Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969 (Utlåtande 1969:L1u48 - höst l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

Nr 48

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken.

Genom en den 9 maj 1969 dagtecknad proposition, nr 114, har Kungl.
Maj.t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 kap. 2 och 7 §§, 23 kap. 3, 7, 18 och 24 §§
samt 45 kap. 4—6 §§ rättegångsbalken» skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)

22 KAP.

2 §.

Grundas enskilt -----------— det grundas.

Finner undersökningsledaren--------målsäganden därom.

Första och andra styckena äga
motsvarande tillämpning, när anspråket
övertagits av annan.

Föres talan om enskilt anspråk på
grund av brott i samband med åtalet
och finnes, att den åtalade gärningen
icke är straffbar, må talan dock prövas
i målet.

§•

Föres talan om enskilt anspråk i
anledning av brott i samband med
åtalet och finnes, att den åtalade gärningen
icke är straffbar, må talan
dock prövas i målet.

1 Senaste lydelse av 23 kap. 3 § se 1957:38 och av 23 kap. 7 § se 1964:166.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 48

2 Första lagutskottets utlåtande nr i8 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §•

Förundersökningen inledes--------—särskilda skäl.

Åklagaren äge, —- — -----undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen-------------tillåter det.

Innan förundersökning hunnit inledas,
må polisman hålla förhör och
vidtaga annan åtgärd i syfte att utreda
brottet, om åtgärden icke kan
uppskjutas utan olägenhet.

Underlåter den som kallats till
förhör utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej våglängden
mellan den plats, som utsatts
för förhöret, och den, där han
har sin bostad eller vid kallelsens
mottagande uppehöll sig, trettio kilometer,
må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd
av trettio kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå fängelse kan följa, och det
skäligen kan befaras, att han ej skulle
hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt
försvåra utredningen.

År den--------------för

Då förundersökningen fortskridit
så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han
höres, underrättas om misstanken.
Så snart det kan ske utan men för
utredningen, skall tillfälle lämnas

§•

Underlåter den som kallats till förhör
utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej vägläng
den mellan den plats, som utsatts för
förhöret, och den, där han har sin
bostad eller vid kallelsens mottagande
upphöil sig, femtio kilometer, må
han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd
av femtio kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå fängelse kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen,
förhöret.

§•

Då förundersökningen fortskridit
så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han höres,
underrättas om misstanken. Så
snart det kan ske utan men för utredningen,
äger han och hans försvå -

Första lagutskottets

(Nuvarande lydelse)
honom och hans försvarare att taga
kännedom om vad vid undersökningen
förekommit samt alt angiva den
utredning de anse önskvärd och att
eljest anföra vad de akta nödigt. Ej
må åtal beslutas, innan tillfälle därtill
beretts dem.

Begär den— —--------

utlåtande nr 48 år 1969

(Föreslagen lydelse)
rare taga kännedom om vad vid undersökningen
förekommit, angiva
den utredning de anse önskvärd och
eljest anföra vad de akta nödigt. Underrättelse
härom skall lämnas eller
sändas till den misstänkte och hans
försvarare, varvid skäligt rådrum
skall beredas dem. Ej må åtal beslutas,
innan detta skett.

--- — därför angivas.

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares
verksamhet samt om
protokoll och anteckningar vid
förundersökning meddelas av
Konungen.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares
verksamhet, om underrättelse
enligt 18 § första stycket
tredje punkten samt om protokoll
och anteckningar vid förundersökning
meddelas av Konungen.

45 KAP.

I stämningsansökan-------

Vill åklagaren i samband med åtalets
väckande enligt 22 kap. väcka
talan om enskilt anspråk på grund
av brottet, skall han i ansökan uppgiva
anspråket och de omständigheter,
varå det grundas, samt de bevis,
som åberopas, och vad han vill styrka
med varje särskilt bevis.

Är den -----------det

Ansökan skall----— ----

-----eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets
väckande enligt 22 kap. 2 § väcka
talan om enskilt anspråk, skall
han i ansökan uppgiva anspråket och
de omständigheter, varå det grundas,
samt de bevis, som åberopas, och
vad han vill styrka med varje särskilt
bevis,
angivas.

--av åklagaren.

5 §.

Väckt åtal------------det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må Åklagaren eller målsäganden må
ock, sedan åtal väckts, utan stämning ock, sedan åtal väckts, utan stämning
mot den tilltalade väcka talan om en- mot den tilltalade väcka talan om enskilt
anspråk på grund av brottet, skilt anspråk på grund av brottet, om
om rätten inså hänsyn till utred- rätten med hänsyn till utredningen
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 48

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 19b9

(Nuvarande lydelse)
ningen och andra omständigheter
finner det lämpligt.

Såsom ändring----------

Vill åklagaren enligt 2 § första eller
andra stycket väcka åtal för brott
eller enligt 5 § utvidga åtalet eller
vill han eller målsäganden enligt sistnämnda
paragraf väcka talan om enskilt
anspråk på grund av brottet,
må det ske muntligen inför rätten eller
ock skriftligen. Den tilltalade
skall erhålla del därav. Talan, som
nu sagts, skall anses väckt, då den
framställdes inför rätten.

(Föreslagen lydelse)
och andra omständigheter finner det
lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket
övertagits av annan.

---för åtalet.

§•

Vill åklagaren enligt 2 § första eller
andra stycket väcka åtal för brott
eller enligt 5 § utvidga åtalet eller
vill åklagaren, målsäganden eller
den, som övertagit målsågandens anspråk,
enligt sistnämnda paragraf
väcka talan om enskilt anspråk, må
det ske muntligen inför rätten eller
ock skriftligen. Den tilltalade skall
erhålla del därav. Talan, som nu
sagts, skall anses väckt, då den
framställdes inför rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken som har till
syfte att rationalisera utredningsförfarandet i brottmål.

Det föreslås att polisman skall få vidta utredningsåtgärd innan förundersökning
har inletts, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Den största våglängden för att hämtning skall få ske till förhör under
förundersökning föreslås bli utsträckt från 30 till 50 km.

Gällande bestämmelse om att tillfälle skall lämnas misstänkt och hans
försvarare att ta del av utredningen, begära ytterligare utredning och i övrigt
yttra sig föreslås få en ny utformning så att bestämmelsen kan tilllämpas
på ett smidigare sätt än f. n.

Vidare föreslås att den som har övertagit målsägandes enskilda anspråk
på grund av brott skall få åtnjuta de processuella lättnader som tillkommer
målsäganden beträffande sådant anspråk.

Inledning

I delbetänkande år 1963 (SOU 1963:27) lade trafikmålskommittén fram
förslag om förenklade handläggningsformer för mindre brottmål samt vis -

Första lagutskottets utlåtande nr b8 år 1969

sa andra förslag i förenklingssyfte. Förslagen berörde särskilt trafikförseelser.
Lagstiftning i flertalet av de behandlade ämnena genomfördes under år
1906 (prop. 1966: 100, 1LU:33, rskr 272). Vissa av de då beslutade reformerna
har sedermera utbyggts genom ny lagstiftning (prop. 1968: 82, 1LU
37, rskr 274).

Den 11 november 1967 avlämnade trafikmålskommittén ett andra delbetänkande,
Förundersökning (SOU 1967:59). 1 betänkandet behandlas frågan
om fortsatta rationaliseringsåtgärder inom rättsväsendet. Kommittén
föreslår främst ändringar av bestämmelserna om förundersökning i brottmål.
Vissa andra förslag rörande brottmålsförfarandet läggs också fram. En
del av kommitténs förslag avser frågor, som Kungl. Maj :t kan pröva utan
riksdagens medverkan eller som kan regleras genom anvisningar av rikspolisstyrelsen.
Dessa frågor berörs i regel inte i propositionen.

Betänkandet har remissbehandlats. Flera av remissinstanserna har yttrat
sig över endast något eller några avsnitt i betänkandet. I en del av dessa
remissyttranden berörs bara förslag, vilkas prövning inte kräver riksdagens
medverkan.

Den 25 maj 1968 avgav kommittén ett tredje delbetänkande, kallat Trafikmålsutidningar
(SOU 1968:19). Betänkandet, som innehåller förslag
till arbetsanvisningar och blanketter för utredningsarbetet i trafikmål, har
remissbehandlats.

Kommittén avgav slutligen den 25 maj 1968 en skrivelse med förslag till
lörfattningsändringar, enligt vilka biträdespersonal skall få utföra vissa
åtgärder som hör till förundersökningen. Också denna skrivelse har remissbehandlats.

På grundval av kommitténs förslag har inom Kungl. Maj:ts kansli utarbetats
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, vilket förslag är likalydande
med propositionsförslaget.

Beträffande gällande bestämmelser samt innehållet i trafikmålskommitténs
förslag och remissyttrandena däröver hänvisar utskottet till propositionen
s. 8—30.

Departementschefen

Vid remiss till lagrådet av'' nämnda lagförslag anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, följande (avsnitt 8 i prop.).

8.1. Allmänna synpunkter

Det dröjer ofta lang tid från att ett brott har begåtts till dess lagföring sker.
Dröjsmål förekommer särskilt under utredningsskedet. Till följd av dröjsmålen
uppstår betydande olägenheter. Efter lång tid är det svårare att få ett

Första lagutskottets utlåtande nr i8 år i969

händelseförlopp klarlagt och påföljden förlorar en del av sin verkan. Det är
vidare påfrestande för den misstänkte att behöva vänta länge innan hans
sak blir prövad. Även andra olägenheter följer av tidsutdräkten hos de rättsskipande
organen. Det är därför ett viktigt rättssäkerlietsintresse att brottmålsförfarandet
görs snabbare.

Dröjsmålen beror i väsentlig mån på arbetsbelastningen inom rättsväsendet.
Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder har arbetsbalanser
uppstått. Den ökande arbetsbördan kan bara i begränsad omfattning
mötas med personalförstärkningar. Det måste tillses att tillgänglig
personal utnyttjas effektivt. Härvid bör särskilt uppmärksammas, att inte
mer kvalificerad arbetskraft än vad som är nödvändigt tas i anspråk för
uppgifter av olika slag. Jag vill också hänvisa till vad rikspolisstyrelsen har
anfört i skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 februari 1969 om angelägenheten
av att polispersonal används endast för uppgifter som har samband med
polisverksamheten. Men även andra rationaliseringsåtgärder måste övervägas.
Det är nödvändigt att utnyttja alla möjligheter att uppnå ett snabbare
förfarande inom rättsväsendet. Jag har tidigare haft anledning att
framhålla dessa synpunkter. Det bör också nämnas, att betydande rationaliseringar
redan har genomförts, bl. a. beträffande polisens arbete.

Möjligheten att genomföra ytterligare rationaliseringar i fråga om brottmålsförfarandet
begränsas av den hänsyn som måste tas till vissa rättssäkerhetssynpunkter.
Rationaliseringsåtgärder får givetvis inte gå ut över
den enskildes befogade intresse av vederhäftighet och objektivitet i utredningarna
och av korrekthet i avgörandena. Det bör dock beaktas att också
snabbhet i brottmålsförfarandet tillgodoser ett väsentligt rättssäkerhetsintresse.
Jag vill vidare framhålla, att det för rättssäkerheten i samhället är
nödvändigt, att rättsväsendets resurser används på sådant sätt, att den allvarligare
brottsligheten kan bemästras.

Trafikmålskommittén har lagt fram förslag, som syftar till att uppnå rationaliseringar
av brottmålsförfarandet, främst i fråga om förundersökningen,
och därmed en snabbare handläggning av brottmålsutredningarna. Kommittén
har gått fram på två vägar, dels genom förslag till författningsändringar
dels genom förslag till förenklade handläggningsrutiner. Flera
av förslagen avser ändringar, vilkas genomförande kan få stor betydelse
från rationaliseringssynpunkt.

Beträffande förslagen till lagändringar bör redan här nämnas att jag inte
tar upp alla till behandling i detta sammanhang. Kommitténs utkast till lagstiftning
om jourdomstolar kommer sålunda att kräva ytterligare överväganden
och förberedelser för eventuell försöksverksamhet. Det förslag till ändring
i 23 kap. 1 § RB, som syftar till ökade möjligheter att underlåta inledande
av förundersökning och att nedlägga sådan undersökning, torde kräva
viss överarbetning. Denna bör lämpligen ske i samband med prövningen av
en av RÅ gjord framställning om översyn av bestämmelserna i 20 kap. 7 §

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

RB beträffande åtalsunderlåtelse. Även ett par andra av förslagen till lagändringar
bör prövas i senare sammanhang. Ett par ytterligare lagförslag
av kommittén har jag funnit inte böra genomföras. Jag återkommer härtill
närmare i det följande.

I fråga om de förslag som jag tar upp i dag vill jag framhålla, att de går
ut på sakliga lösningar som remissinstanserna i regel ställt sig mycket positiva
till. Enligt min mening kan de aktuella lagändringarna medföra betydelsefulla
rationaliseringsvinster. Detsamma gäller olika förslag till kungörelseändringar,
som kompletterar lagförslagen. Den slutliga prövningen
av dessa bör anstå till dess riksdagen har prövat lagfrågorna. Det bör emellertid
erinras om att kommitténs förslag om vidgning av möjligheterna att
meddela rapporteftergift har genomförts redan (SFS 1969: 7). Av kommittén
väckta anslagsfrågor kommer att prövas i annat sammanhang.

Kommitténs förslag i betänkandet Trafikmålsutredningar — vilka avser

arbetsanvisningar och blanketter för utredningsarbetet i trafikmål _ bör

prövas av rikspolisstyrelsen. Jag ämnar därför föreslå att betänkandet och
remissyttrandena över detta överlämnas till styrelsen. Även vissa i SOU
1967:59 intagna förslag till förenklade handläggningsrutiner bör lämpligen
prövas i den ordningen.

8.2. Ledningen av förundersökning m. in.

Enligt nu gällande bestämmelser i RB leds förundersökning av polismyndighet
eller åklagaren. Dessa är enligt RB:s terminologi undersökningsledare.
Med polismyndighet avses i RB polischefen i orten och länspolischefen.
Uppgift att leda förundersökning i polischefens ställe får enligt delegationskungörelsen
åläggas annan tjänsteman inom polisväsendet, dock lägst polisassistent
vilken tjänstgör som chef för arbetsgrupp, som vakthavande befäl
eller på polischefs kansli. Till lägre tjänsteman än kommissarie eller biträdande
kommissarie får delegeras endast ledningen av förundersökningar,
i vilka saken är av enklare beskaffenhet, men inte befogenhet att använda
tvångsmedel enligt RB. — Det bör nämnas att utredning av brott inte alltid
måste ske i form av förundersökning. Enligt 23 kap. 22 § RB krävs nämligen
inte förundersökning beträffande bl. a. brott, för vilket inte svårare påföljd
än böter är stadgad, om tillräckliga skäl för åtal likväl föreligger. I dessa
1 all får polisman på eget initiativ och ansvar göra den utredning som behövs.

Kommittén har föreslagit, att varje polisman skall få inleda förundersökning
i alla fall då dröjsmål med inledandet skulle medföra olägenhet. Förslaget
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.
Några remissinstanser menar dock, att polisman redan enligt gällande
rätt får påbörja utredning och anser därför att behov inte föreligger av den
föreslagna lagändringen.

För att förundersökning skall kunna bedrivas effektivt är det ofta nödvän -

8 Första lagutskottets utlåtande nr år 1969

digt att utredningen kan påbörjas i nära samband med brottets begående.
En sådan ordning sparar tid och arbete för utredningspersonalen och bidrar
till att utredningen bedrivs skyndsamt. De utredningsåtgärder som härvid
främst kommer i fråga är platsundersökning och sådana förhör med parter
och vittnen, som kan ske i nära anslutning till att brottet har begåtts.

Behov av att omedelbart kunna påbörja utredning kan föreligga vid olika
slags brott. I fråga om trafikovarsamhet har kommittén ställt upp som
princip att utredningen om möjligt skall göras klar på platsen. Flera remissinstanser
har framhållit att i praktiken hinder inte sällan torde föreligga
att helt förverkliga detta önskemål. En väsentlig del av utredningen synes
dock ofta även i sådana fall kunna ske i nära samband med trafikovarsamhetsbrottet.
I den mån polisen får ytterligare tekniska hjälpmedel, bl. a.
särskilda utredningsfordon, måste möjligheterna öka att utreda trafikovarsamhetsbrott
på platsen.

Polismän, som kommer till platsen för ett brott, har i allmänhet inte sådan
befälsställning att de enligt nuvarande bestämmelser får leda förundersökningen.
Det torde inte heller i framtiden bli möjligt att polisman med sådan
ställning i regel skall kunna komma till platsen. Det synes inte vara en
praktisk och lämplig lösning att, som statsåklagarföreningen har förordat,
kräva att polisman skall inhämta besked från behörig undersökningsledare
innan utredning påbörjas. Det är därför nödvändigt att även polismän,
som inte enligt gällande bestämmelser får leda förundersökning, har befogenhet
att på eget ansvar påbörja utredning, som bör inledas genast.
Som RÅ har framhållit kan en sådan ordning knappast väcka betänkligheter
från rättssäkerhetssynpunkt. Man har också i stor utsträckning förfarit
på detta sätt i praktiken utan att det torde ha medfört olägenheter.

Polisman torde redan enligt gällande rätt ha befogenhet att vidta vissa
Utredningsåtgärder innan behörig undersökningsledare har fått tillfälle att
ta befattning med saken. Oklarhet råder f. n. om omfattningen av den befogenhet,
som tillkommer polisman. Denna bör därför uttryckligen regleras.
Som framgår av det föregående är det av stort praktiskt värde om polisman
på eget ansvar får göra en del av utredningen, särskilt åtgärder som inte
lämpligen bör uppskjutas.

Enligt kommitténs förslag skall varje polisman, om dröjsmål skulle medföra
olägenhet, få inleda förundersökning. Kommitténs tanke är enligt motiven
att, trots att förundersökningen sålunda inleds av polisman, denne inte
skulle anses leda förundersökningen i detta skede — och inte heller annan
skulle anses leda den. Ehuru ingen leder förundersökningen, skulle denna i
åtskilliga fall kunna drivas så långt att den blir helt eller i det närmaste slutförd.
En konstruktion av nu angiven innebörd kan inte anses godtagbar från
lagtekniska synpunkter. Som hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat
måste en bestämmelse av föreslagen innebörd uppfattas så, att polismannen,
så snart han har påbörjat förundersökning utan bemyndigande, är att

Första lagutskottets utlåtande nr 4# år 1969

anse som undersökningsledare tills ledningen bär övertagits av polismyndigheten
eller åklagaren. Polismannen skulle i så fall under denna tid ha de
befogenheter, bl. a. i fråga om tvångsmedel, som tillkommer undersökningsledare.
En sådan ordning måste väcka betänkligheter, särskilt beträffande
grövre brott, och bör inte komma i fråga.

För att nå en lämpligare lösning torde man i stället böra betrakta det
föreliggande problemet från två skilda utgångspunkter. Dels föreligger
frågan i vilken utsträckning man är beredd att låta polisman -— reellt och
formellt — vara undersökningsledare och i sådan egenskap vid behov kunna
slutföra förundersökningen. Dels behöver bedömas i vad mån polisman, när
han inte får fungera som undersökningsledare, skall få vidta utredningsåtgärder
på eget initiativ och ansvar.

Vad angår den första frågan anser jag, att betänkligheter inte behöver
möta att ge även annan polisman än som f. n. får vara undersökningsledare
befogenhet att inleda och leda förundersökning vid de lindrigaste brotten.
Det bör sålunda kunna godtas att polisman får befogenhet att som undersökningsledare
bedriva utredning beträffande brott, för vilka svårare påföljd
än böter inte är stadgad. Det är att märka att förundersökning i allmänhet
inte behöver ske vid dessa brott (jfr 23 kap. 22 § RB). I en del fall
behövs dock sådan undersökning, t. ex. regelmässigt vid misstanke om
vårdslöshet i trafik, eftersom vid sådant brott läget sällan är så klart att
tillräckliga skäl för åtal kan anses föreligga utan att förundersökning verkställs.
En bestämmelse som ger polisman befogenhet att vara undersökningsledare
i fall av nu berörd art kan meddelas av Kungl. Maj :t och lämpligen
tas in i delegationskungörelsen. Befogenheten synes böra göras beroende
av att någon, som enligt nu gällande bestämmelser är behörig undersökningsledare,
inte finns tillgänglig på platsen. Eftersom riksdagens
medverkan till en reglering av nu antydd innebörd inte behövs, saknar
jag anledning att vidare beröra hithörande frågor i detta sammanhang.

När det gäller den andra frågan — i vad mån polisman i annat fall skall
få vidta utredningsåtgärder på eget initiativ och ansvar — anser jag att
i RB bör tas in föreskrifter av innehåll att polisman får viss befogenhet
att vidta åtgärder i syfte att utreda ett brott utan att förundersökning anses
vara inledd. Ett villkor för att befogenhet av detta slag skall föreligga bör
vara att åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. Ytterligare bör markeras,
att det är ett helt kortvarigt skede, varunder polismannen arbetar
utan behörig undersökningsledare. Lämpligen kan detta uttryckas på det
sättet att vissa utredningsåtgärder får vidtas av polismannen innan förundersökning
har hunnit inledas. Självfallet skall den misstänkte därvid
inte ha sämre ställning än vid förundersökning. De allmänna bestämmelserna
om sådan undersökning bör iakttas i tillämpliga delar beträffande
nämnda utredningsåtgärder. Uttrycklig föreskrift torde inte behövas. På
samma sätt som nu är fallet vid utredning som avses i 23 kap. 22 § RB bör

10 Första lagutskottets utlåtande nr b8 år 1969

nämligen de allmänna bestämmelserna om förundersökning anses analogt
tillämpliga.

En fråga som har berörts under remissbehandlingen är om befogenheter
av nu behandlad art bör tillkomma endast vissa polismän. För min del anser
jag dock att sådan begränsning inte behövs när det gäller befogenheten
att vidta utredningsåtgärd, innan förundersökning har hunnit inledas.

Under hänvisning till det anförda föreslår jag, att polisman innan förundersökning
har hunnit inledas skall få hålla förhör och vidta annan åtgärd
i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.
Bestämmelsen bör föras in som ett nytt stycke i 23 kap. 3 § RB.

Som har framgått inleds förundersökning enligt gällande rätt av polismyndighet
eller åklagaren. Har undersökningen inletts av polismyndighet
och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall enligt 23 kap. 3 § RB ledningen
övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Åklagaren skall också i övrigt överta ledningen, när det är påkallat
av särskilda skäl.

Kommittén har tagit upp den allmänna frågan om ledningen av förundersökning
i princip bör ligga på polismyndighet eller på åklagare och sätter
i fråga att det ämnet görs till föremål för särskild utredning. Remissinstanserna
har redovisat mycket delade meningar i frågan. I flera remissyttranden
har anförts att den nuvarande ordningen fungerar tillfredsställande.
Utan att gå närmare in på frågan vill jag framhålla, att åtskilliga fördelar
följer av att åklagaren tar befattning med målet redan på utredningsstadiet.
Jag anser därför, att tillräckliga skäl inte föreligger att föranstalta om
utredning för eventuell omprövning av de principer som ligger till grund
för nuvarande ordning.

Kommittén har vidare — oberoende av den nyssnämnda frågan om utredning
— föreslagit sådan ändring i 23 kap. 3 § RB, att ledningen av förundersökning,
som har inletts av polismyndighet och vid vilken någon har
blivit skäligen misstänkt för brottet, inte skall behöva övertas av åklagaren
annat än när saken är av svårare beskaffenhet. Syftet med detta förslag
är att polismyndighet skall kunna vara undersökningsledare i större utsträckning
än f. n. Förslaget har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena.

Nu bedöms frågan om saken är av sådan beskaffenhet att polismyndighet
får fullborda förundersökning med ledning av anvisningar, som har
utfärdats av RÅ och rikspolisstyrelsen gemensamt och som har börjat
tillämpas år 1967. Enligt dessa anses saken i allmänhet vara av enkel beskaffenhet
vid ett ganska stort antal angivna brott av ofta förekommande
slag. Hela förundersökningen vid dessa brott leds alltså i regel av polismyndighet.
I likhet med bl. a. RÅ anser jag att den nu gällande bestämmelsen
i RB i och för sig torde ge utrymme för att låta polismyndighet leda hela

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

förundersökningen vid ytterligare en del brottstyper. Syftet med kommitténs
förslag kan alltså tillgodoses genom översyn av berörda anvisningar
så länge någon mera ingripande ändring av den nuvarande kompetensfördelningen
mellan polismyndighet och åklagare inte är påkallad. På grund
av det anförda biträder jag inte kommitténs förslag till lagändring.

Åklagare, som leder förundersökning, får enligt 23 kap. 3 § RB anlita
biträde av polismyndighet vid undersökningens verkställande. I bestämmelsen
anges vidare att åklagaren får uppdra åt polisman att vidta
särskild åtgärd, som liör till förundersökningen, om åtgärdens beskaffenhet
tillåter det. Kommittén har föreslagit ett tillägg till bestämmelsen, enligt
vilket sådant uppdrag får ges även till annan tjänsteman än polisman.
Förslaget syftar till att klargöra att biträdespersonal skall kunna få utföra
vissa åtgärder vid förundersökning. Vidare föreslås att Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t förordnar bemyndigas att meddela närmare
föreskrifter i ämnet. Syftet med lörslaget biträds av de flesta remissinstanserna.
Flera av dessa anser dock, att den föreslagna lagändringen inte
behövs.

Jag delar uppfattningen att biträdespersonal bör kunna utföra vissa av
de arbetsuppgifter som hör till förundersökning. En sådan ordning får ses
som ett led i strävandena att uppgifter av skilda slag inte bör utföras av
mera kvalificerad arbetskraft än nödvändigt. Ändring i RB behöver dock
inte ske för att biträdespersonal skall kunna tas i anspråk för enklare uppgifter
av berörd art. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj:t
och, när det gäller de närmare detaljerna, av rikspolisstyrelsen. Jag avser
att senare ta upp den frågan. Jag vill tillägga, att det redan nu på flera
håll förekommer att biträdespersonal anförtros uppgifter av nu berörd art.
En närmare reglering i förtydligande syfte kan dock åstadkomma att den
angivna ordningen utnyttjas mera allmänt.

8.3. Våglängden för hämtning till förhör

Den som har kallats till förhör under förundersökning men utan giltig
orsak underlåter att efterkomma kallelsen får enligt 23 kap. 7 § RB hämtas
till förhöret. Som förutsättning gäller dock att våglängden mellan den
plats, som har utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller
uppehåller sig vid kallelsens mottagande, inte överstiger 30 km. Utan föregående
kallelse får hämtning ske, om undersökningen avser brott, på vilket
kan följa fängelse, och det skäligen kan befaras, att den som skall höras
inte skulle efterkomma kallelse eller i anledning av kallelse skulle försvåra
utredningen genom undanröjande av bevis eller på annat sätt. Förutsättning
är dock att han uppehåller sig inom en väglängd av 30 km från
den plats, där förhör skall hållas.

Kommittén har föreslagit, att bestämmelsen om längsta avslånd för

12 Första lagutskottets utlåtande nr k8 år 1969

hämtning ändras till 50 km. Förslaget har mottagits positivt i remissyttrandena
Några remissinstanser vill gå längre än kommittén.

Den nu gällande begränsningen till 30 km försvårar ibland ett effektivt
utredningsarbete. Det är inte ovanligt att personer, som behöver horas under
förundersökning, bor mer än 30 km från den plats, dar forbor ska
ske. Eu anledning till att det nu oftare föreligger behov att hora mer avlägset
boende personer är självfallet att den ökade rörligheten i samhället
Sfi a,t många lidvis befinner sig tämligen långt från bostadsorten och
därvid på ena eller andra sättet kominer i beröring med brott. En annan
orsak är att polisdistrikten har blivit större, samtidigt som buvmMete.av
utredningsarbetet bär koncentrerats till distriktens centralorter. Svårigheter
synes främst ha uppkommit i landets norra delar, men aven pa andra

håll, bl. a. i Stockholm, har problem uppstått. „

När det gäller att komma till rätta med de uppkomna svårigheterna bor
till eu början beaktas följande. Under förundersökning får forhor hallas med
var och en, som antas kunna lämna upplysning av betydelse för u r -ningen. I den mån hämtning inte kan ske, föreligger inte skyldighet att pa
kallelse inställa sig till förhör. I sådant fall får förhörsledaren soka upp
den som skall höras eller anordna förhöret på annat satt. Bestämmelsen om
hämtning av den som inte har efterkommit katlelse till förhör kan darfor
sägas ha sin största betydelse i att därigenom avgörs i vilken utstracknm0

skvldighet föreligger att inställa sig till förhor.

Olika möjligheter är tänkbara när det gäller att finna en lämplig reglering
av den berörda frågan. En lagändring får inte ske pa sadant satt a
bestämmelsen kommer att strida mot den allmännaprincipenförundersökning
bör bedrivas så, att ingen i onödan får vidkannas kostnad eller
olägenhet. Det bör därför inte komma i fråga att, som några rem™ anser
har förordat, slopa kravet på visst längsta avstand. Inte heller bo
hämtning medges generellt inom varje polisdistrikt. En sadan regel sku
f.ö. inte undanröja alla problem. En annan i och for sig möjlig losmn^
skulle vara att föreskriva olika avstånd vid olika svara bro .
sådan differentiering kan dock med fog riktas flera invändningar, hk
att den är onödigt komplicerad. Den lösning som ligger narmast till hands
är att, som kommittén har föreslagit, medge att hämtning far ske pa s orre
avstånd än nuvarande bestämmelser tillåter. Om aystandet bestäms tdl

50 km, torde de uppkomna olägenheterna för utredningsarbetet undanröjas
i de flesta fall. __

Man har enligt min mening inte anledning att hysa betänkligheter mot
en sådan utsträckning av våglängden under förutsättning att möjligheten
att kalla till förhör på längre avstånd inom denna vaglangd ti lampas med
varsamhet. Att så sill ske följer redan av den tidigare ang,vp. bestämmelsen,
att förundersökning bör bedrivas så, att inte “8™
vidkännas kostnad eller olägenhet. Principen har kommit till narma

Första lagutskottets utlåtande nr iS år 1969

uttryck i 5 § FUIv, där det anges, att förhör skall hållas på tid och plats, som
antas medföra minsta olägenhet för den som skall höras, såvida inte därigenom
förundersökningens behöriga gång motverkas eller polisens eller
åklagarens arbete avsevärt försvåras. En garanti för att hämtning inte sker
i onödan är att beslut om hämtning i allmänhet skall meddelas av undersökningsledaren
(6 g FUK). Det bör också nämnas att enligt samma bestämmelse
annan än misstänkt bör hämtas endast när skäl av särskild vikt föreligger
för sådan åtgärd. Det är emellertid ofrånkomligt att en utsträckning
av väglängden kommer att medföra ökade kostnader och olägenheter för den
hörde i en del fall. Den som hörs under förundersökning kan erhålla ersättning
av allmänna medel för sina kostnader. Rätt till ersättning föreligger
dock inte alltid, bl. a. inte om den hörde har försökt försvåra sakens utredning
eller skälig anledning till misstanke finns att han är skyldig till brottet.
Jag avser att föreslå Kungl. Maj :t att ersättning för kostnad för återresa
skall kunna utgå till den som har hämtats till förhör, om han saknar
medel till resan.

Under hänvisning till det anförda föreslår jag, alt den i 23 kap. 7 § RB
föreskrivna väglängden för hämtning till förhör ökas från 30 till 50 km.

Det hör i sammanhanget framhållas att — i likhet med vad som torde
ske f. n. — kallelse till förhör på längre avstånd än att hämtning får ske
inte bör förekomma annat än undantagsvis. När kallelse ändå anses böra
utfärdas i sådant fall, bör enligt min mening den som skall höras upplysas
om att han inte är skyldig att inställa sig till förhöret (jfr SOU 1938: 44 s.
287 och Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 296).

8.4. Underrättelse om rätt att ta del av vad som har förekommit vid förundersökning
m. m.

Så snart det kan ske utan men för utredningen skall enligt 23 kap. 18 §
RB tillfälle lämnas den som är skäligen misstänkt för brott och hans försvarare
att ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen, att begära
kompletterande utredning och att i övrigt yttra sig över utredningen.
Åtal får inte beslutas, innan tillfälle till detta har beretts dem.

Kommittén har föreslagit, att tillfälle att ta del av utredningen in. m. inte
skall behöva lämnas förrän efter det att åtal har beslutats, om den misstänkte
saknar stadigvarande hemvist i riket eller det skäligen kan befaras
att han har avvikit eller på annat sätt drar sig undan lagföring, om risk föreligger
för åtalspreskription eller om den misstänkte vid mindre allvarligt
brott har förklarat att han inte har någon erinran mot att man dröjer med
förfarande enligt 23 kap. 18 § till dess stämning delges. Vidare har föreslagits
att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att meddela närmare föreskrifter
om underrättelse enligt den anförda bestämmelsen. Det förordas att Kungl.
Maj :t därvid meddelar föreskrifter om att underrättelse får sändas i vanligt
brev vid mindre allvarliga brott.

14 Första lagutskottets utlåtande nr fi8 år 1969

Förslaget om undantag i vissa fall från skyldigheten att underrätta den
misstänkte och hans försvarare innan åtal beslutas har kritiserats av en del
remissinstanser. Förslaget i övrigt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i nästan samtliga remissyttranden.

För att den misstänktes intressen skall behörigen tillgodoses är det av
stor vikt att han och hans försvarare innan åtal beslutas får tillfälle att ta
del av utredningen, yttra sig över denna och begära kompletterande utredning.
Genom att bemöta utredningen med nya skäl eller bevis kan den
misstänkte förhindra att ett onödigt åtal väcks. Den berörda möjligheten
är också av betydelse för att förundersökningen skall bli så fullständig som
möjligt och fylla sin uppgift att förbereda huvudförhandlingen och göra
det möjligt att slutföra denna i ett sammanhang. Bestämmelsen i 23 kap.
18 § första stycket andra och tredje punkterna RB fyller därför eu viktig
funktion. Detta gäller särskilt vid misstanke om allvarligare brott.

Tillämpningen av bestämmelsen bereder emellertid vissa svårigheter i
praktiken och fördröjer ibland förundersökningen. Det har också visat sig,
att oklarhet råder om vad som fordras för att föreskriften skall anses vara
uppfylld. Det är därför påkallat att bestämmelsen förtydligas och att förfarandet
om möjligt förenklas. Härvid måste särskilt beaktas att en ändring
inte går ut över den misstänktes befogade intressen.

I fråga om de av kommittén föreslagna undantagen från skyldigheten att
innan åtal beslutas lämna den misstänkte och hans försvarare tillfälle att
ta del av utredningen, yttra sig däröver och begära kompletterande utredning
vill jag anföra följande. Om undantag skulle få göras för det fall att
den misstänkte saknar stadigvarande hemvist eller det skäligen kan befaras
att han har avvikit eller på annat sätt drar sig undan lagföring, skulle sannolikt
vissa svårigheter vid bestämmelsens tillämpning undanröjas. Men man
skulle troligen inte vinna mycket med en sådan regel, om saken ses ur en
vidare synvinkel. Besväret med att söka efter den misstänkte skulle i stället
föras över på domstolen och andra myndigheter. Vad beträffar det fallet att
den misstänkte har förklarat, att han inte har någon erinran mot att tillfälle
lämnas efter det att åtal har beslutats, kan invändas alt en sådan förklaring
så gott som alltid skulle lämnas först på fråga av polismyndigheten
och att det är mindre lämpligt att en myndighet tar initiativ till att den misstänkte
uppger en rättighet, som har tillkommit främst i hans intresse.
Härvid bör också beaktas att den misstänkte ofta inte torde förstå vikten
av rättigheten. Som skall beröras närmare i det följande anser jag, att
det i viss utsträckning bör vara tillräckligt att sända underrättelse i vanligt
brev. Om sådan möjlighet finns, föreligger knappast behov av det nu behandlade
undantaget. Vad slutligen angår det fall att risk föreligger för
åtalspreskription har, som kommittén påpekar, undantag i praktiken ansetts
få ske i denna situation (1LU 1946: 59 s. 20 samt JO 1956 s. 83 ff och 1961
s. 170 ff). Det kan knappast anses behövligt att denna praxis blir lagfäst.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

Med hänsyn till det anförda vill jag inte förorda, att 23 kap. 18 § RB ändras
på det sätt kommittén har föreslagit. Inte heller anser jag att det bör
införas ett generellt undantag från bestämmelsen när särskilda skäl föreligger>
vilket har förordats av statsåklagarföreningen.

Emellertid anser jag, att de av kommittén åsyftade lättnaderna i förfarandet
enligt 23 kap. 18 § kan i allt väsentligt uppnås genom kommitténs övriga
förslag i frågan. Den berörda bestämmelsen innebär, att underrättelse skall
lämnas den misstänkte och hans försvarare om att de får ta del av utredningen,
yttra sig därom och begära ytterligare utredning (jfr JO 1964 s.
215 ff; jfr också ordet underrättelse i 20 § andra stycket FUK). Sådan
underrättelse kan ofta lämnas muntligen. I stor utsträckning måste emellertid
skriftlig underrättelse sändas. Det har ansetts att tillfälle som avses i
bestämmelsen inte kan anses ha beretts den misstänkte och hans försvarare,
om de inte verkligen har fått del av underrättelsen, och att bevis bör finnas
om mottagandet såvitt gäller den misstänkte (JO 1967 s. 83 ff).

Kravet på att det alltid måste framgå att den misstänkte har erhållit
underrättelsen förorsakar svårigheter och fördröjningar vid förundersökningen.
Om det vid misstanke om lindrigare brottslighet öppnas möjlighet
att sända underrättelse till den misstänkte i vanligt brev och utan krav på
mottagningsbevis, skulle ofta arbete, som kan framstå som onödigt, sparas
och tid vinnas. Mot en sådan ordning behöver man inte ha några betänkligheter,
om det genom tillämpningsföreskrifter tillses att denna underrättelseform
inte används när det finns anledning anta att den misstänkte inte
skulle erhålla underrättelsen med sådant försändningssätt. Förfarandet bör
också kunna begagnas beträffande underrättelse till försvararen, varvid
behov inte föreligger att inskränka förfarandets användningsområde till
lindrigare brottslighet. Det bör i sammanhanget också beaktas, att en förundersökning
kan fullständigas efter det att åtal har väckts (jfr 45 kap. 11 §
RB). Skulle den misstänkte eller försvararen inte ha nåtts av underrättelse
som har sänts i vanligt brev, har de sålunda möjlighet att vid behov få ytterligare
utredning verkställd i detta skede.

Lydelsen av 23 kap. 18 § RB bör således jämkas så, att den ger utrymme
för ett förfarande med underrättelse i vanligt brev. Vidare bör Kungl. Maj :t
bemyndigas att meddela föreskrifter om underrättelse. Detta påkallar ändring
i 23 kap. 24 § RB. Beträffande vissa detaljfrågor återkommer jag i
specialmotiveringen.

8.5. Enskilt anspråk i anledning av brott

Talan om enskilt anspråk i anledning av brott är i och för sig av tvistemåls
natur men kan tas upp och prövas i samband med åtal för brottet. Om
enskilt anspråk grundas på brott — varmed avses att anspråket riktas mot
den för brottet misstänkte och grundar sig uteslutande på den brottsliga
gärning som läggs honom till last — är åklagaren på målsägandens begäran

16 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens
talan. Förutsättning är dock att det kan ske utan olägenhet och att anspråket
inte är obefogat. Sedan åtal har väckts, får åklagaren eller målsäganden
utan stämning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund
av brottet. Som villkor gäller dock att rätten finner det lämpligt med hänsyn
till utredningen och andra omständigheter. Talan som kan väckas utan
stämning får väckas muntligen inför rätten eller skriftligen.

Enskilt anspråk mot tilltalad av den som har ersatt målsäganden för
skada på grund av brott och härigenom övertagit målsägandens anspråk
mot den tilltalade har i senare tids rättspraxis ansetts grundat inte uteslutande
på brottet och har därför inte kunnat prövas utan stämning. Bestämmelsen
om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt
anspråk som grundas på brott torde böra förstås på samma sätt.

Trafikmålskommittén har föreslagit, alt bestämmelserna om skyldighet
för åklagaren att i samband med åtal förbereda och utföra målsägandens
talan om enskilt anspråk och om möjlighet för åklagaren och målsäganden
att väcka talan om enskilt anspråk utan stämning vidgas till att avse också
anspråk av den som har inträtt i målsägandens rätt. Förslaget har vunnit
anslutning av nästan samtliga remissinstanser.

Genom de nu gällande bestämmelserna har tillgodosetts målsägandens
intresse av att få sitt anspråk på grund av brott prövat med minsta möjliga
besvär och kostnader. Målsägande får emellertid ofta sin skada ersatt av
annan. Det vanligaste fallet är att ett försäkringsbolag utger ersättning för
skadan på grund av försäkringsavtal. Andra exempel är att en arbetsgivare,
vars arbetstagare har skadats i arbetet genom brott, ersätter skadan på
grund av bestämmelse i anställningsavtalet eller att vid checkbedrägeri trassatbanken
på grund av överenskommelse ersätter den honorerande banken.
Den som ersätter målsäganden övertar därigenom i allmänhet dennes anspråk
mot lagöverträdaren. Den som har övertagit anspråket anses emellertid
inte vara målsägande och hans anspråk anses inte grundat endast på
brottet. Detta innebär att försäkringsbolag och andra, som har övertagit
målsägandens anspråk mot tilltalad, inte får åtnjuta de processuella förmåner
som enligt det tidigare sagda tillkommer målsäganden.

Ett på angivet sätt övertaget anspråk skiljer sig från målsägandens anspråk
endast genom övertagandet. Detta kännetecknas i allmänhet av att
det grundar sig på ett avtal, som har träffats innan skadan uppstod. Den
ställning som förvärvaren av anspråket intar skiljer sig därför inte mycket
från målsägandens.

Tidigare tillämpades de berörda bestämmelserna i stor utsträckning på
det sättet, att åklagaren förde talan om enskilt anspråk även för den som
genom att ersätta målsäganden hade övertagit dennes ansprak mot den tilltalade
och att talan om sådant anspråk fick väckas utan stämning. Efter
högsta domstolens prejudicerande avgöranden har praxis ändrats. Åkla -

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

garen för inte längre talan om enskilt anspråk, som har övertagits av försäkringsbolag
eller andra, och talan måste numera väckas genom stämning.
Detta har skett samtidigt som det i allt större omfattning förekommer,
främst på grund av försäkring, att skada genom brott drabbar annan än
målsäganden.

Såsom första lagutskottet anförde i utlåtande till 1963 års riksdag (1LU
20) skulle praktiska fördelar kunna vinnas, om den som har övertagit målsägande^
anspråk mot tilltalad på grund av brott i fråga om anspråket
får åtnjuta samma processuella förmåner som målsäganden. Genom en
sådan ordning kommer domstolens handläggning av anspråken att förenklas.
Härför kan dessutom åberopas kriminalpolitiska skäl. Åläggande
av skyldighet att betala skadestånd är ofta en lämplig reaktion på ett brott
vid sidan av påföljd för brottet.

En ordning som den nu angivna får givetvis inte gå ut över den tilltalades
befogade intressen eller i övrigt medföra olägenheter, som inte uppvägs av
fördelarna. Som har framhållits i det föregående skiljer sig de nu aktuella
anspråken från målsägande^ anspråk endast genom att de grundar sig
även på överlåtelsen från målsäganden. Denna överlåtelse torde sällan
kunna vålla tvist. Det är därför knappast mer påkallat att kräva stämning
för väckande av talan av nu aktuella anspråk än när det gäller målsägande^
talan. Rätten att utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på
grund av brott är begränsad på så sätt, att det får ske endast om domstolen
finner det lämpligt med hänsyn till utredningen och andra omständigheter.
Samma begränsning bör givetvis gälla beträffande anspråk av den som
har inträtt i målsägandens rätt. Det bör i detta sammanhang beaktas också
att domstol alltid har möjlighet att förordna att talan om enskilt anspråk,
som har tagits upp till behandling i samband med åtalet, skall handläggas
som särskilt mål. Om åklagaren blir skyldig att förbereda och utföra även
talan av den som har övertagit målsägandens anspråk, uppstår visst merarbete
för åklagare och polis. Arbetsökningen kan dock inte antas bli av
någon större omfattning. Liksom när det gäller anspråk av målsäganden
skall åklagarens skyldighet att förbereda och utföra talan naturligtvis vara
begränsad av kravet att det kan ske utan olägenhet och att anspråket inte
är obefogat. Om den som har inträtt i målsägandens rätt får åtnjuta de processuella
lättnader, som f. n. tillkommer bara målsäganden, belastas den till
anspråket berättigade med mindre kostnader. Härigenom begränsas också
den tilltalades återbetalningsskyldighet för sådana kostnader. Det bör också
nämnas att olägenheter inte torde ha föranletts av att de berörda bestämmelserna
tidigare i stor utsträckning tillämpades på det sätt som nu har
diskuterats.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att åklagare bör vara skyldig att
föra talan om enskilt anspråk även för den som har övertagit målsägandens
anspråk på grund av brott och att även talan av nu berört slag skall kunna

18 Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969

väckas utan stämning. Bestämmelse om nämnda skyldighet för åklagare bor
lämpligen införas som ett nytt tredje stycke i 22 kap. 2 § RB. Vissa följdändringar
föranleds i 22 kap. 7 § och 45 kap. 4 §. Införande av möjlighet för
den som bär övertagit målsägande^ anspråk att väcka talan utan stämning
påkallar ändring i 45 kap. 5 och 6 §§. Vissa frågor som hänger samman
med de föreslagna lagändringarna behandlas i specialmotiveringen.

Målsäganden intar också enligt åtskilliga andra bestämmelser i RB en
särställning i processuellt hänseende. Målsäganden får t. ex. enligt RB 20
kap. 8 § väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, om åklagaren har
beslutat att inte åtala. Enligt samma lagrum får målsägande biträda åklagarens
åtal och fullfölja talan i högre rätt. Andra exempel är att reseförbud
samt kvarstad och skingringsförbud kan meddelas för att säkerställa skadestånd
eller annan ersättning till målsägande, som kan antas komma att
ådömas på grund av brottet (25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § RB). Jag vill framhålla,
att de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om enskilt anspråk
på grund av brott inte påkallar ändring i nu berörda och andra hänseenden.

8.6. Vissa andra förslag av trafikmålskommittén

Enligt RB skall förundersökning läggas ned, om anledning
inte längre finns att fullfölja den. Vidare gäller den bestämmelsen att, när
förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas huruvida åtal skall väckas.
Kommittén har beträffande förundersökningar, som inte skall föranleda
åtal, rekommenderat att formen nedläggande används, om den misstänkte
inte har underrättats om att han får ta del av utredningen, yttra sig
däröver och begära kompletterande utredning, och att i annat fall utredningen
avslutas med beslut i åtalsfrågan. Om gällande rätt anses hindra att
en sådan ordning tillämpas, förordar kommittén lagändring, som medger
detta. Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén, att i 23 kap. 4 §
RB införs en bestämmelse, innebärande att beslut om nedläggning av förundersökning
meddelas av åklagaren, om någon skäligen kan misstänkas
för brottet, och att även polismyndigheten får lägga ned undersökningen i
sådant fall, om svårare straff än fängelse i sex månader inte är stadgat för
brottet. Förslaget har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena.

För egen del vill jag anföra följande. Av förarbetena till RB (SOU 1938: 44
s. 286—287, 294—295; se också Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 312)
framgår, att förundersökning i princip skall avslutas med beslut i åtalsfrågan,
om undersökningen har riktats mot viss person som misstänkt för brottet.
Kommitténs rekommendation är inte förenlig med den uppfattning som
sålunda uttrycktes under förarbetena och torde inte böra följas utan att
lagändring sker. Emellertid är jag inte beredd att nu förorda en sådan
ändring och inte heller kan jag biträda det förslag rörande befogenheten att
nedlägga förundersökning som kommittén lägger fram. Vissa betänkligheter
möter sålunda mot en ordning som innebär att frågor, som i realiteten är

Första lagutskottets utlåtande nr A8 år 1969

åtalsfrågor, i större omfattning kan komma att dras undan från åklagarnas
prövning. Deras möjligheter att styra åtalspraxis skulle därmed minskas.
Med det nu sagda avser jag dock inte att ta avstånd från den nu i praktiken
förekommande ordningen att polismyndighet i vissa fall anses kunna besluta
om nedläggande trots att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.
Redan i samband med RB:s tillkomst ansågs att vissa undantag fick
göras från den tidigare angivna principen (justitiedepartementets PM med
utkast till FUK m. m. s. 53—54). Jag anser dock inte att anledning föreligger
att f. n. uttryckligen reglera en sådan befogenhet. Denna fråga har f. ö. visst
samband med den under 8.1. behandlade frågan om åklagares befogenhet
att besluta att förundersökning inte skall inledas eller att förundersökning,
som redan har inletts, skall läggas ned. Som jag framhöll tidigare är avsikten
att sistnämnda fråga skall övervägas ytterligare, och i det sammanhanget
kan lämpligen också ske ytterligare överväganden i frågan om en
reglering bör ske av polismyndighets befogenhet att lägga ned förundersökning
efter det att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.

F. n. gäller en s. k. absolut preskriptionstid om 15 år för
brott, på vilka inte kan följa fängelse över två år, och 30 år för övriga
brott. Kommittén har föreslagit, att preskriptionstiden för brott, på vilka
inte kan följa svårare straff än böter, dock inte normerade böter, bestäms till
fem år. Förslaget har genomgående lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Inte heller jag har i och för sig någon erinran mot att den absoluta
preskriptionstiden för bötesbrott sänks. Som kommittén själv har framhållit
skulle den föreslagna bestämmelsen dock inte bli tillämplig i särskilt många
fall. Från r ati on ali serings synpu nk t är förslaget därför av begränsad betydelse.
Jag anser, att förslaget inte bör tas upp i detta sammanhang. Det
kan i stället lämpligen prövas i samband med andra ändringar i preskriptionsbestämmelserna.
Sådana ändringar torde bli aktuella senare under år
1969.

Beträffande departementschefens specialmotivering hänvisar utskottet till
propositionen s. 44—47.

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Utskottet

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,

att riksdagen bifaller förevarande proposition, nr 114.
Stockholm den 4 november 1969

På första lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1969
Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexander son (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s)*, herrar Hjorth (s)*, Schött (m), Svanström (ep), fr o
Lindström (s)* och herr Richardson (fp);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s), herrar
Dockered (ep), Wiklund i Stockholm (fp), Hansson i Piteå (s), Oskarson
(m), Polstam (ep) och Rosqvist (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 60
914539