som egentligen inte
önskar hemskillnad, i allmänhet avstår från att motsätta sig en begäran
härom och i stället undertecknar en gemensam ansökan om hemskillnad
eller medger den andra makens yrkande vid domstolen. Beträffande det av
motionärerna omnämnda fallet att ena maken lider av könssjukdom, vill
utskottet erinra om den möjlighet till omedelbar äktenskapsskillnad som
andra maken har jämlikt 11 kap. 9 §. — På grund av dessa omständigheter,
och då frågan om översyn av bestämmelserna i 11 kap. 2 § bör ses i samband
med en kommande genomgripande reform av reglerna om äktenskaps
upplösning, anser utskottet att förevarande motioner icke bör föranleda någon
riksdagens åtgärd i den del varom nu är fråga.

6. Äktenskapsskillnad på grund av otrohet

För att söka undvika skiljaktigheter i de nordiska ländernas regler
om skilsmässa på grund av otrohet bär denna fråga varit föremål för överläggningar
de nordiska justitieministrarna sinsemellan samt mellan dessa
och Nordiska rådets juridiska utskott. Nordiska rådet har därefter antagit
en rekommendation att rätten till omedelbar äktenskapsskillnad bör stå
kvar som huvudregel vid otrohet, oavsett om makarna var hemskilda eller
inte. När hänsyn till makarnas barn eller andra viktiga skäl talar härför,
bör emellertid enligt rekommendationen domstol ha möjlighet att i stället
döma till hemskillnad eller, om otroheten hänför sig till hemskillnadstid,
ogilla talan. Rekommendationen utgör en kompromiss, omfattande även
en enhetlig hemskillnadstid inom Norden av ett år. Enligt propositionen
bör 11 kap. 8 § giftermålsbalken ändras så att dess lydelse nära ansluter
till rekommendationen. Dessutom anses paragrafen böra moderniseras och
jämkas något i lagtekniskt och redaktionellt hänseende.

Förslaget har föranlett motioner. Enligt de likalydande motionerna I: 986
och II: 1249 bör hemskillnad bli huvudregeln vid otrohet, och äktenskapsskillnad
tillämpas bara med hänsyn till barnens bästa eller av andra särskilda
skäl. Motionärerna framhåller att otrohet i högre grad bör betraktas
som en av många skilsmässogrundande faktorer i ett vacklande äktenskap
och snarare såsom eu konsekvens av andra slitningar, vilka kan bringas ur
världen genom medling eller genom att makarna får tid att besinna sig.
Möjligheter till förlikning bör också erbjudas i större utsträckning med
tanke på att en förhastad skilsmässa kan innebära livslång olycka för par -

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968 53

terna. I motionsparet I: 990 och II: 1247 yrkas att hänsyn till barnens bästa
icke i lagtexten skall anges som skäl mot äktenskapsskillnad. Motionärerna
anser, att det knappast föreligger några skäl att i otrohetsmål se annorlunda
på förekomsten av barn än i andra skilsmässosammanhang, och framhåller
att det är tveksamt om en domstol är kapabel att avgöra vad som är
barnens bästa då någon av makarna vill ha omedelbar äktenskapsskillnad.
Denna uppfattning kommer till uttryck även i motionen II: 1252, vari dock
föreslås upphävande av 11 kap. 8 § på den grund att otrohet ej bör ha någon
särställning som anledning till äktenskapsskillnad.

Utskottet anser att sexuell trohet mellan makarna normalt är av grundläggande
betydelse för ett gott förhållande i äktenskapet. Lagstiftningen
bör dock ta hänsyn till att omständigheterna ibland kan vara sådana att
otroheten inte behöver spoliera utsikterna till äktenskapets fortbestånd. Det
bör också beaktas att otrohet i vissa fall snarare är en följd av söndring
mellan makarna än den egentliga orsaken till söndringen. Mot denna bakgrund
framstår Nordiska rådets rekommendation och propositionens förslag
rörande utformningen av förevarande paragraf såsom ett steg i rätt
riktning.

Hemskillnad på grund av otrohet är i och för sig ingen nyhet för rättskipningen.
Bl. a. i de fall, där det antas föreligga utsikter att äktenskapet
skall kunna bestå, torde nämligen otrohet ofta leda till antingen att makarna
gemensamt ansöker om hemskillnad jämlikt 11 kap. 1 § eller att ena
maken begär hemskillnad jämlikt 11 kap. 2 §. Genom propositionens förslag
att hemskillnad skall vara ett alternativ till äktenskapsskillnad vid
otrohet kan man förvänta sig att det blir vanligare än hittills att hemskillnad
tillämpas i otrohetsfallen. En utveckling i denna riktning bör enligt utskottet
hälsas med tillfredsställelse. Härigenom kan nämligen i många fall
förhastade skilsmässor undvikas. Givetvis bör dock hemskillnad inte komma
i fråga om inte omständigheterna ger stöd för antagande att en betänketid
kan öppna möjlighet till försoning mellan makarna. På grund därav
och med hänsyn till önskemålet om nordisk rättslikhet kan utskottet icke
tillstyrka bifall till motionerna 1:986 och 11:1249.

Beträffande paragrafens utformning i övrigt finner utskottet det värdefullt,
att den särskilt anger att hänsyn till barnens bästa kan vara anledning
för domstolen att döma till hemskillnad i stället för äktenskapsskillnad.
Om minderåriga barn finns i familjen ligger det i deras intresse att familjen
inte onödigtvis splittras, och lydelsen ger stöd åt den make som i omsorg
om barnen vill söka åstadkomma försoning. Självfallet är det, som
framhållits i bl. a. motionerna I: 990 och II: 1247, svårt för en utomstående
att avgöra vad som kan vara barnens bästa. Domstolen torde dock få god
ledning för sin bedömning genom värderingen av styrkan i den argumentation
som förs av makarna och därigenom ha goda möjligheter att komma
till ett tillfredsställande resultat. — Motionerna 1:990 och II: 1247 bör så -

54 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

ledes enligt utskottet icke föranleda någon riksdagens åtgärd i denna del.

Utskottet vill även något beröra spörsmålet om otrohet under hemskillnad.
Som nämnts ovan innebär propositionen att domstol skall få viss möjlighet
att ogilla talan om äktenskapsskillnad på grund av otrohet om frågan
kommer upp under hemskillnadstid. Utskottet har i och för sig sympatier
för familj erättskommitténs förslag att otrohet under hemskillnadstid
över huvud taget inte bör grunda rätt till äktenskapsskillnad, men anser sig
icke i förevarande sammanhang böra förorda några särbestämmelser för
dessa fall.

På grund av det anförda vill utskottet tillstyrka bifall till propositionens
förslag till ändrad lydelse av 11 kap. 8 §. Härav följer att även motionen
II: 1252 bör avslås i denna del.

7. Äktenskapsskillnad på grund av brott mot make och barn

Om make gör sig skyldig till brott, har den andra maken vissa möjligheter
att på grund därav få äktenskapsskillnad. Rätt härtill föreligger enligt
11 kap. 11 § giftermålsbalken alltid om make döms till fängelse i tre år eller
svårare straff. Under vissa förutsättningar kan skilsmässa erhållas även vid
lindrigare straff. För brott mot make gäller en särskild bestämmelse, 11
kap. 10 §. Enligt den paragrafen har make f. n. rätt till äktenskapsskillnad,
om den andra maken har stämplat mot hans liv eller förövat grov misshandel
mot honom. Av förarbetena framgår att någon anknytning till strafflagstiftningens
olika arter av misshandel inte avsågs. Frågan om misshandeln
bör anses vara grov skall därför i varje särskilt fall bedömas efter omständigheterna.
Talan om äktenskapsskillnad enligt 10 § skall väckas inom sex
månader efter det att maken fått kännedom om gärningen och senast inom
tre år efter gärningen.

I propositionen föreslås ingen ändring av 11 §. Däremot föreslås att tilllämpningsområdet
för 10 § vidgas. Departementschefen anför att också
andra brott än de i 10 § upptagna kan vittna om sådan brist på hänsyn att
omedelbar upplösning av äktenskapet bör vara möjlig. Vidare kan övergrepp
mot makarnas barn vara av den art att den andra maken inte bör
vara skyldig att fortsätta äktenskapet. De brott som avses är brotten mot
person i 3—7 kap. brottsbalken, men departementschefen understryker att
ingalunda alla sådana brott är av den beskaffenhet att de bör grunda rätt
till äktenskapsskillnad. Vidare anför departementschefen att anledning inte
finns att skilja mellan brott mot make och brott mot barn. Tillräckligt
skydd mot nya övergrepp kan i allmänhet i båda fallen erhållas genom
hemskillnad. Avgörande för frågan om rätt till äktenskapsskillnad skall
föreligga bör enligt departementschefen vara att det med hänsyn till brottets
beskaffenhet och övriga omständigheter inte rimligen kan krävas att
den förfördelade maken fortsätter äktenskapet. Någon ändring av preskriptionstiden
föreslås inte.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Förslaget till ändrad lydelse av 10 § har föranlett motioner. I motionsparet
I: 988 och II: 1245 kritiseras de föreslagna villkoren för makes
rätt till äktenskapsskillnad. Motionärerna anser att ordalagen strider mot
den moderna uppfattningen att människorna själva har rätt att bedöma
förutsättningarna för sitt äktenskap och att lydelsen därför knappast kan
behållas vid en mera genomgripande omdaning av äktenskapsrätten. I stället
bör enligt motionärerna 10 § utformas så att make ges rätt till äktenskapsskillnad
i de i propositionens förslag angivna situationerna, såvida
inte förmildrande omständigheter föreligger, då domstolen må kunna döma
till hemskillnad.

Enligt motionen II: 1252 bör paragrafen inte innehålla någon inskränkning
i makes rätt till äktenskapsskillnad. Vidare föreslås en ändring beträffande
preskriptionstiden.

Utskottet ansluter sig på de av departementschefen anförda skälen till
propositionens utvidgning av tillämpningsområdet för 10 § och har ingen
erinran mot de tankegångar som ligger till grund för förslaget i övrigt. Utskottet
anser emellertid att paragrafens ordalag, i enlighet med syftet i motionsparet
1:988 och II: 1245, bör anpassas till ett modernare synsätt utan
att ändring därför görs i sak. Detta kan enligt utskottets mening ske genom
att lydelsen jämkas sålunda att make äger vinna äktenskapsskillnad, om
ej hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt talar däremot.
Enligt utskottet saknas anledning att, som föreslagits i nyssnämnda
motionspar, i paragrafen införa eu bestämmelse om hemskillnad i hithörande
fall, eftersom möjlighet till hemskillnad föreligger jämlikt 11 kap. 2 §.
Utskottet har ingen erinran mot den i 10 § intagna preskriptionsregeln, som
föreslås ändrad i motionen II: 1252. — I enlighet med det anförda vill utskottet
tillstyrka bifall till propositionens förslag rörande 10 § med den av
utskottet ovan förordade jämkningen samt avstyrka bifall till motionerna
i förevarande del.

8. Vårdnaden om makarnas barn

I 6 kap. 7 § föräldrabalken finns bestämmelser om vårdnaden om barn
vid makars särlevnad på grund av söndring samt vid hemskillnad och äktenskapsskillnad.
Om föräldrarna inte kan enas i vårdnadsfrågan, skall domstolen
bestämma att den av föräldrarna skall ha vårdnaden, som befinnes
lämpligast med hänsyn främst till barnens bästa. Om båda är lika skickade
att ha vårdnaden om barnen, men en av dem bär den huvudsakliga skulden
till sammanlevnadens hävande, gäller enligt tredje punkten i lagrummet att
den andra skall vara närmast att få vårdnaden.

I den vid riksdagens början väckta motionen II: 500 yrkas att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till sådan ändring av lagrummet att
regeln i tredje punkten utgår. Till stöd härför anför motionären att endast
barnens intresse skall vara avgörande vid bedömningen av vårdnadsfrågan.

Första lagutskottets utlåtande nr h9 år 1968

Yrkandet överensstämmer med motionsvis framlagda förslag som tidigare
behandlats av utskottet, senast vid 1962 års riksdag. Förslaget blev då föremål
för remissförfarande. Remissinstanserna var genomgående positiva.
Utskottet förutsatte i sitt utlåtande (1962:27) att problemet skulle prövas,
om en översyn av vårdnadsreglerna skulle företas, och hemställde att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Första kammaren biföll
utskottets hemställan, varemot andra kammaren biföll en vid utlåtandet
fogad reservation för bifall till motionen.

Den ledande principen i 7 § är att barnets intresse i främsta rummet bör
tillgodoses vid avgörandet av vårdnadsfrågan. Den av motionären berörda
särbestämmelsen utgör sålunda endast en hjälpregel för det speciella fallet,
att båda makarna kan anses lika skickade att ha vårdnaden. Tillämpningsområdet
är redan därigenom ganska inskränkt. I praxis har också domstolarna
undvikit att tillämpa bestämmelsen och i det längsta sökt finna skäl
att anse endera av föräldrarna från barnets synpunkt lämpligare som vårdnadshavare.
Utskottet instämmer i motionens syfte och anser att upphävande
av bestämmelsen bör tas under övervägande. Utskottet förutsätter att
frågan tas upp i det nu pågående lagstiftningsarbetet på familjerättens
område och anser därför att någon framställning av riksdagen i ämnet inte
är erforderlig.

9. Medling

Allmänna bestämmelser om medling mellan makar finns i 14 kap. giftermålsbalken.
Enligt 1 § kan make påkalla medling i fall som avses ill kap.

2 § första stycket eller om söndring i annat fall har uppkommit mellan
makarna. Rätt till medling föreligger också, om det har uppstått tvist mellan
makarna angående underhållsskyldigheten eller i vissa ersättnings- och förvaltningsfrågor.
Medling kan enligt samma lagrum företas av kyrklig, borgerlig
eller särskilt förordnad medlare. Kyrklig medlare är präst i församling
av svenska kyrkan, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller
behörig vigselförrättare inom annat trossamfund, som makarna eller någon
av dem tillhör. Den som har utsetts att vara borgerlig medlare i en kommun
är behörig att medla, om makarna eller någon av dem har hemvist i kommunen.
Särskilt förordnad medlare utses av rätten i den ort där makarna
eller endera har sitt hemvist. Rorgerliga medlare, minst en man och en
kvinna, skall enligt 2 § utses av rätten, om kommun har beslutat att medlare
i tvister mellan makar skall utses eller om behov därav annars föreligger.
Rorgerlig medlare förordnas för två kalenderår. Avgår medlare före utgången
av denna period, skall annan utses för den återstående tiden. Enligt

3 § kan medlaren kalla makarna till sig. Han skall på lämpligt sätt göra sig
underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika
makarna. Medlaren har tystnadsplikt, och han får inte höras som vittne om
vad han har fått veta vid medlingen. Gemensam ansökan om hemskillnad

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

får enligt 15 kap. 7 § inte tas upp till prövning utan att det visas att medling
har ägt rum. Vill den ena maken väcka talan om hemskillnad gäller enligt
15 kap. 8 §, att målet inte kan tas upp till prövning, om det inte visas att
medling har ägt rum eller att den andra maken har underlåtit att på kallelse
infinna sig till medlingen eller inte kunnat anträffas med kallelse. Har
målet tagits upp utan att medling skett, kan rätten förordna om medling
genom lämplig person (15 kap. 9 §).

Förevarande proposition innebär beträffande medlingsinstitutet i huvudsak
följande nyheter. I fråga om rätten att påkalla medling har det ansetts
angeläget att understryka att medling kan och bör äga rum så snart det
föreligger någon omständighet, som kan befaras leda till äktenskapets upplösning
eller som har stört makarnas sammanlevnad. Beträffande medlingsverksamhetens
organisation har principen ansetts böra vara att det vid sidan
av de kyrkliga medlarna skall finnas minst en borgerlig medlare jämte ersättare
i varje kommun. Det bör emellertid inte vara uteslutet att föror dna
samma person till medlare för flera kommuner, om detta skulle vara lämpligt
av särskilda skäl. Den nuvarande möjligheten att på begäran av make
förordna särskild medlare för visst fall har ansetts böra behållas men tillgripas
endast om godtagbart skäl har anförts för framställningen. Borgerlig
medlare som befunnits ej vara lämplig för sitt uppdrag skall entledigas.
Rörande medling som processförutsättning föreslås gemensamma bestämmelser
för mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 och 2 §§. Sådana mål skall
enligt den föreslagna huvudregeln inte få tas upp om det inte visas att
medling har ägt rum. Om någon av makarna underlåtit att inställa sig på
kallelse eller inte kunnat anträffas med kallelse till medling, bör emellertid
processförutsättningen anses uppfylld om den andra maken infunnit sig
för meding. Den föreslagna ändringen innebär alltså i huvudsak att reglerna
om medling i hemskillnadsmål enligt 11 kap. 1 § anpassas till dem som
redan gäller i mål enligt 2 §.

Utskottet, som i allt väsentligt är berett att tillstyrka propositionens förslag
rörande medlingen, behandlar i det följande företrädesvis de spörsmål
som har aktualiserats genom motioner.

I de likalydande motionerna I: 988 och II: 1245 tas frågan om den statsunderstödda
familjerådgivningens samband med medlingsverksamheten
upp till behandling. Bestämmelser om familjerådgivningen finns i kungörelsen
den 2 december 1960 (nr 710) om statsbidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning. Enligt kungörelsen kan bidrag utgå till familjerådgivning
som bedrivs av landstingskommun eller stad, som inte ingår i landsting.
Föreligger särskilda skäl, kan bidrag utgå också till sådan rådgivning
som anordnas av kommun, som ingår i landstingskommun, eller av enskild.
Verksamheten, som enligt uppgift bedrivs i något mer än 20 orter, omfattar
bl. a. rådgivning i samband med konfliktsituationer i äktenskap och familj
samt upplysning om samlevnadsproblem. I nyssnämnda motioner föreslås

Första lagutskottets utlåtande nr k9 år 1968

att behörighet att medla tilläggs föreståndare för statsunderstödd familjerådgivningsbyrå,
som drivs av landstingskommun, stad eller kommun, eller
föreståndarens ersättare. Till stöd för sitt förslag anför motionärerna att
familj erådgivningsbyråernas experter har specialutbildning och ett brett
erfarenhetsregister rörande familjetvister. Om makarna i ett vacklande
äktenskap fått råd och stöd inom en familj erådgivningsbyrå är det enligt
motionärerna mer praktiskt och hänsynsfullt att medlingsintyget utfärdas
där än att makarna hänvisas till en annan utomstående person för att redogöra
för sina svårigheter.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att medling mellan makar bör
kunna ske vid de allmänna familjerådgivningsbyråerna. Dessa drivs visserligen
fortfarande försöksvis, men eftersom verksamheten varit mycket framgångsrik,
utgår utskottet ifrån att den blir bestående. Beträffande utformningen
av en bestämmelse i ämnet anser utskottet det vara tillräckligt att
det föreskrivs att föreståndaren är behörig att medla. Det torde sålunda inte
behöva särskilt anges att behörigheten tillkommer ersättare vid förfall för
föreståndaren. I enlighet härmed förordar utskottet att 14 kap. 1 § andra
stycket i propositionens lagförslag tillförs ett fjärde moment av innehåll att
föreståndare för familj erådgivningsbyrå, som drivs av kommun eller landstingskommun,
är behörig att medla. Tillägget behöver inte föranleda någon
särskild ersättningsbestämmelse.

Även de likalydande motionerna I: 982 och II: 1250 behandlar familjerådgivnings-
och medlingsorganisationerna. I motionerna hemställs sålunda att
de sakkunniga som tillkallats för en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen
(socialutredningen) skall få i uppdrag att också utreda sambandet
mellan nämnda organisationer. Socialutredningen har, som motionärerna
framhåller, jämlikt sina direktiv att utreda familjerådgivningens
organisation. Som framgår av utskottets ställningstagande till frågan om
behörighet för föreståndare för familj erådgivningsbyrå att vara medlare,
anser utskottet att ett klart samband föreligger mellan familj erådgivningsoch
medlingsorganisationerna. På grund av detta samband kan det förutsättas
att socialutredningen tar upp den av motionärerna upmärksammade
frågan, och något initiativ från riksdagen i ämnet är därför inte erforderligt.
Anledning att tillstyrka bifall till motionerna i denna del föreligger därför
inte.

I nyssnämnda motioner, I: 982 och II: 1250, yrkas vidare att riksdagen hos
Kungl. Maj :t begär att en handledning utarbetas om de sociala och psykologiska
aspekterna på skilsmässo- och vårdnadsproblem samt att kursverksamhet
anordnas för medlarna i enlighet med ett förslag av familjerättskommittén.
Enligt kommittén bör kurser anordnas för att ge de borgerliga
medlarna en grundläggande orientering i de sociala och juridiska frågor
som de kan ställas inför. Utskottet delar motionärernas åsikt om behovet
av handledning och kursverksamhet. Eftersom 1967 års riksdag i skrivelse

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

till Kungl. Maj :t begärt prövning av frågan om utbildning av borgerliga
medlare, är en framställning med anledning av förevarande motioner dock
icke erforderlig. Följaktligen bör motionerna ej heller i denna del föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt de likalydande motionerna I: 990 och II: 1247 bör medling ingå som
ett helt frivilligt led i samband med äktenskapstvister mellan makar och
alltså inte längre utgöra processförutsättning i hemskillnadsmål. Motionärerna
anser att medlingen i stor utsträclding blivit en tom formalitet genom
att de flesta medlare saknar utbildning och genom att parterna söker medling
så sent att medlaren i regel bara har att intyga att medling skett. En
annan anledning till att medlingen bör vara frivillig är att de som söker
medling ofta finner det besvärande att tvingas dra in privatpersoner i tvisten.
Särskilt i mindre orter kan det enligt motionärerna vara påfrestande
att behöva ta kontakt med en ortsbo och framlägga skäl för söndringen i
äktenskapet. Motionärerna anser att den genom propositionen föreslagna
uppmjukningen av kravet på medling inte är någon tillfredsställande lösning,
eftersom den kan medföra att det blir allt vanligare att endast en av
parterna uppsöker medlare, varigenom möjligheterna att förebygga förhastade
skilsmässor minskas. Även detta talar enligt motionärerna för att
medlingen görs frivillig. Enligt motionärerna är kvalificerad familjerådgivning
ett bättre alternativ för lösande av konflikter än medlingsverksamhet
generellt sett kan bli.

Utskottet har förståelse för motionärernas kritiska synpunkter på den
nuvarande medlingsverksamhetens effektivitet men finner det vara angeläget
att framhålla, att en god medlare i åtskilliga fall kan göra stor nytta
och försona makarna. Enligt familjerättskommittén har det sålunda antagits
att omkring 20 procent av totala antalet medlingar har lett till i varje
fall temporär försoning. Medlingen behöver vidare inte ha varit betydelselös,
även om den inte hindrar att äktenskapet upplöses. Den kan nämligen
leda till att skilsmässan sker under mindre uppslitande former än annars
skulle ha varit fallet. Utskottet delar departementschefens ovan s. 41 återgivna
tankegångar rörande den framtida medlingsverksamheten men är
icke berett att såsom motionärerna förorda att anlitandet av medlingen
redan nu blir helt frivilligt. Frågans avgörande bör anstå i avvaktan på medlingsverksamhetens
organisatoriska uppbyggnad. — Beträffande medlingen
som processförutsättning i den nuvarande äktenskapslagstiftningen vill utskottet
ansluta sig till departementschefens åsikt att både praktiska och
principiella skäl talar emot att kraven på medling är olika, beroende på om
det rör sig om hemskillnadsmål enligt 11 kap. 1 § eller om mål enligt 2 §.
Utskottet har ingen erinran mot att reglerna förenhetligas på det sätt som
föreslås i propositionen. Härav följer att utskottet avstyrker bifall till det
nyssnämnda motionsparet I: 990 och II: 1247 också i denna del. Likaledes
avstyrker utskottet bifall till yrkandet i de likalydande motionerna 1: 982

60 Första lagutskottets utlåtande nr W år 1968

och II: 1250 att propositionen avslås i vad avser förslagen rörande medlingen
såsom processförutsättning.

Även i motionen II: 1253 behandlas medlingens roll i äktenskapsmålen.
Motionärerna framhåller att många äktenskap kan räddas om makarna får
möjlighet att diskutera sina problem tillsammans med en förstående och
opartisk medlare samt uttalar sig för att medling skall företas också efter
utgången av hemskillnadsåret. Om en av makarna yrkar det bör därför
enligt motionärerna medlingen vara processförutsättning även i det efter
hemskillnaden anhängiggjorda målet om skilsmässa. Utskottet finner visserligen
att visst fog finns för motionärernas synpunkter, men anser det
vara sannolikt att obligatorisk medling i allmänhet icke är av något större
värde i denna situation. Som familj erättskommittén anfört är också viss
fara förenad med krav på medlingsförfarande i fall som i regel är hopplösa,
eftersom förfarandet då kan urarta till en tom formalitet. Utskottet avstyrker
på grund av det anförda bifall till motionen II: 1253.

I de likalydande motionerna I: 983 och II: 1254 föreslås att behörigheten
att medla skall för församlingspräst i svenska kyrkan och borgerlig medlare
vara generell, dvs. oberoende av var makarna är lcyrkobokförda eller
bosatta. Motionärerna anser nämligen att medlingsinstitutets nuvarande
begränsning till den egna församlingen eller kommunen motverkar makarnas
naturliga önskemål att fritt kunna välja medlare.

Rörande prästernas uppgift att vara medlare gäller, som delvis redan
berörts, följande. Utan särskilt förordnande är ej annan präst inom svenska
kyrkan än präst i församling där endera maken är kyrkobokförd behörig
att förrätta medling. Icke församlingsanställd präst saknar således automatisk
behörighet. För annat trossamfunds prästerskap gäller ej sådan inskränkning.
En ytterligare skillnad mellan svenska kyrkan och annat trossamfund
ligger däri, att endast präst inom kyrkan är skyldig att medla.
Att präst inom svenska kyrkan nu har behörighet att medla har väsentligen
betingats av praktiska hänsynstaganden, eftersom det från organisatorisk
synpunkt ansetts vara förenat med fördelar att medling kunnat åläggas en
yrkesgrupp som är företrädd över hela landet. Något principiellt samband
mellan vigselform och medlingsbehörighet finns ej. Den sammankoppling
som skett för vigselförrättare inom annat trossamfund mellan vigselbehörighet
och medlingsbehörighet bär skett uteslutande av lämplighetshänsyn.

Kyrka-statutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1968: 11) behandlat
frågorna om prästernas behörighet respektive skyldighet att medla med
utgångspunkt från olika lösningar av frågan om kyrkans förhållande till
staten och därvid anfört följande. Blir den borgerliga medlarorganisationen
tillfredsställande utbyggd, kan det i A-läget ifrågasättas att begränsa församlingsprästs
behörighet till att avse fall då makarna eller endera av dem
tillhör kyrkan. I B-, C- och D-lägena synes medlingsskyldigheten för församlingspräst
ej böra bestå. Vidare synes i sådant läge likställigheten mel -

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

lan samfunden böra medföra å ena sidan en begränsning av medlingsbehörigheten
för präst inom svenska kyrkan, liksom i A-läget, samt å andra
sidan eventuellt en vidgning av behörigheten att gälla även icke församlingsanknuten
präst. I de fria lägena kan en utbyggnad av den borgerliga medlingsorganisationen
framstå som särskilt angelägen, nämligen om en större
del av befolkningen i dessa lägen kommer att stå utanför svenska kyrkan.
Betänkandet är föremål för remissbehandling.

Utskottet delar motionärernas åsikt att makarnas frihet att själva välja
medlare bör tillgodoses i största möjliga utsträckning, eftersom det självfallet
är av betydelse för medlingens resultat att de kan få diskutera sina
problem med en person som de har förtroende för. Det är också angeläget
att makarna kan komma i kontakt med medlaren utan större besvär. Önskemålet
om valfrihet tillgodoses i viss utsträckning genom bestämmelsen att
särskild medlare kan utses om skäl föreligger därtill. Någon restriktiv tilllämpning
av bestämmelsen är inte avsedd. Det bör också framhållas att lagförslaget
medför en effektivisering av medlingsverksamheten genom att det
vid sidan av de kyrkliga medlarna skall finnas minst en borgerlig medlare
jämte ersättare i varje kommun. Även den av utskottet ovan förordade
bestämmelsen att behörighet att medla skall tillkomma föreståndare för
kommunal familj erådgivningsbyrå verkar i samma riktning.

Som nämnts ovan är avsikten att överse hela medlingsverksamhetens organisatoriska
uppbyggnad. Utskottet anser icke att man bör föregripa detta
arbete genom att nu ändra den lokala kompetensen vare sig för de borgerliga
medlarna eller prästerna. Frågan om församlingsprästernas behörighet
och skyldighet att medla har dessutom samband med den framtida utformningen
av förhållandet mellan kyrkan och staten, och även detta talar för
att deras kompetens icke nu ändras. Av dessa skäl anser utskottet att motionerna
1:983 och II: 1254 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

10. Särlevnadsintgg

Om makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och sammanlevnaden
ej heller därefter återupptagits, kan en av makarna utverka äktenskapsskillnad
jämlikt 11 kap. 3 § giftermålsbalken. Har båda makarna ansökt
om äktenskapsskillnad, äger domstolen jämlikt 15 kap. 5 § avgöra
målet utan huvudförhandling om parternas inställelse inte behövs för utredningen.
Makarnas särlevnad efter hemskillnadsdomen brukar då styrkas
med skriftlig bevisning i form av intyg av två personer, s. k. särlevnadsintyg.
I motionen II: 505 föreslås att makarnas egna utsagor, eventuellt avgivna
under sanningsförsäkran, skall utgöra tillräcklig bevisning om att
makarna levat åtskilda efter hemskillnadsdomen.

Användandet av särlevnadsintyg möjliggör att det övervägande antalet
mål om äktenskapsskillnad kan avgöras på handlingarna, varigenom de
kostnader och besvär som inställelse inför domstolen medför för parterna

62 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

kan undvikas. På grund härav och då bruket av intygen inte synes vara förenat
med några olägenheter, kan utskottet inte heller i denna del tillstyrka
bifall till motionen.

11. Allmänt om lagstiftningen

I motionsparet I: 991 och II: 1246 samt motionen II: 1252 hemställs att
riksdagen måtte ta ställning i vissa principfrågor rörande äktenskapslagstiftningens
utformning.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 21—25) anser departementschefen
att en genomgripande revision av äktenslcapslagstiftningen
måste göras inom en inte alltför avlägsen framtid, men att det ännu inte
finns de behövliga förutsättningarna för en sådan revision. Enligt departementschefen
föreligger de huvudsakliga reformbehoven på de områden som
reglerar äktenskapets upplösning och ekonomiska rättsverkningar.

Äktenskapet är hos oss, liksom i flertalet övriga länder inom vår kulturkrets,
av grundläggande betydelse för samhälls- och kulturlivet. Utskottet
anser det därför angeläget att äktenskapet som livsform har sådant stöd i
lagstiftningen att det skall kunna behålla sin centrala roll för människor
som vill bilda familj. Genom att äktenskapslagstiftningen kanske mer än
någon annan lagstiftning påverkar de enskilda människornas förhållanden
är det nödvändigt att den har sådan utformning att den i stort kan omfattas
med förtroende av alla delar av vårt folk, oberoende av religiös eller
politisk inställning.

Debatten om äktenskapslagstiftningens reformering har pågått länge. Utskottet
anser det värdefullt att föreliggande proposition, vilken har familjerättskommitténs
utredningsmaterial som underlag, nu framlagts som en
första etapp i den pågående översynen av familjerätten. Utskottet hälsar
också med tillfredsställelse att departementschefen avser att för nästa års
riksdag framlägga flera betydelsefulla förslag på detta rättsområde, bl. a.
rörande efterlevande makes rättsliga ställning och arvsrätt för barn utom
äktenskap.

I fråga om principerna för det framtida lagstiftningsarbetet anser utskottet
att ändrade samhällsförhållanden och nya värderingar måste få sätta
spår i en lagstiftning, som är av så central betydelse både för enskilda och
för samhället. Utskottet är emellertid icke berett att på det underlag som nu
står till buds göra några närmare ståndpunktstaganden i frågan om efter vilka
linjer en kommande översyn och ett fortsatt reformarbete bör bedrivas.
Härav följer att utskottet anser att motionsparet 1:991 och 11:1246 samt
motionen II: 1252, i vad avser det fortsatta lagstiftningsarbetet, ej bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

12. Övriga i propositionen föreslagna ändringar

Utskottet har ej någon erinran mot förslagen och tillstyrker därför bifall
till desamma.

13. Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte,

A. såvitt avser det genom förevarande proposition, nr 136,
framlagda förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken,

1. med avslag å

a) motionerna 1: 987 och II: 1248 samt 1: 985,

b) motionen II: 1252, såvitt avser 2 kap. 1 §,

bifalla propositionens förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 1 §;

2. med avslag å

a) motionerna 1:984 och 11:1251, såvitt avser 3 och 4
kap.,

b) motionen 1: 989, såvitt avser 3 och 4 kap.,
bifalla propositionen i motsvarande delar;

3 med avslag å motionen II: 505, såvitt avser 11 kap. 1 §,
bifalla propositionen i motsvarande del;

4. med avslag å

a) motionerna I: 986 och II: 1249,

b) motionerna I: 990 och II: 1247, såvitt avser 11 kap. 8 §,

c) motionen II: 1252, såvitt avser 11 kap. 8 §,

bifalla propositionens förslag till ändrad lydelse av 11 kap.
8 §;

5. med förklaring att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 11 kap. 10 § samt med avslag å

a) motionerna 1:988 och 11:1245, såvitt avser 11 kap.

10 §,

b) motionen II: 1252, såvitt avser 11 kap. 10 §,

för sin del antaga förslaget med den ändringen att paragrafen
erhåller följande som utskottets förslag betecknade
lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

10 §.

Gör ena maken sig skyldig till Gör ena maken sig skyldig till
misshandel eller annat brott mot and- misshandel eller annat brott mot

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Kungl. Maj:ts förslag)
ra makens person, äger denne rätt
till skillnad i äktenskapet, om det
med hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt ej
skäligen kan fordras att han fortsätter
äktenskapet. Detsamma gäller,
om make begår motsvarande brott
mot barn, som står under andra makens
eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall —- — --------

(Utskottets förslag)
andra makens person, äger denne
vinna äktenskapsskillnad, om ej hänsyn
till brottets beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt tala däremot.
Detsamma gäller, om make
begår motsvarande brott mot barn,
som står under andra makens eller
båda makarnas vårdnad.

den begicks.

6. med dels förklaring att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 14 kap. 1 §, dels bifall till motionerna
1:988 och 11:1245, såvitt avser denna paragraf,
dels ock avslag å motionerna I: 983 och II: 1254, för sin del
antaga förslaget med den ändringen att paragrafen erhåller
följande som utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Make äger--—--— —--

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska
kyrkan, där makarna eller endera är
kyrkobokförd;

2. vigselförrättare inom annat trossamfund
än svenska kyrkan, om makarna
eller endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun,
där makarna eller endera är
bosatt.

När skäl

(Utskottets förslag)

§•

mellan makarna.

Behörig att medla är:

1. präst i församling av svenska
kyrkan, där makarna eller endera är
kyrkobokförd;

2. vigselförrättare inom annat trossamfund
än svenska kyrkan, om makarna
eller endera tillhör samfundet;

3. borgerlig medlare i den kommun,
där makarna eller endera är
bosatt;

4. föreståndare för familj er ådgivningsbgrå,
som drives av kommun
eller landstingskommun.

skild medlare.

7. med avslag å

a) motionerna 1:982 och 11:1250, såvitt avser 15 kap.
7 och 8 §§,

b) motionerna I: 990 och II: 1247, såvitt avser 15 kap. 8 §,
bifalla propositionen i motsvarande delar;

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

8. med avslag å motionerna I: 990 och II: 1247 i övrigt,
bifalla propositionen såvitt avser 15 kap. 9 §;

9. i övrigt antaga det ovannämnda genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken;

B. avslå motionerna I: 982 och II: 1250 i övrigt;

C. avslå motionerna I: 988 och II: 1245 i övrigt;

D. avslå motionerna I: 991 och II: 1246;

E. avslå motionen II: 500;

F. avslå motionen II: 505 i övrigt;

G. avslå motionen II: 1252 i övrigt;

H. avslå motionen II: 1253;

I. anse motionen 11:1255 besvarad med vad utskottet
ovan anfört om anvisningar för hindersprövningen;

K. såvitt avser övriga genom propositionen framlagda lagförslag,
med avslag å

a) motionerna I: 984 och II: 1251 i övrigt,

b) motionen I: 989 i övrigt,
bifalla propositionen.

Stockholm den 26 november 1968

På första lagutskottets vägnar:

ERIK SVEDBERG

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s),
herrar Hjorth (s), Ernulf (fp), fru Lindström (s), herrar Schött (h), Ferdinand
Nilsson (ep) och Lidgard (h);

från andra kammaren: fru Johansson (s), fru Kristensson (h), herrar
Gustafsson i Borås (fp), Martinsson (s), Dockered (ep), Jönsson i Malmö
(s), Hansson i Piteå (s) och Sjöholm (fp).

Reservation

1) av herrar Schött (h), Lidgard (h), fru Johansson (s), fru Kristensson
(h) och herr Gustafsson i Borås (fp), vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande rörande äktenskapsåldern, som
börjar på s. 48 med »Utskottet anser» och slutar på s. 49 med »i ämnet.»
bort ersättas med text av följande lydelse.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 1 avd. Nr 49

66 Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Utskottet vill i frågan om sänkning av äktenskapsåldern för män anföra
följande.

Syftet med bestämmelserna om äktenskapsåldern är att förhindra äktenskap,
där den ena eller båda kontrahenterna saknar tillräcklig mognad och
erfarenhet för att ta på sig det ansvar och de förpliktelser som följer med
ett äktenskap. Såvitt angår kravet på kroppslig mognad torde det knappast
vara något att invända mot att äktenskapsåldern för män sänks något. Däremot
kan det inte bestridas, att ungdomar i åldern 18—20 år i allmänhet varken
har tillräcklig erfarenhet eller mognad för att ingå äktenskap. Livserfarenheten
torde numera snarare vara mindre än förr genom att utbildningstiden
förlängts på grund av de stegrade kraven på yrkesutbildning. Det
bör också beaktas att unga, som gifter sig, ofta måste avbryta sin utbildning
på grund av ekonomiska förpliktelser mot familjen, något som även på kort
sikt minskar möjligheterna för vederbörande att hävda sig i konkurrensen
på arbetsmarknaden. Dessa och andra svårigheter i äktenskap mellan ungdomar
belyses av den höga skilsmässofrekvensen bland dispensäktenskapen.
Utskottet har ingen erinran mot den praxis som utvecklats i dispensärendena;
i dessa fall är ju anledningen till äktenskapet så gott som undantagslöst att
barn väntas. Utskottet ställer sig emellertid tvekande inför en sänkning av
den föreskrivna äkenskapsåldern, eftersom detta torde medföra en ökning
av antalet alltför unga äktenskap. En sådan utveckling framstår som sannolik,
enär tillgänglig statistik över antalet äktenskap synes utvisa att de lagstadgade
åldersgränserna har en återhållande effekt.

Trots de nämnda betänkligheterna vill dock utskottet förorda att äktenskapsåldern
för män sänks till 20 år. Anledningen härtill är att riksdagen
enligt vad departementschefen uppgivit nästa år kommer att få ta ställning
till ett förslag från Kungl. Maj :t om sänkning av myndighetsåldern till
20 år. Utskottet anser det nämligen vara påtagliga fördelar förenade med
att en av makarna kan vara förmyndare för barn i äktenskapet. Utskottet
beklagar att frågorna om äktenskapsåldern och myndighetsåldern, som har
många beröringspunkter, icke kunnat behandlas samtidigt.

På grund av det anförda finner alltså utskottet att riksdagen bör bifalla
motionerna 1:987 och 11:1248 samt 1:985 och avslå propositionen, i vad
däri föreslås att äktenskapsåldern för män skall bestämmas till 18 år,
och yrkandet i motionen II: 1252 rörande äktenskapsåldern.

dels ock att utskottet under A. 1. bort hemställa, att riksdagen måtte,
med avslag å

a) motionen II: 1252, såvitt avser 2 kap. 1 §,

b) propositionen, såvitt avser 2 kap. 1 §,

bifalla motionerna I: 987 och II: 1248 samt I: 985 och således
för sin del antaga följande som utskottets förslag betecknade
lydelse av 2 kap. 1 §.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

(Kungl. Maj:ts förslag)

Den, som är under aderton år, må
ej träda i äktenskap utan tillstånd av
länsstyrelsen i det län, där den underårige
har sitt hemvist.

(Utskottets förslag)

§•

Man under tjugo år eller kvinna
under aderton år må ej träda i äktenskap
utan tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där den underårige har
sitt hemvist.

2) av herrar Ferdinand Nilsson (ep), Dockered (ep) och Sjöholm (fp),
vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande rörande äktenskapsåldern, som
börjar på s. 48 med »Utskottet anser» och slutar på s. 49 med »i ämnet.»
bort ersättas med text av följande lydelse.

Utskottet anser att den principiella utgångspunkten inom äktenskapslagstiftningen
liksom på andra områden bör vara att det skall råda likställighet
mellan könen, om det inte finns starka skäl för annat. I dagens
samhälle finns icke några sådana skäl när det gäller äktenskapsåldern.
För gemensamma åldersregler talar tvärtom det förhållandet att det saknas
vetenskapligt stöd för antagandet att olika regler skulle vara motiverade
med hänsyn till skillnaden mellan könen i fråga om fysisk eller psykisk
mognad. Härtill kommer att utvecklingen i samhället präglas av allt
större jämställdhet när det gäller yrkesutbildning och förvärvsmöjligheter
och även detta nödvändiggör gemensamma regler för män och kvinnor.

Utskottet har med hänsyn till dessa omständigheter i och för sig ingen
invändning mot propositionens förslag att äktenskapsåldern görs lika för
män och kvinnor. Enligt utskottets mening är det emellertid förenat med
avsevärda fördelar om åtminstone den ena maken är myndig. Härigenom
kan han eller hon råda över sig och sin egendom utan inblandning av utomstående
och, vad som inte är minst viktigt, vara förmyndare för barn i äktenskapet.
I princip borde det vara eftersträvansvärt att äktenskaps- och myndighetsåldrarna
sammanföll. Åtskilliga av motiven för uppställandet av
en viss myndighetsålder torde vara hänförliga just till sådana förhållanden
som äkta makar ställs inför. Av stort intresse i detta sammanhang är departementschefens
meddelande i propositionen att riksdagen nästa år kommer
att få ta ställning till ett förslag om ändringar i förmynderskapslagstiftningen,
som bl. a. innebär att myndighetsåldern sänks till 20 år. Utskottet
vill självfallet icke föregripa behandlingen av nämnda fråga men
kan ej heller bortse från departementschefens ställningstagande vid övervägande
av förevarande lagstiftning, som är avsedd att träda i kraft den
1 juli nästa år.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

Utskottet har ingen erinran mot hittillsvarande praxis i dispensärenden
och anser ej heller att utskottets ställningstagande i förevarande lagstiftningsärende
bör påverka principerna för dispensgivningen i fortsättningen.

På anförda skäl vill utskottet föreslå riksdagen att avslå propositionen,
i vad avser ändring av äktenskapsåldern för man, och de i anledning därav
väckta motionsyrkandena, samt antaga följande lydelse av 2 kap. 1 §: Den,
som är underårig, må ej träda i äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där den underårige har sitt hemvist. För den, som är över aderton
år, är sådant tillstånd dock ej erforderligt, om den med vilken äktenskapet
skall ingås uppnått myndig ålder.

dels ock att utskottet under A. 1. bort hemställa, att riksdagen måtte, med
avslag å

a) motionerna I: 987 och II: 1248 samt I: 985,

b) motionen II: 1252, såvitt avser 2 kap. 1 §,

c) propositionen, såvitt avser 2 kap. 1 §,

för sin del antaga följande som utskottets förslag betecknade
lydelse av 2 kap. 1 §.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Den, som är under aderton år, må
ej träda i äktenskap utan tillstånd av
länsstyrelsen i det län, där den underårige
har sitt hemvist.

(Utskottets förslag)

§•

Den, som är underårig, må ej träda
i äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där den underårige
har sitt hemvist.

För den, som är över aderton år,
är sådant tillstånd dock ej erforderligt,
om den med vilken äktenskapet
skall ingås uppnått myndig ålder.

3) av herr Ernulf (fp) beträffande äktenskapsåldern.

4) av fröken Mattson och herr Martinsson (båda s), vilka ansett

att den del av utskottets yttrande rörande äktenskapsskillnad på grund
av otrohet, som upptas i andra stycket på s. 53, bort ersättas med text av
följande lydelse.

Utskottet anser att sexuell trohet mellan makarna visserligen regelmässigt
är av grundläggande betydelse för ett gott förhållande i äktenskapet.

Lagstiftningen bör---(lika med utskottet)---till söndringen.

I en framtida lagstiftning torde det inte finnas utrymme för särskilda regler

om otrohet i äktenskap. Mot denna--— (lika med utskottet)---

rätt riktning.

5) av herrar Ernulf och Gustafsson i Borås (båda fp), vilka ansett

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1968

dels att den del av utskottets yttrande rörande medling, som upptas i
näst sista stycket på s. 57 bort utgå,

dels att den del av yttrandet som börjar på s. 59 med »Utskottet har»
och slutar på s. 60 med »såsom processförutsättning.» bort ersättas med
text av följande lydelse.

Utskottet har---- (lika med utskottet)---organisatoriska upp byggnad.

Härav följer att utskottet avstyrker bifall till motionerna I: 990
och 11:1247. — Enligt utskottet finns det heller ingen anledning att före
den aviserade reformen av medlingsinstitutet uppmjuka kravet på medling
i hemskillnadsmål på det sätt som föreslås i propositionen. Utskottet
Vill därför föreslå att riksdagen med bifall till motionsparet I: 982 och
II: 1250 avslår propositionen i vad den avser upphävande av 15 kap. 7 §
och ändring av 15 kap. 8 §.

dels ock att utskottet under A. 7. bort hemställa, att riksdagen måtte
med avslag å

a) propositionen, såvitt avser 15 kap. 7 och 8 §§,

b) motionerna 1:990 och 11:1247, såvitt avser upphävande
av 15 kap. 7 och 8 §§,

bifalla motionerna 1:982 och 11:1250 i motsvarande del.

6) av herrar Schött, Lidgard och fru Kristensson (alla h) beträffande
medling.

7) av herr Ferdinand Nilsson (ep) beträffande den del av utskottets
yttrande som benämnts allmänt om lagstiftningen.