Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970 (Utlåtande 1970:L1u46 l1u)

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

Nr 46

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952: 98)
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen (1969:36)
om telefonavlyssning vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott in. m., dels ock motioner om
översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning.

Genom en den 20 mars 1970 dagtecknad proposition, nr 100, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom förordnas, att lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken enligt lag (1968: 43) gäller till utgången
av juni 1970, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1972.

Genom en den 17 april 1970 dagtecknad proposition, nr 127, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen (1969: 36) om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

Härigenom förordnas, att lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m., vilken lag gäller till utgången
av juni 1970, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1971.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1070. 9 samt. 1 avd. Nr 46

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

I de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 232 av herr
Björk och II: 271 av herr Bergman hemställs att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla dels om en fullständig översyn av gällande bestämmelser
i fråga om polisens befogenheter att tillämpa hemlig telefonavlyssning,
dels om förslag till former för parlamentarisk insyn och kontroll
i fråga om polisens tillämpning av gällande bestämmelser om hemlig telefonavlyssning.

Redogörelse för innehållet i motionerna, vilka remissbehandlats, lämnas
nedan på s. 4—5.

I det följande lämnas en redogörelse för gällande bestämmelser rörande
telefonavlyssning, m. m., för innehållet i motionerna samt för remissyttrandena
däröver. Därjämte återges departementschefens allmänna motivering i
propositionen nr 127.

Lagrådet har lämnat de i propositionerna framlagda förslagen utan erinran.

Gällande bestämmelser in. m.

Ingrepp i telefonhemligheten får f. n. företas i mycket begränsad utsträckning.
Gällande bestämmelser i ämnet finns i 27 kap. 1(5 § rättegångsbalken
(RB), i 5 § lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål samt i lagen (1969: 36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. (telefonavlyssningslagen).

Enligt 27 kap. 16 § RB får avhörande av telefonsamtal medges endast när
någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år. Sådant tillstånd får meddelas endast av rätten på
yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Som förutsättning gäller
att åtgärden skall vara av synnerlig betydelse för utredningen. Beslutet får
avse samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller
kan antas komma att begagnas av honom. Tillståndet skall meddelas att gälla
viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare. Beträffande granskning av uppteckning som gjorts när samtal
avlyssnats skall vad som föreskrivs i 27 kap. 12 § RB om undersökning
och granskning av enskild handling äga tillämpning. Hänvisningen innebär
bl. a. att uppteckningen inte får närmare undersökas av annan än rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas
för eller hörs under utredningen granska uppteckningen efter anvisning
av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Av 27 kap. 16 § RB följer
slutligen att, i den mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse
för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

1952 års tvångsmedelslag är tillämplig endast när fråga är om vissa brott
mot rikets säkerhet m. m. Bestämmelserna i 5 § om telefonkontroll bygger
på RB:s bestämmelser i ämnet men går avsevärt längre än dessa. I paragrafens
första stycke föreskrivs att tillstånd enligt 27 kap. 16 § RB kan meddelas
trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Enligt
andra stycket kan rätten meddela tillstånd till att telefonsamtal inställs
eller fördröjs, till att telefonapparat avstängs för samtal och till att uppgift
lämnas om samtal, som expedierats eller beställts till eller från telefonapparat.
Giltighetstiden för tillstånd till nu nämnda åtgärder kan bestämmas till
högst en månad. Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle
medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse
för utredningen, kan förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Lagen är tidsbegränsad. Dess giltighetstid har
successivt förlängts, senast för tiden t. o. m. den 30 juni 1970 genom lag
den 23 februari 1968 (nr 48).

Telefonavlgssningslagen innebär att bestämmelserna i 27 kap. 16 § RB
äger motsvarande tillämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling om smugglingen gällt narkotika som avses
i narkotikaförordningen (1962: 704), trots att för brottet är stadgat
lindrigare straff än fängelse i två år. Giltighetstiden för tillstånd till avlyssning
får dock bestämmas till högst en månad från den dag då tillståndet
delgavs telefonanstaltens föreståndare.

I samband med att telefonavlyssningslagen antogs, skärptes straffen för
grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gällt narkotika till maximum
sex och minimum ett års fängelse.

Vid lelefonavlyssningslagens tillkomst uttalade föredragande departementschefen
(prop. 1969: 5) bl. a. följande. Telefonavlyssning utgör ett allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten och bör därför användas ytterligt
restriktivt. Telefonavlyssning som ett medel för att skaffa bindande bevisning
mot de grövsta profitörerna inom narkotikabranschen är emellertid
inte oförenlig med denna inställning. Det är i praktiken inte fråga om någon
stor grupp av misstänkta som skulle bli föremål för telefonavlyssning. Det
rör sig om personer som misstänks för att ha gjort sig skyldiga till brott som
i fråga om samhällsfarlighet och hänsynslöshet är jämförliga med andra
brott beträffande vilka telefonavlyssning redan nu är tillåten Den utbredning
och förgrovning av narkotikabrottsligheten som skett och som motiverar
en straffskärpning gör det också angeläget att polisen får tillgång till
sådana spaningsåtgärder att de grövsta brottslingarna kan avslöjas. Lagen
bör göras tidsbegränsad så att riksdagen inom relativt kort tid får tillfälle
att pröva dess verkningar.

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande över propositionen (nr 16) att
utskottet delar departementschefens uppfattning att ett så allvarligt ingrepp i
1| Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr 46

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

den personliga integriteten som telefonavlyssning bör användas ytterligt
restriktivt och tillgripas endast när tungt vägande skäl föreligger och då
kringgärdas med betryggande rättssäkerhetsgarantier. Enligt utskottets mening
är situationen sådan att enskilda intressen i viss utsträckning bör få
vika inför nödvändigheten av att polisens spaningsarbete blir så effektivt
som möjligt. Det krav på stränga regler till skydd för rättssäkerheten, som
måste uppställas vid ingrepp i telefonhemligheten, kan enligt utskottet uppfyllas
på ett tillfredsställande sätt genom den föreslagna lagens uttryckliga
anknytning till 27 kap. 16 § RB. Utskottet anförde vidare att en betydelsefull
rättssäkerhetsgaranti ligger däri att på grund av lagens tidsbegränsning redan
kommande års riksdag får tillfälle att pröva lagens verkningar om fråga
uppkommer om förlängning av giltighetstiden. I sådant fall synes det erforderligt
att i propositionen lämnas en redogörelse för de erfarenheter som
vunnits av lagens tillämpning, bl. a. huruvida den avsedda effekten nåtts.

Utöver vad ovan upptagits rörande telefonavlyssning ger 1952 års tvångsmedelslag
möjlighet att vid brott mot rikets säkerhet förlänga den eljest
stadgade maximala anhållningstiden. Lagen kompletterar också på vissa
punkter rättegångsbalkens bestämmelser om beslag. Beslut om förlängning
av anhållningstiden meddelas av justitiekanslern. I övrigt är tillämpningen
av de särskilda bestämmelserna underkastad domstols kontroll.

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. följande.

Lagstiftningen om hemlig telefonavlyssning är svåröverskådlig och oklar.
Den särskilda tvångsmedelslagen har temporär karaktär men prolongeras
varje år. Förslag om förlängning av den särskilda lagen om telefonavlyssning
vid narkotikabrott har signalerats. Det skulle finnas skäl att före varje
ändring av gällande bestämmelser på detta område företaga en fullständig
översyn av hela området.

I två avseenden har det visat sig finnas behov av parlamentarisk insyn
och kontroll i fråga om polisens användning av hemlig avlyssning. Den
parlamentariska nämnden i Wennerström-affären fann anledning att
granska den praktiska tillämpningen av 1952 års lag när det gällde telefonkontroll.
De parlamentariska ledamöterna i rikspolisstyrelsen har insyn
i den särskilda polisverksamheten och torde därigenom i efterhand få
kännedom om beslut om telefonavlyssning.

I samband med behandlingen av den särskilda lagen om telefonavlyssning
vid narkotikabrott uttalade första lagutskottet att ett så allvarligt ingrepp
i den personliga integriteten som telefonavlyssning bör användas
ytterligt restriktivt. Metoden bör med andra ord tillgripas endast när tungt
vägande skäl föreligger. Som villkor för lagens förlängning förutsatte utskottet
att riksdagen skulle erhålla en redovisning för de erfarenheter som
vunnits genom lagens tillämpning.

Första lagutskottets utlåtande nr i6 år 1970 5

Det statsråd, som varit särskilt engagerat i lagens utformning, har lämnat
riksdagen en kortfattad redovisning av lagens effekter. Det torde kunna
förutsättas att ett förslag om förlängning av lagen åtföljes av en mera
inträngande analys.

De reservationer, som första lagutskottet gett uttryck åt, synes vara tilllämpliga
i fråga om alla de fall, då hemlig telefonavlyssning tillgripes av
polismyndigheterna efter domstols medgivande. Om parlamentarisk insyn
och kontroll hefunits angelägen i vissa fall av telefonavlyssning, föreligger
ungefär lika starka skäl för en sådan insyn och kontroll i samtliga de
fall, då telefonavlyssning enligt gällande bestämmelser kan förekomma. En
sådan insyn bör kunna anordnas utan att polisverksamheten ytterligare
kompliceras eller angelägna sekretesskrav eftersättes. Den kan ta formen
av redovisningar i efterhand med bevarande av diskretion i personfrågor.
Vilket parlamentariskt organ som bör erhålla insyn kan närmare övervägas.
Eu dylik insyn torde underlätta en precisering av gränserna för polisens
nödvändiga befogenheter på detta område.

Remissyttranden över motionerna

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från justitiekanslern,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och Stockholms rådhusrätt. Därjämte har
Sveriges advokatsamfund beretts tillfälle inkomma med yttrande.

Beträffande yrkandet om en fullständig översyn av reglerna om telefonavlyssning
uttalar sig samtliga remissorgan i avstyrkande riktning. Detsamma
gäller med ett undantag beträffande yrkandet om förslaget till former
för parlamentarisk insyn och kontroll i fråga om polisens tillämpning
av bestämmelserna om telefonavlyssning. Undantaget avser Advokatsamfundet
som tillstyrker motionerna i denna del under viss förutsättning.

Yrkandet om översyn av reglerna om telefonavlyssning

Justitiekanslern (JK) framhåller att det givetvis är av vikt att tillvarataga
alla möjligheter att ytterligare öka den enskilde medborgarens integritetsskydd
på förevarande område. Motionärernas förslag om en fullständig
översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning, vilka nu är upptagna i
tre olika författningar, synes därför förtjäna beaktande.

Vad angår formen för den översyn som avses i motionerna erinrar JK om
att chefen för justitiedepartementet 1966 tillkallade sakkunniga (integritetsskyddskommittén)
för att utreda frågor om förstärkt integritetsskydd på
personrättens område. Kommittén har enligt sina direktiv att söka komplettera
reglerna om telefonavlyssning med regler om användningen i brottsbekämpande
syfte av den nyaste transistor- och fototekniska övervakningsapparaturen,
därvid kommittén enligt direktiven bör beakta att en övervakning
med dolda mikrofoner och annan liknande utrustning bör kringgärdas
med lika starka rättssäkerhetsgarantier som telefonavlyssning. Oavsett vilken
ställning kommittén kan tänkas ta till en sådan komplettering synes det

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

JK naturligt att kommittén vid sina överväganden kommer att uppta till
prövning de garantier för den enskildes rättsskydd som är erforderliga i
förevarande sammanhang. På grund härav anser JK att den i motionerna
yrkade översynen bör anstå i avbidan på kommitténs överväganden härutinnan.

Riksåklagaren (RÅ) uttalar bl. a. att bestämmelserna om telefonavlyssning
är utformade på ett enhetligt sätt och inte kan anses oklara till sin
innebörd. Något behov av att samla ifrågavarande stadganden i en författning
synes inte finnas utan det torde tvärtom vara ändamålsenligt att med
bibehållande av de allmänna reglerna om telefonavlyssning i rättegångsbalken
även framgent låta därifrån avvikande bestämmelser, avsedda enbart
för vissa sorters mål, ingå i specialförfattningar.

RÅ framhåller vidare att möjlighet att använda telefonavlyssning är ett
tvångsmedel som på ett allvarligt sätt ingriper i den enskildes privatliv. Avlyssning
sker inte bara av uttalanden som görs av den misstänkte utan också
av personer i hans omgivning eller av helt utomstående. Lagstiftningen om
telefonavlyssning är därför med rätta mycket restriktiv och det är självfallet
ett viktigt samhällsintresse att reglerna inte missbrukas.

Under hänvisning till vissa statistiska uppgifter, vilka redovisas i departementschefens
nedan återgivna uttalande i proposition nr 127, anför RÅ att
möjligheten att använda telefonavlyssning vid förundersökning rörande allvarliga
brott, där andra spaningsmetoder givit negativt resultat, har visat
sig vara av väsentlig betydelse. Detta gäller inte minst vid utredning av
grövre narkotikabrott. De stränga förutsättningar som stadgats för tvångsmedlets
tillämpning och den restriktivitet med vilken det använts i praxis
synes motsvara berättigade anspråk på rättssäkerhet för den enskilde. Någon
översyn av gällande bestämmelser är därför enligt min mening inte påkallad.

Även rikspolisstyrelsen framhåller att tillämpningen av lagstiftningen om
telefonavlyssning är ytterligt restriktiv. De allmänna bestämmelserna i RB
har såvitt rikspolisstyrelsen kunnat finna tillämpats två eller tre gånger i
mordfall. Lagstiftningen kan knappast anses ”svåröverskådlig eller oklar”,
i varje fall inte i jämförelse med annan lagstiftning angående rättegångsförfarandet.

Styrelsen påpekar också att genom att tvångsmedelslagen och telefonavlyssningslagen
är temporära det efter utgången av varje period förekommer
en ingående prövning, huruvida skäl finns att förlänga lagstiftningen. Härigenom
sker en kontinuerlig bedömning av behovet och en kontroll av tilllämpningen.
Enligt styrelsens uppfattning är detta en fördel. Styrelsen anser
därför att det inte finns skäl för någon annan översyn eller prövning av
gällande bestämmelser än den som sker i samband med prövningen av frågan
om lagstiftningen bör förlängas eller ej.

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

Inte heller Stockholms rådhusrätt anser att lagstiftningen om telefonavlyssning
är svåröverskådlig och oklar. Från lagstiftningsteknisk synpunkt är
det enligt rådhusrätten att föredraga att ingrepp i telefonhemligheten regleras
genom fristående lagar vad gäller brotten mot rikets säkerhet och narkotikabrotten.
De allmänna bestämmelserna behöver därigenom inte tyngas
med detaljerade regler för speciella typer av brottslighet. Det torde enligt
rådhusrätten utan vidare kunna sägas, att den begränsade giltigheten av
speciallagstiftningen är en fördel från rättssäkerhetssynpunkt. Frågan om
förlängning av de fristående lagarnas giltighet påverkar inte den allmänna
regleringen i ämnet.

Liknande synpunkter anförs av Sveriges advokatsamfund, som uttryckligen
avstyrker motionerna i denna del.

Yrkandet om förslag till former för parlamentarisk insyn och kontroll

JK påpekar att lekmannarepresentanterna i rikspolisstyrelsen har möjlighet
till insyn och kontroll i fråga om den telefonavlyssning som förekommer
i den av styrelsen, med stöd av 4 § i dess instruktion, ledda särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet
in. in. Enahanda möjlighet står lekmannarepresentanterna till buds beträffande
telefonavlyssning som äger rum till uppdagande av sådan illegal narkotikahantering
som avses i samma paragraf. I andra fall än de nu nämnda
torde enligt JK telefonavlyssning sällan förekomma. Behovet av ytterligare
parlamentarisk insyn och kontroll på ifrågavarande område förefaller därför
vara ringa. JK anför i detta sammanhang att han följer tillämpningen av
den gällande lagstiftningen om telefonavlyssning med särskild uppmärksamhet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då frågan om skapande av
förslag till former för parlamentarisk insyn och kontroll i förevarande avseende
hör naturligt samman med den ovan behandlade översynen anser JK
att integritetsskyddskommitténs ställningstagande i allt fall bör avvaktas
jämväl i denna del innan man lägger fram förslag som nu avses.

RÅ framhåller att polisens befattning med telefonavlyssning inskränker
sig till verkställighet av beslut om sådan avlyssning som på begäran av åklagare
fattats av domstol. Anledning att underkasta polisens användning av
telefonavlyssning annan parlamentarisk insyn och kontroll än den som redan
finns föreligger därför knappast. RÅ uttalar vidare att förutsättningarna
för att domstol skall meddela tillstånd till telefonavlyssning är mycket
stränga. Det är även sörjt för att åklagarnas praxis i fråga om begäran av
sådant tillstånd skall vara restriktiv. Sålunda bör enligt riksåklagarens cirkulär
C 56 distriktsåklagare som överväger att begära tillstånd till telefonavlyssning
rådgöra med vederbörande statsåklagare.

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

Rikspolisstyrelsen framhåller att de parlamentariska ledamöterna i rikspolisstyrelsen
har full insyn i hela polisens verksamhet, självfallet jämväl
såvitt angår tillämpningen av lagstiftningen om telefonavlyssning.

Styrelsen nämner också att det efter telefonavlyssningslagens tillkomst
vid praktiskt taget varje sammanträde med de parlamentariska ledamöterna
har lämnats ingående redovisning över utvecklingen beträffande den grova
narkotikabrottsligheten och tillämpningen av lagen. Slutligen påpekas alt
lagstiftningen rörande telefonavlyssning står under tillsyn även av JK och
JO.

Stockholms rådhusrätt uttalar att den vid tillämpning av bestämmelserna
om telefonavlyssning i vad det krävs domstols medverkan har bibringats den
uppfattningen, att ärendena av polisen har behandlats med stor omsorg.
Rådhusrätten finner inte skäl att i och för sig motsätta sig en parlamentarisk
kontroll om den därmed förenade insynen kan ske på ett från sekretesssynpunkt
betryggande sätt. Emellertid utövar domstolarna, som enligt lagstiftningen
ytterst har att svara för rättssäkerheten när en aktuell spaningsåtgärd
kommer i fråga, redan kontroll i en omfattning som rådhusrätten
anser tillräcklig. Skulle ytterligare kontroll anses önskvärd, bör den enligt
rådhusrätten kunna ske genom att främst justitieombudsmannen ägnar frågan
särskild uppmärksamhet.

Advokatsamfundet anser att en parlamentarisk insyn och kontroll i fråga
om polisens användning av hemlig avlyssning kan vara motiverad, därest
tillräckliga garantier kan ges för att de former under vilka en sådan insyn
skall äga rum inte försvårar polisens arbete. Med nu anförd reservation tillstyrker
samfundet motionen i denna del.

Departementschefen (i proposition nr 127)

Riktlinjer för att bekämpa den illegala narkotikahanteringen och narkotikamissbruket
antogs av riksdagen våren 1968. I enlighet med ett tiopunktsprogram
som fastställdes av Kungl. Maj :t i december 1968 har en omfattande
aktion bedrivits mot narkotikahanteringen och narkotikamissbruket.
Aktionen innefattar bl. a. utvidgad upplysningsverksamhet, förstärkta vårdinsatser
och en kraftansamling av polisens och tullens resurser med inriktning
på att uppdaga narkotikabrott.

Som ett särskilt medel i kampen mot narkotikamissbruket antog riksdagen
förra året telefonavlyssningslagen, som medger att telefonavlyssning
används under förundersökning när det finns skälig misstanke mot någon
för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avsett narkotika.
Lagens giltighetstid begränsades till utgången av juni 1970.

Av den redogörelse som rikspolisstyrelsen nu har lämnat framgår, att dom -

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

stol har meddelat tillstånd till telefonavlyssning i 23 ärenden. Inte i något
fält har åklagares framställning lämnats utan bifall. 20 av ärendena har omfattat
en person, två ärenden har omfattat två personer och ett ärende fyra
personer. Sammanlagda antalet personer som har berörts av tillstånd till
telefonavlyssning är alltså 28. Genomsnittstiden för avlyssningen uppgår till
eu å två månader. Rikspolisstyrelsen uppger att avlyssningen i 15 av 19 avslutade
ärenden har lett till spaningsresultat som har haft helt avgörande betydelse
för utredningen. I två ärenden framkom uppgifter om att illegal narkotikahandel
pågått, men på grund av bristande bevis ledde ärendena inte till
åtal. I återstående två ärenden framkom under avlyssningen inte något som
tydde på narkotikabrott. I annat sammanhang har misstanken i ett av dessa
ärenden visat sig befogad. Av 19 avslutade ärenden har sålunda endast ett
ärende inte lett till verifiering i någon form av de misstankar som legat till
grund för domstolens beslut om avlyssning. Av redogörelsen framgår vidare
att ett 80-tal personer dömts eller på annat sätt lagförts för grova narkotikabrott
i samband med utredningarna i 15 av ärendena. Ett tiotal personer
är häktade i sin frånvaro. Mer än 200 kg cannabisharts, ett tiotal kg råopium,
åtskilliga tusen doser LSD samt centralstimulantia motsvarande
minst en miljon tabletter kan bevisligen härledas till dem som dömts eller
häktats i 15 av ärendena.

När det gäller det nuvarande läget på narkotikafronlen konstaterar rikspolisstyrelsen
att det torde råda hrist på vissa slag av narkotika — främst
centralstimulerande medel — att efterfrågan alltjämt är stor och priserna
höga. En rad smugglings- och försäljningsorganisationer har avslöjats
under föregående år och polisen har kännedom om ytterligare sådana organisationer
som opererar i Sverige. Verksamheten är mycket välorganiserad
och svåråtkomlig. Narkotikahandeln är en organiserad brottslighet av internationellt
slag.

Enligt rikspolisstyrelsen äger en förskjutning rum bland cannabismisshrukarna
till betydligt farligare preparat som LSD. Vissa iakttagelser tyder
även på att heroin börjar vinna insteg i Sverige. Rikspolisstyrelsen understryker
därför att polisens aktion mot narkotikabrottslighet måste fortsätta
med all kraft.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en förlängning av lagens giltighetstid.
Under remissbehandlingen har allmänt framhållits att telefonavlyssning
är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten men att rikspolisstyrelsens
redogörelse visar att spaningsmetoden använts restriktivt.

Enligt en av RÅ sammanställd statistisk redogörelse över domar i narkotikamål
under år 1969 framgår att antalet personer dömda enligt narkotikastrafflagen
under de fyra kvartalen 1969 var 890, 853, 612 resp. 575, eller
sammanlagt 2 930. Antalet personer dömda för grovt narkotikabrott var
under samma tidsperioder 114, 88, 86 resp. 90, eller sammanlagt 378.

För egen del har jag samma grundinställning till telefonavlyssning som

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970

min företrädare gav uttryck åt vid telefonavlyssningslagens tillkomst. Denna
metod för brottsspaning måste även enligt min mening utnyttjas med stor
restriktivitet.

Vad rikspolisstyrelsen anfört sammanställt med RÅ:s uppgifter visar att
möjligheten till telefonavlyssning använts restriktivt och med urskillning.
Det sätt på vilket telefonavlyssningslagen tillämpats under det gångna året
står därför enligt min mening i överensstämmelse med de uttalanden som
gjordes vid lagens tillkomst.

Av rikspolisstyrelsens framställning framgår att rikspolischefen i detalj
följt tillämpningen av lagen i den formen att varje ärende rörande ifrågasatt
telefonavlyssning anmälts för rikspolischefen samt att de parlamentariska
ledamöterna i rikspolisstyrelsen lämnats eu fortlöpande, ingående redovisning
för utvecklingen av den grova narkotikabrottsligheten och tillämpningen
av telefonavlyssningslagen. Enligt min mening är detta tillvägagångssätt
lämpligt. Det förstärker lagens garantier för att telefonavlyssning inte används
på sådant sätt att rättssäkerheten blir åsidosatt.

När det gäller det aktuella läget på narkotikamarknaden visar rikspolisstyrelsens
redogörelse att narkotikahanteringen alltmer utvecklats mot organiserad
brottslighet av internationellt slag. Som rikspolisstyrelsen har framhållit
är det inte möjligt att under sådana förhållanden med enbart konventionella
spaningsmetoder behålla kontrollen över den grova illegala narkotikahanteringen.
Effektiviteten i polisens ansträngningar att komma åt finansiärerna
och de största langarna tar inte äventyras. Erfarenheterna från
det gångna året ger enligt min mening belägg för att kraftansamlingen har
gett resultat och att inte minst telefonavlyssningen bidragit till att eu rad
organiserade smugglings- och försäljningsligor kunnat avslöjas. Telefonavlyssningslagens
giltighetstid bör därför förlängas. Giltighetstiden bör tills
vidare bestämmas till utgången av juni 1971.

Utskottet

I detta utlåtande behandlar utskottet olika frågor rörande användandet
av tvångsmedel i brottmål. Spörsmålen har aktualiserats genom två likalydande
motioner, I: 232 och II: 271, som väckts vid riksdagens början, samt
genom två propositioner, nr 100 och nr 127.

I motionerna anhålles dels om en fullständig översyn av gällande bestämmelser
angående polisens befogenheter att tillämpa hemlig telefonavlyssning,
dels om förslag till former för parlamentarisk insyn och kontroll i fråga
om polisens tillämpning av gällande bestämmelser om hemlig telefonavlyssning.
Som skäl för yrkandena anför motionärerna att lagstiftningen om hemlig
telefonavlyssning är svåröverskådlig och oklar samt att den insyn och
kontroll som riksdagen ansett motiverad då det gäller telefonavlyssning vid

Första lagutskottets utlåtande nr 46 år 1970 11

förundersökning angående grovt narkotikabrott är lika motiverad i alla
andra fall då telefonavlyssning kan förekomma.

I propositionen nr 100 föreslås att 1952 års lag med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål erhåller fortsatt giltighet under ytterligare
två år eller t. o. m. den 30 juni 1972.

I propositionen nr 127 föreslås att 1969 års lag om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott, telefonavlyssningslagen,
skall få fortsatt giltighet till utgången av juni 1971.

Som framgår av redogörelsen ovan återfinns gällande regler om telefonavlyssning
i 27 kap. 16 § rättegångsbalken, i 5 och 6 §§ nyssnämnda lag med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt i telefonavlyssningslagen.
Telefonavlyssning har enligt dessa regler kringgärdats med
starka rättssäkerhetsgarantier; den kan i princip endast förekomma efter
tillstånd av domstol. Reglerna är vidare utformade på ett enhetligt sätt och
kan — som framhålles i flertalet remissyttranden över motionerna — knappast
anses svåröverskådliga eller oklara till sin innebörd. Något behov av att
samla ifrågavarande stadganden i endast en författning synes inte föreligga.
Tvärtom torde det vara till fördel att de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken
inte tyngs med detaljerade regler för speciella typer av brottslighet.
Den nuvarande konstruktionen med en tidsbegränsad giltighet av specialbestämmelserna
har också den fördelen att det vid utgången av varje
period sker en kontroll av tillämpningen och en bedömning om det finns behov
alt förlänga lagstiftningen.

Mot nu angiven bakgrund finns det, som flertalet remissorgan uttalar,
föga utrymme för bifall till motionärernas yrkande om en fullständig översyn
av bestämmelserna om telefonavlyssning. Telefonavlyssning är emellertid
ett utomordentligt allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och
alla möjligheter att stärka skyddet för den enskilde medborgaren härvidlag
bör tillvaratas. För närvarande utreder integritetsskyddskommittén frågor
rörande ett förstärkt integritetsskydd på personrättens område, vilka nära
berör de spörsmål som behandlas i motionerna. Ställningstagandet till en
utredning i enlighet med motionärernas önskemål bör därför anstå i avvaktan
på resultatet av utredningens arbete.

Vad härefter gäller motionärernas yrkande om parlamentarisk insyn och
kontroll bör beaktas att lekmannarepresentanterna i rikspolisstyrelsen har
möjligheter till insyn i all polisverksamhet och därigenom också i polisens
befattning med ärenden rörande telefonavlyssning. Av rikspolisstyrelsens
remissyttrande framgår också att ledamöterna fortlöpande orienterats om i
vilken utsträckning och på vilket sätt telefonavlyssningslagen utnyttjats.
Tillämpningen av denna lag och övriga bestämmelser om telefonavlyssning
står under tillsyn även av justitiekanslern och riksdagens justitieombudsmän.
Något ytterligare behov av insyn torde, som flertalet remissorgan funnit,
knappast föreligga.

Första lagutskottets utlåtande nr år 1970

På grund av det anförda bör motionerna I: 232 och II: 271 inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I överensstämmelse med departementschefens uttalande i proposition nr
100 anser utskottet att 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål alltjämt behövs. Lagens giltighetstid bör därför förlängas
i enlighet med vad som föreslås i propositionen eller således t. o. m.
den 30 juni 1972.

Vad slutligen gäller 1969 års telefonavlyssningslag ser utskottet med tillfredsställelse
att propositionen innehåller en utförlig redogörelse för de erfarenheter
som vunnits av lagens tillämpning. Redogörelsen visar enligt utskottets
mening att möjligheten till telefonavlyssning enligt lagen använts
med den restriktivitet som förutsattes vid dess tillkomst. Lagen har visat
sig vara av väsentlig betydelse i kampen mot den grova narkotikabrottsligheten.
Utskottet tillstyrker därför att lagens giltighetstid förlängs med ett
år. Om Kungl. Maj :t finner det erforderligt att begära ytterligare förlängning
av giltighetstiden, bör riksdagen ges en redogörelse för den fortsatta
tillämpningen av lagen på samma sätt som årets riksdag informerats om tilllämpningen
under lagens första giltighetsår. En sådan information synes
utskottet värdefull och ägnad att förstärka garantierna för att telefonavlyssning
inte används på sådant sätt att rättssäkerheten blir åsidosatt.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen bifaller propositionen nr 100;

B. att riksdagen bifaller propositionen nr 127;

C. att motionerna 1:232 och 11:271 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Svanström (ep), Hedlund (s)*, Lidgard (m)*,
fru Lilly Ohlsson (s)* och herr Hans Petersson (fp);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s), herrar
Martinsson (s)*, Dockered (ep), Jönsson i Malmö (s), Oskarson (m), fru
Anér (fp) och fru Jonäng (ep)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970