Första lagutskottets utlåtande Nr 46 (Utlåtande 1939:L1u46 l1u)

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om särskilda rättsmedel, m. m.

Genom en den 12 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 307, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen antaga nedan intagna vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om särskilda rättsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen; samt

3) lag örn ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.
Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Beträffande de skäl som ligga till grund för de framlagda lagförslagen får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Angående gällande bestämmelser örn resning och andra extraordinära
rättsmedel må nämnas följande.

I 31 kap. rättegångsbalken finnas upptagna bestämmelser om återbrytande
av dom som vunnit laga kraft. Enligt 1 § tillkommer det allenast Konungen
att återbryta sådan dom eller att återställa laga tid som är försutten. Genom
§ 18 l:o regeringsformen har det överlämnats åt regeringsrätten, såvitt
angår mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, och beträffande
övriga mål åt högsta domstolen att återbryta dom eller återställa
försutten tid. Återställande av försutten tid innebär befogenhet för den sökande
att, ehuru den i lagen föreskrivna tiden för talan utgått, ändock föra
sådan talan. Ansökan härom må enligt 2 § nämnda kapitel ej bifallas, med
mindre sökanden visar ''synnerlig orsak och skäl, att han resning förty i saken
njuta må''. Den viktigaste grunden för återställande av försutten tid är,
att sökanden av laga förfall varit hindrad att inom rätt tid bevaka sin talan.
Återbrytande av dom i egentlig mening, vilket i det allmänna språkbruket
benämnes resning, behandlas i 3 §. Förutsättningen härför är att någon
funnit nya skäl och menar att dom, som vunnit laga kraft, därmed kan hävas.
Bifalles resningsansökningen, skall målet förvisas till den rätt som
sist dömt däri. Denna upptager målet till ny prövning och äger, örn skälen
finnas så giltiga, ändra den förra domen. Örn så icke blir fallet, skall den som
sökt resning gälda vederparten kostnadsersättning och skadestånd och kan
därjämte fällas till ansvar för rättegångsmissbruk. Beträffande fullföljd

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 46.

Första lagutskottets utlåtande AJr 46.

av ett efter resning upptaget mål gälla enahanda regler som för fullföljd av
annat mål.

Uttrycket ''skäl’ i 3 § Ilar i praxis uppfattats såsom åsyftande faktiska omständigheter
eller bevis av betydelse för målet. Fordran på att skälet skall
vara nytt innebär, att det ej åberopats i målet samt att det icke varit för
sökanden känt, när målet handlades eller att han då icke insett eller bort inse
dess betydelse för avgörandet. Den omständigheten att en rättsgrund åberopas,
som icke tidigare anförts i målet, anses icke kunna utgöra anledning
till resning. Det torde sålunda icke hava förekommit, att felaktig uppskattning
av förebragt bevisning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning ansetts
såsom resningsskäl.

I de numera upphävda 21 och 22 §§ i 25 kap. rättegångsbalken meddelades
vissa bestämmelser örn klagan över domvilla. Såsom exempel å sådan
domvilla upptogs i 21 §'', bland annat, att dom fällts av den som ej varit lagligen
förordnad till domare eller ej svurit domared, att rätten ej varit domför,
att dom meddelats över det som ej varit instämt eller att den dom som
vunnit laga kraft blivit ändrad. Hade parten varit närvarande vid rätten
själv eller genom ombud, hänvisades han i 21 § att föra talan mot domen
genom besvär i vanlig ordning. Försummades det, fick hans talan i hovrätten
ej upptagas, om ej Konungen fann skäl att återställa försutten tid. I 22 §
behandlades det fall, att någon dömdes frånvarande ostämd eller att domaren
i någon tvist två parter emellan fällde sådan dom, att den tredje eller annan
som ej varit hörd därav lede förfång; i sådant fall ägde han att inom natt
och år från det han fick veta det söka ändring däri i hovrätten. I samband
med 1901 års ändringar i fullföljdsförfarandet uteslötos bestämmelserna i
21 §, varemot stadgandet i 22 § i något förändrad avfattning bibehölls och
upptogs i nuvarande 10 § i 25 kap. Talan som där avses fullföljes genom
besvär i vanlig ordning. Enligt 30 kap. 38 § skall vad i 25 kap. 10 § är stadgat
äga motsvarande tillämpning i fråga om klagan över utslag som meddelats
av hovrätt. I dylika fall gäller icke vad i 30 kap. är stadgat om inskränkning
i parts rätt att fullfölja talan. Ehuru rättegångsfel icke upptagits bland
resningsanledningarna i 31 kap. 3 §, har dock en viss tendens gjort sig märkbar
att utvidga paragrafens tillämpning till detta område.

Ett med rättskrafts- och resningsinstituten nära sammanhängande ämne
behandlas i 17 kap. 32 § rättegångsbalken. Detta lagrum behandlar frågan
örn återupptagande av brottmål till den tilltalades nackdel på grund av nya
skäl och omständigheter samt innebär i huvudsak, att hovrätt äger till hans
nackdel upptaga sådant mål, dock med undantag för tre grupper av mål,
nämligen mål däri penningböter äga rum, mål vari den tilltalade dömts till
straff som sedermera verkställts samt mål om statsbrott. Angående detta
lagrums ställning till resningsinstitutet råder i viss mån oklarhet. Enligt
den mening, som torde vara den förhärskande, innebär lagrummet icke någon
begränsning i högsta domstolens befogenhet att medgiva resning. Vad
lagrummet enligt denna mening vill utsäga är, att i de åsyftade fallen återupptagande
kan ske utan resning, då i dessa fall någon rättskraft icke tillkommer
det tidigare avgörandet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Ben omfattning, vari ifrågavarande rättsmedel kommit till användning
under de senaste åren, framgår av en översikt, vilken bifogats propositionen
såsom Bilaga C och Bilaga D. Av denna översikt framgår, bland
annat, att antalet av Kungl. Maj:t under åren 1936—1938 avgjorda resningsansökningar
utgjort respektive 71, 59 och 48. Av ansökningarna biföllos
respektive 8, 7 och 5 eller sålunda tillhopa 20 ansökningar. I dessa fall hade
det beslut, som resningsansökningen avsåg, meddelats av högsta domstolen
i 2 mål, av hovrätt i 1, av allmän underrätt i 9, av ägodelningsdomare i 3,
av länsstyrelse i 1, av kammarrätten i 1 och av överlantmätare i 3.

Antalet mål, som av hovrätt återupptagits jämlikt 17 kap. 32 § rättegångsbalken,
utgjorde under åren 1920—1938 sammanlagt 26.

Processkommissionen (1926) upptog i sitt förslag de nuvarande
principerna för resningsinstitutet såväl i fråga om den myndighet, som
ägde medgiva resning, som beträffande resningsgrunderna. Till dessa hänfördes
av processkommissionen även grovt rättegångsfel. Dessutom upptogs
som resningsgrund brottsligt förfarande med avseende å målet av ledamot
eller befattningshavare i rätten, part, ombud eller ställföreträdare, örn förfarandet
kunde anses hava medverkat till en oriktig utgång. Vad särskilt angår
brottmål skulle resning kunna beviljas såväl till förmån som till nackdel för
den tilltalade, i sistnämnda fallet dock endast i mera begränsad omfattning.
Någon motsvarighet till den befogenhet, som nu tillkommer hovrätt att återupptaga
brottmål till nackdel för den tilltalade, upptogs icke i förslaget.

Resningsinstitutet behandlades icke i propositionen (nr 8 0) till
1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform.
Ej heller upptogs frågan under riksdagsbehandlingen av förenämnda proposition.

Frågan angående utsträckt möjlighet att återbryta dom i brottmål har varit
föremål för behandling i en av professorn Å. Hassler och advokaten G.
Stjernstedt såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetad promemoria
den 19 december 1935 med därvid fogat förslag till lag
om tillägg till 31 kap. 3 § rättegångsbalken. De sakkunniga föreslogo, att
de i lagrummet redan upptagna resningsanledningarna skulle bibehållas samt
att till lagrummet skulle fogas ett andra stycke av innehåll att, om justitiekanslern
eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman
funne det vara av synnerlig vikt, alt mål, vari någon genom laga kralt ägande
dom sakfällts för brott, ånyo bleve prövat, han hade att på begäran av
den sakfällde göra ansökan därom, varefter Konungen, när skäl därtill vore,
ägde återbryta domen. Resning skulle alltså principiellt tillåtas oberoende
av örn den åberopade grunden hänförde sig till rättstillämpningen eller bevisningen
och i sistnämnda fall oberoende av örn nya skäl åberopades eller
fråga vore allenast örn en förnyad bevisprövning på det redan föreliggande
materialet. De föreslagna reglerna avsågo icke tvistemål och i brottmål allenast
resning till den tilltalades förmån.

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

över promemorian avgåvos yttranden av justitiekansler!!, justitieombudsmannen
och militieombudsmannen, vilka i väsentliga delar avstyrkte de sakkunnigas
förslag. Promemorian och yttrandena överlämnades till processlagberedningen.

Frågan om ändrad lagstiftning rörande resning upptogs därefter i en av
herr Lundstedt vid 1937 års riksdag väckt motion, Il: 98. Första lagutskottet,
som behandlade motionen, hemställde i utlåtande nr 9, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Som skäl anfördes,
att 1935 års förslag vore för yttrande överlämnat till processlagberedningen,
som hade att i samband med den allmänna rättegångsreformen överväga frågan
örn anordnande av de särskilda rättsmedlen. Utskottets hemställan biträddes
av riksdagen.

I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk
(Statens offentliga utredningar 1938: 43 och 44) har frågan om de särskilda
rättsmedlen ägnats en ingående behandling. Inledningsvis har processlagberedningen
framhållit, att den uppgift, som borde anvisas dessa rättsmedel,
berodde i första hand på det ordinära förfarandet och de garantier för rättssäkerheten,
som detta förfarande erbjöde. Det läge i sakens natur, att de
extra ordinära rättsmedlen endast borde komma till användning i den utsträckning
som kunde anses betingad av att i särskilda fall de nyss antydda
garantierna icke kunde anses tillräckliga. Processlagberedningen har härom
anfört:

En avvikelse från denna grundsats skulle leda till att å de extra ordinära
rättsmedlen skulle överflyttas i huvudsak samma uppgifter, som tillkomme
det ordinära förfarandet. Härav skulle oundvikligen bliva följden, att det
ordinära förfarandet försvagades. Rättsskipningens säkerhet skulle härigenom
bliva lidande. Det är nämligen uppenbart, att de allmänna förutsättningarna
för materiellt riktiga avgöranden i regel äro gynnsammare i ett ordinärt
än i ett extra ordinärt förfarande. I rättssäkerhetens intresse måste därför
en klar och bestämd gräns uppdragas mellan det ordinära och det extra
ordinära förfarandet. Det är från de nu angivna utgångspunkterna, som beredningen
ansett sig böra behandla denna fråga.

Processlagberedningen har därefter först upptagit spörsmålet, huruvida
den rättstillämpning, som i det ordinära förfarandet i ett givet fall ägt rum,''
borde i extra ordinär väg kunna göras till föremål för omprövning. Efter att
hava berört förslagets innehåll i fråga om den ordinära fullföljdsrätten har
processlagberedningen framhållit, att även i det ordinära förfarandet fall
kunde förekomma, då stor tvekan kunde råda om den riktiga rättstillämpningen.
En sådan tvekan vore emellertid i viss mån förenad med ali rättsskipning,
och det vore uppenbart, att den icke avlägsnades därigenom, att ett
extra ordinärt förfarande anvisades. Särskilt måste det väcka betänklighet,
om syftet med ett sådant förfarande skulle vara att genom inrättande av en
särskild resningsinstans vid sidan av domstolarna eller på annat mera indirekt
sätt påverka domstolarnas rättsskipning. En sådan anordning skulle

Första lagutskottets utlåtande .Yr 46.

icke stå i goel överensstämmelse med den i våra grundlagar hävdade principen
om domarmaktens oberoende ställning. Tydligt vore ock, att det läge
utanför resningsinstitutets uppgift att bereda tillfälle till omprövning enligt
rättsgrundsatser, som ej ägt tillämpning vid den tid, då domen meddelades,
utan först senare vunnit erkännande. Beredningen ansåge sig därför icke
som allmän regel kunna förorda, att frågor, som uteslutande anginge lagtolkning
eller rättstillämpning, gjordes till föremål för omprövning i extra
ordinär ordning. Ett väsentligt annat förhållande syntes beredningen föreligga
i de fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpningen
blivit oriktig. Såsom justitiekanslern och riksdagens ombudsmän påpekat
borde med hänsyn till rättsskipningens auktoritet en uppenbart oriktig rättstillämpning
kunna rättas även i extra ordinär väg.

Vidare har processlagberedningen anfört:

Den materiella resningsgrund, som upptages i rättegångsbalken, hänför sig
till bevisningen men är begränsad till det fall, att nya skäl kommit i dagen.
I de förslag, för vilka redogörelse lämnats, har ifrågasatts, att en omprövning
i extra ordinär väg av bevisningen skulle kunna komma till stånd även
för det fall, att nya skäl ej tillkommit, och alltså på den grund, att den bevisprövning,
som i ordinär väg ägt rum, vöre oriktig. Beträffande denna fråga
anser sig beredningen först böra erinra, att enligt beredningens förslag fullföljd
av bevisfrågan i ordinär väg är tillåten. På denna punkt avviker förslaget
från flera främmande processystem, i vilka såsom beträffande jurymål
bevisprövningen sker i en enda instans. Att i sådana fall större behov föreligger
av ett extra ordinärt rättsmedel för omprövning av bevisningen, ligger
i öppen dag. I detta sammanhang måste vidare beaktas de garantier för bevisningens
riktiga bedömande, som beredningens förslag innehåller. Såsom förut
framhållits beträffande de allmänna grundsatserna i fråga örn förfarandets
anordnande syfta dessa grundsatser i främsta rummet till att den materiella
grundvalen för domen må bliva säkrare och tillförlitligare. Av stor vikt i
detta hänseende är principen örn bevisningens omedelbarhet. Denna princip
innebär, att bevisningen, särskilt den muntliga bevisningen, skall upplagas
omedelbart av den dömande rätten. Även beträffande fullföljdsförfarandet
lia bestämmelser meddelats till skydd för bevisningens omedelbarhet. Sålunda
må hovrätt i regel icke göra ändring i den bevisbedömning, som underrätten
verkställt på grundval av omedelbar bevisupptagning, med mindre beviset
omedelbart upptages ånyo av hovrätten. Beredningen finner lika med justitiekanslern
och riksdagens ombudsmän i hög grad osannolikt, att några ytterligare
garantier i detta hänseende skulle kunna tillvägabringas genom en omprövning
i extra ordinär väg. I många fall skulle, särskilt i vidlyftiga och
mera invecklade mål, det erbjuda stora praktiska svårigheter att ånyo samla
hela det material, som legat till grund för det i ordinär väg träffade avgörandet.
Med all sannolikhet måste bevisprövningen vid målets återupptagande
i stor utsträckning ske på grundval av uppteckningar från den tidigare handläggningen.
Då kravet på bevisningens omedelbarhet alltså på kanske väsentliga
punkter måste uppgivas, kan befaras, att materialet vid omprövningen
föreligger i ett försiimrat skick. Och även för de fall, då omprövningen kan
ske på en bevisning, sorn upptages ånyo omedelbart, ligger i sakens natur,
att utsagor, som sålunda avgivas kanske lång tid efter den tilldragelse, som de
avse, icke vinna i tillförlitlighet. Beredningen anser sig på dessa skäl icke
kunna biträda tanken på en utvidgning av resningsinstitutet i den riktningen,
att en omprövning av bevisningen skulle kunna medgivas även i sådana fall,
då några nya omständigheter och bevis ej tillkommit.

l örsta lagutskottets utlåtande Nr 46.

Enligt beredningens förslag utgöra, liksom enligt gällande rätt, nya omständigheter
och bevis den huvudsakliga materiella resningsgrunden. Klart
är, att verkan av de nytillkomna omständigheterna och bevisen icke får bedömas
isolerad från vad tidigare förekommit i målet. Den bevisning, som
redan prövats, kan vara av större eller mindre styrka. Är det förstnämnda
förhållandet, måste större krav ställas å den nya bevisningen, medan tilltron
till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig ganska
obetydliga omständigheter. Regeln erhåller på detta sätt en smidighet, som
för högsta domstolen öppnar möjlighet att taga hänsyn till förhållandena i
varje särskilt fall. Som resningsgrund bör kunna åberopas varje förhållande
av faktisk natur, som är ägnat att påverka domarens uppfattning i bevisfrågan.
Hit äro att hänföra såväl sådana fall, då värdet av ett tidigare förebragt
bevis helt elimineras -— ett vittne övertygas om att lia avgivit falsk utsaga,
en handling, som hållits för äkta, finnes vara falsk — som sådana, då
beträffande de för målet betydelsefulla omständigheterna tillgång vinnes till
nya upplysningskällor av vilket slag dessa än må vara. Som allmän regel
måste dock fasthållas, att det som tillkommit är ägnat att rubba tilltron till
det tidigare avgörandet. Utan ett sådant villkor skulle resningsinstitutet uppenbart
komma att sakna nödvändig begränsning.

Beträffande grunderna för resningsinstitutet har processlagberedningen
ansett, att någon skillnad icke borde göras mellan tvistemål och brottmål.
Däremot har processlagberedningen funnit det klart, att vid rättsreglernas
närmare utformning en viss skillnad mellan de båda slagen av mål borde
beaktas. Härom har processlagberedningen närmare anfört:

I tvistemål bör kunna ställas större krav på parterna, att de redan vid den
ordinära behandlingen av målet och dess fullföljande framlägga hela materialet.
Endast i den mån parten kan göra sannolikt, att han ej då kunnat
åberopa de nya omständigheterna eller bevisen eller i varje fall att han haft
giltig ursäkt att ej göra det, bör resningsskäl anses föreligga. Beträffande
brottmålen möter icke någon betänklighet att uppställa väsentligt strängare
fordringar för resning till den tilltalades nackdel än då resningen skulle
bliva till förmån för den tilltalade. Ett återupptagande mot den tilltalade
bör endast kunna ske i fråga om grövre brött, och starka skäl tala för att,
liksom i fråga om tvistemålen, även i detta fall den ordinära behandlingen
i främsta rummet kommer till användning. Är däremot fråga om resning
till den tilltalades förmån, bör sådan stå öppen oberoende av brottets beskaffenhet,
och det bör, då någon bevisskyldighet principiellt icke kan utkrävas
av den tilltalade, ej heller läggas honom till last, att han underlåtit att i ordinär
väg åberopa de omständigheter eller bevis, som han gör gällande i resningsväg.

Även i ett annat hänseende har processlagberedningen ansett mindre stränga
villkor böra uppställas för resning i brottmål till den tilltalades förmån samt
härutinnan yttrat:

I fråga om resning i tvistemål liksom i brottmål till den tilltalades nackdel
bör krävas, att sannolikhet föreligger, att om de nya omständigheterna eller
bevisen förebragts i målet, detta skulle erhållit en annan utgång. I nu åsyftade
fall göra sig de intressen, som tala för upprätthållande av det tidigare
avgörandet, gällande med större styrka; i synnerhet har detta avseende å
den tilltalade. Även om denna fordran i allmänhet bör uppställas också vid
resning till den tilltalades förmån, äro dock de allmänna intressen, som kräva,
att ej den oskyldige fälles till ansvar, starkare än samhällets plikt att vaka

Första lagutskottets utlåtande Nr 46. 7

över att ej någon skyldig går fri från straff; särskilt med hänsyn till allmänhetens
förtroende för straffrättsskipningen synes möjlighet böra stå öppen
att erhålla en omprövning till den tilltalades förmån redan då de nya omständigheterna
eller bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades
skuld till det brott, för vilket han dömts.

Processlagberedningen har vidare förordat att, i likhet med vad fallet vore
i flera främmande processlagar, som grund för resning borde upptagas det
förhållandet, att ledamot av domstolen eller där anställd tjänsteman eller motparten
eller ombud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande, som kunde antagas hava inverkat å målets utgång.
Ett förhållande av nu angiven art innebure en så allvarlig brist med
hänsyn till rättegångens objektivitet, att det icke kunde lämnas obeaktat.

En särställning bland resningsgrundema har processlagberedningen funnit
de grövre rättegångsfelen intaga. Processlagberedningen har erinrat örn
att i 25 kap. 21 § rättegångsbalken i detta lagrums ursprungliga lydelse upptagits
vissa rättegångsfel, som i lagrummet betecknats som domvilla. En
ligt beredningens åsikt talade starka skäl för att, i nära anslutning till tankegången
i 1734 års lag, upptaga klagan över domvilla som ett särskilt rättsmedel
vid sidan av resningsinstitutet. Resningsinstitutet erhölle på detta sätt
en naturlig avgränsning till de fall, då ett återupptagande skedde på materiella
grunder. Klagan över domvilla har processlagberedningen föreslagit
skola ordnas efter samma grunder, som beredningen tillämpat i fråga örn
besvärsförfarandet. Sådan klagan borde, örn domvilla förelåge i lägre instans,
kunna föras i närmast högre instans; förelåge domvilla i högsta domstolen,
borde klagan upptagas av denna. Till domvilla har processlagberedningen
ansett böra hänföras varje grovt rättegångsfel av beskaffenhet att
kunna antagas hava inverkat på utgången.

Processlagberedningen har slutligen förordat, att den materiella resningsrätten
fortfarande handhades av högsta domstolen. En överflyttning av denna
rätt å annat organ, eventuellt Kungl. Majit i statsrådet eller särskild för
detta ändamål inrättad institution, har processlagberedningen ansett icke stå
i överensstämmelse med de konstitutionella grunder, å vilka vårt rättsväsende
vilade. Det nu anförda har processlagberedningen ock funnit äga tillämpning
å det förberedande resningsorgan, som förordats i motionen i ämnet till
1937 års riksdag. I motionen hade angivits som ett av huvudsyftena med
denna anordning, att den i viss mån skulle innefatta en motvikt mot högsta
domstolen. Processlagberedningen har uttalat, att i själva verket skulle härigenom
skapas en instans över högsta domstolen.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har processlagberedningen i
sitt förslag till rättegångsbalk upptagit i sjunde avdelningen under rubriken
Örn särskilda rättsmedel lagbestämmelserna i ämnet. Processlagberedningen
har därjämte i den speciella motiveringen till rättegångsbalken närmare uttalat
sig angående innebörden av de särskilda lagrummen i förenänmda avdelning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Inom justitiedepartementet hava därefter upprättats lagförslag i ämnet, i
stort sett överensstämmande med vad processlagberedningen förordat med de
jämkningar som betingas av bestämmelsernas inpassande i den nu gällande
rättegångsordningen.

Vid remitterandet den 31 mars 1939 till lagrådet av de upprättade förslagen
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman, efter att
hava redogjort för de gällande bestämmelserna och framkomna reformförslag
bland annat följande.

^ Såsom av den föregående redogörelsen framgår äro gällande svensk rätts
stadganden rörande de särskilda rättsmedlen synnerligen knapphändiga och
delvis även oklara. Särskilt i fråga örn återbrytande av dom, i det följande
benämnt resning, lida gällande regler av ofullständighet såväl beträffande
de grunder, på vilka resning må beviljas, som ock i fråga om förfarandet vid
handläggning av dylika ärenden. I stor utsträckning hava dessa regler därför
måst kompletteras genom praxis. Frågan om en reform av hithörande bestämmelser
har, pa sätt i det föregående anförts, tidigare varit föremål för
behandling dels av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga,
som under 1935 avlämnat en promemoria med förslag till vissa ändrade
bestämmelser örn resning, och dels vid 1937 års riksdag i anledning av
en inom andra kammaren väckt motion.

Sedan processlagberedningen numera avlämnat sitt betänkande med förslag
till ny rättegångsbalk, synes tidpunkten vara inne att närmare överväga,
huruvida ej frågan om en reglering av de särskilda rättsmedlen bör utbrytas
ur sitt sammanhang med den allmänna rättegångsreformen och göras till
föremål för särskild lagstiftning. Det är visserligen tydligt, att spörsmålet om
dessa rättsmedel och den omfattning, i vilken de böra kunna anlitas, i viss
mån är beroende på utformningen av det ordinära förfarandet och de garantier
för rättssäkerheten, som detta förfarande erbjuder. Ofullständigheten
och otydligheten i gällande bestämmelser på detta viktiga område utgöra
emellertid en sådan brist i vårt rättegångsväsen, att den bör avhjälpas snarast
möjligt och utan avbidan på den tidpunkt, då en ny rättegångsordning kan
tiäda i kraft. Några hinder torde icke möta häremot ur vare sig principiell
eller praktisk synpunkt. Tillses bör naturligen, att åt bestämmelserna gives
en sadan utformning, att de icke komma i strid med de principer, som böra
gälla i en ny rättegångsordning.

De särskilda rättsmedel, som gällande lag upptager, äro återställande av
försutten tid, i lagen benämnt resning, samt återbrytande av dom. Lagens
terminologi överensstämmer emellertid ej med det allmänna språkbruket, enligt
vilket jämväl återbrytande av dom benämnes resning. I processlagberedningens
förslag brukas resning såsom beteckning för vad som i gällande lag
benämnes återbrytande av dom, medan för det rättsmedel, som för närvarande
i lagen benämnes resning, användes beteckningen återställande av försutten
tid. De sålunda föreslagna beteckningarna användas ock i det följande.

Beträffande de allmänna principer, som böra ligga till grund för en reglering
av de särskilda rättsmedlen, kan jag ansluta mig till processlagbered -

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

ningens uttalanden. För de enskilda parterna är av största vikt, att den
regeln upprätthålles, att rättstvister, som blivit av domstol slutligen avgjorda,
icke kunna göras till föremål för förnyad rättegång. Utan att äga trygghet,
att ett slutligt avgörande ej kan när som helst rubbas, kunna de icke
inrätta sitt handlande efter det meddelade avgörandet, och den osäkerhet,
som härav bleve följden, komme att återverka även på andra än parterna.
En sådan osäkerhet skulle undergräva den allmänna tilliten till rättsskipningen.
Kravet på slutliga domstolsavgörandens orubblighet gör sig principiellt
gällande med avseende å såväl tvistemålen som brottmålen. Å andra
sidan är allmänt erkänt, att regeln härom icke kan under alla förhållanden
iakttagas. I särskilda fall måste möjlighet finnas till en ny behandling av
målet. Sådana fall äro exempelvis, då vid själva förfarandet viktiga processuella
regler åsidosatts eller då efter domens meddelande omständigheter
uppdagas, som komma avgörandet att framstå som materiellt oriktigt, eller
då en part av giltig anledning varit urståndsatt att inom föreskriven tid begagna
ett honom till buds stående rättsmedel mot domen. Av vikt är, att
i lagen tydligt angives, under vilka förutsättningar möjlighet finnes att få
en laga kraftvunnen dom hävd och målet upptaget till förnyad behandling.

Processlagberedningens förslag till lagstiftning på ifrågavarande område
synes ägnat att läggas till grund för en reform även under nuvarande rättegångsordning.
De i beredningens förslag upptagna bestämmelserna i ämnet
sammanhänga visserligen nära med den föreslagna anordningen av rättegångsförfarandet
i övrigt men torde efter vissa jämkningar kunna inpassas
i den gällande rättegångsordningen.

Beträffande resning, som på sätt förut nämnts motsvarar det nuvarande
återbrytande av dom, möter till en början spörsmålet, på vilka grunder sådan
bör kunna beviljas. Gällande lag intager härutinnan den ståndpunkten, att
för resning förutsättes, att den som söker resning företer nya skäl. Enligt
praxis åsyftas härmed icke rättsgrunder utan faktiska omständigheter eller
bevis, vilka kunna vara av betydelse för avgörande av den sak, som utgjort
föremål för prövning i domen. Att skälen skola vara nya innebär, att sökanden
icke förut haft vetskap om dem eller att han åtminstone ej förstått, vilken
betydelse för saken de ägde. Däremot kan en omprövning i extra ordinär
väg uteslutande på grundval av det tidigare i målet förebragta materialet,
alltså utan att nya skäl tillkommit, enligt gällande rätt icke äga rum. Såsom
resningsgrund kan sålunda icke åberopas att felaktig uppskattning av förebragt
bevisning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning skulle ha förekommit.

1 det förut nämnda av särskilda sakkunniga år 1935 utarbetade förslaget
ävensom i det förslag, som motionsvis framlades vid 1937 års riksdag, åsyftades,
att resning skulle kunna beviljas även utan att några nya skäl tillkommit
och alltså i ändamål att erhålla en omprövning av målet allenast på det
tidigare förebragta materialet. Medan 1935 års förslag gällde allenast resning
i brottmål till den tilltalades förmån, avsåg 1937 års förslag såväl tvistemål

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

som brottmål. Enligt båda förslagen skulle en viss förprövning av resningsansökningen
äga rum av myndighet, som stöde utanför högsta domstolen.

I de över 1935 års förslag avgivna yttrandena av justitiekanslersämbetet
samt riksdagens justitieombudsman och militieombudsman avstyrktes, att
resningsmöjligheterna så utvidgades, att en omprövning av bevisningen kunde
ske även om nya skäl ej åberopades. Såsom skäl härför anfördes bland
annat, att en omprövning på redan föreliggande material skulle inkräkta på
den uppgift, som tillkomme det ordinära fullföljdsförfarandet, och rubba den
fasthet och stadga, som vore nödvändig i varje instansordning. Om en tilltalad
icke utnyttjade tillgängliga ordinära rättsmedel, syntes icke försvarligt
att bereda honom annan väg att få till stånd en omprövning. Av praktiska
skäl måste ock samhället draga en gräns för omprövningarna. Härvid erinrades
därom att i vårt land, i motsats till vad fallet vöre i en del andra länder,
även bevisfrågan finge dragas upp till högsta instans. Hade bevisningen
salunda prövats, funnes ingen sannolikhet, att en ny prövning på samma
material skulle leda till ett riktigare resultat. De brister, som vidlådde vårt
rättegångsväsen, vore av annan art och hänförde sig till de grundläggande
principerna för rättegångsförfarandet. Dessa brister avsåge bland annat
själva sättet för upptagande av bevismaterialet och en därav föranledd osäkerhet
i fråga om bevisprövningen. Vidgade möjligheter till resning kunde
icke förväntas i nämnvärd grad avhjälpa dessa brister. Jämväl i fråga örn
möjligheten att medgiva resning på grund av oriktig rättstillämpning intogo
justitiekanslern och riksdagens ombudsmän en avvisande ståndpunkt. Dock
borde, då domen vore grundad på uppenbart förbiseende eller misstag med
avseende å tillämpningen av gällande rätt, resning kunna beviljas.

Processlagberedningen bär, såsom av den föregående redogörelsen Damgar,
icke ansett sig kunna som allmän regel förorda, att frågor, som uteslutande
angå lagtolkning eller rättstillämpning, göras till föremål för omprövning
i extra ordinär ordning. Enligt beredningens förslag kunde mot ett
avgörande i rättsfrågan talan i regel fullföljas till högsta instans. Visserligen
kunde även i det ordinära förfarandet fall förekomma, då stor tvekan kunde
råda om den riktiga rättstillämpningen. En sådan tvekan vore emellertid
i viss mån förenad med all rättsskipning, och det vore uppenbart, att den icke
avlägsnades därigenom, att ett extra ordinärt förfarande anvisades. Särskilt
måste det väcka betänklighet, om syftet med ett sådant förfarande skulle
vara att genom inrättande av en särskild resningsinstans eller på annat mera
indirekt sätt påverka domstolarnas rättsskipning. Tydligen läge det ock
utanför resningsinstitutets uppgift att bereda tillfälle till omprövning enligt
rättsgrundsatser, som ej ägt tillämpning vid den tid, då domen meddelades,
utan först senare vunnit erkännande. Ett väsentligt annat förhållande förelåge
i sådana fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpningen
blivit oriktig. Med hänsyn till rättsskipningens auktoritet borde en
uppenbart oriktig rättstillämpning kunna rättas även i extra ordinär
väg. Ej heller har beredningen ansett sig kunna biträda tanken på
en utvidgning av resningsinstitutet i den riktningen, att en omprövning av

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

bevisningen skulle kunna medgivas även i sådana fall, då några nya omständigheter
eller bevis ej tillkommit. I detta hänseende framhöll beredningen,
att enligt beredningens förslag fullföljd ej blott av rättsfrågan utan även
av bevisfrågan i ordinär väg vore tillåten. På denna punkt avveke förslaget
från flera främmande processystem, i vilka såsom beträffande jurymål
bevisprövningen skedde i en enda instans. Beredningen erinrade vidare om
de garantier för bevisningens riktiga bedömande, som beredningens förslag
innehölle, och framhöll, att det vore i hög grad osannolikt, att några ytterligare
garantier i detta hänseende skulle kunna tillvägabringas genom en
omprövning i extra ordinär väg.

De skäl, som sålunda anförts mot tanken på att möjliggöra resning uteslutande
för omprövning av det redan förut i målet förebragta materialet,
synas i hög grad beaktansvärda. För en part, som är missnöjd med ett av
domstol träffat avgörande, ställer rättsordningen till förfogande ordinära
rättsmedel, genom vilka möjlighet beredes honom att få sin sak omprövad
i högre instans. Har parten utan giltigt skäl underlåtit att begagna den utväg
att få en förment oriktig dom omprövad, som det regelmässiga fullföljdsförfarandet
erbjuder, synes fog ej finnas för att medgiva honom att
anlita ett extra ordinärt rättsmedel. Härvid må särskilt framhållas att enligt
vår rätt, i motsats till vad fallet är inom flera främmande rättegångssystem,
fullföljd till högsta instans är i såväl tvistemål som brottmål tillåten
ej blott i fråga örn rättstillämpningen utan även beträffande bevisprövningen.
Uppenbarligen gör sig behovet av ett extra ordinärt rättsmedel för omprövning
av bevisningen starkare gällande i sådana fall, där såsom i jurymal
bevisprövningen sker i en enda instans. Genom att i mål, där saväl rättsfrågan
som bevisningen varit föremål för bedömande i högsta domstolen, tilllåta
resning för omprövning uteslutande av det redan förebragta materialet
skulle i själva verket tillskapas en ytterligare instans utöver de redan befintliga.
Av praktiska skäl måste dock någonstädes en gräns dragas för omprövningarna.
Jag finner mig fördenskull icke kunna tillstyrka en allmän
utvidgning av resningsinstitutet i sådan riktning, att resning skulle kunna
beviljas uteslutande för omprövning av det tidigare förebragta materialet
utan att några nya omständigheter eller bevis tillkommit. Däremot synas mig
starka skäl föreligga för att, såsom processlagberedningen förordat, öppna
möjlighet till resning i sådana fall, då på grund av förbiseende eller misstag
rättstillämpningen blivit uppenbart felaktig.

Beträffande de grunder, som i övrigt böra kunna föranleda resning, kan
jag ansluta mig till processlagberedningens förslag. Såsom resningsgrund
bör sålunda till en början upptagas det förhållandet, att ledamot av rätten
eller där anställd tjänsteman eller ombud eller ställföreträdare eller, såvitt
angår brottmål, åklagaren eller rättegångsbiträde med avseende å målet gjort
sig skyldig lill brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets
utgång. Vidare bör resning kunna beviljas, då ett i målet tidigare förebragt
bevis visat sig helt värdelöst, såsom då en åberopad skriftlig handling
varit falsk eller då part, som förelagts edgång, eller vittne eller sakkunnig

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

avgivit falsk utsaga. Hit bör även hänföras det fall, att i målet anlitad tolk
vid fullgörande av sitt uppdrag avgivit falsk utsaga. Tydligt är, att ett visst
orsakssammanhang måste föreligga mellan den falska handlingen eller utsagan
samt den utgång malet fatt. Härutinnan synes ej böra fordras mera
än att handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången.
Då fråga är om resning i brottmål till men för den tilltalade böra i
viss man strängare fordringar uppställas. Härtill återkommer jag i det
följande.

Såsom grund för resning bör slutligen upptagas, att omständigheter eller
bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas. På sätt processlagberedningen
framhållit är verkan av de nytillkomna omständigheterna eller bevisen ej att
bedöma isolerad fran vad tidigare förekommit i målet. Den bevisning, som
redan prövats, kan vara av större eller mindre styrka. Är det förstnämnda
förhållandet, måste större krav ställas på den nya bevisningen, medan tilltron
till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig
ganska obetydliga omständigheter. Som resningsgrund bör kunna åberopas
varje förhållande av faktisk natur, som är ägnat att påverka domarens uppfattning
i bevisfrågan. I fråga om resning i tvistemål liksom i brottmål till
den tilltalades nackdel synes böra krävas, att sannolikhet föreligger, att
därest de nya omständigheterna eller bevisen förebragts i målet, detta skulle
erhållit en annan utgång. Då fråga är örn resning i brottmål till den tilltalades
förmån torde emellertid, såsom processlagberedningen anfört, denna
fordran ej böra under alla förhållanden strängt upprätthållas. I detta fall
synes möjlighet böra öppnas att medgiva resning, även då de nya omständigheterna
eller bevisen icke äro av den styrka, att deras förebringande sannolikt
skulle hava föranlett annan utgång av målet, men de likväl äro ägnade
att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till det brott, för vilket han
dömts. Vid bedömandet av resningsfrågan torde även böra beaktas exempelvis
ett sadant förhållande som att i de domstolar, där målet behandlats,
betydande meningsskiljaktigheter förelegat. Hänsyn bör ock tagas till
beskaffenheten av det brott, för vilket den tilltalade dömts. Såsom beredningen
framhållit kan en dylik vidgad resningsmöjlighet vara av betydelse
särskilt i grova brottmål.

Jämväl i ett annat hänseende torde beträffande villkoren för resning på
grund av nya omständigheter eller bevis viss skillnad böra göras mellan å
ena sidan resning i tvistemål och i brottmål till den tilltalades nackdel och,
å den andra, resning i brottmål till den tilltalades förmån. I tvistemål bör
på parterna ställas det anspråket, att de i rättegången framlägga alla omständigheter
och bevis, som äro av betydelse för avgörandet och varom de
äga kännedom. Part bör icke erhålla tillfälle att genom ny rättegång upphjälpa
det bristfälliga sätt, på vilket han utfört sin talan. Detsamma bör
gälla i fråga örn åklagare och målsägande i brottmål. Såsom villkor för resning
i tvistemål och i brottmål till den tilltalades nackdel bör därför uppställas,
att parten gör sannolikt, att han icke före domens meddelande eller
genom fullföljande av talan i vanlig ordning kunnat göra gällande de lill

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

grund för resningsansökan åberopade omständigheterna eller bevisen eller att
han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Någon motsvarande inskränkning
i rätten att söka resning torde däremot icke böra gälla beträffande
resning i brottmål till den tilltalades förmån, särskilt med hänsyn till att
någon bevisskyldighet principiellt icke åligger den tilltalade.

Beträffande återupptagande till den tilltalades nackdel av rättskraftigt avgjorda
brottmål erbjuder, såsom förut omnämnts, gällande rätt, vid sidan
av resning, en förenklad möjlighet genom bestämmelserna i 17 kap. 32 §
rättegångsbalken. På sätt framhållits av processlagberedningen torde nämnda
bestämmelser icke innefatta någon begränsning i högsta domstolens befogenhet
att medgiva resning; samma uppfattning har ock uttalats av
processkommissionen. Det synes mindre lämpligt att vid sidan av varandra
finnas två olika möjligheter till återupptagande av brottmål till den
tilltalades nackdel. Sättet för dylikt återupptagande bör vara detsamma som
gäller beträffande andra mål. I samband med regleringen av resningsinstitutet
torde därför 17 kap. 32 § rättegångsbalken böra upphävas; resning bör
sålunda utgöra den enda möjligheten att få ett brottmål återupptaget till den
tilltalades nackdel.

Med hänsyn till den nutida uppfattningen örn den tilltalades ställning och
det berättigade i hans anspråk på att endast då starka samhälleliga skäl göra
sig gällande bliva underkastad ny rättegång örn en avgjord sak böra i vissa
avseenden strängare förutsättningar uppställas för resning till hans nackdel.
Sålunda torde det förhållandet, att domen grundats på uppenbart oriktig
rättstillämpning, icke böra föranleda resning; för sådant fall synes allenast
den ordinära fullföljden böra stå åklagaren eller målsäganden till buds. I
övrigt böra visserligen enahanda omständigheter, som utgöra resningsgrund
i andra mål, kunna åberopas till stöd för resning till den tilltalades nackdel,
men vissa inskränkningar synas härvid påkallade. Sålunda bör brottsligt
förfarande med avseende å målet av domare eller vid rätten anställd
tjänsteman eller åklagare, ombud, ställföreträdare eller rättegångsbiträde
icke kunna föranleda resning, med mindre förfarandet kan antagas hava
medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under väsentligt
mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas. Enahanda begränsning
bör göras, då såsom resningsgrund åberopas, att ett i målet förebragt
bevis varit falskt. Vad angår de fall, då nya omständigheter eller bevis
åberopas, torde resning överhuvud icke böra kunna förekomma beträffande
lindrigare brott utan allenast, om brottet är så allvarligt, att samhällets
krav på ett rättmätigt straff framträder med större styrka. I sådant avseende
synes böra fordras, att straffarbete kan följa å brottet. Det bör vidare
förutsättas, att de nya omständigheterna eller bevisen sannolikt skulle hava
lett till att den tilltalade dömts för brottet eller att detta hänförts under väsentligt
strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. Såsom villkor för
resning till den tilltalades nackdel på grund av nya omständigheter eller
bevis bör, på sätt förut sagts, liksom i tvistemål stadgas att den part, som
söker resning, gör sannolikt, att lian icke vid den rätt, som meddelat domen,

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheterna eller bevisen
eller att han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

Befogenhet att medgiva resning tillkommer enligt gällande rätt allenast
Konungen. Denna befogenhet utövas jämlikt § 18 l:o regeringsformen av
högsta domstolen med undantag för sådana mål, som tillhöra regeringsrättens
prövning. Varken processkommissionen eller tidigare förslag i fråga
örn rättegångsväsendets ombildning ifrågasatte någon ändring härutinnan.
Enligt 1935 års sakkunnigförslag skulle hittills gällande ordning bibehållas;
dock skulle resningsansökningar i brottmål i vissa fall underkastas en förprövning
av justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen.
Jämväl i det förslag, som 1937 framlades inom riksdagen, bibehölls
högsta domstolen som beslutande instans i resningsfrågor; detta förslag innebar
emellertid en väsentlig inskränkning i högsta domstolens fria prövningsrätt.
Enligt förslaget skulle frågor angående resning upptagas till förberedande
handläggning av en särskild nämnd, bestående av fem av Kungl. Majit för
viss tid utsedda ledamöter, av vilka tre antingen skulle vara innehavare av
professur i privaträtt, straffrätt eller processrätt vid någon av de juridiska
fakulteterna eller ock tillhöra Sveriges advokatsamfund. Minst en av ledamöterna
skulle vara professor vid sådan fakultet och minst en av dem
skulle tillhöra advokatsamfundet; återstående två ledamöter skulle icke innehava
befattning i statens tjänst. Efter begäran av part skulle nämnden äga
att hos högsta domstolen göra ansökan om resning; bifall till sådan ansökan
finge ej vägras med mindre synnerliga och av högsta domstolen bestämt angivna
skäl däremot vöre. Enligt processlagberedningens förslag skall resningsrätten
fortfarande handhavas av högsta domstolen. Beredningen framhåller,
att en överflyttning av denna rätt å annat organ, eventuellt å Kungl.
Majit i statsrådet eller särskild för detta ändamål inrättad institution, icke
torde stå i överensstämmelse med de konstitutionella grunder, å vilka vårt
rättsväsende vilar; detta syntes ock äga tillämpning å det förberedande
resningsorgan, som förordats i den förutnämnda motionen vid 1937 års
riksdag.

Även frånsett de betänkligheter, som på sätt processlagberedningen framhållit
möta mot ett överflyttande av prövningsrätten i resningsfrågor å annat
organ än högsta domstolen, må framhållas, att genomförandet av en förändring
härutinnan skulle förutsätta ändringar i regeringsformen. Detta synes
även vara fallet, därest såsom föreslogs vid 1937 års riksdag genom inrättandet
av ett särskilt organ för förberedande prövning av resningsfrågor
högsta domstolens fria prövningsrätt i dylika frågor skulle begränsas. Då
syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen är att i avbidan på den allmänna
rättegångsreformen åstadkomma en provisorisk reglering av de särskilda
rättsmedlen, följer redan härav, att lagstiftningen bör utformas på sådant
sätt, att för dess genomförande några grundlagsändringar icke bliva erforderliga.
Prövningen av frågor angående resning bör sålunda alltjämt ankomma
på högsta domstolen. Emellertid synes kunna ifrågasättas att meddela vissa
särskilda bestämmelser rörande högsta domstolens sammansättning vid be -

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

handling av dylika frågor. Elt önskemål, som stundom framkommit, är att
då ansökan om resning avser en av högsta domstolen meddelad dom, de
ledamöter, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej böra deltaga i resningsfrågans
prövning till förekommande av den uppfattningen, att de därvid
skulle kunna låta sig påverkas av den mening de förut haft i saken. Det
synes därför lämpligt att i förevarande sammanhang som regel föreskriva,
att högsta domstolens beslut rörande resning i nu antydda fall skall fattas
av ledamöter, som ej deltagit i den dom resningsansökan avser. Bestämmelser
i sådant syfte torde lämpligen kunna upptagas i lagen den 14 maj
1915 angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

Liksom för närvarande bör möjlighet finnas för den som av giltig anledning
hindrats att iakttaga en processuell frist att genom särskilt rättsmedel
få den försuttna tiden återställd. Även i fråga örn detta rättsmedel, vilket
torde böra benämnas återställande av försutten tid, bör i enlighet med processlagberedningens
förslag beslutanderätten tillkomma högsta domstolen.

Såsom tidigare framhållits medgives allmänt i främmande lagstiftningar
återupptagande av ett genom laga kraftvunnen dom avgjort mål på den
grund, att rättegångsfel förekommit vid målets behandling. Huruvida enligt
svensk rätt resning kan erhållas på grund av rättegångsfel, är icke uttryckligen
angivet i lagen. I praxis torde dock hava förekommit, att resning medgivits
i dylika fall; jämväl återställande av försutten tid har stundom kommit
till användning, då rättegångsfel förelupit. För ett särskilt fall kunna
vissa omständigheter med avseende å rättegången giva anledning till ny
prövning av ett genom laga kraftvunnen dom avgjort mål. I 25 kap. 10 §
rättegångsbalken stadgas, att örn i underrätt någon dömes ohörd eller där
fälles sådant utslag att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång,
han äger att inom ett år från det utslaget blev honom kunnigt söka ändring
däri hos hovrätten genom besvär (s. k. nullitetsbesvär). Enligt 30 kap.
38 § samma balk gäller motsvarande regel i fråga örn klagan över utslag,
som meddelats av hovrätt. Till sin karaktär äro nullitetsbesvär ett extra
ordinärt rättsmedel, ehuru de i lagen behandlats såsom en art av det ordinära
rättsmedlet besvär.

Någon tvekan torde icke kunna råda därom, att då rättegångsfel av allvarligare
art förelupit, möjlighet bör finnas att få ett laga kraftvunnet avgörande
underkastat ny prövning. Rättegången saknar här den garanti för
rättssäkerhet, som lagen själv uppställt. Enligt processlagberedningens förslag
har för nu avsedda fall anordnats ett särskilt rättsmedel, benämnt besvär
över domvilla, vid sidan av resningsinstitutet; sistnämnda institut erhåller
på detta sätt en naturlig avgränsning till de fall, då ett återupptagande
sker på materiella grunder. Den sålunda föreslagna anordningen synes innebära
en tillfredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål och torde utan
olägenhet kunna inpassas i gällande rättegångsordning. Klagan över dom

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Utskottet.

villa bär sålunda i huvudsak ordnas efter samma grunder som gälla för det
ordinära rättsmedlet besvär. Föreligger domvilla i lägre instans, bör klagan
däröver föras i närmast högre instans; klagan över domvilla i högsta domstolen
bör upptagas av högsta domstolen. Av enahanda skäl, som anförts
beträffande resning, bör, då besvär över domvilla avse dom eller beslut, som
meddelats av högsta domstolen, i prövningen av besvären i regel ej få deltaga
ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet.»

I anledning av att den nya lagen om särskilda rättsmedel föreslogs skola
träda i kraft den 1 juli 1939 ifrågasatte lagrådet huruvida icke, med hänsyn
till den korta tid som återstode, dagen för ikraftträdandet borde framflyttas
till en senare tidpunkt. Departementschefen har emellertid, under framhållande
av att några mera väsentliga olägenheter av förslagets bestämmelse
om dagen för ikraftträdandet icke syntes vara att befara, ansett sig sakna
anledning att föreslå någon ändring härutinnan. I anledning av erinringar
som lagrådet i övrigt framställt mot de remitterade förslagen hava erforderliga
ändringar vidtagits i lagförslagen.

Med de i propositionen framlagda förslagen avses att införa nya regler örn
de särskilda rättsmedlen, omfattande resning, återställande av försutten tid
och besvär över domvilla. Förslagen överensstämma i huvudsak med vad
processlagberedningen förordat i sitt betänkande med förslag till rättegångsbalk.

Till departementschefens uttalande, att processlagberedningens förslag
till lagstiftning på ifrågavarande område synes ägnat att läggas till grund
för en reform även under nuvarande rättegångsordning, kan utskottet ansluta
sig. Då de av beredningen förordade bestämmelserna nära sammanhänga
med det av beredningen föreslagna ordinära rättegångsförfarandet,
hava naturligen sådana jämkningar måst vidtagas, som äro nödvändiga för
bestämmelsernas inpassande i den nu gällande rättegångsordningen. Dessa
jämkningar äro emellertid huvudsakligen av formell natur och rubba icke
grunderna för anordningen av de särskilda rättsmedlen.

Vad angår de grunder, på vilka resning må kunna beviljas, upptager förslaget
i första hand det förhållandet, att ledamot av rätten eller annan, som
tagit befattning med målet, gjort sig skyldig till brottsligt förfarande samt
att i målet åberopat skriftligt bevis varit falskt eller att falsk utsaga avgivits
av part under menedsansvar, vittne, sakkunnig eller tolk. Att med hänsyn
till beskaffenheten av dessa resningsgrunder strängare krav på orsakssammanhanget
mellan den förelupna oriktigheten och målets utgång icke böra
uppställas än att det angivna förfarandet kan antagas hava inverkat på målets
utgång, synes icke kunna vara föremål för delade meningar.

Beträffande frågan, huruvida resning bör kunna beviljas uteslutande i
syfte att erhålla en omprövning av det redan tidigare i målet förebragta bevismaterialet,
har departementschefen, i anslutning till vad processlagberedningen
framhållit, funnit sig icke kunna tillstyrka en utvidgning i antydd

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

riktning av resningsinstitutet. Särskilt med hänsyn till att i vår rätt fullföljd
av bevisfrågan till högsta instans är tillåten i ordinär väg, finner sig
utskottet böra godtaga förslaget i denna del. För resning i nu antydda fall
bör sålunda förutsättas att sökanden kan förebringa omständigheter eller
bevis, som ej tidigare åberopats. Såsom i propositionen framhållits bör vidare
för resning fordras, att sannolikhet föreligger att, därest de nya omständigheterna
eller bevisen förebragts i rättegången, målet skulle hava erhållit
en annan utgång. Då fråga är om resning i brottmål till den tilltalades
förmån, skall emellertid enligt förslaget detta krav icke under alla förhållanden
strängt upprätthållas. Möjlighet att erhålla resning har i sådana
fall medgivits icke blott då dylik sannolikhet föreligger utan även eljest då
med hänsyn till de åberopade omständigheterna eller bevisen och vad i övrigt
förekommer synnerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade
förövat det brott för vilket han dömts, prövas ånyo. Syftet härmed är att
möjliggöra resning redan då de nya omständigheterna eller bevisen äro
ägnade att framkalla tvivelsmål örn den tilltalades skuld till brottet. Departementschefen
har framhållit, att vid bedömandet av resningsfrågan även
bör beaktas ett sådant förhållande som att i de domstolar, där målet behandlats,
betydande meningsskiljaktigheter förelegat, varjämte hänsyn bör
tagas till beskaffenheten av det brott för vilket den tilltalade dömts; särskilt
i grova brottmål kunde en dylik vidgad resningsmöjlighet vara av betydelse.
Med det i lagtexten förekommande uttrycket »vad i övrigt förekommer»
åsyftas uppenbarligen allenast omständigheter som hänföra sig
till själva resningsärendet och målets tidigare behandling. Jämväl i detta
hänseende kan utskottet ansluta sig till förslaget.

Enligt gällande rätt kan fel i den rättstillämpning, som ligger lill grund
för domen, icke åberopas som resningsskäl. Processlagberedningen har i
sitt betänkande framhållit, att oriktig rättstillämpning i regel icke borde
kunna åberopas som resningsgrund och till stöd härför framhållit bland
annat, att tvekan rörande den riktiga rättstillämpningen i viss män vore
förenad med all rättsskipning och att det vore uppenbart, att den icke avlägsnades
därigenom att ett extra ordinärt förfarande anvisades. Enligt beredningens
uppfattning läge det ock utanför resningsinstitutets uppgift att
bereda tillfälle till en omprövning enligt rättsgrundsatser, som ej ägt tilllämpning
vid den tid, då domen meddelades, utan först senare vunnit erkännande.
Ett väsentligt annat förhållande förelåge emellertid enligt beredningen
i sådana fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstilllämpningen
blivit oriktig, och beredningen har därför icke ansett sig böra
göra den ovan antydda regeln helt undantagslös utan i detta hänseende föreslagit,
att en uppenbart oriktig rättstillämpning borde kunna rättas även i
extra ordinär väg. Såsom exempel härpå anför beredningen vid 1 § som behandlar
resning i tvistemål, att domstolen förbisett eller uppenbart misstolkat
en gällande lagbestämmelse, att domstolen tillämpat ny lag, som i det
föreliggande fallet ej är tillämplig, i stället för gammal eller omvänt. Departementschefen
har biträtt den av beredningen sålunda föreslagna utvidg Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 samt. lavd. Nr 46. 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

ningen av resningsinstitutet. I motiveringen till 2 § i det nu föreliggande
lagförslaget har departementschefen såsom exempel på fall, som åsyftades
med den ifrågavarande resningsgrunden, anfört att iterationsstraff felaktigt
ådömts, att oriktig tillämpning av strafflagens konkurrensregler lett till
högre straff än som bort ådömas, att ny lag tillämpats i stället för gammal,
som bort gälla, eller omvänt, att strafflatituden i åberopat lagrum överskridits
eller att straff ådömts, ehuru preskription inträtt.

Utskottet har hyst viss tvekan huruvida icke den av departementschefen
gjorda exemplifieringen kan giva anledning till en något för snäv tolkning
av lagbestämmelserna, i det att ifrågavarande resningsgrund endast skulle
kunna tillämpas i sådana fall, då oriktigheten i rättstillämpningen berott av
att förbiseende eller misstag uppenbart föreligger. Enligt utskottets mening
bör ifrågavarande resningsgrund kunna åberopas även i fråga örn en rättstillämpning
som — ehuru den icke innefattar ett uppenbart förbiseende eller
misstag — dock vid resningsfrågans bedömande klart och oemotsägligt framstår
som oriktig. Under nu antydda förutsättningar bör alltså även en misstolkning
av en lagbestämmelse kunna åberopas som resningsgrund. Då emellertid
den av utskottet sålunda uttalade uppfattningen torde vara väl förenlig
med den avfattning som lagtexten erhållit i propositionen, har utskottet
icke ansett sig böra härutinnan framställa någon erinran.

I 4 § av förslaget till lag om särskilda rättsmedel stadgas, att resning ej
må sökas av annan åklagare än i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken avses.
Enligt numera tillämpad rättspraxis anses åklagare behörig att söka
resning även till den tilltalades förmån. Uppenbarligen innebär förslaget
icke någon avvikelse härifrån.

Tidpunkten för ikraftträdandet av den nya lagen om särskilda rättsmedel
har föreslagits till den 1 juli 1939. Med hänsyn till den korta tid som återstår
till nämnda dag och då det för övrigt synes lämpligast att en lag av
denna karaktär träder i kraft vid ett årsskifte, har utskottet ansett sig böra
föreslå, att dagen för ikraftträdandet framflyttas till den 1 januari 1940.
Härav föranledes motsvarande ändring i övriga i propositionen framlagda
lagförslag.

I lagen angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar
föreslås den ändring att, då avdelning behandlar ansökan örn resning
eller besvär över domvilla i något av högsta domstolen avgjort mål eller
ärende, ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej må tjänstgöra på
avdelningen, örn domfört antal ledamöter ändå är att tillgå. Däremot meddelas
icke någon föreskrift hur domstolen skall vara sammansatt när, efter
beslut om resning i ett av högsta domstolen avdömt mål, själva målet ånyo
förekommer till avgörande i domstolen. Det synes emellertid i vissa fall vara
lämpligt att vid målets förnyade upptagande de ledamöter som tidigare
tjänstgjort vid dess första avdömande icke deltaga i handläggningen, och
det torde kunna förutsättas att, när skäl därtill äro, hänsyn tages härtill
vid uppkommen fråga om domstolens sammansättning vid själva målets
prövning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Utöver vad sålunda anförts har utskottet vid sin granskning icke funnit
anledning till erinran mot de framlagda förslagen. Utskottet får därför
hemställa,

att riksdagen, nied förklarande att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i de genom förevarande proposition
framlagda lagförslagen, måtte för sin del antaga följande
förslag till

/Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

i) Lag

om särskilda rättsmedel.

Härigenom förordnas som följer:

Om resning.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna
resning beviljas,

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller rättegångsfullmäktig
eller ställföreträdare för part med avseende å målet gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller örn part
under menedsansvar eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga
samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller
genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset
eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2 §•

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade
resning i ansvarsfrågan beviljas,

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller
rättegångsfullmäktig eller ställföreträdare för part eller rättegångsbiträde
med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas
hava inverkat på målets utgång;

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om vittne,
sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan
kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts
eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats
eller ock med hänsyn till vad salunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga
skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket
han dömts, prövas ånyo; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.

3 §•

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade resning
i ansvarsfrågan beviljas,

1. örn sadant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat eller utsaga,
som avgivits av den tilltalade under menedsansvar, varit falsk och detta kan
antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts
under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. örn å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som ej
tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava
lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt
strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller
han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §■

Vill någon söka resning, skall han hos Konungen göra skriftlig ansökan
därom. Resning må ej sökas av annan åklagare än i 30 kap. 6 § 3 inom.
rättegångsbalken sägs.

Ansökan om resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §
första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall
göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå
ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,
ma tiden räknas fran den dag, då dom däröver vann laga kraft. Resning i
tvistemål på grund av förhållande, som''avses i 1 § första stycket 4, skall
sökas inom sex månader från den dag, då domen vann laga kraft.

5 §•

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §
första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten
eller beviset ej åberopats i rättegången.

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga bevis
sökanden åberopar.

6 §•

Avvisas ej resningsansökan, skall motparten höras däröver på sätt i rättegångsbalken
är stadgat om besvär, som anförts hos Konungen. Finnes ansökan
ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

När skäl äro därtill, må förordnas, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare
åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §•

Beviljas resning, förordnar Konungen, att målet skall ånyo upptagas av den
rätt, som sist dömt i målet; dock äger Konungen, då resning beviljas i tvistemål
eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar,
omedelbart ändra domen.

Skall målet återupptagas av underrätt och uteblir sökanden från det rättegångstillfälle,
till vilket målet efter resningen först utsättes, vare resningen
förfallen; uteblir motparten, må målet företagas utan hinder därav. I kallelse
skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga om
åklagare.

8 §•

Avser dom i brottmål icke ansvar, gälle beträffande resning i målet vad
om resning i tvistemål är stadgat. Är i brottmål, som rör ansvar, även fråga
örn skadestånd eller annat dylikt anspråk, skall ock målet i denna del anses
som tvistemål; beviljas resning i ansvarsfrågan, må dock utan hinder av
vad örn resning i tvistemål är föreskrivet resning samtidigt beviljas även i
målet i övrigt.

9 §•

Vad i 1—8 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning beträffande
annat rättens beslut.

Örn återställande av försutten tid.

10 §.

Har någon försuttit laga tid för fullföljande eller bevakande av talan eller
för sökande av återvinning eller för vidtagande av annan åtgärd i rättegång

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kungl. Maj-.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

och förelåg för hans underlåtenhet laga förfall, som han icke kunde i rätt tid
anmäla, må på ansökan av honom den försuttna tiden återställas.

H §•

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,
sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år från den dag, då tiden utgick,
hos Konungen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, åge vad i 5 och 6 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning.

Örn besvär över domvilla.

12 §.

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen
rör, på grund av domvilla undanröjas,

1. om målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid
fullföljd högre rätt haft att självmant beakta;

2. om rätten ej varit domför;

3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller
fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider
förfång; eller

4. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas
hava inverkat på målets utgång.

13 §.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall han till den rätt, där talan mot
domen skolat fullföljas, eller, om fullföljd ej kunnat äga rum, till Konungen
ingiva besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom sex månader från den dag, då domen vann laga
kraft. I fall, som avses i 12 § 3, åge dock klagande, som erhållit kännedom
örn domen först efter det denna vunnit laga kraft, föra besvär inom samma
tid efter det sådan kännedom vunnits.

14 §.

Om besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant
ärende äge i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat örn besvär motsvarande
tillämpning; beträffande besvär, som skola föras omedelbart hos
Konungen, gälle dock ej vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om nedsättning
av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning
eller om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskrives,
vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig
eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny
handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

15 §.

Vad i 12—14 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning beträffande
annat rättens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 ja1939.
nuari 1940.

Genom lagen upphävas 17 kap. 32 §, 25 kap. 10 §, 30 kap. 38 § och 31
kap. rättegångsbalken. Har före lagens ikraftträdande fråga, som avses i
17 kap. 32 § rättegångsbalken, väckts i hovrätt, skall med avseende därå

äldre lag fortfarande gälla.

Vad i 25 kap. 10 § och 30 kap. 38
§ rättegångsbalken är stadgat om tid,
inom vilken besvär må föras, skall
fortfarande äga tillämpning i fråga
om besvärstid, som börjat löpa före
lagens ikraftträdande. Skall i annat
fall än nu sagts enligt denna lag ansökan
göras eller besvär föras inom
viss tid, må denna ej räknas från tidigare
dag än den 1 juli 1939.

Vad i 25 kap. 10 § och 30 kap.
38 § rättegångsbalken är stadgat om
tid, inom vilken besvär må föras, skall
fortfarande äga tillämpning i fråga
om besvärstid, som börjat löpa före
lagens ikraftträdande. Skall i annat
fall än nu sagts enligt denna lag ansökan
göras eller besvär föras inom
viss tid, må denna ej räknas från tidigare
dag än den 1 januari 1940.

2) Lag

om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt örn återvinning enligt
12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt lagen om särskilda rättsmedel
på grund av domvilla anfört besvär över dom, som eljest bör såsom
laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet såsom
laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes
förordnar.

Verkställighet av----till efterrättelse.

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Ej må ansökan om resning eller återställande av försutten tid eller beslut,
varigenom sådan ansökan beviljats, hindra doms fullbordan, såvitt ej
Konungen i anledning av ansökan annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1939. Har före nämnda dag ogillande
av dom yrkats enligt 25 kap. 10
§ eller 30 kap. 38 § rättegångsbalken,
skall dock äldre lag fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1940. Har före nämnda dag
ogillande av dom yrkats enligt 25
kap. 10 § eller 30 kap. 38 § rättegångsbalken,
skall dock äldre lag
fortfarande gälla.

3) Lag

om ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 6 §§ lagen den 14 maj 1915 angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar skola betecknas
såsom 6 och 7 §§, dels ock att i lagen skall med nedan angivna lydelse upptagas
en ny med 5 betecknad paragraf:

5 §•

Då avdelning behandlar ansökan örn resning eller besvär över domvilla i
något av högsta domstolen avgjort mål eller ärende, må ej ledamot, som
deltagit i det tidigare avgörandet, tjänstgöra på avdelningen, örn domfört antal
ledamöter ändå är att tillgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 ja1939.
nuari 1940.

Stockholm den 1 juni 1939.

På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Eskhult, Branting,
Ewerlöf, Karl Karlsson, Gärde och Karl Johan Olsson;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Olsson i Mellerud, Gezelius, Lundstedt,
Larsson i Hede, Lindberg i Stockholm och Gustafsson i Lekåsa.

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Särskilda yttranden

dels av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Bergquist, Gezelius och Larsson
i Hede, vilka anfört:

»Förevarande proposition har avlämnats till riksdagen först den 16 maj
1939 och motionstiden i anledning av densamma utgick den 30 i samma
månad. Med hänsyn till den synnerligen knappa tid, som sålunda står
riksdagen till buds för granskning av de i propositionen innefattade betydelsefulla
lagförslagen, och då enligt vår mening ärendet — vars framläggande
icke föranletts av någon under riksdagen inträffad händelse — ej
är av den brådskande natur, att riksdagen det oaktat har anledning att ingå
i saklig prövning av detsamma, hava vi yrkat att utskottet skulle föreslå
riksdagen att lämna propositionen utan bifall. Då detta vårt yrkande icke
vunnit bifall inom utskottet, hava vi emellertid funnit oss böra deltaga i
granskningen av lagförslagen.»

dels ock av herrar Branting och Lundstedt, vilka anfört:

»Vi skulle, örn förslag därom förelegat, hava givit vår anslutning till en
sådan konstruktion av resningsinstitutet, att ansökning om resning skall
prövas av en instans, som till sin sammansättning icke är identisk myndighet
med högsta domstolen. Som bekant har en sådan anordning nyligen införts
i Danmark. Då emellertid något förslag av sådan art icke föreligger och
det nu framlagda förslaget enligt vår mening medför värdefulla förbättringar,
hava vi velat tillstyrka bifall härtill utan att dock därmed vilja hava
sagt, att den föreslagna konstruktionen innefattar den bästa lösningen.»

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 9 sami. 1 avd. Nr 10.